En gång svarade en kock på etablissemang nära Dalälven på frågan varför han köpte fisk från Stockholm när han hade älven utanför dörren: ”Full med mört”.
Att mört inte dög att laga till framgick tydligt.
I mitt stilla sinne tänkte jag att ”det är det som är utmaningen då”. Men vem kan argumentera mot kock och sjötungfiléer? Inte jag.
Däremot fick jag ögon för mört. Om fiskkokboken har jag redan skrivit, och receptet på mörtsoppa. Det blev ju inte mycket kvar av själva mörten i den. Ismört har sagts vara inte bara fullt ätbar utan rent av god hörde jag i ett radioprogram. Och nu har jag hittat ismört igen, i Havsutsikt 2/2017. ”Tidigare var mörten en uppskattad matfisk och föremål för ett omfattande fiske i Sverige. Surmört, som alltså syrades på samma sätt som surströmming, var viktig stapelföda framför allt i Norrlands inland. Halstrad sägs denna syrade fisk vara mycket god. Ismörten som fångades före leken, var extra eftertraktad för rommens skull och åts stekt eller kokt.” skrev Ulf Bergström under vinjetten Art i fokus och rubriken Mört – ingen skräpfisk.
Mörten finns också med i Mat i Tornedalen – Minnen, recept och reflektioner av Thomas Utterström under medverkan av Karin Utberg (Jure förlag AB, 2017).
Det är nu inte många ord som ägnas mörten, men Karin Utberg bidrar med ett recept på mörtbullar. ”Ibland kunde vi få stora, fina mörtar på mete. Då gjorde min mor mörtbullar – en delikatess” citeras Karin Utberg och ster med för restauratören ovan.
Att mört fortfarande är matfisk i östra delarna av Östersjön konstaterade Ulf Bergström i sin artikel, som han avslutar med förslaget att testa att grava mört: ”De små benen smälter vid gravningen och köttet blir läckert och – just det – mört.”