Claes Eriksson får 2014 års Tage Danielsson-pris. Det gläder mig. Det gläder säkert Claes Eriksson också.
Annat som gläder mig är sista strofen i hans Hopp i samlingen Alster – en stunds texter (Ordfront 2003). Den lyder som följer:
I tidningen läser jag dagligen
hur världen ser ut nu, antagligen
det skrivs mig på näsan väsentligen
hur världen ser ut nu egentligen.
Jag vänder och vrider notiserna.
Jag vänder och vrider på kriserna
och hoppas i all denna vridningen
att världen är bättre än tidningen.
Det finns en strof om Bryssel i Hopp också.
Vill ni veta hur den går kan ni kanske köpa boken på antikvariat, eller låna den på biblioteket, om det finns kvar,
Gör ni det kommer ni också att hitta följande, som gjort mig glad mellan skurarna:
Glad såsom fågeln, som flyttar från Sverige
hälsar jag hösten i dimma och slask
Borta är sommarens äckliga färger
Hösten är här med sitt regn och sitt plask
Hör hur de tjutande stormarna gny
Vråla och gny! Vråla och gny!
Lycklig i kylan jag står och studerar
lågtryck och hagel och regn som passerar
Från väst och från öst
ifrån väst och från öst
i den härliga årstiden höst.
Se där en som vet hur det känns, jomen.
Det är annat det än Karlfeldt och ”den vår de svage kallar höst”.