Att en kvinna får rättmätig uppmärksamhet för en innovation, eller att en ogift, gravid tonåring lyfts upp som affischnamn för en rättmätig protestaktion.
Hur viktigt det är vem som säger eller gör vad, och när, blir ibland väldigt tydligt. I New York Times skrev Pagan Kennedy i juni 2020 en lång artikel om Marty Goddard, kvinnan som i början av 1970-talet insåg att kvinnor, unga som äldre, inte behandlades eller togs om hand av polis och sjukvårdspersonal som brottsoffer när de utsatts för sexualbrott. (NYT är låst, artikeln är lång och väl värd att betala för.)
Marty Goddard startade en kampanj: ”to treat sexual assault as a crime that could be investigated, rather than as a feminine delusion”. Så småningom satte hon ihop ett ”rape kit”, en liten förpackning med den utrustning som behövs för att samla forensiskt material, hår, vad som finns under naglar, kläder, sperma, etiketter att märka påsar och provrör med, och instruktioner för sjukvårdspersonal som tar hand om patienter som utsatts för sexualbrott.
Hon presenterade sitt rape kit för en manlig polistekniker, Vitullo, som skrek åt, och avvisade henne. Senare återkom han och tyckte det var en bra idé, lade till något som han tyckte kunde behövas, och resultatet blev ett ”Vitullo rape kit” som blev vida omskrivet för sin användbarhet och skenbara enkelhet. Marty Goddard glömdes bort och dog i armod. Om Marty Goddard skriver även Jezebel.com.
Rosa Parks, visst är namnet bekant? Kvinnan som 1955 vägrade resa sig för en vit man på en buss i Montgomery, Alabama. Att en annan färgad kvinna redan flera månader tidigare gjort likadant hade jag aldrig hört talas om. Ece Temelkuran skriver om henne, Claudette Colvin, i sin bok ”How to lose a country – The Seven Steps From Democracy to Dictatorship, (sid 200-201):
”They don’t make political heroes out of women, apart of
course from dead ones. Women are hardly ever chosen to be the
symbols of resistance, to mobilise the opposition. And that’s
exactly why the authoritarian regimes start with women. Character
assassinations, or any other kind of violation committed against
female opposition figures or women deemed undesirable citizens by
the regime, rarely trigger a united reaction aming dissidents, and
the regime knows this. That is why why many do not know the name of
Claudette Colvin, who refused to sit at the back of a segregated bus
nine months prior to Rosa Parks. As an unwed, pregnant teenager, she
would have been deemed easy foder for segregationists, and she
wasn’t considered respectable enough to be a figurehead for the
civil rights movement.”
Rosa Parks blev förvisso mycket känd medborgarrättskämpe och fick flera fina medaljer och utmärkelser, så Ece Temelkuran har inte helt rätt, kvinnor kan bli hjältar även i livet. Men det går inte an att vara fel sorts kvinna, oavsett vad kampen gäller.
I sammanhanget kan vara värt att nämna Sofie Sager. Notera att Sofie Sager var dotter till en brukspatron. Hade hon varit dotter till brukspatrons piga hade våldtäktsmålet måhända inte vunnits.
Tre bilder av kvinnor som fångat min uppmärksamhet i olika städer, av olika eller kanske samma anledning. Färger, miljöer, linjer … Jag tycker om dem alla, förstås, annars hade jag inte köpt och sparat korten. Inte heller hade jag delat med mig av dem här.
Bilden till vänster: Frida Zachariassen, Fiskearbetare. Färöarnas konstmuseum i Tórshavn. Bilden uppe till höger: Jan De Maesschalck, Belvédère (2005). Universitetsbiblioteket, Gent. Bilden nere till höger: Aleksandr Dejneka, Textilarbetare (1927), State Russian Museum St. Petersburg/ utställning Nationalmuseum Stockholm.
För att travestera Fem myror är fler än fyra elefanter. Tre bilder, en av dem ska bort. Vilken, och varför?
Fiskearbetarna för
att …
Belvédère för att
…
Textilarbetare för att …
Jodå, jag har förslag, men det är roligare att få fundera.
– Javisst avgiften är betalad. Men du har inte betalat … Avgiften. Det var beskedet fastighetsägaren fick då första hyresgästen flyttat in i det nyrenoverade huset och elen inte var inkopplad. Fastighetsägaren betalade Avgiften till tjänstemannen på elverket, elen kopplades in. Det var en av de första historier om livet i Beirut som berättades av min vän hösten 2018 då jag anlänt till Libanons huvudstad.
2001 skrevs förhoppningsfullt i en svensk reseguide om Libanon att återuppbyggnaden av elnätet var i full gång, men gav ändå rådet att ta med en ficklampa. Strömavbrott kunde inträffa.
I oktober 2019 började demonstrationerna mot maktmissbruk och korruption i Libanon, den ekonomiska krisen blev allt värre, medierna skrev om hur hårt medborgarna drabbas. Regeringskris, fortsatta protester.
Vid middagstid 4 augusti 2020 skrev TT att demonstranter i Beirut stormat energidepartementet, utleda på ideliga strömavbrott. I vissa delar av staden avbrott så långa som upp till 20 timmar om dagen. En demonstrant citeras: – Vi har samlats framför energidepartementet eftersom det är det främsta korruptionsnästet. Det var inte utan att man förstod dem.
När man tror att det inte kan bli värre blir det eftermiddag 4 augusti, explosioner i Beiruts hamn och allt blir fasansfullt. Rapporterade dödstal steg från 27 på kvällen den fjärde till mer än 130 kvällen femte augusti. Antalet skadade rapporterades vara mer än 6 000 samma kväll. Dödssiffrorna har fortsatt stiga, civilbefolkningen röjer gatorna från glas och rasmassor. Demonstrationerna har återupptagits.
För två år sedan var Libanon redan i kris, men ändå långt från dagens Libanon som i tidningsrubriker sedan i oktober 2019 beskrivits som rent kaos med en ekonomi i fritt fall.
Även 2018 var det förstås också bättre att ha dollar i plånboken, men den libanesiska medelklassen hade fortfarande tjänsteflickor som satt nedhukade i baksätet om husbondfolket tagit dem med på biltur. Tjänsteflickorna kunde också ses ute på Beiruts gator vallande de stora hundar som var statuspryl för de bättre bemedlade. – They buy huskies but have no idea what dogs like that are for, or what to do with them except own, sade min vän.
Före katastrofen med det exploderande ammoniumnitratlagret i hamnen skrev medier om hur medelklassen dumpade tjänsteflickorna från Etiopien, Ghana och Nepal utanför deras ambassader eller bara på gatan. Kafala (med reservation för stavningen) kallas systemet som gör det möjligt att hålla tjänstefolk med arbetstid dygnet runt till mycket låg lön. I det ekonomiska kaoset kunde medelklassen inte längre klara ens det.
Då, 2018, fanns förstås också tiggare och hemlösa i Beirut. Hela familjer kunde ses sitta tryckta invid en trädgårdsmur, de mindre barnen med framsträckta händer. Libanon har tagit emot många flyktingar från Syrien. 2019 beräknades var fjärde invånare i Libanon vara syrisk flykting, omkring en miljon är registrerade, troligen är de flera.
Spåren efter det 15-åriga inbördeskriget som tog slut först 1990 är ännu synliga i staden även om delar av centrum har byggts upp med moderna, höga betongskrapor, gallerior, kontor och bostadshus. Under ett av dem går det att se rester av den gamla souken, marknaden som i stort sett utplånades under kriget och återkom som lyxgalleria då ruinerna efter kriget togs bort och ett nytt centrum växte fram.
Kulhålen är inte långt borta i Beiruts stadsbild.
I hamnen, som ett monument över inbördeskriget men också av det som kom efter, oenigheten om av vem, var och hur Beirut skulle återuppbyggas står St Georges Hotel, en ruin, men en ruin där gardiner fladdrar i alla tomma fönsterkarmar. Ägaren Fadi el-Khoury var, och är, oenig med familjen Hariri, huvudägare i Solidere som står bakom mycket av renovering och återuppbyggnad i centrum.
St George Hotel där den internnationella eliten samlades på 1950- och 60-talen.
Några kvarter längre upp i staden står ruinen av Holiday Inn, hotellet som var nyinvigt när inbördeskriget bröt ut och som sköts sönder, om än inte samman. Alla våningsplanen är kvar, men man ser rätt igenom de urblåsta fönstren, och där fladdrar inga gardiner. De nedre våningarna av Holiday Inn disponeras av militären. Stridsfordon är uppställda innanför höga staket och galler, grindarna vaktas av beväpnade soldater som man inte vill be om lov att få ta en bild. Ett lov man hur som helst inte skulle få. Det råder strikt fotoförbud.
Holiday Inn, Beirut.
På Martyrernas torg är armen avskjuten på statyn som i maj 1960 restes till minne av dem som föll i kampen för Libanons självständighet. Ännu ett minne av inbördeskriget att lägga till kulhål i väggar och kvarvarande ruiner.
I södra Beirut finns Sabra, Shatila och Bourj el Barajne, palestinska flyktingläger som permanentats men inte inlemmats i stad och stat. I de två förstnämnda ägde massakrer rum på palestinier i september 1982. Det finns mycket skrivet om vad som hände, sök information på nätet och i bibliotek.
Nära försvarsministeriet i östra Beirut finns ett fredsmonument, ett torn i sju våningar gjort av 5000 ton betong med stridsvagnar inmurade i varje våningsplan. Deras kanoner spretar åt alla håll. Ett monument jag bara sett på bild, men inte mindre förbluffande för det.
Men i Beirut finns också cornichen, den långa, vackra strandpromenaden med ett lysande blått Medelhav att se ut över. Där fanns museer, kyrkor, moskéer, restauranger, hantverksbutiker och där fanns Tawlet, restaurangen där kockarna är kvinnliga flyktingar, maten fantastisk och samhällsklasser och nationaliteter blandade. Hur mycket som finns kvar nu är oklart.
Utanför Beirut, öster om staden mellan bergskedjorna Libanon och Antilibanon ligger Bekaadalen, knappt 20 mil lång och 15 kilometer bred. En plats och ett namn som mest förknippas med flyktingar, återkommande strider och attentat av olika slag, är i själva verket en högplatå präglad av jordbruk, många byar och mindre samhällen. Men också av städer som Baalbek, staden Alexander den store en gång gav namnet Heliopolis, solguden Helios stad. Floden al Assi som rinner norrut, ut ur Libanon. Sydväst om Baalbek rinner Litanifloden upp, ett namn som också återkommit i rapporteringen om strider och oroligheter eftersom den rinner söderut, mot Israel. Litanifloden och dammen med en underjordisk kraftstation var redan före sekelskiftet så förorenad efter många års slarv med sophantering att internationella experter togs in för att försöka rena den. Sophantering är ett mycket stort problem, inte bara vid Litanifloden. Bad i Medelhavet utanför Beirut och andra städer avråds bestämt från, nivån på föroreningar gör bad direkt ohälsosamt.
Hotel Palmyra i Baalbek byggdes 1874 och var under en tidigare period Bekaadalens St George Hotel, med Einstein, de Gaulle och shahen av Iran bland gästerna. Nu är Hotel Palmyras glansdagar länge sedan över, men få hotell kan tävla i charm, mottagande, eller utsikt.
Hotell Palmyra med en stolt historia och en miljö som efter bästa förmåga bevaras.
Från fönstren i Hotel Palmyra ser man ut över det stora området med ruinerna av tempel byggda av romarna, det största till Jupiter, det ”lilla templet” invid till Bacchus, eller möjligen till Venus, större än Parthenon är det i varje fall. Tempelområdet finns med på UNESCO:s världsarvslista sedan 1984.
Kolonnerna vid Jupiters tempel, och Bacchi tempel strax intill. Lägg märke till människorna på bilderna, de visar hur monumentala byggnaderna är.
Många tusen års historia på knappt 10 500 kvadratkilometer, ungefär motsvarande Skåne. Ett land av kontraster, av skönhet, av korruption och maktmissbruk. Libanon är en upplevelse, Beirut likaså. Läs om Libanon, inte ens tre dagars besök får plats i en bloggpost. Överst i min att läsa-hög ligger nu Michael Azars Döden i Beirut, Glänta produktion, Munkedal 2007. Mycket har hänt sedan 2007, men läsning bidrar till förståelse även av dagsaktuella händelser. Det gjorde också kommentaren från den unge mannen i kaffekiosken som räddade mig från koffeinabstinens den tidiga morgonen 2018 i väntan på mitt flyg tillbaka till Sverige: – Thank you, you made my day, sade jag.
Banksy är inte bara jordens salt, han är också vår honung och den som håller upp oss och vår samtid att förfäras över, ibland skratta åt och inte sällan visa absurditeterna i vår värld.
I mars i år rapporterade SVT om en 20 meter lång muralmålning på Bowery Wall, en målning som med räknestreck visualiserar det fängelsestraff en kurdisk konstnär dömts till för att ha målat förstörelsen i en Turkisk stad, med den turkiska flaggan hissad över spillrorna. Konstnären och journalisten dömdes 2019 till två år och nio månaders fängelse på grund av den målningen. Hon heter Zehra Dogan. https://www.svt.se/kultur/banksy-uppmarksammar-fangslad-konstnar-i-new-york
Banksy är inte den enda som protesterar mot hur journalister, konstnärer, författare och människorättsaktivister behandlas av den turkiska staten under Erdogans styre. Nobelpristagaren i litteratur, Orhan Pamuk skrev i Svenska Dagbladet i november 2019 en artikel i protest mot hur författaren Ahmet Altan behandlas. Efter att ha suttit fängslad i tre år för att ha sänt ut ”ett subliminalt budskap kopplat till kuppen” (2016, det kuppförsök som lett till stora utrensningar och fängslanden av verkliga eller påstådda Gülen-anhängare) släpptes han men greps igen efter en vecka.
”För dem som vill
styra och förtrycka sitt folk och ingjuta fruktan är Ahmet Altans
tapperhet och styrka ett hot” skriver Pamuk och avslutar sin
artikel ”Ahmet Altan måste släppas fri, normal rättssäkerhet
måste återinföras i Turkiet, eftersom detta land förtjänar det.”
Ece Temelkuran, turkisk journalist som tvingats lämna sitt hemland, ställer i sin bok How to Lose a Country, The Seven Steps From Democracy to Dictatorship inga krav på frisläppande av namngivna fängslade journalister (Enligt IFJ, International Federation of Journalists är drygt 90 journalister för närvarande i turkiska fängelser). Men boken är en rasande redogörelse för hur Erdogan, hans parti AKP och hans anhängare steg för steg begränsat medborgerliga rättigheter, politiserat domstolar och rättsväsende och omöjliggjort normal politisk aktivitet.
Have you no sense of decency? citerar Temelkuran advokaten Jacob Welch’s fråga till Joseph McCarthy under ett utskottsförhör i USA:s senat 1954. (How to lose a country, 4th Estate, London 2019, s 84). Det finns ingen anständighet i mobbar av det som i Turkiet kallats ”real people”, och närmare oss ”verklighetens folk”, vare sig de är på gator, i företag, tidningar, tv, radio eller på nätet. Temelkuran ger flera exempel i sin bok.
Att Erdogan beslöt att göra den före detta katedralen Hagia Sofia till moské igen efter decennier som museum har väckt stor uppmärksamhet världen över. Enligt författaren och debattören Kurdo Baksi är det ett led i Erdogans och AKP:s strävan att utplåna Turkiets icke-turkiska kulturarv. Baksi hänvisar också till bygget av Ilusu-dammen som dränkte Hasankeyf och tvang tiotusentals kurdiska och syrianska invånare att flytta. (SvD 14 juli, 2020). (Jag har skrivit om Turkiets GAP-dammar på den här bloggen.)
Turkiska kvinnor har de senaste veckorna protesterat högt på sociala medier efter att en 27-årig kvinna misshandlats, strypts tryckts ned i ett oljefat och tänts eld på, av sin före detta pojkvän. En vice ordförande i AKP har i en tv-intervju sagt att Istanbulkonventionen, Europarådets avtal med syfte att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och flickor, och våld i hemmet, ”är väldigt fel och spelar i händerna på hbtq- och perifera element i det turkiska samhället. Undra på att kvinnor protesterar.
International Federation of Journalists, IFJ, skrev i april: ”In the early hours of Tuesday 14 April, the Turkish Parliament passed a law which will lead to the release of up to 90,000 prisoners. However, it excludes scores of journalists, human rights defenders, politicians, lawyers and others arbitrarily detained pending trial or serving sentences following unfair trials under Turkey’s overly broad anti-terrorism laws which facilitate incarceration for exercise of free speech. ” Ahmet Altan, 70, hör inte till de som släppts.
Där finns bilder av hans målade kommentarer till varjehanda händelser. Att han bidragit med målningar invid och i The Walled Off Hotel i Betlehem känner några till. https://www.thenational.ae/arts-culture/inside-banksy-s-the-walled-off-hotel-in-bethlehem-1.804845 Men han kommenterar mycket annat, fyndigt, ibland vasst, men ger också beröm, till exempel till NHS-personalens insatser under pandemin.
Att hans målningar stjäls, kan säljas för mångmiljonbelopp, att de ibland målas över (i tunnelbanevagnar) eller förvanskas känner ännu flera till. I oktober såldes en Banksytavla för 120 miljoner kronor på Sotheby’s. Devolved Parliament hette den. Vill ni veta hur det ”devolved” får ni söka på nätet.
Filmen
som visar hur hans verk Flicka med ballong strimlades sönder direkt
efter att ha sålts på auktion finns här:
