Att förargas över samt glädjas åt
Martti Ahtisaari, välrenommerad, för att inte säga legendarisk, fredsförhandlare, sade i en intervju i Uppsala nyligen om ett av de uppdrag han haft att
”Det fanns ingen Nelson Mandela på Balkan”.
Nej, det fanns en Nelson Mandela, och nu är han borta.
Det borde finnas en Mandela överallt.
I Syrien, i Kongo, i Nigeria, i Libyen. I Ukarina rent av.
Mandela borde finnas.
”Douce France, cher pays de mon enfance, bercée de tendre insouciance … Douce France …
Charles Trenets patriotiska, vackra sång förknippas av många fransmän med befrielsen från de tyska ockupanterna efter andra världskriget.
När Rachid Taha, med algeriskt ursprung men sedan länge bosatt i Frankrike, gjorde en egen version av Douce France förbjöds den från att spelas i fransk radio. ”Because of the way he recorded it spitting it out in such ironic punk fashion” enligt presentationen i texthäftet till cd:n där den ingår. Taha spelade in sin version 1986.
Nationalism förekommer inte bara i Ryssland, eller för den delen i USA. Den finns också hos oss mera historiskt, kulturellt och geografiskt närliggande länder. Och i östeuropeiska länder som har en historia skild från vår under decennier av kallt krig och sovjetisk överhöghet.
Det är bara alltför lätt att inte förstå nationalism, eller lokalpatriotism.
Svenskarna, vi, tog till sig/oss Evert Taubes Briggen Blue Bird of Hull i den tunga, känslostarka version som Thåström gjorde. ”Han stod surrad och glömdes ombord”. Vem ryser inte vid detta. Föräldrarnas ångest, de räddades skam, det oförlåtliga, ändå mänskliga.
Men vad händer om Valsen på Sunnanö görs i ”ironisk punkversion”, eller Cecilia Lind blir kysst i rapversion, med betoning på ”fyller snart sjutton” och ”Fredrik är gammal”?
Vi klarar inte skolavslutningar i religiösa/icke-religiösa lokaler utan diskussioner, det blir ramaskri om pepparkaksgubbar och tomtar får/inte får vara med i luciatåg. Det finns faktisk de som har synpunkter på mörkhåriga lucior. Märkligt nog, Lucia själv torde ha varit mörkhårig. Utlänning, rent av.
Johannes Nesser hade 13 december -13 en utmärkt sammanfattning av luciatraditionen och svenska samhälleliga konvulsioner i samband med firandet av detta katolska helgon på Facebook:
”Okej, det här är storyn. En 21-årig tjej ska giftas bort mot sin vilja. Innan hon ingår tvångsäktenskapet skänker hon bort sin förmögenhet till fattiga. Detta gör den blivande brudgummen så arg att han anmäler henne till det lokala rättsväsendet, som dömer henne till tvångsprostitution på en lokal bordell. När hon vägrar blir hon torterad och sedan dödad.
1 700 år senare firar vi minnet av denna modiga tjej genom att bråka om vad pojkarna ska få ha för kläder på sig i åminnelseprocessionen.”
Tack Johannes för den! Det är inte bara informativt, det är tankeväckande, som så mycket annat du skriver!
Så bra det vore om fler läste Nessers reflektion, på Facebook eller här, eller varhelst den kan tänkas dyka upp.
(Med detta sagt kan jag erkänna att jag är starkt lokalpatriotisk (Dalarna), och har bestämda synpunkter på allt möjligt. Jag vet att jag har fördomar om mycket och många. Jag gör mitt bästa att mota dem, inte det myckna och de många, utan fördomarna. Läsa, lyssna och se, försök lära och förstå är bra utgångspunkter. Det lyckas inte alltid, men ofta. Tidigt insåg jag till exempel att Skåne är helt ok. Stockholmare också. I stort sett. 🙂 Nota bene, den sista meningen är ironisk,. ’schäkta.)
Om rysk nationalism skrev Arkadij Babtjenko i DN 11 november -13. ”Rasismens mörker intar Ryssland”, en artikel vars innehåll är lika förfärande som det i hans bok ”Krigets färger. Ett vittnesmål.” Om boken skrev jag i lottairyssland.
Om nationalism och homofobi i Ryssland har jag skrivit bland annat i detta blogginlägg: ”Ofin fråga?”.
Jag skulle önska att det var så att Navalnyj gjorde rätt för rubriken i SvD 15 september -13, ”Hoppet lever för Ryssland”. Navalnyj är ett fenomen, skrev Anna-Lena Laurén. Och det är han, bloggaren som avslöjat korruption och maktmissbruk. Han dömdes i juli i år för förskingring och bedrägeri till fem år i arbetsläger. En politisk dom ansåg han liksom alla rapportörer i svensk media som jag läst. Han försattes också på fri fot, mot alla odds, och kunde genomföra valkampanjen inför borgmästarvalet i Moskva i september.
Han vann inte, men han ”skrev rysk historia”, med omkring 30 procent av rösterna: ”En Putinkritisk kandidat gör ett strålande val” löd en rubrik. Putins kandidat Sobjanin fick omkring 50 procent.
I oktober meddelades att Navalnyjs fängelsedom omvandlats till villkorlig dom, och han slipper alltså fängelse. Domen skulle överklagas. Hur det gått med överklagandet har jag ännu inte sett någon rapport om.
Men jag har alltså också läst Babtjenkos artikel i DN. Citat: ”Oppositionens ledare uppmanar folk att delta i nationalistiska marscher, använder sig medvetet av nationalistisk retorik och ger öppet uttryck för för sina nationalistiska åsikter. Och denne ledare stöds av den liberala intelligentsian. Borgmästarvalet i Moskva i september, där den nationalistiska kandidaten fick näst flest röster, kom att legitimera denna nationalism.” Babtjenko namnger inte Navalnyj.
Arkadij Babtjenko är journalist, reporter på Novaja Gazeta, den tidning där Anna Politkovskaja arbetade.
Hans artikel i DN är en närmast outhärdlig sammanfattning av de förföljelser och nationalistiska elände som sprids som gift i Ryssland.
Jag skulle önska att EU, Sverige och världen försökte ge stöd åt en utveckling som bär åt ett annat håll. Ett stöd och ett håll som inte får Ryssland och dess ledare att reagera som igelkottar med alla taggar ut.
Anledningen till att jag en gång ville försöka lära mig ryska var att jag inte litade på medias rapportering om och från Ryssland. Allt som händer i detta gigantiska land kan inte vara Putins fel. Lika lite som varje tokskalle i USA är Obamas personliga ansvar. Ändå är det Putin personligen som i svenska media ställs till ansvar för … allt.
Och naturligtvis är det viktigt vad Rysslands president gör och säger.
Det vore en välsignelse om han kunde säga att ”nej, homosexuella hotar inte våra barn. Det gör däremot kriminella som ägnar sig åt trafficking med barn.”
Kanske är det som en man som tvingats fly från en av de kaukasiska republikerna en gång sade:
”Om Putin försvarade de försvarslösa vore han inte Putin!”.
Men Ryssland är ju inte bara Putin! Inte bara nationalism! Inte bara antivästpropaganda! Visa att vi bryr oss, för deras skull, inte för vår!
Jag kan undra varför Georgiens förre president Saakasjvili, USA-utbildad och enligt uppgift personlig vän till utrikesminister Bildt, under nästan tio års tid framhölls som ett demokratiskt föredöme som gjort slut på korruptionen i landet genom att avskeda alla poliser, införa nolltolerans mot brott, fylla fängelserna, förbättra ekonomin och styra landet bort från Ryssland och till EU.
Inför höstens presidentval började andra rapporter nå nyhetssidorna, inte minst tack vare Anna-Lena Laurén i SvD. Läs till exempel artiklarna, 1 augusti -13, 18 oktober -13+ 18 oktober, 26 oktober -13 och 1 november -13. I november skrev A-LL också under vinjetten Perspektiv: ”Alla dessa problem har människorättsorganisationer rapporterat om under en längre tid. Själv har jag upprepade gånger bevittnat dem under mina besök i Georgien. Men varken EU eller Sverige har ägnat dem någon större uppmärksamhet. Det är i själva verket oerhört förbryllande.”
Eller också är det inte förbryllande. Det är bra politik och geopolitik att minska Rysslands inflytande i Georgien och överallt, och bra att ha Ryssland som fiende.
Wag the dog, hette bestämt filmen där en yttre fiende skapas när intresset för inre problem måste avledas.
Ett annat sätt att avleda intresse från interna problem är att tillåta skapandet av interna ”fiender” och släppa lös aggressiva nationalister.
Jag har förtroende för Anna-Lena Laurén, liksom för Arkadij Babtjenko.
Men jag måste erkänna att jag inte är helt övertygad om att den ryska tant som skällde ut en ung svenska på metron i Moskva när hon inte gav tanten sin sittplats, gjorde det för att tanten var rasist och för att svenskan enligt egen uppgift har mörkare hudfärg.
Tanten kanske var trött i benen och van vid att unga reser sig för äldre.
Det är något okänt på svenska bussar och tåg, men i S:t Petersburgs metro reste sig alltid unga för äldre. För mig reste sig en kvinna i 35-40-årsåldern. Det tyckte jag kanske var att ta i, men i ljuset av detta förväntas förmodligen en 24-åring, oavsett hudfärg, resa sig för en tant.
”Unga människor är intresserade av ätstörningar, gamla människor av historia. Genom att kombinera olika ämnen blir romanen intressant för olika grupper.”
Sade Sofi Oksanen som kom till stadsbiblioteket i Uppsala en fredagkväll i november och talade om sitt författarskap.
Ätstörningarna är en viktig del av hennes roman Stalins kossor, och det är också Estlands historia från andra världskriget och framåt. Hur ockupationen påverkade människor, om längtan ut ur Sovjetunionen och längtan efter västvaror. Men också om livet utanför, i Finland, om fördomar och om besöken till det gamla landet och hos dem som var kvar där.
Oksanen är med sina kombinationer av ämnen en författare som överraskar. Utrensningen handlar om trafficking, och om Estlands historia från andra världskriget och framåt.
När duvorna försvann handlar om propaganda och om Estlands historia från andra världskriget och framåt, förklarade Oksanen.
Om hur en människa kan ljuga ihop en livshistoria och klara det för att människor vill tro.
Men också om hur ordval påverkar innehåll, och om hur ett sovjetiskt språk, av överheten rekommenderade ord för att beskriva händelser och företeelser, under ockupationen försökte skapa en verklighet som var avlägsen från den verklighet människor i Estland levde i.
Böckerna är det sätt Sofi Oksanen valt för att sätta Estland, och Baltikum, på Europas karta igen:
”Små nationer har svårt att göra sina röster hörda”, sade hon.
Och ja, hon är en politisk skribent. ”Ord är alltid politiska, vad som sägs eller skrivs, orden man väljer, och hur de sätts samman. Vi har en skyldighet att påminna om hur viktig yttrandefriheten och försvaret av mänskliga rättigheter är.”
Sofi Oksanens böcker är inte bara ”bra”. De är bildande. De är inte endimensionella. De är välgörande för mig, gamla människa, och det skulle förvåna mig om de inte är lika välgörande för unga.
Men när vi läser om propaganda kan det vara bra att komma ihåg att propaganda inte är något som fanns i Sovjetunionen.
Det är något som finns runt omkring oss, hela tiden, överallt.
”Ord är alltid politiska”.
Vem är frihetskämpe och vem är upprorsman, är man drabbad av arbetslöshet och sjukdom eller av utanförskap, vilken valfrihet har den fattige?
MUF, LUF, CUF och SSU vill bojkotta vinter-OS i Sotji 2014 med de famösa ryska antigaylagarna som motivering. KDU är däremot inte för en bojkott. Det framkom när samtliga partiers ungdomsförbund debatterade i Uppsala en kväll i oktober.
Varför KDU inte ville bojkotta spelen framgår inte av referatet, inte heller hur Sverigedemokraternas eller Vänsterpartiets ungdomsförbund ställde sig.
Det är hedervärt att vilja bojkotta OS som ett stöd för hbtq-personers mänskliga rättigheter i Ryssland. Om det skulle vara effektivt är en annan sak. Moderpartierna har inte uttalat sig för en bojkott.
IOK anser inte att de ryska lagarna bryter mot det olympiska förbudet mot diskriminering.
Jag vet inte hur många som är förvånade över IOK:s inställning.
Vad jag skulle vilja veta är vilka av de politiska ungdomsförbunden som också vill bojkotta fotbolls-VM i Brasilien sommaren 2014, som en protest mot eländiga arbetsförhållanden för dem som bygger arenor och andra anläggningar inför fotbollsfesten där?
Eller kanske sommar-OS i Brasilien 2016?
Jag skulle också vilja veta vilka ungdomsförbund som kan tänka sig att bojkotta fotbolls-VM i Doha, Qatar, 2022, där hundratals arbetare från bland annat Nepal arbetar under förhållanden som närmast är att likna vid slaveri, för att göra färdigt de byggnader och anläggningar som skapas för VM?
Enligt en stiftelse med säte i Australien, Walk Free, lever 30 miljoner människor runt om i världen i slaveri. I begreppet inkluderar stiftelsen då tvångsäktenskap, skuldslaveri, människohandel och tvångsarbete. Flest slavar finns enligt stiftelsen i Indien, men högst andel slavar har Mauretanien, fyra procent av befolkningen ska där leva under slavliknande förhållanden.
Förvånande för en svensk är att det enligt WFF:s beräkningar finns 1200-1300 personer i Sverige som lever under slavliknande förhållanden.
Om WFF och slaveri skrev Metro 18 oktober 2013.
En rapport från EU-parlamentets särskilda utskott för organiserad brottslighet har uppgett att 880 000 människor lever under slavliknande förhållanden inom EU. En tredjedel av dessa är sexslavar och resten slavar inom jordbruksnäringar enligt rapporten som gör uppskattningen att den organiserade brottsligheten tjänar över 200 miljarder kronor årligen på människohandel.
Om detta rapporterade SvD:s EU-korrespondent i Bryssel, Teresa Küchler, 19 oktober 2013.
Ungdomsförbunden hade kanske inte tillfälle att kommentera mänskliga rättigheter i relation till arbetsförhållanden, människohandel och slaveri i världen, EU eller Sverige under debatten i Uppsala. Men det finns tid för fler debatter och egna utspel innan fotbolls-VM sparkar i gång.
Och skulle det bli annat än idrottsbojkotter med hänvisning till mänskliga rättigheter att tänka på fram till höstens val, så arrangerar Ryssland fotbolls-VM 2018. Det är också ett valår.
Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare dog 17 september 1961. Planet som skulle ta honom från Leopoldville till Ndola i dåvarande Nord-Rhodesia störtade strax före landning.
Vad som orsakade kraschen har diskuterats och utretts sedan dess. Enligt Mikael Holmström, försvarspolitisk reporter i SvD, har NSA, National Security Agency, USA:s signalspaningsorganisation, information som skulle kunna ge svar på om Hammarskjölds plan sköts ned eller vad som annars kan ha orsakat katatstrofen där 16 personer omkom, åtta av dem svenskar.
USA hade ett signalspaningsplan på flygplatsen i Ndola natten när Hammarskjölds plan störtade, och en amerikansk avlyssningsstation på Cypern ska ha inspelningar som rör kraschen.
NSA har tillstått att det finns två dokument som svarar mot de beskrivningar som en internationell juristkommission ställt med anledning av katatstrofen 1961, men vägrat lämna ut dem med hänvisning till att dokumenten är ”top secret”.
Så, NSA har material om något som är verkligt viktigt, inte bara för Sverige därför att Dag Hammarskjöld var svensk, utan för hela världssamfundet, det samfund som FN ska verka och vara ett organ för.
Vad tjänar amerikanska NSA på att tiga om detta? Vilka tjänster och gentjänster handlar det om? Mer än femtio år efter flygkraschen?
Detta bygger på en artikel i SvD 10 september 2013, skriven av Mikael Holmström.
Claes Ljungh har rivit sitt förråd på Alören. Så har Östhammars kommun till sist fått rätt, förrådet störde det rörliga friluftslivet.
Samtidigt får en fastighetsägare i Rörhamn, Öregrund tillstånd att bygga ett uthus med gästrum och toalett, i enlighet med kommunalt bygglov som nu också bifallits av mark- och miljööverdomstolen i Nacka.
Bygglovet för uthuset med gästrum och toalett hade överklagats av grannar som ansåg att byggnationen skulle skymma havsutsikten för dem, och dessutom strida mot detaljplanen.
Men kommunen hade gjort ett plantillägg så att ”uthus och garage” fick byggas på kryssmarkerad mark, och gett bygglov. Ett bygglov som nu alltså bekräftats av överdomstolen.
Alören ligger utanför detaljplan, och inga grannar finns som kan störas, men där gick det inte an att uppföra ett förråd utan el, vatten och avlopp.
Nu är förrådet borta, och vi får hoppas att allmänheten till slut kan bana sig väg genom vassen till stenarna som tjänar som landsstigningsplats, och fröjda sig åt att det rörliga friluftslivet äntligen slipper generas av Claes Ljunghs förrådsbyggnad innanför öns trädridå varifrån det vasstäckta sundet som skiljer Alören från grannön anas genom stammar.
Nej, det blev inte två kvinnor som rapporterade om Ladies night.
Det blev en kvinnlig reporter och manlig fotograf. De flesta bilderna var på kvinnor, kvinnor vid bord och vid kravallstaket som tittade på män. Och bild av män på scen. Intervjuade kvinnor tyckte det var skönt att umgås utan män, ”ingen köttmarknad”.
Skönt att fotografen slapp in – men han var ju också en ”working man”, som de på scenen.
Det har uppstått en debatt om Ladies night. Å ena sidan Arbetarbladets nöjesredaktion som inte bevakar evenemanget i Gävle av skäl som listas i tolv punkter. Å andra sidan UNT.
Den första Arbetarblad-punkten är ”För att alla inte är välkomna i publiken”. Läs Sofia Juvels blogg här.
(Ladies night är en show med enbart män på scenen, enbart kvinnor i publiken)
UNT:s nöjesredaktör Jens Pettersson har gått i bräschen för en annan syn på Ladies night, och skriver att ”Bara för att man som redaktör råkar ogilla något bör man väl inte stänga dörren till debatten? Tänk om nyhetsredaktörerna vid skrivbordet intill skulle bestämma sig för att vi inte ska skriva om Sverigedemokraterna för att hen inte gillar deras politik?”
Men hallå? Det var väl just så det var innan SD kom in i riksdag och fullmäktigen? Många tidningar avstod från att publicera SD-inlägg och bevaka deras möten just med hänvisning till att deras politik ogillades. När de nu är representerade i folkvalda församlingar så går det inte längre (jo, det går förstås, men det skulle se för illa ut. Det går ju att hålla dem kort i form av mediautrymme, men det drabbar flera småpartier om de inte är del av block/allians).
Och stänga dörren till debatten? Vilken debatt? Debatten uppstod först när Arbetarbladet offentliggjort varför nöjesredaktionen inte tänkte bevista showen.
Nu har Karin Andersson, Kajjan, frilansmedarbetare med egen blogg som nyss haft en intressant debattråd där om feminism och vad feminism betyder, skrivit en kommentar i UNT där hon bringar reda i begreppet sexism, och vad utpekanden av stora grupper (ex tjejer) som homogena, ”alla tjejer gillar …” innebär.
Och hallå igen! Om man byter ut kategorin ”män” som ovälkomna i publiken till Ladies night, mot ”romer” hur ser det ut då? Eller ”judar”?
Hallå för tredje gången! Visst väljer nöjesredaktionen på UNT vilka evenemang som bevakas. Skälen varför något väljs bort brukar dock inte redovisas som Arbetarbladet gjorde. Tidsbrist anges sannolikt oftast vara orsak. Och säkert väljer också Arbetarbladet bort flera evenemang än Ladies night.
Ett annat sätt än Ladies night, en tjejkväll med bara män på scen, att vända på roller (den manliga motsvarigheten påpekar någon i en debattråd är porrklubbar. Men där är väl inte kvinnor förbjudna att gå in, eller?) har UNT:s Leva-redaktör Lotta Frithiof berättat om.
Genusfotografen Tomas Gunnarsson visade ett antal av sina bilder vid en föreläsning i Uppsala, några av bilderna publicerades tillsammans med Lottas text i UNT. De visar manliga egenföretagare presenterade på bild på det sätt som kvinnor brukar fotograferas. Det är hejdlöst, inte minst miniintervjuerna i bildtexterna.
”Hans drivkraft är att låta folk slippa de bojor som könsstereotypern låser in oss i ”, skriver Lotta Frithiof.
Jag rekommenderar såväl reportaget som bilderna. De publicerades söndagen 13 oktober 2013. Här är länk till artikel och bildspel.
Det blir intressant att se om UNT skickar manlig fotograf och manlig reporter till Ladies night, och om de i så fall släpps in. Eller kanske två reportrar, en man och en kvinna?
EU-kommissionen stämmer Sverige inför EU-domstolen.
Sverige vägrar följa EU:s momsregler när det gäller att ta bort moms på frimärken och posttjänster. EU:s inställning är att grundläggande samhällstjänster ska vara momsfri.
Det tycker inte Sveriges alliansregering. Den tycker att ett momsbefriat Posten AB skulle få en konkurrensfördel jämfört med privata post- och pakettjänster.
Inom e-handeln tror företagare att momsbefriade paket skulle öka deras näringsgren.
Skillnaden mellan Posten AB och privata bolag är måhända syftet. Privata bolag ska generera vinster som delas ut till ägarna. Posten AB ska tillhandahålla infrastruktur, samhällstjänster. Posten AB är visserligen också ett bolag, med vinstkrav, men ännu med delsyfte att leverera posttjänster över (merparten av) Sverige.
Studio 1 i SR P1, meddelade nyheten om att Sverige stäms av EU-kommissionen torsdagen 21 november 2013.
Europarådet genom Europeiska kommittén för sociala rättigheter har givit svenska fackföreningar rätt i att regeringen inskränkt strejkrätten i en lagstiftning införd 2010 som en följd av det så kallade Lavalfallet 2004. Lagändringen innebär att försvårande av strejker för att försvara utländska arbetares rättigheter anser LO och TCO. I ett pressmeddelande har facken skrivt att ”Den svenska regeringen är nu skyldig att återkomma till kommittén med en rapport om vilka åtgärder den vidtagit för att uppfylla kommitténs rekommendationer.”
Detta redogjorde SvD Näringsliv för torsdagen 21 november 2013, sid 04 (ligger inte på nätet)
EU-kommissionen kan inom kort ställa Sverige inför Europadomstolen.
Frågan gäller brott mot visstidsdirektivet. TCO har drivit frågan om visstidsanställningar efter att ha gjort en undersökning som visade att 65 000 personer varit visstidsanställda hos samma arbetsgivare fem år eller längre.
EU-kommissionen har redan kritiserat svenska regler som gör det möjligt att stapla visstidsanställningar på varandra utan att det leder till fast anställning (ut-lasade i stället för in-lasade har journalister blivit ända sedan las infördes, men då har resultatet blivit las-karuseller mellan olika redaktioner, inte visstider på samma redaktion).
Statssekreterare Katarina Areskoug, hos Fredrik Reinfeldt, har skrivit till stabschefen Johannes Leitenberger, hos José Manuel Barroso, och meddelat att Arbetsmarknadsdepartementet ska göra en grundlig analys av frågan (ännu en, två utredningar har redan gjorts på departementet).
Mejlet skickades till Leitenberger för två månader sedan. Svaret har hemligstämplats, med hänvisning till att uppgifter i det kan störa ”Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skada landet om uppgifterna röjs”.
SvD Näringsliv redogjorde utförligt även för detta torsdagen 21 november 2013.
Hemligstämplen på svarsmejlet leder mig osökt vidare till dagens riksdagsbeslut, där en överväldigande majoritet beslutade att utöka sekretessbestämmelserna till att omfatta uppgifter som kommer till svenska från utländska myndigheter om det kan antas att offentlighet skulle försämra Sveriges möjligheter i samarbeten med andra länder. MP-röstade emot den nya sekretessen, liksom V, med undantag av en V-ledamot.
Beslutet ska inte ”påverka Sveriges höga ambitionsnivå vad gäller offentlighetsprincipen” betonar alliansregeringen, och förmodligen även (S).
Men ambitonsnivån har sänkts betydligt genom beslutet, den höga ambitionsnivån är en schimär, och i detta fall är det inget fel på följsamheten.
Konsitutionsutskottet konstaterade redan i fjol att regeringen Reinfeldt sedan 2009 infört 69 ändringar i offentlighets- och sekretesslagen som innebär att insynen i politikers och myndigheters arbete begränsats.
Regeringen har lagt ett förslag om en ny lag om utlandsspioneri, betänkandet har rubriken ”Spioneri och annan olovlig underrättelseverksamhet”. Ökat skydd för uppgifter om insatser sägs vara syftet med lagen, som också skulle medföra ändringar i tryckfrihets- och yttrandefrihetslagen, en grundlag. Förändringen skulle medföra att meddelarfriheten tas bort för den som lämnar uppgifter som skulle kunna skada militära insatser, eller uppgifter om missförhållanden.
Många remissinstanser har kritiserat förslaget, Justitiekanslern, SR, SVT och Advokatsamfundet ingår bland dem.
Är det någon som inte tänker ”Chelsea Manning” och ”Edward Snowden”?
Ska vi tänka en stund på vilka straffsatser som kan bli aktuella vid en dom för ”spioneri” och ”olovlig underrättelseverksamhet” om insatser? För den som lämnat uppgifter, och för den som publicerar dem.
Sannerligen, vi går mot ett större mörker i mer än en bemärkelse.