Det finns 26 sammansättningar med ordet dörr i SAOL, dörrbeslag det första, dörröppnare det sista. Dörrsamlare är inget av dem, dörrskylt är den första s-sammansättningen. Det kan vara så att det är dörren som skylt som gjort att jag samlat några dörrar, när och fjärran.
Den första i Island, Borganes, september 2008. Högdörr har jag kallat den. Blå mot den vita husväggen, en meter ovanför trottoaren och ingen trappa. Inget handtag heller.
En skrytdörr, en fälla, en attrapp. Eller bara ett misstag i planritningen?
Inte har någon jag berättat om dörren för sagt mer än ”Jaså. Egendomligt”.
Möjligen med tillägget: ”Island? Ja, ja.”
I juni 2015 passerade jag Ostrobotnias studentnation i Helsingfors.
Jag skulle ljuga om det var dörrarnas pampighet som gjorde att bilden togs. Inte heller var det Rotary-märket eller minnesplaketten över att det i Ostrobotnias kassarum hölls ett konstituerande möte för Finlands självständighetsrörelse i november 1914.
Det var det lilla anslaget på fönstret till vänster. ”St. Urhos pub”. St Urho! Sannerligen.
Jag hörde någon citeras: ”Urho, kom tillbaka! Allt är förlåtet!”. Vem som sade det, och när, vet jag inte, men längtan tillbaka var ett tidens tecken då och är det kanske ännu, där och här och överallt, med olika föremål för längtan.
Jordkällardörren vid världsarvet Engelsbergs bruk i Västmanland är välhållen, olikt många där jordkällarna övergivits samtidigt som husen de hörde samman med, eller bara lämnats när frys- och kylskåpstiden bröt in.
Nu dyker jordkällare upp i prepper-reportage och artiklar om det som för några årtionden sedan kallades gröna-vågare. Kanske kommer en renässans för jordkällare, och de och dörrarna till dem åter hålls lika väl som den på bilden.
Dörren i Haparanda fotograferades 2016. Haparanda har, liksom Enköping, ännu innergårdar med ofta lite sneda och vinda bodar kvar. Haparanda har också denna storslagna port mot en gata som jag inte skrev upp namnet på. Hade jag gjort det hade det kanske gått att spåra historien om hur den vackra entrédörren slutade fylla sin ursprungliga funktion och ogräset kunde börja spira invid tröskeln.
Den femte och ännu så länge sista dörren finns i Beirut, Libanon.
Bilden togs hösten 2018, jag har gett den namnet Khoder. Det kan vara namnet på gatan, men jag skulle ha trott att dörren finns i stadsdelen Mar Mikhayel, eller längre västerut, i riktning mot Martyrernas torg.
Fascinerande är såväl att dörrarna nästan smält ihop med väggen, att väggen är gammal i en stad hårt drabbad först av inbördeskrig och därefter av rivningar och nybyggnation. Och att det inte går att se några kulhål.