Författare: lottalille

Det finns kultböcker jag inte förmår uppskatta till deras rätta, omfångsrika, värde.
En av dem är Douglas Adams Liftarens guide till galaxen. Efter nära 900 sidor pyttetext på dåligt papper har jag fått veta att svaret på universums gåta är 47. Eller var det 42? Och hur var det nu då med fisken?

Men jag har också fått mig några goda skratt. Och för att få dem hade jag bara behövt läsa de första femtio sidorna.
Först var det skildringen av översiktsplaner, hur de blir till och tillgängliggörs för samråd med medborgarna.
”Planerna fanns utställda …” låt mig inte förstöra det hela läs själva ss 12-13 Månpocket, 1998.

Det fortsätter med vogonerna och galaktiska överrymdplaneringsrådets utvecklingsplaner, ibid ss 32-33.

Och sen kom snyltlökarna ”… oftast förmögna glin som inte har nånting att göra. Dom drar omkring och kollar efter planeter som inte fått några kontakter utåt ännu, och snurrar upp dom ….Dom letar rätt på något avlägset ställe med lite folk, och där landar dom mitt framför näsan på någon stackars fåne som ingen nånsin kommer att tro på och knallar omkring framför honom med löjliga antenner på huvudet och säjer pip pip. Rätt barnsligt.”

Arthur Dent och Ford Prefect blev aldrig mina favoriter, men ordet ”snyltlökar” gillar jag å det högsta.
Strängt taget gillar jag ”Krikkitkrigen” också, men såväl de som snyltlökarna är översättaren Thomas Tidholms förtjänst, inte författarens.

Däremot ska Douglas Adams hedras för beskrivningen av översikts- och utvecklingsplaner och hur de antas – många gånger säkert i bästa välmening och iakttagandes alla paragrafer och procedurer som krävs.
Det är bara det att för den som trott sig köpa en avsides belägen gård för sig och sin familj och framtida släkten, och plötsligt får en motorväg strax norr om och ett industriområde strax söder om, och i söder en matarväg till industrierna. För den är det inte så kul.
Och visst fanns möjligheten med i översiktsplanen som antogs för femton år sedan men sedan glömts bort till och med av gårdens åldrige säljare efter två konjunkturrnedgångar och därav följande uppgivenheter.

En sak att förundras över är babelfisken, den som Dent stoppar i örat och sedan förstår alla språk i galaxen. Mest fantastiskt är att den nu finns, men då kallas Pilot och tillverkas av amerikanska Waverly Labs. Visserligen översätter inte Pilot alla språk i galaxen, men engelska, franska, spanska och italienska är ingen dålig start. Läs Ny Teknik som skrev om Pilot i maj i år: http://nyteknik.se/teknikrevyn/oversatter-direkt-till-orat-6574742

De med en dragning åt svart humor, sf-begär i fnattform och ett även i övrigt öppet sinne finner i Adams bok säkert ändå vad som står på omslaget, en kultbok. Jag har vänner och bekanta som gillar den högt och rent, ingen av dem saknar förståndsgåvor.

Blir man frälst till evigt liv av Guds nåd eller spelar roll det hur människor behandlar medmänniskor, djur och miljö?
En god lutheran borde svara ”av nåd allena”.
Med tanke på tillståndet i världen bådar det inte gott varken för detta eller eventuellt kommande liv, egna och andras.
För en kristen borde Matteus 7:12, ’Allt vad i viljen att människor skola göra eder skolen i ock göra dem’ vara rättesnöre snarare än Luther och Augustinus.

Harry Järv skrev om en teologisk strid på 400-talet och skillnaden mellan Augustinus och den engelske teologen Pelagius i essän ”Revolten mot förnuftet”. (Läsarmekanismer – essäer av Harry Järv, BOC-serien Bo Cavefors Bokförlag 1971, sid 156 ff.)

Järv försummar inte att ta med reformationstiden och Calvin i essän som egentligen behandlar en 1900-talsdebatt.
”Under reformationstiden återupplivades Augustinus’ lära av Calvin, som ansåg att Gud har förutbestämt en del människor till ett saligt liv, andra till evig förtappelse. Calvin försökte också med våld genomföra en sedlig vandel i Genève – 58 avrättningar och 76 landsförvisningar under sju år i en stad med 16 000 invånare är det från humanitär synpunkt diskutabla resultatet. Terrorn var ju för övrigt onödig också enligt Calvins egen tro, eftersom människans moraliska strävan inte kan inverka på hennes frälsning.”

Oavsett tro om tillvaro efter döden, så vore det rimligt att inte ta livet av eller fördriva folk för att lära dem uppföra sig ordentligt.
Och det är än rimligare att göra det goda man kan, oavsett eventuell nåd.

Harry Järv skriver i en annan essä ”Förkunnelsen från predikstolarna” (Ibid, sid 163 ff) om sofisten ”… Protagoras från Abdera, som ansåg att människan är alltings mått, inledde på 400-talet f Kr en skrift om gudarna med påståendet att han inte hade någon möjlighet att veta om de finns eller inte , ’ty det är mycket som hindrar oss att veta det, sakens oklarhet och människolivets korthet’. För detta förnuftiga uttalande blev den 70-årige filosofen utvisad från Athen. Han skall ha omkommit på vägen till Sicilien.”

Oavsett Guds existens är det rimligare att utgå från kunskap och beprövad erfarenhet än tro, oavsett på vad eller vilken gudom.
Och det är än rimligare att åtminstone inte vilja människor, djur och natur ont.

Harry Järvs essäer har stått olästa i bokhyllan i säkert 30 år. Var sak har sin tid, och inte allt känns angeläget, även om allt är välskrivet.. Men tron och döden går alltid att fundera över. För att inte tala om den fria viljan.