”Varför berättas det inga sagor om prinsen som vid prinsessans kyss förvandlas till en äcklig, slemmig groda?”
Skrev Cordelia Edvardson i boken Viska det till vinden (Brombergs, 1988 sid. 30) om det nazi-Tyskland hon växte upp i, om Tyskland och tyskarna som det och de var och hur det och de blev, och om hur hon, som överlevde Auschwitz, kunde förhålla sig till landet.
För Stefan Zweig (1881-1941) österrikisk jude som tvingades i landsflykt efter nazi-Tysklands annektering av Österrike i mars 1938, gick det sämre. Han begick självmord i ett hotellrum i Brasilien 1941. Han hade då skrivit boken Världen av igår (Ersatz 2011) om hur Mellaneuropeiska länder från överväldigande, brusande kulturell blomstring via första världskriget, hyperinflation och politisk instabilitet slukades av fascism och nationalsocialism.
Zweig skriver om hur han som ung man från Wiens instängt högborgerliga värld kom till Berlin vid förra seklets första år och mötte världen:
”… de unga människorna i denna nya värld (kom) från vitt skilda samhällsskikt, uppifrån, nedifrån, den ene var preussisk aristokrat, den andre redarson från Hamburg, den tredje av westfalisk bondesläkt. Jag befann mig plötsligt i en krets där det även förekom verklig fattigdom med trasiga kläder och nedtrampade skor, alltså en sfär jag i Wien aldrig kommit i beröring med. Jag satt vid samma bord som förfallna drinkare, homosexuella och morfinister … ” (Världen av igår, sid 134)
Zweig beskriver sig som ständigt intresserad av kultur, aldrig politiskt engagerad. Men han var observant och skriver längre fram:
”Först efter kriget (första världskriget min anm) började nationalsocialismen förstöra världen, och som första synliga fenomen frambringade vårt århundrade den mentala epidemi som kallas xenofobi: främlingshatet, eller åtminstone främlingsrädslan. Överallt försvarade man sig mot utlänningen, överallt stötte man ut honom. Man måste låta fotografera sig från höger och vänster, i profil och en face, med håret så kortklippt att örat syntes. (…) man måste kunna åberopa moraliska och ekonomiska garantier (…) Om jag summerar (…) hur många timmar (…) hur många visiteringar och utfrågningar jag varit med om vid gränserna, då först märker jag hur mycket av människovärdet som gått förlorat under detta århundrade, som vi unga hade drömt om som ett frihetens tidevarv, världsmedborgarskapets kommande era.” (Ibid sid 442-443)
Fler som i nutid ingår i den kulturkrets som många av oss identifierar oss med borde ta sig tid att läsa och betänka vad Martin Niemöller skrev 1947:
”När nazisterna hämtade kommunisterna
teg jag;
jag var ju ingen kommunist.
När de spärrade in socialdemokraterna
teg jag;
jag var ju ingen socialdemokrat.
När de hämtade de fackliga,
lät jag bli att protestera;
jag var ju inte med i facket.
När de hämtade judarna
teg jag;
jag var ju inte jude.
När de hämtade mig,
fanns det ingen kvar som kunde protestera.
Martin Niemöller grundade 1933 tillsammans med teologen Dietrich Bonhoeffer Bekännelsekyrkan, en evangelisk protestorganisation mot Nazitysklands ledning. Niemöller greps 1937 och fördes först till koncentrationslägret Sachsenhausen. 1941 flyttades han till Dachau där han var kvar till befrielsen av lägret i april 1945. Bonhoeffer avrättades av nazisterna i april 1945. Mer om de båda står att läsa på Wikipedia.
Skildringar av det framväxande skräckväldet i Tyskland på 1930-talet och de fasor som följde nazisternas maktövertagande och angreppskrig i Europa lämnar få oberörda. Samtidigt förefaller det svårt för många att se att det som bar fram nazisterna till makten inte skiljer sig i art om än i grad från vad vi ser i dagens samhällen.
Att känna sig förbisedd, utlämnad, rent av revanschlysten är inte ovanligt oavsett om det gäller medmänskliga relationer eller samhälleliga funktioner. I synnerhet om det man tagit för givet, eller fördelar man anser att man har rätt till, hotas. Vare det billig värme, maxtaxa på dagis eller rot- och rutavdrag för altanbyggen och läxläsning med barnen.
Men det är något djupt olustigt med samhällsandan då den egna bekvämligheten, gången långt utöver livsnödvändigheter, vänds i ovilja att hjälpa de andra, de som har bara sig själv och sina närmaste kvar att försöka rädda i en kaotisk och krigisk värld.
Den oviljan kan sluta med att det visat sig vara fan man fått i båten. Eller som Cordelia Edvardson skrev, att prinsen vid prinsessans kyss förvandlas till en äcklig, slemmig groda.