Evigt liv i Tensta

Ryska filosofer/forskare/författare /revolutionärers tankar om möjligheter till evigt liv, kosmos och rymdresor, var ämnet för utställningen Kosmism i Tensta konsthall i januari.
Filmaren och konstnären Anton Vidokles tre filmer om kosmismens olika delar, och konstnären Arseny Zhilayes installationer, ett altare använt av en framtida rymdsekt, ett bokbord och en tidslinje ingick i utställningen. Samt fiskballonger. Jag återkommer till dem.

Filmerna, ”This is cosmos”, ”The communist revolution was caused by the sun” och ”Immortality and resurrection for all”, är, uppriktigt sagt, varken särskilt upplysande eller filmiska mästerverk.
Installationerna lämnar också betraktaren med många frågetecken.
Tur att det fanns programblad också, där det tidiga 1900-talets kosmism, före och efter revolutionen, och företrädarna beskrivs närmare.

Det som verkligen länder till eftertanke är att det som då, och bitvis fortfarande, förefaller helt flugigt, kanske ändå …
Även om ryska revolutionen inte orsakades av variationer i solens strålning, så har solen otvivelaktigt stor påverkan på jorden. Efter att ha läst Lucy Jagos bok om Kristian Birkelands forskning om hur norrsken uppstår och hur hans resultat togs emot, kan man undra hur mycket vi inte vet om … allt.

En av de ryska tänkare/författare som inte nämns i Tensta konsthall är Alexander Bogdanov, läkare med intresse för teknologi, fysiologi och sociologi. Han skrev en serie böcker om rymdfärder och om människans möjlighet att skapa ett gott samhälle och leva länge. Blodtransfusioner var en del av det och Bogdanov ledde det institut för forskning om blod som skapades på 1920-talet i Sovjetunionen. Bogdanov dog 1928 efter en blodtransfusion.

Nu finns företag som erbjuder ”ungt blod” till personer som hoppas att det kommer att förlänga deras liv.
Om evigt liv kommer att bli en möjlighet, och om den kosmistiska tanken att redan döda ska kunna återuppväckas också är en möjlighet, återstår att se. För kosmisterna var museerna platser där rester av föregånget liv finns bevarade, och därmed möjligheten att ge dem livet åter.
Att forskare nu kartlägger mammutars arvsmassa vilket kan leda till att de kan återskapas har rapporterats i media.
Med förbättrade levnadsvillkor och medicinska upptäckter har människans livslängd ökat betydligt, men hur lång kan den bli?
Nanoteknik är det som på senare tid lyfts av media som något som ytterligare kommer att förlänga livstiden, åtminstone för de som får tillgång till den. Neuralink är ett pågående projekt avsett att förbättra och förlänga liv.

Det finns naturligtvis också en nutida rysk författare som har tänkt och skrivit om en framtid där döden inte längre är oundviklig, Dimitrij Gluchovskij. Boken heter Future. I den är Europa överbefolkat, en enda stor stad med kilometerhöga byggnader, och döden ett straff som utdöms till de som skaffar barn, eller blir gravida, utan tillstånd. Dystopiskt. Läs och se hur det går. Läs gärna om och av Bogdanov också.

Och så fiskarna då – känslan när man ensam i en mörk salong tittar på egendomliga filmer om kosmism, och en fisk sakta svävar in framför filmduken. Den känslan.

fisken

 

 

Dörrar när och fjärran

Det finns 26 sammansättningar med ordet dörr i SAOL, dörrbeslag det första, dörröppnare det sista. Dörrsamlare är inget av dem, dörrskylt är den första s-sammansättningen. Det kan vara så att det är dörren som skylt som gjort att jag samlat några dörrar, när och fjärran.

högdörrBorganes

Den första i Island, Borganes, september 2008. Högdörr har jag kallat den. Blå mot den vita husväggen, en meter ovanför trottoaren och ingen trappa. Inget handtag heller.
En skrytdörr, en fälla, en attrapp. Eller bara ett misstag i planritningen?
Inte har någon jag berättat om dörren för sagt mer än ”Jaså. Egendomligt”.
Möjligen med tillägget: ”Island? Ja, ja.”

 

 

 

dörrHelsingfors I juni 2015 passerade jag Ostrobotnias studentnation i Helsingfors.
Jag skulle ljuga om det var dörrarnas pampighet som gjorde att bilden togs. Inte heller var det Rotary-märket eller minnesplaketten över att det i Ostrobotnias kassarum hölls ett konstituerande möte för Finlands självständighetsrörelse i november 1914.
Det var det lilla anslaget på fönstret till vänster. ”St. Urhos pub”. St Urho! Sannerligen.
Jag hörde någon citeras: ”Urho, kom tillbaka! Allt är förlåtet!”. Vem som sade det, och när, vet jag inte, men  längtan tillbaka var ett tidens tecken då och är det kanske ännu, där och här och överallt, med olika föremål för längtan.

dörrÄngelsbergJordkällardörren vid världsarvet Engelsbergs bruk i Västmanland är välhållen, olikt många där jordkällarna övergivits samtidigt som husen de hörde samman med, eller bara lämnats när frys- och kylskåpstiden bröt in.
Nu dyker jordkällare upp i prepper-reportage och artiklar om det som för några årtionden sedan kallades gröna-vågare. Kanske kommer en renässans för jordkällare, och de och dörrarna till dem åter hålls lika väl som den på bilden.

 

dörrHaparanda

Dörren i Haparanda fotograferades 2016. Haparanda har, liksom Enköping, ännu innergårdar med ofta lite sneda och vinda bodar kvar. Haparanda har också denna storslagna port mot en gata som jag inte skrev upp namnet på. Hade jag gjort det hade det kanske gått att spåra historien om hur den vackra entrédörren slutade fylla sin ursprungliga funktion och ogräset kunde börja spira invid tröskeln.

 

 

 

 

 

 

dörrKhoder76

Den femte och ännu så länge sista dörren finns i Beirut, Libanon.
Bilden togs hösten 2018, jag har gett den namnet Khoder.  Det kan vara namnet på gatan, men jag skulle ha trott att dörren finns i stadsdelen Mar Mikhayel, eller längre västerut, i riktning mot Martyrernas torg.
Fascinerande är såväl att dörrarna nästan smält ihop med väggen, att väggen är gammal i en stad hårt drabbad först av inbördeskrig och därefter av rivningar och nybyggnation. Och att det inte går att se några kulhål.

 

 

Samlade väggar och några garageportar …

Risken för samlare är att samlingen blir oöverblickbar. Jag samlar på graffiti, väggmålningar, street art. Varhelst jag träffar på en målning, liten eller stor, tar jag en bild och tänker att ”den vill jag att fler ska få se!”
Sen blir bilderna liggande på skrivbord, i mobil eller kamera, och inte ens jag kan se dem.
Men nu får det vara nog. Här är väggarna i mitt liv, med platsangivelser om jag minns dem:

 

Vackert Mariehamn
Vackert i Mariehamn, 2016
artLul
Vackert i Luleå, 2016
ArtHap
Vackert och roligt i Haparanda, 2016

 

 

ArtOulu
Vackert i Uleåborg, 2016
IMG_0664
Också i Uleåborg, 2016

 

väggmartHe14
Helsingfors, augusti 2016, det nya stadsbiblioteket byggdes bakom roliga, informativa skärmar.

 

tunnelart
Synnerligen tillåten målning på tunnelvägg i London, 2017.
wallart
Yes, indeed! London, 2017.
artuppsala
Uppsala, 2019.
Uart
Uppsala, 2019
mc art
Rondellen vid motorgården, f d folkets park, i Enköping. Den häftiga mc:n är nedklämd i växtligheten nu, varför av vem är oklart, men häftig är den.

 

 

Erskine. Skapare. Skaparbyn.

Skaparbyn på Ön i Hedesunda ritades av Ralph Erskine.
Skaparbyn är en fascinerande plats, och Erskine en fascinerande person. Brittisk arkitekt som kom till Sverige för att studera funktionalismen, och blev kvar. Han gick bort 2005.

Till hans minne delas varje år ut The Erskine Award. 2017 års Erskine Award gick till ett gemenskapshus för flyktingar, byggt på en övergiven amerikanska militärbas i Mannheim, Tyskland.

Arkitektstudenter har ritat gemenskapshuset som av juryn beskrivs som ”detta sinnliga byggnadsverk (manifesterar) Europatankens värdegrund”, ett byggnadsverk där plats, landskap och byggnad är ett.
Många parter medverkade till att genomföra projektet, läs mera om det i Sveriges Arkitekters tidning.

På nätet finns gott om bilder av olika byggnader som ritats av Ralph Erskine. De är värda att se. Sök och förundras.

Till mörtens försvar

En gång svarade en kock på etablissemang nära Dalälven på frågan varför han köpte fisk från Stockholm när han hade älven utanför dörren: ”Full med mört”.
Att mört inte dög att laga till framgick tydligt.
I mitt stilla sinne tänkte jag att ”det är det som är utmaningen då”. Men vem kan argumentera mot kock och sjötungfiléer? Inte jag.

Däremot fick jag ögon för mört. Om fiskkokboken har jag redan skrivit, och receptet på mörtsoppa. Det blev ju inte mycket kvar av själva mörten i den. Ismört har sagts vara inte bara fullt ätbar utan rent av god hörde jag i ett radioprogram. Och nu har jag hittat ismört igen, i Havsutsikt 2/2017. ”Tidigare var mörten en uppskattad matfisk och föremål för ett omfattande fiske i Sverige. Surmört, som alltså syrades på samma sätt som surströmming, var viktig stapelföda framför allt i Norrlands inland. Halstrad sägs denna syrade fisk vara mycket god. Ismörten som fångades före leken, var extra eftertraktad för rommens skull och åts stekt eller kokt.” skrev Ulf Bergström under vinjetten Art i fokus och rubriken Mört – ingen skräpfisk.

Mörten finns också med i Mat i Tornedalen – Minnen, recept och reflektioner av Thomas Utterström under medverkan av Karin Utberg (Jure förlag AB, 2017).
Det är nu inte många ord som ägnas mörten, men Karin Utberg bidrar med ett recept på mörtbullar. ”Ibland kunde vi få stora, fina mörtar på mete. Då gjorde min mor mörtbullar – en delikatess” citeras Karin Utberg och  ster med för restauratören ovan.

Att mört fortfarande är matfisk i östra delarna av Östersjön konstaterade Ulf Bergström i sin artikel, som han avslutar med förslaget att testa att grava mört: ”De små benen smälter vid gravningen och köttet blir läckert och – just det – mört.”

 

Det finns en bok …

Bokens bok.
I den kan man läsa 209 sentenser om böcker.
Jamal Jumá har skrivit Kitabu el Kitab, Katrine Blandford och Kristian Carlsson översatt till Bokens bok, och Smockadoll Förlag publicerade den 2012.
De sentenser som talat tydligast till mig är 143 – 146:

Inget är så upplysande
som en brinnande bok

Allt mörker ger vika
för en brinnande bok

Varje brinnande bok
ska bränna fingrarna på den som antänder den
innan aska är allt som återstår

Vissa böcker är som Fågel Fenix.
De reser sig ur askan
starkare och yngre.

Det är möjligt att tiderna inte är så dystra som de verkar just nu, med mycket skrivet som vore bättre oskrivet, och annat som borde läsas av flera.

I en understreckare i Svenska Dagbladet 26 juli 2017 skriver Thomas Engström om boken ”Devil’s bargain: Steve Bannon, Donald Trump, and the storming of the presidency”, Penguin Press. Joshua Green är journalist vid Bloomberg Business Week.
Engström inleder sin artikel med ett citat: ”Vi har fått de femton bästa journalisterna från de femton bästa tidningarna i landet att jaga efter Hillary Clinton.”, något Bannon ska ha sagt redan 2015.
Och som Engström skriver: ”Det han (Bannon) säger är alltså att de företrädare för ’fake news’ -media som både han själv och hans chef sätter en ära i att håna, och som han nu lyckats manipulera till att gräva fram mer och mer skit om Hillary Clinton, faktiskt är skickliga på det de gör.”
Manipulerbara jo.
Men också skickliga, och de ser att det finns fler än Hillary Clinton att jaga.
För en brinnande bok ger mörkret vika.
När den som bildligen antände böcker får fingrarna brända återstår att se, men låt oss hoppas att det blir innan aska är allt som återstår.

De 209 sentenserna leder dock inte bara till dystra tankar om nutida politiker i alla väderstreck.
Nummer 32 till exempel:

Sjöarna
är svanars blöta böcker

Leta upp själva upp boken och läs de övriga 202.

Om viljan att bli förstådd … eller inte

Don’t you ever feel like a cog, Dan? … wait – the term ”cog” is outdated – a cross-platform highly transportable binary object?”
Säger Todd, gymfanatiker, till kollegan Dan i Bill-landet, berättaren i Douglas Couplands Microserfs (Harper Perennial 2004, s. 60. Originalupplagan publicerad av Flamingo 1995.)
Enligt citatet från The Guardian som återges på bokens omslag innehåller Microserfs ”more one-liners than a decade of Woody Allen films.”

För mig räcker citatet ovan.
Aha. Kugghjul. Kraftöverföring. Informationsöverföring.
Dan har dessutom synpunkter på akronymer, i synnerhet sådana med tre bokstäver.
Douglas och Dan är senkomna men inte mindre välkomna bekantskaper att mentalt hålla i handen i den nya världen så fylld av gamla ord med nya innehåll i långa förklaringar interfolierade med akronymer.

Det dunkelt sagda är inte nödvändigtvis det dunkelt tänkta, men om det sagda riktas till människor utanför Bill-landet fungerar ”cog” definitivt bättre än ”a cross-platform highly transportable binary object”.
Om det är förståelse som önskas.

Pixlar, deja vù och blat

Tiden som förflutit sedan sist jag skrev gör att det känns rätt att börja med något som muntrar upp.
Pixlar.

I Motdrag, UNF:s medlemstidning 2 för 2017, fann jag under rubriken ”Kaxigt budskap med korsstygn” beskrivningen på hur man gör: ”Korsstygn bygger på pixlar …”
Tidens gång i en beskrivning av sömnadsteknik. Borta är ”två trådar moulinégarn” och långt borta ”räkna rutor eller trådar”.
Det gjorde mig full i skratt.

Deja vù däremot. När BBC skriver rubriken ”US warns Syria over ’potential’ plan for chemical attack” (27 juni -17) och i artikeln citerar uttalande från Vita huset ”…If however Mr Assad conducts another mass murder attack using chemical weapons, he and his military will pay a heavy price.”
Dagen efter skriver BBC rubriken ”Syria took US chemical attack warning seriously – Mattis”. Citerande USA:s försvarsminister alltså.

Attacken med kemiska vapen i april i år resulterade inte bara i många civila offer för de kemiska vapnen, utan också i en USA-attack mot en flygplats använd av syrisk militär. Assad har förnekat inblandning i attacken i april. Assads trovärdighet kan ifrågasättas. Men förra gången USA hade säker information, den gången om ”weapons of mass destruction” ledde det till invasionen av Irak, som i sin tur lett till Iraks sönderfall och framväxten av IS.
När det som i detta fall tycks vara fastslaget innan något hänt vem som är skyldig och vad svaret kommer att vara, då finns det anledning att inte bli full i skratt.
När däremot att något inte hänt ses som tecken på att den föregående varningen haft effekt. Då kan man kanske åtminstone lyfta ett ögonbryn om än inte en mungipa och dra sig till minnes att sanningen är krigets första offer.

Och så blat. Det är ryska och beteckningen på det byte av tjänster, med eller utan pekuniär inblandning, som höll människor vid liv under Sovjettiden. ”…the use of personal networks for getting things done in Soviet Russia, or Russia’s economy of favours.” som Alena Ledeneva beskriver det i Baltic Worlds, april 2014. Rubriken lyder ”Economies of favors or corrupt societies – exploring the boundaries between informality and corruption”. Professor Ledeneva arbetar vid University College London.

Hon citerar i BW-artikeln anekdoten om socialismens sex paradoxer:
* No unemployment but nobody works
* Nobody works but productivity increases
* Productivity increases but shops are empty
* Shops are empty but fridges are full
* Fridges are full but nobody is satisfied
* Nobody is satisfied but all vote unanimously

Tänkvärt inte bara retrospektivt.
Mest tänkvärt är dock blat, att det fanns och att det finns – byte av tjänster som gör livet lättare, och i fallet Sovjet livsuppehållande i ett dysfunktionellt system.
En av hennes böcker publicerad 2006 bär titeln ”How Russia really works” (Ithaca: Cornell Unversity Press).

Jag rekommenderar artikeln varmt, och avsnittet ”The blurred boundaries between favors of access and corrupt transactions” är något att fundera på även i vårt Helyllesverige.
Det finns mycket läsvärt i Baltic Worlds, jag rekommenderar den som sagt varmt.

Och för att avrunda med något som fick mig att skratta:
En TT-notis med rubriken ”Hemlösa katter bestulna på mat” publicerad i bland annat UNT.
Den handlar om en gåvotunna till förmån för hemlösa katter placerad i en affär i Ljungby. Om både mat och pengar stulits framgår egentligen inte av notisen, men däremot texten på lappen som tjuven, fylld av harm, lämnat i tunnan: ”Aldrig hört så jävla dumt skänka pengar till en katt”.

Konst och bilder

Tänk så mycket enklare det vore om offentlig konst fanns tillgänglig på nätet, lätt att hitta bilder, lätt att hitta uppgifter om konstnären, lätt att hitta tips om var det kan finnas flera verk av samma konstnär.
Som när jag gick runt i Leksands centrum och såg de här små figurerna vandra i en fontän på ett torg, och deras likar på överkanten av en sten invid en affärsfastighet  inte långt därifrån.

leksand1leksand2

Inga uppgifter om konstnären kunde hittas vid fontänen eller på stenen, men bilder kunde jag ta. Väl hemma sökte jag på Wikimedia utan framgång, och på Leksands hemsida likaledes utan framgång.

Efter mångfaldiga klick och stor frustration fann jag ändå namn.

Konstnären har jag anledning tro heter May Lindholm, född i Norge bosatt i Siljansnäs.
Figurerna kallas Nystingar. De är … mer än charmiga, de gör en trött besökare hjärteglad att se.
Jag skulle vilja veta mer om dem.
Jag skulle vilja veta mer om konstnären, och inte minst skulle jag vilja veta om det finns fler Nystingar att glädjas åt, i Leksand eller i andra städer.

Tänk så bra om det vore enkelt att hitta upplysningar om offentlig konst och dem som gjort den.
Tänk så bra om HD och BUS tänkt lite bättre. Rentav bra.

http://www.svt.se/kultur/konst/paverkar-wikiemedia-konflikten-dig-som-privatperson

http://www.svt.se/kultur/konst/brottsligt-sprida-bilder-av-offentligt-konst-pa-natet

http://www.svt.se/kultur/konst/konstkonflikt-i-offentliga-rummet

http://www.svt.se/kultur/wikimedia-stams-for-upphovsrattsbrott

 

 

 

Street art, schabloner och elskåp

Glädjande nog är inte alla kommuner som Enköpings. I Uppsala finns små, och ibland större, exempel på street art.
I Gottsunda kan man nu se en stor målning på innergården mellan G-centrum och höghusen på Valthornsvägen. Se så vacker den är!

väggmålning

Målningen är en del av ateljéföreningen Konstjords konstnärliga följetong som inleddes förra året av Gijs Weijer (missade den! Attans.). Årets målning ”Vingar” på bilden ovan invigdes i maj, och har målats av Kajsa G Sjölén. Om Kulturpunkten i Gottsunda centrum kan du läsa här:
http://www.gottsundacentrum.se/services/kultur/kulturpunkten/
och om Konstjord här:
http://www.gottsundacentrum.se/shop/konstjord/

I Uppsala centrum kan den uppmärksamme få syn på ett elskåp – just det, elskåp – som Mira Sjögren har dekorerat – och ja, hon hade tillstånd. På Kungsgatan utanför Camus bokhandel nära korsningen med Skolgatan finns målningen där motivet bygger på konstnärens intresse för hållbarhets- och miljöfrågor. Symbolspråket ska läsas från vänster till höger.

elskåpsmålning

Mer av Mira Sjögren finns att se på:
http://www.cargocollective.com/mirasjogren

På Klostergatan nära kemtvätten finns ett annat elskåp, mera traditionellt grått och med rester av affischer. Men inte bara det. Den som tittar noggrannare och läser får en tankeställare.

elskålssentens

Sentensen är gjord med schablon, och schablonmålningar har faktiskt funnit en fristad även i Enköping.

schablon2schablon1schablon3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och till och med en frihandskatt:

frikatt

Det kan finnas hopp även för sydvästra länsdelen.