Inlägg

Publicerat

Culture is bigger than politics

… säger Storbritanniens kulturminister Sajid Javid i en artikel i The Guardian efter att British Museum kritiserats hårt för att låna ut den huvudlösa skulpturen av flodguden Ilissos till Eremitaget i S:t Petersburg.
Ilissos är en del av The Parthenon Marbles som tidigare kallades Elgin Marbles efter den brittiske lord som i början av 1800-talet med ottomanernas tillstånd tog med sig delar av det grekiska kulturarvet från Grekland.

”Britain is currently leading the way in imposing economic sanctions on Russia over actions in Ukarine” he will say (skriver The Guardian och fortsätter referera ministern): ”But that is not a reason to stop the British Museum loaning part of the Parthenon sculptures to a museum in S:t Petersburg. Because culture is bigger than politics”.
”Art and culture should be used to build understanding rather than create division”, tycker kulturministern också.
”None of us should be allowed to ban it from a gallery, or tell others that they must not, cannot, see it and decide for themselves” he will say. ”It sounds obvious, indisputable. Sadly not everyone agrees.”
”Jewish cultural productions in the UK have been targeted because of links to Israel, he will say, referring to The Tricycle theatre in north London.”

Men det är inte bara sanktioner mot Ryssland som uppmärksammats i samband med utlåningen av Ilissos. I Grekland är man upprörd över att Ilissos inte lämnas tillbaka till Grekland, tillsammans med hela samlingen The Parthenon Marbles, en tvist om det grekiska kulturarvet som pågått i fyra decennier.
Ett argument mot att återlämna dem ska ha varit att skulpturerna är för sköra för att kunna flyttas.

Så kanske kultur är större än politik, men var kulturen visas, på British Museum eller på Akropolismuseet, förefaller ändå vara lite … politiskt. Eller kanske mera … (turist)ekonomiskt?

Om British Museum skriver Peter May i deckaren The Chessmen, som utspelar sig på Hebriderna:
”… the British Museum in London, that repository of stolen artefacts from around the world.” I boken handlar det om 67 schackpjäser som hittades på ön Lewis, Hebriderna, the Lewis Chessmen, och som finns på British Museum.

Det kan noteras att även om Storbritanniens kulturminister anser att kultur är större än politik, så finns det politiker som anser sig större än kultur. Till exempel tre ledamöter i EU-parlamentet, två från italienska Lega Nord och en från franska Front National, som i parlamentsbyggnaden vandaliserade och försökte föra bort en tavla föreställande en naken kvinna på ett kors. De tre ansåg sig kränkta som kristna av tavlan.

Om de lyckades föra bort tavlan framgår inte av SvD:s korrespondents i Bryssel, Theresa Küchler, artikel 14 december -14.
Vart de tänkt föra tavlan framgår inte heller.
Eller om de tre ledamöterna känner sig kränkta av bilder av kvinnliga helgon som plågas ihjäl på andra sätt än genom korsfästelse.
Att det inte framgår ska inte lastas korrespondenten.

Det länder till eftertanke, denna manifestation av kränkthet inför kulturuttryck.
Liksom också den först nämnda oviljan att dela med sig av kultur av politiska skäl.
Och svårigheterna som uppstår när kulturella artefakter en gång flyttats, och sedan krävs åter av ursprungslandet, eller -platsen.

För övrigt kan jag nämna att Peter May har skrivit tre deckare med Hebriderna som skådeplats, ”The Blackhouse”, ”The Lewis Man” och ”The Chessmen”. Samtliga rekommenderas, mest för miljöerna men också för att de är spännande och för att huvudpersonen visserligen är en medelålders man och (ex-)polis, men inte försupen.

Publicerat

Stridsdelfiner … ?

I juli i år skrev TT att Ukraina krävde att få sina stridsdelfiner utlämnade från Sevastopol i det annekterade Krim.
Stridsdelfiner minsann. Om det verkligen är sant att delfiner kan tränas att attackera ubåtar och dykare, då är det verkligen rariteter som ryssarna inte lämnade ut från akvariet i Sevastopol.
En stridsdelfin är fjärran från den gängse bilden av lekande och hoppande artfränder, såna som man kan köpa biljetter för att få se uppträda i Kolmårdens djurpark.

Men kan människor övertygas att bli självmordsbombare, i någon guds eller annan auktoritets namn, så varför skulle inte delfiner kunna tränas att attackera ubåtar och dykare? De kan ju rimligen inte vara medvetna om att det inte är strömming utan bleka döden som väntar då de uppfyllt sitt uppdrag.

Men TT-artikeln skriver också, och citerar då nyhetstjänsten RBTH, Russia Beyond the Headlines, att delfinerna i Sevastopol används i terapiprogram för barn och vuxna med neurologiska åkommor. Och en forskningschef vid Kolmården vet berätta att amerikanska marinen använder delfiner för att leta minor, och för bevakning av fartyg. De varskor då om främmande dykare kommer i närheten av fartygen.

Terapi- och vaktdelfiner låter betryggande tycker jag. Betydligt bättre än stridsdelfiner.

Hur det har gått med delfinerna i Sevastopol har mig veterligen inte meddelats i svenska media. Oavsett var de är, hoppas jag de får sin beskärda del av fisk.
Förvånande i tt-texten är att en ukrainsk tjänsteman säger att delfinerna måste överlämnas till Ukraina på samma sätt som Ryssland återlämnade Ukrainas militära utrustning.
Jag har trott att ryssarna INTE överlämnade militär utrustning till Ukraina efter annekteringen.
Men det är kanske med den som med delfinernas öde – det kan ha stått att läsa men jag har inte varit tillräckligt uppmärksam.

 

 

Publicerat

Malmsten igen

Den fragmentariska stilen har fått sin förklaring. Bodil Malmsten skriver. Skriver episoder, kapitel, och sen sätter hon ihop dem. Flödet är inte jämnt, det är inte så att historierna, böckerna, flyter fram i en inspirerad sammanhängande våg.
Inspirationen är fragmentarisk. Varje del är sär, men varje särskildhet är en del av helheten. Bodil Malmsten formar helheten.

När hon skriver i första kapitlet av del III i Den dagen kastanjerna blommar är jag långt härifrån att ”… lägg dig med städhjälpen om du vill komma nära det arbetande folket, akta dig för arbetets söner, underklassen har inget till övers för oss och vore det något med den så vore den överklass och vi underklass.” s 102
Då är den skrivningen, och kanske hela kapitlet, en del av ett flöde av tankar som inte nödvändigtvis följde av kapitlet före, det om Pauline och Hopper och annat.
Och var det en del, så var det kanske inte alls något som först hörde samman med Thelonius Monk.
Men i boken hör de samman – delarna blir del av helheten.

Så är det också med det som huvudpersonen Maurice, den försupne äktenskapsbrytaren och lögnaren Maurice tänker om flickan som förmätet tagit livet av sig på ”hans” plats.
”Att tro att man är den minst älskade, hur kunde du vara så förbannat förmäten. Någon har alla – en pappa, en mamma, en syster, en bror, någon skullde du ha fått – en väninna, en man, ett barn, någon hade du.”
Säger svikaren som super skallen och livet av sig då han lämnats av dem han ständigt svikit.
Ständigt beredd att klandra, ständigt beredd.

Jag har läst Malmsten och förtjusts, och också skrivit om hur jag förtjusts av henne böcker från Finistère, och av andra mera rapsodiska böcker. Jag har trott att stilen var anpassad till den formen.
Det är den i och för sig också, men sättet att skriva är uppenbarligen det samma. Men när en roman är målet har berättelserna, ofta korta, haft ett mål: romanen.
Det kräver en speciell begåvning att i de korta formaten hålla fast vid romanens mål, dess huvudpersoner och miljöer. En roman är trots allt fiktiv och skulle kunna löpa iväg vart som helst om tankeflödet fick fritt spelrum.
Jag vet inte hur många episoder skrivna om Maurice och hans värld som aldrig kom med i romanen, men det färdiga resultater som en bedrift. Jag beundrar Bodil Malmstens teknik som jag, arma brödskrivare i dagspresstjänst är så fjärran, och jag beundrar hennes sätt att göra en genuint osympatisk person som Maurice, ändå begriplig.
Men, ska sägas, jag föredrar hennes korta, ofta bitska, berättelser och kommentarer till liv och samhälle i Frankrike och i Sverige.

Jag har skrattat gott åt Det franska paketet och Det franska paketets färdväg i Och en månad går fortare än ett hjärtslag. Det är igenkänningsfaktorn förstås. Att skicka rekommenderade brev till Belgien har satt sina spår. Men så underbart att någon, Bodil Malmsten, har satt ord på min frustration över postliga irrvägar och fullkomligt irrationella postregler och -entreprenörer.
Bodil Malmsten går också till rätta med det franska telekombolaget Orange också. ”Den ende som någonsin lyckats säga upp ett abonnemang hos Orange är min franske granne, vilket säger allt om min grannes exceptionalitet.”

Bara en sån sak! Men mindre roligt blir det när Bodil Malmsten skriver ”Sedan februrai 2008 har 25 personer anställda vid Orange France télécom tagit livet av sig. De många självmorden beror, enligt den av Le Monde vidtalade experten på de, efter privatiseringen, orimliga arbetsförhållandena.”
Se där. Le management par la terreur.

Ni måste läsa själva för att fullt ut förstå Malmstens förmåga att med få ord teckna en bild av samhällsförhållanden som vi känner igen, eller kanske inte känner igen men då får se en skymt av.
Det finns för övrigt en rolig film om Belgacom på Youtube, apropå bolag med makt över mäniskors vardag. Det behövs faktiskt en ”dra-åt-helvete-garanti”, i form av konkurrens.

Som förut kan jag inte annat än rekommendera Bodil Malmsten.

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, Modernista 2012
Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, Bonniers 1994

Publicerat

Försvarsindustri i Sverige. Och Ryssland.

I september skärpte EU sanktionerna mot Ryssland på grund av kriget i Ukraina. Sanktionerna riktas mot tillgång till försvarsmateriel, utrustning för både militär och civil användning, känslig teknologi och EU:s kapitalmarknader.
Samtidigt bidrar EU till Kinas militära upprustning. Kinas ubåtsflotta drivs med tyska dieselmotorer, kinesiska bomb- och attackflygplan utrustas med brittiska motorer. 150 franska småflygplan och 1000 franska helikoptrar ska levereras-. Elektronisk utrustning, ingredienser till biologiska och kemiska vapen säljs och alldeles nyligen togs steg på vägen för att minska tullarna för handel med IT-teknik mellan Kina, USA och andra länder.

Det kan vara värt att nämna att EU införde vapenembargo mot Kina 1989, efter massakern på Himmelska Fridens torg.
Embargot gäller inte utrustning med dubbla användningsområden, och var motorer och kemikalier till slut hamnar är ju inte alldeles lätt att kontrollera.

Redan i maj i år citerades president Putin i Hufvudstadsbladet sägandes att ”Vi måste göra vårt yttersta för att allt som används inom vår försvarssektor tillverkas på vårt territorium”. Väst hade då redan infört sanktioner mot Ryssland på grund av Krim och Ukraina.
Den som läst Axel Kronholms artikel i Fokus nr 15 i april i år, förstår varför Ukraina är så viktigt för Ryssland. http://fokus.se/2014/04/farval-till-vapnen/
Ryssland är beroende av ukrainsk industri och leverantörer av materiel till inte bara flottan utan också till de ryska kärnvapnen.
Att Ukraina vänt sig västvart, till EU och USA är därför ett direkt hot mot det ryska försvaret och den upprustning som Putin inte bara talat om, utan också inlett.
Det kan i sammanhanget vara värt att minnas att Georgien, efter landets transformation till västvänlig nation under Saakasjvili, anföll Sydossetien, enligt media efter ryska provokationer och i tron att väst skulle ingripa på Georgiens sida.

Den strategiska analysen av Ukrainas förhållande till Ryssland torde inte vara svår att göra, och inte heller särskilt svårt att förstå att Ryssland inte är bekvämt med utvecklingen efter Majdan.

Att ukrainare, liksom ryssar och människor i många andra länder, med eller utan nära band till väst eller med en historia som f d allierad med Sovjet, vill bli kvitt korrupta makthavare, vinna inflytande över sina egna liv och de samhällen de lever i är inte svårt att förstå. Det var vad som kom till uttryck på Majdan, på Tahrir och på Taksim. Och på Himmelska Fridens torg.

Det är inte människornas önskan om frihet som skiljer i hur väst agerar.
Det är strategiska analyser.
Analyser av vad som är bra och nödvändigt för ett lands försvar och försvarsindustri görs inte heller bara i Kreml.

Så sent som i våras stod det klart att Sverige och svenska regeringen slog vakt om svensk ubåtstillverkning, och Saab köpte Kockums från tyske ägaren Thyssen Krupp.
I mars skrev Alliansregeringens försvarsminister Karin Enström i en debattartikel i Dagens Industri att:

”Alliansregeringen värnar Sveriges försvar och försvarsförmåga…Som försvarsminister vill jag vara tydlig med att ambitionen måste vara att säkerställa en långsiktig stabil grund för vårt svenska ubåtsvapen. Det innebär att det bland annat måste finnas en industriell lösning där fokus är på att utveckla den svenska tekniken och designen. Där den svenska statens kontroll över immateriella rättigheter är en självklarhet och där strategiska internationella samarbeten mellan Sverige och andra nationer inom detta område bejakas.” (Dagens Industri 26 mars 2014)

Jojomen. Jag håller alldeles med.
Det är därför jag inte kan förstå hur det kan vara så svårt att förstå att Ryssland vaktar sina försvarsintressen, att de inte ”vill ha EU och NATO på sin bakgård” som någon uttryckt det apropå Ukraina.
Inte heller är det särskilt svårt att förstå om ryssar, även de som inte lätt sväljer regeringens propaganda, anser att väst har en väl utvecklad dubbelmoral – dock inte kopplat till Saab och ubåtar, utan till Krim och Kosovo.

I den bästa av världar skulle Krim fortsatt vara en del av Ukraina, fred råda i östra Ukraina och såväl Ryssland som Ukraina utvecklas till okorrumperade rättsstater, med fortsatt handel staterna emellan, och utvecklad handel med andra länder.

Nu är i stället Ukraina katalysatorn i en utveckling där motstående makt- och ekonomiska intressen bekämpar varandra. Och de som drabbas värst är som i alla krig, civilbefolkningen.

Generad redaktör, december 2011, vid Tsarkanonen (ryska: Царь-пушка, i Kreml. Den väger 39 ton, beställdes av tsar Fjodor I år 1586 och har aldrig använts i strid. Kanonkulorna är större än kanonrörets kaliber,och kanonen är tillverkad för att skjuta druvhagel av sten, inte kulor. Vore alla dödsvapen som detta, kanske världen var en bättre plats.
Generad redaktör, december 2011, vid Tsarkanonen (ryska: Царь-пушка, i Kreml. Den väger 39 ton, beställdes av tsar Fjodor I år 1586 och har aldrig använts i strid. Kanonkulorna är större än kanonrörets kaliber,och kanonen är tillverkad för att skjuta druvhagel av sten, inte kulor. Vore alla dödsvapen som detta, kanske världen var en bättre plats.

 

Publicerat

Skämma ut sig som människa

”Åtminstone vid ett tillfälle i livet skämde han inte ut sig som människa. Vem kan säga detsamma?”
Philippe Claudel i Grå själar, citatet om överste Matziev återfinns p sid 98 i Månpocketupplagan.

Om feghet, dumhet och bekvämlighet handlar Grå själar, men också om kärlek och förluster, och om livet i en fransk by nära fronten under första världskriget. Om kanonernas dån som blev ett normalt inslag i vardagslivet, om alla de sårade och lemlästade som inte blev det, och om hur klassamhället var grundmurat, krig eller inte krig.
Överste Matziev hörde till dem som stod ovanför, som visste, då, att hålla ihop med klassfränderna. Det tillfälle då han inte skämde ut sig varnärhan som ung militär tog ställning för Dreyfus och därmed förstörde sina möjligheter att göra militär karriär.

”På en enda natt hade Mierck (domaren) och Matziev lyckats få en bondpojk att bli både galen och erkänna sig skyldig … Men jag tror det finns något som är starkare än hat, och det är samhällsklassens kutym … Över gärningar och lynne, högt över de lagar som människan skriver, svävar ett samförtånd och en belevad grundregel: ”Om du inte stör mig så stör jag inte dig”. Att tro att en av de egna kan vara en mördare är detsamma som att tänka att man själv kan vara det. Det är att inför alla medge att även de som snörper på munnen och ser ner på oss som om vi vore hönsskit är lika fördärvade som alla andra. Och det skulle kunna vara början till slutet, deras världs ände.” s 170.

Grå själar är en kriminalroman med en velig och feg polis som berättare. Han lyssnar och letar vittnen, får veta saker ibland för att han envist söker, men ibland också för att han har tur, och för att han är hönsskit, så det går att tala med honom, gärna över ett och flera glas vin.
Det är inte bara krigets tragedier utan också personliga tragedier helt fristående från masslakten vid Västfronten som bygger upp historien om Grå själar och Affären, mordet på den 10-åriga flickan Belle du Jour.

Det är också en kriminalroman med överraskande vändningar, och utan glasklara lösningar på vad som verkligen hände.
I Månpocket kom den ut 2007. Det gör den inte mindre läsvärd.

Det kan vara värt att fundera över epitetet ”åtminstone en gång skämde hen inte ut sig som människa.”

Publicerat

Färöarna och ryska sanktioner

Sanktionerna mot Ryssland på grund av annekteringen av Krim och det pågående kriget i östra Ukraina, och Rysslands svar att stoppa importen från USA och EU av vissa varor, har skapat såväl problem som möjligheter på oväntade sätt.
För Färöarna har den stoppade handeln med lax till Ryssland, inneburit en boom i laxexport till Ryssland. Och Färöarna förhandlar dessutom om ett handelsavtal med Ryssland. Det är inte populärt i Danmark som ansvarar för utrikes- och försvarspolitiken i hela kungariket, där Färöarna ingår. Men Färöarna har stor självständighet när det gäller handelspolitik.

Färöarna är inte medlem av EU, det är däremot Danmark.
Och Färöarna har drabbats hårt av EU:s sanktioner mot färöisk sill och makrill som sedan augusti 2013 inte får landas i EU-hamnar, och inte heller i danska hamnar.

Jacob Bøtter: Sill. (CC)
Jacob Bøtter: Sill. (CC)

Färöarnas premiärminister har citerats i Bloomberg News sägande (om Danmark) att ”Ska samma stat som nyss har implementerat sanktioner mot oss nu begära av oss att vi ska bojkotta Ryssland? Det vore galenskap.” Om Färöarnas sill-, makrill- och laxhandeln går det att läsa i en artikel rubricerad ”Let my people trade” i Arctic Journal. http://arcticjournal.com/business/1078/let-my-people-trade

Att silltvisten ännu inte är löst framgår av ett pressmeddelande från NEAFC från november -14, också det publicerat på Arctic Journals webbsida. ”… Management measures for the large pelagic fish stocks (blue whiting, herring and mackerel) will be set through a postal procedure as soon as the coastal States have reached a conclusion in their consultations which will continue later this month…”.
http://arcticjournal.com/press-releases/1146/press-release-2014-annual-meeting-north-east-atlantic-fisheries-commission

Sillen skapar problem också inrikes på Färöarna. Två oppositionspartier, Tjóðveldi, ett självständighetsparti, och Framsókn, ett centerparti (vad det innebär på Färöarna är jag osäker på), har båda lagt förslag i Løgting, Färöarnas lagstiftande församling, som innebär att Föröarna också ska få självständighet i utrikes- och försvarspolitik.

Den största kontroversen mellan Danmark och Färöarna gäller just fiskepolitiken, och EU:s landningsförbud av färöisk makrill och sill.
Edmud Joensen, den ene av Färöarnas två representanter i danska folketinget och medlem i det färöiska regeringspartiet Sambandsflokkurin, som är för fortsatt union med Danmark, är irriterad över oppositionsförslagen och refereras i en annan artikel i Arctic Journal: ”Tórshavn, he admitted, has its disagreements with Copenhagen, but the Faroe Islands he said is generally permitted to pursue its own interests. Such was the case in the herring dispute, which saw the Faroe Islands bring the EU before the WTO, a move the was only possible because Denmark, not the Faroe Islands, is a member.”

Atle Grimsby: Sillfångst vid Utsira. (CC)
Atle Grimsby: Sillfångst vid Utsira. (CC)

Det kan noteras att sanktionerna mot Ryssland, om än så förståeliga, också skapar problem på andra håll. Väderstad till exempel, som exporterat jordbruksmaskiner, har sagt upp 100 personer på grund av minskad försäljning till Ryssland och Ukraina. Och Finland kommer att söka ekonomisk kompensation från EU om sanktionerna blir långvariga. Livsmedelsindustrin, skogs- och energiindustrin förmodades komma att drabbas värst.
Alexander Stubb, Finlands statminister citerades av TT redan i augusti ”Vi måste hålla oss till principerna om ekonomisk solidaritet. I praktiken betyder det att de medlemsstater som drabbas mest av sanktionerna också måste få någon form av kompensation” .

Maria Damanaki, Commissioner for Maritime Affairs and Fisheries, skrev på sin blogg 14 november att EU:s fiskare skulle kompenseras för förluster: http://blogs.ec.europa.eu/damanaki/compensation-for-our-fishermen-after-russian-trade-ban.html

Publicerat

Korruptionen här och där

Korruption som smörjmedel för små människor, och som förtryckarinstrument för de stora och mäktiga.
En flådig middag med dryckjom för direktörer som kan fördela jobb till kulturarbetare, en konferens på lyxhotell för personal i vårdsektorn som kan råda över inköp av materiel och mediciner. Eller bara tjänster och gentjänster, utan pengar eller varor inblandade.
Vi har våra egna former av korruption i Sverige, och säkert även i andra länder som hamnar högt på Transparency International’s lista över mer och mindre korrupta länder.

Ryssland ligger långt ner på den listan, nummer 127 av 177 (Sverige ligger på plats nummer 3 tillsammans med Finland. Danmark och Nya Zeeland delar förstaplatsen). Men där finns såväl smörjmedlen som gör livet möjligt för små människor, som de gigantiska korruptionshärvorna där alla samhällsdelar som ska vara rättsvårdande är inblandade.
Dokumentärfilmen Rövarna visades i Kunskapskanalen, Dokument utifrån 9 november. Där berättas om de som drabbats av rövarna, och av korruptionen. En av dem var advokaten Sergej Magnitskij som kom ett mångmiljonbedrägeri på spåren och anmälde det till ryska myndigheter. Det fick till resultat att han, Magnitskij, arresterades och åtalades, och dog i fängelse av vanvård och misshandel. De brott han anmälde har aldrig utretts, och spåren av dem leder högt upp bland de mäktiga, ändå in i Kreml.

Rövarna är vad de kallas som tar över företag och fastigheter med hjälp av förfalskade dokument upprättade av korrupta domare, dokument som polis och andra myndigheter ger sitt stöd, om inte förr så med hjälp av mera mutor. Och om de rättmätiga ägarna försöker sätta sig upp mot skurkarna skickas huliganer in som slår sönder egendom och människor, eller mördar dem om det ingår i ”beställningen”.

Om rövare har också forskaren och ekonomhistorikern vid Stockholms universitet Ilja Viktorov skrivit en mycket intressant artikel i Baltic Worlds, september 2013: Corporate Raiding in Post-soviet Russia. Läs den!

corpraiding

 

Det är ett rättssystem i totalt förfall, så ruttet att där inte verkar finnas en enda möjlighet att restaurera det. Jag har skrivit det tidigare, och jag kan upprepa det, åtalet och domen mot Pussy Riot må vara upprörande, men det verkligt förskräckliga och oförlåtliga rättsfallet i Ryssland (som jag känner till), det är det som gäller Sergej Magnitskij.
Korruptionen i Ryssland är inte bara vitt utbredd, den är också vida känd.

EU-länderna däremot vill vi gärna i stort se som rättskaffens, och relativt fria från korruptionens hydra.
När det därför meddelades i media i början av november att självaste Eulex, EU:s särskilda polis- och åklagarstyrka i Kosovo, skakades av en korruptionsskandal, höjdes förmodligen ett och annat ögonbryn. I stället för att bygga upp ett samhälle med lag och ordning, visade läckta dokument att det i denna den största utrikespostering som EU har, 1600 tjänstemän, poliser och åklagare, förekommer att Eulex ser mellan fingrarna på organiserad kriminalitet, att höga tjänstemän tagit emot stora summor i mutor för att inte väcka åtal och att journalister som skrivit om de läckta dokumenten hotats med åtal.

En internutredning pågår, under tiden kvarstår de utpekade mutmisstänkta; chefsåklagaren, domaren och tjänstemannen, i tjänst. Däremot har den brittiska åklagare som påtalat oegentligheterna, Maria Bamieh, stängts av från sin Eulex-tjänst.
Tidigare mediarapportering har inte givit känslan av att kriminella ligor med bas i Kosovo skulle vara särskilt mysiga banditer – snarare förknippas de med vapen- och narkotikasmuggling i stor skala, liksom trafficking, även det i stor skala.

Om Eulex efter fem år i relativt lilla Kosovo ännu inte kommit bättre till rätta med kriminalitet eller lyckats etablera ett rättssamhälle där, utan tvärtom själv snärjts in i korruptionsskandaler. Hur ska då korruptionen i ett gigantiskt land som Ryssland kunna stävjas, och inom vilken tidsrymd?

Colin C Williams, John Round and Peter Rodgers har tillsammans givit ur boken The Role of Informal Economies in the Post-Soviet World, Routledge, Taylor &Francis Group, 2013. Det är vetenskapliga undersökningar av svartjobb och korruption I främst Ryssland och Ukraina. I förordet skriver de:
“… our aim is to start to bring out of the shadows the important role that informal economies play in people’s livelihood practices …. In the post-soviet/socialist world in general, and Ukarine and Russia in particular.  s 2
As will be shown through the lens of everyday life, there was never any ‘pure’ command economy system where the state controlled all aspects of planning, production, distribution and sale. Neither is it the case that all post-Soviet/socialist states have now moved to some ‘pure’ ideal-type market economy, which after all only exists in textbooks and is in lived practice nowhere apparent.” s 3

Om Ukraina och vilka som tjänar/tjänade på mutor: “ …examining who provides and receives such paid favours, the finding is that higher-income households give and receive some 41 percent more paid favours than the average household, while the lowest-income households receive and provide just one-half of the paid favours as the average household. The realm of paid favours, therefore, reinforces rather than reduces the disparities produced by the formal economy. As a recently retired man explained, “I can no longer afford to get things done from old friends because I cannot give them a little something. The result is that they no longer get in contact with me to ask for favours.” His ability to receive paid favours is therefore severly curtailed by the inability to offer paid favours in return.” ss 150-151

En äldre kvinna i en förstad till Moskva beskrivs: Hennes hus och trädgård var väldigt välskötta. Hon hyrde ut rum till tjetjenska papperslösa arbetare, som i stället för hyra stal material från sina arbetsplatser, (byggen av hus till rika ryssar) reparerade hennes hus, och också skötte hennes trädgård. Hon kunde sälja grönsaker på marknaden, vid ett stånd i marknadsplatsens utkant, en plats hon kunde ha utan att betala licens för den, därför att hon betalade informellt till polisen, som i sin tur betalade sin överordnade. På så vis kunde hon ha en bättre levnadsstandard, och bättre sköta sin fastighet, än vad hon skulle ha klarat på bara sin pension. Samtidigt fick de tjetjenska byggarbetarna sina intjänta (svarta) löner kvar, och kunde skicka mera pengar hem till familjerna i Tjetjenien.

Om å andra sidan den korrupta polisen skulle avsättas och ersättas med en högavlönad polis som inte lät sig mutas till ett marknadstillstånd, skulle kvinnan mista sin inkomst, och fick de tag på tjetjenerna skulle hon mista sina hyresgäster och de skulle mista möjligheten att arbeta och tjäna pengar att skicka till sina familjer. (Men om rika ryssar betalade ordentliga löner till byggarbetare med (eller utan) arbetstillstånd, vore det kanske en början. Min kommentar.)

En god och nära vän med viss erfarenhet av Ryssland utbrast en gång att ”ryssar håller alltid på och fixar med allting. Inget är bara att göra, allt måste fixas …” Min vän var lite trött på fixandet, men såg samtidigt att det var nödvändigt. Historien ovan visar vad fixandet innebär, i många led.
Dokumentären Rövarna visar fixandet i en skala så stor att den blir närmast ofattbar, med betydligt större insatser än ett marknadsstånd. Men korruptionen, ”den informella ekonomin”, är densamma.

Inget kan försvara behandlingen av Sergej Magnitskij. Han förlorade inte bara tron på en möjlig rättvisa, han förlorade allt. Han är långtifrån ensam drabbad i detta väldiga land. Orätt och orättfärdighet ska inte relativiseras, korruption måste bekämpas var än den finns, rättssäkerhet är om något en mänsklig rättighet. Men magnituden av problemen, geografiska, ekonomiska och strukturella, i Ryssland kanske ändå borde betänkas. I synnerhet om det, trots ovanstående, ställs i relation till Kosovo.

Publicerat

Det var en Ask, en Heckscher och ett domstolsutslag …

När EU-domstolen ogiltigförklarade datalagringsdirektivet, då kom som ett spam i inkorgen, en om inte flod så i varje fall ström av debatt- och inte minst nyhetsartiklar som handlade om hur viktigt det är för polisen att ha tillgång till mejl och telefonloggar vid kartläggning av brottslighet.
(OBS längst ned finns länken till P1 Kalibers mycket intressanta program om datalagring)
I synnerhet rysliga brott, mord och mordbränder, får komplettera de regelbundet upprepade behoven av nät- och mobilspaning i barnpornografiutredningar.
En rubrik som ropar ut att ”IT-brott ökar kraftigt” ger också samma känsla av att det nog ändå är nödvändigt med lagring av allt i minst sex månader för att uppgifterna ska kunna tas fram om en polischef/åklagare/domstol skulle anse att det behövs.

Så är det inte.

Det mesta av det som samlas och lagras kommer aldrig att behövas. Det är som spam. Men det här är privata uppgifter. Det är metadata om oss alla, och om alla i de cirklar vi rör oss på nätet, när, hur, var, vem. Sånt som Stasi på sin tid samlade in om DDR-medborgarna. För den som har tillgång till uppgifterna, och tro inte att de är bättre skyddade än våra bankkontouppgifter, kan de vara användbara till varjehanda. Om inte tredje gradens förhör, så kanhända av utpressare, eller bara folk som tycker det är kul att kartlägga personer, av en eller annan anledning.
Det vi vet är att uppgifterna samlas och lagras, för att det går, inte för att vi är misstänkta för brott.

EU-domstolens utslag om datalagringsdirektivet ansågs av dåvarande regeringen, Alliansen, inte tillräckligt viktigt för att behöva följas. Efter snabbutredning av Sten Heckscher, tidigare rikspolischef och ordförande i Högsta förvaltningsdomstolen, kom såväl Heckscher som regeringen fram till att datalagring, det är bra det, och den svenska datalagringslagen är mera restriktiv än EU-direktivet som var motivet till att den alls infördes. Så mänskliga rättigheter, EU-rätt och Europarätt respekteras i Sverige, och lagen uppfyller också EU-rättens krav på proportionalitet ansåg Hecksher och regeringen.,Visserligen kan frågan om skydd för privalivet och rättssäkerhet behöa utredas vidare, men i väntan på det är allt frid och fröjd. För polisen.

Efter EU-domstolens beslut i april i år, slutade flertalet teleoperatörer datalagra, men fortsatte lagra viss information för internt bruk. Post- och telestyrelsen sade att så fick det vara, utifrån vad EU-domstolen kommit fram till. Men efter Heckschers utredning ändrade PTS sig och förelade operatörerna att återuppta lagringen. Så gjorde också Tele2 efter föreläggande från PTS, men under protest och bolaget ligger nu i tvist med PTS och har gått till förvaltningsrätten. Där ansåg man inte att man behövde inhämta något yttrande i saken från EU-domstolen, och tvisten tvisten fortsätter därför i förvaltningsrätten. Comhem stod också länge emot PTS, men vek sig, och kvar är nu Bahnhof som inte lagrar och som anmält Sverige till EU-kommissionen.

PTS svarade i slutet av oktober med ge bolaget en månad på sig att börja datalagra, annars väntar vite på fem miljoner kronor. Bahnhof kommer att överklaga.

Om den nya regeringen mot förmodan skulle ha en annan inställning än den förra till vikten av att följa EU-domstolens utslag, det återstår att se. Miljöpartiet har ju gärna framställt sig som beskyddare av personlig integritet. Men det har ju Centerpartiet också, och hur C agerat vet vi. Om det finns anledning att förvänta sig bättre av MP, framstår som alltmer tveksamt.

P1-programmet Kaliber kommer att prata med (MP) i detta ämne söndagen 16 november. I en förhandsartikel om programmet säger inrikesministerns Ygeman (S) att han är nöjd med att EU-domen inte påverkade svensk lag. Att lagen tillkom på grund av EU har han kanske glömt?
Länk till programmet: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/460237?programid=1316

EU-kommissionen har enligt brev daterat 10 november och undertecknat av enhetschef Bruno Gencarelli, beslutat undersöka det klagomål som Bahnhof lämnat in mot Sverige för att staten inte rättar sig efter EU-domstolens beslut att datalagringsdirektivet ”thereby being in breach of The Cahrter of Fundamental Rights of the European Union, articles 7 and 8, ’Respect for private and family life’ and ’Protection of personal data’.

PS: Nyligen kom Högsta förvaltningsdomstolen fram till att PUL, Personuppgiftslagen, inte gäller om ett företag utanför Sverige begär uppgifter från en svensk myndighet, uppgifter som i Sverige är skyddade med hänvisning till PUL. PUL gäller ju bara i Sverige. DS

PPS: Sten Heckscher har i en annan utredning beställd av f justitieministern Beatrice Ask kommit fram till att reglerna för hemlig avlyssning (alltså inte bara metadata från datalagring, utan även innehåll) inte behöver ändras så att de omfattar fler grova vapenbrott. ”Metoden får sällan riktas mot grova vapenbrott, eftersom straffvärdet (minst två års fängelse, min anm) inte når upp till den nivå som krävs för att avlyssning ska vara tillåten … Brott inom den organiserade brottsligheten i allmänhet kan vara svåra att utreda. Några särskilda utredningssvårigheter vid just grova vapenbrott finner Sten Heckscher däremot inte belagda.”, skrev regeringskansliet i sitt pressmeddelande om utredningen 19 december 2012. DDS

Publicerat

Murar, staket och Frontex

Berlinmuren föll, äntligen, i november 1989. I stället har vi nu höga staket och taggtråd vid Bulgariens gräns till Turkiet. Staket och taggtråd i de spanska enklaverna Ceuta och Melilla i Marocko, och vakter vid Greklands gräns mot Turkiet. 2010 sattes Frontex gränsinsatsgrupp Rapid Border Intervention Teams in vid den grekiska gränsen mot Turkiet.

Staket och vakter ska skydda EU från flyktingar och immigranter.

Photo: Susie Cagle Some of the barbed wire It is everywhere. (CC)
Photo: Susie Cagle
Some of the barbed wire
It is everywhere. (CC)

EU hjälper till med staketbyggen genom Frontex, EU:s gemensamma byrå för gränskontroll, en byrå som helst framhåller sitt arbete för att stoppa gränsöverskridande brottslighet och har nära samarbeten med Europol (Europeiska polisbyrån) och Olaf (Europeiska Byrån för Bedrägeribekämpning). I praktiken ägnar sig myndigheten med huvudkontor i Warszawa mest åt att stoppa flyktingar från att komma in i EU.

Nu har Frontex tagit över spaningen över Medelhavet i operation Triton efter den italienska Mare Nostrum-operationen som sattes in efter drunkningskatastrofen utanför Lampedusa där mer än 360 flyktingar drunknade hösten 2013. Mare Nostrum har räddat tiotusentals flyktingar från att drunkna i Medelhavet, andra EU-länder har inte bidragit till kostnaderna.
Frontex Triton är en betydligt mindre insats, och den är inriktad på gränsövervakning, inte räddning. Och den finansieras av EU-medel.

Frontex bildades 2005 med en budget på sex miljoner euro. Budgeten 2014 ligger på 89 miljoner euro. Frontex satsar på ”offensiv gränskontroll”, vilket betyder samarbetsavtal med länder utanför EU, samarbete som innebär hjälp med övervakningsutrustning, EU-gränsvakter på icke-EU-territorium, och gemensamt stoppande av migranter som försöker ta sig in över EU:s yttre gränser.

Frontex samordnar också avvisningar av asylsökande från Sverige och andra Schengenländer. Samordningen sparar mycket pengar säger svenska representanter för polisväsendet nöjt.

Frontex styrs av respekt för mänskliga rättigheter, enligt organisationens ledning.

EU:s ombudsman Emily O’Reilly är inte övertygad om att det verkligen är så. Hon har inlett en undersökning med syfte att ta reda på hur Frontex försäkrar sig om att mänskliga rättighter respekteras då migranter av- och utvisas från EU tillbaka till sina urprungsländer. Undersökningen inleddes i oktober 2014.

Cecilia Malmström var EU-kommissionär med ansvar för flyktingfrågor och Frontex fram till hösten 2014.

Det är vackert att fira Berlinmurens fall. Det är sorgligt att nya murar och staket byggs.

Publicerat

… för att han med stort personligt mod

… och välformulerade analyser ha initierat en global debatt om ett övervakningssystem som agerar bortom både demokratisk kontroll och rättsstatliga principer.
Det är Edward Snowden förstås, och motiveringen till att han tilldelas Ordfronts Demokratipris . Priset delas ut lördagen 15 november i umeå Folkets Hus under Mänskliga Rättighetsdagarna.
Snowden kommer att medverska via länk från Moskva i samband med prisutdelningen.

Edward Snowden Wired Magazine Cover on News Stand 8/2014 by Mike Mozart of TheToyChannel and JeepersMedia on YouTube
Edward Snowden Wired Magazine Cover on News Stand 8/2014 by Mike Mozart of TheToyChannel and JeepersMedia on YouTube

Att han inte kommer själv är förståeligt.
Han har väl grundad fruktan för att han i så fall med omedelbar verkan, med eller utan lugnanade sprutor, stolpiller, hand- och fotfängsel, omedelbart skulle skeppas i väg till USA om han visade sig i Sverige. Inte för att han har sagt det, i varje fall inte offentligt. Men utlämningsavtal är utlämningsavtal, och dödsstraff riskerar han (kanske) inte

När Edward Snowden fick stiftelsen Right Livelihoods hederspris i slutet av september, då stoppades stiftelsen från att tillkännage vilka årets pristagare var i Utrikesdepartementets lokaler, vilket varit tradition sedan 1995. Om det var dåvarande utrikesminister Bildt som satte stopp för Right Livelihood-stiftelsen eller inte, är kanske ointressant. Departementen präglas sannolikt av sina främsta företrädare och diplomatiska hänsyn, så beslutet skulle ha varit detsamma oavsett ett direkt ingripande från Bildt. ”Det passar sig inte” går säkert bra som argument från toppen och ned på vaktmästarnivå.

Den officiella förklaringen var i varje fall att regeringskansliets lokaler räknas som skydsobjekt från och med 1 september i år.

Ole von Uexkull som företräder stiftelsen har citerats i media:
”- …när pristagarna kommer från små och svaga länder då har Sverige stått för värderingar som demokrati och mänskliga rättigheter. Det hade varit passande om man vågat stå för de värderingarna även i förhållande till mäktigare stater.”

Folkets hus i Umeå lär inte stoppa Ordfront från att dela ut sitt Demokratipris till Edward Snowden på lördag.
Snowden har lämnat en kommentar till arrangörerna av MR-dagarna:

”I am humbled and grateful to be recognized for my work to reinvigorate democratic oversight over national security agencies worldwide. The debate that we have seen over the last year should have occurred before, not after, the deployment of a global mass surveillance system. But it’s not too late for the citizens of free societies to demand reform and accountability. I thank you for this honour, but I thank you even more for your work in furtherance of true democracy.”

Läs om MR-dagarna: http://www.mrdagarna.nu
Inte minst kan det vara intressant att se vilka som är medarrangörer, vilka som samarbetar, och vilka som stöder MR-dagarna.

Right Livelihood-priser gick i år till Asma Jahangir, Pakistan, som arbetar för mänskliga rättigheter liksom Basil Fernanado och Asian Human Rights Commission, och till Bill McKibben och 350.org i USA för sitt arbete med att mobiliera opinion för insatser mot klimatförändringar. De tre delade på 1,5 miljoner kronor.
Hederspris får förutom Edward Snowden också Alan Rusbridger, redaktör för The Guardian som först publicerade artiklar baserade på Snowdens avslöjanden.

I början av oktober blev det känt att Snowden och hans flickvän återförenats i Moskva. Bilder av de två tillsammans fanns med i en dokumentärfilm som spelats in i den lägenhet Snowden disponerar i Moskva.
Det var en nyhet som gladde mig. Att ha stort personligt mod är en sak. Vara ensam i främmande land är en annan.
Jag har rekommenderat den tidigare, men rekommenderar den gärna igen, den långa intervjun med Snowden i Wired, läs den:
http://www.wired.com/2014/08/edward-snowden/