lottalille – Sida 15 – Lottas Allehanda

6 mars, 2016

Trovärdigt teknikskifte

Som varje journalist, eller för den delen debattör, vet, så döljs djävulen i detaljerna. Ett tveksamt fakta så vacklar läsarens förtroende, två fel så är det kört.

Stavfel ger inte riktigt samma förtroendefall men slarvet gör läsaren irriterad, och blir det för många så blir effekten densamma som vid faktafel.

När Stefan Fölster, nationalekonom, adjungerad professor vid KTH och chefsekonom vid Svensk Näringsliv, skriver om robotar och vad de kommer att betyda för svenskt näringsliv och samhället i stort vill man gärna tro honom, eller åtminstone ta hans ståndpunkter under allvarligt övervägande.

I Robotrevolutionen – Sverige i den nya maskinåldern, Volante förlag 2015, skriver han:
”Smarta maskiner kommer att invadera våra arbetsplatser och hem under de kommande åren. De kan läsa, lyssna och tala. De lär sig av sina erfarenheter och de kan avläsa vår sinnesstämning och utveckla en sorts personlighet …I denna bok visar jag att robotrevolutionen har mycket mera omvälvande konsekvenser än bara jobben. Alla aspekter av våra liv berörs, till och med hur vi utvecklas som människor, och hur demokrati och välfärd fungerar. Häpnadsväckande lyft i livskvalitet är möjliga, men inte självklara. Stora risker finns också, särskilt i länder som nonchalerar teknikskiftet. Även Sverige har en hemläxa att göra. ” (sid 7).

Det är inte bara så att man vill tro, man tror, eftersom det är den gängse bilden: robotarna förändrar Allt.Men så skriver Fölster att ”För drygt hundra år sedan lyckades den då 19-årige Guglielmo Marconi med det som inga professorer eller stora företag klarat – att göra radiovågor användbara, vilket i dag är grunden för mobiltelefoner och mycket annat.” (sid 62).

Då kanhända den reagerar som av olika skäl vet att Nikola Tesla av inte så få anses vara den som ”gjorde radiovågor användbara”. Se t ex http://www.teslasociety.com/tesla_against_marconi.htm
Tesla Society är nu kanske inte den mest objektiva källan, och Marconi har definitivt sina förespråkare: http://earlyradiohistory.us/tesla.htm
Det kan vara värt att notera att i den senare nämns flera personer som viktiga i utveckling och användning av radiovågor, Herz, Stone, Lodge … Men att Marconi redan som 19-åring gjort ”radiovågor användbara” har det inte gått att hitta andra belägg än Fölster för.

Längre fram skriver Fölster att ”Det låter misstänkt likt ett uttalande från ett socialdemokratiskt statsråd på 1990-talet, Ines Uusman, som dryftade att ”internet är en fluga” (Sid 240).
Då har läsaren redan en gång snubblat över ett tvärsäkert påstående om en omdiskuterad fråga, och undrar hur det var med internet-flugan egentligen. Den som söker på internet hittar detta:
”Internet är en fluga.”
Nej, nej, nej. Det är en seglivad myt att Ines Uusman som kommunikationsminister sade så 1996. Det var en redigerare på Svenska Dagbladet som satte en sådan rubrik till en artikel där hon sade: ”Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning, men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet. Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet, men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad”.
http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/bevingade-internet-citat/
Den uppmärksamme tänker att ”jaja, det är klart att DN tycker det är kul att SvD:s redigerare får en släng”, men även i SvD har det funnits artiklar där flugan förklarats vara en myt.

Men så i mars 2016, tjugo år efter artikeln där Uusman uttalade sig om den nya tekniken, så kommer en ny artikel om Uusman i SvD. Under vinjetten Vad hände sedan? inleds ett helt uppslag med att den f d ministern ger SvD rätt, hon hade sagt ”fluga”. Men flugan fanns inte med efter hennes pratminus utan i den inledande reportertexten, och av detta kunde mythistorien byggas.
I artikeln 3 mars 2016 säger Uusman (efter pratminus) om läget för tjugo år sedan:
– Användarvänligheten var otroligt dålig, det ska man inte glömma. Och det var bara nördar som nyttjade det här. Mina kolleger var så upprörda för att det var felciterat, men det var det ju inte. Jag sa det förvisso inte i den andan, men det är smällar man får ta.”

Uppfinnare och patent. Redigerare, reportrar, citat och ”anda”.
Om det som borde vara lättkontrollerat, historien, står på lerfötter. Vad ska man då tro om förutsägelserna om framtiden?
* Är det så säkert att vi som Stefan Fölster tror kommer att koppla upp oss till allt?
* Kommer vi att lita på e-allt-möjligt, och hur länge i så fall?
* Vill vi vara, och låta våra ”things” vara, uppkopplade i system vi inte kontrollerar, och med försvinnande små möjligheter att utkräva ansvar från dem som tillhandahåller systemen?

Hur länge produkt- och serviceföretag och myndigheter kan förlita sig på robotar och e-allt-möjligt beror delvis på hur (konsument) och annan lagstiftning kommer att utformas. Men också på hur människor kommer att acceptera robotisering och näthantering av allt från sjukvård via robotbilar till utvecklingssamtal med barnens lärare

Blir ständig uppdatering och tillgång till ett kontrollerat internet ett allomfattande krav från företag och myndigheter kanske det inte är ett teknikskiftat samhälle med nät och robotar vi har framför oss. Det kanske är ett, två, många parallella samhällen.

7 februari, 2016

Hoppla Hultman

Musikförläggarna har stolt förklarat genom sin chef Nutta Hultman att en licens har skapats för låttexter, ackord och noter. Den riktar in sig på mindre sidor som bloggar och ideella föreningars sajter.
Licensen ska köpas för tre hundra (300) kronor per år av sidor som uppfyller särskilda kriterier, bland annat ska de inte ha mer än max 10 000 unika besökare per år, vara icke-kommersiella och inte uttrycka politiska eller religiösa åsikter.
De där 300 kronorna ska berättiga till att återge max 20 låtar (text, noter eller ackord) per år.
Intäkterna från licenserna ska Musikförläggarna fördela till rätt personer, exempelvis låtskivaren eller till musikförlaget.
Men Musikförläggarna tänker också kräva att upphovsmän anges till den text/musik som läggs upp. Och ackorden, får man förmoda.
Sveriges kompositörer och textförfattare, SKAP, samt Föreningen för svenska tonsättare FST, ska ha givit sitt stöd till införande av den nya licensen, och Stims promotionsnämnd är också med som stöd.

Låt mig nu återge en av de vackraste kärleksdikter jag läst:

Min älskade.
Vi såg på varandra
och var blinda.
Då tog vi varandras blindhet
och började se.
Men vi grät.
Då tog vi
varandras sorg
och vi skrattade.
Sedan tog vi
varandras skratt
och såg in i
varandras hjärtan.
Du och jag kanske
ska vara samman
ett tag.

Den finns med i Staffan Westerbergs bok Hoppla, utgiven 2014 av Tundell och Salmson AB.
Till boken finns en cd där Staffan Westerberg sjunger en del av texterna i Hoppla – dock inte dikten ovan, den läser han. Den är lika vacker hörd som läst.

Jag har ingen licens, det är lika säkert som att jag inte har mer än 10 000 unika besökare per år och är icke-kommersiell. Det där med politik och religiösa åsikter däremot skulle säkert kunna diskuteras. Och vad åsikter beträffar skulle säkert mycket på små sidor, utom möjligen öppettider i t ex hembygdsgården, kunna diskuteras. Vägsamfälligheter med synpunkter på kommunala vägbidrag som citerar översatt King of the Road? Bostadsrättsföreningar med synpunkter på rot-bidrag och citerar 44:an? Elevråd med synpunkter på skolluncher och citerar Bring me a burger?

Hultman och Musikförläggarna ska ha haft konsulthjälp att skanna igenom nätet för att hitta sidor som faller inom ”licensramen”. Är det som att söka ordföljder för att spåra plagiat i elevuppsatser månntro, och har konsulterna kunnat vaska fram alla sidor med ovannämnda kriterier där låttexter återges? Eller är det alla hemsidor över huvud taget som ska få mejl från Musikförläggarna om text/musik/ackord dyker upp?
Många mejl blir det. Undrar hur många som kommer att fastna i spamfilter?

Men att tråla nätet efter text och musik är inget nytt – magasinet Wired, May 15, 2015, hade en lång och intressant artikel om företaget Kobalt under rubriken ”How data saved music”.
Tillåt mig citera ur inledningen till Kevin Gray’s artikel Kobalt Music Group, dess grundare (2001) och vd Willard Ahdritz:
”Musicians say there is no money in streaming, says Ahdritz…That’s what you know, isn’t it?… Well, that’s wrong…You see, someone has lied to them.”

Över fem uppslag med karaktäristiskt rörig Wired-layout, bilder, hyperintressant text och illustrativ grafik berättas sedan om Kobalt och Ahdritz. Grundaren presenteras som förutvarande programmerare i Sveriges armé, grundare av Telegram Records som såldes 1993, och efter examen vid New York University’s Stern School och Business och så småningom arbete vid British Airways som idén till Kobalt och det gigantiska dataprogram som gör det möjligt att spåra användning av musik i alla upptänkliga sammanhang världen över, och ta betalt för det. Spårningen visualiseras också: antal, plats, geografisk och lokalmässigt, typ av media …
Betalningen går direkt till artisten, inga mellanhänder. Ansvarsfull redovisning och transparens, ”accountability and transparency” är vd:s ofta upprepade ord enligt Gray.
Från tiden som skivbolagsdirektör vet han hur lång tid det tar för artister att få ersättning från stora skivbolag, förlag och diverse organisationer som till exempel Stim.
Gray citerar Ahdritz: ”The music industry is historically opaque. And it still is. There is a lot of fear among artists that they are not getting paid. I tell them, ’You are right. You’re getting screwed.’”

Sonny Moore, 27 år, aka Skrillex, dj, musikproducent och låtskrivare intervjuas av Gray:
”A generation of artists like Moore embrace the streaming model and, oddly, even the sharing of pirated downloads. ’My philosophy is get the music out to as many people as possible’ Moore says. ’I spend a big part of my career onstage. That’s why I make records, to get people to shows, because I dj. When people hear me, they want to be there.”
Och längre fram: ”Some 12-year-old kid listening on YouTube or SoundCloud is not going to buy my records, Moore says. If I took my stuff off, it’s going to alienate my fans. Theyr’e not going to say, ’Oh crap he’s not on Spotify, I’d better go somewhere else’. They will say ’There’s other stuff on here, I’ll just grab that instead.’ … (about fan uploads on YouTube:) Taking it down is just a dinosaur way of thinking. You can monetise with ads. It’s good money and it promotes my music.” ”

Det är något befriande över Moore, aka Skrillex. En befriande insikt. Nätet gör oss fria att välja något annat, och fort går det. Bättre då att läsaren/lyssnaren finns kvar, hos Moore i det här fallet.
Vidare om Kobalt och trålning på YouTube: ”If it detects any commercial matches – an advertising agency using a tune without permission, for example – Kobalt goes after those responsible. If it’s a fan video, YouTube often pays up.”
Kevin Gray berättar väldigt mycket mera, om flera artister, om teknik och om Kobalt och Ahdritz.

Läs artikeln! Läs Wired!
Kobalt gör i världen med kommersiella aktörer vad Nutta Hultman och Musikförläggarna vill göra i Sverige med icke-kommersiella.
Månne det är vad Moore kallar ”a dinosaur way of thinking”.

Den som av kärleksdikten ovan fick smak på Hoppla och Staffan Westerberg, som har mycket mer att ge, rekommenderas besök i bokhandel, fysisk eller nät-.

12 januari, 2016

Aaron

aaron1

”Information is power.”
Så inledde Aaron Swartz manifestet Guerilla Open Access.
Aaron Swartz hittades död i sin lägenhet i Brooklyn 11 januari 2013. Han hade begått självmord, hetsad till döds av federala åklagare som hotade med åtal, 35-årigt fängelsestraff och mångmiljonböter. Jag har skrivit om Aaron och vad som ledde fram till att han greps av FBI vad som hände därefter tidigare på Lottas Allehanda, läs gärna .

När manifestet skrevs i Italien juli 2008, handlade det om upphovsrätt och tillgång till litteratur och forskning. Är kultur och vetenskap något som ska delas och bli byggstenar i vårt, alla människors, vetande och medvetande? Eller är det något som ska låsas in bakom betalväggar eller prenumerationer på vetenskapliga tidskrifter?

”Only those blinded by greed would refuse to let a friend make a copy. Large corporations, of course, are blinded by greed” skrev Aaron Swartz i manifestet.

Då för snart åtta år sedan gällde det innehållet på nätet och de möjligheter nätet kan ge till delning av kunskap och information.
Nu åtta år senare handlar det inte bara om innehåll, det handlar om nätet självt, tillgången till det via fiber, telefonledningar eller mobil.

Utan infrastruktur är tillgången till information och kunskap lika begränsad nu som den var innan nätet skapades. Faktum är att begränsningen blir ännu större eftersom företag, myndigheter och media alltmer tar för givet att människor har kontinuerlig och säker tillgång till nätet.

Hur får vi nyheter om papperstidningarna försvinner? Radio och tv: hur säkert, hur länge, med vilken bredd i ämnen och geografi, och med vilket djup? Det är inte som att utvecklingen i Ungern och Polen bådar gott för framtiden.

Hur kontaktar vi myndigheter när e-förvaltning, modeordet i alla sammanhang från kommunal via regerings- och upp till överstatlig nivå? Hur får vi information från dem? Hur kollar vi något så enkelt som ett telefonnummer eller en tidtabell för bussar och tåg?

Nätet är infrastruktur lika viktig som vägar och vatten. Valfrihet, ett lika populärt ord som e-förvaltning, gäller inte när stora eller små bolag äger och bestämmer över livsviktig infrastruktur.

Nätneutralitet är lika viktig som tillgång till nätet – eller ska möjligheten att åka på motor-, riks- och länsvägar bestämmas av privata ägare, som inte bara kan bestämma tillträde, utan också när och hur medborgare får beträda dem?

Nätneutralitet är en av de frågor som EU, kommission och parlament, diskuterat de senaste åren.

Infrastrukturen och tillgång till den är grundförutsättning för informationsutbyte via nätet.

Tillgången är inte avhängigt enbart frågan om ägande. Det är också avhängigt ägarens, privat eller offentlig, beslut om vad/vilka personer/organisationer som ges utrymme där. Vilken information ska ges utrymme och möjlighet att spridas? Vilka sidor ska blockeras, vilka plattformar får vara kvar?

Att myndigheterna i Kina, i Turkiet och Saudiarabien hör till dem som utan att darra på manschetten begränsar tillgången till olika sidor och plattformar vet vi. Men det är väl inte okänt att TPB och dess olika varianter också stängs ned.

Att politiker och myndigheter i hela västvärlden tävlar om att samla in och dela information om egna och andras samtliga medborgare formellt för att hindra terroristbrott, men i realiteten för att skapa gigantiska databaser med information som är ”braåhautifallatt”.

Braåhautifallatt.
Övervakningssystemen som nu finns och används av såväl myndigheter som företag är av dimensioner som skulle ha gjort östtyska Stasi grönt av avund.

Tänka fritt är stort, tänka rätt är större är en devis som inte minst Uppsalabor känner till.

Aaron Swartz tänkte fritt.

”Forcing academics to pay money to read the work of their colleagues? Scanning entire libraries but only allowing the folks at Google to read them? Providing scientific articles to those at elite universities in the First World, but not to children in the Global South? It’s outrageous and unacceptable.”

Aaron Swartz tänkte rätt.

“We need to take information, wherever it is stored, make our copies and share them with the world … With enough of us, around the world, we’ll not just send a strong message opposing the privatization of knowledge – we’ll make it a thing of the past.”

Fem år senare var Aaron död. Det innebär inte att han tänkte fel. Det innebär däremot att starka lobbygrupper och svaga politiker är en dödlig kombination, i USA, i Europa och i resten av världen.

Personlig integritet, även på nätet, är en mänsklig rättighet. Tillgång till information och kunskap borde vara det.

Om dataskydd, integritet på nätet, nätneutralitet och vad som händer i EU och i Sverige går det att läsa på följande sidor:

https://edri.org/edri-gram

https://dataskydd.net

27 december, 2015

Bacalhau och kabeljo

I Portugal har alla husmödrar minst 100 recept på bacalhau sägs det. Det är säkert inte bara husmödrar utan alla som kan och tycker om att laga mat som varierar tillagningen av den på många sätt.

Bacalhau är torsk, ettersaltad och den kräver urvattning innan den tillreds – den är fast i köttet och fantastisk god. I Licoes de Culinária, en kokbok tryckt i Lissabon 1977 har Laura Santos samlat 21 olika recept med bacalhau – inte så många kan tyckas men fullt tillräckligt i Sverige där kabeljon är svår att finna till och med i jultid. Port1

Inte bara portugiser utan också italienare uppskattar bacalhau, men kallar den stoccafisso. Om stoccafisso och Røst, Lofotens sydligaste ö, går det att läsa här.

Den kulinariska kokboken från 1977 har i utformningen inte mycket gemensamt med Köksvägen till Portugal av Katarina och Harald Nordli utgiven 20 år senare. Där den portugisiska kokboken är tätt fylld av recept och har sparsamt med otydliga bilder i svartvitt, är den svenska kokboken samtidigt landskapsbeskrivningar, lite historik och en presentation av de portugisiska köket.

Och där finns bara tre recept med bacalhau.
Ett av dem återfinns också i Licoes de culinária – bacalhau med chorico – den smakrika portugisiska korven.
Det kanske inte behöver sägas att de två recepten skiljer sig åt?

Sötsaker i Portugal är Söta. Mandel, ägg och socker är naturligtvis viktiga ingredienser, och naturligtvis har efterrätter, kakor och ”doces” egna avdelningar, med betydligt fler recept än bacalhaun i den portugisiska kokboken – bara att läsa namnen får det att vattnas i munnen.

Recepten i den svenska har samma effekt, och ett eget avsnitt om pumpor och hur de kokas till marmelad som blir fyllning i kakor och tårtor. Abóbora heter pumpa på portugisiska, och det finns många olika sorter. Det är abóbora chila som finns med i Köksvägen till Portugal.

I Licoes de Culinária finns abóbora bara med i ett av tårtrecepten, men det är å andra sidan i Bolo de Amor, där även aguardente (brännvin, varken mer eller mindre) ingår i såväl kaka som glasyr.

Portugisisk mat, fisk och skaldjur, fågel-, kött- och efterrätter är nästan alltid fantastisk god, men ofta också tidsödande att laga.
Vill ni göra något snabbt, prova Caldo verde, soppa på potatis, grönkål och chorico. Har ni mera tid, koka bönor, grönsaker och kött till en stor, varm, mättande härlig gryta. Glöm inte olivoljan och vitlöken!
Bacalhau är torkad och saltad torsk. Det finns de som tror att bacalhau och lutfisk är samma sak. Det är det inte.

Jag äter gärna kabeljo annandag jul.
Vattna ur fisken, koka med en klyftad lök. Ta bort lök, skinn och ben, dela i bitar. Enklast äter man den med kokt potatis, kikärter, blomkål och ett kokt ägg. Häll en skvätt olivolja och lite vinäger på tallriken med en fint hackad vitlöksklyfta. Blanda och njut.
Kabeljotiden är här!

21 december, 2015

Pepparkakshotell

pekbild

Hilton Moskva, Leningradskaja Hotel, december 2011.

Maken till pepparkakshus!

Nej, jag rörde det inte. Jag visar var mitt rum är.
Dessutom var det skyltat Rör ej! och dörrvakten hade stilig uniform och såg sträng ut.

29 november, 2015

Aleksijevitj, Babtjenko och Tucholsky

Ingen kunde vara mera värd Nobelpriset i litteratur än Svetlana Aleksijevitj. Ingen kunde ha varit mera värd Svenska PEN:s Kurt Tucholskypris 1996.
Redan detta år gavs hennes Bön för Tjernobyl ut av förlaget Ordfront, och två år senare gav förlaget ut en samling reportage av hennes hand med titeln Förförda av döden.

ALeksievitj

Svetlana Aleksijevitj gick i exil från Vitryssland år 2000, och var fristadsförfattare i Göteborg 2006-2008. År 2011 flyttade hon tillbaka till Minsk.
2010 tog förlaget Ersatz över utgivningen av hennes böcker, och förlaget har sedan dess givit ut de fem delarna av hennes böcker om Sovjet, Sovjetmänniskan och vad som kom efter. De är alla mer än läsvärda, och förfärande. (Kriget har inget kvinnligt ansikte 2012, Tiden second hand 2013, Bön för Tjernobyl 2013, Zinkpojkar 2014 och De sista vittnena 2015)
Priset ska ha hälsats med behärskad entusiasm av vitrysk officiell media, men desto hjärtligare av vitryssar i gemen.
Man får tro att de officiella är gladare över att EU lyft sanktioner mot 140 vitryska dignitärer efter att sex politiska fångar benådades i somras, och en fredskonferens om Ukraina hölls i februari.
Attityden till det som annars kallats ”den sista sovjetdiktaturen” har alltså mjukats upp från EU:s sida.

Årets mottagare av svenska PEN:s Tucholskypris är Arkadij Babtjenko, journalist, författare och regimkritiker. Krigets färger (2007) om hans tid som värnpliktig under kriget i Tjetjenien hette den första boken som publicerades på svenska. Nu finns också Bilder av ett litet krig (2009) om kriget i Georgien, och Dagar i Alchan-Jurt (2014), alla utgivna på Ersatz förlag.
I Ryssland kan han nu bara publicera sig på Vkontakte, motsvarigheten till Facebook.

Babtjenko intervjuades i SvD 16 november av Stig Fredriksson i samband med att han tog emot Tucholskypriset.
Han berättar hur han pekats ut som ”fosterlandsförrädare” och ”femtekolonnare” i rysk media, hur utsatt hans och hans anhörigas position blivit, och hur polariserat det ryska samhället är.
”Om vi för bara två år sedan var 25-30 åsiktsfränder som brukade samlas och diskutera vart vårt land är på väg, är vi kanske bara fem i dag”, säger han i intervjun.
På svenska PEN:s dissidentblogg.org, skriver han ”Medan ni teg emigrerade, fängslades eller dödades alla – ALLA”, citat i SvD 14 oktober -15.
Lika värdig mottagare av Tucholskypriset som Aleksijevitj var 1996, lika värdig mottagare är Arkadij Babtjenko år 2015.

Kurt Tucholsky, född i Berlin 1890, var politiskt engagerad journalist som varnade för antidemokratiska tendenser under Weimarrepubliken, och för hotet från nazisterna. 1929 publicerades hans samhällskritiska Deutschland, Deutschland über alles ut, med fotomontage av John Heartfield. Boken brändes på bål av nazisterna 1933.

Tucholsky flyttade till Sverige 1930, gav ut Gripsholms slott, en sommarsaga 1931, och dog 1935 efter en överdos av sömntabletter. Tucholsky är begravd på kyrkogården i Mariefred.

Svenska PEN-klubben har årligen sedan 1985 delat ut Tucholskypris till författare som lever i exil eller under hot i sitt land för det litterära arbete hen utfört.

29 november, 2015

Minnesord

Minnesord på tidningars familjesidor är oftast stereotypa i sin utformning; X har lämnat oss, så här var X liv, X är djupt saknad. I det fall mindre tilltalande karaktärsdrag fanns hos den avlidne så berörs det i omskrivningar.

Hur annorlunda då när SvD inleder ett minnesord med ”Få personer har varit med om att åstadkomma så mycket skada i modern tid som …”
I kulturbilagan på söndagar publicerar SvD minnesord över personer utan lokal anknytning men vilkas bortgång av andra skäl kan uppmärksammas på en helsida.
Minnesordet ovan gällde Ahmed Chalabi, 1944-2015, irakisk exilpolitiker (familjen lämnade Irak redan 1958) som hade stort inflytande över amerikansk utrikespolitik inför invasionen i Irak 2003, och även senare: ”Betydligt värre var Ahmed Chalabis påverkan efter USA:s invasion av Irak …”.
En sammanfattning av Ahmed Chalabis liv, men också irakisk och amerikansk politik. Jesper Sundéns text från SvD 8 november 2015 är innehållsrik och mycket otraditionell.

Söndagen efter är minnesordet på sätt och vis lika otraditionellt, men totalt annorlunda. Jonas Fröberg inleder med ett citat:
”När ska vi åka till Europa? När ska vi åka till Europa?”
Det är Laean Swirakly, fyra år, född i Raqqa, som frågar sin pappa. Familjen tvingas fly från hemstaden och under sin flykt köper de i Turkiet platser i en gummibåt som ska ta dem till Europa.
Båten kapsejsar utanför Samos, svenska Sjöräddningssällskapets båt finns där och kan dra upp flyktingarna ur vattnet.
Men det var för sent för Laean, hennes liv gick inte att rädda. Fadern berättade hennes historia i ett flyktingläger på den grekiska ön.

Det är skillnad på nära och långt ifrån, och det är inte konstigt och i många fall inte heller klandervärt.
Men det är tänkvärt.

13 november, 2015

Tesla och tesslor

Uppdrag från nyhetschefen: Skriv om Tesla och företagspark i vardande.
Föredrag om tessla? Vad har mumintroll med företagsparker att göra?
Eller var det Nalle Puh … ja, Nalle Puh var det ju, men ändå.

Så kommer föredraget om Tesla som är fantastiska nya men mycket dyra bilar som går på el och har otroliga batterier som ska bli ännu otroligare i en Gigafactory och vd Elon Musk har sagt att Apples satsning på elbilar är inget att ha för ”Apple anställer folk som vi sparkat”, och Tesla ska gå på autopilot.
Men Tesla har släppt alla patent, så det låter bra fast det fungerar inte riktigt som inom makerrörelsen. Men kanske lite ändå.
Och Elon Musk säger också att han vill förändra världen, han vill ge jorden klimatvänliga transporter och han vill kolonisera nya planeter.
http://www.svd.se/5-snabba-om-elon-musk/#sida-4
(det var en artikel om Elon Musk också 12 november, men hittar ingen länk till den)

Väldigt oroväckande är det ändå med elektronik, programvara och uppdateringar som kan göras till alla Teslor överallt av en tekniker någonstans som kommer på att det går att förbättra något.
Men inte vill jag åka i väg på morgonen med en autopilot som fått för sig att det är bättre att köra 110 på 90-vägen. Eller inte ser filmarkeringarna för att de är översnöade.
Det finns ju det som är värre när nu ögonen öppnats för ämnet s a s. Att någon tar kontroll över bilen med sms till exempel.
http://www.theguardian.com/technology/2015/aug/12/hack-car-brakes-sms-text?CMP=twt_gu
eller på svenska:
http://www.nyteknik.se/tekniknyheter/article3922433.ece?extcmp=newsletter
och (läs även kommentarerna)
http://www.vibilagare.se/nyheter/tesla-model-s-hackad

Det känns lugnare med tesslor. Och mycket billigare.

Om tesslor liksom Tesla fått namn efter Nikola Tesla (1856-1943) är oklart. Nikola Tesla var en serbisk-amerikansk uppfinnare, maskin- och elektroingenjör och den som uppfann radion även om Marconi länge tillskrevs detta och t o m fick Nobelpriset för det. Tesla ska också ha bidragit till utvecklingen av robotteknik, fjärrkontroller, radar- och datavetenskap. Inte så underligt att hans namn valdes för den teknik och bil som Elon Musk hävdar kommer att revolutionera trafik och dess effekter på miljö och klimat.
Möjligen skulle också en av de beskrivningar som gjorts av Musk också passat på Tesla: orädd, arbetsnarkoman, galen, genialisk, dumdristig, kall, visionär. (SvD, 12 nov 05).

Så även om det nu är både lugnare och billigare med tesslor kanske det är Teslan som borde uppmuntras, med tanke på vad Nikola förebådade och Musk drömmer om.

12 november, 2015

Kråkor och kriskok

Av vuxna kråkor är marskråkan allra godast, och kråkungar är godast i juli.
Beredskapsmuseets Kristidskokbok är fylld av tips på vad som kan ätas om det blir tvunget, och hur det i så fall ska tillagas. Grävling och ekorre (sötaktigt kött, lättsmält och hälsosamt), och tamräv om sådana finnes. Men inte vildräv, varnar kokboken! Den kan innehålla trikiner.

Ransoneringarna under andra världskriget gjorde mycket till bristvaror, inte bara kött utan också mjöl och gryn, smör, ost och ägg … I en tid när svenska mjölkbönder lägger ned sin produktion för att varje producerad liter är en förlustaffär och butikshyllorna dignar av importerade livsmedel från när och fjärran är det svårt att förstå hur det var att köpa nästan alla matvaror på kupong. Kupongen visade hur mycket man hade rätt att köpa – betala varorna skulle man självklart också göra.

En kristidskokbok är en lektion inte bara i hur det var i början av 1940-talet, det är också en tankeställare. Hur skulle vi klara mathållningen om gränserna stängdes, i dag när så många fler bor i städer utan tillgång till jord att odla, eller plats att hålla djur för uppfödning. Det är inte som om hushållsgrisen kan komma tillbaka, eller ens höns- och kaninburar på bakgården.
Men av det som går att få tag på kan vi göra falska pannkakor utan ägg, falsk korvkaka utan korv, och falsk vispgrädde, gjord på skummjölk, vetemjöl och lite socker. Om vi också äter hjärnkotletter och grävlinggryta, beror förmodligen på hur lång tid ransoneringen varar.

Och kaffet! Hur blir det om kaffet försvinner, på frukostbord, på maten och på eftermiddagen? Tja cikoriakaffe har druckits förr, och i Kristidskokboken får man veta hur kaffeknallar gjorda på potatis, rågmjöl och lite vatten gjordes. Knåda, torka och mal. Om det botar kaffeabstinens framgår inte, men efter några dagar med huvudvärk och dåligt humör kanske kaffeknallarna ändå blir ett substitut för bönorna.
Det är en bok om en annan tid, en annan värld. Men en tid som inte är längre bort än att våra 80-plussare minns den. Några av dem har aldrig kunnat äta kanin efter kriget – kaninkött bär minnen av onda tider. Andra vill inte se åt korngryn, av samma anledning.

Å andra sidan har kokboken också en flera sidor lång avdelning med gröna rätter. Palsternacksbullar, kålrabbi, selleribiffar och vegetarisk gryta med makaroner låter inte som kristidsmat när allt fler äter allt mer vegetarisk kost.
Och även om grävling låter hårdsmält är det inte otänkbart att andra effekter av kris och krig skulle upplevas som lika illa av många – till exempel att tillgång till varmvatten begränsades till tre dagar per vecka, eller att offentlig belysning inskränktes.

11 november, 2015

Om entartete kunst och upphovsrätt

Vem bestämmer vad som är konst, hur den ska framställas, var den ska vara? Och hur är det med konst och upphovsrätt?
Det är frågor som engagerat många Uppsalabor sedan Erik Krikortz’ målat väggarna på ett elskåp i Carolinabacken med en version av en muralmålning gjord på beställning av dåvarande makthavarna i DDR.
Motivet hyllar en totalitär regim, det är DDR-kitsch, en oförskämdhet mot flyktingar från DDR och en vanprydnad för det som ska bli Uppsalas paradgata säger några. Andra tycker att motivet manar till eftertanke och kan tjäna som en varning för att tro på politiska utopier, och många har sett kakelplattornas svarta fogar bilda en gallerbur runt de leende människorna, som en del av varningen.
http://www.unt.se/kultur-noje/har-finns-unts-artiklar-om-konstbraket-3931201.aspx

Muralmålningen som Krikortz’ tagit en del av till Carolinabacken gjordes ursprungligen av Max Lingner. Den finns kvar på Wilhelmstrasse i Berlin. Upphovsrätten till Lingners verk,inklusive muralmålningen innehas nu av Max Lingner Foundation.
Får en konstnär nästan exakt avbilda en annan konstnärs verk som Krikortz’ utan tillstånd från stiftelsen?

”Konst görs av konst” ansåg Ivan Aksionov, ingenjör, poet, konstnär en del av det ryska avantgardet på 1920-talet. Lars Klebergs bok om honom, ”Vid avantgardets korsvägar: om Ivan Aksionov och den ryska modernismen” recenserades av Joanna Persman i SvD 11 oktober.
Aksionov ska ha refererat till Ingres, och ansåg att Picassos rötter fanns i barocken.
För Krikortz i dagens upphovsklimat skulle det inte räcka med en hänvisning till varken Aksionov eller Ingres, men som han sade till UNT i en artikel där Susanne Sigroth-Lambe förtjänstfullt reder ut upphovsbegreppen och också meddelar att stiftelsen nu godkänt hans projekt:
”- Det är ganska vanligt att konstnärer utgår från andra verk när de skapar egna, säger Erik Krikortz.”
http://www.unt.se/kultur-noje/citatkonst-i-konsten-3938610.aspx

Om sedan Lingner-versionen får stå kvar i Carolinabacken återstår att se. Inte bara politiker (M och C) vill att det tas bort. Andra tycker att ”intressantare är reflexen att vilja förbjuda ord, bilder och åsikter man personligen ogillar”. Något som ofta brukar förknippas med diktaturer. Före DDR fanns Nazityskland som redan 1933 hade synpunkter på vad som var ”riktig” konst, och vad som var ”entartete”.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Entartete_Kunst

Tony Craggs stora skulptur Chains of Events vid Uppsala centralstation har i varje fall ingen velat flytta, men den ger å andra sidan inte upphov till några debatter om varken DDR, upphovsrätt eller vad som är lämpligt att visa i offentliga rum heller.
http://www.unt.se/kultur-noje/konst/varken-daligt-eller-spannande-913416.aspx

Upphovsrätt berör Andres Lokko i en krönika 6 november i SvD som länge handlar om René Girard, nyligen avliden fransk filosof.
http://www.svd.se/popbandet-som-fick-mig-att-lasa-en-fransk-filosof
Riktigt varför han avslutar med att det är passande att han skrev sin krönika på Guy Fawkes night är oklart. Och att han påstår att Guy Fawkes är kvällen då britter tänder brasor ”till minnet av Alan Moores inflytelserika grafiska roman V for Vendetta” är förmodligen ironiskt. Men avslutningen att aktivistgruppen Anonymous ”stulit” sina masker från V for Vendetta är direkt fel.

”Alan Moore had this to say about the use of the Guy Fawkes motif adopted from his comic V for Vendetta, in an interview with Entertainment Weekly:
I was also quite heartened the other day when watching the news to see that there were demonstrations outside the Scientology headquarters over here, and that they suddenly flashed to a clip showing all these demonstrators wearing V for Vendetta Guy Fawkes masks. That pleased me. That gave me a warm little glow.”
David Lloyd, som gjorde illustrationerna i den grafiska romanen, har sagt om användningen av den mask som huvudpersonen bär:
”During the Occupy Wall Street and other ongoing Occupy protests, the mask appeared internationally as a symbol of popular revolution.
Artist David Lloyd stated: ”The Guy Fawkes mask has now become a common brand and a convenient placard to use in protest against tyranny – and I’m happy with people using it, it seems quite unique, an icon of popular culture being used this way.”
https://en.wikipedia.org/wiki/Guy_Fawkes_mask

Att sedan V for Vendetta-masken och ger klirr i kassan på möjligen oväntat håll kan man läsa om i följande artikel:
http://newsfeed.time.com/2011/08/29/how-time-warner-profits-from-the-anonymous-hackers/

Om något som inte betecknas som stöld men som i själva verket är en stöld av vars och ens personliga integritet skriver Ola Wong en kolumn i samma tidning, samma dag. I tidningen lyder rubriken ”Big Data plockar fram en perfekt undersåte”. På nätet blev det:
http://www.svd.se/kinesiska-staten-satter-betyg-i-palitlighet
Förhoppningsvis har rubrikbytet tekniska orsaker, och är inte ett sätt att avvärja misstankar om att Big Data kan användas på samma sätt oavsett regering, kinesisk, rysk, amerikansk eller svensk.
Ola Wong skriver om ”Systemet för samhällskredit”, om social ingenjörskonst i Big Datas tidsålder. Kommunistpartiet kan ha hittat ett sätt att genom ständig betygssättning få lydiga undersåtar, ”Om nördar, jobbiga jävlar och de som slösar bort dagarna på dataspel inte kan få banklån eller finna en affärspartner även efter att de kammat sig förhundsas också många affärssuccéer, kvar blir en mardrömsvärld av rostfria mellanchefer i det socialistiska statsmaskineriet.”
Nöj er inte med referat, läs hela Wongs text!

Ett av allt flera sätt att samla in Big Data är via Instagram. Att vi genom att klicka godkänt på användaravtal för instagram och andra ”sociala medier” ger mediet rätten inte bara att själv spara och använda allt vi lägger där, de får också lämna dem vidare till tredje part.
Men att bilderna också kan användas på helt andra sätt har Metro skrivit om. Richard Prince tar skärmdumpar på instagrambilder, gör förstoringar och säljer dem som konst. Prince är ”re-fotograf” sedan flera decennier, och vinner upphovsrättstivster genom att göra små ändringar i de avfotograferade bilderna.
http://www.metro.se/nyheter/han-saljer-dina-instagrambilder-for-750-000-kronor-styck/EVHoeA!tkwo3UIpY3nZo/

Hur det slutar för Krikortz’ Lingner-version i Carolinabacken återstår att se; får offentlig konst väcka tankar och debatt eller inte?
Frågan om upphovsrätt är i varje fall utredd. Samma sak med Guy Fawkes-, eller rättare V for Vendetta-masken – Anonymous frågade inte om lov, men användningen ses med gillande av dem som skapade masken, och säkerligen av bolaget som säljer dem.

Värre är det med upphovsrätten till våra liv samlade i Big Data till syndakataloger att användas öppet eller dolt, av samlarna. Det var något som skedde i DDR och verkligen är entartete i stater som kallar sig demokratiska.