Klassisk pjäs i modern miljö är inte sällan ett bra sätt att göra begripligare det som annars kan se ut som passerade stadier i mänsklig och social utveckling.
Jag har sett det göras med Strindbergs Fröken Julie då Julie förvandlats från adelsfröken till diplomatfru och Jean till lokalanställd betjänt i det afrikanska stationeringslandet.
Katastrofen blir inte mindre, men i den nya tolkningen var det Jean som stod som förlorare. Mycket tänkvärt.
Men jag har sett Morbror Vanja på Uppsala stadsteater, och säkert kan det väcka tankar att placera herrgårdsfolket och professorn och hans unga fru i ett modernt pensionat. Det stör mig inte att unga fru professorn är en femme fatale, och inte heller att landsortsläkaren är betuttad i henne. Det stör mig definitivt inte att ungherrarna är gay, och inte heller att dottern som tillsammans med morbror Vanja driver pensionatet som försörjer dem alla, är kär i doktorn.
Men förbanne mig att jag kan ha överseende med att Sonja porträtteras som bliven galen av obesvarad kärlek och tar livet av sig.
Nej, säger jag. Så var det inte. Visst var hon kär, och visst ville hon bort från pensionatet i Tjechovs manus.
Men livet av sig tog hon inte. Hon satte sig och gick igenom räkningar tillsammans med morbror Vanja. Livet återgick i gamla, tråkiga banor. Besvikna, både Vanja och Sonja. Men självmord, nej.
Varför ska en ung tjej framställas som driven från vett och liv av olycklig kärlek till en tölp?
Så annorlunda då med den judiska nunnan Ida i Pawel Pawlikowskis flerfaldigt prisbelönta film.
Den föräldralösa flickan som får sina föräldrars historia tillbaka genom mostern, Röda Wanda, olycklig sprit- och sexmissbrukare. Ida får sin historia, i dubbel bemärkelse, innan hon återvänder till klostret där hon växt upp för att avlägga nunnelöftena.
Tråkigt? Jo, kan man tänka. I viss mån obegripligt också med tanke på vad den polska kristenheten gjorde, och inte gjorde, under tysk ockupation. Men Ida valde den värld hon kände och kunde vara trygg i, med öppna ögon och efter att ha smakat på världen.
Att den vackra, supande och sexmissbrukande mostern tog livet av sig kanske måste till. Någon kvinna ska straffas, i synnerhet om hon har sådan karaktär.
Och så Marieme i Girlhood, den franska filmen regisserad av Celine Sciamma, likaledes prisbelönt, men i en helt annan miljö än Ida. Girlhood utspelar sig i en parisisk förort bland mestadels färgade invandrare från olika delar av den franskspråkiga världen. ”Hennes vardag styrs av killarna, droghandlarna och den äldre brodern. Men så träffar hon Lady, Adiatou och Fily – tjejgänget som vägrar vara offer.”
Det är för en åldrig och medelklassig svenska en förfärande miljö, med en på flera sätt förfärande handling. I slutscenen är Marieme ensam, och vart hon tar vägen vet vi inte. Men hon hoppade inte över räcket från gångbanan över gården. Hon går ut till vänster i bilden med sitt kortklippta hår och sina säckiga kläder, men det finns faktiskt inget som säger att hon inte ska räta på axlarna och finna en väg vidare från förort, fördomsfulla män och droghandlare.
Utvägen är i varje fall inte döden.
Det tycker jag är riktigt skönt, inte bara för att jag djupt skulle ha ogillat ett sådant slut. Det är bra för att det lämnar åt publiken att oberoende av ålder och kön fundera över vilka möjligheter som kan finnas, för fortsatt liv, för jobb, utbildning och värdighet.
Snart kommer ännu en film, denna gång svensk, med unga kvinnor i rollerna. Regissören Amanda Adolfsson kommenterar huvudpersonen i Mommy som har premiär 23 januari:
”Sophie, som är blyg och tillbakadragen i början, tvingas ta saker i egna händer och då visar sig en inre kraft. Det var befriande att ge henne det karaktärsdraget.”