Kategori: Media

Publicerat

Vad Persson sade och media rapporterade

Det är ingen motsättning mellan ekologisk uthållighet och ekonomisk utveckling, och att inse det är att bejaka solidaritet i en bemärkelse som också omfattar kommande generationer.

Det var kontentan i det tal som Göran Persson (S), höll i Anna Lindhs park i Grillby öster om Enköping på lördagen. Den tidigare statsministern var inbjuden att invigningstala i parken 2004, men anmälde då förhinder. När nu arrangörerna, Enköpings arbetarekommun och Socialdemokrater för tro, förnyade inbjudan kom Göran Persson.

 

Göran Persson talade om solidaritet och miljöpolitik i Anna Lindhs park i Grillby.
Göran Persson talade om solidaritet och miljöpolitik i Anna Lindhs park i Grillby.

– Jag fick välja själv vad jag skulle ta upp i mitt tal, och Anna var aktiv på många områden. Jag tänkte på kultur, en väldigt underskattad del av vårt samhälle där kulturarbetarna har en stor och viktig roll i att överbrygga klyftor mellan människor, sade Göran Persson.
– Jag tänkte på utrikespolitik och krisen i Ukraina, och på Rysslands sönderfall, som är vad vi nu bevittnar.
– Men jag stannade för Det gröna folkhemmet, nödvändigheten av att vi kopplar samman den traditionella socialdemokratiska folkhemstanken med en ekologisk politik som gör att vi kan lämna jorden till våra barn i bättre skick än vad den nu är i. Det är solidaritet i en vidare bemärkelse än den gängse. Det är solidaritet med kommande generationer, våra barn och barnbarn.

Göran Persson värjde sig mot föreställningar om att ett ekologiskt hållbart samhälle skulle vara liktydigt med ekonomisk tillbakagång:
– Ett ekologiskt uthålligt samhälle kräver modern teknik, det kräver forskning, produkter och produktion, och det kräver investeringar. Det innebär inte ekonomisk tillbakagång, det innebär utveckling och en produktiv välfärd.

Klimatförändringarna är en realitet anser Göran Persson. Att fem procent av forskarvärlden anser att de inte är en effekt av människors påverkan menade han att inte kan tas som ursäkt för att inte agera:
– Skulle vi i något annat fall bortse från vad 95 procent av forskarvärlden håller för sannolikt? var hans retoriska fråga till de drygt 200 personer som samlats i parken.

Persson tog exempel på förändringar från sin nuvarande bondetillvaro:
– Jag har i dagarna kört ut stödfoder till mina kossor, det var tänkt att bli vinterfoder. Men två månaders torka har gjort att vallarna inte växt som planerat. Vi har haft ett extremt väder. Vi har sett det här nu, och det har setts på andra håll i världen. Jag ser det som en bekräftelse på att de 95 procenten har rätt. Och då måste vi göra något, av solidaritet med kommande generationer.

Men Göran Persson vore inte den han är om han inte passade på att ge en känga till Alliansen i sitt tal:
– Det räcker inte med att nöjt luta sig tillbaka och konstatera att vi i Sverige har gjort vår del av sänkningen av koldioxidutsläpp, vi måste gå vidare, och det måste ske på ideologisk grund och med politiska beslut.
– Marknaden klarar inte allt. Marknaden är en dålig herre, den ska vara en tjänare. Vi måste visa vägen mot ett nytt samhällsbygge, en ny framtid. Vi måste komma bort från olja, kol och fossilgas, bort från fossila bränslen. Det krävs en politisk viljeinriktning för detta, och väntar vi för länge kan det bli för sent.

Snabba åtgärder krävs inte bara för klimatets skull menade Göran Persson:
– Politiska beslut kan föra utvecklingen framåt. Vill vi vara först i den utvecklingen måste vi ha en regering som vågar driva en sådan politik, inte en som bara sitter och väntar på ”marknadskrafterna”.
– Kan vi leda utvecklingen,  då kommer produkterna, tillverkningen och den ekonomiska utvecklingen. Inom 20 år kan vi ha en elproduktion baserad på solceller, tekniken finns, se på Tyskland.

Från teorin gick Göran Persson sedan över till en del av praktiken som han då han nu beskriver sig som bonde, kanske ser bättre än han skulle ha gjort som politiker:
– Det är en skandal att vi har en stor anläggning i Norrköping för tillverkning av etanol, etanol som konkurreras ut av sämre etanol importerad från USA.
– Det är också en groteskt snabb inflyttning till stora städer samtidigt som landsbygden avfolkas. Vi måste lära oss, igen, att se värdena i naturen, och göra det möjligt att hålla landsbygden levande. Jordbruket är för övrigt också en del av klimatfrågan. Vad är det för fel att göra etanol av säden som odlas? Det är väl bra att jorden brukas, och att det som produceras kommer till god användning.

Avslutningsvis återknöt Göran Persson till sina kossor, och till lördagens frukost:
– Jag fick på Ekot höra att det spekuleras i att jag ska bli utrikesminister i en kommande S-regering. Det gjorde slut på frukostlugnet. Som kommentar kan jag bara travestera den gamla låten ”Får man ta hunden med sig in i himlen?”. Skulle jag mot förmodan få frågan blir min motfråga ”Får jag ta korna med mig in på UD?”. Och får jag inte det så vill inte jag heller dit.

*******

Om medialogik:

Riksmedia fanns på plats när Göran Persson valtalade i Grillby. Men rapporteringen handlade inte om miljöpolitik.
En av Morgonekots huvudnyheter på lördagen gällde ”en tillförlitlig uppgift” om att Löfven ”vill ha” Persson som utrikesminister.
Kvällens ekosändningar ägnades åt Göran Perssons och Stefan Löfvens dementier av spekulationer om tilldelning av ministerposter i en eventuellt kommande S-ledd regering.

Den tillförlitliga uppgiften lämnades dagarna efter att Margot Wallström återinträtt i det socialdemokratiska valmaskineriet. Att Wallström och Persson inte drog jämnt och att det var en anledning till att hon lämnade inrikespolitiken är en uppgift som cirkulerat och inte ifrågasatts.
Wallström har tidigare varit EU:s miljökommissionär och haft internationella uppdrag för FN. Det är inte alltför osannolikt att miljöfrågor och även en del utrikesfrågor kommer att ligga på henne i valrörelsen.

Ett referat, eller åtminstone omnämnande, av vad Göran Persson faktiskt talade om i Anna Lindhs park, skulle ha varit ett stöd för (S) och Wallström.
Uppgiften att Persson kunde vara aktuell som utrikesminister skulle däremot kunna röra upp motsättningar i valmaskineriet, och i förlängningen också ytterligare spekulationer om regeringsduglighet.
Media, inte bara Ekot, ägnade den möjliga ministerposten baserad på en anonym källa allt rapporteringsutrymme.

”Medialogik” kallas det, en logik som är lätt att utnyttja för den som så vill.

*******

Om utveckling av klimatvänlig energiteknik:

Tyskland har legat långt framme när det gällt produktion av solpaneler. Produktionen höll på att konkurreras ut av kinesiska paneler som var billigare, enligt många bedömare därför att kinesiska tillverkare gynnades av staten genom gratis mark och fördelaktiga lån. EU-kommissionen beslutade efter klagomål från branschen att införa strafftullar (USA införde också högre tariffer med liknande motiveringar) Se:
http://www.europa.eu/rapid/press-release_MEMO-13-498_sv

Efter anmälningar till WTO från båda parter, nåddes en överenskommelse. Se:
http://www.di.se/artiklar/2013/7/27/eu-och-kina-enas-om-solpaneler/.
Vad överenskommelsen innebär har jag inte hittat några uppgifter om.

Kommissionen strävar vidare mot energipolitiska mål där bland annat solenergi ingår. Se:
http://ec.europa.eu/news/energy/110830_sv.htm

Hur det ser ut för produktionen av vindkraftverk har jag inte fördjupat mig i, men en artikel i Ny Teknik från 2008 talar om pressade priser på kinesiska vindkraftverk. Se:
http://www.nyteknik.se/nyheter/energi_miljo/vindkraft/article262524.ece

Om nationell produktion, konkurrerande internationella producenter, WTO och alla komplikationer som kan uppstå, sade Göran Persson ingenting. Inte heller något om kärnkraft och kärnkraftverk.

Publicerat

Haggis, haggis och import

Import av ord och import av varor kan ge såväl väntade som oväntade konsekvenser.

När import av haggis, den skotska traditionella rätt som påminner om pölsa, men ändå inte, förbjöds till USA och Kanada 1971, oklart av vilket skäl, så uppstod en marknad för haggis-smuggling.

Hur utbredd smugglingstrafiken över Atlanten blev är likaledes oklart.

Men klart är att amerikanska entreprenörer fann en ny nisch. Amerika-tillverkad haggis, finns såväl vegetarisk som i originalskicka med undantag för att amerikanska varianten levereras i burk och inte är tillredd i fårmage som originalrecepten föreskriver.
Fårmagar är väl ohygienskt kantänka.

Nu verkar ändå ljuset nå den skotska haggishimlen till sist i varje fall. Enligt rapporter i media har den brittiske livsmedelsministern satsat stenhårt på att få amerikanska myndigheter att häva importförbudet. Detta rapporterades i svenska medier i juni 2014. Hur satsningen har gått har ännu inte rapporterats.

Under nästan lika lång tid har importen av inte minst amerikanska filmer pågått, om till Skottland i samma överväldigande grad som till Sverige är osäkert. I Sverige har de senaste åren i varje fall inte bara filmerna utan även deras titlar direktimporterats.
Avengers, Prometheus, The Amazing Spider Man, Men in Black, Ice Age, Hunger Games … exemplen är många fler.

James Bond filmen Quantum of Solace fick också behålla sin amerikanska titel.
Om detta skriver Olle Käll roligt i Språkförsvarets antologi Såld på engelska – om språkval i reklam och marknadsföring (Språkförsvaret 2013).

Olle Käll förmodar att den svenska distributören helt enkelt inte förstod vad titeln betydde, och att detta var en anledning så god som någon att inte översätta den. Men inte bara svenskar hade svårt att förstå vad titeln betydde.

Käll skriver:
”Symptomatiskt är att manusförfattaren Paul Haggis (! min kursivering), som svarade för den slutliga versionen av filmmanuset, inte gillade titeln: ”Det är inte min titel” sade han till MTV. ”Jag vet inte ens vad den betyder”, detta enligt en nätsida.” (Käll lämnar också referens till nätsidan, commanderbond.net/4899/paul-haggis-on-quantum-of-solace-its-not-mytitel.html).

Paul Haggis är enligt Wikipedia ”född 10 mars 1953 i London, Ontario, Kanada, är en tvåfaldig Oscars-vinnande kanadensisk regissör, manusförfattare och filmproducent.”

Vilket förhållande Haggis har till haggis framgår varken i Wikipedia eller någon annan av mig känd källa.

För övrigt vill jag rekommendera denna länk:

http://druidoshaman.ifokus.se/discussions/4d714705b9cb46223305baed-haggis

Samt haggis. Det ser möjligen ut en aning som pölsa, fast torrare. Men det smakar inte som pölsa. Korngrynen fattas, och kryddningen är annorlunda. Recept på haggis finns på nätet.

Publicerat

Åldrande, färst och fitta

De senaste veckorna har jag vid två tillfällen blivit nogsamt upplyst om 1. att jag är gammal, samt att jag 2. inte vårdar mig om mitt yttre.
Det första fallet gällde användande av ordet färst, som i få, färre, färst.
Kunde det användes på sajten?
Nej, tyckte jag, det är fult och onödigt.
Jo tyckte chefen, det står i SAOL.
Det blir det inte vackrare eller nödvändigare av, tyckte jag.
Och fick då veta att om man inte accepterar SAOL, då är man verkligen gammal.

Så var det med det, färst blev det skrivet, och jag tänkte surt att i SAOL står ju såväl fitta som kuk, och skulle det också vara lämpligt på sajten eller i tidningen, kanske va?

Och tänk, det skulle det! Ett par veckor senare hade vi fitta i en rubrik!

Nu väntar jag på det andra ordet, och på ett verkligt tecken på ungdomlig fräschör, ”rövknulla” eller nåt.
Förlåt om jag är ålderdomlig där, jag har fiskat i ungdomliga vatten efter något garanterat för mig okänt begrepp, men fått till svar att ”såna ord använder jag inte och är verkligen inte något jag skulle lära dig.”

Det andra fallet var en lunchkonversationen två kolleger emellan, en stol bort från mig i ett annars tomt matrum. De två kom överens om att grått hår, det ville man inte ha, det lägger tio år till på den gråhåriges utseende, men ”det är tur att det går att färga”.

Jag höll tyst den gången, och vet därför inte om jag ser ut som 70, eller om jag skulle se ut som 50 hällde jag bara lite kemikalier i håret.

Men jag skattar mig lycklig som inte är bekymrad över min ålder eller mitt gråa hår.

Däremot är vårdat språk och ord som inte riskerar att störa läsandet eller förståelsen något som borde intressera alla involverade i en produkt som lever av sina läsare.

Detta skulle ha varit slutet på betraktelsen över år och språk, men jag kan inte underlåta att fylla på med ett citat och en kommentar:

”- Vänta, alltså alla dessa ord ni slänger er med. Landskap, gasque, kuratorer…?
– Ja det kan vara svårt att komma in i lingon.”
(UNT City 14 mars -14, ”Snäll och Gnäll”)

Lingon?
Nej.

Língon.

Jag är alldeles övertygad om att ”língon” inte står i SAOL.
Men jag tycker ändå att det är kul.
Vad som saknas är asterisken.
Och förklaringen.

För vi vill väl vara en produkt som våra läsare har en möjlighet att förstå? Oavsett ålder och hårfärg.

Publicerat

Tygkassar och orgasmer

Praktiska och miljövänliga. Hur svårt kan det vara?
Att förstå varför allt flera, unga som gamla, män och kvinnor, använder tygkassar alltså?
Och hur svårt kan det vara att förstå att det finns mer eller mindre bra tygkassar?
Att tygets och sömmarnas kvalitet varierar, att längden på kasse och/eller handtag spelar roll?
Naturligtvis kan det spela roll vad det står på kassen också – en kasse från ett museum som visar att bäraren vet var man ska ha varit för att räknas, eller en kasse med ett märkesnamn som visar samma sak. Färg och mönster är säkerligen också något för tygkasseväljaren att begrunda.

På en av mina kassar står det ”Jag älskar tidningar!”
Det är undertecknat press stop. Tyvärr, kan jag tycka. Det vore ju annars en bra devis för papperstidningar att föra fram, snarare än ”klicka-in-hos-oss-det-kostar-inget”.
(På en annan står det ”Sermitsiak”. Det är skrytigt, men jag har ju faktiskt varit på Grönland. Och kassen är väldigt bra också, kraftigt tyg, rekorderliga sömmar, och lagom lång.)

Alla har inte samma okomplicerade förhållande till tygkassar.

En bibliotekarie med spaltplats i DN förefaller vara en av dem. I ”läsglädjens kacklande hönsgård” (bokmässan 2010) ser hon ”en liten dam i borstig fläta” som ”bulldozrar” sig fram, med uppsträckta armar och ”händerna krökta runt ett grällt tygstycke”. Kvinnan tvärstannade ”liksom genomfors av en skälvning, och med euforin hos en våldsam orgasm skrek:”
Kvinnan skrek att det delades ut tygkassar ”oppe hos Gudrun Sjödén”.

Sannerligen, det är en målande beskrivning av ett kacklande höns, en Gudrun Sjödén-kvinna som säger ”oppe”, inte uppe.

Iiinte bra, inte alls rätt.
Men det är värre ändå, för bibliotekarier har enligt skribenten inte bara en faiblesse för tygkassar de har också ”alltid haft ett världssamvete samt en fuktig dragning till Birger Schlaug.”
Jaha. Och det avslutas med att tygkassen är ”bokälskarens svettiga rocktrofé”.
Texten är som sagt målande och kontrasten ”liten dam” med ”borstig fläta” och fortsättningen, är fyndig. Läsaren ges några uppgifter om hur tygkassar kan ha uppstått också.

Men mest är det faktiskt är det bara larvigt, fördomsfullt och lett.

Varför är kvinnor med fotfäste i media ibland så dumlea mot andra kvinnor? I synnerhet mot äldre kvinnor? Det ska sättas fart på gäddhäng och det bulldozras och det är grå trassliga (eller som ovan borstiga) flätor och ”du kan väl skriva det på en postitlapp så du kommer ihåg?”.

Visst kan man undra över tygkassars popularitet, och man kan undra över vad som gjorde/gör Gudrun Sjödén-kassar så eftertraktade.
Men mest undrar jag efter att ha läst spalten refererad ovan över lehet och över hur skribentens orgasmer ter sig: ”… liksom genomfors av en skälvning och med euforin hos en våldsam orgasm skrek…”.

Ja, käre.

Publicerat

Hrant Dink

Hrant Dink sköts ned på öppen gata i Istanbul 19 januari 2007.
Han var turkisk-armenisk journalist och yttrandefrihetskämpe, en av dem som i turkisk press tog upp folkmordet på armenier under första världskriget.
Han hade tidigare dömts för att ha förtalat ”turkiskheten” i det turkiska samhället, och uttalat stöd för andra minoriteter i Turkiet, som kurder och assyrier.
Han sköts till döds utanför sin tidnings redaktion av en 16-årig turkisk nationalist.

Hrant Dink var en av de som uppmärksammades i Raoul Wallenberg-kalendern 2013:
”I denna kalender vill Forum för levande historia lyfta fram några av dem (människor som gjort ovärderliga insatser för sin omvärld, ofta med risk för eget liv) i ljuset, en hjälte för varje dag, så att minnet av deras kamp för en rättvisare värld och drägligare förhållanden hålls vid liv. Helt enkelt för att deras gärningar förtjänar att inte glömmas bort”.

Kalendern var för 2013, men människorna och de datum de uppmärksammades, är desamma även 2014.

Publicerat

Lika för lika? Nää …

Svårt det där med objektivitet. För oss alla. Men ibland sticker saker verkligen i ögonen.
Som när en krönikör i en morgontidning berömmer Stephen Fry’s dokumentär Stephen Fry kommer ut, där han besöker länder och intervjuar personer med homofobi som utgångspunkt.
Jag har inte sett programmen, men utgångspunkten är bra, och Fry är utomordentligt lämplig för att göra sådana dokumentärer – kunnig, snabbtänkt, välformulerad, vass.
Jag hoppas jag tar mig samman och ser dem.

Men mitt problem är en formulering i krönikan. ”Vid sidan av länder med horribla lagar på området, som Iran, Uganda och Ryssland, ställer Fry Indien som ett av världens homovänligaste länder.”
Men hallå?

Det är väl ändå skillnad på dödsstraff, livstids fängelse och ”förbud mot homosexuell propaganda”?
Jag vill på intet sätt försvara det senare, den famösa ryska antigay-lagen.
Men homosexuella avrättas inte i Ryssland, det är inte kriminellt att vara homosexuell i Ryssland.

Det finns annat att kritisera, som hoten mot homosexuella att ha barn (egna barn, nota bene), och det är definitivt inte någon rättssäkerhet för homosexuella i Ryssland (men det är det inte heller för många andra).

Min poäng är att de döms inte och hängs offentligt, som i Iran.
Det är inte kriminellt att vara homosexuell i Ryssland (däremot utsätts de för fruktansvärda övergrepp, och mördas på grund av sin sexuella läggning, men det är dessvärre inte något som förekommer bara i Ryssland. Det har hänt även i Sverige.)

Så sent som 20 december (för två dagar sedan) antog parlamentet i Uganda en lag som innebär att homosexuella handlingar ska kunna bestraffas med livstids fängelse. Presidentens signatur behövs för att lagen ska vinna laga kraft. Att lagförslaget stannar vid livstids fängelse beror på internationella protester. Det ursprungliga förslaget innebar dödstraff som möjlig påföljd.

Det kan förtjäna att påpekas att amerikansk evangelikal kristendom vinner snabb terräng i Uganda, och den förespråkar inte vidsynthet och acceptans för homosexuella.

Det finns andra exempel. I Kenya är sexuella kontakter mellan män förbjudna och bestraffas med upp till 14 års fängelse. Lagen tillämpas också för kvinnor. Spöstraffet för homosexuella handlingar avskaffades 2003.
I Tanzania är sexuella kontakter mellan män förbjudna, straffet är liksom i Kenya upp till 14 års fängelse. Sexuella handlingar mellan kvinnor är också förbjudna, straffet är upp till fem års fängelse.
I Zanzibar höjdes straffet för sexuella kontakter mellan män 2004, till upp 25 års fängelse, för kvinnor är strafsatsen upp till sju års fängelse.
I Turkiet är homosexuella kontakter inte förbjudna i lag, men enligt RFSL finns det ”ett större mönster av diskriminering, godtyckliga gripanden och synnerligen grovt våld mot hbt-personer i Turkiet … (hbt-flyktingar är) särskilt utsatta för våld och trakasserier från polisen”.

Situationen för hbt-personer i Litauen, Estland och flera andra EU-länder förtjänar att uppmärksammas. Läs gärna RFSL:s hemsida, k”internationellt”, ”landrapporter”.

Läs gärna också om ”häxor” och albinos och hur de behandlas i olika afrikanska länder. Jag skrev om det 17 mars på denna blogg. (Jag har skrivit många inlägg om den ryska antigay-lagen också, framför allt på den här bloggen men också på lottairyssland.)

Stora samarbetsländer för svenskt bistånd är bland andra Tanzania, Uganda, Kenya och DCR.
När ni har läst på kanske ni kan, som jag, snörpa lite på munnen åt formuleringen i krönikan ovan.

Publicerat

Utan ideologiska glasögon

Tänk så skönt det vore om LAS-motståndarna någon gång kunde se, och säga, att LAS turordningsregler inte bara kan rundas, utan att det också sker.
LAS-regeln sist-in först-ut kan rundas efter förhandlingar med facket, och med fackets medgivande. Så sker till exempel när en anställd har kunskaper som är nödvändiga för att företaget ska kunna fortsätta sin verksamhet.
Om fack och arbetsgivare inte kommer överens kan den anställde ändå bli uppsagd och företaget kan tvingas betala skadestånd/ersättning till den uppsagde.
LAS är inget ovillkorligt skydd för anställda, oavsett anställningstid.

Därför blir Andreas Berghs kolumn i SvD 23 november med utgångspunkt i den prisade filmen Äta Sova Dö, dum.
Rubriken lyder ”Film som bör ses utan ideologiska glasögon”, och det är huvudpersonen det handlar om. Rasa blir uppsagd trots att hon packar grönsakslådor snabbast av alla, och uppsägningen får katastrofala konsekvenser för henne och för hennes utslitna far.
Jag har inte sett filmen, det borde jag ha gjort, men av andra orsaker än Bergh framhåller.
Uppenbarligen tyckte varken arbetsgivaren eller facket att det fanns anledning att gå ifrån LAS turordningsregler. Om av okunnighet, bristande medkänsla, eller av medkänsla med andra som de kanske bedömde att skulle ha ännu svårare att hitta nytt jobb. Vad vet jag? Vad vet Bergh?

Han borde se filmen utan ideologiska glasögon.

Samma dag, i samma tidning, protesterar tre centerpolitiker och ordföranden i Tjockö ekonomiska förening mot Posten AB:s planer att övergå från sortering och utdelning av post på Tjockö och grannön Fejan, till bryggpost så att all post lämnas i en gemensam låda på ångbåtsbryggan. Besparingsskäl anger Posten, det rycker undan mattan för en rad andra servicefunktioner, skriver centerpolitikerna, en riksdagsledamot, ett landstingsråd, och en gruppledare för C i Norrtälje kommun, samt ordföranden.

Har politikerna inte förstått vad det innebär att infrastrukturtjänsten Kungliga Postverket numera är bolag med avkastningskrav från ägaren staten, och konkurrens av andra bolag som kan ta över lönsamma postutdelningsdistrikt och -tjänster? Eller vad det gör med ett bolag när lönsamma delar tas bort och olönsamma måste bibehållas, på order av ägaren?
Kanske center- och andra politiker borde ta av sig de ideologiska glasögonen innan de fattar beslut som gör att nödvändig infrastruktur bolagiseras och/eller hel- eller delprivatiseras.
Post, apotek, järnväg, skolor för att nämna några. Bilbesiktning, viktig för trafiksäkerheten, kan tas med också.

Fotnot. Andreas Bergh presenteras som ”docent och välfärdsforskare vid Institutet för Näringslivsforskning och Ekonomihögskolan i Lund”.

Publicerat

Nationalism 2

”Douce France, cher pays de mon enfance, bercée de tendre insouciance … Douce France …
Charles Trenets patriotiska, vackra sång förknippas av många fransmän med befrielsen från de tyska ockupanterna efter andra världskriget.
När Rachid Taha, med algeriskt ursprung men sedan länge bosatt i Frankrike, gjorde en egen version av Douce France förbjöds den från att spelas i fransk radio. ”Because of the way he recorded it spitting it out in such ironic punk fashion” enligt presentationen i texthäftet till cd:n där den ingår. Taha spelade in sin version 1986.

Nationalism förekommer inte bara i Ryssland, eller för den delen i USA. Den finns också hos oss mera historiskt, kulturellt och geografiskt närliggande länder. Och i östeuropeiska länder som har en historia skild från vår under decennier av kallt krig och sovjetisk överhöghet.
Det är bara alltför lätt att inte förstå nationalism, eller lokalpatriotism.

Svenskarna, vi, tog till sig/oss  Evert Taubes Briggen Blue Bird of Hull i den tunga, känslostarka version som Thåström gjorde. ”Han stod surrad och glömdes ombord”. Vem ryser inte vid detta. Föräldrarnas ångest, de räddades skam, det oförlåtliga, ändå mänskliga.

Men vad händer om Valsen på Sunnanö görs i ”ironisk punkversion”, eller Cecilia Lind blir kysst i rapversion, med betoning på ”fyller snart sjutton” och ”Fredrik är gammal”?

Vi klarar inte skolavslutningar i religiösa/icke-religiösa lokaler utan diskussioner, det blir ramaskri om pepparkaksgubbar och tomtar får/inte får vara med i luciatåg. Det finns faktisk de som har synpunkter på mörkhåriga lucior. Märkligt nog, Lucia själv torde ha varit mörkhårig. Utlänning, rent av.

Johannes Nesser hade 13 december -13 en utmärkt sammanfattning av luciatraditionen och svenska samhälleliga konvulsioner i samband med firandet av detta katolska helgon på Facebook:

”Okej, det här är storyn. En 21-årig tjej ska giftas bort mot sin vilja. Innan hon ingår tvångsäktenskapet skänker hon bort sin förmögenhet till fattiga. Detta gör den blivande brudgummen så arg att han anmäler henne till det lokala rättsväsendet, som dömer henne till tvångsprostitution på en lokal bordell. När hon vägrar blir hon torterad och sedan dödad.
1 700 år senare firar vi minnet av denna modiga tjej genom att bråka om vad pojkarna ska få ha för kläder på sig i åminnelseprocessionen.”

Tack Johannes för den! Det är inte bara informativt, det är tankeväckande, som så mycket annat du skriver!

Så bra det vore om fler läste Nessers reflektion, på Facebook eller här, eller varhelst den kan tänkas dyka upp.

(Med detta sagt kan jag erkänna att jag är starkt lokalpatriotisk (Dalarna), och har bestämda synpunkter på allt möjligt. Jag vet att jag har fördomar om mycket och många. Jag gör mitt bästa att mota dem, inte det myckna och de många, utan fördomarna. Läsa, lyssna och se, försök lära och förstå är bra utgångspunkter. Det lyckas inte alltid, men ofta. Tidigt insåg jag till exempel att Skåne är helt ok. Stockholmare också. I stort sett. 🙂 Nota bene, den sista meningen är ironisk,. ’schäkta.)

Publicerat

Damernas natt, uppföljning

Nej, det blev inte två kvinnor som rapporterade om Ladies night.

Det blev en kvinnlig reporter och manlig fotograf. De flesta bilderna var på kvinnor, kvinnor vid bord och vid kravallstaket som tittade på män. Och bild av män på scen. Intervjuade kvinnor tyckte det var skönt att umgås utan män, ”ingen köttmarknad”.

Skönt att fotografen slapp in –  men han var ju också en ”working man”, som de på scenen.

Publicerat

Mediabilder, Ladies night och SD

Det har uppstått en debatt om Ladies night. Å ena sidan Arbetarbladets nöjesredaktion som inte bevakar evenemanget i Gävle av skäl som listas i tolv punkter. Å andra sidan UNT.
Den första Arbetarblad-punkten är ”För att alla inte är välkomna i publiken”. Läs Sofia Juvels blogg här.
(Ladies night är en show med enbart män på scenen, enbart kvinnor i publiken)

UNT:s nöjesredaktör Jens Pettersson har gått i bräschen för en annan syn på Ladies night, och skriver att ”Bara för att man som redaktör råkar ogilla något bör man väl inte stänga dörren till debatten? Tänk om nyhetsredaktörerna vid skrivbordet intill skulle bestämma sig för att vi inte ska skriva om Sverigedemokraterna för att hen inte gillar deras politik?”

Men hallå? Det var väl just så det var innan SD kom in i riksdag och fullmäktigen? Många tidningar avstod från att publicera SD-inlägg och bevaka deras möten just med hänvisning till att deras politik ogillades. När de nu är representerade i folkvalda församlingar så går det inte längre (jo, det går förstås, men det skulle se för illa ut. Det går ju att hålla dem kort i form av mediautrymme, men det drabbar flera småpartier om de inte är del av  block/allians).

Och stänga dörren till debatten? Vilken debatt? Debatten uppstod först när Arbetarbladet offentliggjort varför nöjesredaktionen inte tänkte bevista showen.
Nu har Karin Andersson, Kajjan, frilansmedarbetare med egen blogg som nyss haft en intressant debattråd där om feminism och vad feminism betyder, skrivit en kommentar i UNT där hon bringar reda i begreppet sexism, och vad utpekanden av stora grupper (ex tjejer) som homogena, ”alla tjejer gillar …” innebär.

Och hallå igen! Om man byter ut kategorin ”män” som ovälkomna i publiken till Ladies night, mot ”romer” hur ser det ut då? Eller ”judar”?

Hallå för tredje gången! Visst väljer nöjesredaktionen på UNT vilka evenemang som bevakas. Skälen varför något väljs bort brukar dock inte redovisas som Arbetarbladet gjorde. Tidsbrist anges sannolikt oftast vara orsak. Och säkert väljer också Arbetarbladet bort flera evenemang än Ladies night.

Ett annat sätt än Ladies night, en tjejkväll med bara män på scen, att vända på roller (den manliga motsvarigheten påpekar någon i en debattråd är porrklubbar. Men där är väl inte kvinnor förbjudna att gå in, eller?) har UNT:s Leva-redaktör Lotta Frithiof berättat om.

Genusfotografen Tomas Gunnarsson visade ett antal av sina bilder vid en föreläsning i Uppsala, några av bilderna publicerades tillsammans med Lottas text i UNT. De visar manliga egenföretagare presenterade på bild på det sätt som kvinnor brukar fotograferas. Det är hejdlöst, inte minst miniintervjuerna i bildtexterna.
”Hans drivkraft är att låta folk slippa de bojor som könsstereotypern låser in oss i ”, skriver Lotta Frithiof.
Jag rekommenderar såväl reportaget som bilderna. De publicerades söndagen 13 oktober 2013. Här är länk till artikel och bildspel.

Det blir intressant att se om UNT skickar manlig fotograf och manlig reporter till Ladies night, och om de i så fall släpps in. Eller kanske två reportrar, en man och en kvinna?