Om rysk nationalism skrev Arkadij Babtjenko i DN 11 november -13. ”Rasismens mörker intar Ryssland”, en artikel vars innehåll är lika förfärande som det i hans bok ”Krigets färger. Ett vittnesmål.” Om boken skrev jag i lottairyssland.
Om nationalism och homofobi i Ryssland har jag skrivit bland annat i detta blogginlägg: ”Ofin fråga?”.
Jag skulle önska att det var så att Navalnyj gjorde rätt för rubriken i SvD 15 september -13, ”Hoppet lever för Ryssland”. Navalnyj är ett fenomen, skrev Anna-Lena Laurén. Och det är han, bloggaren som avslöjat korruption och maktmissbruk. Han dömdes i juli i år för förskingring och bedrägeri till fem år i arbetsläger. En politisk dom ansåg han liksom alla rapportörer i svensk media som jag läst. Han försattes också på fri fot, mot alla odds, och kunde genomföra valkampanjen inför borgmästarvalet i Moskva i september.
Han vann inte, men han ”skrev rysk historia”, med omkring 30 procent av rösterna: ”En Putinkritisk kandidat gör ett strålande val” löd en rubrik. Putins kandidat Sobjanin fick omkring 50 procent.
I oktober meddelades att Navalnyjs fängelsedom omvandlats till villkorlig dom, och han slipper alltså fängelse. Domen skulle överklagas. Hur det gått med överklagandet har jag ännu inte sett någon rapport om.
Men jag har alltså också läst Babtjenkos artikel i DN. Citat: ”Oppositionens ledare uppmanar folk att delta i nationalistiska marscher, använder sig medvetet av nationalistisk retorik och ger öppet uttryck för för sina nationalistiska åsikter. Och denne ledare stöds av den liberala intelligentsian. Borgmästarvalet i Moskva i september, där den nationalistiska kandidaten fick näst flest röster, kom att legitimera denna nationalism.” Babtjenko namnger inte Navalnyj.
Arkadij Babtjenko är journalist, reporter på Novaja Gazeta, den tidning där Anna Politkovskaja arbetade.
Hans artikel i DN är en närmast outhärdlig sammanfattning av de förföljelser och nationalistiska elände som sprids som gift i Ryssland.
Jag skulle önska att EU, Sverige och världen försökte ge stöd åt en utveckling som bär åt ett annat håll. Ett stöd och ett håll som inte får Ryssland och dess ledare att reagera som igelkottar med alla taggar ut.
Anledningen till att jag en gång ville försöka lära mig ryska var att jag inte litade på medias rapportering om och från Ryssland. Allt som händer i detta gigantiska land kan inte vara Putins fel. Lika lite som varje tokskalle i USA är Obamas personliga ansvar. Ändå är det Putin personligen som i svenska media ställs till ansvar för … allt.
Och naturligtvis är det viktigt vad Rysslands president gör och säger.
Det vore en välsignelse om han kunde säga att ”nej, homosexuella hotar inte våra barn. Det gör däremot kriminella som ägnar sig åt trafficking med barn.”
Kanske är det som en man som tvingats fly från en av de kaukasiska republikerna en gång sade:
”Om Putin försvarade de försvarslösa vore han inte Putin!”.
Men Ryssland är ju inte bara Putin! Inte bara nationalism! Inte bara antivästpropaganda! Visa att vi bryr oss, för deras skull, inte för vår!
Jag kan undra varför Georgiens förre president Saakasjvili, USA-utbildad och enligt uppgift personlig vän till utrikesminister Bildt, under nästan tio års tid framhölls som ett demokratiskt föredöme som gjort slut på korruptionen i landet genom att avskeda alla poliser, införa nolltolerans mot brott, fylla fängelserna, förbättra ekonomin och styra landet bort från Ryssland och till EU.
Inför höstens presidentval började andra rapporter nå nyhetssidorna, inte minst tack vare Anna-Lena Laurén i SvD. Läs till exempel artiklarna, 1 augusti -13, 18 oktober -13+ 18 oktober, 26 oktober -13 och 1 november -13. I november skrev A-LL också under vinjetten Perspektiv: ”Alla dessa problem har människorättsorganisationer rapporterat om under en längre tid. Själv har jag upprepade gånger bevittnat dem under mina besök i Georgien. Men varken EU eller Sverige har ägnat dem någon större uppmärksamhet. Det är i själva verket oerhört förbryllande.”
Eller också är det inte förbryllande. Det är bra politik och geopolitik att minska Rysslands inflytande i Georgien och överallt, och bra att ha Ryssland som fiende.
Wag the dog, hette bestämt filmen där en yttre fiende skapas när intresset för inre problem måste avledas.
Ett annat sätt att avleda intresse från interna problem är att tillåta skapandet av interna ”fiender” och släppa lös aggressiva nationalister.
Jag har förtroende för Anna-Lena Laurén, liksom för Arkadij Babtjenko.
Men jag måste erkänna att jag inte är helt övertygad om att den ryska tant som skällde ut en ung svenska på metron i Moskva när hon inte gav tanten sin sittplats, gjorde det för att tanten var rasist och för att svenskan enligt egen uppgift har mörkare hudfärg.
Tanten kanske var trött i benen och van vid att unga reser sig för äldre.
Det är något okänt på svenska bussar och tåg, men i S:t Petersburgs metro reste sig alltid unga för äldre. För mig reste sig en kvinna i 35-40-årsåldern. Det tyckte jag kanske var att ta i, men i ljuset av detta förväntas förmodligen en 24-åring, oavsett hudfärg, resa sig för en tant.