Värt att försvara?

Vad ska vi då försvara? Det är vad Winston Churchill under andra världskriget ska ha sagt när generalerna ville ta pengar från kulturen och lägga dem på militären.
Ja, vad ska vi försvara. Våra bibliotek kanske? Dessa fantastiska institutioner där inte bara svenska böcker, tidningar och tidskrifter finns att tillgå, utan hela världens om än med dröjsmål och kanske med hänvisning till större bibliotek än det geografiskt närmaste.

Biblioteken, där det finns datorer och printrar att tillgå, och hjälp att hantera dem. Inte minst viktigt i dessa svenska tider när varken försäkringskassa, arbetsförmedling eller ens skatteverket tycker att det är viktigt att möta ”kunder”, dvs invånare oavsett medborgarskap, ansikte mot ansikte. För att inte tala om banker som gärna tar våra pengar och går med miljardvinster men stänger eller drastiskt minskar tillgång till öppna kontor. (Vad gäller banker finns det, tack och lov, också goda exempel, med öppna kontor bemannade med ytterligt hjälpsamma människor. Till exempel Sparbanken i Enköping.)

I biblioteken finns inte bara böcker, tidningar och tidskrifter. Där finns cd-skivor och filmer att låna. Där finns kurslitteratur, där finns mötes- och studierum och sittplatser, med eller utan bord, där finns, inte minst viktigt, avdelningar med barn- och ungdomslitteratur. Där arrangeras teater och sångstunder, sagoläsning, bokcirklar, språkkaféer.

Där finns bibliotekarierna, dessa välutbildade och underbetalda människor som hjälper till med det mesta, från att leta litteratur och beställa fjärrlån till att lotsa in på arbetsförmedlingens hemsida. Eller skatteverkets. Hela tiden skyddande integriteten hos de hjälpbehövande.

Generaler kanske man inte kan begära att ska prioritera böcker och kultur framför drönare och kanoner. Men politiker, i synnerhet lokalpolitiker som ska se till de egna invånarnas bästa, av dem kan vi visst begära förstånd och intresse för lokala mötes- och bildningsplatser. Inte minst i orostider.

Bibliotek i främmande städer kan göra en besökare avundsjuk. Huvudbiblioteket i Trondheim är ett sådant. Se bara:

Det här ju imponerande , alla hyllor med böcker, läsrum och sittplatser tillkommer ju, och skulle göra vem som helst glad, för att inte säga avundsjuk. Då kan det vara bra att komma ihåg att i Trondheim bor ungefär 195 000 personer. Det är väldigt många fler än i till exempel Enköping med cirka 48 600 invånare. Men ändå. Det finns ju inget som hindrar att även små kommuner satsar på bibliotek och kultur.
För vad ska vi annars försvara.