Länsmuseet i Gävle har sedan 2017 en del av utställningsytan avsatt för politisk konst. Där finns Lady be Good. Jaques Zadigs målning är från 1972. Då var det USA:s militära närvaro i Vietnam som uppmärksammades. I Zadigs målning sprutar brinnande napalm ur frihetsgudinnans fackla, och flaggan hon svepts i fladdrar i luftvirvlarna från bombnedslagen. Under flaggan ligger offren.
Vad som sprutar ur facklan i dag är förakt för mänskliga rättigheter och sanning och för den världsordning för konfliktlösning som många länder länge sagt sig värna. Flera av konstverken i avdelningen för politisk konst är gjorda på 1970-talet. Det är sorgligt att de ämnen som berörs ännu är aktuella, och ännu sorgligare att det förefaller kunna bli än värre.
På länsmuseets hemsida finns flera filmer med korta föreläsningar om olika delar av museets utställningar. Sök efter se-gora/utstallningar/rettigs-konstsalar. Scrolla ner på sidan så hittar ni länkar till dem, bland dem presentationen av avdelningen för politisk konst. Ingela Broström visar och berättar.
Han skulle ha varit 39 år gammal nu, Aaron Swartz. Men i dag för tretton år sedan tog han sitt liv, efter att ha hotats med åtal och fängelse för brott mot USA:s Computer Fraud and Abuse Act.
Jag skrev om Aaron på lottasallehanda för tolv år sedan, och igen för tre år sedan. Ni är välkomna att läsa texterna, men se gärna också filmen om honom, The Internets Own Boy, The Story of Aaron Swartz. Länkar till texter:
EFF, Electronic Frontier Foundation, beskriver sig på sin hemsida som ”The leading nonprofit defending digital privacy, free speech, and innovation for 35 years and counting!” I november 2024 skrev EFF om organisationens minnesdag för Aaron. Det finns anledning för alla som är intresserade av internet och hur det kan användas, och missbrukas, att ägna tid åt att läsa om programmet och föreläsarna: https://www.eff.org/deeplinks/2024/11/celebrating-life-aaron-swartz-aaron-swartz-day-2024
2025 arrangerade inteEFF något program till minne av Aaron Swartz, men det innebär inte att organisationens intresse för internet, integritet och tillgång till nätet upphört. Se listan på kommande program – en resa till Arizona kanske inte är möjlig för alla, men att lyssna på ett panelsamtal via zoom med Bruce Schneier och Nathan E Sanders är inte oöverkomligt. https://www.eff.org/events/list?type=event
För de som är särskilt intresserade av integritet på nätet kan den här länken vara något att titta på (kolla Privacy Badger där också, en av underrubrikerna): https://www.eff.org/issues/privacy
och något om åklagaren som ledde utredning och åtal (och kraftfullt avvisade varje fråga om eventuell skuld för hans självmord på henne och myndigheten): https://en.wikipedia.org/wiki/Carmen_Ortiz
Och så till sist, en uppmaning: ”… it’s more important than ever now for us to continue our important work, stay true to each other and stay true to our ideals, during what is sure to be a dark and tumultuous period in the history of the world. We do believe we can get through it though! And we’ll do it together.” Citat från Episode 7: Aaron Swartz Day 2024 | Aaron Swartz Day and International Hackathon
Tomtarna gjorde sig redo för ett juluppdrag bland stjärnorna – men i fjol fick renarna vila då rymdraketen Rudolf stod klar att lyfta.
Notera den lilla astronauttomten längst ned i bilden …
För fjärde året i rad stod konstnären Erik Olof Wiklund, född 1989 i Alfta, bakom det gigantiska pepparkakshuset i Gävle länsmuseums entré. Delar av den fyra meter höga och tre meter breda rymdinspirerade pepparkakshuset hade bakats med barn och äldre på Engmansgårdarna i Alfta, och liksom tidigare hade konstnären utgått från sin gammelfarmor Märtas pepparkaksrecept. Ett visst mått av hållbarhetstänk fanns med i degen på 115 kg, då huset till stor del är bakat på ingredienser som har passerat bäst före-datum.
Traditionen med stora, för att inte säga monumentala, pepparkakshus i länsmuseets entré är mångårig. Riktigt hur många år är lite oklart trots ivirigt sökande i tidningars och SVT:s arkiv. Klart är i varje fall att det under mer än ett decennium var konstnären Margareta Persson som stod för design, bakning och konstruktion. Oavsett hur långt tillbaka traditionen går så lockar pepparkakshusen skaror av barn och vuxna till museet, och hade inte Gävlebocken (den stora) eller Lillbocken (NF-elevernas mera blygsamma bock, mer om bockar i tidigare text) på Rådhusesplanaden lockat fram julkänslorna så gjorde den förförande doften av pepparkaka det garanterat.
Doften är en sak, pepparkakshusens storlek är en annan. Inte bara små utan kanske ännu mera stora hakor tappas när de ställs inför skapelserna. 2025 kanske mer än någonsin när huset var rymdinspirerat och inte likt något annat känt bakverk.
Liksom tidigare år var det lönt att titta närmare på konstverket, där fanns alltid detaljer att upptäcka. Ett ufo, till exempel:
Läs gärna mer om Erik Olof Wiklund, sök på hans namn på internet!
Och går ni till länsmuseet för att kolla pepparkakshus, passa på att se på övriga utställningar också, permanenta såväl som tillfälliga. Välgjort och intressant.
När Gävlebocken knäade och stöp i stormen Johannes häromveckan, så stod kanske bockens lillebror pall i bortre änden av Rådhusesplanaden. Lillebror har även under tidigare år fått bära ansvaret för stadens julbockeri. Den första bocken kom på plats 1966, och redan från början blev den illa utsatt av vandaler, så pass att Köpmännen i Enköping som initierat bockbyggandet, 1971 tröttnade och avsvor sig vidare julbockeri. Det innebar inte att Gävle blev utan julbock, Naturvetenskapliga föreningen på Vasaskolan höll ut och Lillbocken fanns fortsättningsvis på Slottstorget i advents- och juletid, inte alltid i fred för vandaler, men eleverna var ihärdiga.
1986 återupptog Köpmännen bockbyggandet och sedan dess är det två julbockar i Gävle, en stor och pampig, så den lite mindre och med en mera luggsliten framtoning. Sedan ett par år står bocken (bockarna) inte längre på Slottstorget, utan på Rådhusesplanaden och för Gävlebesökare i advents- och jultid är naturligtvis den stora bocken ett givet mål, och där den nu står bakom dubbla staket och bevakad av kameror och larm borde den vara säker åtminstone för vandaler på två ben. (För några år sedan hemsöktes den dock av fåglar som försåg sig med allt ätbart i halmen, ett materialmisstag som inte upprepats). Vasaskolans Naturvetenskapliga förenings Lillebror kunde skymtas långt bort framför Gävle stadsteater.
Nog är den stor och fin och väl skyddad från vandaler, men stormen Johannes fick den på knä.
Den längsta perioden bocken fått stå orörd är fyra år, åren 2017–2020. Hur det gick för stora bocken 2025 vet de flesta redan. Följ länken nedan och se hur den tvingas på knä. Följ länken nedan:
På den sidan finns också en länk till en dokumentär om Gävlebocken, gjord av The Guardian. Det, och den, är häpnadsväckande:
Undertecknad reste till Gävle enkom för att se julbocken. Nåja, inte enkom. Lillebror var ett lika stort dragplåster, och årets pepparkakshus i Länsmuseet naturligtvis. Mer om det i separat text.
Fotnot. Naturvetenskapliga föreningen (NF) är en elevförening vid Vasaskolan i Gävle. NF grundades 1906. Föreningen har sedan 1970-talet som tradition att varje år bygga en julbock på Vasaskolans gård för att sedan bära den till Slottstorget där den placeras nedanför den stora halmbocken. En gång på 1980-talet och en på 1990-talet hamnade NF:s bock på 12,5 meter i Guinness Rekordbok. https://sv.wikipedia.org/wiki/Naturvetenskapliga_F%C3%B6reningen,_G%C3%A4vl
Sandarmoch är platsen 7,5 mil från staden Medveshjegorsk i ryska Karelen där anhöriga och andra kunnat samlas för att visa sina respekt för tusentals offer för Stalins terror. Den gemensamma minnesdagen har sedan 1998 varit 5 augusti. Om det var möjligt att samlas i Sandarmoch även i år, är inte känt.
Under 14 månader 1937-38 avrättade NKVD, föregångarna till dagens FSB i Ryssland, fångar från Solovki-fängelset och tusentals andra ”fiender till sovjetstaten” och slängde deras kroppar i omärkta massgravar. Minnet av terrorn och mördandet har levt kvar i Karelen, och 1997 kunde historikern Jurij Dimitriejev, aktiv i Memorials avdelning i Karelen, fastställa att en av massgravarna återfunnits. Hans undersökningar i skogsområdet vid Sandarmoch av gravar och av officiella handlingar i arkiv har lett till att omkring 6000 personer som slängdes i massgravarna kunnat namnges.
I Sandarmoch finns nu minnesstenar resta över enskilda och grupper av de mördade, ryssar, ukrainare, tatarer, finländare, belarusier … bland offren är 58 olika nationaliteter representerade.
Det finns tyvärr ingen anledning att se på dagens Ryssland som en bättre stat än den som ingick i Sovjetunionen på 30-talet. Att mördandet nu sker på andra platser och under namn av ”specialoperation” är ingen förbättring. Inte heller är rättssäkerheten bättre nu. Jurij Dimitrijev, född 1956, har dömts till ett mångårigt fängelsestraff för påhittade brott, Memorial har förbjudits, museet till minne av Gulag har tvingats stänga.
Arkitektonisk frihet i det lilla formatet uppvisade busshållplatser i forna Sovjet. Om det skriver och visar Christopher Herwig i en fantastisk liten fotobok: Soviet Bus Stops.
Några av hållplatserna kan ni se här:
Överst hållplats i Sevan, Armenien. Nere t v Balykchy, Kirigizistan. Nere t h Taldy Korgan, Kazakstan.
Många, många fler kan ni se i boken som jag mera av en händelse fann på stadsbiblioteket i Uppsala. Den bjuder på en skatt av bilder och en annorlunda historia om en union som brukar tas som exempel på dålig, fantasilös betongarkitektur. När mycket ska byggas snabbt och helst billigt är spelrummet för finesser inte stort – det går bra att se i svenska bostadsområden också, och då betydligt senare byggda än de förkättrade miljonprogrammen. Var svenska arkitekter finner utlopp för fantasi, överdåd och lokala uttryck vet jag inte. Det är i varje fall inte i busshållplatser, som gav sovjetiska arkitekter ett andningshål. Två till:
Överst Sipoteni, Moldavien, under den en hållplats, möjligen i Ukraina.
Platsangivelsen på den undre oskarpa bilden är så suddig att texten är oläslig. Möjligen står det Ukraina. Vill ni veta säkert, gå till stadsbiblioteket, avdelningen med böcker om konst, musik, teater, film och fotografi. I katalogsystemet har den huvudklassen bokstaven I, gemena tilläggsbokstäver sorterar in böckerna i specialområden.
När ni nu ändå är där, kolla in den här boken också:
Hidden libraries. Gömda, eller kanske bara inte så kända bibliotek runt om i världen.
Om man inte har möjlighet att resa och se själv så är DC Helmuths bok fylld av bilder och berättelser om biblioteken och deras historia. Här nämns några av dem, vad sägs om:
The Haskell free library & opera house ”A grand dame of Victorian spires and red bricks straddling the Candian and US borders …” Va? Är halva byggnaden i USA, och den andra i Kanada? Ja tydligen. Beskrivningen är från boken.
Teylers Museum Library, Haarlem, the Netherlands ”The first objects in the Teylers Museum collection were collected by Pieter Teyler around 1750. Coins and medals have been preserved. After Teylers dead, the directors of the Teylers Foundation actively continue to collect. They focus mainly on Western European drawings and paintings, instruments, fossils and minerals, and books. This is how the art, Science and the Library are created.” Från hemsidan: https://teylersmuseum.nl
St Bride Foundation Library, Fleet Street ”St Bride Library is a library in London primarily devoted to printing, book arts, typography and graphic design. The library is housed in the St Bride Foundation Institute in Bride Lane, London EC4, a small street leading south of Fleet Street near its intersection with New Bridge Street, in the City of London.” Från Wikipedia.
The Future Library Oslo Norway, opened 2014 En som bidragit till The Future Library är mottagaren av 2024 års Nobelpris i litteratur, Han Kang. https://www.futurelibrary.no
Och så biblioteket som inte längre finns, annat än på bild. Se den och läs om gatubiblioteket: The Rapana street library, Varna, Bulgarien
Bibliotek är fantastiska platser med fantastiska böcker om fantastiska ämnen. Sovjetiska busshållplatser, hallå? Någon som någonsin tänkt på hur … annorlunda de kan vara? Eller funderat över annorlunda bibliotek, runt om i världen?
Schackbänk på cornichen i Beirut. Hitta ut i Enköping.
Schack är inte precis som orientering, men båda är lika förföriska i uppläggen, möjliga som de är att ägna sig åt för alla oberoende av ålder (nåja) och kön. Det förstnämnda troligen utfört inomhus i lugn och koncentration, det andra utomhus i visst fläng och bitvis säkerligen koncentrerat.
Att kommuner erbjuder möjligheter att spela schack på bibliotek eller på torg och i parker är utan tvivel uppskattat – brädena är ju alltsomoftast upptagna. Inte sällan står det åskådare runtom, och när partiet är över bryts tystnad och koncentration till kommentarer och analyser.
I Uppsala stadsbibliotek löd en spelares djupt kända kommentar ”Plååscha” då det just avslutade partiet analyserades. Det betyder dåligt. Spelarna hade uppenbarligen ryska eller ukrainska som modersmål och är återkommande gäster vid brädena i stadsbiblioteket. Så fint att det erbjuds en plats för dem också, där!
Tre schackbräden erbjuds spelare i Uppsala stadsbibliotek, det händer att alla är upptagna, och åskådare står runt om spelarna, färdiga att kommentera men först när partiet är slut.
Att schackbräden i offentliga rum dessutom kan vara ytterst dekorativa visar bänken och brädet på cornichen i Beirut. (se ovan).
Orientering då? Karta och kompass är något att lita på när gps:en lagt av, men även utan beredskapsmotivering är luft och motion rekommendabelt, inte minst i kombination med ökad lokal- och naturkännedom. En försiktig början för lusten att leta kontroller erbjuds i många kommuner av orienteringsklubbar i form av Hitta ut, en tipspromenad utan tips och i fri fart, där Hitta ut-aren kan välja bland kontrollernas svårighetsgrad och som är anpassat till såväl rullstolsburna som deltagare färdiga att hoppa över stock och sten. Och genom buskage, vet en som gjort det.
Så hur ser det ut i Enköping, kommunen vars ”fokusområde 6” handlar om folkhälsa, friluftsliv och spontanidrott?
Tja. Så där, va. Schackspelen lyser med sin frånvaro i huvudbiblioteket och överallt som undertecknad känner till. Det kan bli bättre när Joar Blå övergår från Medborgarhus till kulturhus, men osvuret är bäst. Schackbänkar som i Beirut kan vi nog glömma. Och Hitta ut, som OK Enen förtjänstfullt ansvarat för under ett antal år, fick se det kommunala bidraget till Hitta ut-kartor minskas från 100 till 50 tusen kronor per år i ett förlängt IOP-avtal (ideellt och offentligt partnerskap). Motiveringen till sänkningen var 1. krympande resurser och 2. OK Enen kan söka pengar från regionen. Det finns de som tycker att Hitta ut-are väl kan betala en slant för kartorna. Och visst. Hur skulle det påverka deltagande då, tro? Utvärdering på det, någon? Inte?
Jaha. Tack så mycket för det då. OK Enen, kan man tänka, har fullt sjå med tränings- och tävlingsverksamhet för ungdomar och vuxna, samt med att göra i ordning Hitta ut-kartor och kontroller.
Det blir inte mera trösterikt att tänka på att Skattmansöåbacken fick extra anslag, 250 000 kronor i december 2024 (utöver hyresavtal där elkostnaderna ingår) från Upplevelsenämnden för att driva skidanläggningen under de få veckor som det alls gick att ställa i ordning backen för utförsåkning. (S protesterade i nämnden mot det extra bidraget, EP december-24).
Jag vågar gissa att det är betydligt fler i kommunen som förbättrar folkhälsa och ägnar sig åt friluftsliv med hjälp av Hitta ut, än de som har möjlighet att ägna sig åt utförsåkning på skidor eller annat. Hur tänker nämnden? Om fokusområden i allmänhet, och område 6 i synnerhet.
”Nämen … osåfint!” Besökare häpnar i Storliens högfjällshotells Kopparbar. En bar, visst, men med möbler, och kanske framför allt tak, som inte är likt mycket annat.
Koppparbaren. Takmålningarna som går runt hela rummet skymtar i bildens överkant.
”Tänk att det finns kvar!” Ointresse är ibland den bästa försäkringen mot klåfingrighet. Så kan det vara med interiörerna på högfjällshotellet. Där står inte bara Kopparbaren kvar med väggmålningar, barstolar och sittgrupper.
Sittgrupp i Kopparbaren.
I övre hallen hänger en magnifik gobeläng, en väv av bilder som visar Storlien från heden tid och fram till att det då nya hotellet invigdes 1935. Skidfrämjandet, Friluftsfrämjandets föregångare, som 1927 fick Storliens fjällhemman som donation, finns förstås med i väven.
Den första delen av gobelängen.
Att Blomsterstigen, Enköpings doktor Westerlund och hans luftgäster, fanns med i Storliens historia redan före Skidfrämjandet är lätt att överse med. Skidturister och fjällvandrare är trots allt fler än luftgästerna och medlemmarna i Enköpings Westerlundsällskap. Men även utan Blomsterstigen, vandrar- eller utförsåkarambitioner är högfjällshotellet väl värt ett besök. Det är inte bara gobelängen och Kopparbaren som är kvar från storhetstiden, där är biblioteket och dess möbler, där är målningar med fjällmotiv, förstås, men också med motiv som minner om karolinerarméns katastrofala reträtt över fjällen från Trondheim.
Trapphallen upp till restaurangen.Biblioteket.
Om målningarna i trapphusen och den mindre väv som placerats mera i skymundan där, är minnen från storhetstiden, i likhet med Kopparbar, konstverk och gobelängen är oklart. Men vackert är det med blomster, inne och ute.
Blommor i trappen och en mindre väv som möjligen tillkom i samband med andra världskriget då hotellet stod till militärens förfogande.
Mycket har hänt sedan den nuvarande ägaren tog över 2022 efter att hotellet legat i malpåse under fyra år. Allt som hänt är kanske inte i en strikt antikvarisk anda, sålunda märks sprinklersystemet som installerats efter försäkrings- och brandsäkerhetskrav. Men vattenspridare och rör som kan störa helhetsintrycket är också en säkerhet för gäster och personal. Storliens högfjällshotell är en resa i tiden lika mycket som en resa i nutiden. Interiörerna bjuder på modern kommers (vin/öl, mat och fjällutrustning) men också på samhällets och traktens historia, och som komplement till Vindarnas Tempel där Blomsterstigen vänder ned från fjället, på oväntade höjdpunkter. Som takmålningarna i Kopparbaren, och den oförlikneliga gobelängen.
Publicerat
Värt att försvara?
Vad ska vi då försvara? Det är vad Winston Churchill under andra världskriget ska ha sagt när generalerna ville ta pengar från kulturen och lägga dem på militären. Ja, vad ska vi försvara. Våra bibliotek kanske? Dessa fantastiska institutioner där inte bara svenska böcker, tidningar och tidskrifter finns att tillgå, utan hela världens om än med dröjsmål och kanske med hänvisning till större bibliotek än det geografiskt närmaste.
Biblioteken, där det finns datorer och printrar att tillgå, och hjälp att hantera dem. Inte minst viktigt i dessa svenska tider när varken försäkringskassa, arbetsförmedling eller ens skatteverket tycker att det är viktigt att möta ”kunder”, dvs invånare oavsett medborgarskap, ansikte mot ansikte. För att inte tala om banker som gärna tar våra pengar och går med miljardvinster men stänger eller drastiskt minskar tillgång till öppna kontor. (Vad gäller banker finns det, tack och lov, också goda exempel, med öppna kontor bemannade med ytterligt hjälpsamma människor. Till exempel Sparbanken i Enköping.)
I biblioteken finns inte bara böcker, tidningar och tidskrifter. Där finns cd-skivor och filmer att låna. Där finns kurslitteratur, där finns mötes- och studierum och sittplatser, med eller utan bord, där finns, inte minst viktigt, avdelningar med barn- och ungdomslitteratur. Där arrangeras teater och sångstunder, sagoläsning, bokcirklar, språkkaféer.
Där finns bibliotekarierna, dessa välutbildade och underbetalda människor som hjälper till med det mesta, från att leta litteratur och beställa fjärrlån till att lotsa in på arbetsförmedlingens hemsida. Eller skatteverkets. Hela tiden skyddande integriteten hos de hjälpbehövande.
Generaler kanske man inte kan begära att ska prioritera böcker och kultur framför drönare och kanoner. Men politiker, i synnerhet lokalpolitiker som ska se till de egna invånarnas bästa, av dem kan vi visst begära förstånd och intresse för lokala mötes- och bildningsplatser. Inte minst i orostider.
Bibliotek i främmande städer kan göra en besökare avundsjuk. Huvudbiblioteket i Trondheim är ett sådant. Se bara:
Fröbiblioteket.Barnavdelningen.Musikavdelningen. Noter, skivor, instrument…Liten utställning från arkivet.
Det här ju imponerande , alla hyllor med böcker, läsrum och sittplatser tillkommer ju, och skulle göra vem som helst glad, för att inte säga avundsjuk. Då kan det vara bra att komma ihåg att i Trondheim bor ungefär 195 000 personer. Det är väldigt många fler än i till exempel Enköping med cirka 48 600 invånare. Men ändå. Det finns ju inget som hindrar att även små kommuner satsar på bibliotek och kultur. För vad ska vi annars försvara.
Sugen på mer om street art? Muralmålningar? Internationella konstnärer? Då är det Wildstyle ni söker. Inte formen på graffiti-bokstäver alltså, utan galleriet i korsningen S:t Johannesgatan- Kyrkogårdsgatan i Uppsala. Det är där de visas upp, konstnärerna från när och fjärran.
Verk av tidigare utställare på Wildstyle, bilder vänligen tillhandahållna från galleriet. (Breddaren, på fotot mystiskt skuggad, ljuset inne är bra, är Bates målning som också skymtar inne i galleriet, på den övre bilden)
Den senaste utställaren på galleriet, den danske street art-konstnären Bates väckte Uppsalabornas förtjusning före jul. Tidigare har Konie, Ola Kalnins, Kateryna Komendant, Dekis, Kaos, John Beijer, Henrik Hau, Julia Rio, Waffle och Guldvittring visats där, och nu kommer Emil Öhlund.
Invigning av Öhlunds utställning är det lördagen 24 februari, och den kommer att finnas kvar till och med 17 mars. Emil Öhlunds konst beskrivs i pressmeddelandet inför utställningen som att den ”rör sig i en mystisk drömvärld där barndomsdrömmar och element från tecknade serier och tv-spel flätas samman”, bilder som för en stund vill ge möjlighet att nå en trygg och enkel värld.
