Kategori: Media

Publicerat

Trollfabriker och paper mills

Falska nyheter och trollfabriker är inte så nytt som vi kan förledas tro. Det är bara sättet att sprida ’fake news” som är nytt.
”Paper mills” beskrivs i Eric Ambler’s thriller The Intercom Conspiracy (Fontana Collins 1972):

”Paper mills was the term they used to describe the innumerable political warfare and propaganda groups engaged in feeding misinformation to the international news-gathering agencies. Some paper mills had government subsidies, others were financed by émigré organisations and separatist movements; a few of the smaller, more furtive paper mills – those for instance, which specialised in the manufacture of false intelligence documents – were businesses run for profit. Since the output of the paper mills had always to be evaluated – the kind of misinformations being propagated by an opponent could sometimes give and indication of his true intentions – the work load they created was a perennial source of inconvenience to intelligence agencies.” (p 41).
Sannerligen – att det förekom är inte överraskande, det är namnet och den distinkta beskrivningen som gör Ambler’s bok än mera läsvärd. Boken är gammal men går förhoppningsvis ännu att hitta på bibliotek eller antikvariat.

Det är ofta Ryssland som pekas ut som trollfabrikernas hemland, och det finns ingen anledning att betvivla deras existens. Men i Wired (May 2017) finns Samanth Subramanian’s artikel ”How algorithmic advertising engines made Veles, Macedonia, Fake news factory to the world”.
Subramarian låter Boris, 18 år, berätta om hur han kom på att med copy-paste, två egna pro-Trump hemsidor, länkar till dem på pro-Trump Facebook-sidor i USA och Googles AdSense tjänade 16 000 dollar augusti-november 2016. I Makedonien är medellönen per månad 371 dollar, skriver Subramarian.

Artikeln refererar också The Guardian och Buzzfeed som skrivit om hur Veles hade åtminstone 100 pro-Trump sidor registrerade.
”For a week in July, he experimented with fake news extolling Bernie Sanders. ’Bernie Sanders supporters are among the smartest people I’ve seen’ he says.’They don’t believe anything. The post must have proof for them to believe it.’”
Varken Boris eller andra Velesbor med pro-Trump-sidor var sannolikt intresserade av valutgången i USA. They were only in it for the money, as it were.
24 november stoppade Google annonser till Boris’ sidor.

Men tekniken finns kvar, trollen, AdSense och möjligheten för dem som har små eller inga andra möjligheter att tjäna pengar, i varje fall inte så mycket pengar som man kan göra som troll och producent och spridare av ’fake news’.
Det som skiljer paper mills från internet är  möjligheterna att sprida osanningar, och också möjligheterna att tjäna pengar på dem.
Skiljer gör också det faktum att det inte längre är bara regeringar och intressegrupper med pengar som kan styra information och opinioner.

Vad som däremot inte skiljer är människors olika förmåga att skilja sant från falskt, och att analysera även den information som är sann när det gäller relevans, logik och syfte.

Publicerat

Pixlar, deja vù och blat

Tiden som förflutit sedan sist jag skrev gör att det känns rätt att börja med något som muntrar upp.
Pixlar.

I Motdrag, UNF:s medlemstidning 2 för 2017, fann jag under rubriken ”Kaxigt budskap med korsstygn” beskrivningen på hur man gör: ”Korsstygn bygger på pixlar …”
Tidens gång i en beskrivning av sömnadsteknik. Borta är ”två trådar moulinégarn” och långt borta ”räkna rutor eller trådar”.
Det gjorde mig full i skratt.

Deja vù däremot. När BBC skriver rubriken ”US warns Syria over ’potential’ plan for chemical attack” (27 juni -17) och i artikeln citerar uttalande från Vita huset ”…If however Mr Assad conducts another mass murder attack using chemical weapons, he and his military will pay a heavy price.”
Dagen efter skriver BBC rubriken ”Syria took US chemical attack warning seriously – Mattis”. Citerande USA:s försvarsminister alltså.

Attacken med kemiska vapen i april i år resulterade inte bara i många civila offer för de kemiska vapnen, utan också i en USA-attack mot en flygplats använd av syrisk militär. Assad har förnekat inblandning i attacken i april. Assads trovärdighet kan ifrågasättas. Men förra gången USA hade säker information, den gången om ”weapons of mass destruction” ledde det till invasionen av Irak, som i sin tur lett till Iraks sönderfall och framväxten av IS.
När det som i detta fall tycks vara fastslaget innan något hänt vem som är skyldig och vad svaret kommer att vara, då finns det anledning att inte bli full i skratt.
När däremot att något inte hänt ses som tecken på att den föregående varningen haft effekt. Då kan man kanske åtminstone lyfta ett ögonbryn om än inte en mungipa och dra sig till minnes att sanningen är krigets första offer.

Och så blat. Det är ryska och beteckningen på det byte av tjänster, med eller utan pekuniär inblandning, som höll människor vid liv under Sovjettiden. ”…the use of personal networks for getting things done in Soviet Russia, or Russia’s economy of favours.” som Alena Ledeneva beskriver det i Baltic Worlds, april 2014. Rubriken lyder ”Economies of favors or corrupt societies – exploring the boundaries between informality and corruption”. Professor Ledeneva arbetar vid University College London.

Hon citerar i BW-artikeln anekdoten om socialismens sex paradoxer:
* No unemployment but nobody works
* Nobody works but productivity increases
* Productivity increases but shops are empty
* Shops are empty but fridges are full
* Fridges are full but nobody is satisfied
* Nobody is satisfied but all vote unanimously

Tänkvärt inte bara retrospektivt.
Mest tänkvärt är dock blat, att det fanns och att det finns – byte av tjänster som gör livet lättare, och i fallet Sovjet livsuppehållande i ett dysfunktionellt system.
En av hennes böcker publicerad 2006 bär titeln ”How Russia really works” (Ithaca: Cornell Unversity Press).

Jag rekommenderar artikeln varmt, och avsnittet ”The blurred boundaries between favors of access and corrupt transactions” är något att fundera på även i vårt Helyllesverige.
Det finns mycket läsvärt i Baltic Worlds, jag rekommenderar den som sagt varmt.

Och för att avrunda med något som fick mig att skratta:
En TT-notis med rubriken ”Hemlösa katter bestulna på mat” publicerad i bland annat UNT.
Den handlar om en gåvotunna till förmån för hemlösa katter placerad i en affär i Ljungby. Om både mat och pengar stulits framgår egentligen inte av notisen, men däremot texten på lappen som tjuven, fylld av harm, lämnat i tunnan: ”Aldrig hört så jävla dumt skänka pengar till en katt”.

Publicerat

Internet of things – passa er!

Ett oändligt antal artiklar om hur förträffligt det är att kunna kontrollera kylskåp och värme i sommarstugor, the internet of things, IOT, och ett nästan lika stort antal artiklar om att ”sakerna” kan kapas och användas i hackerattacker.

Ddos-attacker kan göra mediasajter oåtkomliga (o fasa), eller blockera myndigheters hemsidor (o än värre), och annat som människor (oftast inte) behöver omedelbar tillgång till.

Värre är det faktiskt om el-, värme- och vattenverk, eller larmtjänster och sjukhus attackeras, och då riktigt illa om det inte är en övergående trängselattack det handlar om utan malware som verkligen förstör program och system. (Det kan ju gå på tok bara efter en vanlig uppdatering vilket blev uppenbart i Uppsala läns landsting när deras sjukjournalsystem kraschade och låg nere fem dygn).

Självkörande bilar får också rubriker, ibland i samband med den övervakning som deras program samtidigt ger möjlighet till, och ibland också att även bilars datorsystem kan hackas och precis som en dator kan tas över av någon som inte vill användaren väl.

Det vore sympatiskt om media och makthavare också satte samman perspektiven. Det är kanske inte vägen till lycka att kunna slå på eller av kylskåpet på avstånd. Det kanske inte heller är ett tecken på framgång att koppla upp patienter till vårdgivare.

Det kanske rent av skulle vara idé att varna för IOT – en app är inte bara en app för den som har den i sin mobiltelefon. Det är en samlare av information som kan spridas av den officiella mottagaren genom avtal med andra användare, vare det annonsörer, forskare eller myndigheter.
Och den kan ge öppningar för hackare som definitivt inte har goda avsikter med att samla informationen.

Vad som är uppkopplat? Tja, det finns förstås en sökmotor som hittar uppkopplade saker – SvD skrev redan 4 november 2014 om Shodan, ”ett google för de uppkopplade prylarna, och man (John Matherly som skapat Shodan) har hittat allt från kärnkraftverk till hjärnmonitorer med tjänsten.”
Då, 2014, fanns 550 miljner uppkopplade prylar i Shodans register.

”Men han har slutat ta kontakt med företag och organisationer för att berätta att deras utrustning ligger tillgänglig på internet eftersom de enligt honom oftare reagerar hotfullt än tar ansvar.”
Perspektiven som öppnas i intervjun med Matherly är skrämmande. Läs den. Adam Erlandsson skrev.
(Jag skulle ha länkat men SvD ”har gått över till inloggningslösningen SPiD”, och då duger det inte längre med kundnummer, de vill ha mitt personnummer också men det har varken SPiD eller SvD med att göra, så det får vara.)

Våga vägra … är en uppmaning som kan fortsättas på ett flertal sätt, alkohol, våld, tobak …
Jag vill lägga till IOT.

Våga vägra IOT – så länge nästan alla våra myndigheter, i Sverige och utomlands, är inriktade på att skydda sig själva i första hand, och samla så mycket information om så många som möjligt att använda i handelssyfte i andra hand, får vi själva skydda vår integritet så gott vi kan.

Så gör åtminstone detta lilla, koppla inte upp dina ”saker” till nätet om det inte är absolut nödvändigt.

Publicerat

Ord betyder något

Det förtjänar att upprepas: Ord betyder något.
Inte bara för den som hör eller läser dem, utan också för den som säger/skriver dem. (uppdaterad nedan)
När Marjaneh Bakhtiari gav titeln ”Kan du säga schibbolet?” till sin andra roman (Ordfront, 2008) betydde det något.
Långt fram i romanen, som handlar om tillhörighet och om identifikation och oförståelse med eller utan vilja, och om Iran som är och inte är ett strängt religiöst muslimskt land, citeras Domarboken i Gamla testamentet.
Så blir då förklaringen till bokens titel en välbehövlig tankeställare för svenska läsare. Sverige som är och inte är ett kristet land, med en kultur som kan beskrivas som grundad i kristendomen, och Bibelns två testamenten:

Domarboken, kapitel 12 verserna 5-6 berättar att den som säger ”sibbolet”, inte ”schibbolet” dödas. Efraimiterna säger ”sibbolet”, och 42 000 efraimiter mister livet.
Det är språket i sin yttersta form, som gräns mellan liv och död.

Oftare gäller det inte livet. Men att säga ”böt” i stället ”bytte”, ”slått” istället för ”slagit”, ”lös” i stället för ”lyste” är markeringar av geografiks och klassmässig härkomst.
Att stockholmare är intelligentare än lantisar har sagts, och om inte annat så ger språk en vink om vem som är vad.
Dialekt kan för all del också användas som markör för stabil norrlänning, gladlynt värmlänning eller kanske som signal för ”dum och ofarlig”.

Ord ändrar också värde. Svordomar till exempel. Ett alltför ymnigt användande av dem ter sig efterhand mest som taffligt.
När de används i citatrubriker till tre olika artiklar i en och samma tidskrift är det taffligheten som väger över. En kulturchef säger ”arsle”, en rappare ”jävla” och en skådespelare ”fan”. Nu är det förstås rubriksättare som valt citaten, så det ackumulerade tafflandet är inte de intervjuades. (Filter 2015/16)

Andra ord som delvis ändrat värde är förknippade med kön. En kvinnlig japansk konstnär har citerats i svensk press refererande till sina genitalier som ”fittan”. Gott så. Att hon alls uppmärksammas beror på att hon ställts inför rätta och dömts för ”obscenitet”. Brottet består bland annat i att hon 3D-scannat sitt kön, och därefter använt modellen i konstverk men också för att göra en kajak.
Hon har gjort modellerna för att utmana japanska tabun, och hon väljer ordet ”fitta” för att det är en viktig del av kroppen.

Citat är en sak, men att kalla hennes verk för ”vaginakonst”, som kanske uppfattas lite mera polerat än alternativet, blir egenartat. Vaginan är den inre delen av kvinnans könsorgan, och det är svårt att tänka sig att den 3D-scannats och kanske ännu mera att modellen resulterat i en kajak.
Vulvan däremot, de yttre delarna, kan säkerligen bli läckra konstverk, och även en kajak.

Och återigen, citat är en sak. Om journalisten anammar konstnärens språkbruk blir intrycket snarare fnissigt ”se-vad-jag vågar”. Eller rent av taffligt.

När en ledarskribent utan att darra på manschetten likställer ”intellektuellt välutvecklad” med ”bildning” efter att först ha hyvlat av deltagarna i Ring P1 jäms med fotknölarna, kan man undra hur det är med såväl ordförståelse som med förståelse i allmänhet. Välutvecklad tankeverksamhet behöver inte ha med vetenskap att göra, och definitivt inte med bildning. Att skribenten i fråga dessutom jämför Ring P1:s inringare som direkt uppmanas tala fritt och inte efter manus, med en radiomedarbetare som fått tid att tänka över ett specifikt ämne, skriva och bearbeta ett manus som sedan läses upp, gör den inledande avhyvlingen oförståelig, för att inte säga intellektuellt outvecklad.

Men ordval markerar inte bara sociala och klasskillnader. De används också som nationalistiska markörer. Minns hur ”french fries” blev ”liberty fries” i USA vid tiden för invasionen i Irak.
Under första världskriget fick taxar, en tysk hundras, en period byta namn till ”liberty hound” i England, och schäfern, som hette ”german sheepdog”, fick i stället heta ”Alsatian”.

Ibland blir det korkat, säkert oavsiktligt.
Som när kockarna i podden Los Vegos gör ugnsstekt ”auberginekorv”, och rundar avsnittet då auberginen skivats och fått sin fyllning med att säga att nu är den ”fylld med skit”.
Jaha? Och jag som trodde det var tomatskivor och annat vegetariskt?

Och i andra fall löjeväckande.
Som när HR-chef förklarar varför det heter HR- och inte personal-.
”HR står för Human Resources som man numera använder för arbetet går ut på hur man tar tillvara de mänskliga resurserna och potential för att möjliggöra produktionen. Begreppet personal är mer diffust.
Jaha? ”Mänskliga resurser och potential”, är vi inne på svett och skit då, för potentialen ska man väl ta till vara hos de mänskliga resurserna, även som personalchef? Och vad är det för diffust med ”personal”?

Att ord betyder något, och att hur de används är viktigt, är något som Coco Norén, professor i franska vid Uppsala universitet, kan berätta om. Det har hon gjort bland annat på Humanistbloggen, våren 2012.
De inlägg jag med stort nöje tagit del av har rubrikerna ”Med ett enda (franskt) ord”, ”Otrogen, med ett enda ord” och ”Att upprepa sig. Det är att säga samma sak två gånger”.

Fundera över när ord ändrar betydelse, företeelser ändrar beteckning, och när användning av ord förändras. För några generationer sedan betydde ”runka” att skaka, ruska, utan spår av ”självbefläckelse” (sug på det! för att uttrycka sig … modernt). Utanförskap är vad arbetslösa och långtidssjuka drabbas av, och bidrag kallas avdrag (jfr rut-, rot, och ränte-). Hur var det med ”systemkollapsen” och (den svenska) ”flyktingkatastrofen”.
I SvD finns på söndagarna en språkspalt. Anna-Malin Karlsson (professor i nordiska språk vid Uppsala universitet) skrev 8 januari om Victor Klemperers bok Tredje rikets språk från 1947. ”Tredje rikets språk talade till känslan. Exakthet undveks. … Hans (Klemperers) arbete lär oss att vara vaksamma på de subtila språkförändringarna. Modeord och termbyten är lätta att genomskåda, men glidningarna i grundläggande ords betydelse verkar enligt Klemperer som ett gift. Motgiftet är definitioner. Vad betyder god, kritisk, förnuft och ansvar i dagens debatter? Frågan ställs alltför sällan”, skriver Anna-Malin Karlsson

I detta sällan gör användning av ordet ”oomkullrunkelig” att även förment bildade förfärade drar efter andan.

Ord betyder något.

Publicerat

Pussy Riot är så mycket mer

Pussy Riot är så mycket mer än färgglada rånarluvor och spektakel i Frälsarkatedralen. Så mycket mer. De är till exempel Zona Prava som Wired berättade om i sitt mars-nummer 2015.
Och ja, jag vet, det är länge sedan. Men läs reportaget ändå.

http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2015/03/features/break-the-rules-pussy-riot

Zona Prava driver ett kartprojekt, kartor som visar var ryska fängelser finns: ”… an interactive database that provides information on penitentiary institutions across Russia – 758 of which are penal colonies. It’s an effort to bring transparency to a system which, in some parts of the country, can be chaotic (after her sentencing, Tolokonnikova went missing for 28 days, eventually emerging in a work camp in Siberia), overcrowded and sometimes corrupt.”

Det hade varit välkommet om svenska medier skrev om Zona Prava och den databasen. Det är säkert så att för de som drabbas av den ryska rättsapparaten är denna fängelsekarta mera användbar än uppvisningen i Frälsarkatedralen, även om den gav stort genklang i media.
Pussy Riot, Tolokonnikova, Aljochina och deras kolleger är värd alla respekt, men inte främst för protesten i katedralen, utan för att de driver kampen för ett rättssäkert samhälle utan korruption på många andra sätt.

Läs artikeln om dem i Wired!

Och när ni ändå är i gång, läs också om Pavel Durov, Vkontakte och Telegram:

http://www.wired.co.uk/magazin/03/features/messaging-appse/archive/2015

Det är inte nödvändigtvis med joint commands and forces som världen blir bättre.
Det är med kunskap och joint efforts.

Publicerat

Strunta i Facebook – skriv brev!

Facebook är inte gratis för att ägarna är snälla och givmilda. Facebook är gratis för att användarna är till salu.

Inte de fysiska personerna, men allt de – vi – gör. Varje ”like”, varje delning, allt vi skriver om oss själva eller andra, alla bilder vi lägger upp alla länkar vi lägger in och vill dela med oss av till våra vänner. Allt samlas, sorteras, analyseras och är det underlag som Facebook sätter sina annonspriser utifrån.

När därför Metro uppmanar oss att göra ”roligare Facebook-grattis” med personliga youtubehälsningar, med att lägga upp en gammal pinsam bild på jubilaren, göra tio-i-topplista med hens favoritsaker eller skicka en grattislåt, så strunta i det.

Skriv ett brev i stället, gör ett firarkort och skicka i slutet kuvert …
Varken Facebook eller deras kunder har med våra kompisars favortisaker eller med ”pinsamma bilder” från deras barndom att göra.
Det är bekvämt med Facebook, så många finns där, det är så lätt att nå dem i flödet eller via chatt.
Men vi behöver inte lämna ut alla personliga detaljer om oss själva som de frågar efter, och vi ska definitivt vara mycket försiktiga med att lämna ut information om andra.

Den ständigt pågående debatten om näthat gör det ännu viktigare att vara försiktig med personliga data, i synnerhet som det visat sig vara så oerhört svårt att få Facebook att ta bort kränkande och hotfulla kommentarer. Till Jack Werner i SvD har Peter Münster, nordisk kommunikationschef för Facebook sagt att ”Ibland väljer människor att uttrycka sina åsikter på sätt som andra upplever som omoraliska, kränkande, eller bara helt enkelt ohyfsade, men som inte för den skull bryter mot våra communityregler.” (SvD 4 mars 2016)
Att Facebook däremot tar bort bilder av kvinnobröst, även om de sitter på en skulptur i Köpenhamns hamn – Den lille havfrue – eller om bilden illustrerar mammografi, torde inte vara obekant.

När det nu blir aktuellt med ”instant articles” där medieföretag släpper sina artiklar till Facebook, undrar jag hur det blir med illustrationerna? Eftersom det inte talats om detta i mediautvecklingsvärlden får man förmoda att plattformen Facebook har andra community rules för instant articles än för miljarden privatpersoner som använder sig av det vanliga flödet.
Och hur blir det med ägandet av artiklarna? Går det över till Facebook på samma sätt som allt som andra användare lägger ut blir Facebooks egendom? Och hur blir det då med tidningarnas arkiv? Kommer Facebook att kontrollera inte bara den dagliga publiceringen utan även mediahistorien?

Oh brave new world that gallops into such a future.

Läs det fascinerande och förskräckande reportaget i Wired om hur alla uppgifter om oss som samlas in från olika myndigheter och företag kan sammanställas och ge en kusligt exakt bild av vem vi är:
http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2014/11/features/my-identity-for-sale
Bruce Schneier har skrivit boken Data and Goliath. The hidden battles to collect your data and control your world, (W W Norton & Co, 2015), för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Internet är kritisk, samhällsbärande infrastruktur, infrastruktur ska vara säker, tillgänglig, öppen och neutral i förhållande till användarna.
Facebook är ett företag, en plattform, ett program som visserligen används av många, men som inte är, och inte får bli, systemkritiskt och samhällsbärande.
Zuckerberg som skapade Facebook är som bekant miljardär, och rankas som nummer 2 i den lista över mest inflytelserika politiska påtryckare i det kommande presidentvalet som presenterades i Wired, February 2016. Det kan lända till eftertanke.

”The future of personal privacy depends on how much we demand more choice, control and transparency. Companies and governments could explicitly tell you what is happening to your personal information. They could allow you to opt out …” Gabriel Weinberg, grundare av duckduckgo.com, citerad i Wired, juli 2015.
Och i samma nummer av Wired säger Nick Mathewson, en av skaparna av Tor project:
”Governments have spent years declaring themselves simultaneously pro-security and anti-crypto; anti-hacker andr pro-spy; pro-privacy and pro-identification. Meanwhile, corporations have been promising citizens more privacy, advertisers more targeting and consumers more features. Until we can face up to these contradictions, our desire for privacy will remain unfulfilled.”
http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2015/07/start/the-big-question

Sammanfattningsvis: Vill ni göra något extra av födelsedagshälsningen, skriv brev!

Publicerat

The Borg, 1984 och Mr McChrystal

En artikel i Wired från mars 2015 porträtterar en amerikansk general som ledde JSOC, Joint Special Operations Command, 2003-2008 med uppgift att besegra al-Qaeda i Irak och Afghanistan.

General Stanley McChrystal lyckades enligt artikelförfattaren Kevin Gray genom att få Navy Seals, Army Deltas, SAS i Storbritannien och Australien, och CIA, ”to think and act with a single hive mind”.
Resultatet av detta var en organisation så dödligt effektiv att den slog ut al-Qaeda i Irak och ”dealt a significant blow to insurgents in Afghanistan.” skriver Gray.

Efter att ha gått i pension från USA:s krigsmakt startade den drygt 50-årige generalen tillsammans med en officer som tidigare lytt under honom en ny karriär som föreläsare och ledarskapsutbildare i egna företaget CrossLead, som ingår i koncernmodern McChrystal Group.
Ledarskapsutbildningarna handlar om hur personal och ledning i alla företag måste dela information och arbeta tillsammans för att nå ett gemensamt mål.
Det låter inte svårt, snarare självklart, men rätt framfört är det säkert vad som kan behöva höras på många nivåer i såväl små som stora företag.

Det är annat som förvånar i reportaget:

Jo, al-Qaeda slogs ut i Irak, men det var aldrig starkt där, och IS/ISIS/Daesh kom i stället. Och det betydande slaget mot upprorsmän i Afghanistan … är det verkligen en sannfärdig beskrivning av vad som uppnåddes, och vad har det lett till?

”To think and act with a single hive mind”.
Men kära nån – det är ju the Borg i Star Trek, The Next Generation, ”the Borg, a cybernetic hive mind that threatens to assimilate all intelligent life”. Hoten mot människor och allt annat liv i rymden, Borgs som inte har ett rymdskepp utan en rymdkub, Borgs som är människomaskiner, som tänker och agerar som en varelse, och som blixtsnabbt kan anpassa den teknologi som är inbyggd i dem för att försvara sig mot yttre hot:
”We are Borg. We will assimilate you. Resistance is futile.”

I CrossLeads lokaler sitter ”inspirational slogans on the walls” skriver reportern.
Kära nån igen. Vad det står på plakaten framgår inte, och säkert är det inte ”War is peace”, ”Freedom is slavery”, ”Ignorance is strength” eller ”Big brother is watching you” som i George Orwells Nineteen Eighty-Four. Och inte ”Vår store ledare Kim Jong-Un” heller.

Storlek betyder något i media, liksom layout. ”Battlefield teachings” och ”Companies at war” (kunder till CrossLead) är inlagda som faktarutor i spalterna i artikeln som löper över tre uppslag. Det hela inleds med ett bilduppslag med klar reklamkänsla och mörkbrun bakgrund där generalen i profil och grön kortärmad skjorta på vänstersidan ser beslutsamt mot en stor logotyp på högersidan. Logotypen är en cirkel som innesluter en örn greppande pilar och blixtar i sina klor, och på dekorativa band texten The New art of War Business, för säkerhets skull också på latin, Bellum et negotium.

Kära kära nån. Det är ett reportage och ett personporträtt av en man, hans karriär och hans företag. Sådana brukar ha en positiv och som här rent av beundrande ton. Men kombinationen oreserverad beundran och ”hive mind-Borgs”, militära insatser i Irak och Afghanistan, och de inspirerande textplakaten är förvånande.

Är det kanske en form av Newspeak, fast tvärtom?

Reportaget är intressant. Läs det gärna:
http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2015/03/features/new-art-of-business

Publicerat

Assange och Pussy Riot

I Sverige var Pussy Riot rubrikmaterial och förkämpar för rättvisa ända tills konstnärs- och musikkollektivet skrev på en protestlista där undertecknarna kräver att häktningen av Julian Assange hävs.

Andra undertecknare var bland andra den kinesiske konstnären Ai Wei Wei, författarna Naomi Klein och Arundhati Roy, samt Reportrar utan gränser och Rättssäkerhetsorganisationen. Protestlistan lämnades in till FN:s kontor i Genève, med uppmaningen att de svenska och brittiska regeringarna ska följa ett utlåtande som lämnats av FN-panelen UNWGAD där Assange betecknas som godtyckligt frihetsberövad.

Nå – hur blev det nu då när Pussy Riot inte protesterade mot Putin och Ai Wei Wei inte mot kinesiska makthavare?

Nja. Med ledordet ”Brott” sammanfattar TT undertecknarna som ”tunga namn” och i rubriken blev det ”hundratals”. I ingressen namnges ingen person eller organisation som protesterar, däremot ”den våldtäktsmisstänkte Wikileaksgrundaren Julian Assange”. Direkt följer citat av ”folkrättsexperten Ove Bring”, som säger att ”Det är en politisk demonstration. Det har ingen betydelse”.

Epiteten ger besked om statusen på Assange respektive Bring, och Xi Jinping och Vladimir Putin ler i mjugg åt att Ai Wei Weis och Pussy Riots politiska demonstrationer inte har någon betydelse.
Ove Bring ges ytterligare plats att förklara hur oviktiga protesterna är och säger enligt TT att ”Jag tror inte att alla de här människorna som har skrivet under är insatta i de juridiska turerna i fallet Assange. De ser det snarare som en fråga om yttrandefrihet”.

Jo, Wikileaks, visselblåsare och yttrandefrihet har väl en del med varandra att göra. Och anklagelserna mot Assange offentliggjordes, med namn och allt, så lägligt efter att material om amerikanska truppers folkrättsstridiga ageranden i Irak släppts på Wikileaks.
Chelsea Manning dömdes så småningom till 35 års fängelse för att ha vidarebefordrat dokumenten och filmerna till Wikileaks.

Bring säger till TT: ”Den här frågan är behäftad med en politisk underton i och med att USA kan vara intresserad av att ställa Assange till svars för spioneri.”

Ja sannerligen. Det är ju det allt handlar om. Storbritannien lämnar Assange till Sverige som lämnar ut honom till USA – att Sverige skulle vägra lämna ut Assange om han misstänks för brott i USA är inte sannolikt.

I Danmark stod ett Gulfstream-plan lägligt och väntade på Kastrup i juni 2013, i den händelse Edward Snowden skulle söka sig vidare till Skandinavien från Moskva.
http://www.theguardian.com/us-news/2016/feb/05/edward-snowden-us-government-jet-wait-copenhagen-denmark
I slutet av artikeln intervjuas Nicholaj Villumsen, riksdagsledamot för De gröna:
”The clear intention of the Danish government to cooperate with the US over Snowden suggested that Scandinavian governments ”would probably do the same with Julian Assange”, were he to travel to Sweden to face rape allegations, Villumsen said. Assange’s insistence that he faces risk of extradition was a central aspect of his appeal to the UN working group on arbitrary detention, which on Friday ruled in his favour.” (David Crouch, The Guardian, 5 February, 2016)

Om UNWGAD och den europeiska arresteringsordern har en debattartikel skrivits och repliker utväxlats på DN Debatt. Läs gärna:
http://www.dn.se/debatt/kritiken-mot-sveriges-roll-i-assange-fallet-ar-befogad/

http://www.dn.se/debatt/repliker/fn-panelens-beslut-om-assange-ar-felaktiga/

http://www.dn.se/debatt/repliker/en-utlamning-mot-battre-vetande/

Publicerat

Hoppla Hultman

Musikförläggarna har stolt förklarat genom sin chef Nutta Hultman att en licens har skapats för låttexter, ackord och noter. Den riktar in sig på mindre sidor som bloggar och ideella föreningars sajter.
Licensen ska köpas för tre hundra (300) kronor per år av sidor som uppfyller särskilda kriterier, bland annat ska de inte ha mer än max 10 000 unika besökare per år, vara icke-kommersiella och inte uttrycka politiska eller religiösa åsikter.
De där 300 kronorna ska berättiga till att återge max 20 låtar (text, noter eller ackord) per år.
Intäkterna från licenserna ska Musikförläggarna fördela till rätt personer, exempelvis låtskivaren eller till musikförlaget.
Men Musikförläggarna tänker också kräva att upphovsmän anges till den text/musik som läggs upp. Och ackorden, får man förmoda.
Sveriges kompositörer och textförfattare, SKAP, samt Föreningen för svenska tonsättare FST, ska ha givit sitt stöd till införande av den nya licensen, och Stims promotionsnämnd är också med som stöd.

Låt mig nu återge en av de vackraste kärleksdikter jag läst:

Min älskade.
Vi såg på varandra
och var blinda.
Då tog vi varandras blindhet
och började se.
Men vi grät.
Då tog vi
varandras sorg
och vi skrattade.
Sedan tog vi
varandras skratt
och såg in i
varandras hjärtan.
Du och jag kanske
ska vara samman
ett tag.

Den finns med i Staffan Westerbergs bok Hoppla, utgiven 2014 av Tundell och Salmson AB.
Till boken finns en cd där Staffan Westerberg sjunger en del av texterna i Hoppla – dock inte dikten ovan, den läser han. Den är lika vacker hörd som läst.

Jag har ingen licens, det är lika säkert som att jag inte har mer än 10 000 unika besökare per år och är icke-kommersiell. Det där med politik och religiösa åsikter däremot skulle säkert kunna diskuteras. Och vad åsikter beträffar skulle säkert mycket på små sidor, utom möjligen öppettider i t ex hembygdsgården, kunna diskuteras. Vägsamfälligheter med synpunkter på kommunala vägbidrag som citerar översatt King of the Road? Bostadsrättsföreningar med synpunkter på rot-bidrag och citerar 44:an? Elevråd med synpunkter på skolluncher och citerar Bring me a burger?

Hultman och Musikförläggarna ska ha haft konsulthjälp att skanna igenom nätet för att hitta sidor som faller inom ”licensramen”. Är det som att söka ordföljder för att spåra plagiat i elevuppsatser månntro, och har konsulterna kunnat vaska fram alla sidor med ovannämnda kriterier där låttexter återges? Eller är det alla hemsidor över huvud taget som ska få mejl från Musikförläggarna om text/musik/ackord dyker upp?
Många mejl blir det. Undrar hur många som kommer att fastna i spamfilter?

Men att tråla nätet efter text och musik är inget nytt – magasinet Wired, May 15, 2015, hade en lång och intressant artikel om företaget Kobalt under rubriken ”How data saved music”.
Tillåt mig citera ur inledningen till Kevin Gray’s artikel Kobalt Music Group, dess grundare (2001) och vd Willard Ahdritz:
”Musicians say there is no money in streaming, says Ahdritz…That’s what you know, isn’t it?… Well, that’s wrong…You see, someone has lied to them.”

Över fem uppslag med karaktäristiskt rörig Wired-layout, bilder, hyperintressant text och illustrativ grafik berättas sedan om Kobalt och Ahdritz. Grundaren presenteras som förutvarande programmerare i Sveriges armé, grundare av Telegram Records som såldes 1993, och efter examen vid New York University’s Stern School och Business och så småningom arbete vid British Airways som idén till Kobalt och det gigantiska dataprogram som gör det möjligt att spåra användning av musik i alla upptänkliga sammanhang världen över, och ta betalt för det. Spårningen visualiseras också: antal, plats, geografisk och lokalmässigt, typ av media …
Betalningen går direkt till artisten, inga mellanhänder. Ansvarsfull redovisning och transparens, ”accountability and transparency” är vd:s ofta upprepade ord enligt Gray.
Från tiden som skivbolagsdirektör vet han hur lång tid det tar för artister att få ersättning från stora skivbolag, förlag och diverse organisationer som till exempel Stim.
Gray citerar Ahdritz: ”The music industry is historically opaque. And it still is. There is a lot of fear among artists that they are not getting paid. I tell them, ’You are right. You’re getting screwed.’”

Sonny Moore, 27 år, aka Skrillex, dj, musikproducent och låtskrivare intervjuas av Gray:
”A generation of artists like Moore embrace the streaming model and, oddly, even the sharing of pirated downloads. ’My philosophy is get the music out to as many people as possible’ Moore says. ’I spend a big part of my career onstage. That’s why I make records, to get people to shows, because I dj. When people hear me, they want to be there.”
Och längre fram: ”Some 12-year-old kid listening on YouTube or SoundCloud is not going to buy my records, Moore says. If I took my stuff off, it’s going to alienate my fans. Theyr’e not going to say, ’Oh crap he’s not on Spotify, I’d better go somewhere else’. They will say ’There’s other stuff on here, I’ll just grab that instead.’ … (about fan uploads on YouTube:) Taking it down is just a dinosaur way of thinking. You can monetise with ads. It’s good money and it promotes my music.” ”

Det är något befriande över Moore, aka Skrillex. En befriande insikt. Nätet gör oss fria att välja något annat, och fort går det. Bättre då att läsaren/lyssnaren finns kvar, hos Moore i det här fallet.
Vidare om Kobalt och trålning på YouTube: ”If it detects any commercial matches – an advertising agency using a tune without permission, for example – Kobalt goes after those responsible. If it’s a fan video, YouTube often pays up.”
Kevin Gray berättar väldigt mycket mera, om flera artister, om teknik och om Kobalt och Ahdritz.

Läs artikeln! Läs Wired!
Kobalt gör i världen med kommersiella aktörer vad Nutta Hultman och Musikförläggarna vill göra i Sverige med icke-kommersiella.
Månne det är vad Moore kallar ”a dinosaur way of thinking”.

Den som av kärleksdikten ovan fick smak på Hoppla och Staffan Westerberg, som har mycket mer att ge, rekommenderas besök i bokhandel, fysisk eller nät-.

Publicerat

Minnesord

Minnesord på tidningars familjesidor är oftast stereotypa i sin utformning; X har lämnat oss, så här var X liv, X är djupt saknad. I det fall mindre tilltalande karaktärsdrag fanns hos den avlidne så berörs det i omskrivningar.

Hur annorlunda då när SvD inleder ett minnesord med ”Få personer har varit med om att åstadkomma så mycket skada i modern tid som …”
I kulturbilagan på söndagar publicerar SvD minnesord över personer utan lokal anknytning men vilkas bortgång av andra skäl kan uppmärksammas på en helsida.
Minnesordet ovan gällde Ahmed Chalabi, 1944-2015, irakisk exilpolitiker (familjen lämnade Irak redan 1958) som hade stort inflytande över amerikansk utrikespolitik inför invasionen i Irak 2003, och även senare: ”Betydligt värre var Ahmed Chalabis påverkan efter USA:s invasion av Irak …”.
En sammanfattning av Ahmed Chalabis liv, men också irakisk och amerikansk politik. Jesper Sundéns text från SvD 8 november 2015 är innehållsrik och mycket otraditionell.

Söndagen efter är minnesordet på sätt och vis lika otraditionellt, men totalt annorlunda. Jonas Fröberg inleder med ett citat:
”När ska vi åka till Europa? När ska vi åka till Europa?”
Det är Laean Swirakly, fyra år, född i Raqqa, som frågar sin pappa. Familjen tvingas fly från hemstaden och under sin flykt köper de i Turkiet platser i en gummibåt som ska ta dem till Europa.
Båten kapsejsar utanför Samos, svenska Sjöräddningssällskapets båt finns där och kan dra upp flyktingarna ur vattnet.
Men det var för sent för Laean, hennes liv gick inte att rädda. Fadern berättade hennes historia i ett flyktingläger på den grekiska ön.

Det är skillnad på nära och långt ifrån, och det är inte konstigt och i många fall inte heller klandervärt.
Men det är tänkvärt.