Kategori: Okategoriserade

Publicerat

Busshållplatser och bibliotek

Arkitektonisk frihet i det lilla formatet uppvisade busshållplatser i forna Sovjet. Om det skriver och visar Christopher Herwig i en fantastisk liten fotobok: Soviet Bus Stops.

Några av hållplatserna kan ni se här:

Överst hållplats i Sevan, Armenien. Nere t v Balykchy, Kirigizistan. Nere t h Taldy Korgan, Kazakstan.

Många, många fler kan ni se i boken som jag mera av en händelse fann på stadsbiblioteket i Uppsala.
Den bjuder på en skatt av bilder och en annorlunda historia om en union som brukar tas som exempel på dålig, fantasilös betongarkitektur. När mycket ska byggas snabbt och helst billigt är spelrummet för finesser inte stort – det går bra att se i svenska bostadsområden också, och då betydligt senare byggda än de förkättrade miljonprogrammen. Var svenska arkitekter finner utlopp för fantasi, överdåd och lokala uttryck vet jag inte. Det är i varje fall inte i busshållplatser, som gav sovjetiska arkitekter ett andningshål. Två till:

Överst Sipoteni, Moldavien, under den en hållplats, möjligen i Ukraina.

Platsangivelsen på den undre oskarpa bilden är så suddig att texten är oläslig. Möjligen står det Ukraina. Vill ni veta säkert, gå till stadsbiblioteket, avdelningen med böcker om konst, musik, teater, film och fotografi. I katalogsystemet har den huvudklassen bokstaven I, gemena tilläggsbokstäver sorterar in böckerna i specialområden.

När ni nu ändå är där, kolla in den här boken också:

Hidden libraries. Gömda, eller kanske bara inte så kända bibliotek runt om i världen.

Om man inte har möjlighet att resa och se själv så är DC Helmuths bok fylld av bilder och berättelser om biblioteken och deras historia.
Här nämns några av dem, vad sägs om:

The Haskell free library & opera house
”A grand dame of Victorian spires and red bricks straddling the Candian and US borders …”
Va? Är halva byggnaden i USA, och den andra i Kanada? Ja tydligen. Beskrivningen är från boken.

Teylers Museum Library, Haarlem, the Netherlands
”The first objects in the Teylers Museum collection were collected by Pieter Teyler around 1750. Coins and medals have been preserved. After Teylers dead, the directors of the Teylers Foundation actively continue to collect. They focus mainly on Western European drawings and paintings, instruments, fossils and minerals, and books. This is how the art, Science and the Library are created.” Från hemsidan:
https://teylersmuseum.nl

St Bride Foundation Library, Fleet Street
”St Bride Library is a library in London primarily devoted to printing, book arts, typography and graphic design. The library is housed in the St Bride Foundation Institute in Bride Lane, London EC4, a small street leading south of Fleet Street near its intersection with New Bridge Street, in the City of London.” Från Wikipedia.

The Future Library Oslo Norway, opened 2014
En som bidragit till The Future Library är mottagaren av 2024 års Nobelpris i litteratur,
Han Kang.
https://www.futurelibrary.no

Och så biblioteket som inte längre finns, annat än på bild. Se den och läs om gatubiblioteket:
The Rapana street library, Varna, Bulgarien

Bibliotek är fantastiska platser med fantastiska böcker om fantastiska ämnen.
Sovjetiska busshållplatser, hallå?
Någon som någonsin tänkt på hur … annorlunda de kan vara?
Eller funderat över annorlunda bibliotek, runt om i världen?

Publicerat

Man blir matt men har Hittat ut

Schackbänk på cornichen i Beirut. Hitta ut i Enköping.

Schack är inte precis som orientering, men båda är lika förföriska i uppläggen, möjliga som de är att ägna sig åt för alla oberoende av ålder (nåja) och kön.
Det förstnämnda troligen utfört inomhus i lugn och koncentration, det andra utomhus i visst fläng och bitvis säkerligen koncentrerat.

Att kommuner erbjuder möjligheter att spela schack på bibliotek eller på torg och i parker är utan tvivel uppskattat – ­brädena är ju alltsomoftast upptagna. Inte sällan står det åskådare runtom, och när partiet är över bryts tystnad och koncentration till kommentarer och analyser.

I Uppsala stadsbibliotek löd en spelares djupt kända kommentar ”Plååscha” då det just avslutade partiet analyserades. Det betyder dåligt. Spelarna hade uppenbarligen ryska eller ukrainska som modersmål och är återkommande gäster vid brädena i stadsbiblioteket. Så fint att det erbjuds en plats för dem också, där!

Tre schackbräden erbjuds spelare i Uppsala stadsbibliotek, det händer att alla är upptagna, och åskådare står runt om spelarna, färdiga att kommentera men först när partiet är slut.

Att schackbräden i offentliga rum dessutom kan vara ytterst dekorativa visar bänken och brädet på cornichen i Beirut. (se ovan).

Orientering då? Karta och kompass är något att lita på när gps:en lagt av, men även utan beredskapsmotivering är luft och motion rekommendabelt, inte minst i kombination med ökad lokal- och naturkännedom.
En försiktig början för lusten att leta kontroller erbjuds i många kommuner av orienteringsklubbar i form av Hitta ut, en tipspromenad utan tips och i fri fart, där Hitta ut-aren kan välja bland kontrollernas svårighetsgrad och som är anpassat till såväl rullstolsburna som deltagare färdiga att hoppa över stock och sten. Och genom buskage, vet en som gjort det.

Så hur ser det ut i Enköping, kommunen vars ”fokusområde 6” handlar om folkhälsa, friluftsliv och spontanidrott?

Tja. Så där, va. Schackspelen lyser med sin frånvaro i huvudbiblioteket och överallt som undertecknad känner till. Det kan bli bättre när Joar Blå övergår från Medborgarhus till kulturhus, men osvuret är bäst.
Schackbänkar som i Beirut kan vi nog glömma.
Och Hitta ut, som OK Enen förtjänstfullt ansvarat för under ett antal år, fick se det kommunala bidraget till Hitta ut-kartor minskas från 100 till 50 tusen kronor per år i ett förlängt IOP-avtal (ideellt och offentligt partnerskap). Motiveringen till sänkningen var
1. krympande resurser och 2. OK Enen kan söka pengar från regionen.
Det finns de som tycker att Hitta ut-are väl kan betala en slant för kartorna. Och visst. Hur skulle det påverka deltagande då, tro? Utvärdering på det, någon? Inte?

Jaha. Tack så mycket för det då. OK Enen, kan man tänka, har fullt sjå med tränings- och tävlingsverksamhet för ungdomar och vuxna, samt med att göra i ordning Hitta ut-kartor och kontroller.

Det blir inte mera trösterikt att tänka på att Skattmansöåbacken fick extra anslag, 250 000 kronor i december 2024 (utöver hyresavtal där elkostnaderna ingår) från Upplevelsenämnden för att driva skidanläggningen under de få veckor som det alls gick att ställa i ordning backen för utförsåkning. (S protesterade i nämnden mot det extra bidraget, EP december-24).

    Jag vågar gissa att det är betydligt fler i kommunen som förbättrar folkhälsa och ägnar sig åt friluftsliv med hjälp av Hitta ut, än de som har möjlighet att ägna sig åt utförsåkning på skidor eller annat.
    Hur tänker nämnden?
    Om fokusområden i allmänhet, och område 6 i synnerhet.

    Publicerat

    Osåfint! …högfjällshotellet!

    ”Nämen … osåfint!”
    Besökare häpnar i Storliens högfjällshotells Kopparbar. En bar, visst, men med möbler, och kanske framför allt tak, som inte är likt mycket annat.

    Koppparbaren. Takmålningarna som går runt hela rummet skymtar i bildens överkant.

    ”Tänk att det finns kvar!”
    Ointresse är ibland den bästa försäkringen mot klåfingrighet.
    Så kan det vara med interiörerna på högfjällshotellet. Där står inte bara Kopparbaren kvar med väggmålningar, barstolar och sittgrupper.

    Sittgrupp i Kopparbaren.

    I övre hallen hänger en magnifik gobeläng, en väv av bilder som visar Storlien från heden tid och fram till att det då nya hotellet invigdes 1935. Skidfrämjandet, Friluftsfrämjandets föregångare, som 1927 fick Storliens fjällhemman som donation, finns förstås med i väven.

    Den första delen av gobelängen.


    Att Blomsterstigen, Enköpings doktor Westerlund och hans luftgäster, fanns med i Storliens historia redan före Skidfrämjandet är lätt att överse med. Skidturister och fjällvandrare är trots allt fler än luftgästerna och medlemmarna i Enköpings Westerlundsällskap.
    Men även utan Blomsterstigen, vandrar- eller utförsåkarambitioner är högfjällshotellet väl värt ett besök. Det är inte bara gobelängen och Kopparbaren som är kvar från storhetstiden, där är biblioteket och dess möbler, där är målningar med fjällmotiv, förstås, men också med motiv som minner om karolinerarméns katastrofala reträtt över fjällen från Trondheim.

    Trapphallen upp till restaurangen.
    Biblioteket.

    Om målningarna i trapphusen och den mindre väv som placerats mera i skymundan där, är minnen från storhetstiden, i likhet med Kopparbar, konstverk och gobelängen är oklart. Men vackert är det med blomster, inne och ute.

    Blommor i trappen och en mindre väv som möjligen tillkom i samband med andra världskriget då hotellet stod till militärens förfogande.

    Mycket har hänt sedan den nuvarande ägaren tog över 2022 efter att hotellet legat i malpåse under fyra år. Allt som hänt är kanske inte i en strikt antikvarisk anda, sålunda märks sprinklersystemet som installerats efter försäkrings- och brandsäkerhetskrav. Men vattenspridare och rör som kan störa helhetsintrycket är också en säkerhet för gäster och personal.
    Storliens högfjällshotell är en resa i tiden lika mycket som en resa i nutiden. Interiörerna bjuder på modern kommers (vin/öl, mat och fjällutrustning) men också på samhällets och traktens historia, och som komplement till Vindarnas Tempel där Blomsterstigen vänder ned från fjället, på oväntade höjdpunkter. Som takmålningarna i Kopparbaren, och den oförlikneliga gobelängen.

    Publicerat

    Värt att försvara?

    Vad ska vi då försvara? Det är vad Winston Churchill under andra världskriget ska ha sagt när generalerna ville ta pengar från kulturen och lägga dem på militären.
    Ja, vad ska vi försvara. Våra bibliotek kanske? Dessa fantastiska institutioner där inte bara svenska böcker, tidningar och tidskrifter finns att tillgå, utan hela världens om än med dröjsmål och kanske med hänvisning till större bibliotek än det geografiskt närmaste.

    Biblioteken, där det finns datorer och printrar att tillgå, och hjälp att hantera dem. Inte minst viktigt i dessa svenska tider när varken försäkringskassa, arbetsförmedling eller ens skatteverket tycker att det är viktigt att möta ”kunder”, dvs invånare oavsett medborgarskap, ansikte mot ansikte. För att inte tala om banker som gärna tar våra pengar och går med miljardvinster men stänger eller drastiskt minskar tillgång till öppna kontor. (Vad gäller banker finns det, tack och lov, också goda exempel, med öppna kontor bemannade med ytterligt hjälpsamma människor. Till exempel Sparbanken i Enköping.)

    I biblioteken finns inte bara böcker, tidningar och tidskrifter. Där finns cd-skivor och filmer att låna. Där finns kurslitteratur, där finns mötes- och studierum och sittplatser, med eller utan bord, där finns, inte minst viktigt, avdelningar med barn- och ungdomslitteratur. Där arrangeras teater och sångstunder, sagoläsning, bokcirklar, språkkaféer.

    Där finns bibliotekarierna, dessa välutbildade och underbetalda människor som hjälper till med det mesta, från att leta litteratur och beställa fjärrlån till att lotsa in på arbetsförmedlingens hemsida. Eller skatteverkets. Hela tiden skyddande integriteten hos de hjälpbehövande.

    Generaler kanske man inte kan begära att ska prioritera böcker och kultur framför drönare och kanoner. Men politiker, i synnerhet lokalpolitiker som ska se till de egna invånarnas bästa, av dem kan vi visst begära förstånd och intresse för lokala mötes- och bildningsplatser. Inte minst i orostider.

    Bibliotek i främmande städer kan göra en besökare avundsjuk. Huvudbiblioteket i Trondheim är ett sådant. Se bara:

    Fröbiblioteket.
    Barnavdelningen.
    Musikavdelningen. Noter, skivor, instrument…
    Liten utställning från arkivet.

    Det här ju imponerande , alla hyllor med böcker, läsrum och sittplatser tillkommer ju, och skulle göra vem som helst glad, för att inte säga avundsjuk. Då kan det vara bra att komma ihåg att i Trondheim bor ungefär 195 000 personer. Det är väldigt många fler än i till exempel Enköping med cirka 48 600 invånare. Men ändå. Det finns ju inget som hindrar att även små kommuner satsar på bibliotek och kultur.
    För vad ska vi annars försvara.

    Publicerat

    Wildstyle tillbaka med ny utställning

    Sugen på mer om street art? Muralmålningar? Internationella konstnärer? Då är det Wildstyle ni söker.
    Inte formen på graffiti-bokstäver alltså, utan galleriet i korsningen
    S:t Johannesgatan- Kyrkogårdsgatan i Uppsala. Det är där de visas upp, konstnärerna från när och fjärran.

    Verk av tidigare utställare på Wildstyle, bilder vänligen tillhandahållna från galleriet. (Breddaren, på fotot mystiskt skuggad, ljuset inne är bra, är Bates målning som också skymtar inne i galleriet, på den övre bilden)

    Den senaste utställaren på galleriet, den danske street art-konstnären Bates väckte Uppsalabornas förtjusning före jul. Tidigare har Konie, Ola Kalnins, Kateryna Komendant, Dekis, Kaos, John Beijer, Henrik Hau, Julia Rio, Waffle och Guldvittring visats där, och nu kommer Emil Öhlund.

    Invigning av Öhlunds utställning är det lördagen 24 februari, och den kommer att finnas kvar till och med 17 mars.
    Emil Öhlunds konst beskrivs i pressmeddelandet inför utställningen som att den ”rör sig i en mystisk drömvärld där barndomsdrömmar och element från tecknade serier och tv-spel flätas samman”, bilder som för en stund vill ge möjlighet att nå en trygg och enkel värld.

    Wildstyle är öppet fredag-söndag. Kolla öppettiderna på
    https://wildstyle.se

    Om wildstyle, graffitibokstäverna, kan ni läsa på
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Wildstyle )

    Publicerat

    Statyer och demonstration i Åbo

    Stadsvandringar med eller utan levande guide är populära. I Åbo tillhandahålls kartor över promenader med olika inriktning. Krigsminnen och trappor är två, en tredje är statypromenaden.
    Statypromenaden är egentligen tre olika rutter, Västra Åstranden, Östra Åstranden och Historiska Åbo och universitetsområdet. Sammanlagt 53 statyer (egentligen 56, se nedan) finns med på kartan, den äldsta från 1914, den senaste från 2013.

    De är alla värda att se och reflektera över, en av dem är Kari Juvas Åbo byggs med arbete från 1987. På dess plats vid Slottsgatan 46 och en totalvikt 40 ton är den omöjlig att missa, och svår att fotografera, detaljer försvinner gärna. Men det går att se spaden, släggan, och är det inte en rörtång också?

    En annan är Karin Widnäs Kimono från 2011 på Västra Strandgatan, som omsluter avloppsreningsverkets skorsten (!). Originellt. Roligt. Vackert också när ljus och färg i keramiken växlar beroende på tid på dygnet.

    En tredje, eller tredje och fjärde är Kari-Petteri Kakkos skulpturserie Stjärnskådarna. Den ena är Stjärnskådarna i dag på Västra Strandgatan:

    Annorlunda utformning kan man säga, min första tanke var ”vad har Gollum här att göra?”. Sen log jag. Annorlunda. Kul.
    … den andra Stjärnskådarna i morgon också på Västra Strandgatan:

    Det finns två till, Stjärnskådarna för en stund sedan och Stjärnskådarna i går. Serien finns på båda sidor av Kvarnbron, och ni som säkert vill se de resterande två uppmanas besöka Åbo. Där finns mycket mer, och många fler statyer, att se.

    Sist av de här statyerna kommer Väinö Aaltonens Paavo Nurmi, Åbos store löparson med nio olympiska guldmedaljer, 22 officiella och 21 inofficiella världsrekord i sin samling. Samt ett inte så hedrande svenskt agerande angående Nurmi inför OS 1932, men det får ni läsa om på Wikipedia. Statyn i Åbo är en avgjutning av originalet i brons från 1924 som står i Ateneum i Helsingfors, och kom på plats på Östra Strandgatan invid Aurabron 1955.

    Avslutningsvis en bild från universitetet där studenterna demonstrerade mot förslaget att försämra deras ekonomiska villkor. ”Let them eat cake”. Nå, demonstranterna stormade inte Aurum, men de gick inte att missa där de satt/låg/stod med plakat, sovsäckar och tältstolar och gjorde sina åsikter kända i entrén.

    Rolig inledning till de finländska studenternas demonstration i Aurum.
    Publicerat

    Karin och Erik

    Det finns kanske ingen anledning att ömka sig över Erik XIV.
    Men det är ändå tänkvärt att det inte går att hitta upprörda röster över att två av hans söner dog under föräldrarnas, Eriks och Karin Månsdotters, fångenskap, och att den tredje, Gustav, togs sju år gammal från modern 1575 och fördes till Polen.
    Svenska riksrådet undrade 1585 om han inte borde mördas, men efter ett liv i landsflykt dog Gustav, sjuk och utfattig 39 år gammal, i Kasjin, Ryssland.
    Med tanke på hur mycket det talats om prinsarna i Towern och Richard III. Segrarna skriver historia.

    De hann bara vara kung och drottning 87 dagar 1568, Erik och Karin, innan Erik avsattes. De levde tillsammans i fångenskap fram till 1573 då Karin och de överlevande barnen Gustav och Sigrid förvisades till Åbo slott. Efter Eriks död 1577 fick Karin Liuksiala kungsgård nära Tammerfors i förläning, och dog där 1612.

    Karin Månsdotter vilar i en sarkofag i Åbo domkyrka.
    Erik begravdes i Västerås domkyrka 1577 förgiftad troligen på order av brodern Johan. En sarkofag med minnesord fick han först under Gustav III tid.
    ”Dukande under för fejder inom släkten och berövad spiran, friheten och slutligen livet” står det på skylten.

    Prins Gustav, han som dog i Kasjin, fick varken sarkofag eller ens en anständig begravning eftersom pengarna som tsaren skickat till stadens kommendant för ändamålet, behölls av denne.

    Rikssvensk som dåligt kunde såväl Åbos som Karins historia och inte visste att hon har eget kor i Åbo domkyrka låter här 1500-talsparet återförenas, sarkofagvis.

    Catharina Månsdotter står det på sarkofargen bakom skyddande grindar framför det vackra fönstret. Eriks sarkofag är pampig men koret mindre imponerande.
    Publicerat

    Fler fina elskåp: ett glömt, två nyupptäckta

    För en övertygad anhängare av dekorerade elskåp känns det obra att behöva erkänna att fotot av ett finfint elskåp i Tammerfors glömdes bort.

    Men här kommer det nu, varsågoda:

    Det här elskåpet fanns, om jag minns rätt, nära det imponerande biblioteket.

    De elskåp jag upptäckt mera på hemmaplan (nej inte i gladgråa Enköping, i Uppsala. Det är hemmalän i varje fall), finns på gågatan, korsningen S:t Olofsgatan-Svartbäcksgatan.

    Att de fina skåpen skyms av kapsejsad soffa får sannolikt skyllas på intilliggande matställe som låtit den stå kvar, obrukbar.

    Publicerat

    Finland, Tammerfors, Lielahti, Hiedanranta!

    (Uppdaterad med flera bilder) Det är i Tammerfors som street art-entusiaster kan få sitt lystmöte av målningar.
    Stora … ännu större … jättestora.
    Det är inte helt lätt att hitta dem, men spårvagn 3 och buss 9 är en bra början. Därefter en kort promenad, och där ligger det, det tidigare enorma industriområdet med gigantisk tegelväggar. Fyllda med målningar.
    Att området är ”tidigare industri-” är inte helt korrekt. Där finns ännu företag kvar i området, och besökare får se upp och inte komma i vägen för transporter, hit eller dit.

    Så här ser det ut på lite avstånd:

    Sen är det bara att gå, vidare och vidare. Det här är något av det ni kan få se:

    En stoor grävling, och en lastkaj, maskerad i färg.
    Och det här:

    Jag lovar, väggen är hög, och det kommer flera lika höga … snart.

    Det är inte de här, de är nog bara omkring tre meter höga och de är placerade invid varandra bara här.
    Yardbirds är högre:

    Det är sannolikt även några av målningarna som omgärdar skatebanan anlagd på en innergård i byggnadskomplexet – lite kludd, jodå, men annat är genomtänkt och välgjort.
    Det måste man säga om målningarna här också:

    Min tro är att det är Urho Kekkonen som målats med Darth Vader-utstyrsel, men inte alla håller med om det . Varför f presidenten i så fall kontrasterats mot … fågeln? … är oklart, men det var kanske bara två olika konstnärer som delade på en stor vägg?

    Visst är det härligt med en blomma mitt i allt?

    Större och åtminstone merparten mera morbida målningar.

    Det är lättare att hur höga väggarna, och målningarna är här där firmabilen finns med. Notera att målningen i högra kanten finns med i sin helhet på en tidigare bild. Och den lilla fliken av en målning högst upp till vänster, följer här:

    Här är den utlovade höga väggen, säkert 30 meter, så hög och så nära ett motstående hus att nacken fick böjas så långt bakåt det går för att se hela målningen.
    Visst ser ni uttern, högst upp till höger?
    Strax nedanför ett litet utterbarn i famnen på den stora.
    Den vänstra målningen är mindre idyllisk, men inte med mindre detaljer att upptäcka. För visst är det ett barn där, som kikar in i … paradisträdgården?
    Spana mera, det finns säkerligen mycket mer att upptäcka i Hiedanranta.

    Så här ser skylten ut vid infarten till området. Ser ni den är det bara att följa fingret.

    Och när ni är där finns det väldigt många fler målningar att upptäcka.

    Publicerat

    Gladgrått och sly i enköping

    Enköping förnekar sig inte. Inget färgglatt Nangijala, det är bättre med grått.

    Gladgrått får man tro. Och kommunstyrelsens ordförande (KSO) i Uppsala, Erik Pelling, har naturligtvis fel. Byggbolag kan visst låta stora fastigheter mitt i stan ligga öde och slybeväxas. Se bara på grannkommunen, Enköping, länets andra stad.

    Slyet har nu nått från Stattgropens botten över skyddsstaketet uppsatt mot grannhusets parkering. I gropen fanns fram till 2010 det anrika stadshotellet från slutet av 1800-talet ett stadshotell som inte bara sålts av kommunen till privata företag som lät det förfalla i decennier, till slut så illa att rivning beviljades. Men när det väl var rivet vägrade det dåvarande ägarbolaget göra de arkeologiska utgrävningar som en central fastighet i den medeltida staden krävde.
    Så kommunen köpte och bekostade utgrävning. Skrev så för två år sedan ett markanvisningsavtal med ännu ett privat bolag som inte gjort något för att förvandla gropen, nu inte längre är öde och tom, utan bevuxen av sly som når högt över det staket som satts upp för att dölja förödelsen vid Stora Torget.

    Stattgropen, eller Stattskogen som lokaltidningens fyndige krönikör Roger Pettersson föreslagit som alternativt namn, ligger där, och nu har ledande politiker som ingick markanvisningsavtalet ingått ännu ett avtal med samma bolag, om ännu en fastighet, inte vid Stora Torget men i stället nära det k-märkta gamla gymnastikhuset, och strax nedanför Vårfrukyrkan. En fastighet som ska saneras från miljöstörande ämnen. Av kommunen. Före försäljning.

    Finns det ingen hejd? Nä. För några månader sedan beslutade ledande politiker att på den ogrästäckta fastigheten där kommunhuset från början av 1970-talet fanns innan det revs förra året (efter diverse förseningar sedan politiker och tjänstemän upptäckt att i huset också fanns arkiv, datacentral och skyddsrum med 170 platser. Arkivet är nu fördelat på privata hyresvärdar i och utanför kommunen, ny datacentral har byggts, förhoppningsvis av kommunen på kommunal mark, och skyddsrummet är ett minne blott) ska ett privat bolag bygga, äga och hyra ut ett kommande kommunhus i tjugo år. Till indexreglerad hyra, och sannolikt med tillägg för varje möjlig anpassning av lokalerna under tidsperioden. Man undrar. Lär sig politiker ingenting av varken historia eller nutid?

    Finns det ingen stolthet i ledningen för denna kommun med drygt 48 000 invånare i kommunen och drygt 25 000 i staden? Att medborgarna äger sitt kommunhus/stadshus är väl ändå någon sorts grundförutsättning för medborgarstyre?
    Vad som händer när kommunen INTE äger de fastigheter där egna verksamheter bedrivs – förvaltning, skola, vård, omsorg – har väl ändå blivit väldigt tydligt nu? Kolla med Härnösands kommun. Eller gå tillbaka och se hur det var med det tidigare, nu rivna kommunhuset, som byggdes och hyrdes av bolag under de första decennierna av det husets existens.

    Det fanns ändå en tid när Enköping sträckte på ryggen och byggde upp ett stadsmuseum – först i en källarvåning i en (då kommunägd) central fastighet på Tullgatan, därefter i en central fastighet, det gamla råd- och polishuset på Rådhusgatan, ägt av kommunen och genom åren anpassat inte bara till museum utan också till turistinformation, och även tillgängliggjorts med hiss.
    Men nu ska, enligt planerna, museet flyttas till Medborgarhuset Joar Blå, som för övrigt också stammar från den tid när Enköping sträckte på ryggen. Stadsbiblioteket som från början låg i föreningsägda och -drivna Medborgarhuset, fick kommunen som hyresvärd när föreningen inte längre ansågs klara förvaltningen av byggnaden, och därmed också höjd hyra och svajigt, om något underhåll.

    I en växande kommun finns mycket för ett bibliotek att bidra med till medborgarna. Ett maker space med 3D-printer exempelvis, och, kanske ännu bättre, symaskiner att nyttja på plats. En permanent föreläsningslokal för författar- och andra besök. I en tid när statliga bidrag till studieförbunden ska minskas kanske studielokaler för uthyrning eller -låning till kurser och cirklar.
    Säkert har bibliotekarierna förslag och idéer för hur Medborgarhuset Joar Blå skulle kunna nyttjas, för filmvisningar som nu, men utan museet som ligger bra där det är, på vägen mellan Drömparken och Vårfrukyrkan.

    Åter till det gladgråa. Det fanns ju också en tid när Enköping kunde tänka sig annat. En gångtunnel i Fanna som dekorerades av street art -konstnär, beställd och betald av kommunen, trafiktunneln under järnvägen mellan Fjärdhundragatan och Salavägen som fick Enköpingsmotiv målade av gymnasieelever under ledning av deras bildlärare Eric Beckeld. (kolla bloggens kategori street art). Såväl gång- som trafiktunnel drabbades för några år sedan av högtryckstvätt beställd av kommunen. Inte renovering och borttagning av eventuellt klotter, nej bort, bort, grått, grått. Tråk, tråk. Nu är det mest klotter i Fannatunneln – och lite konst. Se bara parafraseringen på hällristningsskepp.

    Och Nangijala var kanske målat i fel ände av tunneln till Fagerskogen?
    Det borde ha stått Nangilima där den leder in till Fagerskogen, och Nangijala där den leder in mot staden. De som inte minns eller har läst Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta må gärna ägna några timmar åt boken.

    Nu tycker tydligen Enköpings KSO Book att politikerna måste ”sätta ned foten” och inte bry sig om vad medborgarna tycker om hur deras stad ska utvecklas och se ut och ger uttryck åt i medier, på nätet eller i lokaltidningarna.
    Hur skulle det vara om hr Book lyssnade mera på medborgarna i stället, med tillit till de som bor och betalar skatt här, inte bara till företagare och tjänstemän.

    För övrigt bör den stora muralmålningen som möter de som åker/går Dr Westerlunds gata från Gustav Adolfs plan nämnas. Den skulle kanske må bra av lite omsorg, men det är en privat fastighet och ägaren har i varje fall inte tagit sig orådet före att avlägsna allt med högtryckstvätt. Heder åt den ägaren!