Det finns så många sätt att protestera mot sakers tillstånd. Somt får rubriker och liverapportering, annat sitter där bara på broräcket en dag.
Exempel på det första var den märkliga manifestation som ska befria kvinnors bröstvårtor. Uppenbarligen är åtminstone en del av budskapet att lika väl som män har bar överkropp i badhus och på stränder så ska kvinnor få ha det.
En annan del är att amning ska få försiggå fritt i offentligheten utan sippa kommentarer.
Och en tredje att själva ordet ska få nämnas och företeelsen visas utan att blockeras på populära sajter på nätet, samt att ett, om än oavsiktligt, visande av kroppsdelen i fråga, inte ska leda till moralistiska utgjutningar och fyrop.
Om de sistnämnda kan jag odelat hålla med. Om det näst sista är min tro att förmodligen mår både mor och barn bäst av att matstunden sker i lugn och ro, snarare än i offentlighet. Amning är ju inget latmansgöra, varken för modern eller barnet. Sippa kommentarer bör man likväl slippa, om det nu är svårt att finna en rofylld plats då barnahungern sätter in. Och om det förstnämnda kan jag bara säga att eftersom det är rimligt att anta att det finns människor i badhus och på stränder som på ett eller annat sätt besväras av bara kvinnobröst och bröstvårtor , så borde de befriade bröstvårtorna kunna hålla sig borta därifrån. Det är det där med att inte låta den egna friheten inkräkta på andras.
Dessutom kan jag tycka att det i dessa tider då det är så oerhört ovanligt att kvinnor inte har bh under skjortor och blusar, så kan väl inte frihetsaspekten vara särskilt djupt rotad. Från en i en betydligt yngre generation än min egen har jag till och med fått höra att bh-kupors främsta funktion är att hindra att bröstvårtorna syns.
Vilken nytta är det då med att några kvinnor marscherar barbröstade på Uppsalas gator en oktoberkväll?
Personligen finner jag den stillsamma handduksprotest som en dag i oktober dök upp på bron från Gamla torget över ån till Fyris torg mera tilltalande. Handduken gjorde tjänst som banderoll och på den stod tryckt:
Se där en poetisk protest och befrielse som inte ”struts and frets its hour upon the stage and then is heard no more”.
Det finns ju så mycket annat man kan göra än torka tallrikar och visa brösten.
Böcker eller grönsaker? Böckerna föreföll inte vara ett valbart alternativ i en Metroartikel om ”grön revolution” i USA 28 april i år. I den gröna revolutionen ingår skolträdgårdar och odling av grönsaker som en del i förbättring av kostvanor men också som ett sätt att kombinera teori och praktik i undervisning. Och förstås ge alternativ till gatugäng och subkulturer. ”Det händer något magiskt med barn när de lär sig att vårda det som växer” säger Stephen Ritz som i artikeln berättar om trädgårdsprojektet i södra Bronx, New York.
Först långt ned i texten nämns närmast i förbigående att Ritz’ nästa projekt är ”att göra om skolans bibliotek till en inomhusträdgård”.
Hur det är tänkt framgår inte. Kanske ska odlingslådor placeras mellan bokhyllorna? I så fall, kultur som kultur.
Men ska böckerna ut och odlingslådorna in, kanske på hyllor för att få mera utrymme för lådor, då blir jag kallsvettig.
Om det i planerna kanske ingår att böcker, böcker av papper med hårda pärmar, inte längre behövs eftersom e-böcker och läsplattor som inte behöver något fysiskt utrymme är bättre. Då blir jag verkligt orolig. Inte bara för min principiella inställning till e-böcker, ekonomin runt dem, och de möjligheter som finns att manipulera texten i dem, utan också för att bokhyllor med böcker att botanisera bland är lika viktiga för andlig växt som grönsaker för lekamllig.
Bibliotek är, eller borde vara, öar av lugn, läsning och koncentration. Fredade zoner, som Josefin Holmström skrev i en krönika i SvD 9 juni 2015. Krönikan var en kommentar till tidigare rapporter om hur bibliotek på en del platser av grupper av barn, ungdomar och vuxna i stället används som uppehållsrum och fritidsgårdar med stök och bråk och t o m hot mot besökare och personal.
Holmström jämför med biblioteket i University of Cambridge där ”tysthetsnormen” (av någon anledning inom citationstecken) bejakas och försvaras.
Det finns de som anser att bibliotek ska vara mötes- och umgängesplatser, om än utan bråk och stök.
Bättre vore om tysthetsnormen och lugnet fortsatt vara det normala på alla bibliotek. Att de får vara en plats dit såväl barn som ungdomar och vuxna kan gå för att få det lugn som behövs för till exempel läxläsning.
Det borde vara extra eftersträvansvärt då hemmen inte kan erbjuda den lugna avskildhet som studier kräver. Trångboddhet är inget nytt problem, inte i Sverige och inte i världen. Desto viktigare då att kunna erbjuda ett offentligt tyst och väl upplyst rum med arbetsplatser där studier och läsning kan bedrivas.
I en kommentar förklarade en boende i ett av de områden där biblioteket tvingats stänga på grund av allt bråk, att ungdomarna ”inte har någonstans att vara, det är för trångt hemma”. Hemmavarande systrar kunde också vara ett hinder för att ta hem kompisar.
Gärna kompisar men NIMH alltså. Alternativet blir att förstöra för ”de andra” i stället – en riktigt risig attityd.
Kanske systrarnaskulle må bättre av att vara på lugna och tysta bibliotek eftermiddagar och kvällar, och ”kompisarna” lämnas att leva rövare i hemmen, om det mot förmodan skulle accepteras av föräldrarna.
Men odlingslådor och -lotter kunde kanske bli ett alternativ för kompisarna som inte har någonstans att vara? Kanske är det så att det skulle hända något magiskt med barn och ungdomar även i svenska förorter om de lär sig vårda det som växer, just som Stephen Ritz sade i Metroartikeln om barnen i Bronx.
Det kan i varje fall inte få vara så att de tillåts förstöra för folkbiblioteken och deras besökare.
Det finns haggis i Uppsala!
En gång för nu ganska länge sedan kom jag aldrig fram till Aberdeen där det skulle finnas en restaurang med året-runt-haggis. Det grämde mig inte, men jag var lite besviken. Det ska finnas en i Edinburgh också, men inte heller dit kom jag iväg.
Flera år senare tog Craig, en vänlig skotte, med sig haggis till vårt julfirande – jag njöt av haggisens konsistens, okladdig pölsa, och med starkare smak av timjan. Resten av familjen förhöll sig mera avvaktande.
Sedan dess har jag suktat. Tills nu. Det finns Haggis naturell, Haggis smaksatt med drambuie, Haggis smaksatt med whisky … och … vad kan jag mer begära? Vegetarisk haggis kanske. Och jo, det finns också.
Great chieftain o’ the puddin’-race!
Muggen kostade fem kronor på Brödet & Fiskarna, second handaffär i Enköping. Jag köpte den naturligtvis även om texten är djupt lögnaktig. Den syns inte på bilden, men där står:
The facts. THE TRUE haggis is a very RARE & SOLITARY BREED, congregating once a year on Jan 25th at a REMOTE THISTLE PATCH near the N.E. Shore of Loch Ness. There the TRUE HAGGII celebrate the National Slaughter of their Rivals, the COMMON HAGGIII, with real Haggis Dancing, Tossing & Putting before flying back to their HIDDEN HAGGIS HAUNTS in the HILLS. NESSIE has been known to join in these CELEBRATIONS.
Som var och en kan förstå har ovanstående inget med verkligheten att göra. Haggisar flyger inte, de har inte klor på fötterna och de far inte runt med tistlar i munnen och ser fåniga ut.
De riktiga haggisarna lever i Högländerna, i fred och frihet och oftast utan att bli störda av varken djur, människor eller flygande wannabees.
Det som utmärker dem och tydligast skiljer deras fryntliga fysionomier från får, är deras kortare vänsterben. Detta tvingar dem att alltid gå i vänstervarv i bergen, något som är en stor fördel eftersom många av de stigar de beträder är mycket smala, och inte alls anpassade för mötande trafik.
Man kunde tro att dessa fredliga varelser som inte är någon till förargelse skulle få leva sina liv i frid och var och en nå hög ålder och kunna samla sina fränder på långa vandringar i vänstervarv sökande efter skydd och föda.
MEN. Så är det inte. Och det är det enda som stämmer med den osakliga texten citerad ovan; en månad om året lever haggisarna farligt. Det är i januari, inför firandet 25 januari då alla skottar vill ha haggis till den traditionella middagen på Robert Burns födelsedag. Möjligen läser de då också Burns poem Address to a Haggis.
I januari går jägare upp i Högländerna, beväpnade endast med sina råa röster. Och de går i högervarv, sökande längs haggisarnas stigar efter byte.
När de möter en stackars haggis ropar och hojtar de så mycket de orkar, och tvingar haggisen att vända och fly.
Vad händer då tror ni? Med kortare vänsterben i högervarv på ett berg?
Jo haggisen förlorar balansen, tumlar ner för berget och slår ihjäl sig.
Där nedanför berget kan de sedan tas om hand och förvandlas till … haggis och serveras 25 januari.
Fair fa’ your honest, sonsie face, Great chieftain o’ the puddin’-race! Aboon them a’ ye tak yer place, Painch, tripe, or thairm: Weel are ye wordy o’ a grace As lang’s my airm.
(den första av Burns dikts åtta strofer, resten finns på Wikipedia)
En grym och sorglig historia, och lika osann som den på muggen.
Det är inte mer än rätt att Skottland har skotska lagar, men inte alltid lätt att förstå hur lagstiftarna tänkt när de formulerades.
Som med lagen om ”Offensive Behaviour at Football and Threatening Communications Act”.
Det är lätt att förstå delarna av lagen, det är kombinationen som gör den … underlig.
Är det hotfulla uttalanden i allmänhet som menas, eller ska de ske i samband med fotboll? Och om man uppträder oförskämt i samband med fotboll, ska det kombineras med hotfulla uttalanden för att bli straffbart?
Det var BBC Scotland som rapporterade att en spelare i Celtic gripits med hänvisning till nämnda lag efter ”en incident på en pub i Edinburgh förra året.” Själva gripandet dröjde alltså, och verkställdes först efter en match i januari mellan Celtic och Ross County i Dingwall.
Juridik! Ett mysterium … i detta fall ett skotskt dylikt.
För visst borde det väl finnas en mera generell lag mot att rikta verbala hot mot människor, även i Skottland? Det kan inte vara så att det kom upp som ett potentiellt brott bara i samband med oförskämdheter vid fotbollsmatcher. Eller?
Förresten, ”communications”. Omfattas hotfulla sms och mejl också kanske? Hot levererade med brevduva, skrivna på en ballong, telegram (om sådana fortfarande finns) till motståndarlagets läktare i kombination med ”mooning”?
Kanske bäst att inte tänka för mycket på skotska lagar. De gäller trots allt i Skottland, och det är framför allt skottar som behöver förstå dem.
Öppna väggar, graffitiprojekt, Street Art-vecka, upprustning av den Street Art som finns i Enköping.
Det är vad Mårten Wedebrand föreslår att Enköpings kommunpolitiker ska ställa sig positiva till.
Wedebrand lämnade in ett medborgarförslag som togs upp vid Enköpings kommunfullmäktiges senaste möte 13 april. Förslaget har nu sänts vidare för behandling i kommunstyrelsen, och kommer förhoppningsvis tillbaka till fullmäktige med åtminstone delvis positiva besked.
Mårten Wedebrand refererar i sitt förslag till södra Spanien där flera stora Street Art-projekt nått närmast världsrykte. Att Enköping ska bättra på sitt parkrykte med att också locka graffititurister är kanske inte gjort i en handvändning, men som Wedebrand skriver, det skulle ge såväl unga som äldre möjlighet att ”utveckla sin konstnärlighet och färdigheter”.
Street Art är aktuellt även på andra sätt, till exempel i Snösätra industriområde i södra Stockholm där helgen18-19 april bjöd in till Spring Remake. Det största graffitieventet någonsin enligt vad initiativtagaren Daniel Rhodin refereras ha sagt i media. Länk med text om och bilder från eventet: http://dokument.org/2015/04/20/spring-remake-2015/
Över hundra graffitikonstnärer ska ha deltagit i Spring Remake, där fastighetsägare till (förfallna) industrifastigheter har upplåtit väggarna till konstnärerna.
Att Enköping ska kunna konkurrera med ett sådant event är mycket begärt, men redan nu finns det mycket att se på väggar och i vägtunnlar runt om i staden. En del av målningarna är välhållna, andra har blivit nedklottrade och nästan helt förstörda. Och fortfarande finns det tunnlar som helt saknar målningar.
Nog tror jag som Mårten Wedebrand att Street Art skulle bidra till att göra Enköping bitvis mindre grått, och också ge möjligheter för intresserade ungdomar (och äldre) att uttrycka och utveckla sina talanger.
Och för de som tänker i entreprenörstermer: det går åt färg (försäljning), och handledning (arbetstillfällen) och det finns, som Enköpingsbor borde veta, graffitikonstnärer med världsrykte (Banksy är bara en av dem). Några till besökte Enköpings Street Art-vecka hösten 2014 (Inkie var en av dem).
Om Inkie med flera och med mera skrev jag på bloggen i mars: https://lottasallehanda.wordpress.com/2015/03/03/street-art-grp/
Hur det blir med kommunen och Mårten Wedebrands medborgarförslag återstår att se. Ingen tid har satts för när kommunstyrelsen ska återkomma med besked till fullmäktige och förslagsställaren.
Tänk, för 34 år sedan skrev en författare ”negrer” i en svensk roman! Och nu är författaren medlem av Svenska Akademien! (1)
Och för ett par år sedan blev en film om Monica Zetterlund hyllad, och inte bara filmen, Monica själv också. Tänk då att i mitten av 1960-talet, då sjöng hon Svart-vit calypso, med ”neger” i var och varannan strof. Harry Belafonte fanns med på scenen när hon sjöng.(2)
Självaste Suzanne Brøgger använder n-ordet i romanen Ja, pocketutgåvan 1984. Men hon använder å andra sidan också könsord och beskriver sex på ett oförblommerat sätt, så det kanske tar ut varandra.(3)
Huvva.
Nu är det andra tider. Pippi Långstrump blir omskriven i flera bemärkelser, och hennes pappa ska vi tala tyst om. Svart-vit calypso kan väl inte spelas i varken radio eller tv, och Alexandra Pascalidou tyckte i Ring P1 att en kvinna som under större delen av sin levnad sagt neger och aldrig menat något illa med det, väl kan skriva upp det på en post it-lapp om hon nu inte kan komma ihåg att så får man inte säga längre? Så brukar Pascalidou göra när hon behöver komma ihåg något när hon går och handlar.
Det är otvivelaktigt så att det finns ord som används nedsättande. Invektiv, som det också kallas. ”Neger” har jag sällan hört användas i nedsättande betydelse, det finns andra ord för färgade som definitivt är invektiv, och som jag aldrig någonsin använt och faktiskt inte ens hört användas annat än på tv och i filmer.
Däremot kan jag, född -56, ibland komma på mig med att säga ”neger”, precis som kvinnan som ringde Ring P1 och tyckte att det kunde väl vara förlåtet om den som länge inte sett något ont i just det ordet, ibland lät undslippa sig det utan onda avsikter.
Det tyckte alltså inte Pascalidou, hon rekommenderade post it-lapp, och tillät sig också fortsätta förlöjliga kvinnan i nästa samtal i programmet. Härskarteknik kallas det.
Det berörde mig illa.
Det berörde mig så illa att jag nu undrar om den semantiska rättroheten som hävdas av många tjänar som substitut för att med kraft agera mot de betydligt större och allvarligare former av diskriminering som förekommer av människor med annan hudfärg än blekskär och namn som inte följer skandinavisk standard, eftersom det är betydligt svårare att göra något åt.
Men det är faktiskt värre om folk inte får jobb eller bostad för att deras namn klingar främmande eller deras hudfärg är ”fel”, än om folk utan onda avsikter råkar använda ett ord som långt fram i tiden varit helt ok att använda.
Och romer – naturligtvis ska den beteckningen användas om det är vad de själva föredrar att kallas.
I Karl-Magnus Gauss bok Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien, berättar han om Lunik IX:
”Att klasskillnader härskade i Lunik IX hade jag fått veta; men att det dessutom var ett stelt kastsamhälle skulle jag på egen hand inte ha förmått uppfatta förrän efter lång tid. (…) Till Lunik IX hade, fick jag veta, medlemmarna av tre olika kaster flyttats (…) Roma utgjorde den högsta kasten … ciganik den mellersta kasten som rymmer den halvt nedsättande halvt uppskattande betydelsen ”skojare, bedragare”… I den lägsta kasten, som var besläktad med de oberörbara i Indien, återfanns degesi. … En degesi fick inte försöka ta sig in i en roms bostad, än mindre i hans familj. Han ansgås vara oren … degesi betyder hundätare. ss 37-38.” http://lottasallehanda.wordpress.com/2014/10/24/romska-tiggare-eu-och-gauss/
Alldeles oavsett om det finns olika namn på olika romska klaner, eller kaster med Gauss’ ord, i Slovakien är det den beteckning som folkgruppen själv föredrar som bör användas. Min poäng i det här sammanhanget är att intentionen kan vara viktigare än vilket ord som används, ett vänligt ”zigenare” är bättre än ett giftdrypande ”rom”.
Antiziganism heter det för övrigt fortfarande.
Ett exempel från en annan samhällssektor: Känn efter hur ”kommunist” uppfattas, i tilltal eller som beskrivning. Positivt? Negativt? Används det? När? Av vilka?
Går det att föreställa sig en Ring P1-värd, journalist eller debattledare som nedlåtande säger att ”du kan väl skriva ’vänsterpartist’ på en post it-lapp så det blir lättare att komma ihåg?”
Om förändringar av ord och innehåll i barnlitteratur i efterhand skriver för övrigt Lilly Hallberg och Marianne Steinsaphir i Ordfront Magasin 6/2014 under rubriken Den onda moderns återkomst – om hur elaka mammor i sagor blev elaka styvmödrar, och varför.
Hur detta ska hanteras i tider av skiftande familjebildningar återstår att se. Enklast kanske att ignorera det. Eller sagorna.
1. Svart-vit calypso finns inspelad på vinyl, om också överförd till CD är mig obekant. Texten är definitivt inte rasistisk.
2. Akademiledamoten Klas Östergrens n-ord finns i Gentlemen, s 242 i Månpocketupplagan från 1980. Det används inte nedsättande. Om nya upplagor ändrats vet jag inte.
3. Suzanne Brøgger använder n-ordet på sid 71, Wahlström & Widstrand, pocketupplagan 1985. I den mån det är nedsättande så är det inte riktat mot de färgade.
Det finns ett ord för den som gör det som följer: fotograferar graffiti. Street art groupie – det känns bra att inte gå onämnbar genom Enköping.
I Enköping är graffitin, väggmålningar, en sedan länge känd och accepterad konstform.
Se bara muralmålningen på det tidigare glasmästeriet, målad av Enköpingskonstnären Erik Beckeld.
Och Enköpingsvyerna på östra sidan av järnvägsviadukten på Fjärdhundragatan, målade av skolelever under ledning av Eric Beckeld som också var bildlärare:
Men det finns andra målningar, i andra viadukter, som den här cyklisten i gång- och cykeltunneln under Västerleden närmast Västerledsskolan:
Och på motstående tunnelvägg:
Nog ser den roligare ut än gc-tunneln några hundra meter längre upp på Västerleden, kal och bar och grå:
Men det är klart, graffiti och tunnlar lockar också dem med mindre konstnärlig förmåga att uttrycka sig. Fantasin förefaller det ändå inte vara något fel på. Se bara texten på en del av väggen i Västerledstunneln, en cyklist skymtar under bokstäverna:
Felstavat … tj- ska det väl vara?
Vad nu det skulle vara bra för?
Det är där fantasin kommer in. Bilderna man får …
I höstas tog Enköpings konstförening tillsammans med kommunens upplevelseförvaltning ett stort grepp på graffiti som konstform, och under tre veckor hängde verk av KVB, Inkie och Bates på väggarna i Konsthallen. ”Streetart, graffiti och urbanism – en introduktion till den nya samtidskonsten, i samarbete med galleri urban art” löd introduktionen till utställningen i konstföreningens presentation av utställningar hösten 2014.
Men det räckte inte med en utställning – det anordnades ett evenemang i Skolparken där Inkie och KVB, Viktor Byhr, fanns med och elever från Enköpingsskolor kunde prova på graffititeknik. Inkie och Byhr gjorde också varsina stora graffititavlor som sedan stod utanför Konsthallen som lockbete för besökare.
KVB:s och Inkies målningar från Skolparken finns nu i skateavdelningen i Ungdomens hus på Sandgatan. Där fyller de ut ännu en del av den vägg som sedan tidigare pryds av en flera meter lång målning signerad Dräng. Signaturen är målningen, wildstyle, en bokstavsbild med massor av färg och dynamik.
De två var också i Rombergagården och målade en av väggarna i ungdomsgården. Michael Segersköld och Toi Salman var behjälpliga och tog ned lakanet som skyddade målningarna, och flyttade undan pingisbordet.
Och sedan blev det lättare att se målningarna:
De nya målningarna ger ett nytt konstnärligt uttryck i ungdomsgården som redan har en vägg målad av Enköpingskonstnären Leif Ahnlund från 1967 då ungdomsgården invigdes, en målning som restaurerades och utvidgades av konstnären till återinvigningen 2009.
Leif Ahnlunds väggmålning i Rombergagården.
Naturligtvis finns det inte bara felstavade utrop över Enköpings graffitikonst och på väggar, där finns tags också, trist klotter.
Som det här:
Bättre då att se muralskulpturen i hörnet Östra Ringgatan-Ågatan:
Hörnet Västra Ringgatan-Ågatan.
För den som vill se mera graffiti i Enköping kan tunneln under järnvägen på gc-vägen mellan Boängsgatan och Gamla Stockholmsvägen rekommenderas. Några bilder därifrån:
Säkert också fritidsgårdsavdelningen i Ungdomens hus, och väggen i Klätterklubbens lokaler i gamla Hamnverken. Och kanske blir det en Street Art Festival i Enköping längre fram. Planer för en sådan finns.
Om det blir så är Enköping en av de kommuner som, i stället för den nolltolerans som likställer klotter och graffiti, uppmuntrar välgjorda målningar på platser som annars skulle vara ”döda” utrymmen.
Vid konstvetenskapliga institutionen i Stockholm lade Jacob Kimvall fram sin avhandling The G-word: Virtuosity and Violation, Negotiating and Transforming Graffiti i december förra året. Avhandlingen undersöker hur förståelsen av graffiti påverkas av samhällsintressen och institutioner. Ett av hans exempel är graffitin på Berlinmuren. Vem har inte sett målningen av Brezjnev och Hoenecker som kysser varandra? I Situation Stockholm, januari 2015 finns en längre intervju med Jacob Kimvall under rubriken ”Graffitidoktorn”.
Han liksom andra ifrågasätter den slutsats som nu senast stiftelsen Tryggare Sverige torgfört, att laglig graffiti inspirerar till olaglig graffiti. ”Ingen vet säkert” säger Kimvall till reportern Maria Lindén.
Reser ni till andra städer kommer ni säkert att se mycket mera graffiti, små målningar och stora muralmålningar.
I Uppsala har Carolina Falkholt dekorerat husväggar med muralmålningar av teckenspråkstecken som ingen skulle komma på att kalla graffiti, men som ändå kan vara väl värda att nämna i detta sammanhang. De höga husen finns vid Västertorg i Eriksberg, Techne återfinns på ”Lilla Framsidan” av Gottsunda centrum.
Den här stora väggmålningen passerade jag av en tillfällighet i Köpenhamn, och blev glad både över målningen och för att jag hade kameran med mig:
Omkring 40 miljoner ton torsk fiskas upp utanför Lofoten och Nordlands kust från januari till april varje år. Inte vilken torsk som helst, det är skrei.
Könsmogen, 4-5 år gammal torsk som ätit sig stor i Barents hav och nu simmar sig stark mot strömmen ned till Lofoten och platsen där deras föräldrar en gång lekt. Det är när de fiskas upp som de blir skrei, ett kvalitetsmärke för den norska torsk som levt i Ishavet långt från stationära torskstammar längs kusterna. ”Vit, fast och smakrik” beskrivs torsken i Norges sjømatråds broschyrer, och också i broschyrerna från olika fiskefabriker.
Ahniwa Ferrari CC The Cod of Ethics See: friendfeed.com/lsw/4ad34a8d/inspired-by-this-thread Original fish here: www.photolib.noaa.gov/htmls/figb0314.htm
En del av de 40 miljonerna ton landas på Røst, Lofotens sydligaste kommun som består av 365 öar, är 10,6 kvadratkilometer stor och har drygt 600 bofasta familjer. På huvudön, Røstlandet, finns sex fiskfabriker som köper in fångsterna från de omkring 600 fiskebåtar från hela Norge som landar sina fångster i hamnen.
AS Glea är en av fabrikerna. Vägen dit från Fiskarheimen, vandrarhem med restaurang som drivs av Inre sjömansmissionen, kantas av träställningar.
På ställningarna hänger skrei, hopknutna två och två och hängda där till tork i vinden som aldrig stillnar, och i temperaturen som aldrig är för kall, och aldrig för varm. Perfekt för torkning av skrei. I mars är långt ifrån alla ställningar tagna i bruk, men de som redan fyllts av torkande fisk täcker redan imponerande arealer.
Snön kommer under lossningen.
Vid Glea har en fiskebåt nyss lagt till. De stora trågen fyllda med torsk lyfts upp på kajen och forslas snabbt vidare in fabriken.
Först till rensning. En man står redo på en maskin stor som ett tröstverk där ett transportband för fiskarna från trågen upp till arbetsbordet där han snabbt skär ett snitt i buken och sedan skär av fiskhuvudet. Ett annat transportband för fiskkroppen ned till ett plastkar, huvudena samlas i ett annat kar.
Fiskkropparna går vidare och nya mannar tar ut inkråmet, rom åt ett håll, lever åt ett annat, och resten, som inte tas tillvara, samlas i ytterligare ett kärl.
Rom och levrar saltas in eller går till frysning. Fiskhuvudena samlas på långa spett som smultron på ett strå, och de kommer att hängas upp på ställningar för att torkas i det klimat som gör Røst unikt och mycket lämpligt för framställning av torrfisk.
Den som utan att blinka kallar Røst klimat unikt är Olaf Johan Pedersen, vd och ägare av AS Glea. Han är också ättling i rakt nedstigande led till Gleas grundare Olaf Pedersen som 1936 tog över det som då var en mindre anläggning.
Olaf Johan hade inte tänkt sig en framtid på Røst. Han utbildade sig vid Norges handelshögskola och såg sig som blivande ekonom vid något större företag. Men när det blev dags för generationsskifte på Glea återvände han till Røst. Det var till slut inte möjligt att lämna barndomsön och familjeföretaget. Det är inte omöjligt att det italienska arvet på Røst gjorde hemkomsten lättare.
Det italienska arvet – det stammar ändå från 1432 då Pietra Querinis skepp gick i kvav ute på Nordsjön och han räddade sig i land på Sandøy, nu en av Røsts fågelöar med världsrykte. Vedøya och Storfjellet, 267 meter högt, och flera andra klippöar söder och sydväst om Røst samlar inte bara fåglar i tusental, dit kommer också
I sydväst ligger fågelbergen.
ornitologer resande för att få se sillgrissla, tordmule, lunnefågel, tretåig mås, toppskarv och kanske häckande storlabb.
Men för snart 600 år sedan var Pietra Querini skeppsbruten på Vedøya tillsammans med några andra överlevande från skeppet. De höll sig vid liv på Vedøya i tre månader innan de upptäcktes, fördes till Røstlandet och togs väl omhand av Røstborna.
Pietra Querinis minne lever på Røst. Öns nybyggda samlingssal bär hans namn.
Där stiftae de bekantskap med den torkade fisk som var värdfolkets stapelföda. Tørrfisk. När Querini till sist återvände till Italien tog han med sig tørrfisk, och alltsedan dess är ”stoccafisso” mycket uppskattad i Italien. Den används på olika sätt i hundratals olika recept, ofta under namnet baccala. Den torkade och saltade fisken är lika populär i Portugal där den kallas bacalhau, och förr också i Sverige där den heter kabeljo.
Om det var stoccafisson som drog Olaf Johan Pedersen till Italien har inte framgått, men klart är att den raske norrmannen fann en hustru där, och hon hade inget emot att flytta till Røst med honom och bilda familj. Hon arbetar i företaget, och en stor del av Gleas produktion av tørrfisk går till Italien.
Det är Olaf Johan som visar runt i fabriken. Stannar till vid det stora aluminium bordet där de urtagna torskarna dansar ned från ännu ett transportband efter att ha sköljts noga i stora vattenkar efter rensningen. Tre män hjäps åt att fästa ihop dem två och två och hysta dem vidare till ännu ett plastkar, nu redo att hängas upp till torkning.
I en avdelning intill prepareras torsken för insaltning. Två män tar bort ryggbenen i hisnande hastighet, och lägger sedan de stora filéerna tätt packade med salt i stora kärl. De två männen kommer från Portugal.
– De har varit här under fiskesäsongen i flera år, de är väldigt duktiga och vi är glada att de vill komma tillbaka. Det är trots allt väldigt långt hemifrån, och väldigt långt norrut, säger Olaf Johan.
Den sista arbetsstationen i fabriken är vrakningen. Det är dit all torkad fisk kommer tillbaka när de tagits ned från ställningarna strax före midsommar. I vrakningen sitter de verkliga tørrfiskkännarna. De vänder på varje torkad fisk, tittar från alla håll och bestämmer till vilken av de 20 olika kvalitetsgrupper den ska läggas. Liten, stor, tjock, tunn … allt har betydelse, också för köparna. Några italienska kockar vill ha tunn baccala, andra vill tjock. De ska få den kvalitet de söker.
Ute på lastbryggan väntar lårar och kartonger med fisk färdigpackad och klar att sända till Italien eller köpare i andra länder.
Långt borta på ett av fälten med torkställningar rör sig två färgglada figurer. De två männen hänger upp skrei, ett lagarbete som kräver inte bara styrka utan också god balans.
Den torkade skreien har länge varit en betydelsfull del i Norges ekonomi. När finska och åländska fiskare säger att det var fisket som höll nationen vid liv under hårda krigsår, så kan befolkningen i Lofoten och Nordnorge utan att överdriva säga att det var klippefisken och tørrfisken som inte bara höll dem vid liv genom sekler, den byggde landet.
Och på Norsk Luftfartsmuseum i Bodø, hundra kilometer öster om Røst, står det klart att det inte bara var mat och samhälllsbyggnad som skreien bidrog till. Den var också en del i den norska försvarssatsningen före andra världskriget.
Nu har oljan tagit över fiskets och skreiens huvudroll i de norska nationalräkenskaperna. Men för fiskarna och deras familjer, för dem som arbetar vid fabrikerna och för italienarna är den en omistlig del av livet. Stoccafisson från Røst.
Røstlandet.
Annat om Røst:
Sagan om Utrøst berättar om en ö som ligger flera mil ute i havet. De fiskare som har turen att passera Utrøst får extra fina fångster, de får feta veteax i garnen, och i fiskmagarna hittar de sädeskorn. ”Skarvene fra Utrøst” heter sagan, och skarvene, det är de tre sönerna till bonden på den mytiska ön, utsända av sin far att se till att godhjärtade fiskare inte råkar i olycka på havet.
För några år sedan upptäcktes det största hittills kända djupkorallrevet i havet utanför Røst. Det ligger på 300-400 meters djup och omfattar omkring 100 kvadratmilometer.
15 januari, är det premiär för skreien i Sverige. Första dagen med färsk skrei på menyn på ett antal restauranger, i butiker och hos fiskhandlare. Det är långt ifrån säkert att den skrei som når Sverige kommer från Røst, men den kan mycket väl komma från Lofoten.
Till sist en länk till recept på traditionell skreirätt i nordland, Skreimølje:
http://www.godfisk.no/Oppskrifter/Norge/Skreim%C3%B8lje
Klassisk pjäs i modern miljö är inte sällan ett bra sätt att göra begripligare det som annars kan se ut som passerade stadier i mänsklig och social utveckling.
Jag har sett det göras med Strindbergs Fröken Julie då Julie förvandlats från adelsfröken till diplomatfru och Jean till lokalanställd betjänt i det afrikanska stationeringslandet.
Katastrofen blir inte mindre, men i den nya tolkningen var det Jean som stod som förlorare. Mycket tänkvärt.
Men jag har sett Morbror Vanja på Uppsala stadsteater, och säkert kan det väcka tankar att placera herrgårdsfolket och professorn och hans unga fru i ett modernt pensionat. Det stör mig inte att unga fru professorn är en femme fatale, och inte heller att landsortsläkaren är betuttad i henne. Det stör mig definitivt inte att ungherrarna är gay, och inte heller att dottern som tillsammans med morbror Vanja driver pensionatet som försörjer dem alla, är kär i doktorn.
Men förbanne mig att jag kan ha överseende med att Sonja porträtteras som bliven galen av obesvarad kärlek och tar livet av sig.
Nej, säger jag. Så var det inte. Visst var hon kär, och visst ville hon bort från pensionatet i Tjechovs manus.
Men livet av sig tog hon inte. Hon satte sig och gick igenom räkningar tillsammans med morbror Vanja. Livet återgick i gamla, tråkiga banor. Besvikna, både Vanja och Sonja. Men självmord, nej.
Varför ska en ung tjej framställas som driven från vett och liv av olycklig kärlek till en tölp?
Så annorlunda då med den judiska nunnan Ida i Pawel Pawlikowskis flerfaldigt prisbelönta film.
Den föräldralösa flickan som får sina föräldrars historia tillbaka genom mostern, Röda Wanda, olycklig sprit- och sexmissbrukare. Ida får sin historia, i dubbel bemärkelse, innan hon återvänder till klostret där hon växt upp för att avlägga nunnelöftena.
Tråkigt? Jo, kan man tänka. I viss mån obegripligt också med tanke på vad den polska kristenheten gjorde, och inte gjorde, under tysk ockupation. Men Ida valde den värld hon kände och kunde vara trygg i, med öppna ögon och efter att ha smakat på världen.
Att den vackra, supande och sexmissbrukande mostern tog livet av sig kanske måste till. Någon kvinna ska straffas, i synnerhet om hon har sådan karaktär.
Och så Marieme i Girlhood, den franska filmen regisserad av Celine Sciamma, likaledes prisbelönt, men i en helt annan miljö än Ida. Girlhood utspelar sig i en parisisk förort bland mestadels färgade invandrare från olika delar av den franskspråkiga världen. ”Hennes vardag styrs av killarna, droghandlarna och den äldre brodern. Men så träffar hon Lady, Adiatou och Fily – tjejgänget som vägrar vara offer.”
Det är för en åldrig och medelklassig svenska en förfärande miljö, med en på flera sätt förfärande handling. I slutscenen är Marieme ensam, och vart hon tar vägen vet vi inte. Men hon hoppade inte över räcket från gångbanan över gården. Hon går ut till vänster i bilden med sitt kortklippta hår och sina säckiga kläder, men det finns faktiskt inget som säger att hon inte ska räta på axlarna och finna en väg vidare från förort, fördomsfulla män och droghandlare.
Utvägen är i varje fall inte döden.
Det tycker jag är riktigt skönt, inte bara för att jag djupt skulle ha ogillat ett sådant slut. Det är bra för att det lämnar åt publiken att oberoende av ålder och kön fundera över vilka möjligheter som kan finnas, för fortsatt liv, för jobb, utbildning och värdighet.
Snart kommer ännu en film, denna gång svensk, med unga kvinnor i rollerna. Regissören Amanda Adolfsson kommenterar huvudpersonen i Mommy som har premiär 23 januari:
”Sophie, som är blyg och tillbakadragen i början, tvingas ta saker i egna händer och då visar sig en inre kraft. Det var befriande att ge henne det karaktärsdraget.”
I dag fyller jag år. Jag har arbetat länge som journalist i ett land där journalister ofta har en ganska bekväm tillvaro. Så är det inte överallt.
Tvärtom är det direkt livsfarligt att vara journalist i vissa länder, och det behöver inte bero på att där råder krig eller konflikt.
I Raoul Wallenberg-kalendern som Forum för levande historia gav ut 2013 har varje dag ett namn på en människa, historisk eller nutida, som utmärkt sig för att stå det onda emot.
3 januari är Gilda Carolina Silvestrucchis dag. Hon var då radiojournalist i Honduras, och den korta motiveringen till att hon fått en dag i kalendern lyder:
Den 3 januari 2012 märker den honduranska journalisten Gilda Carolina Silvestrucchi att någon skuggar henne på väg till jobbet. Ett tjugotal journalister har mördats i landet de senaste åren och Gilda och hennes barn har redan utsatts för hot. Silvestrucchi fortsätter trots det att arbeta som radiojournalist.
Läs mera om henne: http://www.resistenciahonduras.net/index.php?option=com_content&view=article&id=4183:journalist-in-danger-repeated-threats-and-persecution&catid=99:official&Itemid=348
Vad hon gör i dag, om hoten fortsatt, om hon lever, har jag inte funnit någon information om.
Men jag hoppas att hon fortfarande är journalist, i Honduras.
Reportrar utan gränser presenterade 2014 års rapport om säkerhetsläget för journalister runt om i världen på sin hemsida:
”Årets sammanställning visar att morden på journalister är mer systematiska och brutalare än tidigare år, även om de blivit något färre. Det svåra kriget i Syrien är fortfarande den farligaste platsen i världen för journalister och är ett typexempel på hur konflikter påverkar journalistiken. Brutala och utstuderade mord, såsom dem på de amerikanska journalisterna Foley och Sotloff, är helt nya företeelser.” Länk: http://www.reportrarutangranser.se/nyheter/20141216/tystare-varld-nar-journalister-tvingas-i-exil
På sidan finns också en länk till hela årsrapporten.
Länken till den internationella organisationen: http://en.rsf.org/who-we-are-12-09-2012,32617.html
I dag, som av en händelse den dag då jag skulle publicera detta som skrevs i går kväll, handlar P1:s program Medierna om hot och trakasserier mot journalister i Sverige och världen. Lyssna på det: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/479758?programid=2795 (fungerar inte länken så gå via wwww.sr.se, sökord Medierna)
Min tillvaro som journalist är bekväm. Inte alltid tillfredsställande, men det handlar inte om liv eller död. Det är jag tacksam för, även om det också innebär att mitt journalistiska arbete inte är omstörtande i någon bemärkelse.
Jag skulle önska att mina yrkesbröder och -systrar över hela världen hade arbetsförhållanden som mina. Inte minst de som undersöker och berättar om missförhållanden, små och stora. De som bjuder motstånd.
