Se möjligheterna, ta chansen, utveckla produkter, tjänster och dig själv. Entreprenör, det är vad man ska vara eller vad man ska bli. Redan i grundskolan ska barnen lära sig tänka entreprenöriellt.
Den som är entreprenöriell är entreprenör. Enligt SAOL är en entreprenör en person som åtar sig entreprenader. En entreprenad är ett arbets- eller leveransbeting, ”av större omfattning” lägger SAOL till, om än i mindre typsnitt.
Företagare hette det förr. Varför det nu ska heta entreprenör är oklart, men det är kanske konnotationerna som är bättre, modernare, när det talas om entreprenörer.
I det modernt entreprenöriella ligger också självständigheten, att kunna bestämma själv vad man gör, hur och när. Och sannolikt också att om man börjar i ett garage kan det sluta med ett världsomspännande äpple.
Tanken att tiggare som sitter på gator och torg skulle vara entreprenörer slår förmodligen inte så många av oss. De bestämmer själva, om än inte på det sätt som räknas, dvs utbildning, uppfinningar, tillverkning, registrerade företag, momsredovisning, aktier och lånesnurror … Inte ens när det är varor som erbjuds, korgar, kvastar eller slevar, är de entreprenörer i förbipasserandes ögon.
Ännu mindre skulle någon se det entreprenöriella i den historia som Nils Erik Forsgård berättar i boken Dagarnas skum – Anteckningar från ett år i Europa 2014-2015, (Schildts & Söderströms Atlantis, 2015) avsnittet om Nicolae Ceausescu. Det handlar om en ung kvinna han möter på en bar en eftermiddag, Felicia.
”…varje kväll betalar (hon) 5 leu i muta när hon parkerar sin bil på gården där hemma, ur skuggorna kommer ett gäng romer, med skramlande börsar, de skall ha parkeringsavgift, om de inte får parkeringsavgift slår de sönder bilen, de börjar med att skära sönder däcken, Felicia tog en gång hjälp av en vaktfirma, det höll romerna på avstånd en kväll, sedan slog de sönder fönstren och pissade och sket på sätena. Felicia rycker på axlarna och betalar parkeringsavgift, det är som det är.”(s 241).
Om de tar självständiga initiativ, erbjuder varor och/eller tjänster, kort sagt är entreprenörer, varför ses det inte så?
”Registrerade företag”, är det där det hakar upp sig? Om välgörenhetsorganisationer tigger är det ju ok, de är registrerade, någonstans. Om företag säljer tjänster eller produkter är det också ok, de är också registrerade, någonstans.
Men registrering är sannolikt också ett nyckelord åtminstone när det kommer till romer i Centraleuropa. Vem vet vad som händer med register över människor, mark eller företag? Vem använder dem och på vilket sätt? Erfarenheterna förskräcker.
I Sverige är situationen en annan, och registrering av allehanda uppgifter i allehanda sammanhang, från födelse till död inget som ifrågasätts av annat än ett fåtal.
Att åta sig arbets- och leveransbeting som anställd i ett företag har däremot begränsad lyskraft, och att gå i pension och tackas för ”lång och trogen tjänst” ännu mindre.
”Entreprenöriell” kommer därför säkert fortsätta vara ledord i undervisningen inte bara i grundskolan, och ”entreprenör” en eftersträvansvärd beteckning.
Tiggare och ”p-vakter” däremot blir aldrig entreprenörer, hur företagsamma de än är där varken sociala skyddsnät eller rättsväsende fungerar.