Masha eller Kristina?

Ord kan krossa betong, är titeln på Masha Gessens bok om ryska punkgruppen Pussy Riot.
Det är en föredömligt klar och redig berättelse om huvudpersonerna i gruppen som åtalades för aktionen i Frälsarkatedralen i Moskva, och en förfärande redogörelse för den totala bristen på rättssäkerhet som råder i vårt stora östra grannland.
Tjejerna, Maria, Nadja och Kat dömdes för ”huliganism”, efter överklagande fastställdes Nadjas och Marias straff till två års fängelse, ovillkorligt. Kats dom ändrades till villkorlig.
Nadja sändes till fångläger IK-14 i Mordvinien, en region som tycks basera sin ekonomi på fångläger och slavarbete. Kommendanten meddelade att han var stalinist. I lägret tillämpades kollektiva bestraffningar och ett system med fångvaktare och fångar som lät sig domineras och ledas helt fängelseledningen, överstelöjtnant Kuprijanov.
Gessen skriver först om den politiska fången Martjenko som dog i fängelse i december 1986 och fortsätter ”han var ett nästan oavsiktligt offer, en sidoeffekt av ett system skapat för att utöva maximal påtryckning på dem som motsatte sig det. Systemet hade inte förändrats mycket sedan 1980-talet, och nu krossade det en kvinna, ännu inte fyllda tjugofyra, som inte ens hade velat göra motstånd.” (Masha Gessen, Ord kan krossa betong – berättelsen om Pussy Riot, Brombergs förlag AB, 2014).

Berättelsen om Maria är mera uppbygglig, trots allt, läs boken för att förstå hur.

Det är lätt att utifrån, efteråt, tänka att hur är det möjligt att ett system och människorna i det kan bete sig så mot medborgare och medmänniskor. Men hur vi själva skulle agera och reagera vet vi strängt taget inte innan vi är i motsvarande situationer.

Klart är i varje fall att merparten av det ryska rättssystemet är ruttet, att lagar inte respekteras och ännu mindre dess eventuella intentioner.
Klart är också att ord inte krossar betong.
Betongen är kvar, rättssystemet och fånglägren är kvar, och förmodligen överstelöjtnant Kuprijanov också.

Det är bedrövligt, men tyvärr hade drottning Kristina mera rätt:
”Pennan övertalar ingen, svärdet övertalar alla.”
(SvD, Under strecket, 10 november 2019. Carina Burman: ”Drottning Kristinas ordkonst lyser som diamanter”.)

Jesus var

bara en man som hörde världen ticka på fel sätt …

(Bruno K Öijer, ur ”Han” i Och natten viskade Annabel Lee, s 55, W&W 2014)

Vill i dessa dagar bara påminna om Matteus 7:12:
Allt vad i viljen att människorna skola göra eder skolen I ock göra dem.

Och när jag ändå är i gång, evangelietexten, tredje årgången, tredje söndagen i advent, Lukas 3:1-15, i synnerhet 10-14:
”Och folket frågade (Johannes Döparen) och sade Vad skola vi då göra?
de till honom: ”Mästare, vad skola vi göra?”
Han svarade dem: ”Kräven icke mer än vad som är eder föreskrivet.”
Också krigsmän frågade honom och sade: ”Vad skola då vi göra?”
Han svarade dem: ”Tilltvingen eder icke penningar av någon, genom hot eller på något annat otillbörligt sätt, utan låten eder nöja med eder sold”.

Det är inte bara de som vill förbjuda tiggeri som har något att tänka på i namn av det som brukar refereras till som vår kristna kulturhistoria, och sannerligen inte heller bara tulltjänstemän och försvarsanställda.

I dag är det fjärde advent. Dagens texter kan ni läsa själva. Alla årgångar. Det skadar inte.
Men minns att världen fortfarande skulle tyckas Jesus ticka på fel sätt.

Amazon, Carrión och jag

Jodå, det går att hitta bra saker med Amazon. Snabba leveranser. Lätt att hitta det man letar efter. Till exempel.
Men, för att citera en av de författare som ger mig tröst när sådan kan behövas, Terry Pratchett.
”… a message as warm and human as a thrown knife. (Going Postal, p 221, pocketupplagan, Corgi edition 2005.) Det handlar visserligen om skillnaden mellan dyra telegram/e-mejl och brev, s k snigelpost. Men byt ”meddelande” mot ”boktips” och den kastade kniven mot ”algoritmstyrda ’andra har också köpt’” så kanske jämförelsen blir klarare. Terry Pratchett och Skivvärlden tipsades jag om av verkliga människor inte algoritmer, tips som Amazon’s algoritmer inte skulle ha givit utifrån en sökning på ”Generals in the Cabinet Room”.
Jag har också haft trevliga samtal om Skivvärlden med verkliga människor, i bokhandlar och på andra platser.

För Jorge Carrión har också Amazon dubbla värden. I den engelska förkortade upplaga ”Against Amazon” rader han upp argument emot Amazon i förhållande till bokutgivning, och framför allt i förhållande till bokhandlare.

jorge192248
Jorge Carrión, The English Bookshop, Uppsala september 2019.

”There were no booksellers in Amazon. Human recommendations were eliminated because they were understood to be inefficient, Because they torpedoed speed, the only value the company recognises.” (p 10, edition Biblioasis, Windsor, Ontario, 2017. ”Seven arguments/one manifesto” by Jorge Carrión).

För Jorge Carrión och för många som älskar att läsa, och många andra som söker en speciell bok, eller ett speciellt innehåll, är det bokhandlar, och bokhandlare som kan bistå med det som de behöver.

Goda råd, goda förslag till vidare läsning. Och inte sällan säkert också rätt namn på författare till den bok som den frågande bara har ett fragmentariskt minne av titeln på. (Det finns roliga böcker om frågor till bokhandlare, mera skämmig för som känner igen sig och frågorna). Samtidigt tacksam för att beskrivningen – ”omslaget var rött, med vit text, och det var många konsonanter i författarens namn” ledde till rätt bok. Eftersom bokhandlaren är kunnig, känner igen böckers omslag och vet vilka författare som har många konsonanter i sitt efternamn.
Det är den kunskapen om litteratur Jorge Carrión omhuldar, och med all den kraft han har vill bevara, i kontrast mot Amazons algoritmer ”har du läst den här är du kanske intresserad av den här?”
Nej, jag ville ha en bredare historisk kontext till något jag läst, kanske en annan genre om samma tidsperiod, en poet från tiden men en annan plats …
För en bokhandlare, eller bibliotekarie, hade detta kunna förklaras. För en algoritm, icke.

Jorge Carrión är förälskad i bokhandlar, han har skrivit en bok om bokhandlar han besökt och deras särdrag. Han har också varit i Uppsala, på The English bookshop, och han beskriver denna bokhandel som har blivit en älskad institution i Uppsala, med beundran i en artikel i Via Empresa.
https://www.viaempresa.cat/ 
specifikt i artikeln:
https://www.viaempresa.cat/economia/jorge-carrion-contra-amazon_2075268_102.html

Om ni vill läsa mer om Amazon och vad Amazon kan göra så läs Cary Doctorow på Boingboing, kommentaren först:
”Back in 2009, when Amazon settled the lawsuit over its remote deletion of Orwell’s Nineteen Eighty-Four (you really can’t make this stuff up), it promised that it would not perform any further deletions unless ordered to do so by a court. I repeatedly asked Amazon whether DRM-free ebooks, or files that users load onto their Kindles themselves, could be remotely deleted. I never received a response of any kind. My guess is that Amazon has the capability to wipe any file from any Kindle, and likely also has the ability to read any file on any Kindle.”
Artikel:
https://boingboing.net/2012/10/http://boingboing.net/2012/10/22/kindle-user-claims-amazon-dele.html22/kindle-user-claims-amazon-dele.html

Mer om detta:
”Kindle an­vänder ett särskilt fil­format, azw. – Kindle blev kontro­versiellt sommaren 2009 när Amazon, på grund av problem med upp­hovs­rätten, utan för­varning raderade kundernas exemplar av boken 1984 av George Orwell. Kunderna fick pengarna till­baka, men många re­agerade kraftigt på att de inte äger böckerna som de har be­talat för. Det är också möjligt för Amazon att ändra texten i köpta böcker i efter­hand. Se artikel i New York Times. ”
Och i :
http://cstjanster.idg.se/sprakwebben/ord.asp?ord=e-bok 
undownloading – ”bakladdning” – när leverantören tar tillbaka något som en användare har laddat ner. Mest känt är att vissa försäljare av e-böcker kan ändra i kundernas betalda exemplar, eller ta tillbaka dem helt och hållet, alltså undownloading. Det senare motiveras med att kunden har tagit med sig filen till ett land där någon annan har rättigheterna till boken.

Rubrikerna i Seven Arguments Against Amazon, den förkortade upplagan:
– Because I don’t want to be an accomlice to sympolic expropriation
– Because we are all cyborgs, but not robots
– Because I reject hypocrisy
– Because I don’t want to be accomplice to a new empire
– Because I don’t want them to spy on me while I am reading
– Because I defend being slow yet quick, and only relative familiarity
– Because I’m not ingenuous

Jag har för övrigt exempel i min närhet på hur köpta böcker försvunnit från Kindle – samtliga, trots att det gällde betalning av en bok, och dessutom en bok som verkligen var betalad, först efter många mejl återställdes. Skamligt, är ordet.

Och vill ni läsa om bokhandlare och julhandel så kan ni vända er till SvD, lördag 21 december, där TT bidrog med en artikel om bokklapparnas betydelse för försäljningen. I julhandeln finns hopp för för hårda klappar fyllda med text, och ibland bilder.

Vill ni läsa mera om Amazon, läsplattor och stora bokkedjor uttalade sig förläggaren Andrew Wylie i en lång och lika delar förfärande och underhållande reportage i SvD Kultur söndag 20 april 2014.
Denne Wylie är ”världens mäktigaste litterära agent” och skulle aldrig ta i Hungerspelen eller Fifty Shades of Grey – om han ”bara ville tjäna pengar skulle jag sälja narkotika i stället”.
Det är såna uttalanden som kryddar texten.
Men mer intressant var hans uttalade aversion mot Amazon, vilket intresserade mig eftersom jag så långt jag kan avstår från att köpa (inte bara) böcker via nätet. Oavsett vilket företag som säljer dem. Inte har jag någon läsplatta heller. Inte ens för att kunna säga som Wylie:
”- …jag vet inte vad jag ska göra med den jävla grejen. Jag har den liggande här för att påminna mig om hur mycket jag jag hatar den.”
Om Amazon ”… ett företag han föraktar:
”- Amazon är bara en jävla distributör. Det är det hela. Det finns inget kreativt där, säger han…
– Det är möjligt att Jeff Bezos (Amazons grundare) tror att Amazon gör gott, säger Andrew Wylie.
– Om han ville göra det kunde han ge något tillbaka till det kulturlandskap han har blivit så rik på. I stället våldtar han det. Han bedriver rovdrift. Amazon borde förstå att man inte måste bränna ner alla andra för att tjäna pengar. Innan de förstår det bör de bekämpas med alla medel.”
Han inte bara ogillar utan ”är utan nåd” när han beskriver stora bokkedjor och hur de försöker leva på bästsäljare av tvivelaktig eller undermålig kvalitet, och inte mycket annat.

Det är som sagt underhållande.
Läs Vegard Tenold Aases reportage, med Linus Sundahl-Djerfs bilder.

 

Färöarna igen – turism, några dörrar och en höna.

Turister, djur och natur går inte alltid väl ihop. Färöarna som de senaste fyra-fem åren lockat till sig turister i allt större skaror, har noterat detta.
Det är inte bara lunnefåglarna som blir störda, tjøldur och andra fåglar har det likadant, och det verkar som om de guidade exkursioner som erbjuds inte räcker till. Striktare regler och avgifter kan komma att tillämpas. Sosialurin, Färöarnas tredagarstidning som måndagar och onsdagar har mestadels ”vanliga” nyheter  och fredagen åt nöje, kultur och längre reportage, har noterat detta.

sosialurin.jpg
Fredagstidningen till vänster, Vikuskifti, onsdagstidning till höger.

Det blev så många turister och slitaget på den färöiska naturen så stor att myndigheterna beslöt stänga öarna för turister under en period i år.
Det vill säga, de stängde inte helt – det hundratal som släpptes in gjorde det mot löfte om att hjälpa till med att rusta upp vandringsleder och rastplatser som slitits hårt de senaste åren. Fri kost och logi ingick.
Flera av de som var med har intervjuats av bland annat BBC, och kunnat berätta om att det handlat om slitgöra, men också en tillfredsställelse i att vara med och förbättra lederna.
För Färöarna föll försöket så väl ut att man kommer att göra likadant nästa år, och de som vill komma in i det annars stängda Färöarna den helgen får anmäla intresse och sedan kanske bli en av de utvalda som får göra öarna säkrare och än mera lockande för turister.

För Sosialurin och andra lokala media liksom för Färöborna i allmänhet är turismen sannolikt en källa till både glädje och bekymmer. Intäkter är bra och flertalet besökare är trevliga, men krav ställs också på infrastruktur, inte bara vandringsleder, på kost och på logi.
Det kan också som en Tóshavnsbo sagt i en intervju, bli enerverande att ha främlingar stirrande in i sin trädgård bittida och sent och alla tider däremellan. Att det är ett tecken på att trädgården är vacker och därför beundrad, gör det inte mindre enerverande.
Om än lunnefåglar och vandring är det som lockar de flesta till Färöarna så finns det också turister med mera udda intressen.

Dörrar är något som fascinerar undertecknad. Att då få syn på dörrarna ut från Sosialurins redaktion är … glädjande.

dörrpåhöjden
Är det den vägen journalister som dummat sig får ta, och kanske läsare som klagat i ogjort väder?

När jag nu är inne på dörrar låt mig visa de här, som också gladde mig:

Det röda huset är märkligare än dörren. Till vad ledde den svarta en gång in? Långa ben krävs att nå den gula.

Från dörrar till hönan i Sandur som visste sitt värde och på intet sätt lät sig hetsas över vägen:

hönan

Bunhill Row & Blake

Lite vet man om vad som väntar när man söker upp huset där brevvännen man hade på 1970-talet bodde. Danny hette han, tonåringen i London.
Brevväxlingen upphörde under mina sena tonåren, men adressen kommer jag ihåg. Braithwaite House, Bunhill Row.
Så när färden gick till London och Karolinas ceremoni för Masterexamen vid King’s College tog jag först kartan och sedan tunnelbanan till hjälp och insåg att om jag missade Moorgate kunde jag kunnat gå av vid Barbican.

”Bunhill Row, Islington … där Corbyn bor … väldigt centralt … här är Chiswell Street … och så in på Bunhill Row … med udda nummer, som Danny … väldigt modernt här … äldre, låga byggnader på östra sidan, lokaler i gatuplan, kanske lägenheter på de övre … och så … Braithwaite House. Oj. Så högt! Nästan nackspärr av att försöka se hela byggnaden. Ska alltihop med på bild får jag lägga mig platt på rygg och ändå blir det inte bra … och hur förklara varför jag ligger här för folk som går förbi … näe…”

Det är 19 våningar högt, Braithwaite House som började byggas 1963. Banner Street-projektet kallades det. När Danny och hans familj flyttade dit måste det ha varit nästan, eller helt, nytt. Glänsande vitt och ett fantastiskt nytt inslag i gatubilden. Han skrev inget om det, men tonåringar tänker nog inte så mycket på stadsplanering, mera på att lägenheten var modern och kanske hade han fantastisk utsikt över London.
Senare läste jag att ”On 8th May 1968, the notorious Kray twins were arrested for the final time at an apartment in Braithwaite House.”
Ökända Kray-tvillingarna? Praktiskt taget hemma hos Danny? Det skrev han inte heller något om.
Inte skulle det ha sagt mig något heller, Al Capone hade jag lite koll på, och Hoffas namn var känt. Men Kray? Nej.
Nu vet jag mer.
Ronnie och Reggie, kriminella celebriteter. Filmer har gjorts, böcker har skrivits, pjäser spelats Ray Davies skrev ”don’t forget the Kray twins” i låten ”London” och Morrissey nämner båda bröderna i låten ”The Last of the Famous International Playboys”.

Varifrån Braithwaite House fått sitt namn vet jag inte, och kanske visste inte Danny det heller.
I antologin Empire Windrush, Fifty years of writing about black Britain, ed. Onyekachi Wambu, (Phoenix, Orion Books Ltd, London, 1999) medverkar E R Braithwaite. Han kom från Brittiska Guyana till universitetet i Cambridge året innan andra världskriget bröt ut, anmälde sig till tjänstgöring och var stridspilot i RAF under kriget.
1945 kunde han återvända till Cambridge och tog en masterexamen i fysik. Han skriver i förordet till antologin:
”Great was my amazement and chagrin when, time after time, I was denied employment, with elaborate casualness and courtesy, for reasons which seemed to have nothing to do with my abilities or qualifications. In due course I was forced to confront the simple fact that, relieved of the threat of German invasion, the British had abondoned all pretence of hand-in-hand brotherliness and had reverted to type, demonstrating the same racism they had so roundly condemned in the Germans.”

E R Braithwaite fick till sist en lärartjänst i vad han beskriver som ”less-favoured schools in London’s East End”.
Men han skrev också uppmärksammade böcker, bland annat om sina erfarenheter som lärare och socialarbetare. En blev film med Sidney Poitier i en av rollerna. 1960 fick han en tjänst vid UNESCO i Paris och 1965 det då fria Guyanas första FN-ambassadör. Senare blev han amerikansk medborgare och bodde då antologin skrevs i Washington DC.
Jobb enligt kvalifikation fick han inte, men kanske fick han ge namn åt det stora skinande vita huset på Bunhill Row?

Huset skiner inte längre som när det var nybyggt, och av artiklar i Islington Gazette har jag förstått att en katastrof som den i Grenfell Tower hade kunnat inträffa:
https://www.islingtongazette.co.uk/news/braithwaite-house-dangerous-cladding-to-be-ripped-off-islington-tower-block-1-5075489

https://www.islingtongazette.co.uk/news/braithwaite-house-tenants-told-islington-council-about-fire-risk-years-ago-but-nothing-was-done-1-5082532

Skylten ”Braithwaite House” hade  jag kunnat fotografera stående, men hur kul är en namnskylt? Andra har däremot tagit foton av såväl hus som skylt, de går att se här.
Jag lade undan kameran och gick över gatan till gravplatsen Bunhill Fields. Gamla gravar, mossiga stenar, och en informationstavla.
Bunhill har föga förvånande inget med bullar att göra, det är gravplatsen som givit gatan dess namn, Bonehill hette den från början, och fram till 1854 användes den som begravningsplats.
Där är Daniel Defoe (Robinson Kruse), John Bunyan (Pilgrims resa) och William Blake begravda. Olika grupper under olika perioder har sökt sig till deras gravar och/eller minnesstenar.
William Blake, poeten, konstnären och mystikern som inte hölls särskilt högt under sin livstid (1757 – 1827) och av somliga inte bara sågs som excentrisk utan rent av galen, har från tidigt 1900-tal haft en växande beundrarskara.

blake
Minnesstenen sattes upp 1927 vid Blake’s grav, och då fick också hans fru, som inte ligger i samma grav som honom, komma med i texten. Stenen flyttades då området planerades om till sin nuvarande plats. Lägg märke till minnesgåvorna, små stenar och mynt som besökare lagt ovanpå stenen.

Sedan 1960-talet står en minnessten över honom en bit från den plats där han är begravd, men 2018 placerades också en liggande minnessten där han faktiskt begravdes.
Den liggande stenen invigdes 12 augusti 2018 av Philip Pullman, ordförande i Blake Society och författare till bland annat fantasytrilogin Den mörka materian.

Till William Blake’s mest kända verk hör Songs of Innocence och Songs of Experience som han inte bara skrev utan också illustrerade. I den senare finns dikten The Tyger:
Tyger Tyger, burning bright,
In the forests of the night;
What immortal hand or eye,
Could frame thy fearful symmetry?
… lyder den första strofen i dikten som ofelbart får den som läser den att snubbla på uttalet i sista stavelsen.

Bunhill Row är ingen lång gata, den börjar med den internationella advokatfirman Slaughter and May och Cass Business School, de moderna byggnaderna nära Chiswell Street. På gatans östra sida The Honourable Artillery Company’s stora träningsområde omväxlande kallat ”garden” och ”ground”, med The Armoury House i norra delen.
På vägen till Braithwaite House passerar man den anrika puben The Artillery Arms, bortom Braithwaite House finns en byggnad som hör till Vännernas samfund, kväkarna, en annan med en katolsk skola, i slutet på gatan där Bunhill Row möter Old Street, puben Masque Haunt. Den som vill kan se bilder här.

Lite visste jag om vad som väntade den där januariförmiddagen när jag åkte till Bunhill Row. Om hur Danny, min forna brevvän har det vet jag fortfarande inget, men om den gata där han bodde en hel del mer än tidigare.

 

Street art Tórshavn

Muralmålningen som sträcker sig runt hörnet på det som var huvudpostkontoret på Tórsgata i centrala Tórshavn kommer finnas kvar i två år, minst.

helahörnet

I början av augusti 2019 var den fortfarande inte helt klar. Bárdur Dal Christiansen, konstnären, stod med en pensel i handen och en glasburk med gul färg på fönsterbrädan i ett av fönstren.

konstfärg11_222139

Målningen visar Färöarnas historia, nutid och framtid. Motiven är från kväden, refererar till William Heinesens målningar, nutiden i vågen här vid hörnet och framtiden längst där uppe … visar Bárdur upp mot jetplan, satellit och … är det Dödsstjärnan ur Star wars?

förstadelen1

förstadeln2

förstadelen3

förstadelen4
Notera tidningssidorna i nutidsvågen!

konstnär11_222325

Målningen som är inte bara en målning utan också träreliefer som delar av kompositionen var sommaren 2019 ännu ett pågående projekt och resultatet av att Bárdur vann en tävling utlyst av Tórshavns kommun. Fem konstnärer bjöds in att lämna förslag på väggmålningar, Bárdurs förslag vann.

”During the making of this project hundreds of locals and tourists have stopped by and complimented the work which I am very happy about” skriver Bárdur på sin hemsida. Sök på BardurDC så kan ni hitta den.

Han avslutar kommentaren på hemsidan:
”I hope this has brought some color and life to our misty but beautiful capital.”

Och det har hans street art verkligen gjort. Men det finns mer att glädjas åt när det gäller street art i Färöarna, här är några exempel:street1_110931

street120190805_193820

Det finns några fler målningar från Färöarna i föregående inlägg i lottasallehanda: ”Potifar och Potifutten – om Färöarna”.

Det är skillnad mot den ogina inställning till street art som man inte så sällan stöter på i Sverige. En ledarartikel i DN under rubriken ”Muralmålaren ersätts med moralmålare i Nacka” (9/9-19) ger blandat hopp och missmod. KD-insändaren i UNT 28/8 samma år under rubriken ”Klotterväggar ökar skadegörelsen” ger trots Brasklappen ”vi dömer inte ut graffitin som konstform” mera missmod än hopp. Behandlingen av muralmålningar i Enköping, officiellt sanktionerade och betalade, sedan avlägsnade med högtryckstvätt, skrev jag om i lottasallehanda under rubriken ”Ett gråare Enköping”.
Taggar på löst och fast gör verkligen ingen glad, utom möjligen den som satt dit dem, men street art är något annat, och sanktionerade klotterväggar ger en möjlighet att prova sig fram, för dem som så önskar.

När inga klotterväggar erbjuds kan andra utrymmen användas. Som gc-tunnlar. Här ett exempel som glatt en Enköpingsbo:

katt

Potifar och Potifutten – om Färöarna

”Utanför sjunger
obegripligt många miljoner ton vatten.”

Det är så det är med dem, de 18 öar som tillsammans är Färöarna. En del små och obeboeliga eftersom de består mest av höga klippor rakt upp ur vattnet. Andra stora, eller i varje fall mycket större, fortfarande med mycket höga klippor och fjäll, men också gräsbevuxna och dalgångar med ängar och fält. Om stenarna i branterna rör sig är det inte stenar, utan får.
Det sägs att det finns fler får än människor i Färöarna. Människorna är drygt 50 000. Hur många fåren är, är mig obekant. De är i varje fall stora, större än pluttfåren i svenska hagar. Tror jag.

I Tórshavn, huvudstaden, bor omkring 20 000 av de 50 000 färingarna och i Tórshavns kommun där bland annat Kirkjubøur ingår cirka 23 000. Tórshavn är en liten stad, till och med mindre än Enköping, men dess historia är lika lång. Och den är för en turist charmigare (förlåt). En del av charmen kan naturligtvis förklaras med okunskap.
Inte förrän efter hemkomsten stiftade jag bekantskap med William Heinesen, en av Färöarnas stora litterära och konstnärliga gestalter. Han är en självklar del av Färöarnas historia och hans namn dyker upp i många sammanhang. Väl hemkommen kunde jag via bibliotekets fjärrlån (tack Linköping!) ta del av några av hans böcker.

Stroferna i inledningen kommer från William Heinesens dikt Hemma på Jorden (s 79) från samlingen med samma namn, Rabén & Sjögren 1987, urval och översättning av Inge Knutsson.
Genom William Heinesen fick jag veta att mer eller mindre elaka smeknamn gavs såväl hög som låg i förra sekelskiftets Tórshavn. Samt att advokaten Djurhuus förutom framstående lyriker och Homerosöversättare, var ”en lika outtröttlig som genial odlare av denna sin hemstads tradition”. (Berättelser från Thorshavn, Forum 1977, s 26).
Rubrikens Potifar och Potifutten figurerar i Gamaliels besatthet, en av bokens berättelser.

 

djurhuus
Hotel Djurhuus – lägg märke till fiskarna som hänger till tork till vänster.

En central byggnad i Tórshavn bär Djurhuus namn, och jag fåkunniga som då aldrig hört talas om advokaten men fascinerats av det isländska ordet av ”polis”, lögreglan, tänkte att det kanske hade varit en veterinärstation?
Sedan jag fått klart för mig att Djurhuus är ett aktat familjenamn, försökte jag förklara min fundering om veterinärer för en färing, som ställde sig helt oförstående. Knasig turist, bara.
Samma färing kunde berätta om andra turister som inte heller förstått sig på landet och med betydligt allvarligare konsekvenser:
– Om inte får går ut på en avsats ska inte du göra det heller! var hens bestämda råd till turister på tur i fjäll och dalar efter att ha berättat om botanikern som i ivern att närmare studera en blomma på en klippavsats fallit till sin död.

Färöarna har blivit ett turistmål, de senaste tre åren har strömmen av turister ökat och ännu har landet inte riktigt anpassat sig – där finns så mycket mer än lunnefåglar och vandringsleder och en fantastisk natur. Där finns till exempel smala vägar som går till häxfot2små byar i dalar mellan höga fjäll. En hyrbil tog oss till färjeläget i Gamlarætt för vidare befordran till Sandoy och dess färjeläge Skopun och vidare till Sandur och Søltuvik.

 

I Søltuvik kan man se häxan Gívurins stora fotspår i en sten, och strax intill vid Gróthusvatn står
Bundni Steinurin, Stickstenen, fyra meter hög, arton meter i omkrets och helt täckt av stickade bilder och figurer. Naturligtvis finns en tjaldur, fågeln som kunde ha funnits på den färöiska flaggan, med på en av de stickade bitarna.

helastenen

sticktjaldur

I Sandur har den gamla telefonstationen förvandlats till Kafé Breidastig med delvis bevarad inredning, bord och stolar gjorda av drivved och gamla dörrar. Soppan, anpassad för såväl vegetarianer som fiskätare eftersom fisken läggs i på beställning, hembakt bröd och fårost, vad mer kan en hungrig vägfarande begära ? Inget eftersom utsikten är magnifik och inomhusmiljön är tryfferad med telefoner, en del av modeller som var gamla redan på 1950-talet.
– Jag vill att husets historia ska finnas kvar, även om det används på annat sätt nu, sade värdinnan.

Från Kafé Breidastig ser man sandstranden där historiens största grindadråp tilldrog sig. En grind på färöiska är en flock grindvalar, upptäcks en flock går grindabud, och med båtar drivs flocken mot land, slaktas och delas upp i andelar mellan alla dem som deltagit i jakten. I oktober 1940 drevs 1200 valar in till stranden i Sandur, den genomsnittliga storleken på en grind är 140 valar. Undra sedan på att grindadråpet i Sandur nämns i historieböcker och turistguider.

grindadrc3a5p.jpg

Därtill rekommenderade for vi vidare till Dalur. En skräckfärd för chauffören, mig, på enfilig och mycket brant väg, upp och ned, men en lycka att ha sett. Både vägen och Dalur med kyrkan och de stickade tänkespråken uppsatta på staket i byn.

kyrkstrand
Den steniga stranden och kyrkan i Dalur.

Stickkonstnärens svåger berättade gärna om svägerskans konstfärdighet och om byn.

sticksvåger

sandurstick

 

I Dalur fanns annat att glädjas och förvånas över. En riktig hässja,  och en stenbrunnurin vars budskap som nog svårt förbryllar den som inte är bekant med färöiskans bestämda form av substantiv.

 

 

 

hässja

Av William Heinesen kan man lära om trøland, mark som arrenderades ut av kommunen för odling och där arrendatorerna efter friköp ofta bosatte sig. Fortfarande har bostäderna i städernas utkanter och i byar ofta en stor gräsplan, eller äng, där några får, hemmafåren, och kanske höns eller gäss går.

törland
Trøland med hjemmefår i Søltuvik.

Tillbaka till Skopun där det fanns tid att kolla närmare på den rejäla postlådan byggd för Guinness’ rekordbok, och färjan tillbaka till Streymoy.

postlåda

Strax norr Gamlarætt ligger Kirkjubøur, en av de landets äldsta boplatser med Magnus-katedralen, nu med bara väggmurar och inget tak. Om den aldrig byggdes klart då pesten gjorde slut på människor och resurser på 1300-talet, eller om den faktiskt blev klar och invigd som konsekrationskorsen inne på väggarna tyder på, är föremål för diskussioner.

magnus1

Olavskya

Odiskutabelt är i varje fall att Olavskyrkan intill byggdes och har varit i bruk sedan 1100-talet, och att altartavlan av Sámal Joensen-Mikines är den mest rörande, mest adekvata altartavla jag sett.

altartavla
Sámal Joensen-Mikines (1906-1979) finns också representerad med flera målningar på Färöarnas konstmuseum, Grindadráp och Aftur av jordarferd, liksom altartavlan nyskapande i expressionistisk stil.

Intill ligger också Kungsbondegården, en av de 300 sådana gårdar som Färöarna delades upp i efter reformationen då kungen i Danmark beslagtog jorden från kyrkan, men behövde bönder som brukade den. Kungsbondegårdarna är konstruerade som fideikommiss, de går i arv till äldsta sonen, kan inte säljas eller delas. Kungsbonden vid Kirkjubøur är sextonde generationen på gården. Kungsgårdarna var också ett sätt att reglera beten och djurhållning, vilket var nödvändigt på känsliga marker.

kungsgård1

kungsgård2
Dörren inifrån storstugan. Delar av Kungsgården är öppen för besökare.

Åter till William Heinesen som också skriver om Belsmannen, ”ett hemskt namn som betyder Helvetesgasten” och som gavs till Kristen Hosetager. Det redogörs för alla dennes missdåd och så skriver Heinesen att ”hade Kristen Hosetager levt i våra dagar hade han säkert fått syndernas förlåtelse genom omvändelse och kunnat sluta sina dagar som en aktad och ärad man, i synnerhet om han slagit sig på kommunalpolitik, något som människor av hans sort ofta gör.” (Berättelser från Thorshavn, s 86)
Kort sagt, Heiensen har en talang liknande Djurhuus, och det har också Bogi som visar oss runt i staden och vid Lagtinget säger att ”där börjar alla våra problem”.

eländesstart190811_110609
Lagtinget samlas i den vita byggnaden,  moderna lokaler för förvaltningar ligger längre in på gatan.

Lagtinget hade ingen möjlighet att säga emot, men utanför kommunhuset står en skulptur som kanske förmedlar vad kommunpolitiker ser som sin lott:

kommunman

I Tórshavn finns hamnen, förstås, med välbevarade gamla hus, och gamla, mindre välbevarade hus.

Aarstova
Tórshavns gamla hotell är nu restaurang, specialiserad på fårkött, drömgott.
renovhus13458
Undanskymt vid en bakgata i centrum väntar  det här  huset på att ägaren ska ta sig an det.

Där finns Sirkus, en restaurang lika avspänt udda på insidan som på utsidan, gott utan krusiduller.

sirkus

utrikes
Utrikesdepartmentets flådiga entré, departementet fortsätter vidare in längs gatan.

Där finns ett utrikesdepartement som ser väldigt modernt, men litet ut, där finns en domkyrka som definitivt är mycket mindre än Enköpings Vårfrukyrka, där finns en kombinerad trappa/bänk som gamla och unga nyttjar för att äta matsäck, möta vänner eller bara sitta en stund.

trappan13205
Trappbänken som kan nyttjas för att vila trötta ben, Hotell Tórshavn till vänster, domkyrkan ligger alldeles nära uppe till höger.

Där finns den gamla gravplatsen, till stora delar övervuxen men bevarad mitt i stan, inget tal om att krossa gamla gravstenar till vägfyllning där inte.

grav2

grav1

Där finns Tinganäs där de gamla pack- och köpmanshusen och husen där det gamla Altinget fanns är vackert renoverade och ännu är centrum för regeringsmakten

tinganäsgrupp

lagmansförvaltning

och på andra sidan viken med färjehamnen Skansin, borgruinen, som nu är promenad- och turistmål.

skansin4

skansin2

skansin3

skansin1

Vid en av Tinganäs gamla byggnader fick min näsa göra tjänst och äntligt förklara varför svarta byggnader är så vanliga: tjära.
Det är en förklaring på Färöarna, men knappast på moderna hus i Enköping, Sverige. Om så vore, skulle de åtminstone lukta gott.

tjära

Bogi som själv är barnfödd på Suduroy undlåter inte att berätta att de som inte bor i huvudstaden kallar den för ”Kontorshavn”, men det går även åt andra hållet, en Tórshavnsbo som varit utanför stadsgränsen kan, enligt turistkartan, säga vid återkomsten till staden att han är tillbaka i Färöarna.

Det kan vara skäl att ge några uppgifter om föröisk historia: Spår efter irländska munkar som bosatt sig på Färöarna har daterats till 600-talet. Den första norska bosättaren kom år 825, omkring år 900 inrättades det som senare kom att heta Lagtinget.Från att först ha hört nära samman med Norge, kom Danmark att bli det land som i början av 1800-talet förklarade för färingarna att deras hemland var ett län inom Danmark. Den kungliga monopolhandeln upphävdes 1856, och i slutet av 1800-talet växte en självständighetsrörelse fram. Först 1938 erkändes färöiska som undervisningsspråk, 1939 som kyrkospråk och inte förrän 1988 infördes färöiska som språk i domstolar.
När Danmark ockuperades av Nazityskland 1940 kom Storbritannien snabbt till Färöarna, i en ”vänlig” ockupation.
En folkomröstning om självständighet 1946 resulterade i en majoritet för självständighet, och Självstyrelselagen trädde i kraft 1948. Den ger Lagtinget lagstiftningsmakt i angelägenheter som inte rör utrikespolitik, försvarspolitik och rättsväsen. Den verkställande makten ligger hos Landsstyret som leds av en lagman. Färöarna står utanför EU, och NATO, men NATO-stationer finns på öarna. Färöarna firar sin nationaldag 29 juli, på Sankt Olavsdagen.

Lite avsides, kan man tycka innan man lärt sig att gångvägar finns på oväntade ställen, ligger Nationalbiblioteket. Utan tvivel fyllt av bokskatter som skulle intressera turister, men närmast blygt med väldigt liten skylt.

diskretnatbib

Åt andra hållet, norrut från centrum ligger Nationalmuseet, om möjligt ännu blygare. Lägg märke till symbolen i vänstra hörnet. Men jo, det finns skylt ned till museet från Hvítanesvegur.

nationalmus

Väl funnet är museet välordnat, vackert och fyllt av information. I entrén tas besökarna emot av vad, om inte en lunnefågel!

museet

En sådan framställning av fågeln som åtminstone av många turister ses som en nationalsymbol är måhända ett utslag av mer eller mindre stillsamt gyckel, mer eller mindre allvarligt menat, som kan ses även på andra ställen. Som här:

ingenp-plats-scaled-2560-e1572466988978-scaled-2560-e1572467451474-scaled-2560.jpg

Eller detta visdomsord från damtoalett:

toavisdom1508

Den färöiska versionen av ordspråk på väggen i en pub:

ordspråk2_115426

Street art med lokal touche:

street2190805_194658

Fyndigt återbruk av skateboards, och ett förbryllande budskap i skyltfönstret:

återbrukSkate14858

 

Tórshavn har förstås också ett konstmuseum. Det rekommenderas varmt.

konstfåglar
Edward Fugløs Colony. Havssulor, Färöarnas största fåglar, i kostym. ”… the ambiguous title – in English as a hint to its international portent. In this bird colony the vital question is about power.” förklaras verket.
fc3a4rc3b6stick-scaled-2560.jpg
Se så många olika mönster det finns på färöiska tröjor! O så fint! Vem som gjort denna har jag tyvärr inte fått med i mitt block. Förmodligen var jag så överväldigad.

 

För en svensk är förvånande att de enda träd som växer på Färöarna är planterade. Det förklarar varför de små ansamlingar av träd som finns på några platser i Tórshavn är så märkvärdiga att de markeras med små granar på stadskartan.
Å andra sidan gör det jämna klimatet, sällan mer än 20 grader varmt men heller aldrig kallgrader, året runt, att fuchsior om än planterade, blir stora som träd. Fuchsiaträd har jag inte på bild, ni får åka dit och kolla om jag hittar på.
Bild har jag däremot på trøland i norra Tórshavn. Här med hästar, men de fanns med får, höns och ankor också.

hästistan

Potatis växer i välansade rader i trøland och trädgårdar, de flesta andra grönsaker måste importeras. Fisk är huvudnäring, både ekonomiskt och som föda, men förstås också får, sjö- och tamfågel. Och skaldjur.

Skaldjuren har Färöarnas fantastiska restaurang Koks och kökschefen Poul Andrias Ziska med två stjärnor i Guide Michelin tagit fasta på i sin smakmeny där traditionella rätter varvas med fisk och skaldjur, fräscha tillbehör, vackert och fantasifullt presenterade.
Traditionella rätter kan i Färöarna som i andra länder vara av sorten ”acquired taste”, fårtalg och ræst fårkött till exempel. Ræst innebär att köttet konserverats genom fermentering. En mycket speciell smak, liksom skerpikjötet, torkat och fermenterat. Kartguiden som citerats ovan skriver om skerpikjøt att ”we love it, but you might die”. Så illa var det ändå inte, och talgen var inga problem, liksom inte heller det rökta valhjärtat. Kammussla, hästmussla, sjöborre, mahognykamling, torskrom … allt gott, allt spännande – det blir gärna det när saltarv, sjögräs, alger, ängssyra och tusenskönor ingår i rätter och dekorationer.
Lika fantastiskt som maten och servicen är lokalen, ett kulturskyddat torp i Leynarvatn, norr om Tórshavn dit man tar sig bara i fordon med fyrhjulsdrift.

KOKS

koks_203136

sjöborre

Om skaldjur med saltarv kanske inte är den vanligaste rätten på färingars tallrikar så är fisk desto vanligare, och fisk är också en stor exportprodukt. De stora kassarna med odlad lax syns i många fjordar.
Hur viktig fiskeindustrin är avspeglas också i Jógvan Isaksens thriller Walpurgis Tide (Norvik Press, London 2016, först publicerad i Tórshavn 2005) som inleds med att två brittiska miljöaktivister hittas mördade i en valkropp efter ett grindadråp i Tórshavn.

Att Färöarna varit och är en sjöfarande nation är smärtsamt tydligt i de minnesmonument som finns på många platser över fiskare och sjömän borta efter att fiskebåtar, små eller stora, och handelsskepp förlist, i stormar eller under krig.

minne2

minnesstes

Nólsoy ligger 20 minuters färjefärd öster om Tórshavn, på andra sidan Nólsoyfjärden. En ö med mera avslappnad attityd än Tórshavn säger guideböckerna, men definitivt inte en ö i avsaknad av självförtroende. Tänk bara: Nollywood! eftersom ön har en egen, årlig filmfestival. Men den har också lång historia, vandringsleder, får förstås, och lamor.

vynolsoyllama190808_110740

 

fårpåväg

nolsoyKlippfälla
Fårfrisörens hjälpmedel.
fiskmåsOT-havn
Utkik mot Tórshavn.
nólsoy
Båthusdörrar i Nólsoys hamn.
nolsoyArt
Ännu en dekorerad dörr.
färjanolsoy
Färjan från Tórshavn anländer Nólsoy.

Några fler bilder från Färöarna:

vestmanna2
Båttur från Fjørdukrógvin i Vestmanna. Det är tre öppningar i klipporna, och nej båten gick inte genom dem. Däremot in i en grotta, med akustik som i en konsertsal. Karolina provsjöng.

 

bäckistan
Tórshavn klättar upp för berget, att bäckar söker sig nedför är inte konstigt men ändå lite överraskande att se dem söka sig ned mellan husen. Det gick gångvägar ned på samma överraskande sätt.
plinkur00137
Ett båtnamn att le åt, åtminstone för en fåkunnig.
FFlogga
En logga att avundas.

Avslutningsvis, återigen William Heinesen, men då inledningen till berättelsen Våt hemtrakt:

”Som jag så ofta tidigare har hävdat, kanske ändå inte ofta och övertygande nog, eftersom det alltjämt tycks finnas människor som ställer sig skeptiska, återfinns världens absoluta medelpunkt på Färöarna och heter Thorshavn.”

Om samtal: Erasmus och internet

”Borde X inte göra världen större genom olika röster och erfarenheter? Borde den inte vara en motvikt mot alla lomhörda drev? Vad Y längtade efter var ett samtal stort som flodernas samfärdsel, där också andra stränder kunde nås.”
Det är inte world wide web och Tim Berners-Lee det handlar om även om det kunde ha varit det. X är tryckpressen, Y är Erasmus av Rotterdam.

burton

Citatet är taget ur Nina Burtons Gutenbergsgalaxens Nova, en essäberättelse om Erasmus av Rotterdam och 1500-talets medierevolution, Albert Bonniers förlag, 2016, sid 161.

Det är en bok att glädjas åt.
Inte minst ska man glädja sig åt Erasmus vilja till dialog, till samtal med dem som tyckte annorlunda, tilltron till förnuft och kunskap.

Att Erasmus fick se hur tryckpressen, som tjänade honom väl, också användes av dem som i stället för upplysning använde den till att sprida hat och lögner och uppvigla till våld.

Längre fram i boken skriver Burton: ”Bitterheten (Erasmus’) kom inte av den förtalskampanj som Luther utlöst. Nej, den berodde på att hans brutalitet hade framkallat en större, mer förödande storm, och den skulle inte få det lyckliga slut som han själv kämpat för.” (sid 204.)

 

 

Känns det igen? Ja visst. Näthat.
Det som avsågs vara ett medel för globala samtal, ökade kunskaper och fredliga kontakter har blivit, eller också har blivit, ett medel att sprida lögner och hat.

trasigt

 

Om detta och om konsekvenserna av att några plattformar tillåtits bli dominerande skriver Karin Pettersson och Martin Gelin i Internet är trasigt; Silicon Valley och demokratins kris. En bok jag inte nog mycket kan rekommendera alla som fortsatt vill se öppna samtal, utbyte av tankar och idéer på ett respektfullt sätt och så långt möjligt baserat på fakta.

(Det står Ny på boken för att den då kommit ny till huvudbiblioteket i Enköping. Bibliotek! dessa demokratins och bildningens bastioner!)

 

Hej världen!

2017

Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..Lorem ipsum..

2016

Lorem ipsum..

Fördomar dödar

Drygt tre månader efter en för hbtq-personer positiv nyhet från S:t Petersburg, kom ett svartast möjliga nyhetstelegram från samma stad: Jelena Grigorjeva har mördats.
Åtta knivhugg och spår av stryptag.
En rysk nätsajt uppmanar till attacker på hbtq-personer och aktivister vilkas namn och adresser listas på sajten. Belöningar utlovas. Jelena Grigorjevas namn fanns på listan.
Att homosexualitet inte är förbjudet i Ryssland innebär … inte mycket. Homofobin är utbredd och understöds av kyrka och politiker. Sedan 2013 finns lagen som förbjuder ”propaganda för icke-traditionella sexuella umgängen”. Formellt ska den skydda barn och ungdomar och ”traditionella familjevärderingar”. I praktiken har den gjort hbtq-personer än mer utsatta för trakasserier, hot och … mord.

I ett land där rätt inte nödvändigtvis bygger på lag utan på pengar och kontakter kan det ändå, någon gång, ske något positivt, som då S:t Petersburgs distriktsdomstol i april beslöt att avskedandet av transpersonen A från det tryckeri där hon till arbetsgivarens uttalade belåtenhet arbetat under tio år, var olagligt. Avskedad blev hon efter könsbyte, och rättsprocessen hade pågått i två år då domen meddelades.
Anledningen till avskedandet uppgavs vara att hennes yrke, ”deep printing” (jag har inte hittat någon svensk översättning), är ett av 456 jobb som kvinnor inte får ha i Ryssland.
Coming Out, LGBT-organisation i S:t Petersburg, anser det vara diskriminering att förbjuda kvinnor att ha vissa jobb, och i A:s fall också diskriminering på grund av sexuell läggning.

Jag kan bara hoppas att domen om den överklagas står sig. Och också hoppas att den eller de som dödade Jelena Grigojevas hittas, åtalas och döms för mord.

De ”traditionella familjevärderingarna” har ryska duman och president Putin skyddat än mera genom en lag som trädde i kraft 2017. Den nya lagen innebär att våld i nära relationer inte automatiskt är ett brott. Den som slår sin kvinna eller sitt barn kan få böter i ungefär samma storleksordning som för hastighetsöverträdelser, eller upp till 15 dagars fängelse.
Bara 40 procent av alla våldsbrott utförda inom hemmet anmäls, och varje dag blir cirka 36 000 kvinnor slagna av sina män enligt uppgifter från ryska myndigheter.
Redovisningen av projektet Cause of Death: Woman som genomfördes 2010-2012 har några år på nacken men kan ändå vara värd att läsa.

Att Ryssland utmärker sig på ett så föga hedrande, för att inte säga förfärande, sätt när det gäller hbtq-personers rättigheter, inklusive rätt till liv, innebär inte att EU unisont står upp mot diskriminering av hbtqi-personer. Majoriteten av medlemsländerna, 19 av 28, och parlamentet har uttalat sig för att arbetet för att stärka gruppens mänskliga rättigheter ska vara prioriterat under den nya kommissionen. De länder som inte ställer sig bakom är Polen, Ungern, Lettland, Litauen, Bulgarien, Rumänien, Österrike, Slovakien och Kroatien.

Svenska socialdemokrater i EU-parlamentet sammanställde våren 2019 en rapport med titeln Backlash för jämställdheten i Europa. ”Det senaste decenniet har vi bevittnat ett aktivt motstånd mot jämställdhet och kvinnors grundläggande rättigheter.” står det i inledningen. Rapporten citerar bland annat FRA, European union agency for fundamental rights, med mottot Helping to make fundamental rights a reality for everyone in the European Union, och en undersökning som gjordes 2014.
I den skriver man bland annat:
”Although violence against women has long been recognised as a pressing problem across the EU, there is a lack of comprehensive data in a number of Member States, particularly from official sources. This situation partly reflects women’s unwillingness to report abuse. It also reflects their lack of faith in the authorities to appropriately respond to their needs as victims of crime.”

S-rapporten nämner också Istanbulkonventionen ännu inte ratificerats av åtta av EU:s medlemsländer, enligt uppgift med motiveringar som att den handlar om ”könsideologi”, västerländsk propaganda och är ett hot mot den traditionella kärnfamiljen.

NCK:s (Nationellt centrum för kvinnofrid, Uppsala universitet) hemsida beskriver konventionen:
”Istanbulkonventionens officiella namn är Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet. Konventionen fördömer alla former av våld och beskriver våld mot kvinnor som ett uttryck för historiskt ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män. Den slår fast att våld mot kvinnor är könsrelaterat på strukturell nivå. ”

RFSL publicerade före 2018 års val en genomgång av de partiernas hbtq-politik.
Det finns en del kvar att göra när det gäller mänskliga rättigheter för hbtqi-personer, och för kvinnor, i Ryssland och i EU.
När det gäller ”propaganda för icke-traditionella sexuella umgängen”, ”traditionella familjevärderingar” och homofobi vill jag gärna hänvisa till min tidigare bloggtext, och då särskilt till post skriptumet.