Att förargas över samt glädjas åt
Nej, det blev inte två kvinnor som rapporterade om Ladies night.
Det blev en kvinnlig reporter och manlig fotograf. De flesta bilderna var på kvinnor, kvinnor vid bord och vid kravallstaket som tittade på män. Och bild av män på scen. Intervjuade kvinnor tyckte det var skönt att umgås utan män, ”ingen köttmarknad”.
Skönt att fotografen slapp in – men han var ju också en ”working man”, som de på scenen.
Det har uppstått en debatt om Ladies night. Å ena sidan Arbetarbladets nöjesredaktion som inte bevakar evenemanget i Gävle av skäl som listas i tolv punkter. Å andra sidan UNT.
Den första Arbetarblad-punkten är ”För att alla inte är välkomna i publiken”. Läs Sofia Juvels blogg här.
(Ladies night är en show med enbart män på scenen, enbart kvinnor i publiken)
UNT:s nöjesredaktör Jens Pettersson har gått i bräschen för en annan syn på Ladies night, och skriver att ”Bara för att man som redaktör råkar ogilla något bör man väl inte stänga dörren till debatten? Tänk om nyhetsredaktörerna vid skrivbordet intill skulle bestämma sig för att vi inte ska skriva om Sverigedemokraterna för att hen inte gillar deras politik?”
Men hallå? Det var väl just så det var innan SD kom in i riksdag och fullmäktigen? Många tidningar avstod från att publicera SD-inlägg och bevaka deras möten just med hänvisning till att deras politik ogillades. När de nu är representerade i folkvalda församlingar så går det inte längre (jo, det går förstås, men det skulle se för illa ut. Det går ju att hålla dem kort i form av mediautrymme, men det drabbar flera småpartier om de inte är del av block/allians).
Och stänga dörren till debatten? Vilken debatt? Debatten uppstod först när Arbetarbladet offentliggjort varför nöjesredaktionen inte tänkte bevista showen.
Nu har Karin Andersson, Kajjan, frilansmedarbetare med egen blogg som nyss haft en intressant debattråd där om feminism och vad feminism betyder, skrivit en kommentar i UNT där hon bringar reda i begreppet sexism, och vad utpekanden av stora grupper (ex tjejer) som homogena, ”alla tjejer gillar …” innebär.
Och hallå igen! Om man byter ut kategorin ”män” som ovälkomna i publiken till Ladies night, mot ”romer” hur ser det ut då? Eller ”judar”?
Hallå för tredje gången! Visst väljer nöjesredaktionen på UNT vilka evenemang som bevakas. Skälen varför något väljs bort brukar dock inte redovisas som Arbetarbladet gjorde. Tidsbrist anges sannolikt oftast vara orsak. Och säkert väljer också Arbetarbladet bort flera evenemang än Ladies night.
Ett annat sätt än Ladies night, en tjejkväll med bara män på scen, att vända på roller (den manliga motsvarigheten påpekar någon i en debattråd är porrklubbar. Men där är väl inte kvinnor förbjudna att gå in, eller?) har UNT:s Leva-redaktör Lotta Frithiof berättat om.
Genusfotografen Tomas Gunnarsson visade ett antal av sina bilder vid en föreläsning i Uppsala, några av bilderna publicerades tillsammans med Lottas text i UNT. De visar manliga egenföretagare presenterade på bild på det sätt som kvinnor brukar fotograferas. Det är hejdlöst, inte minst miniintervjuerna i bildtexterna.
”Hans drivkraft är att låta folk slippa de bojor som könsstereotypern låser in oss i ”, skriver Lotta Frithiof.
Jag rekommenderar såväl reportaget som bilderna. De publicerades söndagen 13 oktober 2013. Här är länk till artikel och bildspel.
Det blir intressant att se om UNT skickar manlig fotograf och manlig reporter till Ladies night, och om de i så fall släpps in. Eller kanske två reportrar, en man och en kvinna?
EU-kommissionen stämmer Sverige inför EU-domstolen.
Sverige vägrar följa EU:s momsregler när det gäller att ta bort moms på frimärken och posttjänster. EU:s inställning är att grundläggande samhällstjänster ska vara momsfri.
Det tycker inte Sveriges alliansregering. Den tycker att ett momsbefriat Posten AB skulle få en konkurrensfördel jämfört med privata post- och pakettjänster.
Inom e-handeln tror företagare att momsbefriade paket skulle öka deras näringsgren.
Skillnaden mellan Posten AB och privata bolag är måhända syftet. Privata bolag ska generera vinster som delas ut till ägarna. Posten AB ska tillhandahålla infrastruktur, samhällstjänster. Posten AB är visserligen också ett bolag, med vinstkrav, men ännu med delsyfte att leverera posttjänster över (merparten av) Sverige.
Studio 1 i SR P1, meddelade nyheten om att Sverige stäms av EU-kommissionen torsdagen 21 november 2013.
Europarådet genom Europeiska kommittén för sociala rättigheter har givit svenska fackföreningar rätt i att regeringen inskränkt strejkrätten i en lagstiftning införd 2010 som en följd av det så kallade Lavalfallet 2004. Lagändringen innebär att försvårande av strejker för att försvara utländska arbetares rättigheter anser LO och TCO. I ett pressmeddelande har facken skrivt att ”Den svenska regeringen är nu skyldig att återkomma till kommittén med en rapport om vilka åtgärder den vidtagit för att uppfylla kommitténs rekommendationer.”
Detta redogjorde SvD Näringsliv för torsdagen 21 november 2013, sid 04 (ligger inte på nätet)
EU-kommissionen kan inom kort ställa Sverige inför Europadomstolen.
Frågan gäller brott mot visstidsdirektivet. TCO har drivit frågan om visstidsanställningar efter att ha gjort en undersökning som visade att 65 000 personer varit visstidsanställda hos samma arbetsgivare fem år eller längre.
EU-kommissionen har redan kritiserat svenska regler som gör det möjligt att stapla visstidsanställningar på varandra utan att det leder till fast anställning (ut-lasade i stället för in-lasade har journalister blivit ända sedan las infördes, men då har resultatet blivit las-karuseller mellan olika redaktioner, inte visstider på samma redaktion).
Statssekreterare Katarina Areskoug, hos Fredrik Reinfeldt, har skrivit till stabschefen Johannes Leitenberger, hos José Manuel Barroso, och meddelat att Arbetsmarknadsdepartementet ska göra en grundlig analys av frågan (ännu en, två utredningar har redan gjorts på departementet).
Mejlet skickades till Leitenberger för två månader sedan. Svaret har hemligstämplats, med hänvisning till att uppgifter i det kan störa ”Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skada landet om uppgifterna röjs”.
SvD Näringsliv redogjorde utförligt även för detta torsdagen 21 november 2013.
Hemligstämplen på svarsmejlet leder mig osökt vidare till dagens riksdagsbeslut, där en överväldigande majoritet beslutade att utöka sekretessbestämmelserna till att omfatta uppgifter som kommer till svenska från utländska myndigheter om det kan antas att offentlighet skulle försämra Sveriges möjligheter i samarbeten med andra länder. MP-röstade emot den nya sekretessen, liksom V, med undantag av en V-ledamot.
Beslutet ska inte ”påverka Sveriges höga ambitionsnivå vad gäller offentlighetsprincipen” betonar alliansregeringen, och förmodligen även (S).
Men ambitonsnivån har sänkts betydligt genom beslutet, den höga ambitionsnivån är en schimär, och i detta fall är det inget fel på följsamheten.
Konsitutionsutskottet konstaterade redan i fjol att regeringen Reinfeldt sedan 2009 infört 69 ändringar i offentlighets- och sekretesslagen som innebär att insynen i politikers och myndigheters arbete begränsats.
Regeringen har lagt ett förslag om en ny lag om utlandsspioneri, betänkandet har rubriken ”Spioneri och annan olovlig underrättelseverksamhet”. Ökat skydd för uppgifter om insatser sägs vara syftet med lagen, som också skulle medföra ändringar i tryckfrihets- och yttrandefrihetslagen, en grundlag. Förändringen skulle medföra att meddelarfriheten tas bort för den som lämnar uppgifter som skulle kunna skada militära insatser, eller uppgifter om missförhållanden.
Många remissinstanser har kritiserat förslaget, Justitiekanslern, SR, SVT och Advokatsamfundet ingår bland dem.
Är det någon som inte tänker ”Chelsea Manning” och ”Edward Snowden”?
Ska vi tänka en stund på vilka straffsatser som kan bli aktuella vid en dom för ”spioneri” och ”olovlig underrättelseverksamhet” om insatser? För den som lämnat uppgifter, och för den som publicerar dem.
Sannerligen, vi går mot ett större mörker i mer än en bemärkelse.
När en åhörare till Jesu bergspredikan i Monty Python’s Life of Brian hör ”cheesemakers” i stället för ”peacemakers”, och upprört frågar ”What’s so special about cheesemakers? Why not all makers of dairy products?”, är det lätt att skratta.
Men för fredsmäklarna är det inte så kul, de behöver välsignelser från utövare av alla kända religioner, och helst också från utövare av okända. Deras uppdrag är svåra och ofta tidsödande. Det var svårt på Balkan, i Rwanda, i Irak, Afghanistan, Liberia, och är svårt i Syrien och i Sydsudan.
Men att det är svårt innebär inte att det ska tillåtas vara omöjligt. Därför att krig sker där diplomatin lamslagits. Clausewitz’ konstaterande gäller än.
Agera direkt när den första människan dödas i en spirande konflikt, och helst innan blodsutgjutelse alls inträffar! Det var Jan Eliassons bestämda uppmaning till världssamfundet och alla som där ingår, det vill säga mänskligheten, då han och Kofi Annan i Uppsala 2 september i år samtalade om FN:s framtid och förutsättningar att hindra krig och konflikter.
En och en halv månad senare samlades sju av FN:s mest erfarna fredsförhandlare i Uppsala vid Dag Hammarskjöld Foundation på Öfre Slottsgatan för att utbyta erfarenheter av fredsmäkling.
Staffan di Mistura var en av dem, tidigare generalsekreterarens särskilda representant i Irak. Snowdens avslöjanden visade att han där och då också var en av alla dem som spionerades på av NSA.
– Skillnaderna består ofta mera av procedurfrågor än substansfrågor när förhandlingar inleds, beskrev han den roll han haft.
Karin Landgren har haft FN-uppdrag i bland annat Nepal, Burundi och Liberia. I det senare landet arbetar hon ännu som generalsekreterarens särskilda representant.
– Läget i Liberia är nu så stabilt att FN-trupperna kommer att minska de kommande åren. Men bristen på fungerande samhällsinstitutioner och fördelningen av landets stora resurser är problem som kvarstår.
Martti Ahtisaari, närmast legendarisk diplomat och fredsförhandlare, med Nobels fredspris som kvitto på att förhandlingarna i Kosovo till sist ledde till en lösning på de våldsamma konflikterna där, betonade liksom Karin Landgren hur viktigt institutionsbyggandet är:
– Vi är vana vid att institutioner och administration fungerar i Norden. De har tagit tid att bygga upp och vi bör vara stolta över dem, sade Martti Ahtisaari.
Han har efter sin tid som fredsmäklare och därefter som Finlands president byggt upp ett institut för forskning och kunskapsbyggande för krishanterare och förhandlare, CMI, Crisis Management Initiative.
En rapport från CMI som publicerades i oktober i år bär titeln ”A recipe for a better life: Experiences from the Nordic countries.
Statliga insatser för utbildning och social välfärd med syfte att ge lika möjlighter till alla medborgare framhålls i rapporten som framgångsfaktorer när ett samhälle med minskande klyftor och därmed minskade sociala spänningar byggs.
Tillgång till utbildning och hälsovård, och infrastruktur som ger möjlighet till handelsutbyte har Hans Rosling pekat på som nödvändiga för att människor och samhällen ska utvecklas fredligt ekonomiskt.
Så, blessed be the peacemakers! Ge dem möjlighet att i förhandlingar lösa såväl procedur- som substansfrågor.
Och blessed be the cheesemakers! som representanter inte bara för producers of dairy products, utan för alla som får möjlighet att producera överskott till avsalu och därmed sakta bygga framtid inte bara för sina egna utan för hela länder.
Det är en glädje att kunna meddela att Wywallet ändrat policy för avgifter på sms-gåvor till tyfonoffren i Filippinerna (se gårdagens inlägg).
Inte bara avstår mobiloperatörerna från avgifter nu och framåt – de efterskänker de 700 000 kronor som de enligt uppgift redan skulle ha fått in på inbetalade avgifter – en sammanlagd summa uppskattad till 15 miljoner kronor.
Det är också en glädje att det tycks ha varit den svenska mediarapporteringen om avgifterna som gjort att Wywallet ändrat inställning. Om amerikanska banker också störts till förändringar av mediarapportering om miljardintäker på betalkortsystemen som matkupongerna fördelas genom är obekant. Värdet av matkupongerna till en familj på fyra personer har i varje fall minskats med omkring 13 procent sedan 1 november. Men det är ju en annan sak.
Det spelar roll vad media väljer att undersöka och rapportera om! Det är inte bara glädjande, det är trösterikt.
Sms-bidrag till tyfondrabbade Filippinerna fyller mobiloperatörernas kassor. Det rapporterar SvD på sidan 14 i söndagens tidning (17 nov).
Wywallet, ägt av Telia, Tele2, Telenor och Tre, tar ut sms-avgifter, olika procentsatser för olika biståndsorganisationer. Enligt artikeln signerad Erik Paulsson Rönnbäck, går 5 procent av sms-gåvor till Unicef till Wywallet, 7 procent av gåvor till Röda Korset, och 10 procent av belopp skänkta till Läkare utan gränser.
Viljan att hjälpa tyfonoffren är lyckligtvis stor hos många. Wywallet vill ha täckning för sina kostnader. Det kan man förstå. Vad som är svårare att förstå är varför kostnaderna är olika för olika biståndsorganisationer?
I USA håvar banker in storkovan med hjälp av de betalkort som fattiga amerikaner får i stället för kontanter eller matkuponger. Betalkorten kallas EBT, Electronic Benefits Transfer. Tre företag dominerar distributionen av korten, Efunds, Affiliated Computers Systems och JP Morgan Chase.
Korten är belagda med adminsitationsavgifter, EBT-maskinerna i afffärerna med månadsavgifter, avgifter tas ut för förlorade kort och för samtal till kundtjänst.
Det är SvD (23 augusti, Näringsliv, skribent Daniel Kederstedt) som berättar om EBT-korten och hur de fungerar, och också om en rapport från GAI, Government Accountability Institute, ungefär motsvarande Riksrevisionen.
GAI har kommit fram till att JP Morgan Chase under de senaste nio åren tjänat 3,6 miljarder kronor från 18 delstater där de tillhandahåller EBT-kort.
Kederstedt avslutar sin artikel med GAI:s notering att JP Morgan Chase blivit en allt större donator till jordbruksmyndigheten som hanterar EBT-systemet. 83 000 dollar i snitt varje valperiod 1998-2002, 215 000 dollar år 2010.
Förutom att artikeln gör att man förskräcks över att ett system som är till för att hjälpa fattiga få mat för dagen, genom sin konstruktion läcker miljontals kronor till banker och betalföretag, undrar jag över ”donationer” till en myndighet? Är inte det mutor? Ren korruption?
I november rapporterade CNN att matbidragen i USA sänkts. Staten ska spara fem miljarder dollar, och 50 miljoner amerikaner får sänkta matbidrag. Enligt CNN får nu närmare 15 procent av befolkningen matkuponger, att jämföras med knappt 9 procent 2007. TT vidarebefordrade CNN:s nyhet.
Även om jag kan tycka att Wywallet profiterar på nödhjälpsdonationer, och dessutom gör det i olika hög utsträckning beroende på organisation, så är det ändå frivilligt att ge via sms. Det går bra att skicka pengar via sparbanksgiro också, eller lägga pengar i insamlingsbössor på stan.
FRA följer lagen och för övrigt är det hemligt. Hur lagen följs alltså. För transparens är inget som drabbar FRA, det är medborgarna som ska vara transparenta.
Nye FRA-chefen Dag Hartelius har haft pressträff och försvarsutskottsträff och förklarat hur det ligger till med FRA och avlyssning. Det där med Sardine är inget att fördjupa sig i. För FRA följer lagens bockfot. (Se tidigare inlägg.)
I ljuset av detta vårt FRA blev nyheten att FRA undersökt antisemitismen i åtta länder i Europa förbryllande. Va? Ägnar sig vårt FRA åt kartläggning av antisemitism?
Men nej, det gör inte FRA, inte vårt FRA. Det var FRA, European Union for Fundamental Rights som gjort undersökningen om antisemitism.
Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) hänvisade till FRA:s undersökning i en debattartikel i SvD 10 november. Han skrev bland annat:
”I Sverige har 810 svenskar med judisk bakgrund intervjuats. Av dessa anger 60 procent att antisemitism är ett väldigt stort eller ganska stort problem i Sverige. Fyra av fem (79 procent) anger att de undviker att bära religiösa symboler till exempel kippa eller Davidsstjärna. Denna siffra ska jämföras med 68 procent som genomsnittssiffra för alla åtta länder som deltagit i studien.”
Undersökningen kritiserades i en debattartikel i samma tidning några dagar senare för att det var en nätundersökning och för att antalet svarande var litet. Bristande reliabilitet i undersökningen alltså, vilket inte är detsamma som att resultaten är fel, bara att de inte med vedertagna vetenskapliga metoder fastställts.
Vårt FRA lider av samma problem – eller lider egentligen inte alls, frodas snarare i skydd av sekretess och föregiven kontroll och transparens. FRA är en civil myndighet som ska skydda Sverige och svenska intressen. Telefon- och datatrafik får avlyssnas, dock inte om både sändare och mottagare finns i Sverige.
Vem vet INTE att internet är transnationellt? Att data söker sig närmaste/snabbaste vägen från sändare till mottagare, och att snabbaste vägen oftare än inte passerar landgränser på väg till sin destination.
Och passeras landgränsen, det vill säga Sveriges gränser, så får det registreras, oavsett vem som talar/skriver. FRA behöver inget Schengenavtal.
Insamlat material analyseras och sparas, och en vacker dag, efter att socio- och andra diagram visat att det nog är nåt skumt i varje fall, med inköp av tryckkokare (populära i långkokstider) och penningförsändelser (till eller via andra än godkända, icke-suspekta mottagare/förmedlare), så bultar det på dörren och vem säger nåt om det? Terrorister, jojo, och ingen rök utan eld. För att inte tala om ”guilt by association”.
Det är alltför lätt att raljera över FRA, NSA och den svenska totala avsaknaden av respekt för medborgares personliga integritet och flathet inför den för tillfället starkaste militärmakten.
Om terroristdåd avvärjs – bra. Men varför är det först nu som antalet avvärjda anges i numerär, i USA:s kongress och i parlament runt om i Europa och av företrädare för underrättelsetjänsterna?
Det är bara alltför lätt att misstänka desinformationskampanjer där avlyssning och registrering legitimeras, och desinformationskampanjer där Snowden misstänkliggörs: ”Snowden lånade lösenord” var det senaste greppet i den genren, en nyhet som löpte runt världen 8 november.
Hur är det med reliabiliteten i rapporter om avvärjda attentat? Hemligstämplar gör det omöjligt att kontrollera dem.
Att man är paranoid innebär inte att de inte är ute efter en.
Och tyvärr, Fredrik Federley (c), det räcker inte med att medborgarna sätter på sig foliehattar. Det räcker inte heller med att ta ut papperskopior av mejlade dokument och sedan deleta mejlen. Det är själva transmissionen av mejlet som registreras, och har den som fångar upp mejlen också lösenordet så har densamme också innehållet.
Att lösenorden till 120 miljoner Adobekonton hackats offentliggjordes 9 november. Av dem var 400 000 svenska, och ett antal av dem tillhörde svenska riksdagsmän.
Foliehattar räcker inte.
Det behövs säkra datasystem, och appar och program utan såväl i förväg som i efterhand planterade spionprogram.
Och det behövs transparens av övervakningen, oavsett om det är FRA eller någon annan organisation som utför den.
Och det behövs säkerhetsmedvetande hos medborgarna.
Om dokument som blivit offentliggjorda tack vare Edward Snowden och rapportering med utgångspunkt från dem visar att Google, Facebook och Instagram lämnar ut information om sina användare, lämna Google, Facebook och Instagram.
Använd det enda maktmedel som återstår – lämna dem som lämnar ut era privatliv till okontrollerbara myndigheter och företag!
”Den ryske böghataren”. Sveper in och undervisar alla i fredlig dialog, internationell lag och civiliserad diplomtati, fräste Jenny Nordberg, kolumnist i SvD, bosatt i New York, om Rysslands president Putin 13 september -13. Det var apropå Syrien. ”Avvakta med fredspris till Putin” löd rubriken.
Vem har inte en dålig dag. Men ”den ryske böghataren”?
Liberias president gör inte mycket för landets bögar hon heller – homosexualitet är kriminellt i Liberia med ett års fängelse i straffskalan. Homosexualitet är förbjudet mellan såväl män som kvinnor, och det finns följdaktligen inte helller någon lag mot diskriminering av homosexuella.
Ellen Johnson Sirleaf, Liberias president, var en av tre kvinnor som delade på Nobels fredspris 2011.
“The President and her Government believe that the current law regarding sexual practices sufficiently addresses the concerns of the majority of Liberians and guarantees respect for traditional values. The reality is that the status quo in Liberia has been one of tolerance and no one has ever been prosecuted under that law. The President also thinks that with the unprecedented freedom of speech and expression Liberia enjoys today, our budding democracy will be strong enough to accommodate new ideas and debate both their value and Liberia’s laws with openness, respect and independence. (pressmeddelande 24 mars-12 efter en artikel i The Guardian med rubriken ”Nobel Peace Prize Winner defends law criminalizing homosexuality in Liberia.”
Respekt för traditionella värderingar brukar vara ett argument som anhängare av de ryska antigaylagarna använder. ”Propaganda för onaturliga relationer” förbjuds för att förment skydda barn mot pedofiler (! sexuellt utnyttjande av barn är redan kriminellt) och med hänvisning till traditionella värderingar.
Liberia är ett bättre land nu med Ellen Johnson Sirleaf i ledningen, inbördeskrigen är slut, arbetet med att bygga upp ekonomi, administration och sociala strukturer pågår.
Och det ska sägas att året efter att hon valts till president första gången, 2005, blev våldtäkt olagligt.
De ryska antigaylagarna är oförsvarliga, de är luddigt formulerade och används godtyckligt. HBTQ-organisationer förföljs på olika sätt administrativt och ekonomiskt, och homosexuella hotas, misshandlas och ibland dödas utan att rättsapparaten, polis och domstolar lägger kraft varken på skydd av dem eller på att lösa brotten. Men homosexualitet är inte olagligt i Ryssland.
I Liberia är homosexualitet olagligt. RFSL har på sin hemsida ingen landrapport om hbtq-personers situation i Liberia, och jag har inte heller hittat någon sådan rapport vid en snabb sökning på nätet.
Skulle Jenny Nordberg eller någon annan, komma på idén att kalla Ellen Johnson Sirleaf ”den liberianska böghataren”.
Tillåt mig tvivla.
… i samband med naturkatastrofer sker när katastrofhjälpen ska distribueras. Lokala statstjänstemän behåller hjälpsändningarna själva, eller säljer dem och stoppar pengarna i egen ficka.
Detta är ett citat ur journalisten Bertil Lintners perspektivkolumn i SvD söndagen 10 november.
Lintner citerar i sin tur den filippinske journalisten Boo Chanco som skrev detta i The Philippine Star 23 oktober i år, en knapp månad sedan.
I samband med tsunamin 2004 var människor oerhört givmilda, miljarder skänktes till hjälp åt tsunamins offer i alla de länder som drabbades. Så mycket att det blev ett problem för hjälporganisationer att fördela dem, och också ett problem för att pengarna var bundna när nya katastrofområden tillkom, och till dem var resurserna knappa.
En utvärdering av biståndet till tsunamioffer på Sri Lanka har gjorts av en svensk forskare. Resultatet visade att, som en lankes sagt: ”de rika blev fattiga, och de fattiga rika”. De nya husen gavs till de som haft sämst hus före katastrofen, de bättre husen hade ju klarat sig bättre. Och nya fiskebåtar gavs till dem som haft usla båtar eller inga alls tidigare, de bättre båtarna hade delvis klarat sig bättre.
Det är lite grann som Bibelns ord, de sista skola bliva de främsta, och de främsta bliva de sista. Men utanför biblisk kontext så har de nya sociala skiktningarna skapat nya spänningar i samhällen, på grund av gåvor och bistånd.
Av detta ska man inte sluta sig till att gåvor och bistånd inte ska ges till offer för natur- och andra katastrofer. Tvärtom ska man hjälpa och bistå där man kan.
Men man ska tänka på att det är väl värt att ge kontinuerligt till hjälporganisationer också, organisationer byggda för att hantera extrema situationer, koordinera arbete och avgöra vad som bäst behövs, var någonstans, och hur hjälp ska kunna nå just dit.
Logistik är all nödhjälps moder, för att travestera jag vet just nu inte vem.
Aldrig så välmenande små eller större insamlingar kan faktiskt ibland förvärra problem snarare än lösa dem. Exempel på det skedde i Haiti där flygfältet i ett skede fullständigt blockerades av containrar och tjänstvilliga frivilliga som ingen visste vart de skulle eller hur, inte ens de själva.
Med tanke på detta, och på att det ibland tenderar att bli en slå-sig-för-bröstet-attityd hos givare: ”Jag har skickat pengar till Filippinerna. Vad gör du?”, vill jag slå ännu ett slag för regelbundna bidrag. Till Läkare utan gränser, till Rädda Barnen, till Röda Korset, till Unicef och till Svenska kyrkans internationella verksamhet. Säkert finns det flera andra fullt tänkbara organisationer. Organisationer med kunskaper, resurser och erfarenheter av att koordinera hjälparbete med andra organisationer och med myndigheter.
Och apropå resurser – jag kan inte låta bli när jag hör och ser reportagen ”på plats”, av journalister och fotografer som i flygplan eller helikoptrar tagit sig in i katastrofzoner för att rapportera. Det hade kanske gått in några extra vattenreningsutrustningar eller medicinkartonger i de planen eller helikoptrarna om inte … men myndigheter, hjälporganisationer och media lever i symbios. Bilder av katatstrofernas omfattning klargör hjälpbehoven och ökar givmildheten och beredskapen att skicka hjälp.
Bertil Lintner skrev ännu en perspektivkolumn i SvD i går, tisdag 12 november.
De fattigaste områdena har som väntat drabbats värst, där finns inget kvar utom ett fåtal bättre byggda hus för den lokala förvaltningen, skriver Lintner. Om hjälpen som kommer konstaterar han att ”där blottas Filippinernas svagheter. I jämförelse med andra länder i regionen är landets flygplatser och vägar i uselt skick … Ute på landsbygden råder också sedan länge ett i det närmaste feodalt klanvälde, där rika jordägare står lokala politiker och statstjänstemän nära. Man får inte glömma att presidenten själv (Benigno Aquino) kommer från en rikemansfamilj … Han har inte alltid varit lyhörd för de fattigas intressen.”
Resa fritt är stort, men resa rätt är större, för att travestera en omdebatterad sentens.
Statsåklagare Staffan Granefeldt vill enligt SR P1 12 november, gärna åka till Irak för att förhöra en person inblandad i ett misstänkt bedrägeri med biståndsmedel, 3,2 miljoner kronor handlar det om. Den som ska förhöras är far till en riksdagsledamot (c). Pappan har ett eget parti i Irak, Nationell demokratisk allians.
Överåklagare Marianne Ny har hand om utredningen av den sexbrottsmisstänkte Julian Assange. Hon kan inte åka till England och förhöra honom där.
Är inte det underligt?