Eljest – Sida 5 – Lottas Allehanda

7 februari, 2016

Hoppla Hultman

Musikförläggarna har stolt förklarat genom sin chef Nutta Hultman att en licens har skapats för låttexter, ackord och noter. Den riktar in sig på mindre sidor som bloggar och ideella föreningars sajter.
Licensen ska köpas för tre hundra (300) kronor per år av sidor som uppfyller särskilda kriterier, bland annat ska de inte ha mer än max 10 000 unika besökare per år, vara icke-kommersiella och inte uttrycka politiska eller religiösa åsikter.
De där 300 kronorna ska berättiga till att återge max 20 låtar (text, noter eller ackord) per år.
Intäkterna från licenserna ska Musikförläggarna fördela till rätt personer, exempelvis låtskivaren eller till musikförlaget.
Men Musikförläggarna tänker också kräva att upphovsmän anges till den text/musik som läggs upp. Och ackorden, får man förmoda.
Sveriges kompositörer och textförfattare, SKAP, samt Föreningen för svenska tonsättare FST, ska ha givit sitt stöd till införande av den nya licensen, och Stims promotionsnämnd är också med som stöd.

Låt mig nu återge en av de vackraste kärleksdikter jag läst:

Min älskade.
Vi såg på varandra
och var blinda.
Då tog vi varandras blindhet
och började se.
Men vi grät.
Då tog vi
varandras sorg
och vi skrattade.
Sedan tog vi
varandras skratt
och såg in i
varandras hjärtan.
Du och jag kanske
ska vara samman
ett tag.

Den finns med i Staffan Westerbergs bok Hoppla, utgiven 2014 av Tundell och Salmson AB.
Till boken finns en cd där Staffan Westerberg sjunger en del av texterna i Hoppla – dock inte dikten ovan, den läser han. Den är lika vacker hörd som läst.

Jag har ingen licens, det är lika säkert som att jag inte har mer än 10 000 unika besökare per år och är icke-kommersiell. Det där med politik och religiösa åsikter däremot skulle säkert kunna diskuteras. Och vad åsikter beträffar skulle säkert mycket på små sidor, utom möjligen öppettider i t ex hembygdsgården, kunna diskuteras. Vägsamfälligheter med synpunkter på kommunala vägbidrag som citerar översatt King of the Road? Bostadsrättsföreningar med synpunkter på rot-bidrag och citerar 44:an? Elevråd med synpunkter på skolluncher och citerar Bring me a burger?

Hultman och Musikförläggarna ska ha haft konsulthjälp att skanna igenom nätet för att hitta sidor som faller inom ”licensramen”. Är det som att söka ordföljder för att spåra plagiat i elevuppsatser månntro, och har konsulterna kunnat vaska fram alla sidor med ovannämnda kriterier där låttexter återges? Eller är det alla hemsidor över huvud taget som ska få mejl från Musikförläggarna om text/musik/ackord dyker upp?
Många mejl blir det. Undrar hur många som kommer att fastna i spamfilter?

Men att tråla nätet efter text och musik är inget nytt – magasinet Wired, May 15, 2015, hade en lång och intressant artikel om företaget Kobalt under rubriken ”How data saved music”.
Tillåt mig citera ur inledningen till Kevin Gray’s artikel Kobalt Music Group, dess grundare (2001) och vd Willard Ahdritz:
”Musicians say there is no money in streaming, says Ahdritz…That’s what you know, isn’t it?… Well, that’s wrong…You see, someone has lied to them.”

Över fem uppslag med karaktäristiskt rörig Wired-layout, bilder, hyperintressant text och illustrativ grafik berättas sedan om Kobalt och Ahdritz. Grundaren presenteras som förutvarande programmerare i Sveriges armé, grundare av Telegram Records som såldes 1993, och efter examen vid New York University’s Stern School och Business och så småningom arbete vid British Airways som idén till Kobalt och det gigantiska dataprogram som gör det möjligt att spåra användning av musik i alla upptänkliga sammanhang världen över, och ta betalt för det. Spårningen visualiseras också: antal, plats, geografisk och lokalmässigt, typ av media …
Betalningen går direkt till artisten, inga mellanhänder. Ansvarsfull redovisning och transparens, ”accountability and transparency” är vd:s ofta upprepade ord enligt Gray.
Från tiden som skivbolagsdirektör vet han hur lång tid det tar för artister att få ersättning från stora skivbolag, förlag och diverse organisationer som till exempel Stim.
Gray citerar Ahdritz: ”The music industry is historically opaque. And it still is. There is a lot of fear among artists that they are not getting paid. I tell them, ’You are right. You’re getting screwed.’”

Sonny Moore, 27 år, aka Skrillex, dj, musikproducent och låtskrivare intervjuas av Gray:
”A generation of artists like Moore embrace the streaming model and, oddly, even the sharing of pirated downloads. ’My philosophy is get the music out to as many people as possible’ Moore says. ’I spend a big part of my career onstage. That’s why I make records, to get people to shows, because I dj. When people hear me, they want to be there.”
Och längre fram: ”Some 12-year-old kid listening on YouTube or SoundCloud is not going to buy my records, Moore says. If I took my stuff off, it’s going to alienate my fans. Theyr’e not going to say, ’Oh crap he’s not on Spotify, I’d better go somewhere else’. They will say ’There’s other stuff on here, I’ll just grab that instead.’ … (about fan uploads on YouTube:) Taking it down is just a dinosaur way of thinking. You can monetise with ads. It’s good money and it promotes my music.” ”

Det är något befriande över Moore, aka Skrillex. En befriande insikt. Nätet gör oss fria att välja något annat, och fort går det. Bättre då att läsaren/lyssnaren finns kvar, hos Moore i det här fallet.
Vidare om Kobalt och trålning på YouTube: ”If it detects any commercial matches – an advertising agency using a tune without permission, for example – Kobalt goes after those responsible. If it’s a fan video, YouTube often pays up.”
Kevin Gray berättar väldigt mycket mera, om flera artister, om teknik och om Kobalt och Ahdritz.

Läs artikeln! Läs Wired!
Kobalt gör i världen med kommersiella aktörer vad Nutta Hultman och Musikförläggarna vill göra i Sverige med icke-kommersiella.
Månne det är vad Moore kallar ”a dinosaur way of thinking”.

Den som av kärleksdikten ovan fick smak på Hoppla och Staffan Westerberg, som har mycket mer att ge, rekommenderas besök i bokhandel, fysisk eller nät-.

21 december, 2015

Pepparkakshotell

pekbild

Hilton Moskva, Leningradskaja Hotel, december 2011.

Maken till pepparkakshus!

Nej, jag rörde det inte. Jag visar var mitt rum är.
Dessutom var det skyltat Rör ej! och dörrvakten hade stilig uniform och såg sträng ut.

10 oktober, 2015

Befrielser av olika slag

Det finns så många sätt att protestera mot sakers tillstånd. Somt får rubriker och liverapportering, annat sitter där bara på broräcket en dag.
Exempel på det första var den märkliga manifestation som ska befria kvinnors bröstvårtor. Uppenbarligen är åtminstone en del av budskapet att lika väl som män har bar överkropp i badhus och på stränder så ska kvinnor få ha det.
En annan del är att amning ska få försiggå fritt i offentligheten utan sippa kommentarer.
Och en tredje att själva ordet ska få nämnas och företeelsen visas utan att blockeras på populära sajter på nätet, samt att ett, om än oavsiktligt, visande av kroppsdelen i fråga, inte ska leda till moralistiska utgjutningar och fyrop.

Om de sistnämnda kan jag odelat hålla med.
Om det näst sista är min tro att förmodligen mår både mor och barn bäst av att matstunden sker i lugn och ro, snarare än i offentlighet. Amning är ju inget latmansgöra, varken för modern eller barnet. Sippa kommentarer bör man likväl slippa, om det nu är svårt att finna en rofylld plats då barnahungern sätter in.
Och om det förstnämnda kan jag bara säga att eftersom det är rimligt att anta att det finns människor i badhus och på stränder som på ett eller annat sätt besväras av bara kvinnobröst och bröstvårtor , så borde de befriade bröstvårtorna kunna hålla sig borta därifrån. Det är det där med att inte låta den egna friheten inkräkta på andras.

Dessutom kan jag tycka att det i dessa tider då det är så oerhört ovanligt att kvinnor inte har bh under skjortor och blusar, så kan väl inte frihetsaspekten vara särskilt djupt rotad. Från en i en betydligt yngre generation än min egen har jag till och med fått höra att bh-kupors främsta funktion är att hindra att bröstvårtorna syns.
Vilken nytta är det då med att några kvinnor marscherar barbröstade på Uppsalas gator en oktoberkväll?

Personligen finner jag den stillsamma handduksprotest som en dag i oktober dök upp på bron från Gamla torget över ån till Fyris torg mera tilltalande. Handduken gjorde tjänst som banderoll och på den stod tryckt:

handduk

Se där en poetisk protest och befrielse som inte ”struts and frets its hour upon the stage and then is heard no more”.

Det finns ju så mycket annat man kan göra än torka tallrikar och visa brösten.

26 juli, 2015

Böcker eller grönsaker?

Böcker eller grönsaker? Böckerna föreföll inte vara ett valbart alternativ i en Metroartikel om ”grön revolution” i USA 28 april i år.
I den gröna revolutionen ingår skolträdgårdar och odling av grönsaker som en del i förbättring av kostvanor men också som ett sätt att kombinera teori och praktik i undervisning. Och förstås ge alternativ till gatugäng och subkulturer. ”Det händer något magiskt med barn när de lär sig att vårda det som växer” säger Stephen Ritz som i artikeln berättar om trädgårdsprojektet i södra Bronx, New York.
Först långt ned i texten nämns närmast i förbigående att Ritz’ nästa projekt är ”att göra om skolans bibliotek till en inomhusträdgård”.

Hur det är tänkt framgår inte. Kanske ska odlingslådor placeras mellan bokhyllorna? I så fall, kultur som kultur.

Men ska böckerna ut och odlingslådorna in, kanske på hyllor för att få mera utrymme för lådor, då blir jag kallsvettig.
Om det i planerna kanske ingår att böcker, böcker av papper med hårda pärmar, inte längre behövs eftersom e-böcker och läsplattor som inte behöver något fysiskt utrymme är bättre. Då blir jag verkligt orolig. Inte bara för min principiella inställning till e-böcker, ekonomin runt dem, och de möjligheter som finns att manipulera texten i dem, utan också för att bokhyllor med böcker att botanisera bland är lika viktiga för andlig växt som grönsaker för lekamllig.

Bibliotek är, eller borde vara, öar av lugn, läsning och koncentration. Fredade zoner, som Josefin Holmström skrev i en krönika i SvD 9 juni 2015. Krönikan var en kommentar till tidigare rapporter om hur bibliotek på en del platser av grupper av barn, ungdomar och vuxna i stället används som uppehållsrum och fritidsgårdar med stök och bråk och t o m hot mot besökare och personal.
Holmström jämför med biblioteket i University of Cambridge där ”tysthetsnormen” (av någon anledning inom citationstecken) bejakas och försvaras.

Det finns de som anser att bibliotek ska vara mötes- och umgängesplatser, om än utan bråk och stök.

Bättre vore om tysthetsnormen och lugnet fortsatt vara det normala på alla bibliotek. Att de får vara en plats dit såväl barn som ungdomar och vuxna kan gå för att få det lugn som behövs för till exempel läxläsning.
Det borde vara extra eftersträvansvärt då hemmen inte kan erbjuda den lugna avskildhet som studier kräver. Trångboddhet är inget nytt problem, inte i Sverige och inte i världen. Desto viktigare då att kunna erbjuda ett offentligt tyst och väl upplyst rum med arbetsplatser där studier och läsning kan bedrivas.

I en kommentar förklarade en boende i ett av de områden där biblioteket tvingats stänga på grund av allt bråk, att ungdomarna ”inte har någonstans att vara, det är för trångt hemma”. Hemmavarande systrar kunde också vara ett hinder för att ta hem kompisar.
Gärna kompisar men NIMH alltså. Alternativet blir att förstöra för ”de andra” i stället – en riktigt risig attityd.

Kanske systrarna skulle må bättre av att vara på lugna och tysta bibliotek eftermiddagar och kvällar, och ”kompisarna” lämnas att leva rövare i hemmen, om det mot förmodan skulle accepteras av föräldrarna.

Men odlingslådor och -lotter kunde kanske bli ett alternativ för kompisarna som inte har någonstans att vara? Kanske är det så att det skulle hända något magiskt med barn och ungdomar även i svenska förorter om de lär sig vårda det som växer, just som Stephen Ritz sade i Metroartikeln om barnen i Bronx.
Det kan i varje fall inte få vara så att de tillåts förstöra för folkbiblioteken och deras besökare.

2 juni, 2015

Ha-ha-ha-haggis!

Det finns haggis i Uppsala!
En gång för nu ganska länge sedan kom jag aldrig fram till Aberdeen där det skulle finnas en restaurang med året-runt-haggis. Det grämde mig inte, men jag var lite besviken. Det ska finnas en i Edinburgh också, men inte heller dit kom jag iväg.
Flera år senare tog Craig, en vänlig skotte, med sig haggis till vårt julfirande – jag njöt av haggisens konsistens, okladdig pölsa, och med starkare smak av timjan. Resten av familjen förhöll sig mera avvaktande.
Sedan dess har jag suktat. Tills nu. Det finns Haggis naturell, Haggis smaksatt med drambuie, Haggis smaksatt med whisky … och … vad kan jag mer begära? Vegetarisk haggis kanske. Och jo, det finns också.

Great chieftain o' the puddin'-race! — Great chieftain o’ the puddin’-race!

Muggen kostade fem kronor på Brödet & Fiskarna, second handaffär i Enköping. Jag köpte den naturligtvis även om texten är djupt lögnaktig. Den syns inte på bilden, men där står:
The facts. THE TRUE haggis is a very RARE & SOLITARY BREED, congregating once a year on Jan 25th at a REMOTE THISTLE PATCH near the N.E. Shore of Loch Ness. There the TRUE HAGGII celebrate the National Slaughter of their Rivals, the COMMON HAGGIII, with real Haggis Dancing, Tossing & Putting before flying back to their HIDDEN HAGGIS HAUNTS in the HILLS. NESSIE has been known to join in these CELEBRATIONS.

Som var och en kan förstå har ovanstående inget med verkligheten att göra. Haggisar flyger inte, de har inte klor på fötterna och de far inte runt med tistlar i munnen och ser fåniga ut.

De riktiga haggisarna lever i Högländerna, i fred och frihet och oftast utan att bli störda av varken djur, människor eller flygande wannabees.
Det som utmärker dem och tydligast skiljer deras fryntliga fysionomier från får, är deras kortare vänsterben. Detta tvingar dem att alltid gå i vänstervarv i bergen, något som är en stor fördel eftersom många av de stigar de beträder är mycket smala, och inte alls anpassade för mötande trafik.
Man kunde tro att dessa fredliga varelser som inte är någon till förargelse skulle få leva sina liv i frid och var och en nå hög ålder och kunna samla sina fränder på långa vandringar i vänstervarv sökande efter skydd och föda.

MEN. Så är det inte. Och det är det enda som stämmer med den osakliga texten citerad ovan; en månad om året lever haggisarna farligt. Det är i januari, inför firandet 25 januari då alla skottar vill ha haggis till den traditionella middagen på Robert Burns födelsedag. Möjligen läser de då också Burns poem Address to a Haggis.

I januari går jägare upp i Högländerna, beväpnade endast med sina råa röster. Och de går i högervarv, sökande längs haggisarnas stigar efter byte.
När de möter en stackars haggis ropar och hojtar de så mycket de orkar, och tvingar haggisen att vända och fly.
Vad händer då tror ni? Med kortare vänsterben i högervarv på ett berg?
Jo haggisen förlorar balansen, tumlar ner för berget och slår ihjäl sig.

Där nedanför berget kan de sedan tas om hand och förvandlas till … haggis och serveras 25 januari.

Fair fa’ your honest, sonsie face,
Great chieftain o’ the puddin’-race!
Aboon them a’ ye tak yer place,
Painch, tripe, or thairm:
Weel are ye wordy o’ a grace
As lang’s my airm.
(den första av Burns dikts åtta strofer, resten finns på Wikipedia)

En grym och sorglig historia, och lika osann som den på muggen.

12 maj, 2015

Blott Skottland skotska lagar har

Det är inte mer än rätt att Skottland har skotska lagar, men inte alltid lätt att förstå hur lagstiftarna tänkt när de formulerades.
Som med lagen om ”Offensive Behaviour at Football and Threatening Communications Act”.
Det är lätt att förstå delarna av lagen, det är kombinationen som gör den … underlig.
Är det hotfulla uttalanden i allmänhet som menas, eller ska de ske i samband med fotboll? Och om man uppträder oförskämt i samband med fotboll, ska det kombineras med hotfulla uttalanden för att bli straffbart?

Det var BBC Scotland som rapporterade att en spelare i Celtic gripits med hänvisning till nämnda lag efter ”en incident på en pub i Edinburgh förra året.” Själva gripandet dröjde alltså, och verkställdes först efter en match i januari mellan Celtic och Ross County i Dingwall.

Juridik! Ett mysterium … i detta fall ett skotskt dylikt.
För visst borde det väl finnas en mera generell lag mot att rikta verbala hot mot människor, även i Skottland? Det kan inte vara så att det kom upp som ett potentiellt brott bara i samband med oförskämdheter vid fotbollsmatcher. Eller?
Förresten, ”communications”. Omfattas hotfulla sms och mejl också kanske? Hot levererade med brevduva, skrivna på en ballong, telegram (om sådana fortfarande finns) till motståndarlagets läktare i kombination med ”mooning”?

Kanske bäst att inte tänka för mycket på skotska lagar. De gäller trots allt i Skottland, och det är framför allt skottar som behöver förstå dem.

26 april, 201522 oktober, 2023

Street Art Enköping – medborgarförslaget

Öppna väggar, graffitiprojekt, Street Art-vecka, upprustning av den Street Art som finns i Enköping.
Det är vad Mårten Wedebrand föreslår att Enköpings kommunpolitiker ska ställa sig positiva till.

Wedebrand lämnade in ett medborgarförslag som togs upp vid Enköpings kommunfullmäktiges senaste möte 13 april. Förslaget har nu sänts vidare för behandling i kommunstyrelsen, och kommer förhoppningsvis tillbaka till fullmäktige med åtminstone delvis positiva besked.
Mårten Wedebrand refererar i sitt förslag till södra Spanien där flera stora Street Art-projekt nått närmast världsrykte. Att Enköping ska bättra på sitt parkrykte med att också locka graffititurister är kanske inte gjort i en handvändning, men som Wedebrand skriver, det skulle ge såväl unga som äldre möjlighet att ”utveckla sin konstnärlighet och färdigheter”.

Länk till Enköpings kommunfullmäktiges protokoll, ärendet anmäls på sid 14 – medborgarförslaget i sin helhet har jag inte hittat på nätet:
http://w3d3.enkoping.se/__D2_DOWNLOAD__/91cfbfed-df80-4216-8e07-4bca98ac1b43/Protokoll_kf_20150413.pdf

Street Art är aktuellt även på andra sätt, till exempel i Snösätra industriområde i södra Stockholm där helgen18-19 april bjöd in till Spring Remake. Det största graffitieventet någonsin enligt vad initiativtagaren Daniel Rhodin refereras ha sagt i media. Länk med text om och bilder från eventet:
http://dokument.org/2015/04/20/spring-remake-2015/

Över hundra graffitikonstnärer ska ha deltagit i Spring Remake, där fastighetsägare till (förfallna) industrifastigheter har upplåtit väggarna till konstnärerna.

Att Enköping ska kunna konkurrera med ett sådant event är mycket begärt, men redan nu finns det mycket att se på väggar och i vägtunnlar runt om i staden. En del av målningarna är välhållna, andra har blivit nedklottrade och nästan helt förstörda. Och fortfarande finns det tunnlar som helt saknar målningar.
Nog tror jag som Mårten Wedebrand att Street Art skulle bidra till att göra Enköping bitvis mindre grått, och också ge möjligheter för intresserade ungdomar (och äldre) att uttrycka och utveckla sina talanger.

Och för de som tänker i entreprenörstermer: det går åt färg (försäljning), och handledning (arbetstillfällen) och det finns, som Enköpingsbor borde veta, graffitikonstnärer med världsrykte (Banksy är bara en av dem). Några till besökte Enköpings Street Art-vecka hösten 2014 (Inkie var en av dem).
Om Inkie med flera och med mera skrev jag på bloggen i mars:
https://lottasallehanda.wordpress.com/2015/03/03/street-art-grp/

Hur det blir med kommunen och Mårten Wedebrands medborgarförslag återstår att se. Ingen tid har satts för när kommunstyrelsen ska återkomma med besked till fullmäktige och förslagsställaren.

18 mars, 2015

Ord och avsikter

Tänk, för 34 år sedan skrev en författare ”negrer” i en svensk roman! Och nu är författaren medlem av Svenska Akademien! (1)
Och för ett par år sedan blev en film om Monica Zetterlund hyllad, och inte bara filmen, Monica själv också. Tänk då att i mitten av 1960-talet, då sjöng hon Svart-vit calypso, med ”neger” i var och varannan strof. Harry Belafonte fanns med på scenen när hon sjöng.(2)
Självaste Suzanne Brøgger använder n-ordet i romanen Ja, pocketutgåvan 1984. Men hon använder å andra sidan också könsord och beskriver sex på ett oförblommerat sätt, så det kanske tar ut varandra.(3)

Huvva.

Nu är det andra tider. Pippi Långstrump blir omskriven i flera bemärkelser, och hennes pappa ska vi tala tyst om. Svart-vit calypso kan väl inte spelas i varken radio eller tv, och Alexandra Pascalidou tyckte i Ring P1 att en kvinna som under större delen av sin levnad sagt neger och aldrig menat något illa med det, väl kan skriva upp det på en post it-lapp om hon nu inte kan komma ihåg att så får man inte säga längre? Så brukar Pascalidou göra när hon behöver komma ihåg något när hon går och handlar.

Det är otvivelaktigt så att det finns ord som används nedsättande. Invektiv, som det också kallas. ”Neger” har jag sällan hört användas i nedsättande betydelse, det finns andra ord för färgade som definitivt är invektiv, och som jag aldrig någonsin använt och faktiskt inte ens hört användas annat än på tv och i filmer.

Däremot kan jag, född -56, ibland komma på mig med att säga ”neger”, precis som kvinnan som ringde Ring P1 och tyckte att det kunde väl vara förlåtet om den som länge inte sett något ont i just det ordet, ibland lät undslippa sig det utan onda avsikter.
Det tyckte alltså inte Pascalidou, hon rekommenderade post it-lapp, och tillät sig också fortsätta förlöjliga kvinnan i nästa samtal i programmet. Härskarteknik kallas det.

Det berörde mig illa.
Det berörde mig så illa att jag nu undrar om den semantiska rättroheten som hävdas av många tjänar som substitut för att med kraft agera mot de betydligt större och allvarligare former av diskriminering som förekommer av människor med annan hudfärg än blekskär och namn som inte följer skandinavisk standard, eftersom det är betydligt svårare att göra något åt.

Men det är faktiskt värre om folk inte får jobb eller bostad för att deras namn klingar främmande eller deras hudfärg är ”fel”, än om folk utan onda avsikter råkar använda ett ord som långt fram i tiden varit helt ok att använda.

Och romer – naturligtvis ska den beteckningen användas om det är vad de själva föredrar att kallas.
I Karl-Magnus Gauss bok Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien, berättar han om Lunik IX:
”Att klasskillnader härskade i Lunik IX hade jag fått veta; men att det dessutom var ett stelt kastsamhälle skulle jag på egen hand inte ha förmått uppfatta förrän efter lång tid. (…) Till Lunik IX hade, fick jag veta, medlemmarna av tre olika kaster flyttats (…) Roma utgjorde den högsta kasten … ciganik den mellersta kasten som rymmer den halvt nedsättande halvt uppskattande betydelsen ”skojare, bedragare”… I den lägsta kasten, som var besläktad med de oberörbara i Indien, återfanns degesi. … En degesi fick inte försöka ta sig in i en roms bostad, än mindre i hans familj. Han ansgås vara oren … degesi betyder hundätare. ss 37-38.” http://lottasallehanda.wordpress.com/2014/10/24/romska-tiggare-eu-och-gauss/

Alldeles oavsett om det finns olika namn på olika romska klaner, eller kaster med Gauss’ ord, i Slovakien är det den beteckning som folkgruppen själv föredrar som bör användas. Min poäng i det här sammanhanget är att intentionen kan vara viktigare än vilket ord som används, ett vänligt ”zigenare” är bättre än ett giftdrypande ”rom”.
Antiziganism heter det för övrigt fortfarande.

Ett exempel från en annan samhällssektor: Känn efter hur ”kommunist” uppfattas, i tilltal eller som beskrivning. Positivt? Negativt? Används det? När? Av vilka?
Går det att föreställa sig en Ring P1-värd, journalist eller debattledare som nedlåtande säger att ”du kan väl skriva ’vänsterpartist’ på en post it-lapp så det blir lättare att komma ihåg?”

Om förändringar av ord och innehåll i barnlitteratur i efterhand skriver för övrigt Lilly Hallberg och Marianne Steinsaphir i Ordfront Magasin 6/2014 under rubriken Den onda moderns återkomst – om hur elaka mammor i sagor blev elaka styvmödrar, och varför.
Hur detta ska hanteras i tider av skiftande familjebildningar återstår att se. Enklast kanske att ignorera det. Eller sagorna.

1. Svart-vit calypso finns inspelad på vinyl, om också överförd till CD är mig obekant. Texten är definitivt inte rasistisk.
2. Akademiledamoten Klas Östergrens n-ord finns i Gentlemen, s 242 i Månpocketupplagan från 1980. Det används inte nedsättande. Om nya upplagor ändrats vet jag inte.
3. Suzanne Brøgger använder n-ordet på sid 71, Wahlström & Widstrand, pocketupplagan 1985. I den mån det är nedsättande så är det inte riktat mot de färgade.

3 mars, 201522 oktober, 2023

Street Art Grp

Det finns ett ord för den som gör det som följer: fotograferar graffiti.
Street art groupie – det känns bra att inte gå onämnbar genom Enköping.

I Enköping är graffitin, väggmålningar, en sedan länge känd och accepterad konstform.

Se bara muralmålningen på det tidigare glasmästeriet, målad av Enköpingskonstnären Erik Beckeld.

Och Enköpingsvyerna på östra sidan av järnvägsviadukten på Fjärdhundragatan, målade av skolelever under ledning av Eric Beckeld som också var bildlärare:

Men det finns andra målningar, i andra viadukter, som den här cyklisten i gång- och cykeltunneln under Västerleden närmast Västerledsskolan:

Och på motstående tunnelvägg:

Nog ser den roligare ut än gc-tunneln några hundra meter längre upp på Västerleden, kal och bar och grå:

Men det är klart, graffiti och tunnlar lockar också dem med mindre konstnärlig förmåga att uttrycka sig. Fantasin förefaller det ändå inte vara något fel på. Se bara texten på en del av väggen i Västerledstunneln, en cyklist skymtar under bokstäverna:

Felstavat … tj- ska det väl vara?

Vad nu det skulle vara bra för?

Det är där fantasin kommer in. Bilderna man får …

I höstas tog Enköpings konstförening tillsammans med kommunens upplevelseförvaltning ett stort grepp på graffiti som konstform, och under tre veckor hängde verk av KVB, Inkie och Bates på väggarna i Konsthallen. ”Streetart, graffiti och urbanism – en introduktion till den nya samtidskonsten, i samarbete med galleri urban art” löd introduktionen till utställningen i konstföreningens presentation av utställningar hösten 2014.

Men det räckte inte med en utställning – det anordnades ett evenemang i Skolparken där Inkie och KVB, Viktor Byhr, fanns med och elever från Enköpingsskolor kunde prova på graffititeknik. Inkie och Byhr gjorde också varsina stora graffititavlor som sedan stod utanför Konsthallen som lockbete för besökare.

KVB:s och Inkies målningar från Skolparken finns nu i skateavdelningen i Ungdomens hus på Sandgatan. Där fyller de ut ännu en del av den vägg som sedan tidigare pryds av en flera meter lång målning signerad Dräng. Signaturen är målningen, wildstyle, en bokstavsbild med massor av färg och dynamik.

De två var också i Rombergagården och målade en av väggarna i ungdomsgården. Michael Segersköld och Toi Salman var behjälpliga och tog ned lakanet som skyddade målningarna, och flyttade undan pingisbordet.

Och sedan blev det lättare att se målningarna:

De nya målningarna ger ett nytt konstnärligt uttryck i ungdomsgården som redan har en vägg målad av Enköpingskonstnären Leif Ahnlund från 1967 då ungdomsgården invigdes, en målning som restaurerades och utvidgades av konstnären till återinvigningen 2009.

Leif Ahnlunds väggmålning i Rombergagården.

Naturligtvis finns det inte bara felstavade utrop över Enköpings graffitikonst och på väggar, där finns tags också, trist klotter.

Som det här:

Bättre då att se muralskulpturen i hörnet Östra Ringgatan-Ågatan:

För den som vill se mera graffiti i Enköping kan tunneln under järnvägen på gc-vägen mellan Boängsgatan och Gamla Stockholmsvägen rekommenderas. Några bilder därifrån:

Säkert också fritidsgårdsavdelningen i Ungdomens hus, och väggen i Klätterklubbens lokaler i gamla Hamnverken. Och kanske blir det en Street Art Festival i Enköping längre fram. Planer för en sådan finns.

Om det blir så är Enköping en av de kommuner som, i stället för den nolltolerans som likställer klotter och graffiti, uppmuntrar välgjorda målningar på platser som annars skulle vara ”döda” utrymmen.

Vid konstvetenskapliga institutionen i Stockholm lade Jacob Kimvall fram sin avhandling The G-word: Virtuosity and Violation, Negotiating and Transforming Graffiti i december förra året. Avhandlingen undersöker hur förståelsen av graffiti påverkas av samhällsintressen och institutioner. Ett av hans exempel är graffitin på Berlinmuren. Vem har inte sett målningen av Brezjnev och Hoenecker som kysser varandra? I Situation Stockholm, januari 2015 finns en längre intervju med Jacob Kimvall under rubriken ”Graffitidoktorn”.
Han liksom andra ifrågasätter den slutsats som nu senast stiftelsen Tryggare Sverige torgfört, att laglig graffiti inspirerar till olaglig graffiti. ”Ingen vet säkert” säger Kimvall till reportern Maria Lindén.

Reser ni till andra städer kommer ni säkert att se mycket mera graffiti, små målningar och stora muralmålningar.

I Uppsala har Carolina Falkholt dekorerat husväggar med muralmålningar av teckenspråkstecken som ingen skulle komma på att kalla graffiti, men som ändå kan vara väl värda att nämna i detta sammanhang. De höga husen finns vid Västertorg i Eriksberg, Techne återfinns på ”Lilla Framsidan” av Gottsunda centrum.

Den här stora väggmålningen passerade jag av en tillfällighet i Köpenhamn, och blev glad både över målningen och för att jag hade kameran med mig:

15 januari, 2015

Stoccafisso från Røst

Omkring 40 miljoner ton torsk fiskas upp utanför Lofoten och Nordlands kust från januari till april varje år. Inte vilken torsk som helst, det är skrei.
Könsmogen, 4-5 år gammal torsk som ätit sig stor i Barents hav och nu simmar sig stark mot strömmen ned till Lofoten och platsen där deras föräldrar en gång lekt. Det är när de fiskas upp som de blir skrei, ett kvalitetsmärke för den norska torsk som levt i Ishavet långt från stationära torskstammar längs kusterna. ”Vit, fast och smakrik” beskrivs torsken i Norges sjømatråds broschyrer, och också i broschyrerna från olika fiskefabriker.

Ahniwa Ferrari The Cod of Ethics See: friendfeed.com/lsw/4ad34a8d/inspired-by-this-thread Original fish here: www.photolib.noaa.gov/htmls/figb0314.htm — Ahniwa Ferrari CC
The Cod of Ethics
See: friendfeed.com/lsw/4ad34a8d/inspired-by-this-thread
Original fish here: www.photolib.noaa.gov/htmls/figb0314.htm

En del av de 40 miljonerna ton landas på Røst, Lofotens sydligaste kommun som består av 365 öar, är 10,6 kvadratkilometer stor och har drygt 600 bofasta familjer. På huvudön, Røstlandet, finns sex fiskfabriker som köper in fångsterna från de omkring 600 fiskebåtar från hela Norge som landar sina fångster i hamnen.
AS Glea är en av fabrikerna. Vägen dit från Fiskarheimen, vandrarhem med restaurang som drivs av Inre sjömansmissionen, kantas av träställningar.

På ställningarna hänger skrei, hopknutna två och två och hängda där till tork i vinden som aldrig stillnar, och i temperaturen som aldrig är för kall, och aldrig för varm. Perfekt för torkning av skrei. I mars är långt ifrån alla ställningar tagna i bruk, men de som redan fyllts av torkande fisk täcker redan imponerande arealer.

Vid Glea har en fiskebåt nyss lagt till. De stora trågen fyllda med torsk lyfts upp på kajen och forslas snabbt vidare in fabriken.

Först till rensning. En man står redo på en maskin stor som ett tröstverk där ett transportband för fiskarna från trågen upp till arbetsbordet där han snabbt skär ett snitt i buken och sedan skär av fiskhuvudet. Ett annat transportband för fiskkroppen ned till ett plastkar, huvudena samlas i ett annat kar.
Fiskkropparna går vidare och nya mannar tar ut inkråmet, rom åt ett håll, lever åt ett annat, och resten, som inte tas tillvara, samlas i ytterligare ett kärl.
Rom och levrar saltas in eller går till frysning. Fiskhuvudena samlas på långa spett som smultron på ett strå, och de kommer att hängas upp på ställningar för att torkas i det klimat som gör Røst unikt och mycket lämpligt för framställning av torrfisk.

Den som utan att blinka kallar Røst klimat unikt är Olaf Johan Pedersen, vd och ägare av AS Glea. Han är också ättling i rakt nedstigande led till Gleas grundare Olaf Pedersen som 1936 tog över det som då var en mindre anläggning.

Olaf Johan hade inte tänkt sig en framtid på Røst. Han utbildade sig vid Norges handelshögskola och såg sig som blivande ekonom vid något större företag. Men när det blev dags för generationsskifte på Glea återvände han till Røst. Det var till slut inte möjligt att lämna barndomsön och familjeföretaget. Det är inte omöjligt att det italienska arvet på Røst gjorde hemkomsten lättare.
Det italienska arvet – det stammar ändå från 1432 då Pietra Querinis skepp gick i kvav ute på Nordsjön och han räddade sig i land på Sandøy, nu en av Røsts fågelöar med världsrykte. Vedøya och Storfjellet, 267 meter högt, och flera andra klippöar söder och sydväst om Røst samlar inte bara fåglar i tusental, dit kommer också

ornitologer resande för att få se sillgrissla, tordmule, lunnefågel, tretåig mås, toppskarv och kanske häckande storlabb.
Men för snart 600 år sedan var Pietra Querini skeppsbruten på Vedøya tillsammans med några andra överlevande från skeppet. De höll sig vid liv på Vedøya i tre månader innan de upptäcktes, fördes till Røstlandet och togs väl omhand av Røstborna.

Pietra Querinis minne lever på Røst. Öns nybyggda samlingssal bär hans namn.

Där stiftae de bekantskap med den torkade fisk som var värdfolkets stapelföda. Tørrfisk. När Querini till sist återvände till Italien tog han med sig tørrfisk, och alltsedan dess är ”stoccafisso” mycket uppskattad i Italien. Den används på olika sätt i hundratals olika recept, ofta under namnet baccala. Den torkade och saltade fisken är lika populär i Portugal där den kallas bacalhau, och förr också i Sverige där den heter kabeljo.
Om det var stoccafisson som drog Olaf Johan Pedersen till Italien har inte framgått, men klart är att den raske norrmannen fann en hustru där, och hon hade inget emot att flytta till Røst med honom och bilda familj. Hon arbetar i företaget, och en stor del av Gleas produktion av tørrfisk går till Italien.
Det är Olaf Johan som visar runt i fabriken. Stannar till vid det stora aluminium bordet där de urtagna torskarna dansar ned från ännu ett transportband efter att ha sköljts noga i stora vattenkar efter rensningen. Tre män hjäps åt att fästa ihop dem två och två och hysta dem vidare till ännu ett plastkar, nu redo att hängas upp till torkning.

I en avdelning intill prepareras torsken för insaltning. Två män tar bort ryggbenen i hisnande hastighet, och lägger sedan de stora filéerna tätt packade med salt i stora kärl. De två männen kommer från Portugal.
– De har varit här under fiskesäsongen i flera år, de är väldigt duktiga och vi är glada att de vill komma tillbaka. Det är trots allt väldigt långt hemifrån, och väldigt långt norrut, säger Olaf Johan.

Den sista arbetsstationen i fabriken är vrakningen. Det är dit all torkad fisk kommer tillbaka när de tagits ned från ställningarna strax före midsommar. I vrakningen sitter de verkliga tørrfiskkännarna. De vänder på varje torkad fisk, tittar från alla håll och bestämmer till vilken av de 20 olika kvalitetsgrupper den ska läggas. Liten, stor, tjock, tunn … allt har betydelse, också för köparna. Några italienska kockar vill ha tunn baccala, andra vill tjock. De ska få den kvalitet de söker.

Ute på lastbryggan väntar lårar och kartonger med fisk färdigpackad och klar att sända till Italien eller köpare i andra länder.
Långt borta på ett av fälten med torkställningar rör sig två färgglada figurer. De två männen hänger upp skrei, ett lagarbete som kräver inte bara styrka utan också god balans.

Den torkade skreien har länge varit en betydelsfull del i Norges ekonomi. När finska och åländska fiskare säger att det var fisket som höll nationen vid liv under hårda krigsår, så kan befolkningen i Lofoten och Nordnorge utan att överdriva säga att det var klippefisken och tørrfisken som inte bara höll dem vid liv genom sekler, den byggde landet.
Och på Norsk Luftfartsmuseum i Bodø, hundra kilometer öster om Røst, står det klart att det inte bara var mat och samhälllsbyggnad som skreien bidrog till. Den var också en del i den norska försvarssatsningen före andra världskriget.

Nu har oljan tagit över fiskets och skreiens huvudroll i de norska nationalräkenskaperna. Men för fiskarna och deras familjer, för dem som arbetar vid fabrikerna och för italienarna är den en omistlig del av livet. Stoccafisson från Røst.

Annat om Røst:

Sagan om Utrøst berättar om en ö som ligger flera mil ute i havet. De fiskare som har turen att passera Utrøst får extra fina fångster, de får feta veteax i garnen, och i fiskmagarna hittar de sädeskorn. ”Skarvene fra Utrøst” heter sagan, och skarvene, det är de tre sönerna till bonden på den mytiska ön, utsända av sin far att se till att godhjärtade fiskare inte råkar i olycka på havet.

För några år sedan upptäcktes det största hittills kända djupkorallrevet i havet utanför Røst. Det ligger på 300-400 meters djup och omfattar omkring 100 kvadratmilometer.

15 januari, är det premiär för skreien i Sverige. Första dagen med färsk skrei på menyn på ett antal restauranger, i butiker och hos fiskhandlare. Det är långt ifrån säkert att den skrei som når Sverige kommer från Røst, men den kan mycket väl komma från Lofoten.

Till sist en länk till recept på traditionell skreirätt i nordland, Skreimølje:
http://www.godfisk.no/Oppskrifter/Norge/Skreim%C3%B8lje