Kategori: mänskliga rättigheter

Publicerat

Tack Galago för Tredje mannen!

”Det var häftigt, kul att vara med där man fick ta i ordentligt. Jag var med vid Hvitfeldtska.”

Sa en polis till mig en gång, flera år efter Göteborgskravallerna. Tonfallet var … inte så kul.

Jag har hört en polis med emfas försvara skottet i Hannes Westbergs rygg också. ”Han vred sig just när kollegan sköt”.

Jaha. Ja då så, det är klart, så dumt av Hannes Westberg. Han skulle ju ha blivit skjuten i magen. Egentligen.

Nu har det kommit en roman om kravallerna och dess konsekvenser för romanens huvudperson. ”Göra rätt” heter romanen Simon Felix Adler har skrivit, och boken recenserades med behärskning i SvD 14 mars under rubriken ”Gatstenen är kastad”. Huvudpersonen Adam går från politiskt ointresserad till våldsbenägen radikal efter att ha hört polisvittnen ljuga i rätten och därefter ha dömts till två år och tre månader i fängelse. En gatsten har han kastat i sammanfattningen av handlingen, men recensionen avslutas med ”… skräcken i polisögonen inne i den bil som träffas av Adams gatstenar.” Pluralformen förbryllar.

Men flera stenar kastades, om än kanske inte av ”Adam”. Poliser skadades, en av dem allvarligt, och tre personer skottskadades av svensk polis, en av dem sköts i ryggen och skadades mycket allvarligt.

I Galago, januarinumret, (jag är mycket tacksam över att kulturredaktionen inte ville befatta sig med Galago, den hamnade i ta-det-ni-vill-ha-lådan, annars hade jag missat den) ger Conny Andersson en intervju, Annie Hellquist skriver. Det är en av de första intervjuer CA ger, han var en av de tre som sköts av polis under kravallerna. Skottet gick genom smalbenet, mellan hälsenan och benet. En ”bra” skada.

Tröttheten som bredde ut sig över ungdomar som ville något annat än bankkriser och miljökollaps är densamma i recensionen (kravallerna och 11 septemberattentaten ”blev den punkt där gräsrotsvänstern gick vilse. Efter dem bleknade en växande rörelse bort.”) som i intervjun. CA förlorade förtroendet för medier, gav inga intervjuer och ägnar sig åt lokala aktivitetsprojekt, inte åt politik.

Den stora behållningen av intervjun är rekapituleringen av vad som hände, och påminnelsen om hur polis och åklagare manipulerade/förfalskade bevis efteråt – som Uppdrag granskning senare kunde avslöja.

Oerhört. Sverige bananrepublik. Undra på att ”Adam” radikaliserades. Undra på att CA förlorade förtroendet för rättssamhälle, media och politik.

I intervjun refereras ett besök CA gjorde vid en utställning om kravallerna några år efter EU-mötet. Han står invid två gamla poliser som tittar på Westbergs jacka i en monter, och den ene ”… pekar mot sin panna och säger på bred göteborgska: ’Den kulan borde ha suttit här’ ”.

Som det är i referat kan det ju bli lite underligt med syftning, men det finns anledning att tro att han inte menade sin egen panna, utan Westbergs.

”Det var häftigt, kul att vara med där man fick ta i ordentligt”.

Publicerat

Den fördömde Depardieu

Depardieu är död, anser Frankrikes motsvarighet till tidningen Rolling Stone, Les Inrockuptibles, meddelade Martin Aagård i Aftonbladet 16 januari -13. Depardieu dog för att han sökte och fick ryskt medborgarskap och därmed plattskatt på 13 procent i stället för den mycket högre skattesats som president Hollande ville införa i Frankrike, och för att han i en intervju i rysk tv ska ha kritiserat Pussy Riot.

Aagård återger citatet:

– Föreställ er om de här kvinnorna skulle gå in i en moské, då hade vi aldrig sett dem igen. De hade inte kommit ut levande.

I en moské har kvinnor avskilda rum eller balkonger runt bönesalen, de ber inte tillsammans med männen. Så visst skulle Pussy Riot komma levande från avskildhet eller balkong. Men man får kanske förutsätta att Depardieu talar om en aktion liknande den i Frälsarkatedralen. De kanske skulle komma levande ut efter en sådan också, vilket straff som skulle utmätas efteråt är en annan sak och något jag inte vill spekulera i.

I vårt sekulariserade Sverige kan Ecce Homo, Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning i Uppsala domkyrka där Jesus avbildades tillsammans med trans- och homosexuella, tjäna som jämförelse. Några upprördes starkt. Tord Harlin, då biskop i Uppsala stift ska ha sagt om utställningen att ”I bästa fall är det dålig teologi, i värsta fall är det hädelse.”

När utställningen senare visades i riksdagshuset citerades Carl Bildt som kallade den för ”ett jippo med syfte att provocera” och jämförde med om man skulle haft en visning av en Pol Pot-utställning. Elisabeth Ohlson Wallin mord- och bombhotades och fick hatbrev.

Förutom hoten mot konstnären kan reaktionerna kanske sammanfattas med ”fy bubblan det här gillar jag inte”. Någon rättssak var det aldrig tal om.

I Ryssland där den ortodoxa kyrkan, inte bara patriarken Kirill, är stark liksom tron hos många medborgare, var det för många platsen för protesten mera än själva protesten som upprörde, och straffet blev två års fängelse.

Det kan kanske ändå vara värt att fundera över vad som skulle hända tre kvinnor som går in i en moské och sjunger ut protester mot imamer och schejker.

Och om skatter – visst har Depardieu råd att solidariskt stanna i Frankrike och betala höga skatter.

Det är många ryska miljardärer som skulle ha råd att stanna i Ryssland och betala ryska skatter också. I stället för att flytta till England, och rent av få politisk asyl där. Det hörs inte många protester mot detta bland våra kolumnister.

Jag har tidigare refererat till boken ”Londongrad – from Russia with cash”. Läs Alltid Putin – och korruption, 29 december i Lottas Allehanda.

I SvD 18 januari skrev Jan Lumholdt en artikel rubricerad En stjärnas haveri. Jag vet mycket mera om Depardieu efter att ha läst den, och det är klart att en hel del inte är smickrande. Kanske lugnast han håller sig borta från såväl moskéer som kyrkor, Gérard Depardieu, eller kanske han skulle behöva ett Gudsord. Men som Lumholdt så fyndigt skriver, Depardieu är ”en man som tycks leva efter devisen ”pfft!”.

Publicerat

Vad skriver vi om? Hur? Och varför?

Vår världsbild, hur ser den ut, och hur blir den till? Genom media? Vänner? Information från organisationer? Genom psykologiska operationer och val av ord, bilder, vinklar i reportage. Och val av vad vi skriver om, förstås.

I trean i gymnasiet ville jag göra ett specialarbete om nyhetsrapporteringen i dagstidningar inför valet. Jag trodde att den kanske såg olika ut i olika tidningar. Jag visste inte hur rätt jag hade. Det visste min presumtive handledare, aktiv kommunalpolitiker. Han avrådde å det bestämdaste och jag skrev om Chile i stället, lärorikt det också. Men hur världsbilder formas är fortfarande lika intressant. Jag har berört det i tidigare inlägg: vem har en klan, en grupp, anhängare, kompisar, ett gäng, sympatisörer, ett band of brothers?

Coming Out i S:t Petersburg och lagen mot gaypropaganda som S:t Petersburg infört och fått godkänd av Högsta domstolen i Moskva har inte bara jag utan också svensk riksmedia rapporterat om. Att en liknande lag föreslagits i duman av en ledamot från Enade Ryssland, att gälla för hela Ryssland, har också framkommit, liksom att den godkändes i första röstningen.

I TT:s text skriven före omröstningen av den utomordentliga korrespondenten Anna-Lena Laurén, framkom dessutom att premiärminister Medvedev, också han från Enade Ryssland, sagt att lagen är onödig. ”Man kan inte lagstifta om alla frågor som gäller människors relationer. Det anser både jag och Enade Ryssland” citerades Medvedev från en tv-intervju i Lauréns artikel. Medvedev hade nog inte riktigt rätt vad Enade Ryssland beträffar, men han fick komma till tals i varje fall.

Men om Litauen är det tyst, vårt baltiska EU-grannland som Sverige ensidigt lovat försvara om det attackeras. Där är homofobin lika stark som i Ryssland, och redan 2009 föreslogs ett tillägg i lagen för skydd av minderåriga som innebar ett förbud mot ”information som främjar homo- och bisexuella och polygama relationer”. Internationella protester och presidentens veto gjorde att tilläggstexten ändrades till att gälla information om alla typer av sexuella relationer.

I en enkät gjord 2010 tyckte nästan 44 procent av de svarande att homosexualitet var en sjukdom, och 70 procent skulle inte stödja en pridemanifestation.

Om homofobin i Litauen och hur den tar sig uttryck har Kjetil Duvold och Inga Aalia skrivit en lång och intressant artikel, ”Fear and loathing in Lithuania” i Baltic Worlds nr 2:2012. (www.balticworlds.com)

Litauen gick med i EU 2004, och är medlem av Nato.

Enligt Duvold-Aalias var EU-medlemskapet och den anda av europeisering som då rådde i Litauen en effekt av att man definitivt ville skära av möjligheterna till ett nytt ryskt inflytande. När detta var säkrat, blev i stället nationalism och ”litauiska värderingar” alltmer framträdande bland politiker och i allmän debatt.

”Many Lithuanians are likely to have a rather utilitarian attitude to the European union: they support it because they think their country – or themselves – will benefit from it. If membership fails to deliver tangible goods, many ordinary citizens will in all likelyhood withdraw their support.” skriver Duvold-Aalias i avslutningsvis. Utvecklingen av demokrati och tolerans mot oliktänkande förklaras komma att, och måste få, ta tid.

Andra aspekter av Litauen speglades nyligen i svenska massmedier, en artikel i Metro måndagen 17 december, och en artikel i UNT söndagen 2 december.

Båda artiklarna handlar om litauiska stöldligor som gör raider mot bostäder och företag i Sverige och för ut godset via Frihamnen i Stockholm eller Oskarshamn.

”Ett skepp kommer lastat” lyder rubriken i UNT. ”Svenskt stöldgods en miljardindustri” är rubriken i Metro. I den senare artikeln berättas om ett samarbete med litauisk polis och ett tillslag mot en bilverkstad i Litauen 2011. Verksamheten hade omsatt minst 90 miljoner kronor under ett års tid – med lyxbilar stulna i Sverige som byggts om och sålts tillbaka.

I UNT hade polisen ”så in i helsike mycket tjuvar” den senaste månaden att extra arrestlokaler öppnats.

Stöldgods ”går i skytteltrafik mellan Sverige och Baltikum – samtidigt står polisen maktlös” skriver Metro.

”Problemen har funnits ända sedan Sverige gick med i EU och vi öppnade våra gränser. Sedan har det bara fortsatt öka” citeras en polis i UNT.

Det är Schengenavtalet det handlar om, 22 av EU:s medlemsstater ingår i Schengenområdet, övriga fem EU-länder har behållit möjligheten att göra sytematiska personkontroller, eller inte uppfyllt kraven för att avskaffa dem, vid sina gränser. Inom Schengen råder annars passfrihet, men alla ska på begäran kunna legitimera sig.

Tar man färjan till Tallinn för en kortkryssning släpps man inte i land utan pass. Om det är likadant i Litauen vet jag inte.

Men har man pass och bilen full av stöldgods går det uppenbarligen bra både att lämna Sverige och åka i land i Litauen.

”Det är som en liten godisbutik i Sverige. Folk är på jobbet på dagarna, man lämnar sina fina villor och lägenheter i godan ro. Man har världens bästa lås, men det hjälper inte mot en rejäl kofot” citeras en polis i UNT.

Men låsförsäljarna är glada får man tro. Och kofotsförsäljarna.

Tullmyndigheten har rustats ned i Sverige efter EU-inträdet, det är EU:s yttre gränser som skyddas genom olika samarbetsorgan.

Vad blev det av det fördjupade polissamarbetet som skulle förhindra gränsöverskridande brottslighet inom Schengenområdet?

Justitieminister Beatrice Ask har i varje fall ett förslag till lösning, hon vill ha skärpning av straffskalan, och kritiserar polisen för att inte agera tillräckligt mot mängdbrott, dit bland annat bostadsinbrott räknas.

Litauen har varit inne i en djup ekonomisk kris, om arbetslösa unga män besöker ”godisbutiken” är kanske inte konstigare än att arbetslösa litauiska kvinnor lämnar familj och barn och tar hushålls- och städarbeten i Sverige.

Varor och tjänster ska flöda fritt i EU, och passfrihet råda inom Schengen.

Det är något som skorrar. Var det så här det var tänkt, varu- och tjänsteflödet, och förbudet mot systematiska personkontroller?

Vilka tjänar på de fria flödena, och vilka förlorar? Skulle alla kunna bli vinnare, och i så fall hur?

Varför är homofobi i Ryssland ett stort och omskrivet ämne, när det knappast nämns i rapporteringen från EU-länderna Litauen, Rumänien, Bulgarien, Lettland och Ungern.

Publicerat

Pike och Philippe har en sak gemensamt

En underskrift som bevisar att arbete sökts, det är vad som krävs för a-kassa i Sverige och för socialbidrag i Frankrike. Pike i Sverige idiotförklarade en arbetssökande som behövde underskriften, Philippe anställde socialbidragspretendenten.

Pike är verkligheten, Philippe är film. Om Pike, eller Christopher Walkendorff Pike som är hans fullständiga namn, skrev UNT onsdagen 12 december och av artikeln framgår bland annat att:

En 57-åriga kvinna sökte jobb vid företaget 55-plussare och skrev i sin ansökan att hon ville ha svar snarast för att visa upp på arbetsförmedlingen. Om detta skrev företagets vd Walkendorff Pike på Facebook, med bild av ansökan ”Det är såna här idioter sossarna vill fortsätta dalta med. Detta är en ’ansökan’ från en verklig arbetssökande vi fick in. Fy fan!”

IMG_5635

Efter artikeln i UNT togs inlägget på Facebook bort, men W P hade dessförinnan sagt till UNT:s reporter att ”man lessnar på att vara mellanlandning för dem som uppenbarligen inte vill ha jobb utan bara är ute efter a-kassa. Vi får 20-30 såna i veckan”.

I en uppföljande artikel dagen efter sade W P att han ville erbjuda kvinnan att prova en plats i företagets städenhet.

Det var ju snällt av honom. Tror någon att kvinnan som W P offentligt kallat idiot kommer att trivas med honom som chef?

Läs artiklarna i UNT, länken till den första är:

http://www.unt.se/uppsala/jobbsokande-idiotforklarad-2010666.aspx

Philippe då? Ja, han är i den franska filmen En oväntad vänskap den nästan totalförlamade aristokraten som söker en personlig assistent. Bland de sökande dyker invandraren Driss upp, nyss utkommen från fängelset. Han behöver en underskrift på papperet från socialbyrån som visar att han sökt tjänsten. Driss väntar i två timmar bland de övriga, prydliga och utbildade, presumtiva assistenterna men stormar till sist förbi dem, kräver underskriften av sekreteraren men visas i stället in till Philippe för intervju.

Det slutar med att Driss får jobbet, mot allas inrådan. Driss brist på medömkan gör Philippe gott, materiell trygghet är nytt för Driss. De är olika i nästan allt, men utvecklar en vänskap som befästs.

Filmen bygger på en verklig historia, men hur mycket i filmen som också hände i det verkliga mötet mellan männen, är oklart.

Om scenen med underskriften på intyget till socialbyrån är taget från verkligheten vet jag alltså inte, men det förefaller inte orimligt att bidragsproceduren i Frankrike liknar a-kasseproceduren i Sverige.

Så Pike och Philippe har det gemensamt: Någon behöver få ett papper signerat av dem för att komma vidare i sitt liv, så annorlunda mot de liv Pike och Philippe lever.

Men Pike ser en idiot. Philippe en människa.