Inlägg

Publicerat

Saker jag undrar över

En sak jag undrat länge över är varför svenskt flyg inte gick upp och ”markerade närvaro” natten mot långfredagen 2013. Den där gången när ryskt flyg inte kränkte svenskt luftrum men flög nära gränsen.
Nato-plan gick upp från Baltikum för att markera närvaro när nu svenskarna inte gjorde det. Det blev ett väldigt rabalder i Sverige.
Förklaringen som gavs var personalbrist. Det är naturligtvis allvarligt om det är så. Men visst låter det … underligt?
Men om det inte var personalbrist, utan något annat, vad var det då?
Och om det var något annat, som ryssarna visste om, hur kunde de veta det?

Det etablerades i varje fall som ett faktum att Nato kunde när Sverige fallerade.
I oktober samma år övade fem ryska plan i internationellt luftrum, de beskrevs ha flugit som om de skulle anfalla Stockholm och en viktig försvarsanläggning i Mälardalen. Då gick två svenska Gripen upp och markerade närvaro.

Försvarsdebatten i Sverige vände efter påsk- och oktoberincidenterna.
Svaret för svensk del har för allt fler blivit Nato.
Jag undrar över det där.
Jag undrar över den fortsatta rapporteringen om flygincidenter också.
Så vitt jag kunnat läsa mig till har ryska flygplan inte kränkt svenskt luftrum, det har däremot ett franskt (15 nov-14), ett amerikanskt (18 juli -14) och två polska (20 juni-14), (enligt SvD, 14 december-14.)
Ryska plan har också flugit utan transponder på, vilket innebär att de inte ses av civil flygledning.
Det är naturligtvis ytterst olämpligt i områden där civil flygtrafik är vanligt förekommande, och kan leda till inte bara tillbud utan katastrofer.

Men jag undrar över hur svenska signalspaningsplan beter sig nära ryskt luftrum. Och Natoplan också för den delen. Har de transpondrar på, och genomför svenska och/eller Natoplan anfallsövningar på internationellt luftrum mot ryska mål?

Jag är en varm anhängare av svenskt försvar, men jag undrar över mediarapportering och hur debatten och politiken styrs genom den.

Jag undrar också över om det verkligen är av godo att i allt högre tonläge utmåla Ryssland som en allt farligare fiende?
Jag är som sagt en varm anhängare av svenskt försvar, och må närvaro markeras inte bara av flygvapnet, utan också av andra vapengrenar.
Men nog ska man vara försiktig när man väljer sina vänner, och i synnerhet då om vännerna har egna intressen när det gäller fiender.

Lika bra att jag säger det en gång till. Jag är en varm anhängare av svenskt försvar. Av Sverige.

Slutligen undrar jag när ”försvar” går över i ”hot”, vem som avgör när övergången sker, vem som värderar riskerna med en sådan övergång, och vilka som får ta konsekvenserna om diplomatin inte längre förslår?
”Generals die in bed” var titeln på en bok som skymtade förbi tidigare i år. Det är väl bra om det är så. Men alla vi andra då, hur blir det med oss.
När jag skriver är det nyårsnatt och Esaias Tegnérs Det eviga lästes vid tolvslaget:

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
Men någon gång brytes det vandrande svärd
Och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Publicerat

Tomtarna drar till Island

Tomtarna har gjort sitt för denna säsong.
Nu drar de sig tillbaka till nästa jul.
Jag vet vart några av dem far:
till Hvammstangi och Siggas B&B, där några av dem är behjälpliga i trädgården.

Siggatomtar

 

Andra ägnar sig åt ”after work”:

siggatomte

 

Publicerat

LUX Prize – filmer i Europa

EU-parlamentet delar ut filmpris!
Jodå, parlamentet ägnar sig åt film och hur film kan påverka och påverkas av europeisk debatt. Visste ni inte det?
Nehej. Det beror nog på av svenska media inte tycker att det är något att skriva om, inte ens på kultursidorna.

På Lux Prize hemsida http://luxprize.eu/why-and-what finns frågor och svar om priset:

”Why a LUX Prize?
Since 2007, the European Parliament LUX prize casts an annual spotlight on films that go to the heart of the European public debate. The Parliament believes that the cinema, a mass cultural medium, can be an ideal vehicle for debate and reflection on Europe and its future. Cinema is popular, attracts different generations and is affordable.

What does it offer?
The films selected for the LUX Prize competition help to air different views on some of the main social and political issues of the day and, as such, contribute to building a stronger European identity. They help celebrate the universal reach of European values, illustrate the diversity of European traditions and shed light on the process of European integration.”

Om ni hade möjlighet att övervara Stockholms filmfestival i november kanske ni ändå fick en möjlighet att bli varse detta EU-parlamentets filmpris som också nämndes i programmet.
http://www.stockholmfilmfestival.se/sv/under-festivalen/lux-film-prize-2014

I december 2014 delades priset ut till den polska filmen Ida.
http://luxprize.eu/news/european-parliament-crowns-ida

Ida har visats på svenska biografer och fått väldigt goda recensioner.
En annan av de tre nominerade filmerna, den franska filmen Girlhood, har också visats på svenska biografer, med likaledes goda recensioner.
Värre är det med den tredje tävlingsfilmen, Class Enemy från Slovenien. Den som inte hade möjlighet att gå på filmfestival i Stockholm verkar få svårt att se filmen på biograf. Det är tråkigt. Faktiskt ännu tråkigare än att det inte anses angeläget att berätta om Lux prize i media.

Varför skulle det nu vara viktigt att meddela läsare av pappers- och/eller nättidningar att EU-parlamentet delar ut ett filmpris?
Jo, därför att det är viktigt att tala om att parlamentet är mer än omröstningar om budgetar och utskottsbehandlingar av mer eller mindre, oftast mer, komplicerade ämnen med slutresultat som kommer att påverka 500 miljoner EU-medborgare.

Det är visserligen viktigare att tala om utskotten och vad de gör eftersom det … kommer att påverka 500 miljoner EU-medborgare.
Men det kan vara svårt att hitta ”lokala krokar” eller ”cases”. Så det får oftast vara tills bestämmelserna trätt i kraft och EU ”plötsligt” har bestämt såväl längden på långtradare som var bullar får bakas och var man får köpa snus.

Men just därför att mycket är svårt och komplicerat är det viktigt att ge andra och lättare ingångar till parlamentet och till diskussion om EU och Europa, till exempel genom Lux Prize.
Dessutom kan jag inte annat än hålla med om att ”… the cinema, a mass cultural medium, can be an ideal vehicle for debate and reflection on Europe and its future. Cinema is popular, attracts different generations and is affordable.”

Om Ida och Girlhood ska jag skriva i ett annat inlägg. Det kommer att ha rubriken Sonja, Ida och Marieme.
För att få se slovenska Roy Biceks Class Enemy får jag väl lära mig fildela. Eller nåt.

Publicerat

Språkval i juletid

O, store Gud när jag den värld beskådar …
Eller lyssnar på. Som på Görans julshow på Uppsala stadsteater häromsistens.
Då känner jag mig ibland fosterländskt förnärmad. Eller bara förnärmad.

Jag har inget emot Elvis, jag har inget emot O great thou art. Men jag tycker faktiskt det är lite taffligt att inte sjunga en enda strof av Carl Bobergs psalm på svenska.
Hur svårt kan det va’?
O helga natt kunde väl också ha fått en strof på svenska, och rent av något från det franska originalets Minuit Chrétiens att överraska publiken med, inte bara den engelska O Holy night.
Eller O Tannenbaum, åtminstone några rader från tyska originalet, inte bara svenska och engelska kanske?

Som sagt, lite fosterländskt förnärmad av förbiseendet av Boberg, och mera allmänt förnärmad av Du mörka gran/Oh Christmas tree, och av O holy night.
I övrigt var julshowen helt ok. Musik, sång, dans, framträdanden …
Jag tycker bara att det finns ett värde i att visa att kultur och traditioner vuxit och växer över nations- och språkgränser.

Publicerat

Culture is bigger than politics

… säger Storbritanniens kulturminister Sajid Javid i en artikel i The Guardian efter att British Museum kritiserats hårt för att låna ut den huvudlösa skulpturen av flodguden Ilissos till Eremitaget i S:t Petersburg.
Ilissos är en del av The Parthenon Marbles som tidigare kallades Elgin Marbles efter den brittiske lord som i början av 1800-talet med ottomanernas tillstånd tog med sig delar av det grekiska kulturarvet från Grekland.

”Britain is currently leading the way in imposing economic sanctions on Russia over actions in Ukarine” he will say (skriver The Guardian och fortsätter referera ministern): ”But that is not a reason to stop the British Museum loaning part of the Parthenon sculptures to a museum in S:t Petersburg. Because culture is bigger than politics”.
”Art and culture should be used to build understanding rather than create division”, tycker kulturministern också.
”None of us should be allowed to ban it from a gallery, or tell others that they must not, cannot, see it and decide for themselves” he will say. ”It sounds obvious, indisputable. Sadly not everyone agrees.”
”Jewish cultural productions in the UK have been targeted because of links to Israel, he will say, referring to The Tricycle theatre in north London.”

Men det är inte bara sanktioner mot Ryssland som uppmärksammats i samband med utlåningen av Ilissos. I Grekland är man upprörd över att Ilissos inte lämnas tillbaka till Grekland, tillsammans med hela samlingen The Parthenon Marbles, en tvist om det grekiska kulturarvet som pågått i fyra decennier.
Ett argument mot att återlämna dem ska ha varit att skulpturerna är för sköra för att kunna flyttas.

Så kanske kultur är större än politik, men var kulturen visas, på British Museum eller på Akropolismuseet, förefaller ändå vara lite … politiskt. Eller kanske mera … (turist)ekonomiskt?

Om British Museum skriver Peter May i deckaren The Chessmen, som utspelar sig på Hebriderna:
”… the British Museum in London, that repository of stolen artefacts from around the world.” I boken handlar det om 67 schackpjäser som hittades på ön Lewis, Hebriderna, the Lewis Chessmen, och som finns på British Museum.

Det kan noteras att även om Storbritanniens kulturminister anser att kultur är större än politik, så finns det politiker som anser sig större än kultur. Till exempel tre ledamöter i EU-parlamentet, två från italienska Lega Nord och en från franska Front National, som i parlamentsbyggnaden vandaliserade och försökte föra bort en tavla föreställande en naken kvinna på ett kors. De tre ansåg sig kränkta som kristna av tavlan.

Om de lyckades föra bort tavlan framgår inte av SvD:s korrespondents i Bryssel, Theresa Küchler, artikel 14 december -14.
Vart de tänkt föra tavlan framgår inte heller.
Eller om de tre ledamöterna känner sig kränkta av bilder av kvinnliga helgon som plågas ihjäl på andra sätt än genom korsfästelse.
Att det inte framgår ska inte lastas korrespondenten.

Det länder till eftertanke, denna manifestation av kränkthet inför kulturuttryck.
Liksom också den först nämnda oviljan att dela med sig av kultur av politiska skäl.
Och svårigheterna som uppstår när kulturella artefakter en gång flyttats, och sedan krävs åter av ursprungslandet, eller -platsen.

För övrigt kan jag nämna att Peter May har skrivit tre deckare med Hebriderna som skådeplats, ”The Blackhouse”, ”The Lewis Man” och ”The Chessmen”. Samtliga rekommenderas, mest för miljöerna men också för att de är spännande och för att huvudpersonen visserligen är en medelålders man och (ex-)polis, men inte försupen.

Publicerat

Stridsdelfiner … ?

I juli i år skrev TT att Ukraina krävde att få sina stridsdelfiner utlämnade från Sevastopol i det annekterade Krim.
Stridsdelfiner minsann. Om det verkligen är sant att delfiner kan tränas att attackera ubåtar och dykare, då är det verkligen rariteter som ryssarna inte lämnade ut från akvariet i Sevastopol.
En stridsdelfin är fjärran från den gängse bilden av lekande och hoppande artfränder, såna som man kan köpa biljetter för att få se uppträda i Kolmårdens djurpark.

Men kan människor övertygas att bli självmordsbombare, i någon guds eller annan auktoritets namn, så varför skulle inte delfiner kunna tränas att attackera ubåtar och dykare? De kan ju rimligen inte vara medvetna om att det inte är strömming utan bleka döden som väntar då de uppfyllt sitt uppdrag.

Men TT-artikeln skriver också, och citerar då nyhetstjänsten RBTH, Russia Beyond the Headlines, att delfinerna i Sevastopol används i terapiprogram för barn och vuxna med neurologiska åkommor. Och en forskningschef vid Kolmården vet berätta att amerikanska marinen använder delfiner för att leta minor, och för bevakning av fartyg. De varskor då om främmande dykare kommer i närheten av fartygen.

Terapi- och vaktdelfiner låter betryggande tycker jag. Betydligt bättre än stridsdelfiner.

Hur det har gått med delfinerna i Sevastopol har mig veterligen inte meddelats i svenska media. Oavsett var de är, hoppas jag de får sin beskärda del av fisk.
Förvånande i tt-texten är att en ukrainsk tjänsteman säger att delfinerna måste överlämnas till Ukraina på samma sätt som Ryssland återlämnade Ukrainas militära utrustning.
Jag har trott att ryssarna INTE överlämnade militär utrustning till Ukraina efter annekteringen.
Men det är kanske med den som med delfinernas öde – det kan ha stått att läsa men jag har inte varit tillräckligt uppmärksam.

 

 

Publicerat

Malmsten igen

Den fragmentariska stilen har fått sin förklaring. Bodil Malmsten skriver. Skriver episoder, kapitel, och sen sätter hon ihop dem. Flödet är inte jämnt, det är inte så att historierna, böckerna, flyter fram i en inspirerad sammanhängande våg.
Inspirationen är fragmentarisk. Varje del är sär, men varje särskildhet är en del av helheten. Bodil Malmsten formar helheten.

När hon skriver i första kapitlet av del III i Den dagen kastanjerna blommar är jag långt härifrån att ”… lägg dig med städhjälpen om du vill komma nära det arbetande folket, akta dig för arbetets söner, underklassen har inget till övers för oss och vore det något med den så vore den överklass och vi underklass.” s 102
Då är den skrivningen, och kanske hela kapitlet, en del av ett flöde av tankar som inte nödvändigtvis följde av kapitlet före, det om Pauline och Hopper och annat.
Och var det en del, så var det kanske inte alls något som först hörde samman med Thelonius Monk.
Men i boken hör de samman – delarna blir del av helheten.

Så är det också med det som huvudpersonen Maurice, den försupne äktenskapsbrytaren och lögnaren Maurice tänker om flickan som förmätet tagit livet av sig på ”hans” plats.
”Att tro att man är den minst älskade, hur kunde du vara så förbannat förmäten. Någon har alla – en pappa, en mamma, en syster, en bror, någon skullde du ha fått – en väninna, en man, ett barn, någon hade du.”
Säger svikaren som super skallen och livet av sig då han lämnats av dem han ständigt svikit.
Ständigt beredd att klandra, ständigt beredd.

Jag har läst Malmsten och förtjusts, och också skrivit om hur jag förtjusts av henne böcker från Finistère, och av andra mera rapsodiska böcker. Jag har trott att stilen var anpassad till den formen.
Det är den i och för sig också, men sättet att skriva är uppenbarligen det samma. Men när en roman är målet har berättelserna, ofta korta, haft ett mål: romanen.
Det kräver en speciell begåvning att i de korta formaten hålla fast vid romanens mål, dess huvudpersoner och miljöer. En roman är trots allt fiktiv och skulle kunna löpa iväg vart som helst om tankeflödet fick fritt spelrum.
Jag vet inte hur många episoder skrivna om Maurice och hans värld som aldrig kom med i romanen, men det färdiga resultater som en bedrift. Jag beundrar Bodil Malmstens teknik som jag, arma brödskrivare i dagspresstjänst är så fjärran, och jag beundrar hennes sätt att göra en genuint osympatisk person som Maurice, ändå begriplig.
Men, ska sägas, jag föredrar hennes korta, ofta bitska, berättelser och kommentarer till liv och samhälle i Frankrike och i Sverige.

Jag har skrattat gott åt Det franska paketet och Det franska paketets färdväg i Och en månad går fortare än ett hjärtslag. Det är igenkänningsfaktorn förstås. Att skicka rekommenderade brev till Belgien har satt sina spår. Men så underbart att någon, Bodil Malmsten, har satt ord på min frustration över postliga irrvägar och fullkomligt irrationella postregler och -entreprenörer.
Bodil Malmsten går också till rätta med det franska telekombolaget Orange också. ”Den ende som någonsin lyckats säga upp ett abonnemang hos Orange är min franske granne, vilket säger allt om min grannes exceptionalitet.”

Bara en sån sak! Men mindre roligt blir det när Bodil Malmsten skriver ”Sedan februrai 2008 har 25 personer anställda vid Orange France télécom tagit livet av sig. De många självmorden beror, enligt den av Le Monde vidtalade experten på de, efter privatiseringen, orimliga arbetsförhållandena.”
Se där. Le management par la terreur.

Ni måste läsa själva för att fullt ut förstå Malmstens förmåga att med få ord teckna en bild av samhällsförhållanden som vi känner igen, eller kanske inte känner igen men då får se en skymt av.
Det finns för övrigt en rolig film om Belgacom på Youtube, apropå bolag med makt över mäniskors vardag. Det behövs faktiskt en ”dra-åt-helvete-garanti”, i form av konkurrens.

Som förut kan jag inte annat än rekommendera Bodil Malmsten.

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, Modernista 2012
Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, Bonniers 1994

Publicerat

Försvarsindustri i Sverige. Och Ryssland.

I september skärpte EU sanktionerna mot Ryssland på grund av kriget i Ukraina. Sanktionerna riktas mot tillgång till försvarsmateriel, utrustning för både militär och civil användning, känslig teknologi och EU:s kapitalmarknader.
Samtidigt bidrar EU till Kinas militära upprustning. Kinas ubåtsflotta drivs med tyska dieselmotorer, kinesiska bomb- och attackflygplan utrustas med brittiska motorer. 150 franska småflygplan och 1000 franska helikoptrar ska levereras-. Elektronisk utrustning, ingredienser till biologiska och kemiska vapen säljs och alldeles nyligen togs steg på vägen för att minska tullarna för handel med IT-teknik mellan Kina, USA och andra länder.

Det kan vara värt att nämna att EU införde vapenembargo mot Kina 1989, efter massakern på Himmelska Fridens torg.
Embargot gäller inte utrustning med dubbla användningsområden, och var motorer och kemikalier till slut hamnar är ju inte alldeles lätt att kontrollera.

Redan i maj i år citerades president Putin i Hufvudstadsbladet sägandes att ”Vi måste göra vårt yttersta för att allt som används inom vår försvarssektor tillverkas på vårt territorium”. Väst hade då redan infört sanktioner mot Ryssland på grund av Krim och Ukraina.
Den som läst Axel Kronholms artikel i Fokus nr 15 i april i år, förstår varför Ukraina är så viktigt för Ryssland. http://fokus.se/2014/04/farval-till-vapnen/
Ryssland är beroende av ukrainsk industri och leverantörer av materiel till inte bara flottan utan också till de ryska kärnvapnen.
Att Ukraina vänt sig västvart, till EU och USA är därför ett direkt hot mot det ryska försvaret och den upprustning som Putin inte bara talat om, utan också inlett.
Det kan i sammanhanget vara värt att minnas att Georgien, efter landets transformation till västvänlig nation under Saakasjvili, anföll Sydossetien, enligt media efter ryska provokationer och i tron att väst skulle ingripa på Georgiens sida.

Den strategiska analysen av Ukrainas förhållande till Ryssland torde inte vara svår att göra, och inte heller särskilt svårt att förstå att Ryssland inte är bekvämt med utvecklingen efter Majdan.

Att ukrainare, liksom ryssar och människor i många andra länder, med eller utan nära band till väst eller med en historia som f d allierad med Sovjet, vill bli kvitt korrupta makthavare, vinna inflytande över sina egna liv och de samhällen de lever i är inte svårt att förstå. Det var vad som kom till uttryck på Majdan, på Tahrir och på Taksim. Och på Himmelska Fridens torg.

Det är inte människornas önskan om frihet som skiljer i hur väst agerar.
Det är strategiska analyser.
Analyser av vad som är bra och nödvändigt för ett lands försvar och försvarsindustri görs inte heller bara i Kreml.

Så sent som i våras stod det klart att Sverige och svenska regeringen slog vakt om svensk ubåtstillverkning, och Saab köpte Kockums från tyske ägaren Thyssen Krupp.
I mars skrev Alliansregeringens försvarsminister Karin Enström i en debattartikel i Dagens Industri att:

”Alliansregeringen värnar Sveriges försvar och försvarsförmåga…Som försvarsminister vill jag vara tydlig med att ambitionen måste vara att säkerställa en långsiktig stabil grund för vårt svenska ubåtsvapen. Det innebär att det bland annat måste finnas en industriell lösning där fokus är på att utveckla den svenska tekniken och designen. Där den svenska statens kontroll över immateriella rättigheter är en självklarhet och där strategiska internationella samarbeten mellan Sverige och andra nationer inom detta område bejakas.” (Dagens Industri 26 mars 2014)

Jojomen. Jag håller alldeles med.
Det är därför jag inte kan förstå hur det kan vara så svårt att förstå att Ryssland vaktar sina försvarsintressen, att de inte ”vill ha EU och NATO på sin bakgård” som någon uttryckt det apropå Ukraina.
Inte heller är det särskilt svårt att förstå om ryssar, även de som inte lätt sväljer regeringens propaganda, anser att väst har en väl utvecklad dubbelmoral – dock inte kopplat till Saab och ubåtar, utan till Krim och Kosovo.

I den bästa av världar skulle Krim fortsatt vara en del av Ukraina, fred råda i östra Ukraina och såväl Ryssland som Ukraina utvecklas till okorrumperade rättsstater, med fortsatt handel staterna emellan, och utvecklad handel med andra länder.

Nu är i stället Ukraina katalysatorn i en utveckling där motstående makt- och ekonomiska intressen bekämpar varandra. Och de som drabbas värst är som i alla krig, civilbefolkningen.

Generad redaktör, december 2011, vid Tsarkanonen (ryska: Царь-пушка, i Kreml. Den väger 39 ton, beställdes av tsar Fjodor I år 1586 och har aldrig använts i strid. Kanonkulorna är större än kanonrörets kaliber,och kanonen är tillverkad för att skjuta druvhagel av sten, inte kulor. Vore alla dödsvapen som detta, kanske världen var en bättre plats.
Generad redaktör, december 2011, vid Tsarkanonen (ryska: Царь-пушка, i Kreml. Den väger 39 ton, beställdes av tsar Fjodor I år 1586 och har aldrig använts i strid. Kanonkulorna är större än kanonrörets kaliber,och kanonen är tillverkad för att skjuta druvhagel av sten, inte kulor. Vore alla dödsvapen som detta, kanske världen var en bättre plats.

 

Publicerat

Skämma ut sig som människa

”Åtminstone vid ett tillfälle i livet skämde han inte ut sig som människa. Vem kan säga detsamma?”
Philippe Claudel i Grå själar, citatet om överste Matziev återfinns p sid 98 i Månpocketupplagan.

Om feghet, dumhet och bekvämlighet handlar Grå själar, men också om kärlek och förluster, och om livet i en fransk by nära fronten under första världskriget. Om kanonernas dån som blev ett normalt inslag i vardagslivet, om alla de sårade och lemlästade som inte blev det, och om hur klassamhället var grundmurat, krig eller inte krig.
Överste Matziev hörde till dem som stod ovanför, som visste, då, att hålla ihop med klassfränderna. Det tillfälle då han inte skämde ut sig varnärhan som ung militär tog ställning för Dreyfus och därmed förstörde sina möjligheter att göra militär karriär.

”På en enda natt hade Mierck (domaren) och Matziev lyckats få en bondpojk att bli både galen och erkänna sig skyldig … Men jag tror det finns något som är starkare än hat, och det är samhällsklassens kutym … Över gärningar och lynne, högt över de lagar som människan skriver, svävar ett samförtånd och en belevad grundregel: ”Om du inte stör mig så stör jag inte dig”. Att tro att en av de egna kan vara en mördare är detsamma som att tänka att man själv kan vara det. Det är att inför alla medge att även de som snörper på munnen och ser ner på oss som om vi vore hönsskit är lika fördärvade som alla andra. Och det skulle kunna vara början till slutet, deras världs ände.” s 170.

Grå själar är en kriminalroman med en velig och feg polis som berättare. Han lyssnar och letar vittnen, får veta saker ibland för att han envist söker, men ibland också för att han har tur, och för att han är hönsskit, så det går att tala med honom, gärna över ett och flera glas vin.
Det är inte bara krigets tragedier utan också personliga tragedier helt fristående från masslakten vid Västfronten som bygger upp historien om Grå själar och Affären, mordet på den 10-åriga flickan Belle du Jour.

Det är också en kriminalroman med överraskande vändningar, och utan glasklara lösningar på vad som verkligen hände.
I Månpocket kom den ut 2007. Det gör den inte mindre läsvärd.

Det kan vara värt att fundera över epitetet ”åtminstone en gång skämde hen inte ut sig som människa.”

Publicerat

Färöarna och ryska sanktioner

Sanktionerna mot Ryssland på grund av annekteringen av Krim och det pågående kriget i östra Ukraina, och Rysslands svar att stoppa importen från USA och EU av vissa varor, har skapat såväl problem som möjligheter på oväntade sätt.
För Färöarna har den stoppade handeln med lax till Ryssland, inneburit en boom i laxexport till Ryssland. Och Färöarna förhandlar dessutom om ett handelsavtal med Ryssland. Det är inte populärt i Danmark som ansvarar för utrikes- och försvarspolitiken i hela kungariket, där Färöarna ingår. Men Färöarna har stor självständighet när det gäller handelspolitik.

Färöarna är inte medlem av EU, det är däremot Danmark.
Och Färöarna har drabbats hårt av EU:s sanktioner mot färöisk sill och makrill som sedan augusti 2013 inte får landas i EU-hamnar, och inte heller i danska hamnar.

Jacob Bøtter: Sill. (CC)
Jacob Bøtter: Sill. (CC)

Färöarnas premiärminister har citerats i Bloomberg News sägande (om Danmark) att ”Ska samma stat som nyss har implementerat sanktioner mot oss nu begära av oss att vi ska bojkotta Ryssland? Det vore galenskap.” Om Färöarnas sill-, makrill- och laxhandeln går det att läsa i en artikel rubricerad ”Let my people trade” i Arctic Journal. http://arcticjournal.com/business/1078/let-my-people-trade

Att silltvisten ännu inte är löst framgår av ett pressmeddelande från NEAFC från november -14, också det publicerat på Arctic Journals webbsida. ”… Management measures for the large pelagic fish stocks (blue whiting, herring and mackerel) will be set through a postal procedure as soon as the coastal States have reached a conclusion in their consultations which will continue later this month…”.
http://arcticjournal.com/press-releases/1146/press-release-2014-annual-meeting-north-east-atlantic-fisheries-commission

Sillen skapar problem också inrikes på Färöarna. Två oppositionspartier, Tjóðveldi, ett självständighetsparti, och Framsókn, ett centerparti (vad det innebär på Färöarna är jag osäker på), har båda lagt förslag i Løgting, Färöarnas lagstiftande församling, som innebär att Föröarna också ska få självständighet i utrikes- och försvarspolitik.

Den största kontroversen mellan Danmark och Färöarna gäller just fiskepolitiken, och EU:s landningsförbud av färöisk makrill och sill.
Edmud Joensen, den ene av Färöarnas två representanter i danska folketinget och medlem i det färöiska regeringspartiet Sambandsflokkurin, som är för fortsatt union med Danmark, är irriterad över oppositionsförslagen och refereras i en annan artikel i Arctic Journal: ”Tórshavn, he admitted, has its disagreements with Copenhagen, but the Faroe Islands he said is generally permitted to pursue its own interests. Such was the case in the herring dispute, which saw the Faroe Islands bring the EU before the WTO, a move the was only possible because Denmark, not the Faroe Islands, is a member.”

Atle Grimsby: Sillfångst vid Utsira. (CC)
Atle Grimsby: Sillfångst vid Utsira. (CC)

Det kan noteras att sanktionerna mot Ryssland, om än så förståeliga, också skapar problem på andra håll. Väderstad till exempel, som exporterat jordbruksmaskiner, har sagt upp 100 personer på grund av minskad försäljning till Ryssland och Ukraina. Och Finland kommer att söka ekonomisk kompensation från EU om sanktionerna blir långvariga. Livsmedelsindustrin, skogs- och energiindustrin förmodades komma att drabbas värst.
Alexander Stubb, Finlands statminister citerades av TT redan i augusti ”Vi måste hålla oss till principerna om ekonomisk solidaritet. I praktiken betyder det att de medlemsstater som drabbas mest av sanktionerna också måste få någon form av kompensation” .

Maria Damanaki, Commissioner for Maritime Affairs and Fisheries, skrev på sin blogg 14 november att EU:s fiskare skulle kompenseras för förluster: http://blogs.ec.europa.eu/damanaki/compensation-for-our-fishermen-after-russian-trade-ban.html