Gabriella Ahlström har skrivit ”Ecce homo – berättelsen om en utställning” (Albert Bonniers förlag 1999). För den som har lite dimmiga men positiva föreställningar om vad Elisabeth Ohlson Wallins utställning handlade om, och negativa minnen av hur den behandlades, delvis av media och delvis av (jag tvekade men …) ”kristna”, är den upplysande om än inte upplyftande läsning.
För en som ibland använder ”papister” som invektiv om delar av den katolska kyrkans medlemmar är det visserligen till dels med viss tillfredsställelse det går att läsa om Johannes Paulus II och den 1998 inställda audiensen för vår ärkebiskop KG Hammar. (s 176)
Men det är ändå bittert att den i vissa delar frihetssträvande påven, som vid andra tillfällen tagit emot såväl Kurt Waldheim som PW Botha (”…Vatikanen är noga med att betona att en audiens inte är detsamma som ett godkännande av besökarens övriga handlande.” skriver Ahlström. s 150) valde att inte ta emot KG Hammar då striden stod som hetast om Ecce homo.
Österrikaren Waldheim tjänstgjorde i SS under andra världskriget, och Botha var president i Sydafrika under apartheidpolitiken.
”Let bygones be bygones”, är en sentens att ta till sig, men strikt talat och tänkt handlade såväl nazismen som apartheid om exkludering, även från de levandes skara. Ecce homo visade däremot önskan och viljan till inkludering, till liv och till evigt liv, för att tala i kyrkliga termer.
Nog hade det varit smakligare om påven tagit emot KG Hammar, i synnerhet i en tid av prövning. Det är inte när det är lätt som stöd behövs, utan i tid av motgångar.
Att delar av Svenska kyrkan, frikyrkor och kristna från kristna samfund med rötter i andra länder, hårt kritiserade Ecce homo, visningarna i Uppsala domkyrka och Ohlson Wallins intention att visa att Jesus Kristus’ vände sig till och välkomnade människor av god vilja, inte bara människor med rätt kläder och sexuella läggning, hade gjort stödet än viktigare.
Att kyrkor, alla kyrkor, är av makt och för makt, är sorgligt.
När någon gång en kyrkans man, kvinna eller inte-cis-person, når ut med eller stödjer ett budskap som är inkluderande är det lätt att bli om inte lycklig, så åtminstone lite nöjd med att det finns hopp för människan. Och för kyrkan.
Tio år efter Ecce homo, 2008, ställde Elisabeth Ohlsson Wallin ut bilder som visade hur svårt det var för hbtq-personer i Mellanöstern. I Arbetet 29 september -17, skriver hon i en krönika:
”Tio år senare (2008 min anm.) sitter jag på polishuset i Göteborg med underrättelsetjänsten och Säpo som förklarar vilka glasväggar som kan sprängas på Världskulturmuseet om det blir ett attentat mot mina fotografier från Jerusalem. De förklarar också att jag inte kan få polisbeskydd och att jag borde gå hem och tänka över om jag överhuvudtaget ska visa bilder som provocerar religionen så mycket.”
Det är inte bara påven som fallerar när någon behöver stöd, eller skydd.
Och rädslan för att provocera ”religiösa” verkar inte ha dämpat viljorna att skada oliktänkande, eller vem som helst som råkar befinna sig någonstans där skada kan åstadkommas. Inte heller skapade Ohlson Wallins bild av drottningen som skurar bort hakkors i parketten någon debatt om nazismen i Sverige. Det som diskuterades var i stället hur kungahuset får framställas.
Ohlson Wallin avslutar sin krönika, som alltså skrevs i september 2017:
”Än så länge kan vi protestera. Det är viktigt att vi gör det, annars kommer dagen då tystnaden och rädslan för våra liv tar över allt.”
Det gäller livet. Rätten till liv. Vår rätt, och andras.
PS. Gabriella Ahlström skriver apropå vad som är naturligt sex om Bruce Bagemihl, amerikansk biolog, och hans bok ”Biological Exuberance. Animal Homosexuality and Natural Diversity”:
”På 750 sidor radar han upp det ena exemplet efter det andra på djur som har sex med det egna könet, och ofta på de mest uppfinningsrika sätt. Till och med den rödhövdade hackspetten, en art som den konservative amerikanske senatorn Jesse Helms hävdat borde räddas från utrotning eftersom den med sina långa monogama parförhållanden representerar ”family values”, visar prov på en dekadent livsstil. Såväl otrohet som skilsmässor och utomäktenskapliga barn hör till vardagligheterna i hackspettsboet.” (ss 62-63). DS.
Ett svar på ”Om audienser, konst, hot och Livet”