I det föregående inlägget på bloggen, ”Kollegialt styre och demokratisk centralism”, refererades till en ledarartikel av Tove Lifvendahl 16 mars 2014.
Men Lifvendahls tankar runt svenska universitet och deras synbara oförmåga att acceptera examina och erfarenheter från utländska universitet, och erfarenheter av arbete i internationella organisationer, väcker flera tankar.
Vidimering och erkännande av betyg, examina och utbildningar är ett länge känt problem. Att Sverige har exceptionellt högutbildade taxichaufförer är ett återkommande ämne för artiklar och inslag i media.
Validering av yrkeskunskaper som tillägnats genom arbetslivserfarenhet och inte genom kurser är ett mindre ofta förekommande ämne för journalistiska undersökningar, oavsett om det gäller erfarenheter/kunskaper inhämtade i Sverige eller andra länder, men det händer att det berörs.
Det är bra att det uppmärksammas. Hur, när och om det kommer att åtgärdas är en annan sak.
Men slutklämmen i Lifvendahls ledarartikel lyder:
”Under åren 2004-2008 genomförde Sylvia Schwaag Serger djupintervjuer med drygt 50 kinesiska studenter i Kina. En fråga som återkom var: ’Om vi tittar på ett svenskt företag så ser vi bara svenskar på toppen – varför skall vi då söka oss till ett sådant företag?’
Den krassa iakttagelsen är en realitet att förhålla sig till. När talangerna har världen som arbetsplats, måste alla som vill ha del av kompetensen vara beredda att ha något att erbjuda.”
Det vore intressant att höra vad SvD:s kunnige Kinakorrespondent Ola Wong har att säga om de kinesiska studenterna. En jämförelse mellan kinesiska och svenska företag kanske, av affärskultur, ledarkultur och möjligheter att utnyttja höga positioner, för företagen och för den enskilde i toppen?
Därmed inte sagt att svenska företag och/eller företagare är dygdemönster.
Det är inte nödvändigtvis enbart ”bara svenskar i toppen” som gör attt studenter i Kina inte ser svenska företag som det främsta karriärvalet.
Ikea i all ära, men Google är kanske mera attraktivt ändå? Och USA, för den delen.