Månad: april 2013

Folk er fifl.
Så skrev vännen Hedinn som en kommentar till det isländska valresultatet. De två partier som förde Island in i krisen, har nu fått över 50 procent av rösterna och kommer att återgå i regeringsställning. Det är för att privatekonomierna ska bli bättre. Mhm.

Den nu avsatta regeringen kunde inte hålla sina vallöften.

Vi får se hur det går för den nygamla regeringen då.

För flera decennier sedan klottrade någon i Uppsala på de svenska moderaternas valaffischer i den då pågående valrörelsen.
Förstörda valaffischer är oftast bara trist skadegörelse, oavsett vilket parti det drabbar. Men de här var faktiskt lite kul:
Lägre (s)katter och Bättre (s)kola.

Kan inte låta bli att tycka att det hade varit bättre om de hållit sig till katterna och kolan i stället för ”att på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken”.
Men hur blir det på Island, med skatterna och skolan? Och privatskulderna?

Såna där som så många svenskar också har för sina bostadslån.

Per Lindvall, journalist på SvD Näringsliv skrev 4 februari 2013 om Island, Irland och eurokrisen. Rubriken löd ”Island en krisens ledstjärna”. Lindvalls tes är att Islands och islänningarnas vägran att ta det ekonomiska ansvaret för privatägda isländska bankers gigantiska konkurser. Efta-domstolen hade då givit Island rätt: landet och dess skattebetalare hade inte betalningsansvar för insättningsgarantierna som Landsbanki givit i Icesave, till långivare/sparare i Holland och Storbritannien.

Hade Irland sagt likadant och låtit Anglo Irish Bank finansierat på den internationella kreditmarknaden, inte minst med tyskt kapital, så hade bankerna och långivarna förstått att det vilar ett ansvar även på dem som lånar ut pengar, inte bara på dem som tar lån.

Kreditprövning kallas det visst.
I USA är det som i EU:s krisländer, det är låntagarna som sitter emellan, och skattebetalarna. Bankerna är ”too big to fail”. Och ägare och direktörer ”too big to jail”. Om detta skrev Daniel Kederstedt i SvD Näringsliv 28 mars i ǻr.

Är det så verkligen? Ja, det verkar så. I USA är lobbygrupper och storkapital starkare än väljarna. I EU skyddas kreditgivarna av sina nationella regeringar.

Men i Island är väljarna inte nöjda med att inte betala privatbankernas skulder, de vill inte betala de egna heller. Jag har en viss förståelse för överbelånade husägare.

Men nog är det liiite underligt att de röstar in de partier som försatte landet och dem själva i skuldfällan?

 I re:public #25 skriver Andri Snaer Magnason om bankbubblan, aluminiumindustrin och dess effekter under rubriken ”även apor äter guld – en resa in i den isländska bubblan”.

Andri citerar den poetiska Eddan: ”Pengar gör människan till en apa”.

Folk er fifl översätts
Folk är inte kloka.

”Jag har aldrig haft några problem” sade en bekant som inte tycker det är något problem att skicka kreditkortsnummer per mejl världen över, för att få en bokning av hotellrum bekräftad.

Det är ju skönt att höra. Själv tänker jag inte skicka mitt kreditkortsnummer per mejl till hotell någonstans. Det är inte bara det att jag inte ska betala för icke levererade tjänster. Jag ska inte heller behöva förlita mig på att hotellet och dess it-säkerhet är god.

Argumentet ”hur ska de annars kunna veta att du inte bara låter bli att dyka upp” är för en gammal receptionist närmast skrattretande. Hotell överbokar. Det är en sak. En annan sak är att gästen lämnar ankomsttid – blir hen försenad ska det meddelas, annars blir hen av med rummet. Enkelt. Och tvingas man inte avvisa gäster så har man inte förlorat något på ett eventuellt tomt rum.

Lämna inte ut kreditkortsnumret, i varje fall inte om det är ett kort kopplat till ett konto med några större summor på.

Samma sak med betalningar via nätet:

Ha ett separat kort till nätbetalningar, och ha bara så mycket pengar på kontot kopplat till det kortet som går åt för just den betalning du då ska göra.

Säkerhetskopiera!
Se till att inte lägga ut på nätet det du inte vill att andra ska känna till!
Kryptera!
Uppdatera antivirusskydd och säkerhetssystem!

Och läs Anne-Marie Eklund-Löwinders blogg, ”Cyber Security Strategy i all ära – när får vi se ett Cyber Stupidity Center?”.

Länk:

https://www.iis.se/blogg/cyber-security-strategy/

”Det borde vara kriminellt att skicka känslig information i e-post öppet över internet, utan att ha gjort ett dyft för att försöka skydda den”.

Jepp.

Viss uppståndelse väckte det i svenska journalistkretsar när nyheten kom att norska försvaret kartlagt journalister.

Det är Etterrettningsbataljonen, en hemlig del av norska försvaret som har kartlagt journalister på Verdens Gang och Stavanger Aftenblad. De två journalisterna har under flera år jobbat på en bok om försvarets hemliga avdelningar, rapporterade Medievärlden.
Etterrettningsbataljonen har spanat på och samlat information om journalisterna vilket är totalt oacceptabelt, anser VG:s chefredaktör.
Även två journalister på Dagbladet ska ha kartlagts. Den ene av dem, Lars Saetren har apropå detta sagt till Dagbladet att ”Det är lite konstigt, och jag blev väldigt överraskad. Jag har jobbat med försvarsmaterial lika mycket som jag skrivit om damfotboll, bara en gång”.
Det är en kommentar som väcker tankar och en del glada leenden.

Kartläggningen däremot tycker jag inte alls är konstig, ja kanske när det gäller Saetren, men inte när det gäller försvarsreportrar, även om norska försvarets informationsansvariga tydligen sagt att kartläggningen ”i grunden var ett misstag”.

Det är klart att militären kollar vad som skrivs, och hur. Är det reportrar som läser på, eller är det nån som egentligen hellre skulle gjort något annat som kommit till presskonferensen?
Jag vill på intet sätt förhäva mig, men jag har skrivit en del om försvar, vanligen med anknytning till Enköpings garnison, men blev en aning snopen när en general kände igen mig i publiken på en föreläsning vid Utrikespolitiska föreningen i Uppsala. ”Jag har inte siffororna tillgängliga, men du med dina kontakter kan kolla det där med infostaben” var svaret på en fråga om hur många kvinnor som blir kvar efter GMU.

Det är inte att jämställa med kartläggning förstås, men bara att bli igenkänd, på ”fel” plats, annorlunda tid, och i ett sammanhang fjärran från arrangerade presskonferenser kändes märkligt.
En bekant med viss insyn fnös när jag beskärmade mig: ”De har folk omkring sig som har till uppgift att identifiera eventuella journalister, och varsko om vilka som finns där”.
Som sagt, inte att jämställa med kartläggning, men får jag för mig att skriva om hemliga avdelningar och platser, är jag ganska övertygad om att jag skulle bli synad i sömmarna på ett helt annat sätt.

Militären har inte bara till uppgift att ”slå ihjäl och leva med det” (se tidigare inlägg), de samlar information också. Vad tror ni FRA sysslar med egentligen? Tror ni journalister är exkluderade från underrättelseavdelningarnas, militärens och polisens, intressesfärer med hänvisning till tredje statsmaktens betydelse för demokratins fortbestånd, eller vad?

Om kartläggningen av norska journalister skrev Medievärlden 9 april, 2013.

30 bangladeshiska bärplockare skadades efter att ha beskjutits då de begärt ut innestående lön vid en jordgubbsodling i Grekland. 23 höns dog utanför Linköping, ihjälskrämda av ett SK60-plan från försvarets flygskola som tog fel rutt in mot Malmens flygplats.

Hönsägaren har fått 8 400 kronor i ersättning från försvaret. I Grekland har regeringen fördömt ”incidenten” och en twitterkampanj uppmanar till bojkott av ”blodsjordgubbarna”.
Detta går att inhämta i dagens SvD. Jordgubbsplockarna hamnade under nyhetsnotiserna på sidan 8, Sverigesidorna, av okänd anledning.
Hönsen rapporterades i notis med siffra på sidan 14, fortfarande Sverigenyheter.

Skottlossning i Grekland på Sverige, och höns med siffra. Det första är för den som har inblick i medialogik egentligen obegripligt. Var det textlängden som avgjorde? Kastades en annan notis ut i sista minuten, och blodgubbarna passade precis in i den tomma rutan? Det är oftast rutor som ska fyllas i dagens mallade tidningsproduktion.
Det andra är mera lättförståeligt. En stor siffra i avvikande färg som inledning på en notis anses pigga upp sidornas layout. Att hitta en siffra lämplig för ändamålet är inte alltid lätt. Då kan 23 döda höns vara en räddningsplanka som dessutom ger poäng då tidningens form och innehåll utvärderas.

En siffra för formen kommer igen på sidan 19, världen. Då är det 40 nyinflyttade norrmän på Svalbard som uppmärksammas. De 70 nya ryska invånarna på samma ö samma period uppmärksammas även de, men med normalstor stil i slutet av notisen. De som räds rysk ockupation av Svalbard lugnas av totalsiffran, 2158 personer i de norska bosättningarna och 480 i de ryska.

Nyhetsvärdering av annat slag är det som gör att ”Toplessprotester splittrar feminister” med bild av kvinna med bar överkropp, bakifrån, hamnat på sidan 20, och ”EU-demokrati floppade rejält” på sidan 22. Det är EU:s medborgarinitiativ som floppat och sågas med hänvisning till administrativ och teknisk djungel inom organisationen. Minst en miljon namnunderskrifter från minst sju länder krävs för att EU-kommissionen ska ta upp ett lagförslag med anledning av ett medborgarinitiativ.

Av 30 inlämnade medborgarinititativen har bara ett fått en miljon underskrifter, men då från bara fem länder, rapporterar SvD:s Teresa Küchler. Det gällde förbud mot privatisering av vatten.
EU:s byråkrati är i sanning svårgenomtränglig, säkert inte bara för EU:S medborgare utan även för exempelvis EU-parlamentariker.

Men medborgarinititativ? Vem har hört talas om det? Av EU:S 500 miljoner medborgare menar jag? Har rapporter om denna möjlighet lagts långt fram i media, på debattsidor, förts fram av nyhetsjournalister och ledarskribenter? Eller presenterades de på sidan 22 mellan stora annonser för Telia respektive Intersport, som ”Floppen” i detta svenska exempel?

”Skrotningsfond på grund” är också en EU-nyhet, den ligger på sidan 24, inklämd bland anonser för inredningssystem, möbler, kläder och en (liten) egenannons. Skrotningsfonden skulle ha givit ekonomiska incitament för redare att skrota fartyg inom EU, i stället för att skicka dem till Bangladesh och livsfarliga arbeten och miljöfarlig skrotning av fartyg. Förslaget som kom från parlamentets miljöutskott med en rapport ledd av Carl Schlyter (MP), röstades ned med sju rösters övervikt.

Formatmallarnas tyranni och nyhetsvärdering är säkert något som väcker undran inte bara hos mig, och inte heller bara när det gäller SvD även om jag tagit mina exempel från denna i många stycken förträffliga morgontidning.

Den svenska huvudnyheten var för övrigt ”Hård kritik mot Palm” och ”Löfven vill inte prata om Mustafa”. Sosse-internt, kan man konstatera, och inget som ger information om Omar Mustafa eller Islamiska förbundet. I en faktaruta upprepas att Mustafa som ordförande för förbundet ska ha bjudit in föreläsare med antisemitiska åsikter.

Det är mig därför en glädje att förmedla länken till en artikel av Maria Ripenberg på UNT:s ledarsida tidigare denna vecka. ”Offer för dubbel bestraffning” är rubriken, och av texten framgår att de antisemitiska föreläsare som Omar Mustafa kritiserats för att ha bjudit in, från början i tidningen Expo, och som var utgångspunkten i det skeende som ledde till att han lämnade alla poster i (S), i själva verket inte bjöds in då han var ordförande. Det gjordes 2010 när Abdirisak Waberi ledde förbundet. Denne är sedan 2010 riksdagsledamot för Moderaterna. Inga problem med antisemitiska föreläsare i det fallet, varken för Expo, (M) eller media tydligen. Men läs hela Maria Ripenbergs artikel, det är den väl värd också av många andra anledningar:

http://www.unt.se/debatt/offer-for-dubbel-bestraffning-2380218.aspx

Subventioner är som dopning.

Nu är det sagt.
Av bostadsminister Stefan Attehall (KD).

Subventioner bara förstör tycker han. De är som dopning, de förstör långsiktigt,
Då pratar han om statliga pengar till produktion av hyresbostäder. Tidigare subventionssystem har visat att företagen inte skärper sig, säger han. De har bara låtit byggbolagens vinster öka.

Skol- och vårdbolag får gärna göra miljonvinster, men det sa inte Stefan Attehall.

Snart kanske rut-bidrag också bara förstör.
Och skatteförmåner till bostadsrätts- och villaägare.
Och löneanställningsbidrag.
Och rentav rot-bidrag.

Den som lever får se.
Hur stor skillnad det är på olika.
Och på subventioner.

Stefan Attehall uttalade sig i Tendens, Sveriges Radio 15 april 2013:
Var ska framtidens hyresgäster bo?