Författare: lottalille

Under lång tid reporter vid Upsala Nya Tidning, längst tid vid lokalredaktionen i Enköping. Från 2018 reporter vid Enköpings-Posten. Sedan 1 juni 2021 pensionär.
Publicerat

Lögner, evangelium och mutor

Om lögner talade Stefan Einhorn under gudstjänsten i P1 söndagen 6 mars. Vi fick veta att i genomsnitt ljuger vi tio gånger per dag. Vem som räknat och hur framgick inte, men det gjorde topp-tre-lögnerna.

På tredje plats kom ”Tack, jag mår bra!”
På andra plats ”Jag hörde inte telefonen.”
Men allra vanligaste lögnen är ”Kul att se dig!”.

Församlingen skrattade, och det gjorde säkert radiolyssnarna också. Förhoppningsvis var de många eftersom ett gott skratt sägs förlänga livet, och även om det inte skulle vara sant så är det trevligt att få skratta.

Det är inte alltid radiogudstjänsterna inbjuder till skratt, och det är inte alltid de känns angelägna.
Men det var i en radiogudstjänst som jag fick klart för mig att redan evangelietexter tillhöll myndighetspersoner att inte ta mutor. Det är något som kanske borde framhållas i kristna kyrkor världen över.

Folket och myndigheterna frågar, Johannes Döparen svarar:
“Vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden!”
– Vad ska vi då göra?
– Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.
Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom:
– Mästare, vad skall vi göra?
– Driv inte in mer än vad som är fastställt.
Och när det kom soldater och frågade honom:
– Och vi, vad skall vi göra?
– Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold.

(Evangelium enligt Lukas 3:1-15, tredje årgångens läsning.)

https://lottasallehanda.wordpress.com/2013/12/15/evangelisten-lukas-om-korruption/

Publicerat

Andersson och Avtovaz

Ett lyckat exempel på hur misskötta gamla sovjetiska storföretag kunnat reformeras och bli lönsamma har en svensk vd kunnat visa.

Bo Andersson lyckades med Gaz Group och flyttades, (passivum-s:et är avsiktligt eftersom det antytts att det var ett erbjudande som inte kunde avvisas), till Avtovaz i Togliatti.

Reformera stora industrier innebär att reformera organisationen och effektivisera produktionen. Av det följer uppsägningar och det ät självklart inte populärt, även om ledningen säger att det är nödvändigt för att företaget ska överleva.

Att Togliatti och Avtovaz inte var någon söndagsskola framgick i en intervju Maja Suslin, TT, gjorde med Bo Andersson i Stockholm januari 2015.

Nu har Bo Andersson fått sparken som vd för Avtovaz, Rysslands största biltillverkare ägt att holdingbolaget Alliance Rostec Auto BV.
Renault-Nissan är majoritetsägare. Redan vid bilmässan i Genève hade antydningar om att Andersson skulle få lämna gjorts offentligt.
I SvD 8 mars -16 bekräftades uppsägningen i notisform. ”Beskedet kommer efter redovisningen av en rekordförlust för Avtovaz, vilket tvingat fram en nedskrivning av värdet på aktierna i bolaget med 70 procent för Renault-Nissan”, skriver SvD.

Bo Andersson har sagt som det är snarare än vad aktieägarna ville höra.

Lottas Allehanda skrev om Bo Andersson och Avtovaz 2 janauri 2015. Där finns också länk till TT-intervjun.
https://lottasallehanda.wordpress.com/2015/01/02/gaz-avtovaz-och-bo-andersson/

Publicerat

The Borg, 1984 och Mr McChrystal

En artikel i Wired från mars 2015 porträtterar en amerikansk general som ledde JSOC, Joint Special Operations Command, 2003-2008 med uppgift att besegra al-Qaeda i Irak och Afghanistan.

General Stanley McChrystal lyckades enligt artikelförfattaren Kevin Gray genom att få Navy Seals, Army Deltas, SAS i Storbritannien och Australien, och CIA, ”to think and act with a single hive mind”.
Resultatet av detta var en organisation så dödligt effektiv att den slog ut al-Qaeda i Irak och ”dealt a significant blow to insurgents in Afghanistan.” skriver Gray.

Efter att ha gått i pension från USA:s krigsmakt startade den drygt 50-årige generalen tillsammans med en officer som tidigare lytt under honom en ny karriär som föreläsare och ledarskapsutbildare i egna företaget CrossLead, som ingår i koncernmodern McChrystal Group.
Ledarskapsutbildningarna handlar om hur personal och ledning i alla företag måste dela information och arbeta tillsammans för att nå ett gemensamt mål.
Det låter inte svårt, snarare självklart, men rätt framfört är det säkert vad som kan behöva höras på många nivåer i såväl små som stora företag.

Det är annat som förvånar i reportaget:

Jo, al-Qaeda slogs ut i Irak, men det var aldrig starkt där, och IS/ISIS/Daesh kom i stället. Och det betydande slaget mot upprorsmän i Afghanistan … är det verkligen en sannfärdig beskrivning av vad som uppnåddes, och vad har det lett till?

”To think and act with a single hive mind”.
Men kära nån – det är ju the Borg i Star Trek, The Next Generation, ”the Borg, a cybernetic hive mind that threatens to assimilate all intelligent life”. Hoten mot människor och allt annat liv i rymden, Borgs som inte har ett rymdskepp utan en rymdkub, Borgs som är människomaskiner, som tänker och agerar som en varelse, och som blixtsnabbt kan anpassa den teknologi som är inbyggd i dem för att försvara sig mot yttre hot:
”We are Borg. We will assimilate you. Resistance is futile.”

I CrossLeads lokaler sitter ”inspirational slogans on the walls” skriver reportern.
Kära nån igen. Vad det står på plakaten framgår inte, och säkert är det inte ”War is peace”, ”Freedom is slavery”, ”Ignorance is strength” eller ”Big brother is watching you” som i George Orwells Nineteen Eighty-Four. Och inte ”Vår store ledare Kim Jong-Un” heller.

Storlek betyder något i media, liksom layout. ”Battlefield teachings” och ”Companies at war” (kunder till CrossLead) är inlagda som faktarutor i spalterna i artikeln som löper över tre uppslag. Det hela inleds med ett bilduppslag med klar reklamkänsla och mörkbrun bakgrund där generalen i profil och grön kortärmad skjorta på vänstersidan ser beslutsamt mot en stor logotyp på högersidan. Logotypen är en cirkel som innesluter en örn greppande pilar och blixtar i sina klor, och på dekorativa band texten The New art of War Business, för säkerhets skull också på latin, Bellum et negotium.

Kära kära nån. Det är ett reportage och ett personporträtt av en man, hans karriär och hans företag. Sådana brukar ha en positiv och som här rent av beundrande ton. Men kombinationen oreserverad beundran och ”hive mind-Borgs”, militära insatser i Irak och Afghanistan, och de inspirerande textplakaten är förvånande.

Är det kanske en form av Newspeak, fast tvärtom?

Reportaget är intressant. Läs det gärna:
http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2015/03/features/new-art-of-business

Publicerat

Angående byhålor

Hållnäs och Grillby är byhålor slog en företrädare för det urbana samhällsskiktet fast, och det var inte sagt i välmening.

Om byar skriver Kerstin Ekman i Skraplotter, den sista delen av trilogin Vargskinnet som i huvudsak utspelar sig i Svartvattnet, Jämtland, från 1800-talet och ett sekel framåt.
En by, skriver Ekman, är ”en mänsklig anordning, bristfull och bräcklig men också aktningsvärd.”
Svartvattnet är en plats där människor angår varandra, på gott och ont, skriver hon också.

Vad krävs då för att något ska vara en byhåla? Tillräckligt få människor boende där?
Enligt SCB:s siffror från årsskiftet 2013-14 bodde 3 408 personer i Villberga församling där Grillby är huvudort. I Hållnäs församling 2 786 personer.
I Öregrund-Gräsö bodde 2 274 personer, i Almunge 2 797, Skokloster 2 027 och Ramsta 746.
Vilka som är byhålor av dessa orter/församlingar må var och en tänka vad den vill om.

Men gissningsvis inte Skokloster eftersom där finns ett magnifikt slott.
Sannolikt inte heller Ramsta eftersom det till stor del är ett villasamhälle med pendlare.
Och troligen inte heller Öregrund. Det är ju en sommar … stad.

Om byn är ”en mänsklig anordning, bristfull och bräcklig men också aktningsvärd.”
En plats där människor angår varandra på gott och ont.

Vad är då alla andra samhällen, vad är städerna?
Bristfulla och bräckliga och aktningsvärda.
Men angår människorna där varandra?

Publicerat

Assange och Pussy Riot

I Sverige var Pussy Riot rubrikmaterial och förkämpar för rättvisa ända tills konstnärs- och musikkollektivet skrev på en protestlista där undertecknarna kräver att häktningen av Julian Assange hävs.

Andra undertecknare var bland andra den kinesiske konstnären Ai Wei Wei, författarna Naomi Klein och Arundhati Roy, samt Reportrar utan gränser och Rättssäkerhetsorganisationen. Protestlistan lämnades in till FN:s kontor i Genève, med uppmaningen att de svenska och brittiska regeringarna ska följa ett utlåtande som lämnats av FN-panelen UNWGAD där Assange betecknas som godtyckligt frihetsberövad.

Nå – hur blev det nu då när Pussy Riot inte protesterade mot Putin och Ai Wei Wei inte mot kinesiska makthavare?

Nja. Med ledordet ”Brott” sammanfattar TT undertecknarna som ”tunga namn” och i rubriken blev det ”hundratals”. I ingressen namnges ingen person eller organisation som protesterar, däremot ”den våldtäktsmisstänkte Wikileaksgrundaren Julian Assange”. Direkt följer citat av ”folkrättsexperten Ove Bring”, som säger att ”Det är en politisk demonstration. Det har ingen betydelse”.

Epiteten ger besked om statusen på Assange respektive Bring, och Xi Jinping och Vladimir Putin ler i mjugg åt att Ai Wei Weis och Pussy Riots politiska demonstrationer inte har någon betydelse.
Ove Bring ges ytterligare plats att förklara hur oviktiga protesterna är och säger enligt TT att ”Jag tror inte att alla de här människorna som har skrivet under är insatta i de juridiska turerna i fallet Assange. De ser det snarare som en fråga om yttrandefrihet”.

Jo, Wikileaks, visselblåsare och yttrandefrihet har väl en del med varandra att göra. Och anklagelserna mot Assange offentliggjordes, med namn och allt, så lägligt efter att material om amerikanska truppers folkrättsstridiga ageranden i Irak släppts på Wikileaks.
Chelsea Manning dömdes så småningom till 35 års fängelse för att ha vidarebefordrat dokumenten och filmerna till Wikileaks.

Bring säger till TT: ”Den här frågan är behäftad med en politisk underton i och med att USA kan vara intresserad av att ställa Assange till svars för spioneri.”

Ja sannerligen. Det är ju det allt handlar om. Storbritannien lämnar Assange till Sverige som lämnar ut honom till USA – att Sverige skulle vägra lämna ut Assange om han misstänks för brott i USA är inte sannolikt.

I Danmark stod ett Gulfstream-plan lägligt och väntade på Kastrup i juni 2013, i den händelse Edward Snowden skulle söka sig vidare till Skandinavien från Moskva.
http://www.theguardian.com/us-news/2016/feb/05/edward-snowden-us-government-jet-wait-copenhagen-denmark
I slutet av artikeln intervjuas Nicholaj Villumsen, riksdagsledamot för De gröna:
”The clear intention of the Danish government to cooperate with the US over Snowden suggested that Scandinavian governments ”would probably do the same with Julian Assange”, were he to travel to Sweden to face rape allegations, Villumsen said. Assange’s insistence that he faces risk of extradition was a central aspect of his appeal to the UN working group on arbitrary detention, which on Friday ruled in his favour.” (David Crouch, The Guardian, 5 February, 2016)

Om UNWGAD och den europeiska arresteringsordern har en debattartikel skrivits och repliker utväxlats på DN Debatt. Läs gärna:
http://www.dn.se/debatt/kritiken-mot-sveriges-roll-i-assange-fallet-ar-befogad/

http://www.dn.se/debatt/repliker/fn-panelens-beslut-om-assange-ar-felaktiga/

http://www.dn.se/debatt/repliker/en-utlamning-mot-battre-vetande/

Publicerat

Tillåtet om inte förbjudet eller tvärtom?

Är allt tillåtet som inte är förbjudet, eller är bara det tillåtet som uttryckligen sagts vara det?

I det ena fallet förutsätts man veta vad man inte får göra – inte stjäla, inte döda, inte bedra, inte förstöra andras egendom och så vidare.
I det andra fallet förutsätts man veta vad man får göra. Det låter kanske enklare, men rimligen blir det tolkningsproblem oavsett vilken typ av lagstiftning man väljer.

Den första varianten av lagstiftning är vad en svensk sannolikt förväntar sig.
Den andra beskrivs i Gilles Kepels bok Saint-Denis berättelsen om en Parisförort, (Atlantis AB 2014).
Gilles Kepel är islamolog och boken handlar om utvecklingen av islam i Frankrike med utgångspunkt i Saint-Denis.

Arbetskraftsinvandrare från tidigare kolonier, infödda andra- och tredjegenerationsmuslimer och nyinvandrade har påverkats av olika strömningar inom islam, internationellt och nationellt. Industrinedläggningar och omfattande arbetslöshet har haft stor betydelse för utvecklingen, och på olika sätt söker framför allt unga att få fotfäste i samhälle och i religion.

Slöjförbud har varit en stridsfråga som berört hela samhället. En annan fråga har begränsats till de franska muslimerna och gäller halalslaktat kött. Vem kan garantera att slaktproceduren gått rätt till? Olika certifieringsorganisationer har blivit religiösa markörer, men också betydelsefulla ekonomiska och politiska maktfaktorer.

En av certifieringsorganisationerna är AVS som marknadsförs med stränga spårbarhetssystem för att garantera att köttet verkligen är halal. Men AVS sträcker sig längre än till kött – organisationen har också givit ut en skrift där två olika rättsprinciper beskrivs. Den ”islamiska principen, vilken innebär att inom området relationer mellan Guds varelser är allt tillåtet förutom det som uttryckligen förbjudits.” Och sen ”Principen om förbud träder i kraft inom ’området sexualitet: alla sexuella relationer är förbjudna förutom inom äktenskapet’ och inom ’området konsumtion av kött som är förbjudet förutom det som är tillåtet enligt skrifterna.’” (s 98).

Det låter enkelt, men kan snabbgiftermål och snabbskilsmässor ordnas, så har ju det tillåtna fått en lite annan betydelse än den som sannolikt avsågs.
Det är som att det i andra sammanhang är förbjudet för män att ”ligga tillsammans”. Det finns ju mycket annat män kan göra tillsammans. För att inte tala om män och pojkar.

Att vränga ord och betydelser, eller balansera på den tunnaste av linjer mellan vad som kan vara tillåtet eller förbjudet är inget som är förbehållet religionsutövare.

Det räcker att påminna sig ”the cold fish” från Joris Luyendijks bok Swimming with Sharks om moral och etik i den internationella bankvärlden:
”… a cold fish believes that the law defines what is acceptable. If something is legally permissible – even if it is at the very fringes of legality – then what’s the problem?”
https://wordpress.com/post/lottasallehanda.wordpress.com/1551

Boken om Saint-Denis handlar om mycket mer än lagar och tolkning av dem. Den som vill nå en djupare förståelse av hur islam i Frankrike etablerats och förändrats kan med fördel läsa den. Baksidestexten lyder: ”Gilles Kepel visar på de stora kontrasterna inom den muslimska gruppen i dagens Frankrike. Vissa dras till extrema tolkningar av religionen och vänder sig bort från det franska samhället, andra vänder sig mot traditionerna, tolka islam på sitt eget sätt och väljer att delta i det politiska livet”.

Publicerat

Kommuner i hajvatten

– There are smaller players who basically have no idea what they’re doing. Some small Spanish savings bank perhaps or some municipality in Sweden. What got to me after a while is how I’d be lying in the faces of these less sophisticated parties.”

Det är en ”cold fish” som talar på sid 247 i Joris Luyendijks bok Swimming with Sharks – my journey into the world of the bankers. Guardian Books, Faber and Faber 2015.

Gruppen cold fish beskriver Joris Luyendijk så här: This is the group that comes closest to the proverbial evil bankers: creeps who know exactly what they are doing. Except that these cold fish as I have come to call them are not creepy at all. They are extremely calculating and seek to eliminate all emotions from their decision-making. / …/ … a cold fish believes that the law defines what is acceptable. If something is legally permissible – even if it is at the very fringes of legality – then what’s the problem?” (pp 241, 244)

”Heja Mackie! Fin affär!” (MORITAT OM MACKIE KNIVEN, svensk text: Ebbe Linde, 1957
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (”Die Moritat von Mackie Messer”, ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

Citatet i ingressen inleds med:
”He started talking about caveat emptor and deceiving clients without breaking a single law or rule.

Caveat emptor?
Till engelska översätts det ”let the buyer beware. Svenska wikipedia förklarar:
Caveat emptor är ett latinskt juridiskt uttryck med innebörd att en köpare av något får stå risken för att vad som köpts inte motsvarar hans förväntningar.

En attityd till jobb, samhälle och människor som skrämmer, fascinerar och roar när den förefaller gälla ”alla andra”.
Men som bara skrämmer när det uppenbarligen är cold fish och hans arbets”kamrater” i spar-, affärs- och investmentbanker som kan få hela världen att stanna. Och det går inte att kliva av.
Det går bara att se hur allt … stannar.
Hela den värld vi känner med transporter av varor och människor, av pengar och post, mat, material och materiel.

Hur länge skulle vi klara oss i våra stora städer med jobben flera mil och maten ännu längre bort?

Visst vore det skönt om de ansvariga i små spanska sparbanker och i svenska kommuner hade så mycket förstånd att de sade ”nej, det här förstår vi inte, så vi avstår”, i stället för att gå in i affärer som sätter världen, deras lilla, eller om många gjort som dem, allas stora, på spel.

Men det är inte bara bankerna som vi förmås tro vara ”too big to fail”.
Det är lagarna också, och synen på dem. Allt som inte är uttryckligen förbjudet är tillåtet.
Men är det så? Det är inte uttryckligen förbjudet att tränga sig i köer, störa andra i offentliga rum med högljutt prat och skrän. Men visst är livet enklare för de flesta om man tar hänsyn och försöker vara artiga mot varandra.

Civiliserade. (synonymer: ordnad, icke primitiv, upplyst, bildad, kultiverad, hyfsad).

”Alla fiskar simmar undan,
och till domstolarnas förtret
sjungs där mången vers om hajen,
fast att hajen inget vet.

För han kan rakt inget minnas.
Ingen såg´et, gud ske pris!
Och en haj är ingen haj alls
när man inte har bevis…”

(MORITAT OM MACKIE KNIVEN, svensk text: Ebbe Linde, 1957
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (”Die Moritat von Mackie Messer”, ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

Publicerat

Trovärdigt teknikskifte

Som varje journalist, eller för den delen debattör, vet, så döljs djävulen i detaljerna. Ett tveksamt fakta så vacklar läsarens förtroende, två fel så är det kört.

Stavfel ger inte riktigt samma förtroendefall men slarvet gör läsaren irriterad, och blir det för många så blir effekten densamma som vid faktafel.

När Stefan Fölster, nationalekonom, adjungerad professor vid KTH och chefsekonom vid Svensk Näringsliv, skriver om robotar och vad de kommer att betyda för svenskt näringsliv och samhället i stort vill man gärna tro honom, eller åtminstone ta hans ståndpunkter under allvarligt övervägande.

I Robotrevolutionen – Sverige i den nya maskinåldern, Volante förlag 2015, skriver han:
”Smarta maskiner kommer att invadera våra arbetsplatser och hem under de kommande åren. De kan läsa, lyssna och tala. De lär sig av sina erfarenheter och de kan avläsa vår sinnesstämning och utveckla en sorts personlighet …I denna bok visar jag att robotrevolutionen har mycket mera omvälvande konsekvenser än bara jobben. Alla aspekter av våra liv berörs, till och med hur vi utvecklas som människor, och hur demokrati och välfärd fungerar. Häpnadsväckande lyft i livskvalitet är möjliga, men inte självklara. Stora risker finns också, särskilt i länder som nonchalerar teknikskiftet. Även Sverige har en hemläxa att göra. ” (sid 7).

Det är inte bara så att man vill tro, man tror, eftersom det är den gängse bilden: robotarna förändrar Allt.Men så skriver Fölster att ”För drygt hundra år sedan lyckades den då 19-årige Guglielmo Marconi med det som inga professorer eller stora företag klarat – att göra radiovågor användbara, vilket i dag är grunden för mobiltelefoner och mycket annat.” (sid 62).

Då kanhända den reagerar som av olika skäl vet att Nikola Tesla av inte så få anses vara den som ”gjorde radiovågor användbara”. Se t ex http://www.teslasociety.com/tesla_against_marconi.htm
Tesla Society är nu kanske inte den mest objektiva källan, och Marconi har definitivt sina förespråkare: http://earlyradiohistory.us/tesla.htm
Det kan vara värt att notera att i den senare nämns flera personer som viktiga i utveckling och användning av radiovågor, Herz, Stone, Lodge … Men att Marconi redan som 19-åring gjort ”radiovågor användbara” har det inte gått att hitta andra belägg än Fölster för.

Längre fram skriver Fölster att ”Det låter misstänkt likt ett uttalande från ett socialdemokratiskt statsråd på 1990-talet, Ines Uusman, som dryftade att ”internet är en fluga” (Sid 240).
Då har läsaren redan en gång snubblat över ett tvärsäkert påstående om en omdiskuterad fråga, och undrar hur det var med internet-flugan egentligen. Den som söker på internet hittar detta:
”Internet är en fluga.”
Nej, nej, nej. Det är en seglivad myt att Ines Uusman som kommunikationsminister sade så 1996. Det var en redigerare på Svenska Dagbladet som satte en sådan rubrik till en artikel där hon sade: ”Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning, men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet. Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet, men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad”.
http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/bevingade-internet-citat/
Den uppmärksamme tänker att ”jaja, det är klart att DN tycker det är kul att SvD:s redigerare får en släng”, men även i SvD har det funnits artiklar där flugan förklarats vara en myt.

Men så i mars 2016, tjugo år efter artikeln där Uusman uttalade sig om den nya tekniken, så kommer en ny artikel om Uusman i SvD. Under vinjetten Vad hände sedan? inleds ett helt uppslag med att den f d ministern ger SvD rätt, hon hade sagt ”fluga”. Men flugan fanns inte med efter hennes pratminus utan i den inledande reportertexten, och av detta kunde mythistorien byggas.
I artikeln 3 mars 2016 säger Uusman (efter pratminus) om läget för tjugo år sedan:
– Användarvänligheten var otroligt dålig, det ska man inte glömma. Och det var bara nördar som nyttjade det här. Mina kolleger var så upprörda för att det var felciterat, men det var det ju inte. Jag sa det förvisso inte i den andan, men det är smällar man får ta.”

Uppfinnare och patent. Redigerare, reportrar, citat och ”anda”.
Om det som borde vara lättkontrollerat, historien, står på lerfötter. Vad ska man då tro om förutsägelserna om framtiden?
* Är det så säkert att vi som Stefan Fölster tror kommer att koppla upp oss till allt?
* Kommer vi att lita på e-allt-möjligt, och hur länge i så fall?
* Vill vi vara, och låta våra ”things” vara, uppkopplade i system vi inte kontrollerar, och med försvinnande små möjligheter att utkräva ansvar från dem som tillhandahåller systemen?

Hur länge produkt- och serviceföretag och myndigheter kan förlita sig på robotar och e-allt-möjligt beror delvis på hur (konsument) och annan lagstiftning kommer att utformas. Men också på hur människor kommer att acceptera robotisering och näthantering av allt från sjukvård via robotbilar till utvecklingssamtal med barnens lärare

Blir ständig uppdatering och tillgång till ett kontrollerat internet ett allomfattande krav från företag och myndigheter kanske det inte är ett teknikskiftat samhälle med nät och robotar vi har framför oss. Det kanske är ett, två, många parallella samhällen.

 

Publicerat

Hoppla Hultman

Musikförläggarna har stolt förklarat genom sin chef Nutta Hultman att en licens har skapats för låttexter, ackord och noter. Den riktar in sig på mindre sidor som bloggar och ideella föreningars sajter.
Licensen ska köpas för tre hundra (300) kronor per år av sidor som uppfyller särskilda kriterier, bland annat ska de inte ha mer än max 10 000 unika besökare per år, vara icke-kommersiella och inte uttrycka politiska eller religiösa åsikter.
De där 300 kronorna ska berättiga till att återge max 20 låtar (text, noter eller ackord) per år.
Intäkterna från licenserna ska Musikförläggarna fördela till rätt personer, exempelvis låtskivaren eller till musikförlaget.
Men Musikförläggarna tänker också kräva att upphovsmän anges till den text/musik som läggs upp. Och ackorden, får man förmoda.
Sveriges kompositörer och textförfattare, SKAP, samt Föreningen för svenska tonsättare FST, ska ha givit sitt stöd till införande av den nya licensen, och Stims promotionsnämnd är också med som stöd.

Låt mig nu återge en av de vackraste kärleksdikter jag läst:

Min älskade.
Vi såg på varandra
och var blinda.
Då tog vi varandras blindhet
och började se.
Men vi grät.
Då tog vi
varandras sorg
och vi skrattade.
Sedan tog vi
varandras skratt
och såg in i
varandras hjärtan.
Du och jag kanske
ska vara samman
ett tag.

Den finns med i Staffan Westerbergs bok Hoppla, utgiven 2014 av Tundell och Salmson AB.
Till boken finns en cd där Staffan Westerberg sjunger en del av texterna i Hoppla – dock inte dikten ovan, den läser han. Den är lika vacker hörd som läst.

Jag har ingen licens, det är lika säkert som att jag inte har mer än 10 000 unika besökare per år och är icke-kommersiell. Det där med politik och religiösa åsikter däremot skulle säkert kunna diskuteras. Och vad åsikter beträffar skulle säkert mycket på små sidor, utom möjligen öppettider i t ex hembygdsgården, kunna diskuteras. Vägsamfälligheter med synpunkter på kommunala vägbidrag som citerar översatt King of the Road? Bostadsrättsföreningar med synpunkter på rot-bidrag och citerar 44:an? Elevråd med synpunkter på skolluncher och citerar Bring me a burger?

Hultman och Musikförläggarna ska ha haft konsulthjälp att skanna igenom nätet för att hitta sidor som faller inom ”licensramen”. Är det som att söka ordföljder för att spåra plagiat i elevuppsatser månntro, och har konsulterna kunnat vaska fram alla sidor med ovannämnda kriterier där låttexter återges? Eller är det alla hemsidor över huvud taget som ska få mejl från Musikförläggarna om text/musik/ackord dyker upp?
Många mejl blir det. Undrar hur många som kommer att fastna i spamfilter?

Men att tråla nätet efter text och musik är inget nytt – magasinet Wired, May 15, 2015, hade en lång och intressant artikel om företaget Kobalt under rubriken ”How data saved music”.
Tillåt mig citera ur inledningen till Kevin Gray’s artikel Kobalt Music Group, dess grundare (2001) och vd Willard Ahdritz:
”Musicians say there is no money in streaming, says Ahdritz…That’s what you know, isn’t it?… Well, that’s wrong…You see, someone has lied to them.”

Över fem uppslag med karaktäristiskt rörig Wired-layout, bilder, hyperintressant text och illustrativ grafik berättas sedan om Kobalt och Ahdritz. Grundaren presenteras som förutvarande programmerare i Sveriges armé, grundare av Telegram Records som såldes 1993, och efter examen vid New York University’s Stern School och Business och så småningom arbete vid British Airways som idén till Kobalt och det gigantiska dataprogram som gör det möjligt att spåra användning av musik i alla upptänkliga sammanhang världen över, och ta betalt för det. Spårningen visualiseras också: antal, plats, geografisk och lokalmässigt, typ av media …
Betalningen går direkt till artisten, inga mellanhänder. Ansvarsfull redovisning och transparens, ”accountability and transparency” är vd:s ofta upprepade ord enligt Gray.
Från tiden som skivbolagsdirektör vet han hur lång tid det tar för artister att få ersättning från stora skivbolag, förlag och diverse organisationer som till exempel Stim.
Gray citerar Ahdritz: ”The music industry is historically opaque. And it still is. There is a lot of fear among artists that they are not getting paid. I tell them, ’You are right. You’re getting screwed.’”

Sonny Moore, 27 år, aka Skrillex, dj, musikproducent och låtskrivare intervjuas av Gray:
”A generation of artists like Moore embrace the streaming model and, oddly, even the sharing of pirated downloads. ’My philosophy is get the music out to as many people as possible’ Moore says. ’I spend a big part of my career onstage. That’s why I make records, to get people to shows, because I dj. When people hear me, they want to be there.”
Och längre fram: ”Some 12-year-old kid listening on YouTube or SoundCloud is not going to buy my records, Moore says. If I took my stuff off, it’s going to alienate my fans. Theyr’e not going to say, ’Oh crap he’s not on Spotify, I’d better go somewhere else’. They will say ’There’s other stuff on here, I’ll just grab that instead.’ … (about fan uploads on YouTube:) Taking it down is just a dinosaur way of thinking. You can monetise with ads. It’s good money and it promotes my music.” ”

Det är något befriande över Moore, aka Skrillex. En befriande insikt. Nätet gör oss fria att välja något annat, och fort går det. Bättre då att läsaren/lyssnaren finns kvar, hos Moore i det här fallet.
Vidare om Kobalt och trålning på YouTube: ”If it detects any commercial matches – an advertising agency using a tune without permission, for example – Kobalt goes after those responsible. If it’s a fan video, YouTube often pays up.”
Kevin Gray berättar väldigt mycket mera, om flera artister, om teknik och om Kobalt och Ahdritz.

Läs artikeln! Läs Wired!
Kobalt gör i världen med kommersiella aktörer vad Nutta Hultman och Musikförläggarna vill göra i Sverige med icke-kommersiella.
Månne det är vad Moore kallar ”a dinosaur way of thinking”.

Den som av kärleksdikten ovan fick smak på Hoppla och Staffan Westerberg, som har mycket mer att ge, rekommenderas besök i bokhandel, fysisk eller nät-.

Publicerat

Aaron

aaron1

”Information is power.”
Så inledde Aaron Swartz manifestet Guerilla Open Access.
Aaron Swartz hittades död i sin lägenhet i Brooklyn 11 januari 2013. Han hade begått självmord, hetsad till döds av federala åklagare som hotade med åtal, 35-årigt fängelsestraff och mångmiljonböter. Jag har skrivit om Aaron och vad som ledde fram till att han greps av FBI vad som hände därefter tidigare på Lottas Allehanda, läs gärna .

När manifestet skrevs i Italien juli 2008, handlade det om upphovsrätt och tillgång till litteratur och forskning. Är kultur och vetenskap något som ska delas och bli byggstenar i vårt, alla människors, vetande och medvetande? Eller är det något som ska låsas in bakom betalväggar eller prenumerationer på vetenskapliga tidskrifter?

”Only those blinded by greed would refuse to let a friend make a copy. Large corporations, of course, are blinded by greed” skrev Aaron Swartz i manifestet.

Då för snart åtta år sedan gällde det innehållet på nätet och de möjligheter nätet kan ge till delning av kunskap och information.
Nu åtta år senare handlar det inte bara om innehåll, det handlar om nätet självt, tillgången till det via fiber, telefonledningar eller mobil.

Utan infrastruktur är tillgången till information och kunskap lika begränsad nu som den var innan nätet skapades. Faktum är att begränsningen blir ännu större eftersom företag, myndigheter och media alltmer tar för givet att människor har kontinuerlig och säker tillgång till nätet.

Hur får vi nyheter om papperstidningarna försvinner? Radio och tv: hur säkert, hur länge, med vilken bredd i ämnen och geografi, och med vilket djup? Det är inte som att utvecklingen i Ungern och Polen bådar gott för framtiden.

Hur kontaktar vi myndigheter när e-förvaltning, modeordet i alla sammanhang från kommunal via regerings- och upp till överstatlig nivå? Hur får vi information från dem? Hur kollar vi något så enkelt som ett telefonnummer eller en tidtabell för bussar och tåg?

Nätet är infrastruktur lika viktig som vägar och vatten. Valfrihet, ett lika populärt ord som e-förvaltning, gäller inte när stora eller små bolag äger och bestämmer över livsviktig infrastruktur.

Nätneutralitet är lika viktig som tillgång till nätet – eller ska möjligheten att åka på motor-, riks- och länsvägar bestämmas av privata ägare, som inte bara kan bestämma tillträde, utan också när och hur medborgare får beträda dem?

Nätneutralitet är en av de frågor som EU, kommission och parlament, diskuterat de senaste åren.

Infrastrukturen och tillgång till den är grundförutsättning för informationsutbyte via nätet.

Tillgången är inte avhängigt enbart frågan om ägande. Det är också avhängigt ägarens, privat eller offentlig, beslut om vad/vilka personer/organisationer som ges utrymme där. Vilken information ska ges utrymme och möjlighet att spridas? Vilka sidor ska blockeras, vilka plattformar får vara kvar?

Att myndigheterna i Kina, i Turkiet och Saudiarabien hör till dem som utan att darra på manschetten begränsar tillgången till olika sidor och plattformar vet vi. Men det är väl inte okänt att TPB och dess olika varianter också stängs ned.

Att politiker och myndigheter i hela västvärlden tävlar om att samla in och dela information om egna och andras samtliga medborgare formellt för att hindra terroristbrott, men i realiteten för att skapa gigantiska databaser med information som är ”braåhautifallatt”.

Braåhautifallatt.
Övervakningssystemen som nu finns och används av såväl myndigheter som företag är av dimensioner som skulle ha gjort östtyska Stasi grönt av avund.

Tänka fritt är stort, tänka rätt är större är en devis som inte minst Uppsalabor känner till.

Aaron Swartz tänkte fritt.

”Forcing academics to pay money to read the work of their colleagues? Scanning entire libraries but only allowing the folks at Google to read them? Providing scientific articles to those at elite universities in the First World, but not to children in the Global South? It’s outrageous and unacceptable.”

Aaron Swartz tänkte rätt.

“We need to take information, wherever it is stored, make our copies and share them with the world … With enough of us, around the world, we’ll not just send a strong message opposing the privatization of knowledge – we’ll make it a thing of the past.”

Fem år senare var Aaron död. Det innebär inte att han tänkte fel. Det innebär däremot att starka lobbygrupper och svaga politiker är en dödlig kombination, i USA, i Europa och i resten av världen.

Personlig integritet, även på nätet, är en mänsklig rättighet. Tillgång till information och kunskap borde vara det.

Om dataskydd, integritet på nätet, nätneutralitet och vad som händer i EU och i Sverige går det att läsa på följande sidor:

https://edri.org/edri-gram

https://dataskydd.net