Kontakter med Försvarsmakten ska numera gå via infostabens personal; presschef, pressekreterare eller jourhavande via pressnumret. Det är ok vid kriser.
När det handlar om reportage, om ämnen som måhända rör en garnison men emanerar ur högkvarteret, då är det en hämsko. Jourhavande informatör undrar vad man vill, vilka frågor det gäller och ber att få återkomma. Allt väldigt vänligt. Och otroligt hämmande.
Som journalist vill man ha en kontakt som kan svara inte bara på en fråga, utan också på följdfrågor, frågor journalisten kanske inte visste fanns innan den första frågan besvarats.
Centraliseringen av information är en utveckling till det sämre för journalister, men också för försvaret.
Till min glädje, som inte var oväntad eftersom oberst Møller vid det Danske forsvar vid flera tillfällen varit en källa till information och därmed förståelse men också till munterhet, har obesrsten kommentarer också som berör detta.
Lars R Møller förklarar varför försvarsledningen i Danmark reagerade kraftigt mot Thomas Rathsacks bok ”Jaeger – i krig med eliten” som (skriver Møller) ”Efter min mening skyldtes reaktionen, at den brød med (…) Forsvarets pressepolicy, der i korte traek gik ud på, at alle informationer til offentligheden skulle komma fra presse- og informationstjensten. Alle brud på denne udmaerkede praksis skulle forsøges nedkaempet så hårdt og hurtigt som muligt. Informationsstyrning er nøglen til politisk påvirkning, og alle tiltag eller utidige forsøg på at skabe en åben debat skal bringes til ophør så hurtigt som muligt.” (s 431 Lars R Møller, Tak for turen, Lindhadt og Ringhof, 2014)
Längre fram skrive Møller:
”Hvis man skal vente på tilladelse fra et ministerium til at åbne munden, forpasses denne mulighed. Forsvaret kan ikke kontrollere mediestrømmen. Det er ikke vores opgave, men vi er også alt for longsamme i forhold til medierne. Vi får oftest kun én chance, og så skal vi gribe den. Det kan man kun ved at udstyre Forsvarets personel med en generel opmuntring til at ytre sig. Centraliseret mediekontrol dur ikke, og Forsvaret ender alltid med at halse efter begivenhederne i stedet for at vaere med til at praege dem.” ss 571-572
Man skulle önska att det utgick ett sådan påbud till svenska militärer. Nu är det i stället en räddhåga och ständiga hänvisningar till ”högkvarteret” där växeln kopplas till infostaben oberoende av vem som efterfrågas eller vilken fråga det gäller. Det gäller även om man lyckas komma i kontakt med vederbörandes sekreterare. Och infostaben vill ha precisa frågor och telefonnummer att återkomma till, och när återkoppling sker är det infostaben som ringer, med mer eller mindre önskvärd information.
Vad är försvarsmakten rädd för? Inte för främmande makt i varje fall, det ger en uppsjö av mulitnationella övningar besked om. Att främmande makt också ges tillträde till skyddsobjekt är än mer anmärkningsvärt.
Svensk medborgare/journalist (och tidningsläsare, så i förlängningen gäller det naturligtvis många fler) ges inte tillträde till skyddsobjekt,(i det fall jag känner till Bålstaanläggningen) och svaret från säkskyddsofficer Peter Nilsson på anhållan från journalist från Upsala Nya Tidning var att ”Försvarsmakten har ingen skyldighet att ta emot besök vare sig till skyddsvärda platser eller till andra platser som disponeras av Försvarsmakten. Ett nekande svar till Uppsala (sic!) Nya Tidning behöver sålunda inte motiveras. Luftstridsskolan erbjuder Uppsala (sic!) Nya Tidning möjlighet till intervjuer med personal som jobbar i anläggningen men att detta görs på annan plats.” (24 maj 2012).
Varje journalist vet att det är miljö och atmosfär som utgör skillnaden mellan ett reportage som griper tag och ett reportage som inte gör det. ”På annan plats” är alltså ett dåligt alternativ.
Att regeringskansliet, och dåvarande försvarsminister Tolgfors givit tillstånd till saudiskt besök i stridsledningscentralen i Bålsta gjorde ”på annan plats” extra surt.
Ska finansiärerna (skattebetalarna) av anläggningen inte ens få möjlighet att besöka den via ombud (journalist), medan främmande makt ges tillträde? Och om saudier såsom viktiga för försvarsindustrin ges tillträde, vad vet då inte mer eller mindre allierade försvarsmakter?
”En svensk tiger’” gäller säkert ännu, men vem som är svensk och inför vilka det tigs är en annan sak.
”Hvis man skal vente på tilladelse fra et ministerium til at åbne munden, forpasses denne mulighed. Forsvaret kan ikke kontrollere mediestrømmen. Det er ikke vores opgave, men vi er også alt for longsamme i forhold til medierne. Vi får oftest kun én chance, og så skal vi gribe den.” (op cit)
Tak, oberst Møller.
Och tro inte att avanonymiserade bloggare som Skipper och Wiseman kan fylla vakumet i Sverige. Med offentliggörandena försvann om inte trovärdigheten, så oavhängigheten från infostaben.
Skärpning, försvarsmakten!