Genom sig själv känner man andra, lyder ett talesätt. Andre vice ordföranden (M) i byggnadsnämnden i Östhammar anser inte att information om plan- och byggnadslagens regler som en nämndordförande ger ska hållas för tillförlitlig. Information ska komma från tjänstemän.
Hanteringen av ärendet med Claes Ljunghs 29 kvadratmeter stora bod på hans lilla ö Alören utanför Öregrund skulle vara sorglustig om den inte föreföll så fylld av ovilja.
Nu senast manifesterad i ett nyhetsuppslag i Dagens Nyheter (26 juni 2013). Rubriken ”Han fick inte bygga utan tillstånd: ’Jag är kränkt’”.
Kränkt har blivit ett ord som används nedsättande. Kränkt är den med alltför ömma tår och alltför lite självinsikt. Rubriken utelämnar förstås, som rubriker gör, att Ljungh 2006 byggde utan tillstånd efter att han vid två tillfällen fått besked från dåvarande ordföranden (S) för byggnadsnämnden i Östhammar att inget tillstånd behövdes för en ekonomibyggnad på en fastighet utanför detaljplan och avsedd för näringsverksamhet. Det är vad som sägs i PBL.
Så Ljungh byggde sin bod på ön, utan vatten, utan el och värme. (’Exklusivt sommarhus’ har jag hört den beskrivas som, undrar hur hens bostäder är utrustade?)
Samma år, i maj 2006, hade Ljungh utsetts till generaldirektör för Kammarkollegiet. Den 19 maj skrev DN på nyhetsplats under rubriken ”Statsministerns bästa vän får nytt toppjobb”. Statsminister då var Göran Persson. Artikeln refererar till anonym ”kritiker inom finansdepartementet”, som säger ”det enda Ljungh utmärkt sig för är enligt många att han är god vän med GP och Streen och att han varit en urusel chef.”
En anonym refererar alltså ”många” anonyma.
Några dagar senare, 26 maj, skriver UNT på ledarplats under rubriken ”En historia från bananrepubliken Sverige!” en artikel där utnämningsförfarandet till statliga tjänster ifrågasätts och där utnämningen av Ljungh tas som exempel, med hänvisning till den tidigare artikeln i DN.
12 augusti återkommer UNT med en ledare under rubriken ”Fenomenet Bo Bylund”. Återigen är det utnämningsförfaranden som är målet för ledarskribentens kritik: ”Fenomenet Bo Bylund däremot finns det alla skäl att kritisera. … Med denna (o)ordning bryter Sverige mot FN:s anti-korruptionsstadga…Exempel på missbruk saknas inte: mest slående är kanske utnämningen av kompisen Claes Ljungh till chef över Kammarkollegiet.”
Ljungh kom till tals i ett genmäle 17 augusti, ”Brev: utnämningar – Oseriösa antydningar och insinuationer”.
Detta var 2006 och i september var det val. Alliansen vann, och en moderat ordförande tog över efter den tidigare socialdemokratiske ordföranden för byggnadsnämnden i Östhammar. Under hösten kom en anonym anmälan om svartbygge på Alören in till byggnadsnämnden: Ljunghs bod.
Den nya nämnden bestämde att det krävdes byggnadslov för boden, annars skulle den rivas.
Ljungh överklagade och fick rätt i länsrätten.
Men kommunen överklagade i sin tur, och fick rätt i kammarrätten. Sedan dess har boden gått genom de flesta upptänkliga rättsliga instanser, den sista möjligheten för Ljungh att slippa riva sin bod är om Högsta förvaltningsdomstolen ger honom prövningstillstånd, och eventuellt ändrar eller återförvisar ärendet till lägre instans.
Nog är turerna runt boden på Alören anmärkningsvärda. Ljungh frågade ordföranden, förtroendevald och tillsatt att leda nämnden som beslutar i ärenden som rör PBL, får ett besked och ska inte kunna lita på det beskedet, anser den som sedan tog över som ordförande för samma nämnd.
Hon är nu andre vice ordförande i nämnden. Går det att lita på att hon och byggnadsnämnden fattar och följer PBL? Eller är det bara tjänstemän som har kunskapen och förmågan och ska säga åt politikerna, de formella beslutsfattarna och de som kan ställas till svars och avsättas i allmänna val, vilka beslut som ska fattas? Tjänstemannaväldet manifesterat.
I DN:s artikel säger förre stadsarkitekten, som bestämt hävdar att Ljungh inte diskriminerats eller kränkts utan tvärtom försökt pressa tjänstemännen, genom att ”Ljungh ville hävda att han var generaldirektör och att han kunde lagstiftningen”, och också att ”han är själv mycket kunnig i juridik”.
Ja, generaldirektör var och är Ljungh, och han kunde lagstiftningen, tycker förre stadsarkitekten. Vad bestod då pressen av?
Maria Crofts, politisk kommentator, skriver under rubriken ”Anmärkningsvärt att han anser sig diskriminerad”. Hon tar återigen upp utnämningen och Göran Persson, skriver att Ljungh ”tvingats lämna posten som statssekreterare på finansdepartementet”, att han ”åkte hem till partikamraten som var byggnadsnämndens ordförande … och fick grönt ljus.”. De allra flesta som vill uppföra en byggnad vänder sig till kommunen, skriver Crofts.
Det var vad Ljungh gjorde kan man tänka.
Ljungh tycks inte ha stort förtroende för vare sig den kommunala beslutsprocessen eller det svenska rättssystemet, skriver Crofts. (Quick, Quick, Quick, … manipulerade videoband från Göteborgskravallerna, Joy Rahman… Nog finns det väl anledningar att undra över det svenska rättssystemet?)
UNT tar upp frågan på ledarplats dagen efter DN:s stort uppslagna artiklar. Göran Persson och utnämningen upprepas, ärendet är ”inte komplicerat”, och länsrättens första beslut som gick på Ljunghs linje var ”en tillfällig framgång”. ”Någon gång måste man acceptera ett nej. Den absoluta oförmågan att göra det, att till exempel gå till rättsinstanser utomlands, leder ingenstans.” Tycker UNT i detta fall. I andra fall kan säkert Europadomstolen och EU-domstolen vara bra att vända sig till.
”Jag är så kränkt” citeras Ljungh i DN:s juniartikel. Det har jag hört refereras: ”Jag är SÅ kränkt” med den betoningen, lite pipig röst och tillägget ”Rättshaverist”.
Den egyptiska kvinna som på Tahrirtorget demonstrerade mot Mursi säger i SvD 4 juli: ”Jag är så arg…”. Hon kommer inte att citeras ”Jag är SÅ arg” med lite pipig röst och kallas rättshaverist. I varje fall inte i Sverige. Det är bra. Men varför får Ljungh inte känna sig kränkt utan att förlöjligas? För att han är generaldirektör? För att han är ”kompis med Göran Persson”?
Östhammars kommuns juridiska ombud skrev till kommunen en gång under alla rättsliga turer som Alörenboden tagit: ”… inte så mycket att säga om Ljungs skrivelse, de mal på”.
Alören är inte Djävulsön, och Ljungh är ingen Dreyfus, men Claes Ljungh hade kanske hoppats på en Zola, en rubrik ”J’accuse!” och en L’Aurore. Men han vände sig till DN och i stället för morgonrodnad blev det … ovan nämnda. Han ”mal på”.