Svenska 15-åringars kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse har fallit som en sten från Pisa-mätningen år 2000 fram till den mätning vars resultat publicerades i början av december.
I SvD skriver Roland Poirier Martinsson i en kolumn på ledarplats lördagen 7 december att ”skolpolitiken inte existerar opåverkad av vad de tänkande och tjattrande klasserna påstår är rätt, skönt och sant”. Vänd om, tillåt kvarsittning och läxor, klipp magisterns hästsvans, säg åt honom att byta jeansshortsen mot kostym, underkänn dåliga resultat i stället för att ursäkta dem, är RPM:s beska råd i förkortad form.
I de tänkande klasserna ingår de som som ska föra en övergripande diskussion om ”bildningens och humanioras betydelse för lärarna och yrkets status”, får man tro. Det är SvD:s kulturchef Daniel Sandström som söndagen 8 december anser att bildning och humaniora måste uppvärderas, och att ett skolsystem som anpassas till marknadens behov gör att bildning förlorar sitt egenvärde.
Sandström och RPM vill båda stärka lärarnas roll och status, men med lite olika medel.
Ingen av dem nämner skolpengens betydelse för lärarens roll och status, och för skolorna. Inte heller nämns rätten att överklaga betyg.
Om skolans ekonomi är beroende av skolpengar, och lärarna inte ens anses kapabla att sätta betyg, hur värderas då deras kunskaper, deras bildning och deras kompetens?
Om deras lön sätts i förhållande till elevernas betyg, hur påverkar det betygssättningen?
När det nu dessutom är så att duktiga lärare kan utses till förstelärare och få fem tusen kronor mer i månaden och nedsatt undervisningstid i tider då undervisande lärare går på knäna med otillräcklig tid för förberedelser och efterarbete, och administrativa skyldigheter som tar upp det mesta av den förberedelsetid som finns, vad gör det för pedagogisk lust? Och för betygssättning?
Och nej, för säkerhets skull skriver jag, jag tror inte att lärare lättvindigt sätter betyg för att gynna egen lönesättning eller skolans ekonomi genom att stoppa elevflykt.
Men jag tror alldeles bestämt att det påverkar yrkesroll och status att betyg kan användas som hävstång för elever, föräldrar, skolledningar och skolpolitiker i diskussioner med lärare.
RPM skriver först om ”vänstern – en vindflöjel i tidsandan” och sedan om att ”Jan Björklund försöker kämpa ner de låga förväntningarnas mjuka hyckleri men tyvärr är han chanslös”.
Om det kan man säga att Britt Mogård (M) skrev under Lpo -80, och Beatrice Ask (M) Lpo -93.
Den senaste LPO:n som antogs 2010, bär Björklunds namn. Vindflöjlarna finns inte bara till vänster tycks det.
Resurserna för skolorna har ökat med 8 procent mellan 2000 och 2012, och kostnaden per elev i grundskolan under samma period med 11 procent. Det brukar hävdas att det är inte pengarna som avgör elevernas resultat, inte heller grupp- eller klasstorlekar. Det är oftast politiker som säger så. Lärare har ofta en annan uppfattning. Men lärarnas roll och status påverkas kanske inte av att deras åsikter i dessa fall negligeras?
Jag skulle vilja se VAD det är som gör att kostnaderna per elev har stigit. VILKA kostnader är det som ökar? Lokaler? Material? Skolskjutsar? Löner? Vilka personalgruppers löner i så fall?
I en intervju med Jonas Almqvist, pedagogiklektor vid Uppsala universitet som publicerades i UNT 7 december -13, säger Almqvist att ”Vad skolan behöver nu är arbetsro. Inte nya reformer…(problemet med reformer är att) lärarna måste ägna mer tid åt att dokumentera och och implementera förändringar, tid som borde gå till undervisning.” Han säger fler kloka saker, tyvärr har jag inte hittat intervjun utlagd på UNT:s hemsida, men den borde gå att hitta i papperstidningslägg.
Arbetsro alltså, en begränsning av skolpengens/”valfrihetens” effekter och en granskning av ekonomin, inte bara utifrån ”för dyrt”, utan utifrån ”hur beräknas och fördelas kostnader”.
Och det vore inte fel att poängtera för såväl elever som föräldrar att utbildning inte bara är en rättighet, det är också ett arbete som inte bara kräver ro, det kräver … arbete.