Hoppet att trojeborgen ska sättas i stånd finns ännu kvar. Även om inget gjorts åt labyrintens svårföljda gångar, buskar och ogräs under det år som Kyrkåsens trojeborg funnits med på kartan över den i år restaurerade och omdragna Upplandsleden genom Enköpings stad.
Bilderna i övre raden togs i juli, augusti och september. Den undre radens bilder i oktober, november och september.
Det är bilden längst ned till höger som skänker hopp. Busken i labyrinten har ju fått växa i frid och ro under flera år, och den lilla tallplantan som syns bäst i bilden längst ned till vänster har tillkommit. Men skylten med namnet på rondellen i korsningen Tullgatan-Drottninggatan-Västra Ringgatan som för inte alltför många år sedan namngavs med stor officiell ceremoni, den är nu borta. Prästgårdstullen har blivit namnlös, åtminstone för dem som inte vet bättre.
I god Enköpingstradition kallade visserligen inte bara gamla Enköpingsbor utan även kommunens tjänstemän fortsättningsvis platsen för ”Postrondellen” eftersom Postens huvudkontor i staden låg där intill. Att tjänstemän höll fast vid posten framkom på den officiella turistkartan som gavs ut åren efter namngivningsceremonin. Det är nu inte mycket att säga om det, orts- och platsnamn tenderar att hänga kvar. Tänk ”gamla äggcentralen”, ”gamla mejeriet”, ”gamla tennishallen”. De är alla nu minnen blott, liksom sedan flera år postkontoret och den illa medfarna skylten med Prästgårdstullens namn. Det enda som finns kvar är faktiskt prästgården byggd på 1760-talet, och den klarade ju till och med stadsbranden 1799. Nu kallas den Prostgården, men skillnaden är inte alltför stor.
I varje fall, om en skylt med jämförelsevis få år och lite klotter på nacken kan tas ned, så kan väl innehållet i en bara ett år gammal skylt, den om Kyrkåsens del av Upplandsleden med en fin labyrint/trojeborg utritad, aktualiseras även IRL. I verkligheten alltså? Hoppet lever.
Kan någon låta bli att gilla Sala efter att ha sett den här bänken? Och det finns en till:
Dejtingbänken vid en ingång till Folkets park förhöjer ytterligare humöret, såväl bänken som folkparken. Att det finns en sådan, med scen, publikplatser och kurar färdiga att öppnas för lott- eller korvförsäljning precis som folkparker såg ut för ett halvsekel sedan, och förmodligen ännu längre tillbaka.
Gröna gången börjar i Salas stadspark och är väl skyltad längs Pråmån, genom Lärkträdsbacken, löper längs Mellandammen där folkparken ligger, Grissbachs kanal och Svarta graven till Måns Ols och vidare förbi Långforsen. Gröna gången var den väg på dammvallarna som dammvakterna tog då de kontrollerade luckor, flöden och vattennivåer i magasinen. Vallarna dämmer upp Långforsen, Svarta graven och Mellandammen. Promenaden längs Gröna gången är om inte hisnande, så tankeväckande. På ena sidan kanalens vatten, på den andra bitvis flera meter ned till marken.
Mellandammen överst. På bilden underst syns höjdskillnaden som dammvallen bildat.
Nu är kanalens syfte inte längre att reglera vattentillförseln till Sala silvergruva, men Gröna gången är en njutbar gångväg från centrala Sala till Måns Ols, utvärdshuset med namn efter dammvaktaren Måns Olsson Ruwall och anor från början av 1700-talet. Måns Ols som det ser ut i dag med restaurang och kafé byggdes i början av 1960-talet. Från uteserveringen ser man ut över Långforsen och kallbadplatsens omklädningshytter och hopptorn. En blåsig höstdag när vinden sliter i markiser och tornvimplar och händerna blir valna i kylan är det lätt att önska sig tillbaka till sommaren. Eller hellre framåt, till kommande sommar.
Gröna gången har mer än spännande kanalhistoria att erbjuda. Invid Mellandammen har djurskulpturer av trä placerats ut, och ännu en bänk som får vandrare att dra på smilbanden.
De är lite svåra att se på bilderna – missa inte örnen på stubben ovanför bänken.
Det är inte bara vilobänkar och Gröna gången som talar till Salas fördel. Även om också Salas gamla stadshotell rivits, så har det inte ersatts med en grop som i Enköping, och även om det som ersatte stadshotellet kanske inte ser så muntert ut så har hotellet ändå en vacker granne:
Och Sala har en monumental högstadieskola, Vallaskolan invid genomfartsleden. I rät vinkel fram mot skolans stora entré går Aguéligatan. Ivan Aguéli är för alla konstintresserade Salas store son och vid det som då hette Bergmästaregatan låg hans barndomshem. Byggnaden är borta, men minnesplattan finns i trottoaren. Intill ligger Kristina kyrka och där finns sedan 1981 Aguélis stoft begravt, ditflyttat från Barcelona där han dog efter en tågolycka 1917.
De vissna löven fick ligga kvar. Minnesstenar är inte oviktiga, men det är i konstnärens verk som hans minne verkligen bevaras, och de finns på Aguélimuseet.
Aguélimuseet i kulturkvarteret Täljstenen är tillsammans med silvergruvan Salas stora turistattraktioner. Historien om hur museet kom till är lika spännande som, men mindre exotisk än, historien om Ivan Aguélis liv och verk. Det är ett museum väl värt ett besök, inte bara för att man där i de många bevarade verken kan följa Aguélis utveckling som konstnär. Där finns också verk av flera av hans samtida, och också temporära utställningar. På Wikipedia finns artiklar om Aguéli och om museet.
Det är svårt att inte tycka om en stad med gratis parkering, om än med p-skiva i och runt centrum, när där också finns gott om små och större butiker, vackra gamla hus och en galleria, allt i hanterliga storlekar och höjder. Att en resenär i väntan på Upptåget har Järnvägskaféet att tillgå, med kaffe och synnerligen delikata chokladbiskvier med en klick saltlakrits i smörkrämen, gör en dag i Sala än mer tillfredsställande. En utflykt att rekommendera även för de som är tåg- i stället för bilburna.
Hedemora är en sympatisk stad. Överblickbar. I synnerhet när det är soligt och lagom varmt en dag i november. Hedemorabor är vänliga och hjälpsamma. Men tyvärr blev dagen ändå en besvikelse. Det var ju Alvar Aaltos arkitektoniska bidrag i staden jag ville se. Viftande med min Aalto-broschyr med bild på fabriksbyggnaden men utan gatuadress stoppade jag unga, lite äldre och personer i min egen ålder och frågade dem till råds.
Broschyren som viftades med, utgiven av Kultur Avesta och Kultur- och fritidsförvaltningen i Hedemora, bilden av magasinsbyggnaden tagen av Ann-Christine Hedström, broschyren upplockad i Avesta.
De unga visste inte alls. För unga. Men Svenska Arteks produktion upphörde ju redan 1957. Ett äldre par visade mig åt rätt håll. ”Bakom Lappens” löd uppmaningen. Lappens, för den som inte vet, är en grillkiosk vida känd av vägfarare och med gott renommé. Ett inte bara gott utan direkt nödvändigt råd. Min tro hade varit att byggnaden där Arteks möbler tapetserades och lagrades, låg i närheten av järnvägsstationen, i sydväst. Helt fel. Jag skulle leta åt nordöst. Paret var också ganska säkra på att byggnaden brunnit, för ett eller två men inte mer än tre år sedan. ”Aj då. Men den kunde ju ha klarat sig, åtminstone delvis”, var min förhoppning. Paret trodde också att Aalto ritat badhuset vid Hönsan, så även om fabriksbyggnaden var brandskadad fanns det annat av Aaltos hand att se. De tipsade om att fråga vid Lappens grillkiosk. Nja, grillkiosk. Det är väl ungdomar som jobbar där (fördomsfullt) … Lång kö till luckan var det också. Så nä. Studerade bilden, röd träbyggnad, valmtak…speciell utformning av fönster … bättre gå och kolla själv. En sväng upp längs Vintergatan och de röda byggnaderna där, sedan Callerholmsgatan, Vårgatan, Vallvägen … många stora byggnader med olika innehåll, en del av trä, men inga valmtak. Tillbaka till Lappens. Testa Hönsan. Badhus. Det finns två. Högst osannolikt de är av Aaltos hand. Högst osannolikt.
Hönsan. Gamla varmbadhuset uppfört 1899 och ritat av Lars Israel Wahlman. Kallas därför Wahlmanska huset. Kallbadhuset vid Hönsan, hopptornet skymtar i bakgrunden.
Något missmodig, hungrig och med trötta fötter på väg tillbaka mot centrum hejdades ännu en vänlig Hedemorabo. Han bekräftade att visst hade Aaltohuset brunnit, det låg alldeles invid Lappens. ”Men där är ju en lång vit byggnad, inte röd? Och taket var inte rätt? ”Nä, Aaltohuset brann ned helt, det var ihopbyggt med den vita byggnaden.
Åhå. Efter lunch blev det ännu en tur till Lappens. Var kunde Aalto-fabriken ha stått? Där det nu är parkering och återvinningsstation? Eller intill kanske, där det ser sankt och skräpigt ut, som efter en brand?
Flera Hedemorabor tillfrågades. En vänlig dam var nyinflyttad och kände varken till Aalto eller brand. Därefter en lika vänlig man som prompt pekade mot den frodiga gräsmattan längs Vintergatan: ”Det försvann alltihop i branden, de hade samlat in några Aaltomöbler till ett litet museum, men allt brann. Inte ens grundstenar finns kvar, de lade gräs där i våras.”
Och gräs ligger där. Efter 12 kilometers irrande var det bara gräsmatta att se där enligt min broschyr Svenska Arteks fabriksbyggnad i ursprungligt skick med röd träfasad, valmtak och de speciella fönstren funnits. Tråkigt för mig, men ännu tråkigare för Hedemora som inte längre har något kvar av Aalto. Paviljongen han ritade och byggde för att visa sina och hustru Ainos möbler i då Hedemora firade 500 år sommaren 1946 revs när utställningen var över. Svenska Arteks möbeltillverkning i Hedemora startade 1946 men lades ned 1957. De två fabriksbyggnaderna köptes så småningom av Hedemora kommun. En av dem, renoverad och ombyggd, står kvar. Det är den vita byggnaden bakom Lappens, till vänster på bilden. Den andra, den röda träbyggnaden, stod kvar i ursprungligt skick fram till branden.
Men bilden av den finns kvar. Och Hedemora kan man ju besöka även utan Aaltobyggnaden. Om inte annat så för att förundras över stadens märkliga topografi som tycks skapad av dödisgropar. Branta backar dyker upp på oväntade ställen, vid badsjön Hönsan, vid Vasaliden Arena och vid Sveaparken. Men gärna också för att se Teaterladan, Vasakyrkan och Stora Torget med stadshotellet och rådhuset. Missa i så fall inte att kolla om klockan på rådhustornet fortfarande erbjuder val av tid.
Bilisten som skymtar på Åsgatan t v kanske tror att det är ett tvåvåningshus hen passerar. Men det är två souterrängvåningar också, de vetter mot p-platsen och aktivitetsparken invid Henemoren.
I Avesta står Aaltohuset kvar. Det går att läsa om, och se några bilder av det, här:
Hur svårt ska det vara att resa med SJ? På lördagen, Alla helgons dag, bestämde jag på morgonen att ta tåget från Uppsala till Hedemora för att sätta ljus på morfars grav. I Uppsala gick det att köpa biljett i automat, till Hedemora. Men inte att köpa returbiljett samma dag, avresestation gick inte att ändra på automaten. På tåget kunde tågvärden berätta att automater tas bort från stationer, och biljettköp ska ske via nätet, sj.se eller app. Tågvärden kollade om automaten tagits bort från Hedemora station, men kunde bara ge besked om att de redan är borta i Borlänge och Avesta-Krylbo. (Avesta-Krylbo, detta missvisande, ohistoriska stationsnamn!) Om Hedemora fanns ingen uppgift. Jag hänvisades till nätet, eller kanske en anhörig kunde hjälpa mig?
Det kunde en anhörig, men det var ren tur.
Jag använder min mobil till sms och samtal, och som kamera. Inte ens på min hemdator går jag in via bankID om det kan undvikas. Jag har tagit bort eller avaktiverat så många appar som möjligt på mobilen, och jag vill definitivt inte ladda ned fler.
Det är URUSEL service att inte ens ha automater för biljettköp på tågstationerna! Det är URUSEL service att det inte ens på stora stationer går att köpa biljetter manuellt, med kontanter. Kontanter är faktiskt giltiga betalmedel i Sverige!
Att tågkonduktörer omvandlats till tågvärdar och att biljetter inte går att köpa på tågen kan jag ha viss förståelse för, av säkerhetsskäl för tågvärdarna. Men att ta bort automaterna är otillständigt.
Vill SJ inte ha spontanresenärer på sina tåg? Green Cargo i all ära, men det borde inte vara mindre viktigt att göra tågen tillgängliga för persontrafik, även för spontanresenärer.
Den som sade att vägen är målet har aldrig åkt järnväg från Uppsala till Krylbo. Det kan inte skyllas varken på tåg, personal eller resenärer. Det är helt enkelt de bedövande trista vyer som erbjuds genom vagnfönstren. Hur befriande är det då inte att kliva av tåget på perrongen vid det som nu kallas Avesta-Krylbo station och se det praktfulla gamla stationshuset. Det är de oregelbundna takprofilerna, teglet i brunt och rött där det röda strukturerar och ramar in torn, fönster och dörröppningar. Det finns naturligtvis professionella beskrivningar av stationshusets arkitektur.
För oss andra kan det räcka med att stationshuset inte bara är pampigt, det är … överväldigande i storlek och i sitt sagoslottsillustrationsutförande. Kort sagt, det är drömmen om slott och tornkammare, där somt utfördes i offentligheten (som bagageinlämning och biljettköp) och annat i det fördolda (som redovisning av biljettintäkter och personalärenden). Tinnar och torn, vad kan en romantiker, national- eller annan, begära? Byggt i nationalromatisk stil med början 1902, samtidigt som Krylbo blev en viktig järnvägsknut på stambanan, jämförbar med Hallsberg och Nässjö.
Att det liksom alltför många gamla stationshus mist många av sina funktioner och nu är en pampig väntsal med smutsig toalett på förmiddagen och låst dito på eftermiddagen, kan ju inte stationshuset rå för. Men vindflöjeln i toppen på högsta tornet i den majestätiska byggnaden är i varje fall kvar.
För de som är intresserade av andra världskriget och betydelsen av transiteringar av tyska militärer och tysk stridsmateriel är Krylbosmällen 1941 säkert bekant. Vid Avesta-Krylbo station kunde ingen information hittas, men däremot vid en utställning i 1898 års vattenkraftsstation invid Verket (se nedan). Där finns för övrigt också en tämligen blygsam folder om interneringslägren i Sverige under andra världskriget. Ett av dem fanns i Långmora nära Långshyttan, ett annat i Smedsbo. Kommunister, anti-nazister, tyska desertörer…internering var ett sätt att hålla koll på ”statsfientliga element”. Det finns att läsa om lägren bland annat på Wikipedia. Att Krylbo är Krylbo och inte Avesta vet de flesta oavsett vad SJ kallar järnvägsstationen, och det är ingen kort promenad att ta sig från det ena till det andra. Därför förväntar sig den som reser med allmänna kommunikationer att det ska finnas en buss att färdas vidare med när stationshuset begapats på det sätt som byggnaden förtjänar.
Men som lök på reslaxen visar det sig att bussen går från andra sidan av spårområdet, och ve den som med tunga väskor och/eller onda ben tror att sagda kommunikationsmedel står att finna nära stationen. Oh nej. Det är en Hög Trappa upp till en Lång Gång över hela spårområdet och därefter en Hög Trappa ned till hållplatsen där bussen till Avesta stannar. Till hållplatsens försvar ska sägas att den är försedd med såväl vindskydd, tak som bänk.
Stationens norra del, och första trappan till busshållplatsen.
Om nu vägen inte är resans mål och mening så är det ändå en poäng med att bussen passerar lasarettet: ”Där är jag född!” ”Nääe, hördedu, där föddes mamma!” Jojo. Men sedan väntar resans mål: Visenter, Verket och Aaltohuset. De är alla värda eventuella resevedermödor.
Markustorget tog efter 1902 över Skvallertorgets (se nedan) roll, och fortfarande är det samlingsplats med vattenkonst, bänkar och gräsmattor mellan stadshuset och den galleria som, det ska erkännas, inte är ett dugg mer estetiskt tilltalande än gallerior i andra städer. Möjligen är den mer i vägen, bokstavligen, eftersom den byggts över Kungsgatan. Men vid Markustorget står också Stålvisenten. Mäktig, ditflyttad från stålverket när Outokumpo tog över. Nu står den silverglänsande för utsocknes, i glänsande rostfritt stål för de som förstår bättre, framför Avesta stadshus. Från 1952 fram till 2001 fanns visenten med uppåtsvängda horn med i Avesta Jernverks logotyp. ( För den som undrar meddelas att myskoxens horn är svängda neråt.) Men på Markustorget finns skulpturen som visenttjuren Pudam stod modell för kvar, glänsande stålblank – konstnären Lars Jonas Anderssons tillverkade den 1976 och den väger drygt 1300 kilo.
Stålvisenten och den äkta varan, notera de två kalvarna.
För barnfamiljer är otvivelaktigt visentparken än mer imponerande. De är stora, visenterna. Väldigt Stora. Lyckligtvis är de också väl inhägnade, och kan beskådas på avstånd. I parken finns en rolig lekpark, en utställning med en uppstoppad visent och gott om information om visenter och om parkens och konsulns del i artens bevarande. ”Konsuln”, det är så han ännu benämns av Avestabor, ingen må sväva i tvivelsmål om vem som avses: Axel Ax:son Johnson, tidigare ägare av Avesta Jernverk. Numera verkar familjen Ax:son Johnson bland annat i livsmedelsbranschen.
Det var under konsulns tid som visentprojektet inleddes, och det pågår ännu. Inte bara med en besökspark för barn och vuxna, utan också, och lika mycket, för att fungera som avelsstation för visenter som vidarebefordras ut till ett Europa med besvärande visentbrist. Rumänien och Polen är några av mottagarna av Avestavisenter.
Carolina Falkholts muralmålning och Mörksuggan vid Skvallertorget.
Tillbaka inne i staden (man passerar gamla Klosterskolan byggd av slaggsten. Slaggsten som byggnadsmaterial är en historia värd att berätta och som finns i bland annat Ann Marie Gunnarssons Hus av slagg – Byggnadskonst i Bergslagen, Jernkontorets bergshistoriska utskott serie H53, 1994), möter Mörksuggan i rondellen Bergslagsvägen- Kyrkogatan. Mörksuggan har också en historia och bär, enligt informationsskylten vid det som fram till 1902 hette Skvallertorget, ”den visdom som verkar i tystnad”. Och tyst är den, Mörksuggan, och rör sig majestätiskt och mycket långsamt runt i rondellen. Långsamheten kanske är en markering av att den, fortfarande enligt skylten, vill alla levande väl. Konstnären Verner Molin var den som först lyfte fram Mörksuggan ur mörkret s a s, familjen Eriksson i Gisselbo har sedan 1955 gjort souvenir av henne, och också skulpturen vid Skvallertorget. Invid rondellen kan också den härliga muralmålningen av Carolina Falkholt beses. Den kom på plats 2013 då hon medverkade i konstutställningen Avesta Art.
Och med det har vi kommit till Verket.
När produktionen i det gamla storjärnverket i Koppardalen flyttats till Södra verken, stod lokalerna länge övergivna. 1986 köpte Avesta kommun dem, och efter varsam renovering blev Avesta Art ett begrepp från och med 1995. Miljön är suggestiv, med slaggstensväggar (igen!) och kvarbliven utrustning för järnframställning, dunkel belysning och vid olika stationer gamla filmer som visar hur produktionen gick till. Utställningsytorna är naturligtvis lämpligt belysta, och utställarna är delvis återkommande, delvis nya. 2021 års stora utställning var Aquanauts – Expeditionen till Siljansringen 1897, en historia som börjar i möjligt och via allt absurdare delar slutar i en osannolik blandning av spökhistoria och fantasy.
Aquanaut? Hmm…
Där fanns utställningen Folkhemmets design med bland annat hushållsutensilier, dels rostfria (förstås) och dels av plast. Där finns också permanenta utställningar som de fantastiska glasskulpturerna på ett av våningsplanen, och där finns spegelkorridoren lika rolig vid ett nytt besök. Eller hemsk, beroende på hur man tycker det är att möta sig själv när man viker runt ett hörn …
Bilden togs i ett tidigare års korridor, lika förvirrande som årets..
Från Verket till Aalto några kvarter åt sydöst. Det går inte att missa Aaltohuset, en av de två byggnader i Sverige som den världskände finske arkitekten och formgivaren Alvar Aalto ritat. (Den andra är V-Dala nationshus i Uppsala.)Tre hussektioner klädda i glänsande blå keramikplattor från Arabia. Aalto ritade, byggmästare Ernst Sundh byggde åren 1957-1961. Butiker, kontor och lägenheter. Det är en byggnad att beundra och häpna över, egensinnigt vacker och osannolik i den annars arkitektoniskt tämligen slätstrukna staden. Längst upp i åtta vånings-delen finns ett samvarorum inrett med möbler, lampor och annat som Aino och Alvar Aalto designat. Rummet går att hyra för möten och sammankomster.
Lägg märke till dörrhandtaget …Aaltohusets fasader mot Kungsgatan är förstås också vackra och intressanta. De är också lätta att se, åk till Avesta och kolla själva!
Den som orkar och hinner mera kan promenera i Gamla Byn, eller besöka Myntmuseet inrymt i det gamla sädesmagasinet nära Kyrkbron över Dalälven. Museet invigdes 1983 i samband med Avesta Jernverks 100-årsjubileum och innehåller en osannolikt stor samling mynt där 10-dalermyntet av koppar som väger nästan 20 kilo är det största, och mest omtalade. Men där finns mycket mer, och dessutom kunniga guider som vet allt om mynttillverkningen i Avesta från 1644 och fram till 1832 då hela bruket brann ned och tillverkningen flyttades till Stockholm.
Kopparmynt överst med dalpilar, det var på mynt de först dök upp. Minnesmedalj med konsuln och kopparbruk och järnverk under.
