lottalille – Sida 27 – Lottas Allehanda

3 augusti, 2014

Betalkort ger inte bara värdighet

Det är bättre med betalkort än med matpaket. Så tycker syriska flyktingar i Jordanien enligt ett reportage i SvD 1 februari -14.
Livet blir värdigare när man får välja mat själv, och jordanska företagare blir också glada för nya kunder med betalkortsförmåga.

Vem vill inte välja själv vad som ska inhandlas och småningom inmundigas. Självklart är det så.

Och naturligtvis är det bra om jordanier tjänar på flyktingarna snarare än bara ser dem som en belastning på det egna landet, försörjda som de tidigare blev med mat från stora, rentav multinationella grossister. Grossister som då tog hem vinsten på affärerna med WFP, FN:s livsmedelsprogram, i stället för att den kom lokalsamhällets butiksägare till del.

Det är bara några saker som jag undrar över med betalkorten.
Vem tillhandahåller dem?
Är det avgifter på användningen av dem, som i svenska butiker där varje draget betalkort genererar en avgift till banken?
Vilka maskiner är det som tar korten, och vem säljer och servar dem?
Blir hanteringen dyrare med betalkort än med matpaket, eller än den skulle varit med, säg utdelning av kontanter?

Tillåt mig citera mig själv från 17 november 2013:

”I USA håvar banker in storkovan med hjälp av de betalkort som fattiga amerikaner får i stället för kontanter eller matkuponger. Betalkorten kallas EBT, Electronic Benefits Transfer. Tre företag dominerar distributionen av korten, Efunds, Affiliated Computers Systems och JP Morgan Chase.
Korten är belagda med adminsitationsavgifter, EBT-maskinerna i afffärerna med månadsavgifter, avgifter tas ut för förlorade kort och för samtal till kundtjänst.

Det är SvD (23 augusti, Näringsliv, skribent Daniel Kederstedt) som berättar om EBT-korten och hur de fungerar, och också om en rapport från GAI, Government Accountability Institute, ungefär motsvarande Riksrevisionen.
GAI har kommit fram till att JP Morgan Chase under de senaste nio åren tjänat 3,6 miljarder kronor från 18 delstater där de tillhandahåller EBT-kort.
Kederstedt avslutar sin artikel med GAI:s notering att JP Morgan Chase blivit en allt större donator till jordbruksmyndigheten som hanterar EBT-systemet. 83 000 dollar i snitt varje valperiod 1998-2002, 215 000 dollar år 2010.”

Betalkortsinköp är säkerligen värdigare än matpaket, och naturligtvis är det utmärkt att kunna välja vad man vill laga till middag.

Men nog tål det att fundera på vem/vilka det var som kom på att betalkort är den bästa lösningen, och över vilka andra effekter betalkorten får. Också.

1 augusti, 2014

Haggis, haggis och import

Import av ord och import av varor kan ge såväl väntade som oväntade konsekvenser.

När import av haggis, den skotska traditionella rätt som påminner om pölsa, men ändå inte, förbjöds till USA och Kanada 1971, oklart av vilket skäl, så uppstod en marknad för haggis-smuggling.

Hur utbredd smugglingstrafiken över Atlanten blev är likaledes oklart.

Men klart är att amerikanska entreprenörer fann en ny nisch. Amerika-tillverkad haggis, finns såväl vegetarisk som i originalskicka med undantag för att amerikanska varianten levereras i burk och inte är tillredd i fårmage som originalrecepten föreskriver.
Fårmagar är väl ohygienskt kantänka.

Nu verkar ändå ljuset nå den skotska haggishimlen till sist i varje fall. Enligt rapporter i media har den brittiske livsmedelsministern satsat stenhårt på att få amerikanska myndigheter att häva importförbudet. Detta rapporterades i svenska medier i juni 2014. Hur satsningen har gått har ännu inte rapporterats.

Under nästan lika lång tid har importen av inte minst amerikanska filmer pågått, om till Skottland i samma överväldigande grad som till Sverige är osäkert. I Sverige har de senaste åren i varje fall inte bara filmerna utan även deras titlar direktimporterats.
Avengers, Prometheus, The Amazing Spider Man, Men in Black, Ice Age, Hunger Games … exemplen är många fler.

James Bond filmen Quantum of Solace fick också behålla sin amerikanska titel.
Om detta skriver Olle Käll roligt i Språkförsvarets antologi Såld på engelska – om språkval i reklam och marknadsföring (Språkförsvaret 2013).

Olle Käll förmodar att den svenska distributören helt enkelt inte förstod vad titeln betydde, och att detta var en anledning så god som någon att inte översätta den. Men inte bara svenskar hade svårt att förstå vad titeln betydde.

Käll skriver:
”Symptomatiskt är att manusförfattaren Paul Haggis (! min kursivering), som svarade för den slutliga versionen av filmmanuset, inte gillade titeln: ”Det är inte min titel” sade han till MTV. ”Jag vet inte ens vad den betyder”, detta enligt en nätsida.” (Käll lämnar också referens till nätsidan, commanderbond.net/4899/paul-haggis-on-quantum-of-solace-its-not-mytitel.html).

Paul Haggis är enligt Wikipedia ”född 10 mars 1953 i London, Ontario, Kanada, är en tvåfaldig Oscars-vinnande kanadensisk regissör, manusförfattare och filmproducent.”

Vilket förhållande Haggis har till haggis framgår varken i Wikipedia eller någon annan av mig känd källa.

För övrigt vill jag rekommendera denna länk:

http://druidoshaman.ifokus.se/discussions/4d714705b9cb46223305baed-haggis

Samt haggis. Det ser möjligen ut en aning som pölsa, fast torrare. Men det smakar inte som pölsa. Korngrynen fattas, och kryddningen är annorlunda. Recept på haggis finns på nätet.

25 april, 2014

Kosovo och Camp Konic

Krim går inte att jämföra med Kosovo hävdar folkrättsexperter och politiker. Kosovo hade all rätt att folkomrösta sig bort från Serbien.
Vad som sedan hänt med de serber som efter krigsslutet levde i nordöstra Kosovo hör man inte mycket talas om.
En del säger att det pågått en ”naturlig etnisk rensning” i området. Serber dör eller lämnar frivilligt Kosovo.

Men i Montenegro finns flyktingläger efter Kosovokriget.

Vem har hört talas om de lägren? Camp Konic One, och Camp Konic Two?
1999 kom flyktingarna till Konic, och där är de fortfarande, internflyktingar eftersom Montenegro var i federation med Serbien.

Vem bryr sig om flyktingarna i Camp Konic?
Någon?

Svenska Dagbladet publicerade ett bildreportage från Camp Konic 30 mars, text och foto av Gianmarco Maraviglia/Echo Photo Agency.

Heder åt SvD som gav ett helt uppslag åt människor som alla glömt/förträngt/avsiktligt struntar i.

Uppslaget under vinjetten SvD Insikt, ss 24-25, är inte utlagt på webben.
Ni som vill läsa och se bilderna får vända er till SvD och köpa tidningen eller gå till ert bibliotek och hoppas att de inte bara prenumererar på papperstidningen utan också att de har den kvar.

21 april, 2014

”Alla människor är födda fria …

och lika i värde och rättigheter.” FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 1.
Det är geografiskt neutralt och duger inte för en liberal som Jan Björklund, ordförande (FP).

Nato och EU däremot, ”finns därför (att) våra barn ska få leva i frihet och demokrati”, säger han.
Det är häpnadsväckande.
Våra barn och andras ungar.

Om Ryssland och Ukraina säger Björklund ”Jag blev överraskad. Inte minst av brutaliteten.”

Brutaliteten?
Alla bedömare verkar annars vara överens om att annekteringen av Krim gick väldigt lugnt och utan brutalitet, om än inte regelrätt till.
Brutalitet jämfört med vad?

Militärens återkomst i Egypten och vad som sedan hänt?
Invasionen av Irak och vad som hänt därefter?
Invasionen av Afghanistan och därefter?
Libyen, där kidnappning av flyktingar från Eritrea blivit praxis som tidigare på Sinaihalvön??
Sydsudan?
Marocko och Västsahara kanske? Om den ockupationen kan ju i varje fall sägas att den inte är särskilt omskriven i svenska media.

Om skolreformer och förstelärare som ”ger vissa lärare möjlighet att tjäna betydligt bättre än sina kolleger”, säger Björklund:
”Först kanske det mest leder till osämja i lärarrummen, men i nästa steg kommer den positiva utvecklingen”.

Jaha?
Människor vänjer sig vid orättvisor, kanske han menar. Det är oklart efter vilka kriterier de förstelärare väljs ut som ska tjäna två månadslöner mera än sina kolleger, och undervisa mindre.

Men sånt är livet. Orättvist.
En del är rika och friska, andra är fattiga och sjuka.

Det är Cecilia Stegö Chilò som har intervjuat Jan Björklund, resultatet är publicerat på ledarsidorna i SvD 20 april. Läs och förundras över såväl intervjuare som intervjuad.

19 april, 2014

Gåvor, vita jobb och skatteavdrag

Välgörenhet i stället för skatter – att ge av fri vilja till det eller dem man vill dela med sig till.
Visst är det vackert?
Men ännu vackrare blir det sedan 1 januari 2012, för efter det datumet kan man i Sverige vara givmild och samtidigt reducera sin skatt!
Två flugor i en smäll, s a s.

Det är lite grann som viljan att göra svartjobb vita: utan skatteavdrag får det vara.
Först Rut och sen en vit lön.
Först skatteavdrag och sen en gåva till Rädda Barnen, Röda Korset eller vilken av de stora organisationer som haft röd och möjlighet att registrera sig som gåvomottagare. Hittills lär det ska vara 66 stiftelser, ideella föreningar och registrerade trossamfund (!) som registrerat sig.

Men det är inte vilka små gåvor som helst som räknas som skattereducerande – minst 200 kronor per gåvotillfälle, och minst 2000 kronor per år ska det vara för att räknas.
25 procents skattereduktion kan den givmilde få, maximalt 1500 kronor.

Det är ynkligt att dra av på skatten för gåvor.
Det är ynkligt att betalning för tjänster som läxhjälp och hämtning från dagis ska ge skattereduktion.
Och det är ännu ynkligare att inte små gåvor räknas – änkans skärv kan man läsa om evangelierna, och vad Jesus hade att säga till dem som föraktade den skulle kanske våra lagstiftare ta och läsa på om. Ifall de var frånvarande under den lektionen i skolan.

16 april, 2014

Bättre att vara rik

Åt den som har ska vara givet, och äganderätt ger pengar, nu mer än någonsin.
EU ger bidrag till jordägare och Sveriges regering har ändrat lagstiftningen så att inte bara ockerhyror är lagenliga, och schablonavdragen för andrahandsuthyrning höjs från 21 000 kronor till 40 000 kronor per år.
Det går också att göra sig en hacka på små stugor på den egna tomten, 26 kvadratmeter kan de vara, och sedan kan de hyras ut till någon av alla dem som står utan bostad i Stockholm och andra städer där bristen är skriande.

Nu ska studentrummens storlek minska också. Det räcker med 16 kvadratmeter tycker bostadsministern.

Om det i dessa kvadratmeter också ingår toalett och dusch har inte framgått. Men kanske ministern vet att de allra flesta studenter vill ha egna hygienutrymmen, och helst också eget pentry?
Den tid då städning av allmänna utrymmen ingick i hyran är sedan länge förgången, men så är också just städning ett monumentalt problem i korridorboenden. Problemet uppstår inte för dem som inte städar, utan för de som gör det – eller rättare sagt inte ständigt vill göra det efter andra som i största möjliga utsträckning låter bli.

I stället för att göra något åt bristen, nämligen se till att det byggs nya bostäder, genomförs reform efter reform som sätter dem som redan äger i allt bättre position att utnyttja ägandet ekonomiskt.

I den mån något annat förespråkas är det enklare byggregler, mindre inflytande från grannar och närboende, snabbare beslut i lägre instanser, stopp för lokala regler för nybyggnation, färre p-platser som krav till nybyggen av bostadshus … pruta på kvaliteten i stället för att bygga hyresrätter i offentlig regi.

Allmännyttan har i stället sålts ut eller håller på att renoveras till hyresnivåer som tidigare hyresgäster inte klarar.

Så var ska de bo, de inte nödvändigtvis fattiga och arma, men de som inte har löner som svarar mot kostnaden för hyror och andra levnadsomkostnader?

Eller är det bostadsbidrag som ska till?
”Kaptitalet höjer hyrorna, och staten bostadsbidragen …”

Vad är det i vårt samhälle som gjort att äganderätt inte bara ger rätt till ägande, utan också till makt över alla som inte äger, bostadslösa oavsett ålder till exempel?

Lika stötande är EU:s jordbruksbidrag som inte längre delas ut med produktion som grund, utan ägande – arealbidrag heter det numera, och betalas ut per ägd hektar, olika stora bidrag beroende på möjlig produktionskapacitet. Allt som krävs är att arealerna ska kunna återtas i produktion om så är nödvändigt, det vill säga trädan får inte övergå i förbuskning.

Det är något som inte är som det ska när ägande lönar sig bättre än arbete och produktion.

15 april, 2014

Luktar Eva Joly rutten torsk i Sverige också?

Eva Joly är imponerande. Hon är norska, kom till Paris som au pair, stannade, gifte sig, utbildade sig till jurist, utsågs till juge d’instruction, undersökningsdomare, och genomförde utredningen av den monumentala mut- och korruptionshärva som det franska oljeföretaget Elf-Aquitaine, och också många maktens män, företagare och politiker, var djupt inblandade i.
Hon levde under flera år med vakter dygnet runt, ständigt hotad.
Under utredningen som i hög grad berörde Elfs affärer i Gabon och Gabons högsta dignitärer, skrev en gabonesisk tidning om utredningen och refererade till henne som ”en norska som luktar rutten torsk”.
Hon har skrivit en bok om utredningen, ”Sanningens ögonblick”, Bokförlaget DN 2003.
Den rekommenderas varmt.

Hennes trovärdighet som jurist och osviklig i kampen för ett för alla rättssäkert samhälle är hög, mycket hög.
Nu är Eva Joly EU-parlamentariker, invald av de Gröna i Frankrike.

Som EU-parlamentariker har hon enligt en artikel i SvD 28 mars besökt Sverige för att försöka bryta dödläget i utredningen om Julian Assange, misstänkt för olaga tvång, två fall av sexuellt ofredande och våldtäkt.
Assange är häktad i sin frånvaro, och har sökt och fått asyl vid Ecuadors ambassad i London. Han vägrar komma till Sverige som åklagaren Marianne Ny begärt, eftersom han är rädd för tt från Sverige bli utlämnad till USA där han anklagas för terrorism och spioneri.

Av USA betraktas Assange inte som publicist. Wikileaks offentliggörande av filmen Collateral Murder där amerikanska soldater i Irak från en helikopter mejar ned en grupp civila på en gata, bland dem två journalister som arbetade för Reuters, var inte i amerikanska ögon ett avslöjande av krigsbrott utan ett sätt att gå fienden tillhanda.

Eva Joly citeras i artikeln skriven av Harry Amster:
– Detta är ett hot mot alla journalister i världen och det är inte den värld vi vill ha. Jag förstår inte varför Assange ska ge upp sina mäskliga rättigheter för att låta sig utfrågas i Sverige med risk för utvisning till USA.

Eva Joly anser att inget hindrar Marianne Ny från att förhöra Assange på ambassaden i London. En rättegång kan genomföras i Sverige med Assanges advokater närvarande och Assange med via Skype.

Eva Joly är inte ensam om att ifrågasätta åklagarens vägran att genomföra förhör med Assange i London. Jurister har gjort det, journalister har gjort det.
Åklagare har i andra fall inga problem med att åka utomlands för att genomföra förhör, mycket längre bort än Storbritannien.

Under besöket i Sverige ville Joly träffa justitieminister Ask och åklagare Ny. Ingen av dem hade tid att träffa Eva Joly.

Var de rädda att hon skulle lukta rutten torsk?

Eller var de kanske rädda att det är de och det svenska rättsväsendet som luktar, om inte torsk så i varje fall ruttet.
Slutcitatet i Amsters artikel lyder:
– Vanligtvis när jag som EU-parlamentariker ber om ett möte brukar jag få det, säger Eva Joly.

PS. Även om Assange skulle få garantier för att inte lämnas ut till USA om han kom till Sverige, vad skulle sådana garantier vara värda? Hade inte Sverige fått ”garantier” från Egypten att de två egyptier som kidnappades och forslades till Egypten med CIA-plan från Bromma 2001, inte skulle torteras? Vad var de garantierna värda? FRA, NSA och datasäkerhet ska vi inte tala om. Dick Sundevall, chefredaktör för webbtidningen Para§raf, har skrivit flera artiklar om fallet Assange. Jag är inte glad över allt i artiklarna, men finner dem trots det läsvärda. DS

13 april, 2014

Lavrov, WTO, Krim och reformer

Verkliga och inte bara kosmetiska konstitutionella reformer efterlyser Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov enligt en artikel i SvD 5 april. Det handlar om krisen i Ukraina och skydd av minoriteters rättigheter.
Mer än bara kosmetiskt intresse för reformer skulle WTO gärna se att också Ryssland kunde visa 1,5 år efter att landet kom med i Världshandelsorganisationen.

Vid ett seminarium i Uppsala torsdagen 3 april talade Joakim Reiter, ambassadör vid den svenska WTO delegationen i Genève, under rubriken ”Russia: the New Kid on the Block. How has Russia done so far?”

Diplomatiskt berättade ambassadör Reiter att Rysslands representanter inte kommit till Genève som ”a ravaging Siberian bear”, vilket några uttryckt oro för, utan tvärtom stillsamt rekognoserat och lärt sig hur WTO-kulturen fungerar. Under Bali-konferensen i november 2013 var ryska diplomater också till hjälp för att få förhandlingarna att leda fram till ett avtal.

Men

Ryssland har också i osedvanligt stor omfattning misslyckats med att verkställa överenskommelser om tulltariffer på en mängd varor. Trä och pappersmassa är två som vållat bekymmer och klagomål när det gäller EU-länder. Men stål är en annan och sammanlagt är det flera hundra produkter som tullarna inte anpassats för, 18 månader efter inträdet.

– En förklaring som gavs några månader efter inträdet var att de nya bestämmelserna inte hunnit kommuniceras och verkställas på grund av semesterperioden. Men fortfarande ett år senare har verkställigheten inte genomförts.
Ambassadör Reiter kommenterade naturligtvis inte ryska semesterperioders längd.

– Ryssland har också infört tveksamma restriktioner för importprodukter. Senaste gällde det fläskkött, med motiveringen att två vildsvin smittade med afrikansk svinfeber hittats i gränstrakterna mellan Lituaen och Belarus. Enligt vissa uppgifter ska sjukdomen vara vanligt förekommande bland ryska vildsvin, och att det cirkulerat rykten om att de två vildsvinen saken gäller i själva verket kommit från Ryssland ska bedömas som just rykten, men importstoppet har stor betydelse för EU-producenter av fläskkött.

Ytterligare ett område där Ryssland inte motsvarat WTO-avtalen gäller skydd av intellektuella rättigheter, ambassadören gick inte närmare in på exempel där.
– WTO är en klubb där man blir medlem därför att man gått med på att följa klubbens regler. Ryssland är inte ensamt om att på olika sätt försöka kringgå regler, men mängden produkter där tullavtalen inte följs saknar motsvarighet bland övriga klubbmedlemmar.

Frågor ställdes om annekteringen av Krim och EU:s och USA:s beslutade sanktioner mot Ryssland.
Men enligt Reiter finns inget samband mellan WTO och sanktionerna. USA har sedan decennier ett handelsembargo mot Kuba, Venezuela ett embargo mot Panama, och det finns starka internationella restriktioner mot Iran. Medlemsländerna är angelägna ”not to trigger a call on §21, and open claims of national security” när det gäller sanktioner och deras inverkan på WTO.

Så, utrikesminister Sergej Lavrov, kanske ett samtal med kollegorna i inrikes- och handelsministerierna vore bra, för att få till verkliga reformer av om inte konstitutionen så åtminstone av kommunikationen inom de egna myndigheterna, så att ingångna avtal med WTO-klubben verkställs?

11 april, 2014

Varför vill kinesiska studenter inte arbeta i svenska företag?

I det föregående inlägget på bloggen, ”Kollegialt styre och demokratisk centralism”, refererades till en ledarartikel av Tove Lifvendahl 16 mars 2014.

Men Lifvendahls tankar runt svenska universitet och deras synbara oförmåga att acceptera examina och erfarenheter från utländska universitet, och erfarenheter av arbete i internationella organisationer, väcker flera tankar.

Vidimering och erkännande av betyg, examina och utbildningar är ett länge känt problem. Att Sverige har exceptionellt högutbildade taxichaufförer är ett återkommande ämne för artiklar och inslag i media.
Validering av yrkeskunskaper som tillägnats genom arbetslivserfarenhet och inte genom kurser är ett mindre ofta förekommande ämne för journalistiska undersökningar, oavsett om det gäller erfarenheter/kunskaper inhämtade i Sverige eller andra länder, men det händer att det berörs.

Det är bra att det uppmärksammas. Hur, när och om det kommer att åtgärdas är en annan sak.

Men slutklämmen i Lifvendahls ledarartikel lyder:
”Under åren 2004-2008 genomförde Sylvia Schwaag Serger djupintervjuer med drygt 50 kinesiska studenter i Kina. En fråga som återkom var: ’Om vi tittar på ett svenskt företag så ser vi bara svenskar på toppen – varför skall vi då söka oss till ett sådant företag?’
Den krassa iakttagelsen är en realitet att förhålla sig till. När talangerna har världen som arbetsplats, måste alla som vill ha del av kompetensen vara beredda att ha något att erbjuda.”

Det vore intressant att höra vad SvD:s kunnige Kinakorrespondent Ola Wong har att säga om de kinesiska studenterna. En jämförelse mellan kinesiska och svenska företag kanske, av affärskultur, ledarkultur och möjligheter att utnyttja höga positioner, för företagen och för den enskilde i toppen?
Därmed inte sagt att svenska företag och/eller företagare är dygdemönster.

Det är inte nödvändigtvis enbart ”bara svenskar i toppen” som gör attt studenter i Kina inte ser svenska företag som det främsta karriärvalet.
Ikea i all ära, men Google är kanske mera attraktivt ändå? Och USA, för den delen.

7 april, 2014

Kollegialt styre och demokratisk centralism

Kollegialt styre på Uppsala universitet. Om jag förstått det rätt är det en praxis liknande det som kallas ”demokratisk centralism”, ett system som kritiserades hårt när det tillämpades i Sovjetunionen.

”Demokratisk centralism” är en leninistisk ledningsprincip som innebär att folket väljer sina representanter i den lägsta styresnivån, säg kommuner, för förståelsens skull. De kommunala representanterna väljer sedan de som ska sitta i nästa nivå, landstingen. Och landstingspolitikerna väljer därefter vilka som ska sitta i riksdagen, och där sitter de som väljer Kamrat ordförande som utser sin regering. Enligt den ursprungliga tanken skulle en som valts också kunna avsättas om den lägre nivån så krävde. Den demokratiska delen av ledningsprincipen försvann tämligen omgående, kvar blev centralismen. Och terrorn.

Analogin må halta, men om kolleger väljer kolleger till styrelser som slutligen väljer en bland dem till rektorsposten, nog är det väl en aning likt demokratisk centralism? En ledningsprincip etablerad vid universitetet långt innan Lenin ens var påtänkt dessutom.

I en ledare i SvD 16 mars 2014 skrev Tove Lifvendahl under rubriken ”Är Sverige sig självt nog?”.
Hon berättar där om professorer som hört av sig till henne och skrivit om ”den ’incestuösa rekryteringspolitiken vid institutionerna’ och att den kan lösas genom ett formellt förbud för svenska lärosäten att anställa egna doktorander.”.

Hm.

Det verkar som om det bildas en kedja av lojaliteter redan på doktorandnivå, och för den delen redan på grundnivå. Studenter ska ju bli rekommenderade för antagning till forskarutbildningen.

Så går lojalitetsbanden upp genom hierarkierna, band knyts mellan institutioners och fakulteters honratiores och, vupti! så har en rektor valts, primus inter pares, men kanske mera inter än primus.

Om nu det kollegiala styret inte är bra, är det då bättre att regeringen utser rektor, efter omröstning i universitetsstyrelsen, konsistoriet, där majoriteten av ledamöterna också är utsedda av regeringen, kan ifrågasättas.

I varje fall har det visat sig svårt att vara bara primus och inte inter i etablerade hierarkier.