lottalille – Sida 14 – Lottas Allehanda

5 april, 2016

Wales, Zucman och Panamadokumenten

(Detta skrevs söndagen 3 april Dagen efter, 4 april briserade nyheterna om Panamadokumenten. Jag publicerar 5 april, se nedan länkar till artiklar om Panamadokumenten.)

Om skattesmitare skriver Gabriel Zucman, biträdande professor vid London School of Economics, i boken Gömda rikedomar – en undersökning av skatteparadisen, Daidalos, 2015.
På drygt 150 sidor går Zucman igenom hur skatteparadisen uppstått och hur de används för att berika de redan rika, och för att de ska undgå att betala skatt.

Det är nu inte bara privatpersoner som använder sig av skatteparadisen, stiftelser och filialer till filialer. Det är också de stora multinationella bolagen som kan ha mångmiljarverksamheter i ett land och ändå inte betala ett öre i skatt där. Amazon, Google och Apple nämns specifikt (s 151), men som vi vet från Luxleaks
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=21634&artikel=6011279
så är det inte alls bara giganterna som smiter från skatt, det är många andra. Och det är inte bara ryska oligarker, det är ”våra egna”, se
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=21634&artikel=6010742.

Hur stora summor som undanhålls från skatt kan beräknas på olika sätt. Gabriel Zucmans enligt egen bedömning försiktiga beräkning handlar det om 7 500 miljarder dollar. Han beskriver också en beräkning som gjorts av James Henry och som slutat på 21 biljoner dollar – en summa Zucman av flera skäl anser vara alltför stor.

Hur mycket skattepengar skulle då Zucmans 7 500 miljarder dollar kunna generera? Han räknar om till euro och hamnar på 5 800 miljarder euro, och en total skatteförlust på 130 miljarder euro för världens länder. 1 040 miljarder kronor, räknat på åtta kronor i växelkurs. Det är väldigt, väldigt mycket pengar, och förblir mycket även om det fördelas på de länder som drabbas av skattefusket.

Men Zucman inte bara beskriver hur det är, han talar också om hur länder skulle kunna sätta stopp för dribblandet med bolag, dotterbolag, filialer och stiftelser.
Lösningen är krav på obligatorisk registrering av värdepapper av alla slag, och ett globalt vinstskattesystem där erlagd skatt fördelas på de länder där vinsterna genererats.
Schweiz, Luxemburg, Hongkong, Singapore, Jersey, Bahamas, Jungfruöarna, Irland, Caymanöarna, Panama … skatteparadisen.
Enligt Zucman är det framför allt EU och USA som förlorar skattepengarna genom skatteparadisens försorg.

Det är också EU och USA som gemensamt skulle kunna börja driva igenom ett globalt vinstskattesystem.

Gabriel Zucman är en av de ekonomer som arbetat tillsammans med Thomas Piketty, mångomtalad men hur stort inflytande hans forskning och förslag får är mera osäkert. Att EU med luxemburgaren Juncker i ledningen skulle gå i bräschen för förslag riktat mot det egna landet är kanske inget att hoppas på. Och USA har starka lobbygrupper för företag och mot skatt, mycket mindre starka för ökade skatteintäkter till medborgares nytta.

Hur inspirerande är då inte den walesiska byn Crickhowell som leder en revolt mot skattesmitarföretagen och har jagat bort bolag som registrerat sig i skatteparadis från byn.
”Regeringen säger att de vill vara business friendly, men de gynnar bara stora företag. Kafékedjan Caffé Nero betalar ingen skatt i landet. Vi måste göra om systemet från grunden, säger Steve Lewis” i Svenska Dagbladets artikel av Charlotta Buxton lördagen 2 april.
http://www.svd.se/walesiska-byn-gor-revolt-mot-skattesmitare
Det är vad Gabriel Zucman också säger: Systemet måste göras om från grunden.
Inte bara Piketty och Zucman visar på behov av reformer – Joris Luyendijk har gjort detsamma i reportageboken Swimming with sharks.
https://wordpress.com/post/lottasallehanda.wordpress.com/1551

Skatteupproret i Crickhowell har spritt sig över Storbritannien, och nu ingår närmare trettio städer i Crickhowells Fair Tax-system.
F d militären och rådgivaren åt Sony och Pepsi, Steve Lewis, har förlorat förtroendet för Tories:
”Se bara på finansminister Osborne och hans familjeföretag som inte betalat skatt i Storbritannien sedan 2008 trots att det under samma tid gett stora utdelningar till sina aktieägare, bland dem finansministern själv.” (förkortat ur artikeln).

Steve Lewis har varit på möte med Labours skuggfinansminister.
Och det finns en Fair Tax City-rörelse i Storbritannien.

Det är härligt att få veta – Attac och Occupy Wall Street lever.

Utlovade länkar:
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/panama-dokumenten-detta-har-hant?gmenu=open
http://www.svt.se/nyheter/utrikes/islands-statsminister-avgar-efter-skandalen
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/500-banker-i-lackta-dokumenten
http://www.svt.se/nyheter/mossack-fonsecas-tjanster-later-spioner-handla-i-det-fordolda
http://www.svt.se/nyheter/vacker-reaktioner-varlden-runt
http://www.svt.se/opinion/ahlenius-om-panamapapers

Länkarna är till SVT, men de flesta medier skriver om dokumenten med mer eller mindre lokala vinklar. Även n-rdfr-nt skriver, med den märkliga altavista-rubriken ”judisk finansiär kopplad till avslöjanden …”. Nej. Jag klickade inte, och har inte tänkt tanken att länka.

–

10 mars, 2016

Irish cooking

Konsten att brygga te och konsten att tillaga en hummer. A Little Irish Cookbook lär ut båda.

John Murphy’s (text) och Karen Bailey’s (illustrationer) kokbok är verkligen liten, tio gånger femton centimeter, och 60 sidor lång men där får plats inte bara recept utan också små historier runt rätterna.
Att den irländska kosten omfattar te och scones är inte överraskande, men det är Murphy’s inledning till te-avsnittet: Ta en tepåse, lägg den i skvätt mjölk i en kopp, häll på varmt vatten, kläm påsen mot koppens kant, lyft upp påsen och kasta den. Och så: ”There you are. Awful.”

En tekonnässör har uppenbarligen en gång drabbats av en te-barbar och inte kunnat glömma. Förskräckligt, säkert … men roligt … och jag ska aldrig, aldrig mera göra barbar-te.

Från te-lektionen till innehållsförteckningen där en fåkunnig blir betänksam efter att har gått igenom recepten i alfabetisk ordning, apple, beef, ham, Irish, potato … och så kommer Spotted Dick.
Visst låter det … onödigt exotiskt?
Det är vetebröd. Med russin. Ah. Skönt.

Många av recepten innehåller potatis anrättade på olika sätt och i kombination med olika grönsaker, vilket inte bör förvåna någon, men det är lite överraskande att där är bara ett recept med fisk.
Det kompenseras av att laxen i foliepaket i ugn, kokas med grädde och cider. Udda. Spännande.

dublinlawyer

Men så finns där också hummer i whiskey och grädde,(Dublin Lawyer – namnet!),
biffstek respektive köttgryta i Guinness,
Porterkaka, och naturligtvis
Irish Coffee eller Hot Whiskey
(det senare är minus kaffe och grädde, plus vatten, citronskiva och nejlikor).

Samlat så här kan det låta som ett alkoholberoende kök,
men de allra flesta recepten är tagna från en vardagligare spis där potatis är basen.

Colcannon är till exempel potatis som mosats tillsammans med kokt finhackad vitkål och serveras med smörgrotta.Föredrar man salladslök i stället för vitkål så tar man det och serverar med smörgrotta och har en Champ till middag.

Naturligtvis finns där också desserter, efter Rhubarb Fool och Gooseberry Crumble följer Apple Tart.
Det är det där med namn igen. Rabarbernarr, krusbärssmulor och äppelfnask. Men så lär man sig synonymer, och att ord kan betyda olika saker i olika sammanhang. Efter en stunds eftertanke är man också tacksam över att slippa försöka översätta eller förklara vad ölsupa, kroppkakor och klappgröt är för något.

Förutom att de bidrar med användbara recept, trevliga historier och andra tänkvärdheter bör författarna av den lilla irländska kokboken få särskilt beröm för att alla mått anges i såväl de vanliga engelska enheterna (pounds och pints), som i metersystemet (kilo och liter).

10 mars, 2016

Strunta i Facebook – skriv brev!

Facebook är inte gratis för att ägarna är snälla och givmilda. Facebook är gratis för att användarna är till salu.

Inte de fysiska personerna, men allt de – vi – gör. Varje ”like”, varje delning, allt vi skriver om oss själva eller andra, alla bilder vi lägger upp alla länkar vi lägger in och vill dela med oss av till våra vänner. Allt samlas, sorteras, analyseras och är det underlag som Facebook sätter sina annonspriser utifrån.

När därför Metro uppmanar oss att göra ”roligare Facebook-grattis” med personliga youtubehälsningar, med att lägga upp en gammal pinsam bild på jubilaren, göra tio-i-topplista med hens favoritsaker eller skicka en grattislåt, så strunta i det.

Skriv ett brev i stället, gör ett firarkort och skicka i slutet kuvert …
Varken Facebook eller deras kunder har med våra kompisars favortisaker eller med ”pinsamma bilder” från deras barndom att göra.
Det är bekvämt med Facebook, så många finns där, det är så lätt att nå dem i flödet eller via chatt.
Men vi behöver inte lämna ut alla personliga detaljer om oss själva som de frågar efter, och vi ska definitivt vara mycket försiktiga med att lämna ut information om andra.

Den ständigt pågående debatten om näthat gör det ännu viktigare att vara försiktig med personliga data, i synnerhet som det visat sig vara så oerhört svårt att få Facebook att ta bort kränkande och hotfulla kommentarer. Till Jack Werner i SvD har Peter Münster, nordisk kommunikationschef för Facebook sagt att ”Ibland väljer människor att uttrycka sina åsikter på sätt som andra upplever som omoraliska, kränkande, eller bara helt enkelt ohyfsade, men som inte för den skull bryter mot våra communityregler.” (SvD 4 mars 2016)
Att Facebook däremot tar bort bilder av kvinnobröst, även om de sitter på en skulptur i Köpenhamns hamn – Den lille havfrue – eller om bilden illustrerar mammografi, torde inte vara obekant.

När det nu blir aktuellt med ”instant articles” där medieföretag släpper sina artiklar till Facebook, undrar jag hur det blir med illustrationerna? Eftersom det inte talats om detta i mediautvecklingsvärlden får man förmoda att plattformen Facebook har andra community rules för instant articles än för miljarden privatpersoner som använder sig av det vanliga flödet.
Och hur blir det med ägandet av artiklarna? Går det över till Facebook på samma sätt som allt som andra användare lägger ut blir Facebooks egendom? Och hur blir det då med tidningarnas arkiv? Kommer Facebook att kontrollera inte bara den dagliga publiceringen utan även mediahistorien?

Oh brave new world that gallops into such a future.

Läs det fascinerande och förskräckande reportaget i Wired om hur alla uppgifter om oss som samlas in från olika myndigheter och företag kan sammanställas och ge en kusligt exakt bild av vem vi är:
http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2014/11/features/my-identity-for-sale
Bruce Schneier har skrivit boken Data and Goliath. The hidden battles to collect your data and control your world, (W W Norton & Co, 2015), för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Internet är kritisk, samhällsbärande infrastruktur, infrastruktur ska vara säker, tillgänglig, öppen och neutral i förhållande till användarna.
Facebook är ett företag, en plattform, ett program som visserligen används av många, men som inte är, och inte får bli, systemkritiskt och samhällsbärande.
Zuckerberg som skapade Facebook är som bekant miljardär, och rankas som nummer 2 i den lista över mest inflytelserika politiska påtryckare i det kommande presidentvalet som presenterades i Wired, February 2016. Det kan lända till eftertanke.

”The future of personal privacy depends on how much we demand more choice, control and transparency. Companies and governments could explicitly tell you what is happening to your personal information. They could allow you to opt out …” Gabriel Weinberg, grundare av duckduckgo.com, citerad i Wired, juli 2015.
Och i samma nummer av Wired säger Nick Mathewson, en av skaparna av Tor project:
”Governments have spent years declaring themselves simultaneously pro-security and anti-crypto; anti-hacker andr pro-spy; pro-privacy and pro-identification. Meanwhile, corporations have been promising citizens more privacy, advertisers more targeting and consumers more features. Until we can face up to these contradictions, our desire for privacy will remain unfulfilled.”
http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2015/07/start/the-big-question

Sammanfattningsvis: Vill ni göra något extra av födelsedagshälsningen, skriv brev!

9 mars, 2016

Lögner, evangelium och mutor

Om lögner talade Stefan Einhorn under gudstjänsten i P1 söndagen 6 mars. Vi fick veta att i genomsnitt ljuger vi tio gånger per dag. Vem som räknat och hur framgick inte, men det gjorde topp-tre-lögnerna.

På tredje plats kom ”Tack, jag mår bra!”
På andra plats ”Jag hörde inte telefonen.”
Men allra vanligaste lögnen är ”Kul att se dig!”.

Församlingen skrattade, och det gjorde säkert radiolyssnarna också. Förhoppningsvis var de många eftersom ett gott skratt sägs förlänga livet, och även om det inte skulle vara sant så är det trevligt att få skratta.

Det är inte alltid radiogudstjänsterna inbjuder till skratt, och det är inte alltid de känns angelägna.
Men det var i en radiogudstjänst som jag fick klart för mig att redan evangelietexter tillhöll myndighetspersoner att inte ta mutor. Det är något som kanske borde framhållas i kristna kyrkor världen över.

Folket och myndigheterna frågar, Johannes Döparen svarar:
“Vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden!”
– Vad ska vi då göra?
– Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.
Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom:
– Mästare, vad skall vi göra?
– Driv inte in mer än vad som är fastställt.
Och när det kom soldater och frågade honom:
– Och vi, vad skall vi göra?
– Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold.

(Evangelium enligt Lukas 3:1-15, tredje årgångens läsning.)

https://lottasallehanda.wordpress.com/2013/12/15/evangelisten-lukas-om-korruption/

9 mars, 2016

Andersson och Avtovaz

Ett lyckat exempel på hur misskötta gamla sovjetiska storföretag kunnat reformeras och bli lönsamma har en svensk vd kunnat visa.

Bo Andersson lyckades med Gaz Group och flyttades, (passivum-s:et är avsiktligt eftersom det antytts att det var ett erbjudande som inte kunde avvisas), till Avtovaz i Togliatti.

Reformera stora industrier innebär att reformera organisationen och effektivisera produktionen. Av det följer uppsägningar och det ät självklart inte populärt, även om ledningen säger att det är nödvändigt för att företaget ska överleva.

Att Togliatti och Avtovaz inte var någon söndagsskola framgick i en intervju Maja Suslin, TT, gjorde med Bo Andersson i Stockholm januari 2015.

Nu har Bo Andersson fått sparken som vd för Avtovaz, Rysslands största biltillverkare ägt att holdingbolaget Alliance Rostec Auto BV.
Renault-Nissan är majoritetsägare. Redan vid bilmässan i Genève hade antydningar om att Andersson skulle få lämna gjorts offentligt.
I SvD 8 mars -16 bekräftades uppsägningen i notisform. ”Beskedet kommer efter redovisningen av en rekordförlust för Avtovaz, vilket tvingat fram en nedskrivning av värdet på aktierna i bolaget med 70 procent för Renault-Nissan”, skriver SvD.

Bo Andersson har sagt som det är snarare än vad aktieägarna ville höra.

Lottas Allehanda skrev om Bo Andersson och Avtovaz 2 janauri 2015. Där finns också länk till TT-intervjun.
https://lottasallehanda.wordpress.com/2015/01/02/gaz-avtovaz-och-bo-andersson/

8 mars, 2016

The Borg, 1984 och Mr McChrystal

En artikel i Wired från mars 2015 porträtterar en amerikansk general som ledde JSOC, Joint Special Operations Command, 2003-2008 med uppgift att besegra al-Qaeda i Irak och Afghanistan.

General Stanley McChrystal lyckades enligt artikelförfattaren Kevin Gray genom att få Navy Seals, Army Deltas, SAS i Storbritannien och Australien, och CIA, ”to think and act with a single hive mind”.
Resultatet av detta var en organisation så dödligt effektiv att den slog ut al-Qaeda i Irak och ”dealt a significant blow to insurgents in Afghanistan.” skriver Gray.

Efter att ha gått i pension från USA:s krigsmakt startade den drygt 50-årige generalen tillsammans med en officer som tidigare lytt under honom en ny karriär som föreläsare och ledarskapsutbildare i egna företaget CrossLead, som ingår i koncernmodern McChrystal Group.
Ledarskapsutbildningarna handlar om hur personal och ledning i alla företag måste dela information och arbeta tillsammans för att nå ett gemensamt mål.
Det låter inte svårt, snarare självklart, men rätt framfört är det säkert vad som kan behöva höras på många nivåer i såväl små som stora företag.

Det är annat som förvånar i reportaget:

Jo, al-Qaeda slogs ut i Irak, men det var aldrig starkt där, och IS/ISIS/Daesh kom i stället. Och det betydande slaget mot upprorsmän i Afghanistan … är det verkligen en sannfärdig beskrivning av vad som uppnåddes, och vad har det lett till?

”To think and act with a single hive mind”.
Men kära nån – det är ju the Borg i Star Trek, The Next Generation, ”the Borg, a cybernetic hive mind that threatens to assimilate all intelligent life”. Hoten mot människor och allt annat liv i rymden, Borgs som inte har ett rymdskepp utan en rymdkub, Borgs som är människomaskiner, som tänker och agerar som en varelse, och som blixtsnabbt kan anpassa den teknologi som är inbyggd i dem för att försvara sig mot yttre hot:
”We are Borg. We will assimilate you. Resistance is futile.”

I CrossLeads lokaler sitter ”inspirational slogans on the walls” skriver reportern.
Kära nån igen. Vad det står på plakaten framgår inte, och säkert är det inte ”War is peace”, ”Freedom is slavery”, ”Ignorance is strength” eller ”Big brother is watching you” som i George Orwells Nineteen Eighty-Four. Och inte ”Vår store ledare Kim Jong-Un” heller.

Storlek betyder något i media, liksom layout. ”Battlefield teachings” och ”Companies at war” (kunder till CrossLead) är inlagda som faktarutor i spalterna i artikeln som löper över tre uppslag. Det hela inleds med ett bilduppslag med klar reklamkänsla och mörkbrun bakgrund där generalen i profil och grön kortärmad skjorta på vänstersidan ser beslutsamt mot en stor logotyp på högersidan. Logotypen är en cirkel som innesluter en örn greppande pilar och blixtar i sina klor, och på dekorativa band texten The New art of War Business, för säkerhets skull också på latin, Bellum et negotium.

Kära kära nån. Det är ett reportage och ett personporträtt av en man, hans karriär och hans företag. Sådana brukar ha en positiv och som här rent av beundrande ton. Men kombinationen oreserverad beundran och ”hive mind-Borgs”, militära insatser i Irak och Afghanistan, och de inspirerande textplakaten är förvånande.

Är det kanske en form av Newspeak, fast tvärtom?

Reportaget är intressant. Läs det gärna:
http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2015/03/features/new-art-of-business

8 mars, 2016

Angående byhålor

Hållnäs och Grillby är byhålor slog en företrädare för det urbana samhällsskiktet fast, och det var inte sagt i välmening.

Om byar skriver Kerstin Ekman i Skraplotter, den sista delen av trilogin Vargskinnet som i huvudsak utspelar sig i Svartvattnet, Jämtland, från 1800-talet och ett sekel framåt.
En by, skriver Ekman, är ”en mänsklig anordning, bristfull och bräcklig men också aktningsvärd.”
Svartvattnet är en plats där människor angår varandra, på gott och ont, skriver hon också.

Vad krävs då för att något ska vara en byhåla? Tillräckligt få människor boende där?
Enligt SCB:s siffror från årsskiftet 2013-14 bodde 3 408 personer i Villberga församling där Grillby är huvudort. I Hållnäs församling 2 786 personer.
I Öregrund-Gräsö bodde 2 274 personer, i Almunge 2 797, Skokloster 2 027 och Ramsta 746.
Vilka som är byhålor av dessa orter/församlingar må var och en tänka vad den vill om.

Men gissningsvis inte Skokloster eftersom där finns ett magnifikt slott.
Sannolikt inte heller Ramsta eftersom det till stor del är ett villasamhälle med pendlare.
Och troligen inte heller Öregrund. Det är ju en sommar … stad.

Om byn är ”en mänsklig anordning, bristfull och bräcklig men också aktningsvärd.”
En plats där människor angår varandra på gott och ont.

Vad är då alla andra samhällen, vad är städerna?
Bristfulla och bräckliga och aktningsvärda.
Men angår människorna där varandra?

7 mars, 2016

Assange och Pussy Riot

I Sverige var Pussy Riot rubrikmaterial och förkämpar för rättvisa ända tills konstnärs- och musikkollektivet skrev på en protestlista där undertecknarna kräver att häktningen av Julian Assange hävs.

Andra undertecknare var bland andra den kinesiske konstnären Ai Wei Wei, författarna Naomi Klein och Arundhati Roy, samt Reportrar utan gränser och Rättssäkerhetsorganisationen. Protestlistan lämnades in till FN:s kontor i Genève, med uppmaningen att de svenska och brittiska regeringarna ska följa ett utlåtande som lämnats av FN-panelen UNWGAD där Assange betecknas som godtyckligt frihetsberövad.

Nå – hur blev det nu då när Pussy Riot inte protesterade mot Putin och Ai Wei Wei inte mot kinesiska makthavare?

Nja. Med ledordet ”Brott” sammanfattar TT undertecknarna som ”tunga namn” och i rubriken blev det ”hundratals”. I ingressen namnges ingen person eller organisation som protesterar, däremot ”den våldtäktsmisstänkte Wikileaksgrundaren Julian Assange”. Direkt följer citat av ”folkrättsexperten Ove Bring”, som säger att ”Det är en politisk demonstration. Det har ingen betydelse”.

Epiteten ger besked om statusen på Assange respektive Bring, och Xi Jinping och Vladimir Putin ler i mjugg åt att Ai Wei Weis och Pussy Riots politiska demonstrationer inte har någon betydelse.
Ove Bring ges ytterligare plats att förklara hur oviktiga protesterna är och säger enligt TT att ”Jag tror inte att alla de här människorna som har skrivet under är insatta i de juridiska turerna i fallet Assange. De ser det snarare som en fråga om yttrandefrihet”.

Jo, Wikileaks, visselblåsare och yttrandefrihet har väl en del med varandra att göra. Och anklagelserna mot Assange offentliggjordes, med namn och allt, så lägligt efter att material om amerikanska truppers folkrättsstridiga ageranden i Irak släppts på Wikileaks.
Chelsea Manning dömdes så småningom till 35 års fängelse för att ha vidarebefordrat dokumenten och filmerna till Wikileaks.

Bring säger till TT: ”Den här frågan är behäftad med en politisk underton i och med att USA kan vara intresserad av att ställa Assange till svars för spioneri.”

Ja sannerligen. Det är ju det allt handlar om. Storbritannien lämnar Assange till Sverige som lämnar ut honom till USA – att Sverige skulle vägra lämna ut Assange om han misstänks för brott i USA är inte sannolikt.

I Danmark stod ett Gulfstream-plan lägligt och väntade på Kastrup i juni 2013, i den händelse Edward Snowden skulle söka sig vidare till Skandinavien från Moskva.
http://www.theguardian.com/us-news/2016/feb/05/edward-snowden-us-government-jet-wait-copenhagen-denmark
I slutet av artikeln intervjuas Nicholaj Villumsen, riksdagsledamot för De gröna:
”The clear intention of the Danish government to cooperate with the US over Snowden suggested that Scandinavian governments ”would probably do the same with Julian Assange”, were he to travel to Sweden to face rape allegations, Villumsen said. Assange’s insistence that he faces risk of extradition was a central aspect of his appeal to the UN working group on arbitrary detention, which on Friday ruled in his favour.” (David Crouch, The Guardian, 5 February, 2016)

Om UNWGAD och den europeiska arresteringsordern har en debattartikel skrivits och repliker utväxlats på DN Debatt. Läs gärna:
http://www.dn.se/debatt/kritiken-mot-sveriges-roll-i-assange-fallet-ar-befogad/

http://www.dn.se/debatt/repliker/fn-panelens-beslut-om-assange-ar-felaktiga/

http://www.dn.se/debatt/repliker/en-utlamning-mot-battre-vetande/

7 mars, 2016

Tillåtet om inte förbjudet eller tvärtom?

Är allt tillåtet som inte är förbjudet, eller är bara det tillåtet som uttryckligen sagts vara det?

I det ena fallet förutsätts man veta vad man inte får göra – inte stjäla, inte döda, inte bedra, inte förstöra andras egendom och så vidare.
I det andra fallet förutsätts man veta vad man får göra. Det låter kanske enklare, men rimligen blir det tolkningsproblem oavsett vilken typ av lagstiftning man väljer.

Den första varianten av lagstiftning är vad en svensk sannolikt förväntar sig.
Den andra beskrivs i Gilles Kepels bok Saint-Denis berättelsen om en Parisförort, (Atlantis AB 2014).
Gilles Kepel är islamolog och boken handlar om utvecklingen av islam i Frankrike med utgångspunkt i Saint-Denis.

Arbetskraftsinvandrare från tidigare kolonier, infödda andra- och tredjegenerationsmuslimer och nyinvandrade har påverkats av olika strömningar inom islam, internationellt och nationellt. Industrinedläggningar och omfattande arbetslöshet har haft stor betydelse för utvecklingen, och på olika sätt söker framför allt unga att få fotfäste i samhälle och i religion.

Slöjförbud har varit en stridsfråga som berört hela samhället. En annan fråga har begränsats till de franska muslimerna och gäller halalslaktat kött. Vem kan garantera att slaktproceduren gått rätt till? Olika certifieringsorganisationer har blivit religiösa markörer, men också betydelsefulla ekonomiska och politiska maktfaktorer.

En av certifieringsorganisationerna är AVS som marknadsförs med stränga spårbarhetssystem för att garantera att köttet verkligen är halal. Men AVS sträcker sig längre än till kött – organisationen har också givit ut en skrift där två olika rättsprinciper beskrivs. Den ”islamiska principen, vilken innebär att inom området relationer mellan Guds varelser är allt tillåtet förutom det som uttryckligen förbjudits.” Och sen ”Principen om förbud träder i kraft inom ’området sexualitet: alla sexuella relationer är förbjudna förutom inom äktenskapet’ och inom ’området konsumtion av kött som är förbjudet förutom det som är tillåtet enligt skrifterna.’” (s 98).

Det låter enkelt, men kan snabbgiftermål och snabbskilsmässor ordnas, så har ju det tillåtna fått en lite annan betydelse än den som sannolikt avsågs.
Det är som att det i andra sammanhang är förbjudet för män att ”ligga tillsammans”. Det finns ju mycket annat män kan göra tillsammans. För att inte tala om män och pojkar.

Att vränga ord och betydelser, eller balansera på den tunnaste av linjer mellan vad som kan vara tillåtet eller förbjudet är inget som är förbehållet religionsutövare.

Det räcker att påminna sig ”the cold fish” från Joris Luyendijks bok Swimming with Sharks om moral och etik i den internationella bankvärlden:
”… a cold fish believes that the law defines what is acceptable. If something is legally permissible – even if it is at the very fringes of legality – then what’s the problem?”
https://wordpress.com/post/lottasallehanda.wordpress.com/1551

Boken om Saint-Denis handlar om mycket mer än lagar och tolkning av dem. Den som vill nå en djupare förståelse av hur islam i Frankrike etablerats och förändrats kan med fördel läsa den. Baksidestexten lyder: ”Gilles Kepel visar på de stora kontrasterna inom den muslimska gruppen i dagens Frankrike. Vissa dras till extrema tolkningar av religionen och vänder sig bort från det franska samhället, andra vänder sig mot traditionerna, tolka islam på sitt eget sätt och väljer att delta i det politiska livet”.

6 mars, 2016

Kommuner i hajvatten

– There are smaller players who basically have no idea what they’re doing. Some small Spanish savings bank perhaps or some municipality in Sweden. What got to me after a while is how I’d be lying in the faces of these less sophisticated parties.”

Det är en ”cold fish” som talar på sid 247 i Joris Luyendijks bok Swimming with Sharks – my journey into the world of the bankers. Guardian Books, Faber and Faber 2015.

Gruppen cold fish beskriver Joris Luyendijk så här: This is the group that comes closest to the proverbial evil bankers: creeps who know exactly what they are doing. Except that these cold fish as I have come to call them are not creepy at all. They are extremely calculating and seek to eliminate all emotions from their decision-making. / …/ … a cold fish believes that the law defines what is acceptable. If something is legally permissible – even if it is at the very fringes of legality – then what’s the problem?” (pp 241, 244)

”Heja Mackie! Fin affär!” (MORITAT OM MACKIE KNIVEN, svensk text: Ebbe Linde, 1957
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (”Die Moritat von Mackie Messer”, ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

Citatet i ingressen inleds med:
”He started talking about caveat emptor and deceiving clients without breaking a single law or rule.

Caveat emptor?
Till engelska översätts det ”let the buyer beware. Svenska wikipedia förklarar:
Caveat emptor är ett latinskt juridiskt uttryck med innebörd att en köpare av något får stå risken för att vad som köpts inte motsvarar hans förväntningar.

En attityd till jobb, samhälle och människor som skrämmer, fascinerar och roar när den förefaller gälla ”alla andra”.
Men som bara skrämmer när det uppenbarligen är cold fish och hans arbets”kamrater” i spar-, affärs- och investmentbanker som kan få hela världen att stanna. Och det går inte att kliva av.
Det går bara att se hur allt … stannar.
Hela den värld vi känner med transporter av varor och människor, av pengar och post, mat, material och materiel.

Hur länge skulle vi klara oss i våra stora städer med jobben flera mil och maten ännu längre bort?

Visst vore det skönt om de ansvariga i små spanska sparbanker och i svenska kommuner hade så mycket förstånd att de sade ”nej, det här förstår vi inte, så vi avstår”, i stället för att gå in i affärer som sätter världen, deras lilla, eller om många gjort som dem, allas stora, på spel.

Men det är inte bara bankerna som vi förmås tro vara ”too big to fail”.
Det är lagarna också, och synen på dem. Allt som inte är uttryckligen förbjudet är tillåtet.
Men är det så? Det är inte uttryckligen förbjudet att tränga sig i köer, störa andra i offentliga rum med högljutt prat och skrän. Men visst är livet enklare för de flesta om man tar hänsyn och försöker vara artiga mot varandra.

Civiliserade. (synonymer: ordnad, icke primitiv, upplyst, bildad, kultiverad, hyfsad).

”Alla fiskar simmar undan,
och till domstolarnas förtret
sjungs där mången vers om hajen,
fast att hajen inget vet.

För han kan rakt inget minnas.
Ingen såg´et, gud ske pris!
Och en haj är ingen haj alls
när man inte har bevis…”

(MORITAT OM MACKIE KNIVEN, svensk text: Ebbe Linde, 1957
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (”Die Moritat von Mackie Messer”, ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)