Sugen på mer om street art? Muralmålningar? Internationella konstnärer? Då är det Wildstyle ni söker. Inte formen på graffiti-bokstäver alltså, utan galleriet i korsningen S:t Johannesgatan- Kyrkogårdsgatan i Uppsala. Det är där de visas upp, konstnärerna från när och fjärran.
Verk av tidigare utställare på Wildstyle, bilder vänligen tillhandahållna från galleriet. (Breddaren, på fotot mystiskt skuggad, ljuset inne är bra, är Bates målning som också skymtar inne i galleriet, på den övre bilden)
Den senaste utställaren på galleriet, den danske street art-konstnären Bates väckte Uppsalabornas förtjusning före jul. Tidigare har Konie, Ola Kalnins, Kateryna Komendant, Dekis, Kaos, John Beijer, Henrik Hau, Julia Rio, Waffle och Guldvittring visats där, och nu kommer Emil Öhlund.
Invigning av Öhlunds utställning är det lördagen 24 februari, och den kommer att finnas kvar till och med 17 mars. Emil Öhlunds konst beskrivs i pressmeddelandet inför utställningen som att den ”rör sig i en mystisk drömvärld där barndomsdrömmar och element från tecknade serier och tv-spel flätas samman”, bilder som för en stund vill ge möjlighet att nå en trygg och enkel värld.
För en övertygad anhängare av dekorerade elskåp känns det obra att behöva erkänna att fotot av ett finfint elskåp i Tammerfors glömdes bort.
Men här kommer det nu, varsågoda:
Det här elskåpet fanns, om jag minns rätt, nära det imponerande biblioteket.
De elskåp jag upptäckt mera på hemmaplan (nej inte i gladgråa Enköping, i Uppsala. Det är hemmalän i varje fall), finns på gågatan, korsningen S:t Olofsgatan-Svartbäcksgatan.
Att de fina skåpen skyms av kapsejsad soffa får sannolikt skyllas på intilliggande matställe som låtit den stå kvar, obrukbar.
(Uppdaterad med flera bilder) Det är i Tammerfors som street art-entusiaster kan få sitt lystmöte av målningar. Stora … ännu större … jättestora. Det är inte helt lätt att hitta dem, men spårvagn 3 och buss 9 är en bra början. Därefter en kort promenad, och där ligger det, det tidigare enorma industriområdet med gigantisk tegelväggar. Fyllda med målningar. Att området är ”tidigare industri-” är inte helt korrekt. Där finns ännu företag kvar i området, och besökare får se upp och inte komma i vägen för transporter, hit eller dit.
Så här ser det ut på lite avstånd:
Sen är det bara att gå, vidare och vidare. Det här är något av det ni kan få se:
En stoor grävling, och en lastkaj, maskerad i färg. Och det här:
Jag lovar, väggen är hög, och det kommer flera lika höga … snart.
Det är inte de här, de är nog bara omkring tre meter höga och de är placerade invid varandra bara här. Yardbirds är högre:
Det är sannolikt även några av målningarna som omgärdar skatebanan anlagd på en innergård i byggnadskomplexet – lite kludd, jodå, men annat är genomtänkt och välgjort. Det måste man säga om målningarna här också:
Min tro är att det är Urho Kekkonen som målats med Darth Vader-utstyrsel, men inte alla håller med om det . Varför f presidenten i så fall kontrasterats mot … fågeln? … är oklart, men det var kanske bara två olika konstnärer som delade på en stor vägg?
Visst är det härligt med en blomma mitt i allt?
Större och åtminstone merparten mera morbida målningar.
Det är lättare att hur höga väggarna, och målningarna är här där firmabilen finns med. Notera att målningen i högra kanten finns med i sin helhet på en tidigare bild. Och den lilla fliken av en målning högst upp till vänster, följer här:
Här är den utlovade höga väggen, säkert 30 meter, så hög och så nära ett motstående hus att nacken fick böjas så långt bakåt det går för att se hela målningen. Visst ser ni uttern, högst upp till höger? Strax nedanför ett litet utterbarn i famnen på den stora. Den vänstra målningen är mindre idyllisk, men inte med mindre detaljer att upptäcka. För visst är det ett barn där, som kikar in i … paradisträdgården? Spana mera, det finns säkerligen mycket mer att upptäcka i Hiedanranta.
Så här ser skylten ut vid infarten till området. Ser ni den är det bara att följa fingret.
Och när ni är där finns det väldigt många fler målningar att upptäcka.
Enköping förnekar sig inte. Inget färgglatt Nangijala, det är bättre med grått.
Gladgrått får man tro. Och kommunstyrelsens ordförande (KSO) i Uppsala, Erik Pelling, har naturligtvis fel. Byggbolag kan visst låta stora fastigheter mitt i stan ligga öde och slybeväxas. Se bara på grannkommunen, Enköping, länets andra stad.
Slyet har nu nått från Stattgropens botten över skyddsstaketet uppsatt mot grannhusets parkering. I gropen fanns fram till 2010 det anrika stadshotellet från slutet av 1800-talet ett stadshotell som inte bara sålts av kommunen till privata företag som lät det förfalla i decennier, till slut så illa att rivning beviljades. Men när det väl var rivet vägrade det dåvarande ägarbolaget göra de arkeologiska utgrävningar som en central fastighet i den medeltida staden krävde. Så kommunen köpte och bekostade utgrävning. Skrev så för två år sedan ett markanvisningsavtal med ännu ett privat bolag som inte gjort något för att förvandla gropen, nu inte längre är öde och tom, utan bevuxen av sly som når högt över det staket som satts upp för att dölja förödelsen vid Stora Torget.
Stattgropen, eller Stattskogen som lokaltidningens fyndige krönikör Roger Pettersson föreslagit som alternativt namn, ligger där, och nu har ledande politiker som ingick markanvisningsavtalet ingått ännu ett avtal med samma bolag, om ännu en fastighet, inte vid Stora Torget men i stället nära det k-märkta gamla gymnastikhuset, och strax nedanför Vårfrukyrkan. En fastighet som ska saneras från miljöstörande ämnen. Av kommunen. Före försäljning.
Finns det ingen hejd? Nä. För några månader sedan beslutade ledande politiker att på den ogrästäckta fastigheten där kommunhuset från början av 1970-talet fanns innan det revs förra året (efter diverse förseningar sedan politiker och tjänstemän upptäckt att i huset också fanns arkiv, datacentral och skyddsrum med 170 platser. Arkivet är nu fördelat på privata hyresvärdar i och utanför kommunen, ny datacentral har byggts, förhoppningsvis av kommunen på kommunal mark, och skyddsrummet är ett minne blott) ska ett privat bolag bygga, äga och hyra ut ett kommande kommunhus i tjugo år. Till indexreglerad hyra, och sannolikt med tillägg för varje möjlig anpassning av lokalerna under tidsperioden. Man undrar. Lär sig politiker ingenting av varken historia eller nutid?
Finns det ingen stolthet i ledningen för denna kommun med drygt 48 000 invånare i kommunen och drygt 25 000 i staden? Att medborgarna äger sitt kommunhus/stadshus är väl ändå någon sorts grundförutsättning för medborgarstyre? Vad som händer när kommunen INTE äger de fastigheter där egna verksamheter bedrivs – förvaltning, skola, vård, omsorg – har väl ändå blivit väldigt tydligt nu? Kolla med Härnösands kommun. Eller gå tillbaka och se hur det var med det tidigare, nu rivna kommunhuset, som byggdes och hyrdes av bolag under de första decennierna av det husets existens.
Det fanns ändå en tid när Enköping sträckte på ryggen och byggde upp ett stadsmuseum – först i en källarvåning i en (då kommunägd) central fastighet på Tullgatan, därefter i en central fastighet, det gamla råd- och polishuset på Rådhusgatan, ägt av kommunen och genom åren anpassat inte bara till museum utan också till turistinformation, och även tillgängliggjorts med hiss. Men nu ska, enligt planerna, museet flyttas till Medborgarhuset Joar Blå, som för övrigt också stammar från den tid när Enköping sträckte på ryggen. Stadsbiblioteket som från början låg i föreningsägda och -drivna Medborgarhuset, fick kommunen som hyresvärd när föreningen inte längre ansågs klara förvaltningen av byggnaden, och därmed också höjd hyra och svajigt, om något underhåll.
I en växande kommun finns mycket för ett bibliotek att bidra med till medborgarna. Ett maker space med 3D-printer exempelvis, och, kanske ännu bättre, symaskiner att nyttja på plats. En permanent föreläsningslokal för författar- och andra besök. I en tid när statliga bidrag till studieförbunden ska minskas kanske studielokaler för uthyrning eller -låning till kurser och cirklar. Säkert har bibliotekarierna förslag och idéer för hur Medborgarhuset Joar Blå skulle kunna nyttjas, för filmvisningar som nu, men utan museet som ligger bra där det är, på vägen mellan Drömparken och Vårfrukyrkan.
Åter till det gladgråa. Det fanns ju också en tid när Enköping kunde tänka sig annat. En gångtunnel i Fanna som dekorerades av street art -konstnär, beställd och betald av kommunen, trafiktunneln under järnvägen mellan Fjärdhundragatan och Salavägen som fick Enköpingsmotiv målade av gymnasieelever under ledning av deras bildlärare Eric Beckeld. (kolla bloggens kategori street art). Såväl gång- som trafiktunnel drabbades för några år sedan av högtryckstvätt beställd av kommunen. Inte renovering och borttagning av eventuellt klotter, nej bort, bort, grått, grått. Tråk, tråk. Nu är det mest klotter i Fannatunneln – och lite konst. Se bara parafraseringen på hällristningsskepp.
Och Nangijala var kanske målat i fel ände av tunneln till Fagerskogen? Det borde ha stått Nangilima där den leder in till Fagerskogen, och Nangijala där den leder in mot staden. De som inte minns eller har läst Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta må gärna ägna några timmar åt boken.
Nu tycker tydligen Enköpings KSO Book att politikerna måste ”sätta ned foten” och inte bry sig om vad medborgarna tycker om hur deras stad ska utvecklas och se ut och ger uttryck åt i medier, på nätet eller i lokaltidningarna. Hur skulle det vara om hr Book lyssnade mera på medborgarna i stället, med tillit till de som bor och betalar skatt här, inte bara till företagare och tjänstemän.
För övrigt bör den stora muralmålningen som möter de som åker/går Dr Westerlunds gata från Gustav Adolfs plan nämnas. Den skulle kanske må bra av lite omsorg, men det är en privat fastighet och ägaren har i varje fall inte tagit sig orådet före att avlägsna allt med högtryckstvätt. Heder åt den ägaren!
Hur roligt det är med fina elskåp har tidigare nämnts på den här bloggen. Här kommer några från Finland. Det är Åbo och Tammerfors som bjuder på street art i skåpformat.
De här skåpen finns i Lielahti, strax utanför Tammerfors. Det högra elskåpets målning fortsätter upp i det försatta fönstret på tegelväggen. Mer kommer om området där den kombinationen finns.
De här skåpen kan ses i Åbo, det vänstra vid Varvstorget, det högra i centrum, Slottsgatan.
Så en elcentral, med målning som förändrades från fredag till måndag. Sannolikt för att texten (undre bilden) som jag bara delvis förstod, var otrevlig . Jag såg först bara katterna … Bra då att målningen gjordes om. Men jag måste erkänna att jag inte förstår den nya texten heller (övre bilden). Så jag hoppas att den inte är otrevlig. Street art kan vara humoristisk, rent av ironisk, men inte stötande eller oförskämd.
Se där ett elskåp! Och inte vilket elskåp som helst, det är maskerat. Till höghus.
Så glad man blir när man gör en ny upptäckt i gatubilden. Elskåpet/höghuset finns i Påvel Snickares gränd i Uppsala, granne med den stora muralmålningen med Pelle och Maja, och flera garageportar med äldre men inte ett dugg tråkigare målningar. Ett kvarter ner längs Dragarbrunnsgatan väntar ännu ett dekorerat elskåp – målningen ser lite skavd ut, som om den varit med ett tag. Kanske har jag varit ouppmärksam tidigare. Men det gör den inte ointressantare, sannerligen inte.
Konst är värd en stunds eftertanke. Ett elskåp på Drottninggatan bar den här texten under några år. Bilden togs 2016. Nu är texten borttagen men döden på Medelhavet är ännu en fasaväckande realitet.
När detta budskap försvann är oklart, men om Medelhavets bottenskrev Carsten Jensen apropå koranbränningar: ”Den yttersta högern rustarupp dessa år och om de vinner i Europa, som de har gjort i Polen, Ungern, Sverige, Finland och Italien, kan vi vara säkra på en sak. Då blir koranbränningarna symboler för nationell samling, och kontinentens drygt 25 miljoner muslimer kan förbereda sig på en folkvandring. Det går att segla åt båda hållen över Medelhavet, och de nya högerregeringarna ställer gärna en hel armada av sjunkfärdiga skorvar till förfogande. Det finns gott om plats på Medelhavets botten.” Carsten Jensen, DN 10 augusti 2023, översättning Björn Wiman. Läs gärna hela Jensens artikel som han avslutar: ”Det är inte en Muhammedkris nummer 2 vi står inför. Det är en kris för demokratin vi befinner oss mitt i. För det är demokratin som bokbrännarna sätter eld på.
I Enköping är det högtryckstvättare som på kommunens uppdrag tagit bort okontroversiella väggmålningar. (Lägg märke till o-et!) Hur många kommer ihåg målningarna vid järnvägsviadukten på Fjärdhundragatan? Målningarna som gjorts av elever vid Westerlundska gymnasiet (det var inte S:t Ilianskolan, korrigerat 5/9-23) under ledning av deras bildlärare Erik Beckeld? Nu är där bara gråtråkigt, som vilken betongvägg som helst. Då, före högtryckstvätten, fanns det Enköpingsmotiv på betongen. Vårfrukyrkan, Westerlundska gården och några till. Detta var en av målningarna:
Samma högtryckstvätt och samma kommunala beställning såg till att gång- och cykelvägstunneln under järnvägen som förbinder Fanna med Stenvreten blev ett gråtöcken. Målningarna som fanns där tidigare var (också) beställda och betalade av kommunen och utförda av känd gatukonstkonstnär. Före högtryckstvätten såg den som lämnade Fanna detta:
Visst kluddas vackra målningar ner med taggar och annat. Men renovera dem då! Gå inte kluddarnas ärenden och förstör det som faktiskt bidrar till en roligare stad.
För gatukonstnärerna ger inte upp. Se det mindre figurativa men ändå vackra exemplet här, på plats som det förhoppningsvis tar tid att spåra. Vem vill inte veta vägen till Nangijala? (skevheten i texten beror på misspass av två bilder, oförmågan är min):
Den här krumeluren glädjer på annat ställe i staden. Är det måhända en parafras på de hällristningar som finns runt om i kommunen?
Avslutningsvis vill jag rekommendera alla vänner av street art att besöka galleriet WILDSTYLE i korsningen Kyrkogårdsgatan-S:t Johannesgatan i Uppsala. Dit kommer inte bara svenska konstnärer och ställer ut målningar, fotografier, affischer … allt grundat i street art/muralmålningar och de olika stilar de representerar.
Kolla in Wildstyle’s hemsida för öppettider och aktuella och kommande utställningar: https://wildstyle.se/
Gillar ni som jag Street Art? Då är Snösätra i Rågsved, södra Stockholm, en plats att besöka. Det gäller i synnerhet under festivalen Spring Beast med nationella och internationella street art-konstnärer som har hållits under en följd av år, nu senast i maj 2022.
Vill ni se mera sök på nätet, Spring Beast. Där finns länkar till flera platser där bilder finns. Nedan är Henrik Perssons Spring Beast-bild som publicerades i Tidningen Syre vecka 22.
Syre har, som ni kan skymta, inte bara nyheter om Snösätra utan också om mycket annat, i Sverige och internationellt.
Muralmålningar går att missköta och det går att högtryckstvätta bort dem, men kreativiteten går inte att stoppa. I en kommun nära mig går det att hitta dem, se bara här:
Håll med om att fisken är fin, även om det kluddats på den!
Gömt bakom barrträd och sly i en annan del av kommunen finns ett torn med väggar som färgglada målare hittat. Kommer man tillräckligt nära kan man se det här:
En tidigare målning ser ut att få ge plats för en ny. Så kan det också bli.
Dödskallarna i inledningen finns också vid tornet. Makabra förvisso, men efter att ha läst Sara Lövestams krönika under vinjetten Svenska språket 13 mars har det makabra givits en annan mening. Det är, förklarar Sara Lövestam, inte längre en gul skrattande emoji som ska användas för att markera glädje i sms och mejl. Inte heller är förkortningen lol, från engelska laughing out loud, något som de som vet vad som gäller använder. Det är en dödskalle. Och det betyder ”dör av skratt”.
Kreativitet jag tidigare uppmärksammat är mc-siluetten någon tillverkat och prytt rondellen vid motorgården, f d Folkets park, med. Den har sedan den sattes upp fåtts att, eller tillåtits att, sjunka allt djupare i rondellens mylla, nu syns den knappast alls. Det är tråkigt, för den är ett fint exempel på kreativ medborgaranda, och sannolikt har den inte kostat några skattepengar heller. Konstnär och smed som står bakom den officiella rondellskulpturen fick förhoppningsvis skäligt betalt, och vattentornparafrasen misspryder inte. Men varför inte låta även medborgar-mc:n synas? Så här ser rondellen ut:
Och här är mc-siluetten:
För säkerhets skull lägger jag till här som i tidigare inlägg att det är skillnad på taggar och målningar. De förstnämnda gör mig ömsom arg ömsom ledsen – jag tycker inte om dem, inte separata och inte kladdade över målningar. De senare, målningarna, gör mig tvärtom på gott humör, i synnerhet förstås de som tillkommit med vägg- och murägares tillstånd. Det finns förresten en sådan målning på gaveln till Schaktbolagets byggnad i Örsundsbro – en stor del av den skymd av en bod, och tyvärr flagnar färgen, men likafullt glädjande.
Det är befriande med muralmålningar. Fula husgavlar och trista tunnlar kan bli vackra och/eller roliga med vackra målningar. Några av de senare har jag fotograferat och skrivit om. Några av de vackra/roliga, har förstörts. Det har jag också skrivit om.
Förstörelse av graffiti är tyvärr inte ovanligt. Det har väckt uppmärksamhet att stora delar av graffitiväggarna i Snösätra i Stockholm rivs (DN 26/8-20 ”Konstvetare: Det är som att riva Nationalmuseum”, och SvD 5/10-20, krönika av Mats Wickman: En kulturskandal om graffitin rivs.) I Snösätra har gatukonstfestivalen Springbeast arrangerats, beskriven som en av Europas största lagliga graffitiutställningar. En del av området blir kvar, men mycket mindre. Här en länk till blogg med bilder från Snösätra: http://www.stadtillstrand.se/
Saga Berlin sprejmålade 2016 en stängd utomhusbassäng som en del i ett konstprojekt. Hon dömdes för skadegörelse och 280 000 kronor i skadestånd till Stockholms stad. Om projektet ”Uppfinn nått eller dö” skriver Wikipedia att Berlin ville ”omdefiniera perspektivet på klotter till ett naturporträtt”, inspirerad av tibetansk sandmandala där ett verk skapas och sedan avlägsnas. Målningarna fotograferades och filmades, en saneringsfirma hade redan innan projektet genomfördes anlitats för sanering, en sanering som det också fanns cirka 70 000 kronor avsatta för.
Berlin dömdes i tingsrätt och hovrätt, det senare utan huvudförhandling. Högsta Domstolen beslutade i juli 2020 återförvisa målet för prövning i hovrätten vid en huvudförhandling. Gustav Juntti skrev en tänkvärd krönika med rubriken ”Jakten på klottrare kan lätt spåra ur” och ingressen Att bara se klotter som skadegörelse ogiltigförklarar nyttig och relevant samhällskritik. Läs den i UNT 6 januari 2020.
I Gottsunda arrangerades en festival för graffitimålare 2016. Under några dagar var artister, några välrenommerade andra kanske mindre kända , men alla i full aktion. Här är några bilder därifrån.
Inne i Gottsunda centrum finns en permanent stor målning.På baksidan av Gottsunda centrum fanns ännu en skärm som fylldes av bilder.
För den som är intresserad kan jag berätta att det finns, trots Enköpings kommuns ihärdiga arbete med att förstöra målningar, ännu vacker och kul graffiti att se i Örsundsbro. Bilder kommer med våren.
Och för de som liksom jag bara njutit av vacker graffiti, och förargats när den täckts av klotter, kan jag berätta om en bok som hjälpt mig förstå en del om graffitins värld. Malcolm Jacobsons bok finns på Enköpings stadsbibliotek, i lådorna med ”graphis novels”, som tecknade romaner heter för att inte befläckas av namnet ”serier”.
Malcolm Jacobson: ”Graffitins historia”. Utgiven 2011 men det räcker för mig. Där fick jag lära mig att taggar, som jag inte är förtjust i, är att jämställa med huvudfotingar, de första stegen på vägen mot konstnärligt uttryck. Och om wholecars, de fantastiskt målade tunnelbanetågen i New York, bland annat med stora julhälsningar som jag är säker gladde betydligt fler än de jämngråa tåg som nu befar linjerna efter att strikt vakthållning mot målare satts in. Bibliotek är underbara institutioner, må de inte få förstöras av sparnit och ovisa politiska beslut.
Om graffitin i New York och om Martha Cooper som följt de som målat och målar där finns en film som SVT visat och som lagts på SVT Play. Subway Art heter en av hennes böcker om konstformen och de som utövar den.
Banksy är en av de mest kända utövarna av street art. Att hans verk säljs för miljonbelopp är ingen hemlighet. Att han varumärkesskyddade ”Flower bomber”, en maskerad man som kastar en bukett blommor är måhända inte känt, förmodligen inte av den gratulationskortstillverkare som använde sig av ”Flower bomber” som motiv på sina kort. Banksy stämde företaget, men EU:s materialrättsmyndighet gav företaget rätt att använda kortet. Jag har inte läst beslutet, det borde jag nog göra. Immaterial- och upphovsrätt brukar ju annars ses som det elfte budet.
Banksy är inte bara jordens salt, han är också vår honung och den som håller upp oss och vår samtid att förfäras över, ibland skratta åt och inte sällan visa absurditeterna i vår värld.
I mars i år rapporterade SVT om en 20 meter lång muralmålning på Bowery Wall, en målning som med räknestreck visualiserar det fängelsestraff en kurdisk konstnär dömts till för att ha målat förstörelsen i en Turkisk stad, med den turkiska flaggan hissad över spillrorna. Konstnären och journalisten dömdes 2019 till två år och nio månaders fängelse på grund av den målningen. Hon heter Zehra Dogan. https://www.svt.se/kultur/banksy-uppmarksammar-fangslad-konstnar-i-new-york
Banksy är inte den enda som protesterar mot hur journalister, konstnärer, författare och människorättsaktivister behandlas av den turkiska staten under Erdogans styre. Nobelpristagaren i litteratur, Orhan Pamuk skrev i Svenska Dagbladet i november 2019 en artikel i protest mot hur författaren Ahmet Altan behandlas. Efter att ha suttit fängslad i tre år för att ha sänt ut ”ett subliminalt budskap kopplat till kuppen” (2016, det kuppförsök som lett till stora utrensningar och fängslanden av verkliga eller påstådda Gülen-anhängare) släpptes han men greps igen efter en vecka.
”För dem som vill
styra och förtrycka sitt folk och ingjuta fruktan är Ahmet Altans
tapperhet och styrka ett hot” skriver Pamuk och avslutar sin
artikel ”Ahmet Altan måste släppas fri, normal rättssäkerhet
måste återinföras i Turkiet, eftersom detta land förtjänar det.”
Ece Temelkuran, turkisk journalist som tvingats lämna sitt hemland, ställer i sin bok How to Lose a Country, The Seven Steps From Democracy to Dictatorship inga krav på frisläppande av namngivna fängslade journalister (Enligt IFJ, International Federation of Journalists är drygt 90 journalister för närvarande i turkiska fängelser). Men boken är en rasande redogörelse för hur Erdogan, hans parti AKP och hans anhängare steg för steg begränsat medborgerliga rättigheter, politiserat domstolar och rättsväsende och omöjliggjort normal politisk aktivitet.
Have you no sense of decency? citerar Temelkuran advokaten Jacob Welch’s fråga till Joseph McCarthy under ett utskottsförhör i USA:s senat 1954. (How to lose a country, 4th Estate, London 2019, s 84). Det finns ingen anständighet i mobbar av det som i Turkiet kallats ”real people”, och närmare oss ”verklighetens folk”, vare sig de är på gator, i företag, tidningar, tv, radio eller på nätet. Temelkuran ger flera exempel i sin bok.
Att Erdogan beslöt att göra den före detta katedralen Hagia Sofia till moské igen efter decennier som museum har väckt stor uppmärksamhet världen över. Enligt författaren och debattören Kurdo Baksi är det ett led i Erdogans och AKP:s strävan att utplåna Turkiets icke-turkiska kulturarv. Baksi hänvisar också till bygget av Ilusu-dammen som dränkte Hasankeyf och tvang tiotusentals kurdiska och syrianska invånare att flytta. (SvD 14 juli, 2020). (Jag har skrivit om Turkiets GAP-dammar på den här bloggen.)
Turkiska kvinnor har de senaste veckorna protesterat högt på sociala medier efter att en 27-årig kvinna misshandlats, strypts tryckts ned i ett oljefat och tänts eld på, av sin före detta pojkvän. En vice ordförande i AKP har i en tv-intervju sagt att Istanbulkonventionen, Europarådets avtal med syfte att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och flickor, och våld i hemmet, ”är väldigt fel och spelar i händerna på hbtq- och perifera element i det turkiska samhället. Undra på att kvinnor protesterar.
International Federation of Journalists, IFJ, skrev i april: ”In the early hours of Tuesday 14 April, the Turkish Parliament passed a law which will lead to the release of up to 90,000 prisoners. However, it excludes scores of journalists, human rights defenders, politicians, lawyers and others arbitrarily detained pending trial or serving sentences following unfair trials under Turkey’s overly broad anti-terrorism laws which facilitate incarceration for exercise of free speech. ” Ahmet Altan, 70, hör inte till de som släppts.
Där finns bilder av hans målade kommentarer till varjehanda händelser. Att han bidragit med målningar invid och i The Walled Off Hotel i Betlehem känner några till. https://www.thenational.ae/arts-culture/inside-banksy-s-the-walled-off-hotel-in-bethlehem-1.804845 Men han kommenterar mycket annat, fyndigt, ibland vasst, men ger också beröm, till exempel till NHS-personalens insatser under pandemin.
Att hans målningar stjäls, kan säljas för mångmiljonbelopp, att de ibland målas över (i tunnelbanevagnar) eller förvanskas känner ännu flera till. I oktober såldes en Banksytavla för 120 miljoner kronor på Sotheby’s. Devolved Parliament hette den. Vill ni veta hur det ”devolved” får ni söka på nätet.
Filmen
som visar hur hans verk Flicka med ballong strimlades sönder direkt
efter att ha sålts på auktion finns här:
