Kategori: Utrikes

Publicerat

Varför vill kinesiska studenter inte arbeta i svenska företag?

I det föregående inlägget på bloggen, ”Kollegialt styre och demokratisk centralism”, refererades till en ledarartikel av Tove Lifvendahl 16 mars 2014.

Men Lifvendahls tankar runt svenska universitet och deras synbara oförmåga att acceptera examina och erfarenheter från utländska universitet, och erfarenheter av arbete i internationella organisationer, väcker flera tankar.

Vidimering och erkännande av betyg, examina och utbildningar är ett länge känt problem. Att Sverige har exceptionellt högutbildade taxichaufförer är ett återkommande ämne för artiklar och inslag i media.
Validering av yrkeskunskaper som tillägnats genom arbetslivserfarenhet och inte genom kurser är ett mindre ofta förekommande ämne för journalistiska undersökningar, oavsett om det gäller erfarenheter/kunskaper inhämtade i Sverige eller andra länder, men det händer att det berörs.

Det är bra att det uppmärksammas. Hur, när och om det kommer att åtgärdas är en annan sak.

Men slutklämmen i Lifvendahls ledarartikel lyder:
”Under åren 2004-2008 genomförde Sylvia Schwaag Serger djupintervjuer med drygt 50 kinesiska studenter i Kina. En fråga som återkom var: ’Om vi tittar på ett svenskt företag så ser vi bara svenskar på toppen – varför skall vi då söka oss till ett sådant företag?’
Den krassa iakttagelsen är en realitet att förhålla sig till. När talangerna har världen som arbetsplats, måste alla som vill ha del av kompetensen vara beredda att ha något att erbjuda.”

Det vore intressant att höra vad SvD:s kunnige Kinakorrespondent Ola Wong har att säga om de kinesiska studenterna. En jämförelse mellan kinesiska och svenska företag kanske, av affärskultur, ledarkultur och möjligheter att utnyttja höga positioner, för företagen och för den enskilde i toppen?
Därmed inte sagt att svenska företag och/eller företagare är dygdemönster.

Det är inte nödvändigtvis enbart ”bara svenskar i toppen” som gör attt studenter i Kina inte ser svenska företag som det främsta karriärvalet.
Ikea i all ära, men Google är kanske mera attraktivt ändå? Och USA, för den delen.

Publicerat

Krim och rysskräck

När vi talar om Krim och rysk expansionism, påminn er då 1743.
Jag erkänner att jag tänkt på Kosovo i samband med den ryska invasionen, och anneketeringen av Krim. Men jag har också utan större svårighet tagit till mig argumentationen i Said Mahmoudis artikel på SvD Brännpunkt, 21 mars 2014, rubriken ”Putins argument är inte hållbara”.
Mahmoudi är professor i internationell rätt vid Stockholms universitet, och påtalar att kosovoalbanerna under lång tid varit diskriminerade av den jugoslaviska/serbiska regeringen. Så har inte varit fallet med de rysktalande på Krim.

Kosovos ensidiga självständighetsförklaring från Serbien kunde därför accepteras enligt Internationella domstolen, och enligt Mahmoudi. Däremot inte Krims anslutning till Ryssland, trots folkomröstning och självständighetsförklaring.

Med historiska referenser och påminnelser om hur Krim gavs bort till Ukraina av Chrustjev 1954, något som aldrig borde ha hänt, och att återförandet till Moder Ryssland därför är det enda rätta, går det att förstå att annekteringen av många ryssar inte ses som annat än rättfärdig.

Det är den inte.

Men krigsretoriken och hotbilderna och rysskräcken som inte minst den svenske utrikesministern underblåser, är den därför också välgrundad?

Tillåt mig tvivla.

Däremot förstår jag att balter och polacker med deras erfarenheter från förra århundradet har svårt, mycket svårt, för Ryssland.

Den svenska rysskräcken brukar också förklaras historiskt – de brände Roslagen, jojo.
Det gjorde de.
1719.

Sen blev det oreda i riket, Den stora oredan, hattar och mössor, och de senare förklarade krig mot Ryssland 1741, illa förberedda och illa rustade. Nederlaget 1743 blev totalt och i Sverige blev det bondeuppror, krigstrött allmoge tog sig orådet före att demonstrera mot överheten, upproret slogs ned stor kraft och blodbad, men det räckte inte med det:

Adeln kallade på hjälp – från Ryssland! Kejsarinnan Elisabeth var inte nödbedd, hon skickade 12 000 man, inmarschen skedde 30 november 1743.

Den minnesgoda kanske drar sig till minnes att Karl XII sköts just det datumet 25 år tidigare.

Och av detta kan man sluta sig till att rysskräcken, det är något som är bra att ta till, men anledningen är inte nödvändigtvis den föregivna. Och skräcken är inte större än att den kan övervinnas om allmogen ska hållas nere.

Om 1700-talet och Ryssland skrev Oskar Sjöström, doktorand i historia vid Stockholms universitet, en understreckare i SvD 22 mars 2014. Rubriken är ”När rysskärcken satte klorna i Sverige”. Texten når fram till krigsförklaringen 1741 – de ryska trupperna som kallades in till Sverige 1743 fanns det inte plats för.

Om de ryska trupperna i Sverige har Anders Persson skrivit en bok: ”Den farliga hjälpen, Den ryska truppförläggningen i Sverige 1743-44” utgiven på Ordfronts förslag 1981.

Publicerat

The Minsky Moment

Uncertainty, irrationality and exuberance.
Osäkerhet, oberäknelighet och överflöd. Sådant som är svårt att göra tabeller och tjusiga kurvor av.

Hyman Minsky var ekonomen som beskrev hur ekonomiska kriser uppstår, med ord. Ord som kan ta med det som inte får plats i en tabell eller en aldrig så paramterrik förklaringsmodell av hur människor fungerar, en och en, och i grupp.

Det är lättare att förklara hur banker fungerar – de vill låna ut pengar, mycket pengar och få in mycket pengar i form av räntor och amorteringar.

Kan de låna ut pengar till människor som tror att det de köper för de lånade pengarna kommer att stiga i värde, då kan bankerna avstå amorteringar under en period. Tror de, och låntagarna, att det köpta kommer att stiga mycket i värde, då kan de till och med avstå räntor, under en period. För allt ska ju kunna betalas när låntagarna säljer vidare – dyrt, till någon som i sin tur lånat pengar i förväntan att det de köpt ska stiga i värde.

Så kraschar ekonomin, eftersom det händer saker som ingen hade med i matrisen – oljepriset steg mycket och snabbt, företag säger upp anställda, Ryssland tar över Krim, Iraks oljekällor producerar inte förväntade mängder olja, Nordöstpassagen öppnas för åretrunttrafik till följd av klimatförändringar.
Nåja, det sista tar väl tillräckligt med tid för att kunna förutsägas.

När detta oväntade händer och länders ekonomi destabiliseras, det är då kraschen kommer.

Hyman Minsky talade om tre stadier i utvecklingen mot kraschen (han växte upp under depressionen i USA, den som startade 1929). Den första kallade han the Hedge, häcken, då banker och låntagare är försiktiga, lånar (ut) mot säkerhet, betalar räntor och amorteringar.
Den andra the Speculative, den spekulativa, då bankerna lånar ut och godtar att amorteringarna skjuts framåt i ömsesidg förväntan på att värdet av det köpta kommer att stiga.

Den tredje och sista fasen är Ponzi-stadiet, så kallad efter bedragaren som fått sitt namn så förknippat med finansiella falsarier och investeringsbedrägerier att ”Ponzi-scheme” (ett slags pyramidspel) blivit ett lika etablerat begrepp som Quisling, något de flesta förstår vad betyder. Under Ponzi-stadiet lånar bankerna ut, men varken ränta eller amorteringar behöver betalas, värdet på huset/lägenheten kommer ju ändå att stiga, snabbt och mycket.
(Om en ryss med egna, och bedrägliga, idéer om pengar och penningars värde har jag skrivit tidigare i min blogg ”M som i Mavrodi, mavro, Madoff och MMM”.)

Sen händer det oväntade, låneekonomin rasar, låntagaren förlorar allt utom skulderna och banken får statsbidrag (skattepengar) för att inte gå i konkurs.
Det där sista sade inte Minsky, det är mitt tillägg.

Hyman Minsky dog 1996, men hans ekonomiska teorier har återupplivats av ekonomer som Paul Krugman, mottagare av Riksbankens pris till Nobels minne 2008.

Minsky har fått ett alldeles eget begrepp kopplat till sitt namn: The Minsky Moment.
Det är det ögonblick då en figur i en tecknad serie inser att han inte längre springer på marken, han är utanför klippkanten. Och faller.

Om Hyman Minsky läste jag i BBC News Magazine på nätet 24 mars.
Länk till artikeln http://www.bbc.com/news/magazine-2668093
Programmet om Minsky kan höras på BBC iPlayer.

Internet är fantastiskt! Hur skulle jag annars ha hittat Hyman Minsky?

Publicerat

”Begränsad avlyssning”

”Obama begränsar avlyssning”, ropade en rubrik 18 januari.
O så bra! Nobels fredspristagare värnar mänskliga rättigheter och personlig integritet!
Efter alla sommarens, höstens och vinterns avslöjanden om NSA:s och allierade länders omfattande spioneri på egna och andras befolkningar och ledare skrev Peter Wolodarski förhoppningsfullt i DN 12 januari 2014 att Obamas rådgivningspanel angående NSA:s verksamhet kommit med förslag om förändringar på 46 punkter. Den viktigaste rekommendationen enligt PW var att NSA inte längre ska få lagra metadata själva.
Det var en av få förändringar Obama föreslog, och den förefaller snarare kosmetisk – NSA får de data de vill, men risken för nya visselblåsare blir mindre.

PW skrev också att ”Runt om i världen finns det åtskilliga politiska ledare som delar oron (för dåliga kontrollmekanismer och bristande öppenhet) – den svenska regeringen är en av få som absurt nog fortsätter att låtsas som om ingenting hänt.”

I Sverige har vi politiker som talar varmt om ”nätets frihet” och ger bistånd till länder som behöver bygga upp möjligheter för människor att fritt kommunicera med varandra och omvärlden. För frihet och mänskliga rättigheter.
Att friheten kommer med teknologi och apparater som det finns anledning att tro att avlyssnas om inte av den egna regeringen så av många andra, är knappast något som inger förtroende eller förhoppningar om annat än att ett annat alltomfattande kontrollsystem byggs upp.

Och i Sverige vill polisen ha rätt att gå raka vägen in till systemadministratörer och begära ut nättrafikdata om sms, mejl och telefonsamtal. Systemet för automatisk polisinhämtning, ITS 27, har tagits fram i organisationen Informationstekniska standardiseringen, där operatörerna ingör. Det är mest bara bredbandsoperatören Bahnhof och vd:n Jon Karlung som hörts protestera mot Säpo:s begäran.

Notisvis fick vi i dagarna också veta att CIA håller på att bygga upp en databas för att spåra internationella ekonomiska transaktioner och personliga uppgifter från bland andra Western Union. I terrrorbekämpningens namn förstås. Som Swift-avtalet.

I alla dessa insamlade uppgifter, informationer och data som NSA sparat och sparar, bearbetar och analyserar, finns också uppgifter om den flygkrasch i Kongo 1961 där FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld dog. Men de uppgifterna vill NSA inte lämna ut.

Ola Wong kommenterade i juli 2013 Snowdens avslöjanden, då var det fortfarande ”bara” Prism det handlade om. Han skrev ”En vanlig reaktion på Prism var att det var väl inget nytt: Det visste vi väl hela tiden! Men just det är problemet. Kriget mot terrorismen har vant oss vid det oacceptabla. Men det var inte cynism som gjorde att Mandela kunde lämna cellen. Det var genom tro på principer. Och det gäller även i it-åldern. USA borde kritiseras, säkerhetstjänster tyglas och Snowden erbjudas asyl.”

Så hur var det nu, ”Obama begränsar avlyssning”. Gör han? Näe. Han har tydligen lovat att NSA inte längre ska lyssna på ”ledare” som är nära vänner och allierade. Men det går väl an att lyssna på deras medarbetare och familjer, och då åker ledarna med på köpet.
Någon minskning av avlyssning och lagring av uppgifter om telefon- och internetdata är det inte fråga om. Data ska bara lagras av någon annan än NSA, och lämnas ut om NSA begär det.
Det låter som det svenska systemet, som inte inger värst mycket förtroende för varken myndigheter eller ”domstolar”. Eller politiker, för den delen.

Prism, Sardine, Xkeyscore, och Quantum har förvandlat ”nätfrihet” och rätt till personlig integritet till ett hån.
Det är lätt att hålla med Peter Wolodarski om att svenska regeringens hållning är absurd.

Publicerat

Turing förlåten

Drottning Elisabeth II har förlåtit Alan Turing.
Det skedde på julafton 2013.
Alan Turing var matematiker, datorpionjär och knäckte det tyska Enigmakryptot under andra världskriget.
En hjälte och ett geni.
Och homosexuell. Så han tackades av England med att efter rättegång 1952 få välja på kemisk kastrering eller fängelse. Han valde kastrering och begick två år senare självmord.

Redan 2009 bad dåvarande premiärministern Gordon Brown offentligt Alan Turing om ursäkt, men i februari 2012 beslutade House of Lords att inte postumt benåda Alan Turing.
Men nu, efter 61 år (!), har Alan Turing upprättats och förlåtits av drottningen.

Att driva datorgenier till självmord av en eller annan anledning är alltså inget nytt, inte heller att det sker med stöd av lag.
Det är en skam för världarna, analoga och digitala, här och hinsides, i universum och bortom.

Publicerat

Nålstickspolitik och Baltic Worlds

Tillåt en rekommendation av en debattartikel i UNT: Anders Björnsson 14 januari 2014 under rubriken ”Nålstickspolitikens offer”.

Björnsson är historiker och var åren 2008-2013 chefredaktör för kvartalstidskriften Baltic Worlds som Centre for Baltic and East European Studies (CBEES) vid Södertörns högskola ger ut. Jag har vid flera tillfällen hänvisat till artiklar i Baltic Worlds. Där kan man läsa om det som sällan eller aldrig når dagspressens spalter, och där kan man också läsa fördjupningar och få perspektiv på sådant som skymtat förbi i media, press, radio eller tv.

Jag citerar ur Björnssons artikel: ”De röster som nu varnar för ett mer eller mindre akut ryskt hot mot andra europeiska länder, eller som i dagsrapporteringen spekulerar i förekomsten av ett ”europeiskt” och ett ”ryskt” Ukraina, är offer för modern mytologi.”
Björnsson själv citerar Kristian Gerner ”I våra dagar är Ryssland varken mer eller mindre europeiskt än Italien.”.

Att Putin i svenska rubriker utpekas som ursprunget till allt ont i hela detta väldiga Ryssland, och personligen ansvarig för allt som är fel har länge stört mig.
Ryssland är mera, och många flera. Ryssland är annorlunda, ”ett land av fixare, därför att allting från elabonnemang till tågbiljetter, måste fixas”, som en vän beskrev sina erfarenheter av landet.
Gemensamt för européer och ryssar torde ändå vara att man vill leva sitt liv i fred så bekvämt som möjligt och se barnen växa upp och ha det bra de också. Men Ryssland och ryssar demoniseras, och överdemonen är Putin.

”Utanför det nuvarande Rysslands gränser frodas revanschstämningar och ett aktivistiskt rysshat som inte sällan får rasistiska övertoner. Västliga ledare bedriver oavbrutet nålstickspolitik mot makten i Moskva, i vad som tycks vara en informell tävlan dem emellan”, skriver Björnsson.
Ja, just det.

Och nej, rättssäkerhet är inte något utmärkande drag i Ryssland. Det räcker att nämna Magnitskij. Lägg till Anna Politkovskaja så har vi en bild av hur det står till. Det finns andra exempel, jag har hänvisat till flera i tidigare inlägg.
Inställningen till homosexuella lämnar mycket övrigt att önska. Jag har skrivit även om detta i många tidigare inlägg.
Men det är skillnad på att protestera mot missförhållanden och att döma ut totalt och demonisera.

Vi behöver veta mera om varandras länder, lära känna varandra, inte måla upp hotbilder och bygga upp misstänksamhet och rädsla. Det gäller såväl Ryssland som väst.
Läs Björnssons artikel, och läs gärna Baltic Worlds. Ninna Mörner är ny chefredaktör, i redaktionsledningen ingår Li Bennich-Björkman, skytteansk professor vid Uppsala universitet, representanter för universiteten i Aarhus, Greifswald och Lund, fyra forskare från CBEES och en från Aleksanteri Institute i Helsingfors.

Huvudartiklarna i decembernumret 2013 handlar om Dislocated families: Fatherhood in Russia, Abandoned children och Migrant mothers in the EU.
En kommentar från redaktören lyder ”Everybody talks about Russia. No one seems to talk with Russia. Symptomatic of the ”othering”?”
Jag upprepar: Läs Baltic Worlds!

Publicerat

Hrant Dink

Hrant Dink sköts ned på öppen gata i Istanbul 19 januari 2007.
Han var turkisk-armenisk journalist och yttrandefrihetskämpe, en av dem som i turkisk press tog upp folkmordet på armenier under första världskriget.
Han hade tidigare dömts för att ha förtalat ”turkiskheten” i det turkiska samhället, och uttalat stöd för andra minoriteter i Turkiet, som kurder och assyrier.
Han sköts till döds utanför sin tidnings redaktion av en 16-årig turkisk nationalist.

Hrant Dink var en av de som uppmärksammades i Raoul Wallenberg-kalendern 2013:
”I denna kalender vill Forum för levande historia lyfta fram några av dem (människor som gjort ovärderliga insatser för sin omvärld, ofta med risk för eget liv) i ljuset, en hjälte för varje dag, så att minnet av deras kamp för en rättvisare värld och drägligare förhållanden hålls vid liv. Helt enkelt för att deras gärningar förtjänar att inte glömmas bort”.

Kalendern var för 2013, men människorna och de datum de uppmärksammades, är desamma även 2014.

Publicerat

Aaron

”They killed K, Dad. They killed him.”
Aaron Swartz svar till sin far när denne inte kom ihåg hur Kafkas ”Processen” slutade.
Två månader senare var Aaron död. Han hängde sig i sin lägenhet i Brooklyn. Det var den 11 januari 2013. Han var 26 år.

Då hade närmare två år av förföljelser från federala åklagare, Secret Service och FBI nått vägs ände för Aaron Swartz. Jag hoppas och tror att han har frid. Jag hoppas att de som förföljde honom inte har det.

Sällan har en människas död berört mig så starkt som Aaron Swartz självmord 11 januari 2013.
Reaktionen återspeglar den skräck varje förälder måste känna inför möjligheten att inte kunna försvara sitt barn. Inför möjligheten att det finns – varelser – som vill ens barn illa. Att det finns, även i våra civiliserade rättssamhällen, möjligheter att förfölja, undandra stöd och driva människor i döden. Mitt barn i döden.

Aaron var inte mitt barn. Min skräckslagna sorg kan inte mätas mot den smärta som Aarons föräldrar och syskon måste ha upplevt och fortfarande lever med.

Vet ni inte vem Aaron Swartz var? Läs den här artikeln från Boston Magazine. * Den berättar historien om Aaron Swartz, geniet som i hemlighet laddade ned fyra miljoner upphovsrättsskyddade artiklar från JSTOR. MIT-studenter och -gäster med lösenord hade fri tillgång artiklarna.
Aaron kunde, enligt artikeln, ha fått öppen tillgång till JSTOR, varför han valde att inte göra det är inte känt.

Aaron skapade en open source encyklopedi före Wikipedia, var vid 14 års ålder med och gjorde kod för det som blev RSS, vid 15 med och arbetade med det som blev Creative Commons och därefter en av skaparna av Reddit. Han såg nätet som en möjlighet att fritt dela information … ”He juggled projects on open access, rethinking copyright restrictions and ending corporate corruption.”(Boston Magazine)

 “The best weapon of a dictatorship is secrecy, but the best weapon of a democracy should be the weapon of openness.”
Niels Bohr (1885-1962)

USA har en Computer Fraud and Abuse Act, och Aaron greps och skulle åtalas för brott mot den. 13 åtalspunkter, mångmiljonskadestånd och 35 års fängelse hotade federala åklagarmyndigheten med genom Stephen Heymann och Carmen Ortiz.

”Har ni fått i uppdrag att hämta mig? frågade han.
       Herrarna nickade …” (Kafka, Processen, Bakhåll 2012, s 320) 

Ansvariga på MIT var ”neutrala” under den nära två år långa processen från det att Aaron greps av Secret Service. De hade upprepade kontakter och informationsutbyte med åklagare Heymann, men varken frågor, uppmaningar, eller vädjanden från Aarons far som själv arbetade vid MIT, eller hans försvarare, besvarades.

Bob Swartz, Aarons far, anser att MIT bär skuld till Aarons självmord genom att inte ha gett honom stöd.

US Air Force har ett program för att förhindra självmord bland sin personal. Alfred Skogberg beskriver det i sin bok När någon tar sitt liv, Tragedierna vi kan förhindra, Ordfront 2012.
Han citerar generallöjtnant Wurster som skriver i programmet riktat till flygvapnets anställda:

”… Om du någon gång på allvar vill göra dig själv illa eller känner att du inte har någonstans att ta vägen, då finns jag här för dig. Jag kommer att berätta för dig hur viktig du är för vårt uppdrag, för dina arbetskamrater och för din familj. Vi kommer att få in dig i ett stödjande nätverk som vet hur de kan hjälpa dig att ta itu med det som stressar dig. Jag vill hellre tala med dig när som helst på dygnet än att se in i ögonen på dina sörjande familjemedlemmar för att säga till dem att vi inte fanns där för dig när du behövde oss.” (ss 169-170).

Tänk om MIT hade tänkt så om en strålande representant för det som MIT då sade sig stå för?

I Boston Magazine säger universitetets vice verkställande president till artikelförfattaren Janelle Nanos att ”We all know that we need to do a better job. Unfortunately we cannot repeat history … we are trying to move forward.”

”Men medan den ene herrn lade händerna runt K:s strupe stack den andre kniven i hans hjärta och vred om två gånger. Innan det svartnade för ögonen på K. uppfattade han hur de båda männen, tätt intill hans ansikte, kind mot kind, iakttog det oåterkalleliga slutet.
    – Som en hund! sa han…” (Kafka, Processen, Bakhåll 2012, ss 326-327)

Vilken riktning universitetets rörelse tagit kan ni läsa i artikelns citat från studenter, ”Om de kunde göra så mot Aaron så…”.

Lawrence Lessig, juridikprofessor på Harvard som samarbetade med Aaron Swartz när Creative Commons skapades, skrev på nätet efter nyheten om hans död:
”I will always love you, sweet boy. Please find the peace you were seeking. And if you do, please find a way to share that too.”

*  Läs också kommentarerna till artikeln – där finns  många intressanta inlägg pro et contra såväl det Aaron åtalades för som om rättsläget.
”Det är från denna högt uppsatta position Josef K. störtas ut i mörkret. Ingen (hög) position i samhället garanterar oss skydd.” Kafka, Processen, Bakhåll 2012, Torsten Ekboms efterord, s 334.

Publicerat

Mobil utveckling och försåtlig vänskap

Mobil uppkoppling i stället för bredbandsnät. Det är den teknik som väljs i länder där fast infrastruktur är omöjlig av ekonomiska och geografiska skäl.
Jakob Svensson, fil dr i media och kommunikation verksam vid Uppsalas och Karlstads universitet och en av de som forskat om nya media i utvecklingsländer, gav i december vid en föreläsning arrangerad Uppsala utrikespolitiska förening en snabbgenomgång av hur mobiltelefonin revolutionerat stora delar av världen.

Två tredjedelar av världens mobiltelefoner finns i utvecklingsländer, telefonerna ger helt nya möjligheter att hålla kontakt mellan människor, men också till kontroll av människor.
Två exempel presenterades av Jakob Svensson.

I Kenya har mobiltelefonerna gjort det möjligt för centrala sjukvårdsmyndigheter och -institutioner att snabbt få kunskap om var malariautbrott sker. Från läkarstationer och vårdcentraler runt om i Kenya rapporteras malariafall in, och gör det därmed möjligt att snabbt skicka mediciner och eventuellt personalförstärkningar dit där de behövs.

I Afghanistan delade USAID, motsvarigheten till Sida, ut mobiltelefoner till klanledare för att de skulle kunna hålla jirga utan tidsödande resor för att samlas. (Wikipedias förklaring av jirga finns nedan).

Ett exempel från Ghana som inte kommer från JS utan från en tidningsartikel, gäller kakaoodlare som med hjälp av telefoner och mobila bredband kan kolla priser hos olika uppköpare, och därmed få bättre ersättning för sina produkter.

Telefoner och mobila bredband är en verklig teknisk revolution, något som förbättrar villkoren på såväl personliga som samhälleliga nivåer.
Kontrollen av kommunikationerna är därmed oerhört viktig.
VEM kontrollerar näten och systemägarna, VILKEN information samlas in, från vilka?

Det är lätt att se att kakaoodlaren och malariasjukvården har stor nytta av mobiltelefonerna.

Men hur är det med de afghanska klanledarna? Självklart är det bra att få kontakt med andra klanledare via telefon och slippa långa resor. Men mobilerna kan ju spåras och avlyssnas också. De kan lämnas över till andra användare som i sin tur spåras.
Leder hjälptelefonerna drönare till sina mål?
Jakob Svensson uttalade inga synpunkter på jirga-mobilerna.

Den arabiska våren byggde enligt många bedömare på sociala mediers genomslagskraft.
Men det finns även där skäl att ställa frågor runt näten och kontrollen av dem. TOR är en viktig möjlighet för oppositionella att nå ut med information och budskap. Men TOR är också det som många refererat till som darknets i betydelsen tillhåll för pedofiler, knarklangare och allsköns skumraskaffärer.
I förlängningen kräver myndigheter nationell kontroll och utvecklar som vi sett samarbete med varandra internationellt.
Det en kan kontrollera, kan flera kontrollera. Och opposition i går är regering i dag, och förrädare i morgon.

Jakob Svensson tog upp flera andra saker att fundera över och läsa mer om.
Något som andra redan både tänkt på och forskat om, är ”The Age of Auditing, Obsessive Measurement Disorder”, Pollitt: 2011, det är lätt att mäta bistånd som består av teknik som datorer eller mobiler.
Det finns också en ”Geneva Declaration of Principles at the WSIS (World Summit on the Information Society)”, 2003.

Och ”beeps”, helt nytt för mig. Att ringa utan att vänta på svar – en signal som talar om att man finns, och kanske väntar. Utan svar uppstår ingen kostnad – så fiffigt, och tydligen utbrett, inte minst kvinnor använder sig av ”beeps”.

Samt symboler och hur viktiga de är när mobilmenyer utformas. Nottecken som symbol för en ringsignal är oanvändbart i stora delar av världen, en bjällra däremot fungerar. En bild av våra gamla fasta telefoner eller en telefonlur säger ingenting, medan en bild av en mobiltelefon förstås av alla.

Fotnot: ”A jirga (occasionally jarga or jargah) is a tribal assembly of elders which takes decisions by consensus, particularly among the Pashtun people but also in other ethnic groups near them; they are most common in Afghanistan and among the Pashtuns in Pakistan near its border with Afghanistan… ‎A loya jirga is a type of jirga regarded as ”grand assembly”, a mass meeting usually prepared for major events such as choosing a new king, adopting a constitution, or discussing important national political or emergency matters.” (Wikipedia)

Publicerat

Ingen Mandela på Balkan

Martti Ahtisaari, välrenommerad, för att inte säga legendarisk, fredsförhandlare, sade i en intervju i Uppsala nyligen om ett av de uppdrag han haft att
”Det fanns ingen Nelson Mandela på Balkan”.

Nej, det fanns en Nelson Mandela, och nu är han borta.

Det borde finnas en Mandela överallt.
I Syrien, i Kongo, i Nigeria, i Libyen. I Ukarina rent av.

Mandela borde finnas.