Nedan följer historien om några dagars resa i Bergslagen i augusti 2014. På spaning efter Engelbrekt, ”then litsla man” som han beskrevs av biskop Thomas.
Engelbrekt Engelbrektsson, upprorsledare, frihetskämpe, hjälte, bergsman, dalkarl … eller hur är det med det där sista nu egentligen. Norberg ligger väl inte i Dalarna?
Nej minsann, inte nu längre i varje fall. Annorlunda var det under medeltiden då Norbergs och Skinnskattebergs bergslag hörde till Dalarna, och så fortsatte det till 1647 då länsgränsen ändrades och Norberg hamnade i Västmanlands län.
Och Norberg förresten, vad har Norberg med Engelbrekt att göra?
En hel del anser Norberg, med hänvisning till att hans farfar gav namn åt Ängelsberg.
Men Ängelsberg ligger ju i Fagersta kommun?
Och enligt historiska källor ska Engelbrekt varit hemma från Kopparberget?
Kopparberg finns fortfarande, i Ljusnarsbergs kommun, Örebro län.
Men koppar var och är fortfarande kännetecken för Falun, Kopparbergs län, numera Dalarnas län.
Det är så där med Bergslagen, och med Engelbrekt. Gränserna är oprecisa och likadant är det med Engelbrekts hemort och liv före upproret.
Bergsman var han ändå, lågfrälse och ”litsla”, enligt biskop Thomas Frihetsvisa.
I stort sett är det allt man vet om hans person.
Om upproret och att Borganäs brändes i juni 1434, om Arboga möte, Örebro slott och Göksholm, om fogdevälde och Jösse Eriksson i Västerås vet man något mera.
Västerut till Jösses borg
Att en Engelbrektsresa med utgångspunkt i Enköping går västerut med Västerås som första stopp bör inte förvåna. Men däremot att frihetskämpen i stort sett lyser med sin frånvaro.
Där finns en bostadsrättsförening som bär hans namn, logen Engelbrekt i Vasa Orden av Amerika och, i likhet med 32 andra städer och samhällen runt om i Sverige, en Engelbrektsgata numrerad 1 till 21.
Där finns också en rejäl Engelbrektsplan där det enda som minner om bergsmannen är namnet.
Turistinformation med anknytning till fogden och bergsmannen lyser helt med sin frånvaro, och om där finns en skulptur eller plakett någonstans är den inte lätt att hitta.
Den som händelsevis fått ögonen på Helge Törnros lilla bok Faxehusfejden – fogdevälde och bonderesning (Nutidsböckerna Albert Bonniers förlag, Juniorböckerna, 1965) får veta att fogden Jösse Eriksson däremot finns i trärelief på en korstol i domkyrkan. ”Jösse Eriksson skänkte stora summor till kyrkan för sin själs frälsning. I kyrkan avbildades han på detta sätt, elegant och from, försänkt i innerlig bön.” skriver Törnros i bildtexten (s. 38).
Domkyrkan var stängd och låst dagen min Engelbrektsresa startade. Lika bra det. Med en frihetskämpe som ledstjärna skulle en innerlig fogde i domkyrkan inte ha gjort någon lycka.
Om fogdens skänker till kyrkan gjorde något för hans själs frälsning fick han sannolikt snabbare besked om än han tänkt sig. Efter att ha tvingats bort från Västerås och fogdeskapet 1434 reste han till Danmark, men kom tillbaka till Vadstena kloster efter mordet på Engelbrekt. Där greps han av uppretade bönder och fördes till Motala ting där domen löd:
ath han skuldhe fran hwdhit ga
ther huggo the thz aff vthan flärd
medh en ixe the skötto ey swerdh
the lagdho hans halsben pa en stok
och huggo swa hwdit fran hans krop
Karlskrönikan, citerad i Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%B6sse_Eriksson
Jösse Eriksson som ”påstås ha gjort sig synnerligen illa känd genom sin hårdhet och snikenhet” (Wikipedia igen) begrovs i klostrets kyrka, och gravstenen ska finnas kvar där. Vilket kan vara värt att komma ihåg när resan når Örebro.
Vidare västerut, till Arboga
Arboga har bättre reda på sin historia, och även om Arboga möte i januari 1435 inte var Sveriges första riksdag, så firades det 500-årsjubileum för denna 1935. En aning förhastat visade det sig när historiker sagt sitt om vad som skiljer ett riksmöte som det i Arboga från en riksdag, oavsett man tänker på ståndsriksdag eller en i modern mening demokratiskt vald församling.
Riksdag eller inte så har Arboga inte bara en gata utan också en staty på Järntorget invid Heliga Trefaldighetskyrkan. Carl Eldh (född i Söderskogen, Film socken, Östhammars kommun, se där, ”lokal anknytning”) fick uppdraget att göra skulpturen som visar en kraftfull man med höger arm utsträckt med knuten näve, och vänster hand hållande ett stort svärd.
Vid riksmötet 1435 utsågs Engelbrekt till rikshövitsman, vilket motsvarade överbefälhavare. Att bergsmannen blev ÖB skulle ha varit otänkbart i alla lägen utom det som då rådde, med en lång rad av militära framgångar där fogdeborgar bränts (den första var Borgarnäs) eller överlämnats till Engelbrekt och hans befälhavare. Riksråden, aristokratin, hade också vid ett möte i Vadstena i augusti året innan funnit sig tvungna att ansluta sig till Engelbrekt och allmogeupproret.
Ett andra möte hölls i Arboga i januari 1436, då hade kungen, Erik av Pommern illa följt de överenskommelser som slutits i Stockholm under hösten – bönderna var långt ifrån nöjda, och aristokratin, riksråden, knappast heller. De senare lugnades efter ett möte i Stockholm i februari då Karl Knutsson Bonde av dem nästan enigt utsågs till rikshövitsman. Missnöjet från allmoge och köpmän var dock så stort att Engelbrekt gavs delat rikshövitsmannaskap innan han drog söderut på ännu en militär kampanj.
Turerna i möten och fälttåg är många. Jag har läst på Wikipedia, sökord Engelbrektsupproret och Engelbrekt Engelbrektsson, men också Vilhelm Moberg Min svenska historia berättad för folket, Från Engelbrekt till och med Dacke, P A Norstedt & Söner 1971. Dick Harrison Uppror och Allianser, politiskt våld i 1400-talets svenska bondesamhälle Historiska media 2004, Carl Grimberg Sveriges historia för folkskolan, tiden t o m 1660, P A Norstedt & Söner 1939, och C Georg Starbäck Engelbrekt Engelbrektsson, Beijers bokförlag, Stockholm 1907.
(Om den sistnämnda kan sägas att romanen först gavs 1868-69. Åldern märks, och kräver sin läsare. På tredje försöket tog jag mig förbi de goda beskrivna som ”stolts jungfru” och ”högväxt och skulderbred ung man”, att skilja från de onda, mannen vars ”ögon lyste af en hemsk och giftig glans”. Den senare tillika ”utländning”. Gammal stavning vänjer man sig vid, men personbeskrivningarna …! Det ska ändå sägas att onda och goda finns bland såväl svenskar som ”utländningar”.)
Naturligtvis har fackhistoriker skrivit om medeltiden. Erik Lönnroth, Herman Schück, Lars-Olof Larsson och redan nämnde Dick Harrison är några av dem. Det står var och en fritt att söka och läsa, och också att vara betydligt mera vetenskapligt inriktad än jag varit. Min början var ett sönderläst och ofullständigt exemplar av Starbäck.
En oväntad bonus under besöket i Arboga var Robotmuseet. Dörren stod öppen, och jag gick in. Lika fascinerande som jag var av tyska V1, sjö- och kustrobotar, jakt- och trådstyrda robotar, simulatorer och STRIL-utrustning, lika förvånade var medlemmarna i Robothistoriska föreningen i Arboga som trodde att museet var stängt.
Vi kom väl överens, jag fick se mig omkring, och t o m provsitta den autentiska cockpiten till J35B Draken.
Robotmuseet ligger på Glasbruksgatan en knapp kilometer från centrum – det är svårt att missa eftersom det står en Drake utanför. Öppettiderna är bäst att kolla på nätet – museet drivs ideellt, har drygt 160 medlemmar och omkring 1500 besökare årligen. Hemsida: www.robotmuseum.se
En oväntad upplevelse gav Den lyckliga Arbogafilosofen vid Centrumleden, skulptur av Richard Brixel 2005.
Den vill ”ge en sprittande känsla av glädje
Tankens geniala språng och uppsluppenhet
En vild kompis mitt i stadens pulserande liv”
Och jo.
Det gör den.
Är den.
Väldigt annorlunda uttryck än Eldhs Engelbrekt.
Har den.
Nästa stopp: Örebro
Wadköping och industriminnen av skor och kex får ursäkta, en Engelbrektresa tarvar Engelbrekt, och han både finns och inte finns.
Samlarförening, kvarterskrog, skola, restaurang, scoutkår och rotaryklubb. En lång gata förstås numrerad från 1 till 76 (det du, Västerås!).
Och så en rejäl skulptur på Stortorget förstås, gjord av Carl Gustaf Qvarnström och rest 1865. På ett rejält fundament står inte bara Engelbrekt utan även en inskription där han benämns ”den trofaste försvararen av Sveriges frihet”.
I Stortorgets västra ände står S:t Nikolai kyrka med anor från 1200-talet. Där begravdes Engelbrekt 1436. Men graven är borta, vart den tagit vägen vet ingen. Möjligen försvann den redan på 1500-talet som ett led i avskaffandet av helgondyrkan efter reformationen..
Där finns ändå ett engelbrektskt sidokapell med familjens vapensköld i 
taket, och några minnestavlor i ett hörn.
Vad som finns i slottet, om något, framgår inte av Visit Örebros hemsida, men att det som då hette Örebro hus intogs av upprorsledaren och hans styrkor 1434, och att han under tiden fram till sin död residerade där är klart. Residerade, i den mån han hann residera mellan fälttåg och möten med aristokrater där Erik av Pommern ibland men oftast inte, deltog.
Lunch i Svampen, maten var inte oförglömlig men utsikten fin.
Färden gick vidare till Kumla Hotell, incheckning och därefter riksväg 52 österut mot Göksholm, sista anhalten för Engelbrekt men inte för resan.
Holmen i Hjälmaren
Från Örebro hus reste i maj 1436 Engelbrekt med båt mot Stockholm och ännu ett riksmöte, alltför sjuk för att kunna rida.
Efter en dagsresa slog sällskapet läger på en holme nära Göksholm där Magnus Bengtsson Natt och Dag överföll och med yxa slog ihjäl Engelbrekt.
Rikshövitsmannens skador beskrivs som att först tre av hans fingrar höggs av då han försökte värja sig med en av de krycka han behövde för att alls kunna ta sig fram då han i god tro hälsade Bengtsson välkommen till lägerplatsen. Nästa hugg träffade i ryggen, och banehugget klöv hans skalle. Bengtssons hejdukar fyllde därefter på med ett antal pilar i hans kropp. Engelbrekts resesällskap, inklusive hustrun, togs till fånga och fördes till Göksholm, släkten Natt och Dags näraliggande slott. Någon kunde varsko bönder som hämtade Engelbrekts kropp och förde den till Mellösa kyrka.
En i sanning dramatisk historia om mord och svek som inte bara Georg Starbäck tar till vara effekterna av. Vilhelm Moberg skrev om ”ett illdåd av högsta klass”, om martyrdöd och om Engelbrektskrönikan som ”propaganda med en verkan som inte kan överskattas.”
Men Moberg vore inte Moberg om han inte mitt i dramatiken också talade om att tre holmar och två öar konkurrerar om att vara platsen för mordet på Engelbrekt. Västra och Östra Sundholmen gör Engelbrektsholmen platsen stridig, liksom öarna Valen och Norra Lindö. På 1400-talet var Engelbrektsholmen skild från fastlandet, såväl Engelbrekts sällskap som mördarens gäng kom med båt.
Nu tar man sig torrskodd om än delvis med hjälp av spänger till det som traditionellt utpekats som mordplatsen, Engelbrektsholmen. Där restes 1818 ett minnesmonument av Göksholms dåvarande ägare G M von Rehausen.
Likaså skulle Moberg inte vara Moberg om han inte också talade om att mördaren, Magnus Bengtsson Natt och Dag inte bara gick straffri för mordet, han fick skyddsbrev av riksmarsken Karl Knutsson och ”ostörd av rättsskipningen kunder mördaren fortsätta sin karriär … 1441 blev han slagen till riddare … 1451 (fick han) samma befattning som fadern innehaft: han utnämndes till lagman i Närke. Rikshövitsmannens mördare blev sålunda högste rättsvårdare inom just den lagsaga, där han sjutton år tidigare hade begått sitt grova brott.” (Moberg, ss 44-45).
Det är måhända inte konstigt att Vilhelm Moberg och många med honom genom århundraden upprörts över att mordet inte bara förblev ostraffat, det lönade sig.
Från riksvägen kommer man till Engelbrektsholmen via allt mindre vägar i ett allt vackrare landskap. Slottet står kvar och kan skymtas i förbifarten, och framkomligheten begränsas först vid sista delen av vägen till minnesplatsen. Varken monument eller bänkar är välhållna men informationstavla finns, och om än platsens historia är omstridd så gör vägen dit den väl värd ett besök.
Kumla konsthög
En knapp mil öster om Kumla ligger ett hundra meter högt ”himlaberg” bestående av 40 miljoner kubikmeter aska, rester från produktion av olja ur alunskiffer. Produktionen startades av helstatliga Svenska skifferoljeaktiebolaget 1940 av beredskapsskäl. Produktionen lades ned 1966, beredskapen skulle upprätthållas med hjälp av importerad olja i bergrum, i stället för med inhemsk produktion.
Det var i Kvarntorp skifferoljan producerades, och det är där den gigantiska askhögen som en poetiskt lagd person kallade himlaberg finns kvar. Nu är den inte längre ett rykande och stinkande helvete, bara bitvis står varningsskyltar uppsatta så att folk inte ska gå ned sig i kratrar som kan bildas i den, eller skadas av het rök.
Högen har också givit plats för konst, 25 stora konstverk av kända konstnärer finns uppställda på konsthögens topp. Ett av konstverken är en 427 steg och 200 meter hög trappa till toppen. För säkerhets skull är den försedd med fem viloplan. Olle Medin från Kumla gjorde Trappan 2005.
Peter Johansson gjorde en konstruktion i stål, Johansson (2006), och signerade så inte bara Sveriges största industriminne och Konst på hög med Sveriges vanligaste efternamn.Till höger skymtar Lars Vilks Arild (1998).
Konst på hög är värt en omväg, och man behöver inte gå Trappan, även om det förhöjer såväl upplevelse som puls. Det går att åka bil nästan ända upp till toppen och där finns inte bara konstverk, där finns också en kaffestuga. Kolla öppettider på www.kumla.se
Finnes större konstintresse så har Kumla också en konstvandring med vidhängande broschyr, Konst på stan, med 14 konstverk i centrala Kumla.
Engel-sberg och Ludvika
Bara namnet kan knyta Ängelsberg till Engelbrekt Engelbrektsson, men inte bara turistbroschyrer hävdar att hans farfar, immigrant från Tyskland med namnet Engliko, ägde en järngruva och en hytta vid det som innan det blev Engelsberg och numera Ängelsberg, hette Englikobenning.
Där finns en herrgård med två flyglar varav den östra kallas Engelbrektsflygeln. Där har aldrig rikshövitsmannen Engelbrekt satt sin fot, den byggdes i slutet av 1700-talet.De runda byggnaderna av slaggsten som står vid gaveln på varje flygel vid herrgården är bara de värda ett besök.
Världsarvet Engelsbergs bruk och Oljeön i sjön Åmänningen kan gott besökas även om man inte kan säga mer än att Engelbrekt sannolikt besökte sin farbror i Englikobenning.
Förutom bruksmiljöerna har Ängelsberg sedan 2003 en skulpturpark där varje år samtidskonst under ett tema visas.
Om Ängelsberg har namn och släktanknytning så har Ludvika inte ens det när det handlar om Engelbrekt. Var han där? Ja kanske. Att Ludvika ingår i Bergslagen är ändå givet, och det var bergsmän och bönder han samlade. Och Ludvika har som andra städer förstås en Engelbrektsgata med nummer från 1 till 30, en vårdcentral, en galleria och ett bibliotek som bär hans namn.
Biblioteket flyttade in i det som Ludvikahem höll på att bygga 2009 och som gick under arbetsnamnet ”Engelbrekts hörna”. 1500 kvadratmeter till biblioteket med utsikt över Väsman, en dryg handfull affärslokaler och tolv nya lägenheter rymdes i hörnan.
Annars måste erkännas att såväl Ängelsberg som Ludvika ur Engelbrektssynpunkt blev besvikelser.
Det hindrar inte att Hammarbacken i Ludvika, en gammal bruksmiljö med Sädesmagasinet som utställningslokal, och 
gårdsplan med plats för installation av annorlunda slag gjorde denna besökare glad.
Sen ordnades nattlogi på Rex Hotell på Engelbrektsgatan.
Konstig natur – Jätturn
Mot Jätturn! Äntligen Jätturn som mina scoutbröder fick åka på hajk till, men jag bara hörde historier om. Med Starbäck blev Jätturn åter aktuellt, den lilla sjön där stolts jungfrun, Agnes, höll på att bli bergtagen av otäcka busar men frälstes av den ståtlige Herman.
Såå, Jätturn spelar roll i historien om Engelbrekt också … alltså, till Jätturn!
Från Ludvika österut till Smedjebacken, via Jobsbo norrut förbi Getbo och Finngården, väster vid Pollackssund och så förbi Siksjösund och Stora Bråfall och vidare till … P-platsen, eljest tills den lilla vägen tar slut. Vägförbindelsen med riksväg 50 är inte längre kvar.
Naturligtvis regnade det den här dagen, och knotiga rötter och slippriga stigar gjorde vandringen lagom äventyrlig.
Naturreservatet är 50 hektar stort och omfattar de små sjöarna Jätturn och Vitturn. I norr gränsar det mot Sävsjön.
Branta stränder och hundraårig granskog med inslag av alm och lönn gör reservatet speciellt, men allra mest speciell är grottan i berget på Jätturns södra stand.
Starbäcks Agnes beskriver vad hon ser från andra stranden:
”Det var ett högt berg , när man såg det der nerifrån sjön, och det stupade brant ned och nederst vid sjökanten såg jag trenne hålor bredvid hvarandra. Jag höll stilla med båten, och hjertat klappade högt men jag kunde ej motstå begäret att ro framåt, äfven om trollen skulle velat bjuda mig till gästabud där inne.”
Nå, trollen tog inte Agnes, och inte heller tog de Engelbrekt, Sten Sture den äldre eller drottning Kristina som alla enligt traditionen ska ha varit till grottan.
Nu finns för övrigt bara en grotta i kalkstensbranten, det äldsta klottret på väggarna där inne är från 1600-talet.
Även om Jätturngrottan och vandringsleden runt sjön var spännande, så var Bråfallsstenen faktiskt i lika mån fascinerande. Den är av migmatit, en blandbergart som en gång smält samman under vulkanisk verksamhet.
Regnet upphörde i backen upp från sjön. Vid Pollackssund styrdes kosan norrut mot Romme.
Borlänge ordnade jubileet när Falun konstrade
Borlänge har sitt eget Engelbrektmonument på Dalälvens västra sida just före Domnarvsbron.
Det var där Borganäs en gång stod, borgen som den lede fogden Johan Vale i Starbäcks bok styrde över. Borgen brändes ned midsommardagen 1434 och med det inleddes Engelbrektsupproret.
Trafiken är strid förbi monumentet, ingen plats finns att stanna för en bilist som skulle vilja titta närmare på det. 
Tålmodig Engelbrektsturist parkerar i närheten och går fram till stenen och kan då läsa citatet ”Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring…” av biskop Thomas överst, och under det ”Åt minnet av Engelbrekt och Dalkarlarna som under strid för hembygdens frihet och fäderneslandets frälsning brände Borganäs fäste midsommardagen 1434.”
Att det är Dalarnas äldsta kända sigill nederst på monumentet upplyser Borlänge kommuns hemsida om. Däremot har det varit stört omöjligt att hitta ett datum för när stenen sattes upp.
500-årsjubileet av Borgarnäs bränning skulle egentligen har celebrerats i Falun invid den stora Engelbrektsskulpturen på Stora Torget invid Kristine kyrka.
Så blev det inte eftersom man i Falun ägnat decennier åt att träta först om hur sagda skulptur skulle se ut, och därefter om var den borde stå.
Oenigheten var så stor och rönte så mycken undran och rent av löje även i rikspressen att det ansågs säkrare att fira 500-årsminnet i Borlänge. Så skedde också, en minnesplatta avtäcktes vid Domnarvet, och kronprinsen höll tal på Rommehed.
Örjan Hamrin har sammanfattat skulpturstriderna i Kampen om Engelbrekt – En 40-årig konststrid i Falun, Dalarnas Museums serie av småskrifter nr 44, Falun 1984.
Det började så bra med folkliga insamlingar till ett värdigt monument. Den norske musikanten Ole Bull skänkte redan 1860 hundra kronor som en grundplåt. Hundringen sattes in på bankkonto och glömdes bort till 1899 då en liten skolgosse efter en känslosam framställning om Engelbrekt och dalkarlarna blev så tagen att han bums gav magistern ett öre till en insamling för ett monument över rikshövitsmannen.
Då hittades det Bullska kontot, och så utlystes en skulpturtävlan. 1903 togs 25 förslag emot, inget godkändes.
Nya tag togs och 1904 bjöds Carl Milles och Christian Eriksson in att lämna förslag. 1907 antogs Erikssons förslag Bågspännaren, och så var det dags för den första konststriden.
Ett väldigt kattrakande tog vid, insändare och debattartiklar skrevs och Bågspännaren kallades för fuling som dessutom stod hopkrupen i stället för rak och stolt, högst på en obelisk. Sagde fuling skulle enligt konstnären symbolisera folket som tar till vapen, och Engelbrekt fanns med som relief på granitobelisken.
Det hela slutade med att Christian Eriksson fick tillbaka sin Bågspännare och sålde den till Stockholm där den sedan 1916 står på Kornhamns torg.
Året efter antogs Karl Hultströms förslag till monument, och i slutet av 1919 stod skulpturen på plats. En kraftfull Engelbrekt som med svärd befriat två unga dalmasar som bundits framför plogen.
Redan samma år kritiserades placeringen i en insändare. Värre blev det 1921 när karikatyrteckningar dök upp där det Engelbrektska svärdet i stället för nedåtriktat efter hugg mot bojor riktats mot den befriade masens bak. Och ännu värre 1925 när det väcktes åtal mot en filosofie doktor som tagit sig orådet före att en natt börja gräva bort stenar runt skulpturens sockel. Han erkände stenflyttningen med hänvisning till att inte bara han utan även den allmänna opinionen ansåg att skulpturens placering var olämplig, men bestred bestämt att han varit berusad då han grävde.
Strider om placeringen blossade sedan upp med ojämna mellanrum ända fram till andra världskriget.
Hamrins skrift bjuder nöjsam läsning, och roligast var historien han vidarebefordrar från ”Dalahistorier”: 
En bankkamrer ombads ge ett bidrag till finansiering av Bågspännaren som stod på prov på torget utanför hans kontor. Kamreren som inte gillade en konkurrents affärsmetoder tittade ut på Bågspännaren och sa att ”Ni får bidrag på ett villkor: Att ni lagar så att gubben på torget vänder aschölä åt Norrlandsbanken”.
Det kan avslutningsvis konstateras att Hultströms Engelbrekt ännu står kvar på Stora Torget där han en gång ställdes.
Och att han vänder ”aschölät” åt Kristine kyrka.
Norberg – sista stoppet på den litsla resan
Norberg är lika fast övertygat som Falun om att vara hemort för Engelbrekt, men tar mera vara på det. Inte bara så att kommunen har de Engelbrektska tre halva liljorna i sitt kommunvapen, deras Engelbrektsgata har nummer från 1 till 99, klart längst av dem jag kollat.
Där finns ett engelbrektskt värdshus, ett hotell 
och en Engelbrektsbod.
Den sistnämnda visserligen granne med Elvisboden, men ändå. Och så finns Engelbrektsloppet med en alldeles egen E-logga. 
Och ett monument, förstås. 
Norbergs kommun har cirka 6000 invånare, ungefär 14 invånare per kvadratkilometer. En gammal bruksbygd där bruken och gruvorna lagts ned men där det finns 300 företag, de flesta små.
Naturligtvis behövs Engelbrekt där, på samma sätt som Hedemora skulle kunna behöva Borganäs vid Hovran som Starbäck skriver, i stället för Borganäs vid Domnarvsbron i det som tidigare var Tuna socken, nu Borlänge. Bland historiker och forskare finns få om ens någon som tror på Hedemora-alternativet, och ärligt talat verkar det osannolikt till och med i Starbäcks bok – avstånden blir helt enkelt för långa mellan de olika platser där handlingen utspelar sig.
Lite luggslitet ser Norberg ut för en besökare, och dragplåstret lika verkningsfullt som någonsin en längesedan död frihetskämpe, Elsa Anderssons konditori, brann ned till grunden i augusti 2015.
Konditoriet grundades 1916 och var vida berömt för sina bakverk.
Snart efter branden bildades Elsas vänner, och en insamling startade för att göra återuppbyggnad möjlig. Nu pågår bygget för fullt vid korsningen Engelbrektsgatan – Fagerstavägen.
Enligt Facebookgruppens senaste rapport håller takstolarna på att sättas på plats och återinvigning planeras till maj 2017.
Mycket järnbrytning och brukshistoria, mycket natur med vandringsleder, insjöfiske, bär- och svampskogar, mycket tid för mindfulness i rälsbussen på järnvägen mellan Kärrgruvan och Ängelsberg som Engelsberg-Norbergs Järnvägshistoriska förening kör. Och så förstås Elektronmusikfestivalerna i Mimerlaven , ett evenemang som låtit tala om sig även internationellt.
Norberg har allt detta samt sin Engelbrektpassion. Det är klokt, och det är bra att vara klok när tiderna är hårda.
Sannolikt var Engelbrekt klok. Samt förtroendeingivande och en bra militärtaktiker med tanke på hur lyckosamma hans fälttåg var.
Om han inte blivit sjuk, om han inte mördats av Magnus Bengtsson Natt och Dag vid Göksholm i maj 1436 hade kanske historien sett annorlunda ut, åtminstone en liten tid.
Nu tog aristokratin tillbaka makten och i stället för utländska fogdar tog de svenska för sig. Karl Knutsson som var rikshövitsman parallellt med Engelbrekt fram till mordet lät bränna fyra västmanländska bönder levande redan 1437. Året efter gick det likadant för två värmländska bönder. Upproriska var de, och skulle läras en läxa.
Erik Nilsson Puke, adelsman och Engelbrekts närmaste man, duglig militär och den som försökte fullfölja Engelbrekts intentioner hamnade i öppen fejd med Karl Knutsson Bonde. Förhandlingar skulle ske i Västerås, Puke lovades fri lejd. Karl Knutsson Bonde svek löftet, Puke togs tillfånga och halshöggs 1437 i Stockholm.
Vilhelm Moberg citerar historikern Gottfrid Carlsson:
”Av fiendehand tecknades hans minne; sedan man tagit hans liv, berövade man honom också det ärliga eftermäle, som han utan tvivel förtjänade.” (s 50)
Land byggs måhända med lag, men den växer ur spjutstångs ände.
Nu får det vara nog
Om någon nu undrar varför jag, som djupt ogillar att köra bil ändå körde drygt 80 mil under några dagar i augusti 2014 för att titta på Engelbrektsmoment och -platser, inte hade med Uppsala i resplanen, så är förklaringen hemmatrötthet.
Men jag vet att Bror Hjorth, så nära knuten till Uppsala, gjort en Engelbrektskulptur som står vid Katedralskolan, en vid Arbeidersamfundet i Oslo, en i Riksdagshuset och en med Branting och Engelbrekt i Kanslihuset.
Jag vet också att Christian Eriksson, han med Bågspännaren, skapade Engelbrektsskulpturen vid stadshuset i Stockholm – en stående Engelbrekt på en hög kolonn, med ansiktet vänt mot stadshuset. Statyn invigdes 1932.
Enligt Vilhelm Moberg har Engelbrekt fått fler statyer än någon svensk kung.
För mig räckte det med en litsla Engelbrektsresa.
