Cluj är Rumäniens till storleken andra stad med drygt 300 000 invånare, universitet med bland annat medicinska och tekniska utbildningar, och fler kyrkor av olika kristna inriktningar än vad som rimligen borde behövas.
Men Cluj (jo, det uttalas ”kloosj”, med tonande sje-ljud), är också en stad som varit rumänsk i bara ett knappt sekel – från ca år 900 till 1919 var den ungersk. På kyrkogårdarna finns gravvårdarna som minner om den ungerska tiden. Men också om tidens gång.
Vid romersk-katolska Calvaria-kyrkan i Monastur lutar den gamla ungerska gravstenen mot förvuxna träd.
Rumänien bildades som land av Moldova och Valakiet så sent som 1862. Länge var de delar av det osmanska väldet och därefter fram till 1919 en del av habsburgarnas Österrike-Ungern. Från 106 till 271 e Kr, var Cluj en utpost i det romerska riket. Sedan 2008 går det att se rester av en romersk byggnad som grävts fram och sedan täckts av glas på Piata Unirii, det centrala torget i Cluj. Romarna kallade bosättningen Napoca.
På torget finns också den monumentala romersk-katolska katedralen som började byggas i slutet av 1300-talet. Det var också seklet då Cluj fick stadsrättigheter. Katedralen har genom århundrandena tagits i anspråk av lutheraner, av kalvinister, av unitarianer och också av grekisk-katoliker innan den romersk-katolska kyrkan återfick den 1716.
De olika trosinriktningarna speglar Cluj-Napocas och den region staden ligger i, Transsylvanien, stormiga historia. Så gör även dubbelnamnet. Napoca lades till på 1960-talet under Ceausescus regim som ett sätt att befästa regionens tillhörighet till Rumänien.
Genom århundrandena har staden fortsatt att vara viktig som handelscentrum, och att så var fallet syns inte minst på de palats som fortfarande finns kvar vid Piata Unirii och i kvarteren runt omkring. Uppförda av inflytelserika familjer i omgångar från 1400-talet och framåt har de flesta inbyggda gårdar som nås genom gångar från fronthuset mot gatan. De anges fortfarande som sevärda i guideböcker, och sevärda är de, om än inte i flera fall för att de fortfarande lyser med den glans de en gång haft. Tvärtom är träportarna prydda med smidesjärn nu skeva och i uppenbart behov av renovering. Putsen har rasat från väggarna, och innergårdarnas tillstånd är inte bättre, men husen används för boende och butiker.
Att byggnader ser små och skruffiga ut i nutid hindrar inte att de har en spännande historia. Casa Filstich-Kemeny vid Piata Unirii är en sådan. Den byggdes redan på 1400-talet men togs över av familjen Filstich i slutet av 1500-talet. Där bodde i början av 1600-talet en kvinna som Cluj-borna ansåg vara vampyr. Osedvanligt vacker, flera gånger gift och uppenbarligen alltid utsatt för skvaller kallades hon enligt guideboken ”The bloody whore of the devil”. Även nu går man snabbt förbi huset på trottoaren, men inte av rädsla för vampyrer utan av oro för att puts eller rent av delar av balkongen ovanför portgången ska falla ned över ens huvud.
Ett undantag från förfallet är den grekisk-katolske biskopens hus på Motilor där inte bara biskopen bor, där finns också administrationslokaler och rum och seminarierum för grekisk-katolska teologistudenter. Byggnaden är vackert renoverad, väggarna glänser välputsat vita, balustraderna är hela och lackade och alla dörrar hänger raka.
Den grekisk-katolska kyrkan är en minoritetskyrka i Rumänien där det absoluta flertalet tillhör den rumänsk-ortodoxa kyrkan, men trots det har den inte bara renoverat biskopens och teologistudenternas byggnad. En ny katedral är också under uppförande vid Piata Cipariu.
Intill byggarbetsplatsen där väggarna och kupolen redan är på plats ligger Skräddarnas torn, det enda av de en gång sexton torn som finns kvar tillsammans med en del av den ursprungliga stadsmuren uppförd på 1400-talet. Tornet har renoverats och används som centrum för Urban Culture, med utställningar och evenemang. Muren går fortfarande att gå ut på från tornet, men trappan som ännu finns kvar på det som var murens insida rekommenderas definitivt inte.
Det etnografiska museet med intressanta utställningar, inte minst av textilier och vackra folkdräkter från olika delar av Transsylvanien, är också ett exempel på en väl renoverad byggnad i Cluj-Napocas centrum. Där finns också Casa Matthias Corvin, och Banffy-palatset som nu är konstmuseum.
Cluj har också nyare, vackra byggnader. Det stora universitetsbiblioteket till exempel. Och det som tidigare var kasino, under en period var konstfakultet och nu är restaurang och konferenscentrum vid dammen i Centralparken. Nya är också sportpalatsen, funktionella om än kanske inte vackra.
Vid den östra ingången till Centralparken finns ett stort monument till minne av striden mot kommunismen. Undanskymt i en liten namnlös park bakom Piata Muzeului ett litet monument till minne av de 18 000 judar, män, kvinnor och barn, som deporterades från Cluj till Auschwitz i april-maj 1944.
Cluj-Napoca är en stor stad. Det är en stad i ett land märkt av decenniers vanstyre under kommunisttiden, det är en stad som fortfarande präglas av detta vanstyre men som bland annat med hjälp av EU -stöd försöker förbättra sin infrastruktur. Det är också ett land präglat av korruption. För bara några år sedan skrev svenska tidningar om hur läkarstudenter kunde muta och fuska sig till godkända resultat på tentor.
Det är ett land och en stad präglad av arbetslöshet, och arbetskraftutvandring. Det är inte en slump att Wizz Air, ett ungerskt flygbolag, har direktflyg mellan Cluj och Malmö, och till ett flertal andra städer i Väst- och Östeuropa. Det är måhända signifikativt att när planet från Malmö landat i Cluj-Napoca och passagerarna väntar på sina väskor vid det band där skärmen ovanför säger ”Malmo”, så kommer väskorna på bandet intill där skärmen säger ”Heraklion”.
Det är en stad som inte präglas av gathundar, som Bukarest, och inte heller av romska tiggare även om de finns.
Det är också en stad där föreningen Phiren Amenca finns, en volontärorganisation som verkar för dialog mellan romer och icke-romer (Roma-Gadje Dialogue Through Service).
Det är en stad med vänliga, hjälpsamma invånare, en stad med joggare, bilister och cyklister, med killar och tjejer klädda som killar och tjejer i vilken annan europeisk stad som helst, en stad med kvartersbutiker och stora shoppingcenter. Det är en stad med gigantiska grönsaksmarknader där odlare från landsbygden runt omkring säljer sina produkter, och små affärer där gårdsproducerade ostar säljs. Men där det vid ingången också sitter en liten gumma med en enda korg med trädgårdsblommor, och bredvid henne en man med några buntar lavendelblommor till salu.
Det är en stad dit busslaster av ungerska turister kommer för att se den stad som fram till 1919 kallades Kolozva’r, och där gravplatserna är fyllda av stenar med ungerska namn.
Det är också en stad där bilden av forna östländer nu präglad av religiositet får sig en törn.
Mellan 1947 och 1990 var Rumänien en del av östblocket. Landet blev medlem av NATO 2004 och av EU 2007.
2014 placerade Transparency International Rumänien på plats 69 av 175 länder i korruptionsindexet.
2015 placerade Reportrar utan gränser landet på plats 52 av 173 vad gäller pressfrihet.
I november 2014 rapporterade rumänska medier och TT att landets högste åklagare för organiserad brottslighet och terrorbrott gripits misstänkt för korruption. Finansminstern har avgått och erkänt korruption, en tidigare borgmästare i Bukarest har dömts för att ha sålt kommunal mark till underpris. Premiärminister Ponta avgick förra månaden eftersom han är föremål för en polisutredning om kriminalitet, Dragnea som utsetts efterträda honom har tidigare dömts för valfusk.
Nyss skrev EU Observer om att 11 000 kvadratmeter mark värderad till 3,9 miljoner euro i Bukarest ställts gratis till förfogande för uppförande av en gigantisk moské som ska byggas med pengar från Turkiet. Det finns muslimer i Rumänien, men de flesta av dem bor i Constanta vid Svarta Havet.
Det finns mycket som Rumänien och rumäner, oavsett religion och etnicitet, behöver. En stor moské förefaller inte vara det mest nödvändiga, och inte heller att mark för ändamålet ges bort utan ersättning. Det är inte organisationer som Hjärta till Hjärta och Liv och Ljus i Rumänien eller Crossroads i Sverige, och inte heller EU som kan lösa Rumäniens problem, det är rumänska politiker, myndigheter och medborgare.
Då kommer kanske den rumänske gentlemannen i en datorbutik på Ernst Reuter Platz i Berlin som Lotta Lundberg skrev om i SvD 11 maj, Svenska kyrkans it-chef och den polyglotta it-supporten i Lund som Ateas magasin Tomorrow skrev om i sitt juninummer, att överväga att flytta tillbaka. Inte för att de är ovälkomna i Tyskland och Sverige, eller för att de inte behövs här, tvärtom. Men för att de behövs där, i landet som är drygt hälften så stort som Sverige men med dubbelt så stor befolkning, och ser att möjligheterna att leva och utvecklas där är lika bra eller bättre.
