Turing förlåten

Drottning Elisabeth II har förlåtit Alan Turing.
Det skedde på julafton 2013.
Alan Turing var matematiker, datorpionjär och knäckte det tyska Enigmakryptot under andra världskriget.
En hjälte och ett geni.
Och homosexuell. Så han tackades av England med att efter rättegång 1952 få välja på kemisk kastrering eller fängelse. Han valde kastrering och begick två år senare självmord.

Redan 2009 bad dåvarande premiärministern Gordon Brown offentligt Alan Turing om ursäkt, men i februari 2012 beslutade House of Lords att inte postumt benåda Alan Turing.
Men nu, efter 61 år (!), har Alan Turing upprättats och förlåtits av drottningen.

Att driva datorgenier till självmord av en eller annan anledning är alltså inget nytt, inte heller att det sker med stöd av lag.
Det är en skam för världarna, analoga och digitala, här och hinsides, i universum och bortom.

Nålstickspolitik och Baltic Worlds

Tillåt en rekommendation av en debattartikel i UNT: Anders Björnsson 14 januari 2014 under rubriken ”Nålstickspolitikens offer”.

Björnsson är historiker och var åren 2008-2013 chefredaktör för kvartalstidskriften Baltic Worlds som Centre for Baltic and East European Studies (CBEES) vid Södertörns högskola ger ut. Jag har vid flera tillfällen hänvisat till artiklar i Baltic Worlds. Där kan man läsa om det som sällan eller aldrig når dagspressens spalter, och där kan man också läsa fördjupningar och få perspektiv på sådant som skymtat förbi i media, press, radio eller tv.

Jag citerar ur Björnssons artikel: ”De röster som nu varnar för ett mer eller mindre akut ryskt hot mot andra europeiska länder, eller som i dagsrapporteringen spekulerar i förekomsten av ett ”europeiskt” och ett ”ryskt” Ukraina, är offer för modern mytologi.”
Björnsson själv citerar Kristian Gerner ”I våra dagar är Ryssland varken mer eller mindre europeiskt än Italien.”.

Att Putin i svenska rubriker utpekas som ursprunget till allt ont i hela detta väldiga Ryssland, och personligen ansvarig för allt som är fel har länge stört mig.
Ryssland är mera, och många flera. Ryssland är annorlunda, ”ett land av fixare, därför att allting från elabonnemang till tågbiljetter, måste fixas”, som en vän beskrev sina erfarenheter av landet.
Gemensamt för européer och ryssar torde ändå vara att man vill leva sitt liv i fred så bekvämt som möjligt och se barnen växa upp och ha det bra de också. Men Ryssland och ryssar demoniseras, och överdemonen är Putin.

”Utanför det nuvarande Rysslands gränser frodas revanschstämningar och ett aktivistiskt rysshat som inte sällan får rasistiska övertoner. Västliga ledare bedriver oavbrutet nålstickspolitik mot makten i Moskva, i vad som tycks vara en informell tävlan dem emellan”, skriver Björnsson.
Ja, just det.

Och nej, rättssäkerhet är inte något utmärkande drag i Ryssland. Det räcker att nämna Magnitskij. Lägg till Anna Politkovskaja så har vi en bild av hur det står till. Det finns andra exempel, jag har hänvisat till flera i tidigare inlägg.
Inställningen till homosexuella lämnar mycket övrigt att önska. Jag har skrivit även om detta i många tidigare inlägg.
Men det är skillnad på att protestera mot missförhållanden och att döma ut totalt och demonisera.

Vi behöver veta mera om varandras länder, lära känna varandra, inte måla upp hotbilder och bygga upp misstänksamhet och rädsla. Det gäller såväl Ryssland som väst.
Läs Björnssons artikel, och läs gärna Baltic Worlds. Ninna Mörner är ny chefredaktör, i redaktionsledningen ingår Li Bennich-Björkman, skytteansk professor vid Uppsala universitet, representanter för universiteten i Aarhus, Greifswald och Lund, fyra forskare från CBEES och en från Aleksanteri Institute i Helsingfors.

Huvudartiklarna i decembernumret 2013 handlar om Dislocated families: Fatherhood in Russia, Abandoned children och Migrant mothers in the EU.
En kommentar från redaktören lyder ”Everybody talks about Russia. No one seems to talk with Russia. Symptomatic of the ”othering”?”
Jag upprepar: Läs Baltic Worlds!

Hrant Dink

Hrant Dink sköts ned på öppen gata i Istanbul 19 januari 2007.
Han var turkisk-armenisk journalist och yttrandefrihetskämpe, en av dem som i turkisk press tog upp folkmordet på armenier under första världskriget.
Han hade tidigare dömts för att ha förtalat ”turkiskheten” i det turkiska samhället, och uttalat stöd för andra minoriteter i Turkiet, som kurder och assyrier.
Han sköts till döds utanför sin tidnings redaktion av en 16-årig turkisk nationalist.

Hrant Dink var en av de som uppmärksammades i Raoul Wallenberg-kalendern 2013:
”I denna kalender vill Forum för levande historia lyfta fram några av dem (människor som gjort ovärderliga insatser för sin omvärld, ofta med risk för eget liv) i ljuset, en hjälte för varje dag, så att minnet av deras kamp för en rättvisare värld och drägligare förhållanden hålls vid liv. Helt enkelt för att deras gärningar förtjänar att inte glömmas bort”.

Kalendern var för 2013, men människorna och de datum de uppmärksammades, är desamma även 2014.

Aaron

”They killed K, Dad. They killed him.”
Aaron Swartz svar till sin far när denne inte kom ihåg hur Kafkas ”Processen” slutade.
Två månader senare var Aaron död. Han hängde sig i sin lägenhet i Brooklyn. Det var den 11 januari 2013. Han var 26 år.

Då hade närmare två år av förföljelser från federala åklagare, Secret Service och FBI nått vägs ände för Aaron Swartz. Jag hoppas och tror att han har frid. Jag hoppas att de som förföljde honom inte har det.

Sällan har en människas död berört mig så starkt som Aaron Swartz självmord 11 januari 2013.
Reaktionen återspeglar den skräck varje förälder måste känna inför möjligheten att inte kunna försvara sitt barn. Inför möjligheten att det finns – varelser – som vill ens barn illa. Att det finns, även i våra civiliserade rättssamhällen, möjligheter att förfölja, undandra stöd och driva människor i döden. Mitt barn i döden.

Aaron var inte mitt barn. Min skräckslagna sorg kan inte mätas mot den smärta som Aarons föräldrar och syskon måste ha upplevt och fortfarande lever med.

Vet ni inte vem Aaron Swartz var? Läs den här artikeln från Boston Magazine. * Den berättar historien om Aaron Swartz, geniet som i hemlighet laddade ned fyra miljoner upphovsrättsskyddade artiklar från JSTOR. MIT-studenter och -gäster med lösenord hade fri tillgång artiklarna.
Aaron kunde, enligt artikeln, ha fått öppen tillgång till JSTOR, varför han valde att inte göra det är inte känt.

Aaron skapade en open source encyklopedi före Wikipedia, var vid 14 års ålder med och gjorde kod för det som blev RSS, vid 15 med och arbetade med det som blev Creative Commons och därefter en av skaparna av Reddit. Han såg nätet som en möjlighet att fritt dela information … ”He juggled projects on open access, rethinking copyright restrictions and ending corporate corruption.”(Boston Magazine)

 “The best weapon of a dictatorship is secrecy, but the best weapon of a democracy should be the weapon of openness.”
Niels Bohr (1885-1962)

USA har en Computer Fraud and Abuse Act, och Aaron greps och skulle åtalas för brott mot den. 13 åtalspunkter, mångmiljonskadestånd och 35 års fängelse hotade federala åklagarmyndigheten med genom Stephen Heymann och Carmen Ortiz.

”Har ni fått i uppdrag att hämta mig? frågade han.
       Herrarna nickade …” (Kafka, Processen, Bakhåll 2012, s 320) 

Ansvariga på MIT var ”neutrala” under den nära två år långa processen från det att Aaron greps av Secret Service. De hade upprepade kontakter och informationsutbyte med åklagare Heymann, men varken frågor, uppmaningar, eller vädjanden från Aarons far som själv arbetade vid MIT, eller hans försvarare, besvarades.

Bob Swartz, Aarons far, anser att MIT bär skuld till Aarons självmord genom att inte ha gett honom stöd.

US Air Force har ett program för att förhindra självmord bland sin personal. Alfred Skogberg beskriver det i sin bok När någon tar sitt liv, Tragedierna vi kan förhindra, Ordfront 2012.
Han citerar generallöjtnant Wurster som skriver i programmet riktat till flygvapnets anställda:

”… Om du någon gång på allvar vill göra dig själv illa eller känner att du inte har någonstans att ta vägen, då finns jag här för dig. Jag kommer att berätta för dig hur viktig du är för vårt uppdrag, för dina arbetskamrater och för din familj. Vi kommer att få in dig i ett stödjande nätverk som vet hur de kan hjälpa dig att ta itu med det som stressar dig. Jag vill hellre tala med dig när som helst på dygnet än att se in i ögonen på dina sörjande familjemedlemmar för att säga till dem att vi inte fanns där för dig när du behövde oss.” (ss 169-170).

Tänk om MIT hade tänkt så om en strålande representant för det som MIT då sade sig stå för?

I Boston Magazine säger universitetets vice verkställande president till artikelförfattaren Janelle Nanos att ”We all know that we need to do a better job. Unfortunately we cannot repeat history … we are trying to move forward.”

”Men medan den ene herrn lade händerna runt K:s strupe stack den andre kniven i hans hjärta och vred om två gånger. Innan det svartnade för ögonen på K. uppfattade han hur de båda männen, tätt intill hans ansikte, kind mot kind, iakttog det oåterkalleliga slutet.
    – Som en hund! sa han…” (Kafka, Processen, Bakhåll 2012, ss 326-327)

Vilken riktning universitetets rörelse tagit kan ni läsa i artikelns citat från studenter, ”Om de kunde göra så mot Aaron så…”.

Lawrence Lessig, juridikprofessor på Harvard som samarbetade med Aaron Swartz när Creative Commons skapades, skrev på nätet efter nyheten om hans död:
”I will always love you, sweet boy. Please find the peace you were seeking. And if you do, please find a way to share that too.”

*  Läs också kommentarerna till artikeln – där finns  många intressanta inlägg pro et contra såväl det Aaron åtalades för som om rättsläget.
”Det är från denna högt uppsatta position Josef K. störtas ut i mörkret. Ingen (hög) position i samhället garanterar oss skydd.” Kafka, Processen, Bakhåll 2012, Torsten Ekboms efterord, s 334.

Mobil utveckling och försåtlig vänskap

Mobil uppkoppling i stället för bredbandsnät. Det är den teknik som väljs i länder där fast infrastruktur är omöjlig av ekonomiska och geografiska skäl.
Jakob Svensson, fil dr i media och kommunikation verksam vid Uppsalas och Karlstads universitet och en av de som forskat om nya media i utvecklingsländer, gav i december vid en föreläsning arrangerad Uppsala utrikespolitiska förening en snabbgenomgång av hur mobiltelefonin revolutionerat stora delar av världen.

Två tredjedelar av världens mobiltelefoner finns i utvecklingsländer, telefonerna ger helt nya möjligheter att hålla kontakt mellan människor, men också till kontroll av människor.
Två exempel presenterades av Jakob Svensson.

I Kenya har mobiltelefonerna gjort det möjligt för centrala sjukvårdsmyndigheter och -institutioner att snabbt få kunskap om var malariautbrott sker. Från läkarstationer och vårdcentraler runt om i Kenya rapporteras malariafall in, och gör det därmed möjligt att snabbt skicka mediciner och eventuellt personalförstärkningar dit där de behövs.

I Afghanistan delade USAID, motsvarigheten till Sida, ut mobiltelefoner till klanledare för att de skulle kunna hålla jirga utan tidsödande resor för att samlas. (Wikipedias förklaring av jirga finns nedan).

Ett exempel från Ghana som inte kommer från JS utan från en tidningsartikel, gäller kakaoodlare som med hjälp av telefoner och mobila bredband kan kolla priser hos olika uppköpare, och därmed få bättre ersättning för sina produkter.

Telefoner och mobila bredband är en verklig teknisk revolution, något som förbättrar villkoren på såväl personliga som samhälleliga nivåer.
Kontrollen av kommunikationerna är därmed oerhört viktig.
VEM kontrollerar näten och systemägarna, VILKEN information samlas in, från vilka?

Det är lätt att se att kakaoodlaren och malariasjukvården har stor nytta av mobiltelefonerna.

Men hur är det med de afghanska klanledarna? Självklart är det bra att få kontakt med andra klanledare via telefon och slippa långa resor. Men mobilerna kan ju spåras och avlyssnas också. De kan lämnas över till andra användare som i sin tur spåras.
Leder hjälptelefonerna drönare till sina mål?
Jakob Svensson uttalade inga synpunkter på jirga-mobilerna.

Den arabiska våren byggde enligt många bedömare på sociala mediers genomslagskraft.
Men det finns även där skäl att ställa frågor runt näten och kontrollen av dem. TOR är en viktig möjlighet för oppositionella att nå ut med information och budskap. Men TOR är också det som många refererat till som darknets i betydelsen tillhåll för pedofiler, knarklangare och allsköns skumraskaffärer.
I förlängningen kräver myndigheter nationell kontroll och utvecklar som vi sett samarbete med varandra internationellt.
Det en kan kontrollera, kan flera kontrollera. Och opposition i går är regering i dag, och förrädare i morgon.

Jakob Svensson tog upp flera andra saker att fundera över och läsa mer om.
Något som andra redan både tänkt på och forskat om, är ”The Age of Auditing, Obsessive Measurement Disorder”, Pollitt: 2011, det är lätt att mäta bistånd som består av teknik som datorer eller mobiler.
Det finns också en ”Geneva Declaration of Principles at the WSIS (World Summit on the Information Society)”, 2003.

Och ”beeps”, helt nytt för mig. Att ringa utan att vänta på svar – en signal som talar om att man finns, och kanske väntar. Utan svar uppstår ingen kostnad – så fiffigt, och tydligen utbrett, inte minst kvinnor använder sig av ”beeps”.

Samt symboler och hur viktiga de är när mobilmenyer utformas. Nottecken som symbol för en ringsignal är oanvändbart i stora delar av världen, en bjällra däremot fungerar. En bild av våra gamla fasta telefoner eller en telefonlur säger ingenting, medan en bild av en mobiltelefon förstås av alla.

Fotnot: ”A jirga (occasionally jarga or jargah) is a tribal assembly of elders which takes decisions by consensus, particularly among the Pashtun people but also in other ethnic groups near them; they are most common in Afghanistan and among the Pashtuns in Pakistan near its border with Afghanistan… ‎A loya jirga is a type of jirga regarded as ”grand assembly”, a mass meeting usually prepared for major events such as choosing a new king, adopting a constitution, or discussing important national political or emergency matters.” (Wikipedia)

Ingen Mandela på Balkan

Martti Ahtisaari, välrenommerad, för att inte säga legendarisk, fredsförhandlare, sade i en intervju i Uppsala nyligen om ett av de uppdrag han haft att
”Det fanns ingen Nelson Mandela på Balkan”.

Nej, det fanns en Nelson Mandela, och nu är han borta.

Det borde finnas en Mandela överallt.
I Syrien, i Kongo, i Nigeria, i Libyen. I Ukarina rent av.

Mandela borde finnas.

Nationalism 1

Om rysk nationalism skrev Arkadij Babtjenko i DN 11 november -13. ”Rasismens mörker intar Ryssland”, en artikel vars innehåll är lika förfärande som det i hans bok ”Krigets färger. Ett vittnesmål.” Om boken skrev jag i lottairyssland.
Om nationalism och homofobi i Ryssland har jag skrivit bland annat i detta blogginlägg: ”Ofin fråga?”.

Jag skulle önska att det var så att Navalnyj gjorde rätt för rubriken i SvD 15 september -13, ”Hoppet lever för Ryssland”. Navalnyj är ett fenomen, skrev Anna-Lena Laurén. Och det är han, bloggaren som avslöjat korruption och maktmissbruk. Han dömdes i juli i år för förskingring och bedrägeri till fem år i arbetsläger. En politisk dom ansåg han liksom alla rapportörer i svensk media som jag läst. Han försattes också på fri fot, mot alla odds, och kunde genomföra valkampanjen inför borgmästarvalet i Moskva i september.
Han vann inte, men han ”skrev rysk historia”, med omkring 30 procent av rösterna: ”En Putinkritisk kandidat gör ett strålande val” löd en rubrik. Putins kandidat Sobjanin fick omkring 50 procent.
I oktober meddelades att Navalnyjs fängelsedom omvandlats till villkorlig dom, och han slipper alltså fängelse. Domen skulle överklagas. Hur det gått med överklagandet har jag ännu inte sett någon rapport om.

Men jag har alltså också läst Babtjenkos artikel i DN. Citat: ”Oppositionens ledare uppmanar folk att delta i nationalistiska marscher, använder sig medvetet av nationalistisk retorik och ger öppet uttryck för för sina nationalistiska åsikter. Och denne ledare stöds av den liberala intelligentsian. Borgmästarvalet i Moskva i september, där den nationalistiska kandidaten fick näst flest röster, kom att legitimera denna nationalism.” Babtjenko namnger inte Navalnyj.
Arkadij Babtjenko är journalist, reporter på Novaja Gazeta, den tidning där Anna Politkovskaja arbetade.
Hans artikel i DN är en närmast outhärdlig sammanfattning av de förföljelser och nationalistiska elände som sprids som gift i Ryssland.

Jag skulle önska att EU, Sverige och världen försökte ge stöd åt en utveckling som bär åt ett annat håll. Ett stöd och ett håll som inte får Ryssland och dess ledare att reagera som igelkottar med alla taggar ut.
Anledningen till att jag en gång ville försöka lära mig ryska var att jag inte litade på medias rapportering om och från Ryssland. Allt som händer i detta gigantiska land kan inte vara Putins fel. Lika lite som varje tokskalle i USA är Obamas personliga ansvar. Ändå är det Putin personligen som i svenska media ställs till ansvar för … allt.
Och naturligtvis är det viktigt vad Rysslands president gör och säger.
Det vore en välsignelse om han kunde säga att ”nej, homosexuella hotar inte våra barn. Det gör däremot kriminella som ägnar sig åt trafficking med barn.”
Kanske är det som en man som tvingats fly från en av de kaukasiska republikerna en gång sade:
”Om Putin försvarade de försvarslösa vore han inte Putin!”.
Men Ryssland är ju inte bara Putin! Inte bara nationalism! Inte bara antivästpropaganda! Visa att vi bryr oss, för deras skull, inte för vår!

Jag kan undra varför Georgiens förre president Saakasjvili, USA-utbildad och enligt uppgift personlig vän till utrikesminister Bildt, under nästan tio års tid framhölls som ett demokratiskt föredöme som gjort slut på korruptionen i landet genom att avskeda alla poliser, införa nolltolerans mot brott, fylla fängelserna, förbättra ekonomin och styra landet bort från Ryssland och till EU.
Inför höstens presidentval började andra rapporter nå nyhetssidorna, inte minst tack vare Anna-Lena Laurén i SvD. Läs till exempel artiklarna, 1 augusti -13, 18 oktober -13+ 18 oktober, 26 oktober -13 och 1 november -13. I november skrev A-LL också under vinjetten Perspektiv: ”Alla dessa problem har människorättsorganisationer rapporterat om under en längre tid. Själv har jag upprepade gånger bevittnat dem under mina besök i Georgien. Men varken EU eller Sverige har ägnat dem någon större uppmärksamhet. Det är i själva verket oerhört förbryllande.”

Eller också är det inte förbryllande. Det är bra politik och geopolitik att minska Rysslands inflytande i Georgien och överallt, och bra att ha Ryssland som fiende.
Wag the dog, hette bestämt filmen där en yttre fiende skapas när intresset för inre problem måste avledas.
Ett annat sätt att avleda intresse från interna problem är att tillåta skapandet av interna ”fiender” och släppa lös aggressiva nationalister.

Jag har förtroende för Anna-Lena Laurén, liksom för Arkadij Babtjenko.

Men jag måste erkänna att jag inte är helt övertygad om att den ryska tant som skällde ut en ung svenska på metron i Moskva när hon inte gav tanten sin sittplats, gjorde det för att tanten var rasist och för att svenskan enligt egen uppgift har mörkare hudfärg.
Tanten kanske var trött i benen och van vid att unga reser sig för äldre.
Det är något okänt på svenska bussar och tåg, men i S:t Petersburgs metro reste sig alltid unga för äldre. För mig reste sig en kvinna i 35-40-årsåldern. Det tyckte jag kanske var att ta i, men i ljuset av detta förväntas förmodligen en 24-åring, oavsett hudfärg, resa sig för en tant.

 

Sofis värld

”Unga människor är intresserade av ätstörningar, gamla människor av historia. Genom att kombinera olika ämnen blir romanen intressant för olika grupper.”
Sade Sofi Oksanen som kom till stadsbiblioteket i Uppsala en fredagkväll i november och talade om sitt författarskap.

Ätstörningarna är en viktig del av hennes roman Stalins kossor, och det är också Estlands historia från andra världskriget och framåt. Hur ockupationen påverkade människor, om längtan ut ur Sovjetunionen och längtan efter västvaror. Men också om livet utanför, i Finland, om fördomar och om besöken till det gamla landet och hos dem som var kvar där.

Oksanen är med sina kombinationer av ämnen en författare som överraskar. Utrensningen handlar om trafficking, och om Estlands historia från andra världskriget och framåt.

När duvorna försvann handlar om propaganda och om Estlands historia från andra världskriget och framåt, förklarade Oksanen.
Om hur en människa kan ljuga ihop en livshistoria och klara det för att människor vill tro.
Men också om hur ordval påverkar innehåll, och om hur ett sovjetiskt språk, av överheten rekommenderade ord för att beskriva händelser och företeelser, under ockupationen försökte skapa en verklighet som var avlägsen från den verklighet människor i Estland levde i.

Böckerna är det sätt Sofi Oksanen valt för att sätta Estland, och Baltikum, på Europas karta igen:
”Små nationer har svårt att göra sina röster hörda”, sade hon.

Och ja, hon är en politisk skribent. ”Ord är alltid politiska, vad som sägs eller skrivs, orden man väljer, och hur de sätts samman. Vi har en skyldighet att påminna om hur viktig yttrandefriheten och försvaret av mänskliga rättigheter är.”

Sofi Oksanens böcker är inte bara ”bra”. De är bildande. De är inte endimensionella. De är välgörande för mig, gamla människa, och det skulle förvåna mig om de inte är lika välgörande för unga.

Men när vi läser om propaganda kan det vara bra att komma ihåg att propaganda inte är något som fanns i Sovjetunionen.
Det är något som finns runt omkring oss, hela tiden, överallt.
”Ord är alltid politiska”.
Vem är frihetskämpe och vem är upprorsman, är man drabbad av arbetslöshet och sjukdom eller av utanförskap, vilken valfrihet har den fattige?

Hammarskjöld dog, NSA vet hur

Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare dog 17 september 1961. Planet som skulle ta honom från Leopoldville till Ndola i dåvarande Nord-Rhodesia störtade strax före landning.
Vad som orsakade kraschen har diskuterats och utretts sedan dess. Enligt Mikael Holmström, försvarspolitisk reporter i SvD, har NSA, National Security Agency, USA:s signalspaningsorganisation, information som skulle kunna ge svar på om Hammarskjölds plan sköts ned eller vad som annars kan ha orsakat katatstrofen där 16 personer omkom, åtta av dem svenskar.

USA hade ett signalspaningsplan på flygplatsen i Ndola natten när Hammarskjölds plan störtade, och en amerikansk avlyssningsstation på Cypern ska ha inspelningar som rör kraschen.

NSA har tillstått att det finns två dokument som svarar mot de beskrivningar som en internationell juristkommission ställt med anledning av katatstrofen 1961, men vägrat lämna ut dem med hänvisning till att dokumenten är ”top secret”.

Så, NSA har material om något som är verkligt viktigt, inte bara för Sverige därför att Dag Hammarskjöld var svensk, utan för hela världssamfundet, det samfund som FN ska verka och vara ett organ för.

Vad tjänar amerikanska NSA på att tiga om detta? Vilka tjänster och gentjänster handlar det om? Mer än femtio år efter flygkraschen?

Detta bygger på en artikel i SvD 10 september 2013, skriven av Mikael Holmström.

Offentlighet, sekretess och selektiv följsamhet

EU-kommissionen stämmer Sverige inför EU-domstolen.
Sverige vägrar följa EU:s momsregler när det gäller att ta bort moms på frimärken och posttjänster. EU:s inställning är att grundläggande samhällstjänster ska vara momsfri.
Det tycker inte Sveriges alliansregering. Den tycker att ett momsbefriat Posten AB skulle få en konkurrensfördel jämfört med privata post- och pakettjänster.
Inom e-handeln tror företagare att momsbefriade paket skulle öka deras näringsgren.
Skillnaden mellan Posten AB och privata bolag är måhända syftet. Privata bolag ska generera vinster som delas ut till ägarna. Posten AB ska tillhandahålla infrastruktur, samhällstjänster. Posten AB är visserligen också ett bolag, med vinstkrav, men ännu med delsyfte att leverera posttjänster över (merparten av) Sverige.
Studio 1 i SR P1, meddelade nyheten om att Sverige stäms av EU-kommissionen torsdagen 21 november 2013.

Europarådet genom Europeiska kommittén för sociala rättigheter har givit svenska fackföreningar rätt i att regeringen inskränkt strejkrätten i en lagstiftning införd 2010 som en följd av det så kallade Lavalfallet 2004. Lagändringen innebär att försvårande av strejker för att försvara utländska arbetares rättigheter anser LO och TCO. I ett pressmeddelande har facken skrivt att ”Den svenska regeringen är nu skyldig att återkomma till kommittén med en rapport om vilka åtgärder den vidtagit för att uppfylla kommitténs rekommendationer.”
Detta redogjorde SvD Näringsliv för torsdagen 21 november 2013, sid 04  (ligger inte på nätet)

EU-kommissionen kan inom kort ställa Sverige inför Europadomstolen.
Frågan gäller brott mot visstidsdirektivet. TCO har drivit frågan om visstidsanställningar efter att ha gjort en undersökning som visade att 65 000 personer varit visstidsanställda hos samma arbetsgivare fem år eller längre.
EU-kommissionen har redan kritiserat svenska regler som gör det möjligt att stapla visstidsanställningar på varandra utan att det leder till fast anställning (ut-lasade i stället för in-lasade har journalister blivit ända sedan las infördes, men då har resultatet blivit las-karuseller mellan olika redaktioner, inte visstider på samma redaktion).
Statssekreterare Katarina Areskoug, hos Fredrik Reinfeldt, har skrivit till stabschefen Johannes Leitenberger, hos José Manuel Barroso, och meddelat att Arbetsmarknadsdepartementet ska göra en grundlig analys av frågan (ännu en, två utredningar har redan gjorts på departementet).
Mejlet skickades till Leitenberger för två månader sedan. Svaret har hemligstämplats, med hänvisning till att uppgifter i det kan störa ”Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skada landet om uppgifterna röjs”.
SvD Näringsliv redogjorde utförligt även för detta torsdagen 21 november 2013.

Hemligstämplen på svarsmejlet leder mig osökt vidare till dagens riksdagsbeslut, där en överväldigande majoritet beslutade att utöka sekretessbestämmelserna till att omfatta uppgifter som kommer till svenska från utländska myndigheter om det kan antas att offentlighet skulle försämra Sveriges möjligheter i samarbeten med andra länder. MP-röstade emot den nya sekretessen, liksom V, med undantag av en V-ledamot.
Beslutet ska inte ”påverka Sveriges höga ambitionsnivå vad gäller offentlighetsprincipen” betonar alliansregeringen, och förmodligen även (S).
Men ambitonsnivån har sänkts betydligt genom beslutet, den höga ambitionsnivån är en schimär, och i detta fall är det inget fel på följsamheten.

Konsitutionsutskottet konstaterade redan i fjol att regeringen Reinfeldt sedan 2009 infört 69 ändringar i offentlighets- och sekretesslagen som innebär att insynen i politikers och myndigheters arbete begränsats.

Regeringen har lagt ett förslag om en ny lag om utlandsspioneri, betänkandet har rubriken ”Spioneri och annan olovlig underrättelseverksamhet”. Ökat skydd för uppgifter om insatser sägs vara syftet med lagen, som också skulle medföra ändringar i tryckfrihets- och yttrandefrihetslagen, en grundlag. Förändringen skulle medföra att meddelarfriheten tas bort för den som lämnar uppgifter som skulle kunna skada militära insatser, eller uppgifter om missförhållanden.
Många remissinstanser har kritiserat förslaget, Justitiekanslern, SR, SVT och Advokatsamfundet ingår bland dem.

Är det någon som inte tänker ”Chelsea Manning” och ”Edward Snowden”?
Ska vi tänka en stund på vilka straffsatser som kan bli aktuella vid en dom för ”spioneri” och ”olovlig underrättelseverksamhet” om insatser? För den som lämnat uppgifter, och för den som publicerar dem.

Sannerligen, vi går mot ett större mörker i mer än en bemärkelse.