Den unge palestiniern är död. Men hans dikter, skrivna helt igenom i versaler, som skrik från en tillvaro som är bara för mycket att bära, finns kvar.
Jag vill inte låtsas som att jag tycker att det är alltigenom bra poesi. Men det är definitivt bra för en gammal besserwisser att läsa hur en ung ”invandrare” tänker och ser på livet. För det spelar ingen roll om vem som invandrade, far- och/eller morföräldrarna, föräldrarna eller barnen: medialogiken, och den logik som gäller i sociala media är säker. Det handlar om ”invandrare”. Vilka är alternativen som erbjuds dem, av familjen, av samhället?
Hur ska barn och ungdomar kunna förstå?
Yahya Hassans diktsamlingar är inte njutbara, men de är absolut nödvändiga.
Och i den andra och sista samlingen, lika nödvändig men inte mera njutbar, finns den här strofen. Jag har delat upp den grafiskt, för det är så den slår. Hårt.
Jag smörjer in
mina fiender
i skottsalvor
Det hjälper ingen om jag säger att mitt hjärta blöder för Yahya Hassan som har drivits till att kunna skriva detta.
Men jag hoppas … att jag på något sätt kan bidra till att inte fler drivs i döden som Yahya Hassan. Eller att andra drivs i döden.
”Endast ett kan du göra, en annan människa väl”. Stig Dagerman.
Jag hoppas jag kan visa upp åtminstone denna enda människa på domens dag.