Kategori: mänskliga rättigheter

Publicerat

Konsten i medvetandegörandets tjänst – Banksy

Den som söker på nätet efter synonymer till ”medvetandegöra” kommer snabbt från ”belysa” till olika för individer negativa sammanhang i arbetslivet. Vad krävs för att en arbetsköpare ska ge en anställd en ”erinran” eller, värre, en ”varning”?
I konstverk är det inte fråga om formalia och lagtexter. Det är snarare belysning av det som många, eller åtminstone några, ser som problem i världen, i människors liv och med den samverkan, eller brist på samverkan, som sker med andra. Kanske en varning också?

Utställningen av Banksy’s konst, tavlor, skulpturer, muralmålningar och installationer som skapades i Lissabon och som visats i flera europeiska städer, nu senast i Åbo, är just sådan. Medvetandegörande. Belysande.

Var så goda:

Bilden till höger känns ju betryggande. Jag fortsätter:

Frälsarkrans.
Räddningsväst/”Räddningsväst”.

Råttor. Som omväxling. Den översta sanerar klotter. De nedre gör sig hemmastadda.

Ibland är det bråttom …

Banksy har belyst även Palestina. Kanske rent av medvetandegjort konstpubliken.

Svårt att läsa texten till vänster om flickan? Så här står det:

Det finns flera som behöver Banksy’s, och vår, uppmärksamhet. Andra behöver påminnas om …

Den kurdiska konstnären överst, och nedanför Love is in the Bin, strimlandet av Flicka med ballong på Sotheby’s. Det visades i många nyhetsmedier när det hände.

Banksy har kommentarer till vår djurhållning också:

Titta gärna på vilka som tittar ut från lastbilen ”Meat Truck” … och om det är svårt att läsa skylten vid bilden nedanför förklarar den att det var Dumbo, inte en drönare som ”krigarna” sköt ned. Befrielsen av djuren på London zoo behöver ingen förklaring.

Inte kommentaren till konsumism heller:

Eller till rättssamhället:

Ukraina är naturligtvis närvarande:

Några varningens ord?

Övervakning, överallt …

Hur media tas om hand och tar om hand för spridning till läsare och tittare:

Resultatet?

Den känslan …

… den känslan …

Det är möjligen (för) sent att besöka utställningen i den gamla fabrikshallen på Varvsstranden i Åbo, men utställningen kanske flyttar till en stad närmare dig?
Gå då och se den.!
Den var värd varje krona/euro den kostade. Bilderna ovan är bara en liten del.

Yle skrev om utställningen då den skulle öppnas, läs gärna:
https://yle.fi/a/7-10095470

Publicerat

Stöd Ukraina med en kamin

Första presentationen av kaminen konstruerad av LB Ohlssons Mekaniska vid Måndagsrörelsens möte i april.

Skänk en kamin till Ukraina, specialritad för ändamålet och tillverkad av en verkstad i Fjärdhundra. Det är en god idé – och ett bra sätt att hjälpa med mer än varma ord på möten.

Måndagsrörelsen samlar människor som vill visa sitt stöd för Ukraina till möten och information om det pågående kriget. Manifestationer hålls i flera svenska städer, i Enköping hålls mötena på Stora torget från klockan 12 till klockan 12.30 första måndagen i månaden. Några av de som gästtalat på Stora torget har varit Ukrainas ambassadör i Sverige, Svetlana Zalishchuk, och utrikesminister Maria Malmer Stenergard.

En styrgrupp startade arbetet med Måndagsrörelsen, Mats Alvemark är gruppens talesperson. Han har också varit med och levererat en av de tre ambulanser som skänkts till Ukraina. En fjärde är på väg till Enköpings vänort Izium. Samtliga har fyllts med medicinsk utrustning och annat som behövs i ett krigsdrabbat land. Företag, organisationer och privatpersoner har bidragit med pengar och gåvor.

Men Måndagsrörelsen samlar pengar inte bara till ambulanser och materiel, de har också en pågående insamling för att bekosta tillverkning av värmekaminer konstruerade för att fungera i kris och krig, i tält och enkla byggnader. De är små och lättransporterade, skorsten och ben får plats inne i kaminen och den översta plåten är kraftig och kan användas som en enkel spis.

Kaminen är ritad och tillverkas av LB Ohlssons Mekaniska verkstad i Fjärdhundra, insamlade medel täcker tillverkningskostnaderna.

I svensk sommarvärme kanske enkla kaminer inte ter sig som en önskepresent, men i oktober när förhoppningsvis en första leverans av ett 50-tal kaminer ska ske då är det kallt inte bara här, utan även i Ukraina. Vi kan hoppas att bomberna slutat falla där, men även så kommer människor att behöva möjligheter att värma sig själva och mat i raserade samhällen.

Swishnumret till insamlingen ( 123 276 7929) framgår av bilden:

Kaminen och swishnumret. Bilden togs i maj, insamlingen fortsätter.

Publicerat

Förfärligt förflutet i förfärlig samtid

Länsmuseet i Gävle har sedan 2017 en del av utställningsytan avsatt för politisk konst. Där finns Lady be Good. Jaques Zadigs målning är från 1972. Då var det USA:s militära närvaro i Vietnam som uppmärksammades.
I Zadigs målning sprutar brinnande napalm ur frihetsgudinnans fackla, och flaggan hon svepts i fladdrar i luftvirvlarna från bombnedslagen. Under flaggan ligger offren.

Vad som sprutar ur facklan i dag är förakt för mänskliga rättigheter och sanning och för den världsordning för konfliktlösning som många länder länge sagt sig värna.
Flera av konstverken i avdelningen för politisk konst är gjorda på 1970-talet. Det är sorgligt att de ämnen som berörs ännu är aktuella, och ännu sorgligare att det förefaller kunna bli än värre.

På länsmuseets hemsida finns flera filmer med korta föreläsningar om olika delar av museets utställningar.
Sök efter se-gora/utstallningar/rettigs-konstsalar.
Scrolla ner på sidan så hittar ni länkar till dem, bland dem presentationen av avdelningen för politisk konst. Ingela Broström visar och berättar.

Publicerat

Aaron Swartz är inte glömd

Han skulle ha varit 39 år gammal nu, Aaron Swartz. Men i dag för tretton år sedan tog han sitt liv, efter att ha hotats med åtal och fängelse för brott mot USA:s Computer Fraud and Abuse Act.

Jag skrev om Aaron på lottasallehanda för tolv år sedan,
och igen för tre år sedan. Ni är välkomna att läsa texterna, men
se gärna också filmen om honom,
The Internets Own Boy, The Story of Aaron Swartz.
Länkar till texter:

Aaron
Tio år sedan Aaron Swartz drevs i döden

Länk till filmen:
https://archive.org/details/TheInternetsOwnBoyTheStoryOfAaronSwartz

Den som tror att Aaron Swartz håller på att glömmas i AI- och annan cyberyra, eller att det är bara i USA och väst som han är av intresse kan följa länken nedan, kolla gärna datumet:
https://www.thehindu.com/sci-tech/technology/the-guerilla-open-access-movement-how-aaron-swartz-changed-the-way-we-think-about-piracy/article70477319.ece

EFF, Electronic Frontier Foundation, beskriver sig på sin hemsida som ”The leading nonprofit defending digital privacy, free speech, and innovation for 35 years and counting!”
I november 2024 skrev EFF om organisationens minnesdag för Aaron. Det finns anledning för alla som är intresserade av internet och hur det kan användas, och missbrukas, att ägna tid åt att läsa om programmet och föreläsarna:
https://www.eff.org/deeplinks/2024/11/celebrating-life-aaron-swartz-aaron-swartz-day-2024

2025 arrangerade inte EFF något program till minne av Aaron Swartz, men det innebär inte att organisationens intresse för internet, integritet och tillgång till nätet upphört. Se listan på kommande program – en resa till Arizona kanske inte är möjlig för alla, men att lyssna på ett panelsamtal via zoom med Bruce Schneier och Nathan E Sanders är inte oöverkomligt.
https://www.eff.org/events/list?type=event

För de som är särskilt intresserade av integritet på nätet kan den här länken vara något att titta på (kolla Privacy Badger där också, en av underrubrikerna):
https://www.eff.org/issues/privacy

Den som vill läsa mer om åtalet mot Aaron, läs
https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_v._Swartz

och något om åklagaren som ledde utredning och åtal (och kraftfullt avvisade varje fråga om eventuell skuld för hans självmord på henne och myndigheten):
https://en.wikipedia.org/wiki/Carmen_Ortiz

Och så till sist, en uppmaning:
”… it’s more important than ever now for us to continue our important work, stay true to each other and stay true to our ideals, during what is sure to be a dark and tumultuous period in the history of the world.
We do believe we can get through it though! And we’ll do it together.”
Citat från Episode 7: Aaron Swartz Day 2024 | Aaron Swartz Day and International Hackathon

Publicerat

Sandarmoch ingen plats för glömska

Sandarmoch är platsen 7,5 mil från staden Medveshjegorsk i ryska Karelen där anhöriga och andra kunnat samlas för att visa sina respekt för tusentals offer för Stalins terror.
Den gemensamma minnesdagen har sedan 1998 varit 5 augusti. Om det var möjligt att samlas i Sandarmoch även i år, är inte känt.

Under 14 månader 1937-38 avrättade NKVD, föregångarna till dagens FSB i Ryssland, fångar från Solovki-fängelset och tusentals andra ”fiender till sovjetstaten” och slängde deras kroppar i omärkta massgravar. Minnet av terrorn och mördandet har levt kvar i Karelen, och 1997 kunde historikern Jurij Dimitriejev, aktiv i Memorials avdelning i Karelen, fastställa att en av massgravarna återfunnits. Hans undersökningar i skogsområdet vid Sandarmoch av gravar och av officiella handlingar i arkiv har lett till att omkring 6000 personer som slängdes i massgravarna kunnat namnges.

I Sandarmoch finns nu minnesstenar resta över enskilda och grupper av de mördade, ryssar, ukrainare, tatarer, finländare, belarusier … bland offren är 58 olika nationaliteter representerade.

Det finns tyvärr ingen anledning att se på dagens Ryssland som en bättre stat än den som ingick i Sovjetunionen på 30-talet. Att mördandet nu sker på andra platser och under namn av ”specialoperation” är ingen förbättring. Inte heller är rättssäkerheten bättre nu. Jurij Dimitrijev, född 1956, har dömts till ett mångårigt fängelsestraff för påhittade brott, Memorial har förbjudits, museet till minne av Gulag har tvingats stänga.

Läs om Sandarmoch:
https://en.wikipedia.org/wiki/Sandarmokh

och om Jurij Dimitrijev:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Jurij_Dmitrijev

och Sergej Lebedev, Gotlandssamtal, Ariel förlag
https://www.ariel.nu/gotlandssamtal

https://www.amnestypress.se/kultur/bocker/26241/det-fria-ordet-i-ryssland-i-fokus-ny-skriftserie

Publicerat

Makt, människor och mänskliga rättigheter

När politik och propaganda gör livet svårt eller rent omöjligt för människor på en plats kan flykt och exil göra överlevnad möjlig. Boken Flickor och institutioner handlar om omöjligheter i Ryssland. Omöjligt har Ryssland också blivit för organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter.

I efterordet till Daria Serenkos Flickor och institutioner (Ersatz, Stockholm, 2022 ) skriver Maria Kuvsjunova:
”’Flickor är planetens billigaste resurs’, påminner Natasha Romanoff, Black Widow, bittert sin antagonist. Superhjältinnan från Marvels universum har berövats sin fertilitet och förvandlats till en mordmaskin. (…) Det är ingen idé att ge dem en hög lön, ingen idé att befordra dem eller erbjuda andra möjligheter till självförverkligande: de kommer ju ändå att gå på mammaledighet och lämna plats åt andra flickor.”
(Jag fick kolla såväl Romanoff som Black Widow och Marvel på Wikipedia.)

I ett förord berättar Lida Starodubtseva att Serenko greps före invasionen i Ukraina och sattes i specialförvar, anklagad för att ha stöttat ”extremistisk verksamhet”, officiellt för att ha delat en symbol för Navalnys rörelse på sociala medier. Mera troligt för att hon som aktivist och författare utmanar ryska maktstrukturer. Efter invasionen lämnade Serenko Ryssland och deltar från exilen nu i Feminist Anti-War Resistance, en feministisk antikrigsrörelse.

Såväl för- som efterord är väl värda varje läsare, liksom Serenkos skildring av ”flickorna” i ryska statliga institutioner, vad institutionerna gör, och inte, och vad flickorna gör, och inte. Vad bör göras, vad kan göras av flickorna, individuellt och tillsammans, i en arbetsmiljö och i ett samhälle där hierarkierna tycks vara opåverkbara.

Serenko parafraserar Martin Niemöller när Segerdagen nionde maj infaller och flickorna på det statliga galleriet inte orkat genomföra något evenemang, ”trötta på att kriga och segra, tiga och titta…”:
”När barn iklädda militäruniformer gick förbi våra fönster teg vi – vi var ju inga barn i militäruniformer.
När pansarvagnar körde förbi våra fönster teg vi – vi var ju inga pansarvagnar.
När projektiler ven förbi våra fönster teg vi – vi var ju inga projektiler.
Vi flickor gick ut och gick förbi våra egna fönster, men ingen såg oss eftersom det inte längre fanns någon därinne som kunde se oss.”

En absurd vardag och hur den, kanske, kan hanteras utan att driva dem som ingår där till total förtvivlan, det är vad Flickor och institutioner beskriver. Den handlar om trakasserier, om brott mot vallagar, om fuskbyggen och dess effekter och mycket mer.

Men där finns också Oksana: ”Vet ni, det finns flickor som är som klippor, stödflickor, flickor som är som en stenmur. Oksana är en sådan flicka.”
Oksana är lesbisk och som sådan måltavla för ”patrioter”, kvinno- och andra hatare. Att rättssäkerhet är en chimär i Ryssland, liksom den var i Sovjetunionen, och att makten, ”patrioterna”, rysk-ortodoxa kyrkan och homofoberna gör livet till ett helvete för dem som inte anpassar sig är välbelagt.

Media, föreningar och organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och fri nyhetsförmedling, har sedan 2012 av makthavare och myndigheter stämplats som ”utländska agenter”.
Om den stämpeln inte räckt för att tysta dem, finns det andra metoder. Förutom trakasserier från ”patrioter”, vare det huliganer eller hyresvärdar, så kan åtal väckas för helt eller delvis fiktiva brott med efterföljande domar till höga bötesbelopp eller mångåriga fängelsestraff.

Memorial, människorättsorganisationen som undersöker såväl historiska brott som arbetar för politiska fångar i dagens Ryssland, har stängts. I november 2021 beordrade Högsta domstolen i Ryssland nedläggning av Memorial, organisationen stämplades som extremistisk och uppgavs ha brutit mot lagen om utländska agenter.
I oktober 2022 tilldelades Memorial, tillsammans med den belarusiske människorättskämpen Ales Bjaljatski och den ukrainska organisationen Center for Civil Liberties, Nobels fredspris 2022.

Amnesty meddelade förra året: ”Den 8 april 2022 tog det ryska justitieministeriet bort Amnesty Internationals Moskva-kontor från registret över representantkontor för internationella organisationer och utländska civilsamhällesorganisationer, vilket i praktiken innebär att kontoret stängs ner. Detsamma gäller för Human Rights Watch, Carnegie Endowment for International Peace, Friedrich Naumann Foundation for Freedom, Friedrich Ebert Foundation Russian Ministry of Justice och flera andra organisationer. Beslutet togs “i samband med upptäckta brott mot ryska lagar.”
Januari 2023 inleddes med att Sveriges Radio rapporterade att Helsingforsgruppen, Rysslands äldsta människorättsorganisation som fanns redan under Sovjettiden, hotas av nedläggning. Gruppen är registrerad i Moskva och Justitieministeriet anser nu att gruppen agerat i strid med registreringen. Ett brev skickat till guvernören i Sankt Petersburg är ministeriets argument. Helsingforsgruppen har nu, i slutet av januari, lagts ned.


Under rubriken Förhistorien skriver Serenko: ”Det institutionella våldet som jag har beskrivit här förekommer även i oberoende gräsrotsprojekt. Jag har erfarit det. Eftersom våldet och dess mönster genomsyrar allt har vi sedan länge internaliserat det. Det visar sig att det krävs en oavbruten medveten ansträngning för att inte reproducera våldet av bara farten.”
Där rättssäkerhet saknas i stort är det inte att förundras över att såväl minne som medmänsklighet saknas även i smått.

Men så finns det flickor som Oksana, flickor som är som klippor. Och det finns män, som Jurij Dimitrijev, historiker och forskare som kartlagt massgravar med tusentals offer för Stalintidens utrensningar och massmord i Karelen. Dömd till 15 års fängelse för påstått barnpornografibrott. Efter att i en omgång frikänts har han dömts igen och överklagat. Strafftiden har därefter förlängts i omgångar, från 3,5 till 13 till 15 års fängelse. Den senaste domen föll 27 december 2021. I dag, 28 januari, fyller han 67 år. Domen är i praktiken ett dödsstraff.

Daria Serenko lever i exil. Det är en lättnad att veta. Jag hoppas att även Oksana finns bland dem som funnit en väg bort från förtryck och krigshets. Och om så inte är fallet, att den medmänsklighet som också finns i Ryssland, kommer henne till del.
Avslutningsvis, och för att inte allt ovan ska avskräcka läsare:
Det finns också något att fnissa åt i Daria Serenkos bok – ukasen som påbjöd porträtt av Putin i publika utrymmen och hur detta löstes, är en. Kanske är det så det går att klara förståndet i en hierarkisk, korrosiv miljö.
Repression och förbud lyckas inte heller helt stoppa protester mot kriget i Ukraina kunde SvD rapportera 27/11-22. Sankt Petersburgbor gör små lerfigurer med plakat med texter som ”Att inte vilja döda är normalt”, figurer som sätts upp i offentliga miljöer.



Publicerat

Tio år sedan Aaron Swartz drevs i döden

I dag, 11 januari 2023, har det gått tio år sedan den dag då datorgeniet och förkämpen för fri information på internet hängde sig i sin lägenhet i Brooklyn, sviken av MIT och jagad av en federal åklagare med hot om miljonskadestånd och mångåriga fängelsestraff.
Information ger kunskap, kunskap är makt. Tillgång till information är en maktfråga, det insåg Aaron Swartz tidigt, och han sökte vägar att göra information och kunskap tillgänglig för så många som möjligt.

När nyheten om Aaron Swartz död nådde ut fann många, akademiker, politiker och nätaktivister, anledning att beklaga hans död, och att kritisera hur amerikanska myndigheter agerat.

Många har också hållit minnet av honom levande, genom minnesdagar och projekt. Läs om dem här:

https://www.aaronswartzday.org/

https://www.aaronswartzday.org/remembering-aaron-in-2021/

Via länkarna ovan går det att följa det arbete som fortsatt sker i Aaron Swartz anda.

Aaron Swartz och den kamp han förde är lika aktuell här och nu.
Det klargörs i texten nedan:

In Memoriam Aaron Swartz 1986-2013

Lottas Allehanda har tidigare publicerat en rad inlägg om Aaron, bland annat:

Aaron Swartz
Aaron
Vi plågar ihjäl och kastar i fängelse våra it-entreprenörer …
Publicerat

Kryp inte för klandervärda

Nej, Sverige ska inte krypa för Erdogan. Tvärtom ska han och hans regim klandras.
Denne lättkränkte despot leder en regering och statsapparat som terroriserar oliktänkande landsmän och, förstås, -kvinnor, och avstår från att gripa in till skydd för människor i grannstater.

I Journalisten, februari 2021, rapporterades att Erdogan förolämpats 63 041 gånger på fem år. (Lättkränkt, den.) Av de 63 041 personer som åtalats för förolämpning av presidenten hade 9 554 dömts, varav 3 831 efter domstolsförhandling. Bland de dömda fanns 63 journalister. Under 2020 dömdes 23 journalister till sammanlagt 103 år och tre dagars fängelse.
90 procent av tv-kanalerna och 80 procent av den tryckta pressen betecknades då, enligt rapporten från Media Monitoring Report som turkiska journalistförbundet gav ut 2020, som regimtrogen. Eventuellt oppositionella tidningar drabbades av annonsförbud, och sändningstillstånd drogs in under sammanlagt 41 dagar på grund av kritisk rapportering. Fortfarande enligt samma rapport som Journalisten förtjänstfullt sammanfattade.

I Svenska Dagbladet 14 september 2021 meddelades att även siffran 128 kränker den turkiske presidenten. Det beror på att 128 miljarder dollar kommit på avvägar i den turkiska centralbanken.
Varthän? Undrade många, men i stället för att söka och lämna svar började siffran 128 suddas bort från väggar och skyltar, och att skriva siffran anses förolämpa presidenten. Det gäller på allmänna platser får man ändå tro, husrannsakningar i jakt på förbjudna siffror har i varje fall inte förekommit i mediarapporter.

I Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex för 2022 ligger Turkiet på plats 149 av 180 länder. Det är en ranking som borde göra att svenska politiker allt annat än angelägna om att vara Erdogan till lags.

Turkiet har beslutat lämna Istanbulkonventionen som skrevs under 2011 av hela EU och ytterligare 45 länder.
”De länder som undertecknat konventionen förbinder sig att upprätthålla en viss juridisk minimistandard gällande exempelvis våldtäkt, sexuella övergrepp, könsstympning, hedersrelaterat våld och tvångsäktenskap.” skrev Markus Wiechel (SD) i en fråga till dåvarande utrikesminister Ann Linde då beskedet från Turkiet blev offentligt i mars 2021. Han avslutade frågan ”Kan vi förvänta oss att ministern markerar mot Turkiets beslut att lämna Istanbulkonventionen, och vilka åtgärder avser ministern att vidta för att stärka utsatta kvinnors trygghet i Turkiet?”

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/skriftlig-fraga/turkiets-beslut-att-lamna-istanbulkonventionen_H8112287

https://sieuropaparlamentet.se/aktuellt/mycket-allvarligt-att-turkiet-lamnar-istanbulkonventionen/

https://www.europaportalen.se/2021/04/debatt-forhandla-inte-bort-kvinnors-rattigheter-i-handeln-med-turkiet

Om Wiechel, SD och minoritetsregeringen fortfarande ömmar för turkiska kvinnors möjlighet att få skydd från rättsvårdande myndigheter är oklart. Klart är i varje fall att Sverige och svenska politiker , inte bara i den nuvarande regeringen, till följd av beslutet att söka medlemskap i Nato på ett rent osmakligt sätt smörat för Erdogan och den turkiska statens företrädare.

Skönt då att Bo Pellnäs, pensionerad överste av 1:a graden, säkerhetspolitisk expert och krönikör i Upsala Nya Tidning 26 november 2022 skrev under rubriken ”Krök inte rygg för Turkiets Erdogan”. I brödtexten skriver Pellnäs att ”Det finns inga skäl att buga underdånigt för Erdogan. (…) Vi har dessutom starka säkerhetspolitiska garantier från främst USA och Storbritannien. Slutligen kan vi konstatera att att vårt beroende av Nato inte är större än Natos behov av vårt territorium för att kunna försvara Finland, Norge och Baltikum vid en rysk aggression.”
En överste av första graden, om än något till åren kommen, är ingen dununge vill jag påstå.

I sin krönika beskriver han statsminister Kristerssons resa till Ankara: ”Kanske skapade Kristerssons erfarenheter som kommunalråd i Strängnäs en överdriven tro på det personliga mötets betydelse. Bilderna från Ankara med en vänligt leende Kristersson och en iskall Erdogan säger mer än många ord.”

För den som läst Carsten Jensens Den första Stenen ( Albert Bonniers förlag, 2017) påminner det om Ove Steffensen, överste och battlegroupchef för en grupp danska militärer på uppdrag i Afghanistan. Han har vid sidan om jobbet som överste suttit i kommunstyrelsen för Venstre på Bornholm och ”är stolt över sin förmåga att spela spelet”. Han anser att det är möjligt att hitta lösningar på allt. ”Överste Steffensen har kommit till öknen för att få saker och ting gjorda”.
Bakgrunden i Bornholms kommunstyrelse är till ingen hjälp i Afghanistan. Steffensens självgodhet blir förödande i en omgivning han inte förstår.

Man behöver inte förstå Erdogan på annat sätt än att han utnyttjar den position som han och hans regering nu har i förhållande till Finlands och Sveriges Nato-ansökan. Enligt SvT har Erdogan sagt att Sverige lovat lämna ut 73 ”terrorister” till Turkiet. I andra media är det 33 personer som han vill ha utlämnade, terrormisstänkta, enligt honom.
Men Upsala Nya Tidnings politiska chefredaktör Sakine Madon skriver i sin ledarkrönika 8 juni -22 att varken hon eller flera andra som i bland annat turkisk media pekats ut som ”terrorister” eller ”terroristsympatisörer” är något av detta. ”Vi som pekas ut har olika övertygelser och åsikter … Den enda gemensamma nämnaren är att vi på olika sätt har kritiserat Turkiets brott mot mänskliga rättigheter och förtryck av minoriteter. I Turkiet terroranklagas och fängslas människor för att göra just det.”

I augusti beslutade dåvarande regeringen att lämna ut en man till Turkiet enligt landets begäran. Mannen hade 2013 och 2016 dömts i Turkiet för missbruk av bank- och kreditkort. ”Ett rutinärende” sade dåvarande justitieministern.

Högsta Domstolen har nyligen beslutat att den turkiske exiljournalisten Bülent Kenes inte ska utlämnas till Turkiet. Han flydde till Sverige efter kuppförsöket 2016, och har i Turkiet anklagats för att ha varit medlem i Gülen-rörelsen. 2015 dömdes han till villkorligt fängelsestraff för att ha förolämpat Erdogan på Twitter.

När det handlar om utlämning av misstänkta kriminella har jag undrat hur det är med ”Räven”, misstänkt för grovt narkotikabrott i Sverige och som tros befinna sig i Turkiet. Om han begärts utlämnad har inte framgått i de medier jag tagit del av, inte heller hur en sån begäran i så fall bemötts.

Inställsamt leende ministrar har givit mig krypningar, så skönt då att det finns en Pellnäs, en Madon och ett flertal andra som i artiklar och insändare vänder sig mot fjäsket för Erdogan. Sverige är i praktiken sedan länge allierat med Nato. Det finns ingen anledning att låta en turkisk president bestämma över svensk utrikespolitik.

Den som vill veta mer om två av de organisationer som Erdogan betecknar som terroristen, YPG och YPJ, kan med fördel läsa journalisten Joakim Medins bok Kobane. Den beskriver de kurdiska militärer, män och kvinnor, som trots Turkiet, stod upp emot och slog tillbaka IS i norra Syrien. Avgörandet stod vid staden Kobane. Det är den och de landområden som befriades från IS som Turkiet nu bombar.

Också i Kobane bor det människor. För att parafrasera Lev Rubinstein i Sexvingad seraf, 1984 (ur Vidare och vidare, Ersatz, Stockholm 2021).
I samma bok finns också Rubinsteins Poeten och hopen från 1986 med. Där skriver han
” Ensamma stannar vi kvar i Gehenna, vi lämnar inte in, vi fortsätter att vittna, till slutet om så krävs …”

Så var det där och då, och så är det i Rajava, i Kobane, och i Turkiet. Och våra svenska ministrars mjuka ryggar kommer också att finnas kvar att vittna om. Till slutet. Om så krävs.

Wikipedia om Rojava:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Rojava

Länkar från Amnesty International:
https://www.amnesty.se/aktuellt/turkiet-osman-kavala-och-sex-andra-som-domts-protester-i-geziparken-ar-samvetsfangar

https://www.amnesty.se/aktuellt/rattvisan-har-segrat-i-turkiet-domarna-mot-fyra-manniskorattsforsvarare-havs/

https://www.amnesty.se/aktuellt/flyktingar-som-atervant-till-syrien-har-blivit-torterade-valdtagna-och-forsvunnit/

https://www.amnesty.se/aktuellt/turkiet-maste-dra-tillbaka-beslutet-om-att-lamna-istanbulkonventionen/

Reportrar utan gränser:
https://rsf.org/en/turkey-25-journalists-imprisoned-half-year

Publicerat

Faran med att ta fan i båten

”Varför berättas det inga sagor om prinsen som vid prinsessans kyss förvandlas till en äcklig, slemmig groda?”
Skrev Cordelia Edvardson i boken Viska det till vinden (Brombergs, 1988 sid. 30) om det nazi-Tyskland hon växte upp i, om Tyskland och tyskarna som det och de var och hur det och de blev, och om hur hon, som överlevde Auschwitz, kunde förhålla sig till landet.

För Stefan Zweig (1881-1941) österrikisk jude som tvingades i landsflykt efter nazi-Tysklands annektering av Österrike i mars 1938, gick det sämre. Han begick självmord i ett hotellrum i Brasilien 1941. Han hade då skrivit boken Världen av igår (Ersatz 2011) om hur Mellaneuropeiska länder från överväldigande, brusande kulturell blomstring via första världskriget, hyperinflation och politisk instabilitet slukades av fascism och nationalsocialism.
Zweig skriver om hur han som ung man från Wiens instängt högborgerliga värld kom till Berlin vid förra seklets första år och mötte världen:

”… de unga människorna i denna nya värld (kom) från vitt skilda samhällsskikt, uppifrån, nedifrån, den ene var preussisk aristokrat, den andre redarson från Hamburg, den tredje av westfalisk bondesläkt. Jag befann mig plötsligt i en krets där det även förekom verklig fattigdom med trasiga kläder och nedtrampade skor, alltså en sfär jag i Wien aldrig kommit i beröring med. Jag satt vid samma bord som förfallna drinkare, homosexuella och morfinister … ” (Världen av igår, sid 134)

Zweig beskriver sig som ständigt intresserad av kultur, aldrig politiskt engagerad. Men han var observant och skriver längre fram:

”Först efter kriget (första världskriget min anm) började nationalsocialismen förstöra världen, och som första synliga fenomen frambringade vårt århundrade den mentala epidemi som kallas xenofobi: främlingshatet, eller åtminstone främlingsrädslan. Överallt försvarade man sig mot utlänningen, överallt stötte man ut honom. Man måste låta fotografera sig från höger och vänster, i profil och en face, med håret så kortklippt att örat syntes. (…) man måste kunna åberopa moraliska och ekonomiska garantier (…) Om jag summerar (…) hur många timmar (…) hur många visiteringar och utfrågningar jag varit med om vid gränserna, då först märker jag hur mycket av människovärdet som gått förlorat under detta århundrade, som vi unga hade drömt om som ett frihetens tidevarv, världsmedborgarskapets kommande era.” (Ibid sid 442-443)

Fler som i nutid ingår i den kulturkrets som många av oss identifierar oss med borde ta sig tid att läsa och betänka vad Martin Niemöller skrev 1947:

”När nazisterna hämtade kommunisterna
teg jag;
jag var ju ingen kommunist.

När de spärrade in socialdemokraterna
teg jag;
jag var ju ingen socialdemokrat.

När de hämtade de fackliga,
lät jag bli att protestera;
jag var ju inte med i facket.

När de hämtade judarna
teg jag;
jag var ju inte jude.

När de hämtade mig,
fanns det ingen kvar som kunde protestera.

Martin Niemöller grundade 1933 tillsammans med teologen Dietrich Bonhoeffer Bekännelsekyrkan, en evangelisk protestorganisation mot Nazitysklands ledning. Niemöller greps 1937 och fördes först till koncentrationslägret Sachsenhausen. 1941 flyttades han till Dachau där han var kvar till befrielsen av lägret i april 1945. Bonhoeffer avrättades av nazisterna i april 1945. Mer om de båda står att läsa på Wikipedia.

Skildringar av det framväxande skräckväldet i Tyskland på 1930-talet och de fasor som följde nazisternas maktövertagande och angreppskrig i Europa lämnar få oberörda. Samtidigt förefaller det svårt för många att se att det som bar fram nazisterna till makten inte skiljer sig i art om än i grad från vad vi ser i dagens samhällen.

Att känna sig förbisedd, utlämnad, rent av revanschlysten är inte ovanligt oavsett om det gäller medmänskliga relationer eller samhälleliga funktioner. I synnerhet om det man tagit för givet, eller fördelar man anser att man har rätt till, hotas. Vare det billig värme, maxtaxa på dagis eller rot- och rutavdrag för altanbyggen och läxläsning med barnen.

Men det är något djupt olustigt med samhällsandan då den egna bekvämligheten, gången långt utöver livsnödvändigheter, vänds i ovilja att hjälpa de andra, de som har bara sig själv och sina närmaste kvar att försöka rädda i en kaotisk och krigisk värld.

Den oviljan kan sluta med att det visat sig vara fan man fått i båten. Eller som Cordelia Edvardson skrev, att prinsen vid prinsessans kyss förvandlas till en äcklig, slemmig groda.

Publicerat

Aaron Swartz

Igår , 11 januari, för nio år sedan dog Aaron Swartz för egen hand. Han drevs i döden av det amerikanska rättsväsendet.
I dag när vi alla förväntas sprattla i internätet och halas in av fula fiskare utan att rättsväsenden varken här eller där verkar ha särskilt mycket att sätta emot kan det vara extra viktigt att komma ihåg Aaron och det han bidrog med för att göra internet till ett verktyg för demokrati och delaktighet i samhälle och forskning.
Det finns tidigare inlägg i lottasallehanda om Aaron Swartz:

https://lottasallehanda.eu/2014/01/11/aaron-11-januari/

https://lottasallehanda.eu/2015/01/11/vi-plagar-ihjal-och-kastar-i-fangelse-vara-it-entreprenorer/

Den som söker på Wikipedia hittar mycket mer. Till exempel:

https://www.aaronswartzday.org/remembering-aaron-in-2021/

Remembering Aaron-evenemang sker på hans födelsedag, 8 november. Jag är tacksam för att hans vänner och kollegor uppmärksammar hans liv och verk, och hur de förvaltas. Det är vad han framför allt ska minnas för. Inte för rättsliga myndigheters tillkortakommanden.

Aaron Swartz finns också här:

https://internethalloffame.org/inductees/aaron-swartz