Författare: lottalille

Under lång tid reporter vid Upsala Nya Tidning, längst tid vid lokalredaktionen i Enköping. Från 2018 reporter vid Enköpings-Posten. Sedan 1 juni 2021 pensionär.
Publicerat

Bättre att vara rik

Åt den som har ska vara givet, och äganderätt ger pengar, nu mer än någonsin.
EU ger bidrag till jordägare och Sveriges regering har ändrat lagstiftningen så att inte bara ockerhyror är lagenliga, och schablonavdragen för andrahandsuthyrning höjs från 21 000 kronor till 40 000 kronor per år.
Det går också att göra sig en hacka på små stugor på den egna tomten, 26 kvadratmeter kan de vara, och sedan kan de hyras ut till någon av alla dem som står utan bostad i Stockholm och andra städer där bristen är skriande.

Nu ska studentrummens storlek minska också. Det räcker med 16 kvadratmeter tycker bostadsministern.

Om det i dessa kvadratmeter också ingår toalett och dusch har inte framgått. Men kanske ministern vet att de allra flesta studenter vill ha egna hygienutrymmen, och helst också eget pentry?
Den tid då städning av allmänna utrymmen ingick i hyran är sedan länge förgången, men så är också just städning ett monumentalt problem i korridorboenden. Problemet uppstår inte för dem som inte städar, utan för de som gör det – eller rättare sagt inte ständigt vill göra det efter andra som i största möjliga utsträckning låter bli.

I stället för att göra något åt bristen, nämligen se till att det byggs nya bostäder, genomförs reform efter reform som sätter dem som redan äger i allt bättre position att utnyttja ägandet ekonomiskt.

I den mån något annat förespråkas är det enklare byggregler, mindre inflytande från grannar och närboende, snabbare beslut i lägre instanser, stopp för lokala regler för nybyggnation, färre p-platser som krav till nybyggen av bostadshus … pruta på kvaliteten i stället för att bygga hyresrätter i offentlig regi.

Allmännyttan har i stället sålts ut eller håller på att renoveras till hyresnivåer som tidigare hyresgäster inte klarar.

Så var ska de bo, de inte nödvändigtvis fattiga och arma, men de som inte har löner som svarar mot kostnaden för hyror och andra levnadsomkostnader?

Eller är det bostadsbidrag som ska till?
”Kaptitalet höjer hyrorna, och staten bostadsbidragen …”

Vad är det i vårt samhälle som gjort att äganderätt inte bara ger rätt till ägande, utan också till makt över alla som inte äger, bostadslösa oavsett ålder till exempel?

Lika stötande är EU:s jordbruksbidrag som inte längre delas ut med produktion som grund, utan ägande – arealbidrag heter det numera, och betalas ut per ägd hektar, olika stora bidrag beroende på möjlig produktionskapacitet. Allt som krävs är att arealerna ska kunna återtas i produktion om så är nödvändigt, det vill säga trädan får inte övergå i förbuskning.

Det är något som inte är som det ska när ägande lönar sig bättre än arbete och produktion.

Publicerat

Luktar Eva Joly rutten torsk i Sverige också?

Eva Joly är imponerande. Hon är norska, kom till Paris som au pair, stannade, gifte sig, utbildade sig till jurist, utsågs till juge d’instruction, undersökningsdomare, och genomförde utredningen av den monumentala mut- och korruptionshärva som det franska oljeföretaget Elf-Aquitaine, och också många maktens män, företagare och politiker, var djupt inblandade i.
Hon levde under flera år med vakter dygnet runt, ständigt hotad.
Under utredningen som i hög grad berörde Elfs affärer i Gabon och Gabons högsta dignitärer, skrev en gabonesisk tidning om utredningen och refererade till henne som ”en norska som luktar rutten torsk”.
Hon har skrivit en bok om utredningen, ”Sanningens ögonblick”, Bokförlaget DN 2003.
Den rekommenderas varmt.

Hennes trovärdighet som jurist och osviklig i kampen för ett för alla rättssäkert samhälle är hög, mycket hög.
Nu är Eva Joly EU-parlamentariker, invald av de Gröna i Frankrike.

Som EU-parlamentariker har hon enligt en artikel i SvD 28 mars besökt Sverige för att försöka bryta dödläget i utredningen om Julian Assange, misstänkt för olaga tvång, två fall av sexuellt ofredande och våldtäkt.
Assange är häktad i sin frånvaro, och har sökt och fått asyl vid Ecuadors ambassad i London. Han vägrar komma till Sverige som åklagaren Marianne Ny begärt, eftersom han är rädd för tt från Sverige bli utlämnad till USA där han anklagas för terrorism och spioneri.

Av USA betraktas Assange inte som publicist. Wikileaks offentliggörande av filmen Collateral Murder där amerikanska soldater i Irak från en helikopter mejar ned en grupp civila på en gata, bland dem två journalister som arbetade för Reuters, var inte i amerikanska ögon ett avslöjande av krigsbrott utan ett sätt att gå fienden tillhanda.

Eva Joly citeras i artikeln skriven av Harry Amster:
– Detta är ett hot mot alla journalister i världen och det är inte den värld vi vill ha. Jag förstår inte varför Assange ska ge upp sina mäskliga rättigheter för att låta sig utfrågas i Sverige med risk för utvisning till USA.

Eva Joly anser att inget hindrar Marianne Ny från att förhöra Assange på ambassaden i London. En rättegång kan genomföras i Sverige med Assanges advokater närvarande och Assange med via Skype.

Eva Joly är inte ensam om att ifrågasätta åklagarens vägran att genomföra förhör med Assange i London. Jurister har gjort det, journalister har gjort det.
Åklagare har i andra fall inga problem med att åka utomlands för att genomföra förhör, mycket längre bort än Storbritannien.

Under besöket i Sverige ville Joly träffa justitieminister Ask och åklagare Ny. Ingen av dem hade tid att träffa Eva Joly.

Var de rädda att hon skulle lukta rutten torsk?

Eller var de kanske rädda att det är de och det svenska rättsväsendet som luktar, om inte torsk så i varje fall ruttet.
Slutcitatet i Amsters artikel lyder:
– Vanligtvis när jag som EU-parlamentariker ber om ett möte brukar jag få det, säger Eva Joly.

PS. Även om Assange skulle få garantier för att inte lämnas ut till USA om han kom till Sverige, vad skulle sådana garantier vara värda? Hade inte Sverige fått ”garantier” från Egypten att de två egyptier som kidnappades och forslades till Egypten med CIA-plan från Bromma 2001, inte skulle torteras? Vad var de garantierna värda? FRA, NSA och datasäkerhet ska vi inte tala om. Dick Sundevall, chefredaktör för webbtidningen Para§raf, har skrivit flera artiklar om fallet Assange. Jag är inte glad över allt i artiklarna, men finner dem trots det läsvärda. DS

Publicerat

Lavrov, WTO, Krim och reformer

Verkliga och inte bara kosmetiska konstitutionella reformer efterlyser Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov enligt en artikel i SvD 5 april. Det handlar om krisen i Ukraina och skydd av minoriteters rättigheter.
Mer än bara kosmetiskt intresse för reformer skulle WTO gärna se att också Ryssland kunde visa 1,5 år efter att landet kom med i Världshandelsorganisationen.

Vid ett seminarium i Uppsala torsdagen 3 april talade Joakim Reiter, ambassadör vid den svenska WTO delegationen i Genève, under rubriken ”Russia: the New Kid on the Block. How has Russia done so far?”

Diplomatiskt berättade ambassadör Reiter att Rysslands representanter inte kommit till Genève som ”a ravaging Siberian bear”, vilket några uttryckt oro för, utan tvärtom stillsamt rekognoserat och lärt sig hur WTO-kulturen fungerar. Under Bali-konferensen i november 2013 var ryska diplomater också till hjälp för att få förhandlingarna att leda fram till ett avtal.

Men

Ryssland har också i osedvanligt stor omfattning misslyckats med att verkställa överenskommelser om tulltariffer på en mängd varor. Trä och pappersmassa är två som vållat bekymmer och klagomål när det gäller EU-länder. Men stål är en annan och sammanlagt är det flera hundra produkter som tullarna inte anpassats för, 18 månader efter inträdet.

– En förklaring som gavs några månader efter inträdet var att de nya bestämmelserna inte hunnit kommuniceras och verkställas på grund av semesterperioden. Men fortfarande ett år senare har verkställigheten inte genomförts.
Ambassadör Reiter kommenterade naturligtvis inte ryska semesterperioders längd.

– Ryssland har också infört tveksamma restriktioner för importprodukter. Senaste gällde det fläskkött, med motiveringen att två vildsvin smittade med afrikansk svinfeber hittats i gränstrakterna mellan Lituaen och Belarus. Enligt vissa uppgifter ska sjukdomen vara vanligt förekommande bland ryska vildsvin, och att det cirkulerat rykten om att de två vildsvinen saken gäller i själva verket kommit från Ryssland ska bedömas som just rykten, men importstoppet har stor betydelse för EU-producenter av fläskkött.

Ytterligare ett område där Ryssland inte motsvarat WTO-avtalen gäller skydd av intellektuella rättigheter, ambassadören gick inte närmare in på exempel där.
– WTO är en klubb där man blir medlem därför att man gått med på att följa klubbens regler. Ryssland är inte ensamt om att på olika sätt försöka kringgå regler, men mängden produkter där tullavtalen inte följs saknar motsvarighet bland övriga klubbmedlemmar.

Frågor ställdes om annekteringen av Krim och EU:s och USA:s beslutade sanktioner mot Ryssland.
Men enligt Reiter finns inget samband mellan WTO och sanktionerna. USA har sedan decennier ett handelsembargo mot Kuba, Venezuela ett embargo mot Panama, och det finns starka internationella restriktioner mot Iran. Medlemsländerna är angelägna ”not to trigger a call on §21, and open claims of national security” när det gäller sanktioner och deras inverkan på WTO.

Så, utrikesminister Sergej Lavrov, kanske ett samtal med kollegorna i inrikes- och handelsministerierna vore bra, för att få till verkliga reformer av om inte konstitutionen så åtminstone av kommunikationen inom de egna myndigheterna, så att ingångna avtal med WTO-klubben verkställs?

Publicerat

Varför vill kinesiska studenter inte arbeta i svenska företag?

I det föregående inlägget på bloggen, ”Kollegialt styre och demokratisk centralism”, refererades till en ledarartikel av Tove Lifvendahl 16 mars 2014.

Men Lifvendahls tankar runt svenska universitet och deras synbara oförmåga att acceptera examina och erfarenheter från utländska universitet, och erfarenheter av arbete i internationella organisationer, väcker flera tankar.

Vidimering och erkännande av betyg, examina och utbildningar är ett länge känt problem. Att Sverige har exceptionellt högutbildade taxichaufförer är ett återkommande ämne för artiklar och inslag i media.
Validering av yrkeskunskaper som tillägnats genom arbetslivserfarenhet och inte genom kurser är ett mindre ofta förekommande ämne för journalistiska undersökningar, oavsett om det gäller erfarenheter/kunskaper inhämtade i Sverige eller andra länder, men det händer att det berörs.

Det är bra att det uppmärksammas. Hur, när och om det kommer att åtgärdas är en annan sak.

Men slutklämmen i Lifvendahls ledarartikel lyder:
”Under åren 2004-2008 genomförde Sylvia Schwaag Serger djupintervjuer med drygt 50 kinesiska studenter i Kina. En fråga som återkom var: ’Om vi tittar på ett svenskt företag så ser vi bara svenskar på toppen – varför skall vi då söka oss till ett sådant företag?’
Den krassa iakttagelsen är en realitet att förhålla sig till. När talangerna har världen som arbetsplats, måste alla som vill ha del av kompetensen vara beredda att ha något att erbjuda.”

Det vore intressant att höra vad SvD:s kunnige Kinakorrespondent Ola Wong har att säga om de kinesiska studenterna. En jämförelse mellan kinesiska och svenska företag kanske, av affärskultur, ledarkultur och möjligheter att utnyttja höga positioner, för företagen och för den enskilde i toppen?
Därmed inte sagt att svenska företag och/eller företagare är dygdemönster.

Det är inte nödvändigtvis enbart ”bara svenskar i toppen” som gör attt studenter i Kina inte ser svenska företag som det främsta karriärvalet.
Ikea i all ära, men Google är kanske mera attraktivt ändå? Och USA, för den delen.

Publicerat

Kollegialt styre och demokratisk centralism

Kollegialt styre på Uppsala universitet. Om jag förstått det rätt är det en praxis liknande det som kallas ”demokratisk centralism”, ett system som kritiserades hårt när det tillämpades i Sovjetunionen.

”Demokratisk centralism” är en leninistisk ledningsprincip som innebär att folket väljer sina representanter i den lägsta styresnivån, säg kommuner, för förståelsens skull. De kommunala representanterna väljer sedan de som ska sitta i nästa nivå, landstingen. Och landstingspolitikerna väljer därefter vilka som ska sitta i riksdagen, och där sitter de som väljer Kamrat ordförande som utser sin regering. Enligt den ursprungliga tanken skulle en som valts också kunna avsättas om den lägre nivån så krävde. Den demokratiska delen av ledningsprincipen försvann tämligen omgående, kvar blev centralismen. Och terrorn.

Analogin må halta, men om kolleger väljer kolleger till styrelser som slutligen väljer en bland dem till rektorsposten, nog är det väl en aning likt demokratisk centralism? En ledningsprincip etablerad vid universitetet långt innan Lenin ens var påtänkt dessutom.

I en ledare i SvD 16 mars 2014 skrev Tove Lifvendahl under rubriken ”Är Sverige sig självt nog?”.
Hon berättar där om professorer som hört av sig till henne och skrivit om ”den ’incestuösa rekryteringspolitiken vid institutionerna’ och att den kan lösas genom ett formellt förbud för svenska lärosäten att anställa egna doktorander.”.

Hm.

Det verkar som om det bildas en kedja av lojaliteter redan på doktorandnivå, och för den delen redan på grundnivå. Studenter ska ju bli rekommenderade för antagning till forskarutbildningen.

Så går lojalitetsbanden upp genom hierarkierna, band knyts mellan institutioners och fakulteters honratiores och, vupti! så har en rektor valts, primus inter pares, men kanske mera inter än primus.

Om nu det kollegiala styret inte är bra, är det då bättre att regeringen utser rektor, efter omröstning i universitetsstyrelsen, konsistoriet, där majoriteten av ledamöterna också är utsedda av regeringen, kan ifrågasättas.

I varje fall har det visat sig svårt att vara bara primus och inte inter i etablerade hierarkier.

Publicerat

Krim och rysskräck

När vi talar om Krim och rysk expansionism, påminn er då 1743.
Jag erkänner att jag tänkt på Kosovo i samband med den ryska invasionen, och anneketeringen av Krim. Men jag har också utan större svårighet tagit till mig argumentationen i Said Mahmoudis artikel på SvD Brännpunkt, 21 mars 2014, rubriken ”Putins argument är inte hållbara”.
Mahmoudi är professor i internationell rätt vid Stockholms universitet, och påtalar att kosovoalbanerna under lång tid varit diskriminerade av den jugoslaviska/serbiska regeringen. Så har inte varit fallet med de rysktalande på Krim.

Kosovos ensidiga självständighetsförklaring från Serbien kunde därför accepteras enligt Internationella domstolen, och enligt Mahmoudi. Däremot inte Krims anslutning till Ryssland, trots folkomröstning och självständighetsförklaring.

Med historiska referenser och påminnelser om hur Krim gavs bort till Ukraina av Chrustjev 1954, något som aldrig borde ha hänt, och att återförandet till Moder Ryssland därför är det enda rätta, går det att förstå att annekteringen av många ryssar inte ses som annat än rättfärdig.

Det är den inte.

Men krigsretoriken och hotbilderna och rysskräcken som inte minst den svenske utrikesministern underblåser, är den därför också välgrundad?

Tillåt mig tvivla.

Däremot förstår jag att balter och polacker med deras erfarenheter från förra århundradet har svårt, mycket svårt, för Ryssland.

Den svenska rysskräcken brukar också förklaras historiskt – de brände Roslagen, jojo.
Det gjorde de.
1719.

Sen blev det oreda i riket, Den stora oredan, hattar och mössor, och de senare förklarade krig mot Ryssland 1741, illa förberedda och illa rustade. Nederlaget 1743 blev totalt och i Sverige blev det bondeuppror, krigstrött allmoge tog sig orådet före att demonstrera mot överheten, upproret slogs ned stor kraft och blodbad, men det räckte inte med det:

Adeln kallade på hjälp – från Ryssland! Kejsarinnan Elisabeth var inte nödbedd, hon skickade 12 000 man, inmarschen skedde 30 november 1743.

Den minnesgoda kanske drar sig till minnes att Karl XII sköts just det datumet 25 år tidigare.

Och av detta kan man sluta sig till att rysskräcken, det är något som är bra att ta till, men anledningen är inte nödvändigtvis den föregivna. Och skräcken är inte större än att den kan övervinnas om allmogen ska hållas nere.

Om 1700-talet och Ryssland skrev Oskar Sjöström, doktorand i historia vid Stockholms universitet, en understreckare i SvD 22 mars 2014. Rubriken är ”När rysskärcken satte klorna i Sverige”. Texten når fram till krigsförklaringen 1741 – de ryska trupperna som kallades in till Sverige 1743 fanns det inte plats för.

Om de ryska trupperna i Sverige har Anders Persson skrivit en bok: ”Den farliga hjälpen, Den ryska truppförläggningen i Sverige 1743-44” utgiven på Ordfronts förslag 1981.

Publicerat

The Minsky Moment

Uncertainty, irrationality and exuberance.
Osäkerhet, oberäknelighet och överflöd. Sådant som är svårt att göra tabeller och tjusiga kurvor av.

Hyman Minsky var ekonomen som beskrev hur ekonomiska kriser uppstår, med ord. Ord som kan ta med det som inte får plats i en tabell eller en aldrig så paramterrik förklaringsmodell av hur människor fungerar, en och en, och i grupp.

Det är lättare att förklara hur banker fungerar – de vill låna ut pengar, mycket pengar och få in mycket pengar i form av räntor och amorteringar.

Kan de låna ut pengar till människor som tror att det de köper för de lånade pengarna kommer att stiga i värde, då kan bankerna avstå amorteringar under en period. Tror de, och låntagarna, att det köpta kommer att stiga mycket i värde, då kan de till och med avstå räntor, under en period. För allt ska ju kunna betalas när låntagarna säljer vidare – dyrt, till någon som i sin tur lånat pengar i förväntan att det de köpt ska stiga i värde.

Så kraschar ekonomin, eftersom det händer saker som ingen hade med i matrisen – oljepriset steg mycket och snabbt, företag säger upp anställda, Ryssland tar över Krim, Iraks oljekällor producerar inte förväntade mängder olja, Nordöstpassagen öppnas för åretrunttrafik till följd av klimatförändringar.
Nåja, det sista tar väl tillräckligt med tid för att kunna förutsägas.

När detta oväntade händer och länders ekonomi destabiliseras, det är då kraschen kommer.

Hyman Minsky talade om tre stadier i utvecklingen mot kraschen (han växte upp under depressionen i USA, den som startade 1929). Den första kallade han the Hedge, häcken, då banker och låntagare är försiktiga, lånar (ut) mot säkerhet, betalar räntor och amorteringar.
Den andra the Speculative, den spekulativa, då bankerna lånar ut och godtar att amorteringarna skjuts framåt i ömsesidg förväntan på att värdet av det köpta kommer att stiga.

Den tredje och sista fasen är Ponzi-stadiet, så kallad efter bedragaren som fått sitt namn så förknippat med finansiella falsarier och investeringsbedrägerier att ”Ponzi-scheme” (ett slags pyramidspel) blivit ett lika etablerat begrepp som Quisling, något de flesta förstår vad betyder. Under Ponzi-stadiet lånar bankerna ut, men varken ränta eller amorteringar behöver betalas, värdet på huset/lägenheten kommer ju ändå att stiga, snabbt och mycket.
(Om en ryss med egna, och bedrägliga, idéer om pengar och penningars värde har jag skrivit tidigare i min blogg ”M som i Mavrodi, mavro, Madoff och MMM”.)

Sen händer det oväntade, låneekonomin rasar, låntagaren förlorar allt utom skulderna och banken får statsbidrag (skattepengar) för att inte gå i konkurs.
Det där sista sade inte Minsky, det är mitt tillägg.

Hyman Minsky dog 1996, men hans ekonomiska teorier har återupplivats av ekonomer som Paul Krugman, mottagare av Riksbankens pris till Nobels minne 2008.

Minsky har fått ett alldeles eget begrepp kopplat till sitt namn: The Minsky Moment.
Det är det ögonblick då en figur i en tecknad serie inser att han inte längre springer på marken, han är utanför klippkanten. Och faller.

Om Hyman Minsky läste jag i BBC News Magazine på nätet 24 mars.
Länk till artikeln http://www.bbc.com/news/magazine-2668093
Programmet om Minsky kan höras på BBC iPlayer.

Internet är fantastiskt! Hur skulle jag annars ha hittat Hyman Minsky?

Publicerat

Åldrande, färst och fitta

De senaste veckorna har jag vid två tillfällen blivit nogsamt upplyst om 1. att jag är gammal, samt att jag 2. inte vårdar mig om mitt yttre.
Det första fallet gällde användande av ordet färst, som i få, färre, färst.
Kunde det användes på sajten?
Nej, tyckte jag, det är fult och onödigt.
Jo tyckte chefen, det står i SAOL.
Det blir det inte vackrare eller nödvändigare av, tyckte jag.
Och fick då veta att om man inte accepterar SAOL, då är man verkligen gammal.

Så var det med det, färst blev det skrivet, och jag tänkte surt att i SAOL står ju såväl fitta som kuk, och skulle det också vara lämpligt på sajten eller i tidningen, kanske va?

Och tänk, det skulle det! Ett par veckor senare hade vi fitta i en rubrik!

Nu väntar jag på det andra ordet, och på ett verkligt tecken på ungdomlig fräschör, ”rövknulla” eller nåt.
Förlåt om jag är ålderdomlig där, jag har fiskat i ungdomliga vatten efter något garanterat för mig okänt begrepp, men fått till svar att ”såna ord använder jag inte och är verkligen inte något jag skulle lära dig.”

Det andra fallet var en lunchkonversationen två kolleger emellan, en stol bort från mig i ett annars tomt matrum. De två kom överens om att grått hår, det ville man inte ha, det lägger tio år till på den gråhåriges utseende, men ”det är tur att det går att färga”.

Jag höll tyst den gången, och vet därför inte om jag ser ut som 70, eller om jag skulle se ut som 50 hällde jag bara lite kemikalier i håret.

Men jag skattar mig lycklig som inte är bekymrad över min ålder eller mitt gråa hår.

Däremot är vårdat språk och ord som inte riskerar att störa läsandet eller förståelsen något som borde intressera alla involverade i en produkt som lever av sina läsare.

Detta skulle ha varit slutet på betraktelsen över år och språk, men jag kan inte underlåta att fylla på med ett citat och en kommentar:

”- Vänta, alltså alla dessa ord ni slänger er med. Landskap, gasque, kuratorer…?
– Ja det kan vara svårt att komma in i lingon.”
(UNT City 14 mars -14, ”Snäll och Gnäll”)

Lingon?
Nej.

Língon.

Jag är alldeles övertygad om att ”língon” inte står i SAOL.
Men jag tycker ändå att det är kul.
Vad som saknas är asterisken.
Och förklaringen.

För vi vill väl vara en produkt som våra läsare har en möjlighet att förstå? Oavsett ålder och hårfärg.

Publicerat

Lättingar och mordmaskiner

”…en berättelse om manliga äventyr i en sluten krets, Råddjuret är kock, Joxaren är drönaren …”

Muminpappans bravader, omskriven i Boel Westins stora biografi om Tove Jansson, ”Ord, bild, liv”, Albert Bonniers förlag 2007, sid 249.

O så skönt att en drönare är en drönare, inte en unmanned air vehicle. En slöfock, inte en mordmaskin.

En drönare var för mig en lätting fram till att jag fick höra om bisamhällens organisation och bemanning.

Sedan var det en lätting och … ett arbetsfritt bi… tills det kom … drönare.

Jag hade föredragit att drönare hade förblivit drönare, att de UAV:er använda för mord på distans, bortom allt vad folkrätt eller krigets lagar heter, aldrig hade funnits.

Publicerat

Tygkassar och orgasmer

Praktiska och miljövänliga. Hur svårt kan det vara?
Att förstå varför allt flera, unga som gamla, män och kvinnor, använder tygkassar alltså?
Och hur svårt kan det vara att förstå att det finns mer eller mindre bra tygkassar?
Att tygets och sömmarnas kvalitet varierar, att längden på kasse och/eller handtag spelar roll?
Naturligtvis kan det spela roll vad det står på kassen också – en kasse från ett museum som visar att bäraren vet var man ska ha varit för att räknas, eller en kasse med ett märkesnamn som visar samma sak. Färg och mönster är säkerligen också något för tygkasseväljaren att begrunda.

På en av mina kassar står det ”Jag älskar tidningar!”
Det är undertecknat press stop. Tyvärr, kan jag tycka. Det vore ju annars en bra devis för papperstidningar att föra fram, snarare än ”klicka-in-hos-oss-det-kostar-inget”.
(På en annan står det ”Sermitsiak”. Det är skrytigt, men jag har ju faktiskt varit på Grönland. Och kassen är väldigt bra också, kraftigt tyg, rekorderliga sömmar, och lagom lång.)

Alla har inte samma okomplicerade förhållande till tygkassar.

En bibliotekarie med spaltplats i DN förefaller vara en av dem. I ”läsglädjens kacklande hönsgård” (bokmässan 2010) ser hon ”en liten dam i borstig fläta” som ”bulldozrar” sig fram, med uppsträckta armar och ”händerna krökta runt ett grällt tygstycke”. Kvinnan tvärstannade ”liksom genomfors av en skälvning, och med euforin hos en våldsam orgasm skrek:”
Kvinnan skrek att det delades ut tygkassar ”oppe hos Gudrun Sjödén”.

Sannerligen, det är en målande beskrivning av ett kacklande höns, en Gudrun Sjödén-kvinna som säger ”oppe”, inte uppe.

Iiinte bra, inte alls rätt.
Men det är värre ändå, för bibliotekarier har enligt skribenten inte bara en faiblesse för tygkassar de har också ”alltid haft ett världssamvete samt en fuktig dragning till Birger Schlaug.”
Jaha. Och det avslutas med att tygkassen är ”bokälskarens svettiga rocktrofé”.
Texten är som sagt målande och kontrasten ”liten dam” med ”borstig fläta” och fortsättningen, är fyndig. Läsaren ges några uppgifter om hur tygkassar kan ha uppstått också.

Men mest är det faktiskt är det bara larvigt, fördomsfullt och lett.

Varför är kvinnor med fotfäste i media ibland så dumlea mot andra kvinnor? I synnerhet mot äldre kvinnor? Det ska sättas fart på gäddhäng och det bulldozras och det är grå trassliga (eller som ovan borstiga) flätor och ”du kan väl skriva det på en postitlapp så du kommer ihåg?”.

Visst kan man undra över tygkassars popularitet, och man kan undra över vad som gjorde/gör Gudrun Sjödén-kassar så eftertraktade.
Men mest undrar jag efter att ha läst spalten refererad ovan över lehet och över hur skribentens orgasmer ter sig: ”… liksom genomfors av en skälvning och med euforin hos en våldsam orgasm skrek…”.

Ja, käre.