Förbluffad

Politikers förmåga att säga förbluffande saker upphör inte att förvåna.
Som Cecilia Wikström (FP) och EU-parlamentariker i Ekot 25 maj apropå försöken att få EU-länderna att ta gemensamt ansvar för människor som flyr från Syrien och Eritrea till Europa.
Reportern frågar om hon tror att det kommer att nå fram till en uppgörelse de 28 länderna emellan.

– Ja, jag är optimist eftersom EU inte i första hand är en marknadsplats utan en union baserad på gemensamma värden och värderingar. Säger Cecilia Wikström.

Men snälla. Är det något EU är, så är det väl en marknadsplats? Fri rörlighet för varor och tjänster är själva grundbulten i EU. Kol- och stålunionen som var början på EU tillkom förvisso efter kris och katatstrof, som Wikström också säger, men unionens syfte var att genom ekonomiskt samarbete och beroende omöjliggöra krig mellan framför allt (Väst)Tyskland och Frankrike.

Värden och värderingar spretar som stråna i borsten på en automatisk biltvätt mellan de nuvarande 28 medlemsländerna, och även när det gäller nationell ekonomi och budget är länderna högst disparata.

Det vore hederligare av politiker som tillfrågas att tillstå detta, i stället för att låtsas som om EU är något det förvisso inte är.

Vänner, fiender, affärer och strategi

Frankrike bröt kontraktet med Ryssland om leverans av de två krigsfartygen Mistral. Det kostar Frankrike omkring en miljard euro i återbetalningar och skadestånd.
”Lite får man ta”, tänkte kanske fransmännen, i ljuset av EU-sanktioner och annekteringen av Krim.
Men redan i december 2014 såldes franska helikoptrar till ett värde av 2,5 miljarder euro till Polen.
Och senare har Frankrike sålt 36 Rafale stridsflygplan till Indien för 6 miljarder dollar, och i maj kunde man läsa i Al Jazeeras engelska upplaga att Frankrike tecknat ett avtal med Qatar (ni vet, det där landet där fotbolls-VM ska spelas 2022 och som kritiserats kraftigt för gästarbetarnas villkor) om försäljning av 24 Rafale plan till ett värde av 6,3 miljarder euro. (Man kan undra över summorna, men det är vad som rapporterats i olika media.)
http://www.aljazeera.com/news/middleeast/2015/05/qatar-agrees-buy-24-rafale-fighter-jets-france-150504100952250.html
Försäljningen till Indien ledde till en besviken och upprörd artikel i Forbes, signerad Jean-Pierre Lehmann. ”India’s Wrong Priorities … ”
http://www.forbes.com/sites/jplehmann/2015/04/12/indias-wrong-priorities-as-children-go-hungry-pm-modi-buys-fighter-jets-in-france/
De franska försäljningsframgångarna ledde också till en artikel i SvD under rubriken ”Gripenkonkurrent stärker sin ställning” (11 maj, 2015. Där tar reportern också upp avtalet om försäljning av 24 Rafale till Egypten tidigare under 2015.)

Ryssland utmålas som ett hot mot fred och frihet i Europa, med hänvisning till Krim, till östra Ukraina och till Georgien (där strider inte inleddes av rysk trupp, men det georgiska anfallet brukar förklaras med föregående provokationer från rysk sida).
Sanktioner och motsanktioner har följt efter annekteringen av Krim, och de ekonomiska konsekvenserna har blivit stora, inte bara för Ryssland utan även för europeiska företag. (Finsk mejerinäring till exempel. Valios produkter expanderar nu på svenska butikshyllor.)
Inga krigsfartyg till Ryssland alltså. Men den franska affären kompenseras av vapenaffärer med andra länder. En sammanfattning av pro et contra-argument baserad på ren ekonomi gjordes av hemsidan http://nomistralsforputin.com/drupal/?q=LastArgument

Om någon har synpunkter på europeiska vapenföretags affärer med andra stater än Ryssland som attackerar andra stater så har det inte fått särskilt stora rubriker.
Till exempel på Saudiarabien som nu leder en koalition av stater som bombar Jemen. I koalitionen ingår Qatar och Egypten. Säkerhetspolitik.se skriver:
”… Offensiven mot huthirebellerna genomförs av Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Qatar och Kuwait. I ett gemensamt uttalande säger man att man förutom rebellerna också ska slå ner al-Qaida och IS i Jemen. Under natten mot torsdag förra veckan anslöt sig även Jordanien, Egypten, Sudan, Marocko och Pakistan till offensiven.
USA deltar inte aktivt i attackerna mot rebellerna, men man har hjälpt Saudiarabien och de andra deltagande länderna logistiskt och underrättelsemässigt.”
http://www.sakerhetspolitik.se/Arkiv/Omvarldsbevakning/2015/Hot-om-inbordeskrig-i-Jemen–/
Bakom Säkerhetspolitik.se står MSB, Myndigheten för säkerhet och beredskap.

”USA, som stödjer den sunnimuslimska alliansen med bland annat lufttankning, sänder hangarfartyget USS Theodore Roosevelt och robotkryssaren USS Normandy till området. Deras uppgift, enligt Washington, blir att kontrollera att shiamuslimska Iran inte levererar krigsmateriel till Huthirebellerna – något som Teheran ihärdigt har förnekat.”
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/saudiarabien-hot-i-jemen-utslagna_4505582.svd
Jemen är nu på god väg att bli ännu en ”collapsed state”, och döda jemeniter kan räknas i tusental.

De totala satsningarna på militär och vapen under 2014 då? Hur de såg ut har Sipri redogjort för i en rapport som refererats under rubriken ”Ny rapport: Ryssland rustar” i Svd 15 april, och rubriken ”Östeuropa upprustar” i Metro 13 april.
Totala militärutgifter i världen låg på 1776 miljarder dollar. Överlägset mest satsade USA, 610 miljarder dollar, följt av Kina, 216 miljarder dollar, och på tredje plats Ryssland, 84,5 miljarder dollar, Saudiarabien 80,8 miljarder, Frankrike 62,3 miljarder och Storbritannien 60, 5 miljarder.
Enligt Metro ökade Polens militärutgifter med 13 procent 2014, och planeras öka med 19 procent 2015. I Baltikum beräknas ökningen bli 7,3 procent i Estland, och hela 50 procent i Litauen. Ökningen låg på 8,4 procent i Ryssland under 2014.

Procenttal är naturligtvis osäkra parametrar när reella tal inte finns med. Det illustreras av ökningen med 23 procent i Ukraina 2014, till en total militärbudget på 4 miljarder dollar.

Ryssland rustar sin militära förmåga från en nivå som var mycket låg men har ändå bara en bråkdel av USA:s militärbudget. Allt tal om att Ryssland skulle se Natos expansion längs landets gränser som en provokation avfärdas av europeiska politiker och media, samtidigt som den ryska upprustningen och övningsverksamheten ses som som hot och leder till ytterligare förstärkningar av vapen och trupper i Natoländerna längs dess gränser.

Med Islamiska Staten i Syrien-Irak, upprepade blodiga attentat i Irak, Afghanistan och Pakistan, blodiga konflikter i Nigeria och Mali, och Irak och Libyen som ”collapsed states” som en direkt följd av militära interventioner av västländer och närmast oöverblickbara flyktingströmmar till Europa, citeras Storbritanniens dåvarande utrikesminister i SvD 11 mars 2015 sägande: ”Vi befinner oss i en terräng som är välkänd för alla över 50, där Rysslands aggressiva beteende utgör en tydlig påminnelse om att landet har en potential att bli det största enskilda hotet mot vår säkerhet, sade han under ett tal i London.”

Att i denna propagandastorm mot Ryssland som ”vanliga” media deltar i finna en svensk officer sägande i Officersförbundets (av alla!) tidning nr 1, 2015 att ”Vi måste vara realister. Vi har en lång kust och ett stort luftrum i Östersjön. Och ska vi vara ärliga så är allt inte bara svart och vitt. Den militära flygverksamheten i Östersjön har ökat avsevärt de senaste åren från både Ryssland och västländerna. Detta har medfört att risken för provokationer mellan olika flygplan ökat påtagligt. Här ska man inte göra för stor skillnad mellan ryska och västerländska flygplan”.
Visst svindlar det lite?
Officeren i artikeln är namngiven, men den läsare som vill veta det får leta upp det själv.

Att delta vid Segerparaden i Moskva 9 maj ansåg statsmän i EU och USA vara förkastligt med tanke på Krim och rysk aggression. De avstod tillsammans med Vitrysslands president Lukasjenko och Nordkoreas Kim Jong-Un. Med i Moskva fanns bland andra Kinas president Xi Jinping, Indiens och Kubas presidenter Pranab Mukherjee och Raul Castro och Egyptens ledare al-Sisi.

Putin var mycket besviken över att västledarna, inklusive de tidigare allierade under andra världskriget inte kom, och refererades efter det direktsända telefonfrågeprogrammet med honom i april: ”Mr Putin also suggested that “the Washington Obkom” – a reference to a Communist Party committee – had “prohibited” some countries in Europe from joining Victory Day celebrations in Moscow on May 9. Western leaders are boycotting the event over Moscow’s alleged intervention in the armed conflict in eastern Ukraine.”
http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/vladimir-putin/11542911/Vladimir-Putin-the-US-is-trying-to-impose-its-will-on-other-states-just-like-the-Soviet-Union.html

Markeringen från västledarna som inte var med vid firandet av 70-årsdagen av segern över nazi-Tyskland tycks inte ha gällt Putin – honom träffade John Kerry i Sotji veckan efter. Att flera av de som var med på hederstribunen inte heller är oberörbara visar ovanstående redogörelse för vapenaffärer. Att Kina inte riskerar att drabbas av markeringar liknande den mot Segerdagen är givet, trots Tibet, Östturkestan (Xinjiang), Himmelska Fridens torg och utvecklingen i Hongkong.

Vad man protesterade emot synes alltså vara Segerdagen. Själva begreppet ges en ominös betydelse, ”segerdag”, inte fredsdag. Men med segern kom freden, åtminstone i förhållande till nazi-Tyskland, och det var och är en dag att fira ur rysk synvinkel.
”Vad betyder Segerdagen för dig? Frågar Anna-Lena Laurén en kvinna som deltog i firandet. Svaret: ”Glädje. Fred. Vi firar att vi har fred och samförstånd”.
Laurén frågar vidare: Varför måste man då rulla in så mycket krigsmateriel på Röda torget?
”Anna svara vänligt, lite häpen över frågan.
– För att signalera att vi kan försvara oss. Vi måste visa hur starkt Ryssland är.”
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/vi-maste-visa-hur-starkt-ryssland-ar_4552010.svd

Det finns mängder av ”men” i detta, mängder av saker att säga om Krim, om andra världskrigets slut, om Molotov-Ribbentrop-pakten, om varför det ena och det andra.
Och också om rysk närvaro med soldater och försändelser av krigsmateriel till östra Ukraina. Rapporten som den i februari mördade Boris Nemtsov samlat material till har färdigställts och presenterats av vänner till honom. 9 miljarder kronor ska Ryssland ha lagt ned på kriget, och 220 ryska soldater ha dödats i strider där. (SvD 13 maj, 2015)
(I april meddelade SvD att 300 amerikanska fallskärmsjägare kommit till Ukraina för att utbilda tre ukrainska bataljoner och det nationella gardet. Inga kostnader nämns i nyhetsnotisen.)

Polen valde att 7 maj hålla en ceremoni i Gdansk på den plats där det tyska överfallet på Polen började och andra världskriget startade. Men Polen ville inte förringa sovjetiska offer och Röda arméns segrar, enligt president Komorowski.
Det är svårt att se uteblivandet från firandet i Moskva som något annat än just det. Hedersamt ändå att förbundskansler Merkel var med 10 maj då hon och Putin lade ned en krans vid den okände soldatens grav.

Jag kan rekommendera Eino Hanskis ”De långa åren” som läsning för den som vill veta mera om vad den 900 dagar långa belägringen av Leningrad (nu S:t Petersburg) innebar för civilbefolkningen. Och Svetlana Aleksjevitj ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”.

Efter att ha sammanställt nyheter på ett för väst så ofördelaktigt sätt, har jag då något förslag på hur väst möjligen borde agera?
Ja. Väst borde se att Ryssland precis som USA, och alla andra kända stater, försvarar sina egna intressen. De har intresse av säkra gränser. De vill inte ha missiler riktade mot sin huvudstad, och inte heller mot andra delar av sitt territorium. Det är inte konstigare än att USA drog en absolut gräns vid ryska missiler på Kuba. Till intressen räknas också ekonomiska intressen. Det är inte konstigare att Ryssland är angeläget om att inte förlora inflytande över industrier som deras försvar är beroende av i östra Ukraina än att Sverige såg till att behålla tillverkningen av ubåtar i Sverige. Saudiarabien, Kina, Indien, och andra stater, små och stora, skyddar sina territorier och sina ekonomiska intressen.

Varken människor eller djur vill bli inträngda i ett hörn. De som kan, människor och djur, reagerar i en sådan situation med att attackera.
EU-parlamentarikern Gunnar Hökmarks (M) kommentade EU:s utrikesrepresentant Mogherinis frågor att diskutera angående EU:s grannskapspolitik som styr samarbete med grannar österut, länderna söder om Medelhavet och i Mellanöstern, i synnerhet presumtiva nya medlemsländer som Moldavien, Georgien och Ukraina.
En av frågorna gällde om EU borde närma sig Ryssland.
”Vår grannskapspolitik är inte ett hot mot Ryssland. Ryssland kanske ser det så, men den synen kan vi inte acceptera som utgångspunkt när vi ska ta fram hur våra relationer med grannländerna ser ut” sade Hökmark.
Byt ut Ryssland mot Nato i citatet ovan, och prova hur det låter.

Det strategiska spelet förstår (en del) militärer och (en del) diplomater och (kanske en del) politiker. Det är sorgligt att inte mera görs/skrivs/sägs som skulle få flera att förstå det.

Fotnot:
EU Observer gjorde ett första april-skämt av Mistralaffären och sände ut ett pressmeddelande https://euobserver.com/news/128217 om att EU skulle köpa de två fartygen, ge dem namnen ”Juncker” respektive ”Mogherini” och placera ett fartyg i Riga och det andra i Lampedusa. Den noggranne läsaren blev misstänksam om inte förr så när artikeln annonserar att ””Juncker” kommer att segla under Panamaflagg, av skatteskäl”, för att inte tala om att ”Juncker” senare ska flyttas från Riga till Luxemburg. Till Luxemburg? Hmmm …
Inte utan förnöjelse meddelade Meduza senare samma dag att RIA Novosti, Tass, RT, och Interfax låtit sig luras.
https://meduza.io/en/lion/2015/04/01/eu-newspaper-s-april-1-joke-fools-russian-news-agencies

Bilder av Chodorkovskij

Michail Chodorkovskij är närmast helgonförklarad i väst – en stackars oligark som Putin satte i fängelse för att Chodorkovskij utmanade hans maktposition.
Det är svårt att hitta en negativ kommentar om Chodorkovskij i svensk press. Den alltid lika läsvärda Anna-Lena Laurén har åtminstone försökt balansera proträttet av honom i en artikel 31 mars i SvD. Rubriken lyder ”En råkapitalist och ett helgon”.
Laurén beskriver honom som ”hård som flinta och utrustad med en osviklig instinkt inte bara för pengar utan också för makt.”
Fortsättningen kan sammanfattas som att han gick med i kommunistpartiet för att han behövde kontakterna, var högt uppsatt tjänsteman i Komsomol, senare oligark och ägare av Yukos. Enligt faktarutan köptes det senare i en riggad auktion. Han dömdes 2005 för skattebrott och förskingring, 2010 för penningtvätt, benådades av Putin 2013 och nu bosatt i Schweiz tillsammans med familjen och där han också fått uppehållstillstånd. (Schweiz förbjuder asylsökande tillträde till vissa zoner i städer, och gjorde sig inte heller under andra världskriget känt som ett land som gärna tog emot flyktingar, varken av humanitära eller politiska skäl).

En mera detaljerad skildring av Chodorkovkijs sätt att bygga upp sin jättelika förmögenhet ger Loretta Napoleoni i boken Skurkkapitalismen, Leopard, 2009.
Det börjar med Gorbatjov och privatiseringarna som stöddes av Internationella valutafonden, Världsbanken och leddes bland annat av Jeffrey Sachs, rådgivare. Privatiseringarna gav upphov till att tåv valutor skapades inom Sovjetunionen, den vanliga rubeln och beznalitjnye, det sistnämnda en räkneenhet, snarare än valuta. Det var statliga tillstånd att köpa och sälja, men kunder inte konverteras till rubel eftersom centralbanken inte växlade in dem. Däremot växlades de in på svarta börsen, en rubel mot tio beznalitjnye.

För att utrikeshandel skulle kunna bedrivas av nyprivatiserade företag, gav Gorbatjov tillstånd till Komsomol att konvertera beznalitjnye till rubel. Napoleoni skriver:

”I själva verket förvandlade han Komsomols medlemmar till ett ryskt finansdepartement och hoppades att de skulle hitta på konverteringsmetoder utan statlig övervakning. Vetenskapliga verksamheter, till vilka räknades skönhetstävlingar och popkonserter uppfyllde kraven för konvertering. Sådana konserter och tillställningar ingick snart i de smarta planerna hos lössläppta unga ryssar som ville göra sig förmögenheter. Bland dem fanns Michail Chodorkovskij, på den tiden ordförande för Komsomols ungdomsklubb vid Moskvauniversitetet. (…) Chodorkovskij godtog betalning i beznalitjnye från personer som ville delta i skönhetstävlingar och rockkonserter. Sedan konverterade han beznalitjnye till rubel eller hårdvaluta genom att växla dem hos exportföreta (främst i virkesbranschen) som hade gott om utländsk valuta. Hårdvalutan användes till att importera datorer från länder i väst. De såldes i Ryssland i utbyte mot beznalitjnye så att Chodorkovskij gjorde en sexfaldig förtjänst på varje rubel. Därefter konverterades beznalitjnye till rubel med samma knep. För varje transaktion gick Chodorkovskij med vinst. Han hade hundratals liknande affärer på gång samtidigt. (…) Om finansdepartementet eller centralbanken skött konverteringen hade Chodorkovskijs förtjänst ökat regeringens intäkter. I stället lade de grunden till hans förmögenhet.”

Och fortsättningen:
”Skönhetstävlingarna gav den ryska maffian goda möjligheter att bygga upp en stabil prostitutionsverksamhet. (…) ’Flickorna lurades dit med förespeglingar om en fantastisk karriär inom filmen och hamnar sedan på bordeller i Israel eller Dubai eller i Västeuropa. Sådana som Chodorkovskij serverade rätt och slätt varorna på silverfat till maffian. Han visste att hans skönhetstävlingar bara var rena köttmarknader där hallickar och människohandlare kunde sikta in sig på sina offer. Han visste också att det han gjorde var lagligt och att det gjorde honom mycket, mycket rik. Brydde han sig om flickorna? Naturligtvis inte.’ (…) Chodorkovskij var ute efter större villebråd: Rysslands väldiga energiresurser.” (ss 32-33).

Kapitlet fortsätter med utvecklingen under Jeltsin och hur statsägda företag privatiserades med hjälp av kuponger. Bättre att läsa Napoleonis bok än att jag fortsätter citera, men jag avhåller mig ändå inte från detta citat:
”Den bortgångne amerikanske ekonomen Mancur Olson brukade beskriva ryska oligarker och globaliseringens hallickar som ’vandrande skurkar: ’Vandrande skurkar tar så mycket de kan bära, eftersom de struntar i sina offer och räknar med att kunna råna några till i morgon.’” (s. 35).

De vandrande skurkarna kontrasterar Mancur Olson enligt Napoleoni mot ”stationära skurkar” som Stalin. Även Putin skulle kunna sorteras in där ”… som nu försöker plundra oligarkerna på deras tillgångar. Privatiseringen var bara ett flyktigt ögonblick i Rysslands historia. Den ledde aldrig till demokrati eller ekonomiskt välstånd. I stället fostrade den en generation av vandrande skurkar. Femton år efter Berlinmurens fall är Putin i färd med att återupprätta Sovjetunionens makt.” (s 37).

Andra perspektiv än de som serveras i svenska dagstidningar, även om de är balanserade som Lauréns, är inte bara nyttiga, de är ibland närmast uppfriskande som kontrast till de hjälte- respektive skurkhistorier som media förmedlar.

Mindre uppfriskande är det att läsa furst Mysjkins utbrott i Dostojevskijs Idioten.
”- … har ni lagt märke till att alla är äventyrare och skojare i våra dagar! Och alldeles särskilt hos oss här i Ryssland, i vårt älskliga fosterland. Och hur allting har blivit så där, det kan jag inte förstå. Allt verkade ju så stabilt, men hur är det nu? Alla talar om det och överallt skriver man om det. Man gör avslöjanden. Alla kommer med avslöjanden här. Föräldrarna är de första som byter åsikt och skäms för sina gamla ideal. Därborta i Moskva var det en far som försökte övertala sin son att inte sky några medel när det gällde att skaffa sig pengar; det stod i tidningen…” (Wahlstörm &Widstrand 1991, s 128)

Furst Mysjkins utbrott hade lika gärna kunna gälla något annat land än Ryssland. Att inte sky några medel för att skaffa pengar är inte så ovanligt som skulle vara önskvärt, och det är inte tiggarna på svenska gator och torg det då handlar om.

Det är inte heller personer som Chodorkovskij som är de verkliga offren i historien om Ryssland, oligarker och maktmissbruk. Det är personer som Magnitskij som försökte anmäla ekonomiska oegentligheter han kommit på spåren men som i stället själv sattes i fängelse och plågades till döds där.

Magnitskij förlorade livet men hans fall är ändå väl känt genom Bill Browder. (”Bill Browder was a highflying businessman in Moscow, until Putin turned on him. His new memoir details how dangerous it is to end up on the strongman’s bad side. ” The Daily Beast, 2nd February 2015, review of Browder’s book Red Notice.)

Om möjligt ännu värre är det för alla de, i Ryssland men också i andra länder, som drabbas av korrupta domare och andra myndigheter, fråntas egendom och ibland livet utan att någon vill eller vågar högljutt protestera.

Marknadsföring av våldtäkt ”fylld av värme”

Hur kunde en bok om en självisk, elak, och tillika våldtäktsman om än ung, beskrivas som ”tjusande, fyllt av värme, ömhet, humor och dramatik”?
Ur boken om 50-talets Sovjetunionen:

Simon är deporterad från Moskva till Kazakstan med sin mor, bror och en faster. Fadern har arresterats som samhällsfiende och är sedan dess försvunnen. På förvisningsorten möter Simon Viola, vacker dotter i en deporterad grekisk familj.
”- Hur gammal är du, frågar Simon Viola.
– Sexton.
-Jag är äldre än du, ljög Simon. Så du måste göra som jag säger. Hela du – han gjorde en obestämd gest – ska göra som vi säger. Så är det med det.

Så tas hon med till Venja, en gammal man som är Simons vän. Denne bjuder på mat och alkohol, konverserar Viola som berättar att ”på Krim var alla hus av sten”, och Simon tänker ursinnigt ”Varför pratar hon sån där smörja … nu fick det vara nog. Det var dags att göra slut på samtalet och komma till saken”. Venja lämnar de två, väl vetande vad Simon planerat.

Viola flyttar till en stol, Simon ställer sig bakom, vänder henne och kysser henne.
– Låt bli, säger Viola.
Han trycker henne mot stolsryggen, klämmer på brösten och hon pressar sina läppar hårt mot hans. Hans händer glider innanför klänningen, och sliter sönder den.
– Låt bli, säger Viola.
Han drar upp henne på fötter, sparkar undan stolen, rycker henne till sig.
– Låt bli, säger Viola och sliter sig loss.
– Snälla du, låt bli!
Simon släcker ljuset, drar ned hennes klänning.
– Låt bli, säger Viola.
– Låt bli snälla du. Hon trycker sig mot Simon för att skyla sin nakna kropp.
Simon låter inte bli, han föser henne mot sängen där han trycker ned henne. Lägger sig ovanpå henne, tränger sig in, blir ”het och andfådd”.
– Låt bli, vad gör du? Du gör mig illa! säger Viola.
Simon ”sveptes långsamt in i en varm lätt rock, och han var ensam i den, där fanns ingen Viola och han omfamnade bara sig själv.”

Venja som varit med och iscensatt våldtäkten kommer tillbaka och tar med sig klänningen ut på trappen där han börjar laga den. Simon följer efter och vill inte gå in till Viola trots flera tillsägelser från Venja.
– Trösta henne! uppmanade Venja. Hon behöver det just nu.
Efter tre tillsägelser går Simon.
– Ja, jag går väl in då … Kan hon inte sy ihop klänningen själv?

Det blir inte bättre. Stalin dör och inte långt efteråt får Simon och hans familj besked om att de ska få återvända till Moskva. Han går för att ta adjö av Venja.
– … Vet förresten Viola att du ska fara?
– Nej, sade Simon. Vad skulle det tjäna till att berätta det för henne? Jag ansvarar inte för henne. Jag vill hellre skriva.
– Du kommer inte att skriva till henne, sade Venja. Du behandlar henne illa.
– Det var hon som ville det, invände Simon med den skyldiges hela iver.
– Bara hon? sade Venja. Och du själv då?
– Nåja, det är klart att jag också ville det, sade Simon. Men jag fick med detsamma – hon gjorde inget motstånd alls förstår du!
– Akta dig så du inte blir som en tatar, säger Venja.

Det är inte ”tjusande, fyllt av värme, ömhet humor och dramatik.” Det är tölpigt, otäckt och glädjelöst. Det är också en roman fylld av fördomar och våld. Det är brutalt och hänsynslöst, och att ”hans gradvisa mognad skildras med utsökt känsla och ömhet.” som det står på en omslagsflik är omöjligt att se.

Bara skildringen av fastern kan med god vilja beskrivas som humoristisk, en gammal kvinna som frågar och svarar själv, lite grann som en professor Kalkyl.

Simon kommer till Moskva, vill till Israel och tjatar sig i den följande boken till ett skenäktenskap med polska Danka, för att kunna söka sig vidare från Polen till Israel.
”Och varför skulle man inte sova tillsammans? Det hade inte med saken att göra. När allt kom omkring så skulle Simon även utan att vara gift med Danka ha krupit på henne i sängen.”
Efter det misslyckade besöket på ambassaden: ”Danka var förstås redan införstådd, det var ju omöjligt att hålla henne utanför saker och ting – men fan ta henne, Danka. Hon var nog en bra jänta . Men Simon skulle då inte gå till henne och beklaga sig över livet …”

Han går vidare, alltid lika överlägset arrogant, lika nedvärderande mot kvinnor, och ibland skrivande poesi på papperslappar: ”Vem tvinnar det rep/i vilket jag ska hänga?/Stilla blåa kvällen ser/ut i duvblå tomhet.” Och tycker själv att ”Det är hyfsat. Inte så illa.”

Han träffar den äldre mannen Monja som han reser tillsammans med i Ryssland och Ukraina. I Odessa säger Simon att ”jag struntar i allt – ingenting är mitt, jag har det bara till låns”. Monja frågar ”Har du mig också – till låns?”.
Och Simon svarar att ”Dig också. Det fanns en gammal man (Venja, min anm.) som betydde något för mig (…) Han hängde sig i Kazakstan.”
De skiljs åt och i slutet av boken hittar Simon Monja svårt sjuk i tbc, inhyst i ett hönshus.
– Tänker du ta mig härifrån?” frågade Monja och lyfte på huvudet. I hans tunna röst var det som en förhoppning som ekade, en blind fågels förhoppning.
– Ja, sade Simon. (…) det var nu äntligen något gott som han kunde göra (…) så kände han äntligen en ren och klar lycka, ty nu hade han ansvar för en annan människa.”

Efter 600 sidor visar Simon ett tecken på värme och mognad. Det kunde vara på tiden .
Böckerna är Den första och sista dagen och fortsättningen Ödefältet av David Markish, utgiven av Forum 1977. Det är snart fyrtio år sedan, och det handlar om Stalintidens terror och förföljelser.
Författarens far avrättades 1952 under ännu en period av svåra judeförföljelser och terror under Stalintiden. Först 1973 kunde David Markish emigrera till Israel. De yttre händelserna tycks följa Markish och hans familjs upplevelser under 1950- och 60-talen.
I ett cyniskt, kvinnoföraktande samhälle blir kanhända människor cyniska och kvinnorföraktande. Om Markish tyckt att det räckt med cynism och främlingsskap i förhållande till antisemitism, byråkrati och övermakt, skulle intrycket av den unge huvudpersonen kanske inte blivit så negativt.

Men Simons cynism och självupptagenhet drabbar alla, även hans familj och i synnerhet den unga flicka han träffar på förvisningsorten. – ett ruttet samhälle ger ruttna människor . Om avsikten var att visa det är romanerna bra. Var det också avsikten att visa poetens/författarens mediokra talang, är romanerna också bra. Men var avsikten att skapa ett verk ”tjusande, fyllt av värme, ömhet, humor och dramatik”, då är det faktiskt riktigt dåligt. Å andra sidan bär inte författaren ansvar för förlagets falska marknadsföring.

Ha-ha-ha-haggis!

Det finns haggis i Uppsala!
En gång för nu ganska länge sedan kom jag aldrig fram till Aberdeen där det skulle finnas en restaurang med året-runt-haggis. Det grämde mig inte, men jag var lite besviken. Det ska finnas en i Edinburgh också, men inte heller dit kom jag iväg.
Flera år senare tog Craig, en vänlig skotte, med sig haggis till vårt julfirande – jag njöt av haggisens konsistens, okladdig pölsa, och med starkare smak av timjan. Resten av familjen förhöll sig mera avvaktande.
Sedan dess har jag suktat. Tills nu. Det finns Haggis naturell, Haggis smaksatt med drambuie, Haggis smaksatt med whisky … och … vad kan jag mer begära? Vegetarisk haggis kanske. Och jo, det finns också.

Great chieftain o' the puddin'-race!
Great chieftain o’ the puddin’-race!

Muggen kostade fem kronor på Brödet & Fiskarna, second handaffär i Enköping. Jag köpte den naturligtvis även om texten är djupt lögnaktig. Den syns inte på bilden, men där står:
The facts. THE TRUE haggis is a very RARE & SOLITARY BREED, congregating once a year on Jan 25th at a REMOTE THISTLE PATCH near the N.E. Shore of Loch Ness. There the TRUE HAGGII celebrate the National Slaughter of their Rivals, the COMMON HAGGIII, with real Haggis Dancing, Tossing & Putting before flying back to their HIDDEN HAGGIS HAUNTS in the HILLS. NESSIE has been known to join in these CELEBRATIONS.

Som var och en kan förstå har ovanstående inget med verkligheten att göra. Haggisar flyger inte, de har inte klor på fötterna och de far inte runt med tistlar i munnen och ser fåniga ut.

De riktiga haggisarna lever i Högländerna, i fred och frihet och oftast utan att bli störda av varken djur, människor eller flygande wannabees.
Det som utmärker dem och tydligast skiljer deras fryntliga fysionomier från får, är deras kortare vänsterben. Detta tvingar dem att alltid gå i vänstervarv i bergen, något som är en stor fördel eftersom många av de stigar de beträder är mycket smala, och inte alls anpassade för mötande trafik.
Man kunde tro att dessa fredliga varelser som inte är någon till förargelse skulle få leva sina liv i frid och var och en nå hög ålder och kunna samla sina fränder på långa vandringar i vänstervarv sökande efter skydd och föda.

MEN. Så är det inte. Och det är det enda som stämmer med den osakliga texten citerad ovan; en månad om året lever haggisarna farligt. Det är i januari, inför firandet 25 januari då alla skottar vill ha haggis till den traditionella middagen på Robert Burns födelsedag. Möjligen läser de då också Burns poem Address to a Haggis.

I januari går jägare upp i Högländerna, beväpnade endast med sina råa röster. Och de går i högervarv, sökande längs haggisarnas stigar efter byte.
När de möter en stackars haggis ropar och hojtar de så mycket de orkar, och tvingar haggisen att vända och fly.
Vad händer då tror ni? Med kortare vänsterben i högervarv på ett berg?
Jo haggisen förlorar balansen, tumlar ner för berget och slår ihjäl sig.

Där nedanför berget kan de sedan tas om hand och förvandlas till … haggis och serveras 25 januari.

Fair fa’ your honest, sonsie face,
Great chieftain o’ the puddin’-race!
Aboon them a’ ye tak yer place,
Painch, tripe, or thairm:
Weel are ye wordy o’ a grace
As lang’s my airm.
(den första av Burns dikts åtta strofer, resten finns på Wikipedia)

En grym och sorglig historia, och lika osann som den på muggen.