Kategori: Utrikes

Publicerat

Förfärligt förflutet i förfärlig samtid

Länsmuseet i Gävle har sedan 2017 en del av utställningsytan avsatt för politisk konst. Där finns Lady be Good. Jaques Zadigs målning är från 1972. Då var det USA:s militära närvaro i Vietnam som uppmärksammades.
I Zadigs målning sprutar brinnande napalm ur frihetsgudinnans fackla, och flaggan hon svepts i fladdrar i luftvirvlarna från bombnedslagen. Under flaggan ligger offren.

Vad som sprutar ur facklan i dag är förakt för mänskliga rättigheter och sanning och för den världsordning för konfliktlösning som många länder länge sagt sig värna.
Flera av konstverken i avdelningen för politisk konst är gjorda på 1970-talet. Det är sorgligt att de ämnen som berörs ännu är aktuella, och ännu sorgligare att det förefaller kunna bli än värre.

På länsmuseets hemsida finns flera filmer med korta föreläsningar om olika delar av museets utställningar.
Sök efter se-gora/utstallningar/rettigs-konstsalar.
Scrolla ner på sidan så hittar ni länkar till dem, bland dem presentationen av avdelningen för politisk konst. Ingela Broström visar och berättar.

Publicerat

Aaron Swartz är inte glömd

Han skulle ha varit 39 år gammal nu, Aaron Swartz. Men i dag för tretton år sedan tog han sitt liv, efter att ha hotats med åtal och fängelse för brott mot USA:s Computer Fraud and Abuse Act.

Jag skrev om Aaron på lottasallehanda för tolv år sedan,
och igen för tre år sedan. Ni är välkomna att läsa texterna, men
se gärna också filmen om honom,
The Internets Own Boy, The Story of Aaron Swartz.
Länkar till texter:

Aaron
Tio år sedan Aaron Swartz drevs i döden

Länk till filmen:
https://archive.org/details/TheInternetsOwnBoyTheStoryOfAaronSwartz

Den som tror att Aaron Swartz håller på att glömmas i AI- och annan cyberyra, eller att det är bara i USA och väst som han är av intresse kan följa länken nedan, kolla gärna datumet:
https://www.thehindu.com/sci-tech/technology/the-guerilla-open-access-movement-how-aaron-swartz-changed-the-way-we-think-about-piracy/article70477319.ece

EFF, Electronic Frontier Foundation, beskriver sig på sin hemsida som ”The leading nonprofit defending digital privacy, free speech, and innovation for 35 years and counting!”
I november 2024 skrev EFF om organisationens minnesdag för Aaron. Det finns anledning för alla som är intresserade av internet och hur det kan användas, och missbrukas, att ägna tid åt att läsa om programmet och föreläsarna:
https://www.eff.org/deeplinks/2024/11/celebrating-life-aaron-swartz-aaron-swartz-day-2024

2025 arrangerade inte EFF något program till minne av Aaron Swartz, men det innebär inte att organisationens intresse för internet, integritet och tillgång till nätet upphört. Se listan på kommande program – en resa till Arizona kanske inte är möjlig för alla, men att lyssna på ett panelsamtal via zoom med Bruce Schneier och Nathan E Sanders är inte oöverkomligt.
https://www.eff.org/events/list?type=event

För de som är särskilt intresserade av integritet på nätet kan den här länken vara något att titta på (kolla Privacy Badger där också, en av underrubrikerna):
https://www.eff.org/issues/privacy

Den som vill läsa mer om åtalet mot Aaron, läs
https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_v._Swartz

och något om åklagaren som ledde utredning och åtal (och kraftfullt avvisade varje fråga om eventuell skuld för hans självmord på henne och myndigheten):
https://en.wikipedia.org/wiki/Carmen_Ortiz

Och så till sist, en uppmaning:
”… it’s more important than ever now for us to continue our important work, stay true to each other and stay true to our ideals, during what is sure to be a dark and tumultuous period in the history of the world.
We do believe we can get through it though! And we’ll do it together.”
Citat från Episode 7: Aaron Swartz Day 2024 | Aaron Swartz Day and International Hackathon

Publicerat

Busshållplatser och bibliotek

Arkitektonisk frihet i det lilla formatet uppvisade busshållplatser i forna Sovjet. Om det skriver och visar Christopher Herwig i en fantastisk liten fotobok: Soviet Bus Stops.

Några av hållplatserna kan ni se här:

Överst hållplats i Sevan, Armenien. Nere t v Balykchy, Kirigizistan. Nere t h Taldy Korgan, Kazakstan.

Många, många fler kan ni se i boken som jag mera av en händelse fann på stadsbiblioteket i Uppsala.
Den bjuder på en skatt av bilder och en annorlunda historia om en union som brukar tas som exempel på dålig, fantasilös betongarkitektur. När mycket ska byggas snabbt och helst billigt är spelrummet för finesser inte stort – det går bra att se i svenska bostadsområden också, och då betydligt senare byggda än de förkättrade miljonprogrammen. Var svenska arkitekter finner utlopp för fantasi, överdåd och lokala uttryck vet jag inte. Det är i varje fall inte i busshållplatser, som gav sovjetiska arkitekter ett andningshål. Två till:

Överst Sipoteni, Moldavien, under den en hållplats, möjligen i Ukraina.

Platsangivelsen på den undre oskarpa bilden är så suddig att texten är oläslig. Möjligen står det Ukraina. Vill ni veta säkert, gå till stadsbiblioteket, avdelningen med böcker om konst, musik, teater, film och fotografi. I katalogsystemet har den huvudklassen bokstaven I, gemena tilläggsbokstäver sorterar in böckerna i specialområden.

När ni nu ändå är där, kolla in den här boken också:

Hidden libraries. Gömda, eller kanske bara inte så kända bibliotek runt om i världen.

Om man inte har möjlighet att resa och se själv så är DC Helmuths bok fylld av bilder och berättelser om biblioteken och deras historia.
Här nämns några av dem, vad sägs om:

The Haskell free library & opera house
”A grand dame of Victorian spires and red bricks straddling the Candian and US borders …”
Va? Är halva byggnaden i USA, och den andra i Kanada? Ja tydligen. Beskrivningen är från boken.

Teylers Museum Library, Haarlem, the Netherlands
”The first objects in the Teylers Museum collection were collected by Pieter Teyler around 1750. Coins and medals have been preserved. After Teylers dead, the directors of the Teylers Foundation actively continue to collect. They focus mainly on Western European drawings and paintings, instruments, fossils and minerals, and books. This is how the art, Science and the Library are created.” Från hemsidan:
https://teylersmuseum.nl

St Bride Foundation Library, Fleet Street
”St Bride Library is a library in London primarily devoted to printing, book arts, typography and graphic design. The library is housed in the St Bride Foundation Institute in Bride Lane, London EC4, a small street leading south of Fleet Street near its intersection with New Bridge Street, in the City of London.” Från Wikipedia.

The Future Library Oslo Norway, opened 2014
En som bidragit till The Future Library är mottagaren av 2024 års Nobelpris i litteratur,
Han Kang.
https://www.futurelibrary.no

Och så biblioteket som inte längre finns, annat än på bild. Se den och läs om gatubiblioteket:
The Rapana street library, Varna, Bulgarien

Bibliotek är fantastiska platser med fantastiska böcker om fantastiska ämnen.
Sovjetiska busshållplatser, hallå?
Någon som någonsin tänkt på hur … annorlunda de kan vara?
Eller funderat över annorlunda bibliotek, runt om i världen?

Publicerat

Statyer och demonstration i Åbo

Stadsvandringar med eller utan levande guide är populära. I Åbo tillhandahålls kartor över promenader med olika inriktning. Krigsminnen och trappor är två, en tredje är statypromenaden.
Statypromenaden är egentligen tre olika rutter, Västra Åstranden, Östra Åstranden och Historiska Åbo och universitetsområdet. Sammanlagt 53 statyer (egentligen 56, se nedan) finns med på kartan, den äldsta från 1914, den senaste från 2013.

De är alla värda att se och reflektera över, en av dem är Kari Juvas Åbo byggs med arbete från 1987. På dess plats vid Slottsgatan 46 och en totalvikt 40 ton är den omöjlig att missa, och svår att fotografera, detaljer försvinner gärna. Men det går att se spaden, släggan, och är det inte en rörtång också?

En annan är Karin Widnäs Kimono från 2011 på Västra Strandgatan, som omsluter avloppsreningsverkets skorsten (!). Originellt. Roligt. Vackert också när ljus och färg i keramiken växlar beroende på tid på dygnet.

En tredje, eller tredje och fjärde är Kari-Petteri Kakkos skulpturserie Stjärnskådarna. Den ena är Stjärnskådarna i dag på Västra Strandgatan:

Annorlunda utformning kan man säga, min första tanke var ”vad har Gollum här att göra?”. Sen log jag. Annorlunda. Kul.
… den andra Stjärnskådarna i morgon också på Västra Strandgatan:

Det finns två till, Stjärnskådarna för en stund sedan och Stjärnskådarna i går. Serien finns på båda sidor av Kvarnbron, och ni som säkert vill se de resterande två uppmanas besöka Åbo. Där finns mycket mer, och många fler statyer, att se.

Sist av de här statyerna kommer Väinö Aaltonens Paavo Nurmi, Åbos store löparson med nio olympiska guldmedaljer, 22 officiella och 21 inofficiella världsrekord i sin samling. Samt ett inte så hedrande svenskt agerande angående Nurmi inför OS 1932, men det får ni läsa om på Wikipedia. Statyn i Åbo är en avgjutning av originalet i brons från 1924 som står i Ateneum i Helsingfors, och kom på plats på Östra Strandgatan invid Aurabron 1955.

Avslutningsvis en bild från universitetet där studenterna demonstrerade mot förslaget att försämra deras ekonomiska villkor. ”Let them eat cake”. Nå, demonstranterna stormade inte Aurum, men de gick inte att missa där de satt/låg/stod med plakat, sovsäckar och tältstolar och gjorde sina åsikter kända i entrén.

Rolig inledning till de finländska studenternas demonstration i Aurum.
Publicerat

Tio år sedan Aaron Swartz drevs i döden

I dag, 11 januari 2023, har det gått tio år sedan den dag då datorgeniet och förkämpen för fri information på internet hängde sig i sin lägenhet i Brooklyn, sviken av MIT och jagad av en federal åklagare med hot om miljonskadestånd och mångåriga fängelsestraff.
Information ger kunskap, kunskap är makt. Tillgång till information är en maktfråga, det insåg Aaron Swartz tidigt, och han sökte vägar att göra information och kunskap tillgänglig för så många som möjligt.

När nyheten om Aaron Swartz död nådde ut fann många, akademiker, politiker och nätaktivister, anledning att beklaga hans död, och att kritisera hur amerikanska myndigheter agerat.

Många har också hållit minnet av honom levande, genom minnesdagar och projekt. Läs om dem här:

https://www.aaronswartzday.org/

https://www.aaronswartzday.org/remembering-aaron-in-2021/

Via länkarna ovan går det att följa det arbete som fortsatt sker i Aaron Swartz anda.

Aaron Swartz och den kamp han förde är lika aktuell här och nu.
Det klargörs i texten nedan:

In Memoriam Aaron Swartz 1986-2013

Lottas Allehanda har tidigare publicerat en rad inlägg om Aaron, bland annat:

Aaron Swartz
Aaron
Vi plågar ihjäl och kastar i fängelse våra it-entreprenörer …
Publicerat

Kryp inte för klandervärda

Nej, Sverige ska inte krypa för Erdogan. Tvärtom ska han och hans regim klandras.
Denne lättkränkte despot leder en regering och statsapparat som terroriserar oliktänkande landsmän och, förstås, -kvinnor, och avstår från att gripa in till skydd för människor i grannstater.

I Journalisten, februari 2021, rapporterades att Erdogan förolämpats 63 041 gånger på fem år. (Lättkränkt, den.) Av de 63 041 personer som åtalats för förolämpning av presidenten hade 9 554 dömts, varav 3 831 efter domstolsförhandling. Bland de dömda fanns 63 journalister. Under 2020 dömdes 23 journalister till sammanlagt 103 år och tre dagars fängelse.
90 procent av tv-kanalerna och 80 procent av den tryckta pressen betecknades då, enligt rapporten från Media Monitoring Report som turkiska journalistförbundet gav ut 2020, som regimtrogen. Eventuellt oppositionella tidningar drabbades av annonsförbud, och sändningstillstånd drogs in under sammanlagt 41 dagar på grund av kritisk rapportering. Fortfarande enligt samma rapport som Journalisten förtjänstfullt sammanfattade.

I Svenska Dagbladet 14 september 2021 meddelades att även siffran 128 kränker den turkiske presidenten. Det beror på att 128 miljarder dollar kommit på avvägar i den turkiska centralbanken.
Varthän? Undrade många, men i stället för att söka och lämna svar började siffran 128 suddas bort från väggar och skyltar, och att skriva siffran anses förolämpa presidenten. Det gäller på allmänna platser får man ändå tro, husrannsakningar i jakt på förbjudna siffror har i varje fall inte förekommit i mediarapporter.

I Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex för 2022 ligger Turkiet på plats 149 av 180 länder. Det är en ranking som borde göra att svenska politiker allt annat än angelägna om att vara Erdogan till lags.

Turkiet har beslutat lämna Istanbulkonventionen som skrevs under 2011 av hela EU och ytterligare 45 länder.
”De länder som undertecknat konventionen förbinder sig att upprätthålla en viss juridisk minimistandard gällande exempelvis våldtäkt, sexuella övergrepp, könsstympning, hedersrelaterat våld och tvångsäktenskap.” skrev Markus Wiechel (SD) i en fråga till dåvarande utrikesminister Ann Linde då beskedet från Turkiet blev offentligt i mars 2021. Han avslutade frågan ”Kan vi förvänta oss att ministern markerar mot Turkiets beslut att lämna Istanbulkonventionen, och vilka åtgärder avser ministern att vidta för att stärka utsatta kvinnors trygghet i Turkiet?”

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/skriftlig-fraga/turkiets-beslut-att-lamna-istanbulkonventionen_H8112287

https://sieuropaparlamentet.se/aktuellt/mycket-allvarligt-att-turkiet-lamnar-istanbulkonventionen/

https://www.europaportalen.se/2021/04/debatt-forhandla-inte-bort-kvinnors-rattigheter-i-handeln-med-turkiet

Om Wiechel, SD och minoritetsregeringen fortfarande ömmar för turkiska kvinnors möjlighet att få skydd från rättsvårdande myndigheter är oklart. Klart är i varje fall att Sverige och svenska politiker , inte bara i den nuvarande regeringen, till följd av beslutet att söka medlemskap i Nato på ett rent osmakligt sätt smörat för Erdogan och den turkiska statens företrädare.

Skönt då att Bo Pellnäs, pensionerad överste av 1:a graden, säkerhetspolitisk expert och krönikör i Upsala Nya Tidning 26 november 2022 skrev under rubriken ”Krök inte rygg för Turkiets Erdogan”. I brödtexten skriver Pellnäs att ”Det finns inga skäl att buga underdånigt för Erdogan. (…) Vi har dessutom starka säkerhetspolitiska garantier från främst USA och Storbritannien. Slutligen kan vi konstatera att att vårt beroende av Nato inte är större än Natos behov av vårt territorium för att kunna försvara Finland, Norge och Baltikum vid en rysk aggression.”
En överste av första graden, om än något till åren kommen, är ingen dununge vill jag påstå.

I sin krönika beskriver han statsminister Kristerssons resa till Ankara: ”Kanske skapade Kristerssons erfarenheter som kommunalråd i Strängnäs en överdriven tro på det personliga mötets betydelse. Bilderna från Ankara med en vänligt leende Kristersson och en iskall Erdogan säger mer än många ord.”

För den som läst Carsten Jensens Den första Stenen ( Albert Bonniers förlag, 2017) påminner det om Ove Steffensen, överste och battlegroupchef för en grupp danska militärer på uppdrag i Afghanistan. Han har vid sidan om jobbet som överste suttit i kommunstyrelsen för Venstre på Bornholm och ”är stolt över sin förmåga att spela spelet”. Han anser att det är möjligt att hitta lösningar på allt. ”Överste Steffensen har kommit till öknen för att få saker och ting gjorda”.
Bakgrunden i Bornholms kommunstyrelse är till ingen hjälp i Afghanistan. Steffensens självgodhet blir förödande i en omgivning han inte förstår.

Man behöver inte förstå Erdogan på annat sätt än att han utnyttjar den position som han och hans regering nu har i förhållande till Finlands och Sveriges Nato-ansökan. Enligt SvT har Erdogan sagt att Sverige lovat lämna ut 73 ”terrorister” till Turkiet. I andra media är det 33 personer som han vill ha utlämnade, terrormisstänkta, enligt honom.
Men Upsala Nya Tidnings politiska chefredaktör Sakine Madon skriver i sin ledarkrönika 8 juni -22 att varken hon eller flera andra som i bland annat turkisk media pekats ut som ”terrorister” eller ”terroristsympatisörer” är något av detta. ”Vi som pekas ut har olika övertygelser och åsikter … Den enda gemensamma nämnaren är att vi på olika sätt har kritiserat Turkiets brott mot mänskliga rättigheter och förtryck av minoriteter. I Turkiet terroranklagas och fängslas människor för att göra just det.”

I augusti beslutade dåvarande regeringen att lämna ut en man till Turkiet enligt landets begäran. Mannen hade 2013 och 2016 dömts i Turkiet för missbruk av bank- och kreditkort. ”Ett rutinärende” sade dåvarande justitieministern.

Högsta Domstolen har nyligen beslutat att den turkiske exiljournalisten Bülent Kenes inte ska utlämnas till Turkiet. Han flydde till Sverige efter kuppförsöket 2016, och har i Turkiet anklagats för att ha varit medlem i Gülen-rörelsen. 2015 dömdes han till villkorligt fängelsestraff för att ha förolämpat Erdogan på Twitter.

När det handlar om utlämning av misstänkta kriminella har jag undrat hur det är med ”Räven”, misstänkt för grovt narkotikabrott i Sverige och som tros befinna sig i Turkiet. Om han begärts utlämnad har inte framgått i de medier jag tagit del av, inte heller hur en sån begäran i så fall bemötts.

Inställsamt leende ministrar har givit mig krypningar, så skönt då att det finns en Pellnäs, en Madon och ett flertal andra som i artiklar och insändare vänder sig mot fjäsket för Erdogan. Sverige är i praktiken sedan länge allierat med Nato. Det finns ingen anledning att låta en turkisk president bestämma över svensk utrikespolitik.

Den som vill veta mer om två av de organisationer som Erdogan betecknar som terroristen, YPG och YPJ, kan med fördel läsa journalisten Joakim Medins bok Kobane. Den beskriver de kurdiska militärer, män och kvinnor, som trots Turkiet, stod upp emot och slog tillbaka IS i norra Syrien. Avgörandet stod vid staden Kobane. Det är den och de landområden som befriades från IS som Turkiet nu bombar.

Också i Kobane bor det människor. För att parafrasera Lev Rubinstein i Sexvingad seraf, 1984 (ur Vidare och vidare, Ersatz, Stockholm 2021).
I samma bok finns också Rubinsteins Poeten och hopen från 1986 med. Där skriver han
” Ensamma stannar vi kvar i Gehenna, vi lämnar inte in, vi fortsätter att vittna, till slutet om så krävs …”

Så var det där och då, och så är det i Rajava, i Kobane, och i Turkiet. Och våra svenska ministrars mjuka ryggar kommer också att finnas kvar att vittna om. Till slutet. Om så krävs.

Wikipedia om Rojava:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Rojava

Länkar från Amnesty International:
https://www.amnesty.se/aktuellt/turkiet-osman-kavala-och-sex-andra-som-domts-protester-i-geziparken-ar-samvetsfangar

https://www.amnesty.se/aktuellt/rattvisan-har-segrat-i-turkiet-domarna-mot-fyra-manniskorattsforsvarare-havs/

https://www.amnesty.se/aktuellt/flyktingar-som-atervant-till-syrien-har-blivit-torterade-valdtagna-och-forsvunnit/

https://www.amnesty.se/aktuellt/turkiet-maste-dra-tillbaka-beslutet-om-att-lamna-istanbulkonventionen/

Reportrar utan gränser:
https://rsf.org/en/turkey-25-journalists-imprisoned-half-year

Publicerat

Finlandssvensk smärta med bett och knorr

Smärta, inte melankoli. Det är smärta som präglar många av texterna i Vasas flora och faunas repertoar. Smärta, men inte sällan med knorr. Musiken är vänligt poppig med stänk av country, ibland av nordisk visa. Det är förledande tills man tar till sig texterna.

Vasas flora och fauna, Tina Härkinen, Mattias Björkas och Daniel Ventus i Parksnäckan i Uppsala.

Vad ska man annars säga om raderna ”Vad gör man, vad gör man/ Man kastar sig i en driva/ Vad får man, vad får man/Anti-depressiva”.
Eller ”Nu ringer alla klockor/Jag vet att jag ska dit igen/ Nu ringer alla klockor/ Åter till Avskyvärld”.
För ytterligare tyngd i Avskyvärlds värld lyder en tidigare rad ”Kom hit, ska jag göra dig en björntjänst”.
Knorrarna lyser med sin frånvaro i den första sången, Prisma, och i den andra, Åter till Avskyvärld, med undantag för ordleken.
Båda sångerna finns med på gruppens första skiva, Släkt med Lotta Svärd.
På den finns också Stängningsdax, och där kommer den, knorren. Då det tidigare paret ses igen på krogen en kväll, är textens jag inte intresserad. ”Jag kom hit exklusivt för att dricka vin/ Jag har ingen tid för ditt säregna geni”.
Mera bitskt än knorr faktiskt, och ännu mera så för att ”säregen” kopplat till ”geni” inte bara tar det eventuellt positiva från båda orden, det vänder betydelsen.

Mattias Björkas har skrivit merparten av texterna till Vasas flora och faunas låtar, och när de kan geografiskt placeras är det Österbotten som ger miljön, finlandssvenska språket. I lp:ns titellåt, Släkt med Lotta Svärd, är det finlandssvenska ”he va naa” ett uttryck som rikssvenskan snavar på. Vad det betyder? ”Det var något”, kanske.
I texten finns också ironin, och möjligen smärtan: ”I min familj, när spriten sagt sitt/Är det alltid nån som ljuger brett och vitt/Vi är släkt med Lotta Svärd/ Och alltid är det nån som säger ’he va naa'”.
Och något vore det allt att vara släkt med Johan Ludvig Runebergs Lotta Svärd för ”Något tålte hon skrattas åt/Men mera hedras ändå.”
I sista versen är det med Sven Dufva släktskapet knyts.”He va naa”.
Jo, det kunde allt också vara något.
”Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli,”/ så talte generalen blott, ”den visste mer än vi;/ den lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,/ och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm.”

På gruppens andra lp, Veneziansk afton, av lysande grön vinyl (färgen gör en glad) har smärtan tonats ned, och texterna är bitvis vassa, bitvis roliga kommentarer till samhällsutveckling och människor med attityd.
Låten Invasiv art inleds ”Kampen i Helsingfors den ligger under is/Och vår kamp den gör mig barnslig”, och fortsätter senare:
”Jag har ett förhållande till saker och ting/Jag kallar det Mannerheimlinjen/Jag tar inte någon kritik och jag är spänd jag är rigid/Brusar upp för minsta lilla.”
Inte låter det särskilt melankoliskt eller nostalgiskt, men nog väcker det frågor om inställningen till nationalhjälten. Hur effektiv det som kallades Mannerheimlinjen var får den som vill kolla via Wikipedia.
Slutstroferna lyder ”Jag är en invasiv art på ditt ’lande’ (…) Jag är en invasiv art/Vi har alltid betett oss illa/Du, lite adlig och glad”.
Finlandssvenskar är inte en enhetlig grupp lika lite som att ursprung i Bastuträsk, eller för den delen Horndal, är det samma som ursprung räknat från Djursholm i Sverige. Om det ger Invasiv art besked.

På Veneziansk afton finns också låten ”Tesla vill int kom hit”. Björkas skriver: ”Jo, vi tjatade/Vi bönade och bad/ Men Tesla vill inte komma hit.”, och i låten ”Vi köper era gamla saker”: ”Bekymra er inte om konsumtionen/Om hur vi ödslar med allt rart på vår planet/Utan er skulle ju alla tappa tron här/Utan er skulle hela staden läggas ned.”
Civilisationskritiken är måhända stillsam, men nostalgisk är den inte. Städers och samhällens kamp för överlevnad och beroende av att väljas av företag för att kunna bestå, oavsett konsumtionskritik och klimatkris, är densamma i Österbotten och Finland som i Sverige.

Daniel Ventus, Tina Härkinen och Mattias Björkas glada efter framträdandet i Parksnäckan, glad var också publiken efter att ha tagit del av deras spelning.

När Vasas flora och fauna besökte Parksnäckan i Uppsala kommenterades det finlandssvenska av Björkas då han till rikssvenskars fromma förtydligade en kommentar från Tina Härkinen som tillsammans med Björkas och Daniel Ventus ingår i gruppen.
Han gjorde det med gott humör, och Tina Härkinen log.
De tycktes ha roligt på scenen även när de kommenterade den ganska lilla och corona-utspridda publiken. Pandemin fick förklara såväl publikantal som den blygsamma publiciteten för deras senaste skiva, och även de misstag som någon gång skedde under spelningen – pandemi och restriktioner hade gjort repetitionstiden knapp.
Det stillsamma gick igen också i Björkas kommentar till recensionen Vasas flora och fauna bestods i UNT vid deras förra besök.
”De skrev att vi spelade låt efter låt…Ja, vad ska man göra då?” sade Björkas, och publiken fnissade till de inledande ackorden i spelschemats nästa låt. En liten våg av fniss fick han också av Uppsalapubliken för strofen ”Jag ska svika/ Jag ska svika kommunen/ Så fort jag får en chans ska jag svika/ hela regionen” i ”Tesla vill int kom hit”.

Högljutt bifall fick gruppen först vid inledningstonerna till ”Om jag nånsin far till Jakobstad igen” från första lp:n. Björkas text till Keller/Russells låt If I ever get to Saginaw again, är föga melankolisk. Till skillnad från originalets text skriver Björkas om att vara våldtäktsmisstänkt: ”Jag har aldrig någonsin gjort nåt sånt/Men det går inte att bevisa, så jag har på känn/Att jag aldrig far till Jakobstad igen”.
Det är varken bitskt eller roligt. Det är smärta.

Hur smärtan, skärpan och den stillsamma humorn fördelas i texterna på den senaste lp:n Möte med skogsgardisterna återstår för mig att se och höra. Men med tanke på att skogsgardisterna var vad desertörer från Finlands armé under fortsättningskriget kallades, finns det rum för såväl smärta som skärpa. Skivans första låt, Kajanaland, spelades på Parksnäckan, och var och en som vet var Kajanaland ligger kan uppfatta ironin, eller möjligen den stillsamma humorn, i tacksamheten som i texten uttrycks för att ha fått en anställning att flytta till där.
Saker som förklarats för mig fåkunniga är att Kampen är ett köpcenter i Helsingfors, och Prisma ett varuhus. Det ändrar inte min läsning av texterna, men ökar mitt vetande, och min förståelse av igenkänningsfaktorn som förstås är betydligt högre i Finland än bland rikssvenskar. Jag är tacksam för allt som ökar min kunskap om vårt östra grannland, Vasas flora och fauna bidrar till kunskapen, och självklart är min tacksamhet stor, int eminst för att den kombineras med med humor.

Några fakta:
Vasas flora och fauna bildades 2012 och beskrivs som en finlandssvensk indiepopgrupp, från början bestående av Mattias Björkas och Iiris Viljanen. Från den andra lp:n har gruppen bestått av Mattias Björkas, Tina Härkinen och Daniel Ventus.
De har givit ut fyra lp:n, Släkt med Lotta Svärd (2015), Veneziansk afton (2017), Strandgut (2018) och Möte med skogsgardisterna (2020).
Strandgut är tidigare låtar översatta till tyska – en sån idé! Varför undrar man, och har den sålt? Men så annorlunda, och kul. Lika överraskande och kul som Veneziansk aftons gröna vinyl.
Wikipedia förklarar: ”Veneziansk afton, även kallad villaavslutningen, är ett festligt avsked till sommaren som firas i Österbotten i Finland. Den venezianska aftonen firas alltid den sista lördagen i augusti och festligheterna kulminerar i mäktiga brasor, facklor, kulörta lyktor, fyrverkerier, med mera.”

Publicerat

När Ryssland valde Sveriges kung

Samma år som Sverige förlorade det krig man själv startat mot Ryssland begärde svenska adelsmän militär hjälp från Ryssland och kejsarinnan Elisabeth. En hjälp hon så gärna gav, de ryska trupperna började anlända 30 november 1743. 12 000 ryska soldater inkvarterades från Östhammar i norr till Söderköping i söder.

Det handlade om tronföljden. Adeln ville ha Adolf Fredrik av Holstein Gottorp, Västsverige och Dalarna ville ha det den danske kronprinsen Fredrik. De förra fruktade en kunglig envåldshärskare, de senare ville ha en nordisk union och öppnad gränshandel med Norge.

Tiden efter Karl XII:s död, 30 november 1718 (notera datum) var Sverige krigstrött, och Arvid Horn ledde en ministär som rustade ned krigsmakten. Men omgivande länder, Ryssland, Frankrike, Danmark … Krimkrisen 1736 där Turkiet inlett fientligheter mot Ryssland. En stark falang såg Ryssland som det stora hotet, och Horns ”mössor” förlorade makten till ”hattarna” 1739. Två år senare förklarade Sverige krig mot Ryssland, ett krig 1743 slutade i ett totalt nederlag (se nedan) för Sverige.

Av 1200 inkallade dalkarlar kom 250 tillbaka till sina hemsocknar. Dalkarlarna ville ställa herrarna till svars, och man ville inte ha Adolf Fredrik som tronföljare. Budkavlen gick, och marschen till Stockholm. De samlades på Gustaf Adolfs torg, armén kallades in. Upplands och Västmanlands regementen vägrade skjuta på dalfolket, men Älvsborgs regemente och Livregementet hyste inga tveksamheter. Det slutade med blodbad och det som kommit att kallas Stora Daldansen.

Sex av ledarna avrättades, var trettionde av deltagarna, det ska ha varit 6000 man, fick slita spö. I någon mån gick ”herrarna” ändå dalfolkets krav till mötes, två av generalerna ansvariga för krigföringen mot Ryssland avrättades även de.

Men Adolf Fredrik ville hattarna ha, och hur skulle man kunna säkra det när Danmark-Norge förstås ville se sin kronprins på Sveriges tron, precis som folket i Västsverige och i Dalarna. Kejsarinnan Elisabeth tyckte som hattarna att Adolf Fredrik passade bättre, de var ju dessutom släkt, och så klart kom hon gärna till hjälp när hattarna bad henne.

12 000 ryska soldater säkrade Adolf Fredriks tron, samma år som man förlorat det krig man själva startat, 24 år efter att ryska soldater härjat Roslagen. Sällan har talesättet min fiendes fiende är min vän passat bättre, och hattarna bör ha varit nöjda. Åtminstone fram till 1772 då Adolf Fredriks son Gustav III, gift med en dansk prinsessa, genomförde sin statskupp och riksrådet och partigrupperna hattar och mössor upplöstes. Så fick de då såväl danskt inflytande som en kung som var om inte enväldig så med stark makt. Det slutade med en adlig sammansvärjning och skottet på maskeradbalen 1792.

Hattarna borde kanske ha varit mera försiktiga med vad de önskade sig. Det borde kanske även dagens politiker vara. Debatten innan det ödesdigra kriget mot Ryssland 1741-1743 då de som argumenterade för att det ryska hotet inte var av den dignitet som hattarna gjorde gällande närmast framställdes som landsförrädare, påminner ibland om dagens där till och med förre ärkebiskopen utmålas som ”nyttig idiot” som lånat sig till Kremlvänlig propaganda.

Att vara för fred och alliansfrihet är inte samma sak som att gå Putins ledband.

Om inbjudan till kejsarinnan Elisabeth och ryska armén att komma till Sverige skrev Anders Persson boken Den farliga hjälpen (Ordfront 1981). Oskar Sjöström, då doktorand i historia vid Stockholms i universitet, skrev 22 mars 2014 en understreckare i SvD med rubriken När rysskräcken satte klorna i Sverige. I Försvarets forum 03/20 skrev Per Iko under rubriken Vådan av svagt värdlandsstöd om hur de ryska soldaterna inkvarterade i städer och på landsbygd och ”blev en tung börda som med kort varsel lades på den svenska befolkningen”. Beteckningen ”totalt nederlag” har jag fått från en person väl bekant med militär strategi och taktik. Redogörelsen för åren 1740-43 skrevs efter att denne ”dammat av såväl Fryxell, Grimberg, Herman Lindqvist m fl”, vilket vidarebefordras som ytterligare lästips för intresserade.

Publicerat

Stoppade. Trakasserade. Arresterade.

Orden i rubriken har använts för att beskriva läget för hiphopare i Ryssland. För homosexuella räcker de inte till. I Sara Lövestams Finns det hjärterum (Piratförlaget 2017, sid 291-292) är det ryske Oleg som beskrivs:
”Hans rädsla var grundlös, sade de på Migrationsverket. Han var ingen känd aktivist och Ryssland bestraffade ingen för sexuell läggning. Opinionen, lynchningarna, morden och retoriken stod inte i handläggarens häfte, ’man kan inte få asyl bara för att man mår dåligt’”.

I juni 2020 publicerades en rapport om situationen för hbtq-personer i S:t Petersburg 2019. Det året dokumenterades 1066 fall av våld och diskriminering av hbtq-personer. 132 fall gällde diskriminering på arbetsmarknaden, 164 fall var bostadsrelaterade, 54 fall av diskriminering dokumenterades i hälsovården och därutöver dussintals fall av överfall, hot, misshandel i hemmet, utpressning och sexuellt våld. Till det kom begränsningar av yttrande- och föreningsfrihet samt rapporter om homofobiska yttringar och våld från poliser.

En rapport som sannerligen inte visar på att Olegs rädsla var grundlös, om än just han är en figur i en deckare med annorlunda upplägg och handling som jag för övrigt rekommenderar varmt.
Coming out i Sankt Petersburg som sammanställt och offentliggjort rapporten konstaterar att om det här är situationen i hemstaden, en av Rysslands största och som brukar beskrivas som en av de mest liberala och progressiva när det gäller hbtq-personers rättigheter, då finns det anledning att tro att situationen i andra delar av landet är betydligt värre.

Om rapporten i juni inte gav anledning till glädje, så var det desto mera glädjande att i oktober 2019 få höra om den elfte upplagan av Queerfest i Sankt Petersburg. Nio dagar med seminarier, utställningar, filmer och samvaro som för då fjärde året i rad kunde arrangeras utan att myndigheter lade hinder i vägen. 15 procent av gästerna var inte hbtq-personer, meddelade arrangörerna i ett pressmeddelande, en upplysning som kan tyckas irrelevant, men som är betydelsefull med tanke på den generellt avoga inställning till hbtq-personer som råder.

Glädjande var också rapporten i slutet av juni i år att transgenderkvinnan Anastasia Vasiljeva inte bara fått tillbaka sitt arbete som tryckare, utan också skadestånd för psykiskt lidande och lönebortfall under den period sedan juli 2017 då hon blev avskedad efter att ha bytt id-kön från man till kvinna. Arbetsgivaren hänvisade till att tryckare är ett av 456 yrken som är förbjudna för kvinnor. Anastasia överklagade, vann i första instans och när arbetsgivaren överklagade fastställdes underrättens dom.
Pressmeddelandet om Anastasias dom avslutas med en referens till Högsta domstolen i USA: ”It’s important to notice that the day earlier, on June 15, US Supreme Court has ruled that employers who fire workers for being LGBT, are breaking the US civil rights law. This seems to be a worldwide tendency – we celebrate two major victories over LGBT discrimination.”

Det kunde vara hoppingivande, men om man samtidigt läser Maria Aljochinas Riot Days, om Pussy Riot och tiden i fängelse, där hon i kapitel 8 Rättvisa i zonen, skriver bland annat om återkommande kroppsvisiteringar ”utanför fängelset skulle man kalla dem för gynekologundersökningar …utan några medicinska instrument eller gynstol”, och på sid 159:
”’Det som händer i vårt land är vår ensak.’ Patrioter som anklagar oppositionen för att vara femtekolonnare, landsförrädare, älskar att upprepa detta gång på gång. Vem är förrädare? Vem är utländsk agent? Den som observerar, registrerar, som offentligt berättar vad den sett – de vill att allt ska stanna bakom zonens murar. Rysslands zon.”

Vilket osökt leder vidare till historikern Jurij Dimitrijev som dömts till fängelse för sexuella övergrepp mot sin adoptivdotter, ett brott han bestämt förnekar. Han och människorättsorganisationer anser att vad det handlar om är att få stopp på hans arbete med dokumentation av massgravar från Stalintiden. ”Den som observerar, registrerar, som offentligt berättar vad den sett …”. EU har ifrågasatt anklagelserna mot honom.

Hur det är med den ”the worldwide tendency” Coming Out skriver om, kan med skäl ifrågasättas. I Rysslands grannland Polen har HR-chefen för Ikea i Polen enligt TT i juli 2020, åtalats för att ha begränsat en anställds religionsfrihet. Den anställde blev uppsagd efter att på företagets intranät ha kommenterat en artikel om hbtq-frågor med bibelcitat med innebörden att homosexuella kommer att mötas av blod och död. Uppsägningen motiverades med att kommentaren motverkar företagets ”kultur av tolerans och respekt”.
Enligt TT har den f d anställde sagt att han anställts för att sälja möbler, är katolik och ”det här är inte mina värderingar”.
Att begränsa en anställds religionsfrihet kan leda till två års fängelse.

Kan inte låta bli att tänka på Maleus Maleficarum, ”Häxhammaren” från 1484, skriven av dominikaner med instruktioner om hur häxor upptäcks och oskadliggörs. Ingen kultur av tolerans och respekt då heller.
Jag kanske kan få påminna om att sex kommuner i sydöstra Polen inrättat vad de kallar ”hbtq-fria zoner”, vilket lett till att EU-kommissionen vägrat betala ut EU-stöd till dem. Regeringspartiet Lag och rättvisa har tidigare utmålat hbtq-rörelsen som ett av de största hoten mot den polska nationen.

Och låt mig också flagga för det förslag till policyprogram för USAID, motsvarande SIDA, som ProPublicas journalist Yeganeh Torbati zkrev om i augusti 2020.
Där nämns LGBT-personer inte alls, till skillnad från i det policydokument som publicerades 2012.
”The lead US foreign aid agency has proposed a new policy on gender and women’s empowerment that eliminates any mention of transgender people or contraceptives, running counter to its own long-standing practices in deciding what programs to support.”,s kriver Torbati.

Publicerat

Glimtar av ljus

I pandemitider är det inte så många nyheter som gör en glad.
Men det händer, och en nyhet som glatt mig särskilt är den om den irländska crowd funding-insamlingen till stöd för den av pandemin hårt drabbade Navajo Nation i USA. Motsvarande 50 miljoner kronor samlades in på Irland och kunde skickas till Navajo Nation.

Det var ett tack för de pengar som Choctaw-stammen samlade in och skickade till Irland då potatissvälten drabbade landet med början 1845. En miljon irländare dog, lika många emigrerade. En av emigranterna berättade om vad som pågick för Choctaw, som då samlade in och skänkte 170 dollar till svältande irländska familjer. Det motsvarar i dagens penningvärde 50 000 kronor, men det var insamlat från en stam som drabbats hårt av tvångsförflyttningen som genomdrevs på 1830-talet. En folkfördrivning och katastrof som det inte talas mycket om.

Jag kan bara hoppas att nyheten som meddelats i såväl SvD (8 maj 2020) som i Amnestypress (2/20) stämmer, och att pengarna från Irland använts till mat, tvål och rent vatten (som är en bristvara i New Mexico och de områden som navajos fördrevs till), som var avsikten.