Kategori: hbtq

Publicerat

Makt, människor och mänskliga rättigheter

När politik och propaganda gör livet svårt eller rent omöjligt för människor på en plats kan flykt och exil göra överlevnad möjlig. Boken Flickor och institutioner handlar om omöjligheter i Ryssland. Omöjligt har Ryssland också blivit för organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter.

I efterordet till Daria Serenkos Flickor och institutioner (Ersatz, Stockholm, 2022 ) skriver Maria Kuvsjunova:
”’Flickor är planetens billigaste resurs’, påminner Natasha Romanoff, Black Widow, bittert sin antagonist. Superhjältinnan från Marvels universum har berövats sin fertilitet och förvandlats till en mordmaskin. (…) Det är ingen idé att ge dem en hög lön, ingen idé att befordra dem eller erbjuda andra möjligheter till självförverkligande: de kommer ju ändå att gå på mammaledighet och lämna plats åt andra flickor.”
(Jag fick kolla såväl Romanoff som Black Widow och Marvel på Wikipedia.)

I ett förord berättar Lida Starodubtseva att Serenko greps före invasionen i Ukraina och sattes i specialförvar, anklagad för att ha stöttat ”extremistisk verksamhet”, officiellt för att ha delat en symbol för Navalnys rörelse på sociala medier. Mera troligt för att hon som aktivist och författare utmanar ryska maktstrukturer. Efter invasionen lämnade Serenko Ryssland och deltar från exilen nu i Feminist Anti-War Resistance, en feministisk antikrigsrörelse.

Såväl för- som efterord är väl värda varje läsare, liksom Serenkos skildring av ”flickorna” i ryska statliga institutioner, vad institutionerna gör, och inte, och vad flickorna gör, och inte. Vad bör göras, vad kan göras av flickorna, individuellt och tillsammans, i en arbetsmiljö och i ett samhälle där hierarkierna tycks vara opåverkbara.

Serenko parafraserar Martin Niemöller när Segerdagen nionde maj infaller och flickorna på det statliga galleriet inte orkat genomföra något evenemang, ”trötta på att kriga och segra, tiga och titta…”:
”När barn iklädda militäruniformer gick förbi våra fönster teg vi – vi var ju inga barn i militäruniformer.
När pansarvagnar körde förbi våra fönster teg vi – vi var ju inga pansarvagnar.
När projektiler ven förbi våra fönster teg vi – vi var ju inga projektiler.
Vi flickor gick ut och gick förbi våra egna fönster, men ingen såg oss eftersom det inte längre fanns någon därinne som kunde se oss.”

En absurd vardag och hur den, kanske, kan hanteras utan att driva dem som ingår där till total förtvivlan, det är vad Flickor och institutioner beskriver. Den handlar om trakasserier, om brott mot vallagar, om fuskbyggen och dess effekter och mycket mer.

Men där finns också Oksana: ”Vet ni, det finns flickor som är som klippor, stödflickor, flickor som är som en stenmur. Oksana är en sådan flicka.”
Oksana är lesbisk och som sådan måltavla för ”patrioter”, kvinno- och andra hatare. Att rättssäkerhet är en chimär i Ryssland, liksom den var i Sovjetunionen, och att makten, ”patrioterna”, rysk-ortodoxa kyrkan och homofoberna gör livet till ett helvete för dem som inte anpassar sig är välbelagt.

Media, föreningar och organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och fri nyhetsförmedling, har sedan 2012 av makthavare och myndigheter stämplats som ”utländska agenter”.
Om den stämpeln inte räckt för att tysta dem, finns det andra metoder. Förutom trakasserier från ”patrioter”, vare det huliganer eller hyresvärdar, så kan åtal väckas för helt eller delvis fiktiva brott med efterföljande domar till höga bötesbelopp eller mångåriga fängelsestraff.

Memorial, människorättsorganisationen som undersöker såväl historiska brott som arbetar för politiska fångar i dagens Ryssland, har stängts. I november 2021 beordrade Högsta domstolen i Ryssland nedläggning av Memorial, organisationen stämplades som extremistisk och uppgavs ha brutit mot lagen om utländska agenter.
I oktober 2022 tilldelades Memorial, tillsammans med den belarusiske människorättskämpen Ales Bjaljatski och den ukrainska organisationen Center for Civil Liberties, Nobels fredspris 2022.

Amnesty meddelade förra året: ”Den 8 april 2022 tog det ryska justitieministeriet bort Amnesty Internationals Moskva-kontor från registret över representantkontor för internationella organisationer och utländska civilsamhällesorganisationer, vilket i praktiken innebär att kontoret stängs ner. Detsamma gäller för Human Rights Watch, Carnegie Endowment for International Peace, Friedrich Naumann Foundation for Freedom, Friedrich Ebert Foundation Russian Ministry of Justice och flera andra organisationer. Beslutet togs “i samband med upptäckta brott mot ryska lagar.”
Januari 2023 inleddes med att Sveriges Radio rapporterade att Helsingforsgruppen, Rysslands äldsta människorättsorganisation som fanns redan under Sovjettiden, hotas av nedläggning. Gruppen är registrerad i Moskva och Justitieministeriet anser nu att gruppen agerat i strid med registreringen. Ett brev skickat till guvernören i Sankt Petersburg är ministeriets argument. Helsingforsgruppen har nu, i slutet av januari, lagts ned.


Under rubriken Förhistorien skriver Serenko: ”Det institutionella våldet som jag har beskrivit här förekommer även i oberoende gräsrotsprojekt. Jag har erfarit det. Eftersom våldet och dess mönster genomsyrar allt har vi sedan länge internaliserat det. Det visar sig att det krävs en oavbruten medveten ansträngning för att inte reproducera våldet av bara farten.”
Där rättssäkerhet saknas i stort är det inte att förundras över att såväl minne som medmänsklighet saknas även i smått.

Men så finns det flickor som Oksana, flickor som är som klippor. Och det finns män, som Jurij Dimitrijev, historiker och forskare som kartlagt massgravar med tusentals offer för Stalintidens utrensningar och massmord i Karelen. Dömd till 15 års fängelse för påstått barnpornografibrott. Efter att i en omgång frikänts har han dömts igen och överklagat. Strafftiden har därefter förlängts i omgångar, från 3,5 till 13 till 15 års fängelse. Den senaste domen föll 27 december 2021. I dag, 28 januari, fyller han 67 år. Domen är i praktiken ett dödsstraff.

Daria Serenko lever i exil. Det är en lättnad att veta. Jag hoppas att även Oksana finns bland dem som funnit en väg bort från förtryck och krigshets. Och om så inte är fallet, att den medmänsklighet som också finns i Ryssland, kommer henne till del.
Avslutningsvis, och för att inte allt ovan ska avskräcka läsare:
Det finns också något att fnissa åt i Daria Serenkos bok – ukasen som påbjöd porträtt av Putin i publika utrymmen och hur detta löstes, är en. Kanske är det så det går att klara förståndet i en hierarkisk, korrosiv miljö.
Repression och förbud lyckas inte heller helt stoppa protester mot kriget i Ukraina kunde SvD rapportera 27/11-22. Sankt Petersburgbor gör små lerfigurer med plakat med texter som ”Att inte vilja döda är normalt”, figurer som sätts upp i offentliga miljöer.



Publicerat

”Utländska agenter” och trakasserier

”Förut trakasserade ungkommunisterna de troende, nu trakasserar de troende LGBT-personer.”
Röst om Ryssland.
Många, inte bara troende, trakasserar LGBT-personer, kommunister och ungkommunister, nynazister och allmänt bigotta och okunniga. Sovjetiska myndigheter skyddade inte de troende, ryska myndigheter skyddar inte LGBT-personer. Tvärtom, nu som då sker trakasserierna med myndigheternas goda minne, och rent av uppmuntran.

Göteborgs-Posten skriver 27 oktober -15 med hänvisning till Newsweek:”två parlamentsledamöter från kommunistpartiet vill förbjuda att man är synbart homo, bi, trans eller queer på allmän plats i Ryssland …”
http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.2876894-ryska-politiker-vill-forstarka-antigay-lagen#sthash.aGBmeUuE.dpuf
Attacker mot LGBT-demonstrationer märks och får uppmärksamhet åtminstone i västmedia. Den s k anti gay-lagen får också gång på gång uppmärksamhet. Mera i skymundan bedrivs trakasserierna mot organisationer, LGBT- och andra, som betecknas som ”utländska agenter”.
Och Coming Out, den organisation jag på avstånd kunnat följa och glatts med när något tyckts gå bra, och gnisslat tänder tillsammans med i den hårda motvind som råder, den organisationen har ”shut down”, en följd av ”agent-lagen” och förföljelser.

Human Rights Watch, HRW, skriver om Ryssland och om många andra länder. Om ryska ”utländska agenter”, lagen om registreringstvång, om justitiedepartementet och myndigheter i olika regioner skriver HRW på länken:
https://www.hrw.org/news/2015/10/27/russia-government-against-rights-groups

Citat:
”On May 23, 2014 parliament amended the “foreign agents” law, this time authorizing the Ministry of Justice to register independent groups as “foreign agents” without their consent, if the ministry regards the organizations as engaged in “political activity” and if the organization is receiving foreign funding. On June 4, 2014 the amendments were signed into law.
On June 5, 2014 the Ministry of Justice promptly registered five groups as “foreign agents,” and since then has registered a total of 98, including prominent civil society groups that vigorously protested this action.”

Därefter följer listor över ingripanden från olika myndigheter mot olika icke statsstödda, NGO, organisationer. Listorna är grupperade I – VI. Från listorna har jag valt ut några organisationer som av olika anledningar har intresserat mig. Jag rekommenderar läsare att följa länken ovan och själva se mängden av drabbade organisationer och spridningen geografiskt och ämnesmässigt.

I. By October 27, 2015 the registry of “foreign agents” maintained by the Ministry of Justice comprised the following groups:

  • Soldiers’ Mothers (Saint Petersburg) – August 28, 2014 (“foreign agent” status was suspended – October 23, 2015)

II. Civil law suits against NGOs by the prosecutors
The Russian Civil Procedure Code gives the prosecutor’s office powers to file a civil law suit “in defence of rights, freedoms and legitimate interests of citizens, general public or interests of the Russian Federation, its subjects and municipal entities.” The prosecutor’s office filed and won civil suits against the following six groups, arguing that their failure to register as “foreign agents” harmed the public interest. Following on relevant court rulings, the NGOs were required to register as “foreign agents” within two weeks. At this writing, three have been forcibly registered as foreign agents by the Ministry of Justice (see above), and other two closed down.

  • Coming Out (St. Petersburg) – NGO lost the suit and shut down

III. Administrative Court Cases – at least 27 NGOs
Groups that a court has found responsible for failing to register as a “foreign agent” may be fined up to 500,000 rubles (over US$16,000), and their leaders personally – up to 300,000 rubles (approximately $10,000). They are:

  • Coming Out (St. Petersburg) – NGO won the administrative case but later lost a similar civil suit to the prosecutor’s office
  • Side by Side LGBT Film Festival (St. Petersburg) –NGO won the suit

IV. The leaders of the following 6 NGOs faced administrative charges personally:

  1. Anti-Discrimination Center “Memorial” (St. Petersburg) – NGO won the suit but the organization chose two shut down when it lost a “foreign agent” civil suit to the prosecutor’s office
  2. Side by Side LGBT Film Festival (St. Petersburg) – NGO won the suit
  3. Coming Out (St. Petersburg) – NGO won the suit

V. Official Notices of Violations – at least 29 NGOs

The groups below received official orders to “eliminate violations,” i.e. direct orders by the prosecutor’s office to register as “foreign agents” within one month of their respective dates of notice. The prosecutor’s office or the Ministry of Justice took those groups to court for failure to register. Also, once the Ministry of Justice received the authority to register NGOs as “foreign agents,” it proceeded with registering 14 of the groups below unilaterally and without their consent (see Section 1 in this document).

  • “Soldiers’ Mothers of St. Petersburg”
  • Moscow Helsinki Group

VI. Warnings Not to Violate the Law – 54 NGOs

The groups below were warned of a need to register as “foreign agents” if they plan to carry out “political activities” or receive foreign funding in the future.

  • Kostroma Soldiers’ Mothers Committee (Kostroma)

Enligt EUObserver 30 oktober -15, har förre presidenten i Frankrike, Nicholas Sarkozy, träffat president Vladimir Putin i Moskva och sagt att ”The world needs Russia. Russia and Europe are bound to work together … there is a need for mutual respect.”

Jag har hållit med. Men respekt måste presidenter, nu-, förutvarande och kommande, också visa för de befolkningar de satts att styra över. Det finns inget respektfullt i behandlingen av minoriteter, i synnerhet LGBT-personer, i Ryssland. Tvärtom är respektlösheten ett signum, och dessutom har den kodifierats i lag.
Jag har hållit med. Men luddiga lagar och godtycklig rättsskipning gör det allt svårare.
Ska Ryssland resa sig måste medborgare och ledning lyfta tillsammans. I tillsammans ingår NGO:s. I NGO:s ingår LGBT-organisationer.
”… det ryska lidandet, dess obesvärade råhet, dess uppflammande heroism.” (le Carré, se https://wordpress.com/post/43932790/1351).
Putin! Låt ditt folk få lämna lidandet och råheten! Behåll heroismen, den behövs i stort,men ännu mera i smått.

Publicerat

Alina och segerdagen

Segerdagen, Den pobedy, är viktig i Ryssland, var viktig i Sovjet, och är inte bara en dag för högstämda tal och militärparader. Det är en dag då de få veteraner från andra världskriget som ännu lever och kan delta i parader hälsas med höga rop från åskådare: Spasiba! Tack!
Alina Rudnitskayas dokumentärfilm med titeln Den Pobedy handlar om situationen för homosexuella i Ryssland efter de famösa lagarna om förbud mot främjande av icke-traditionella sexuella relationer. Berättelserna som fyra olika par förmedlar kontrasteras mot inklippta scener från parader och några nyhetsinslag där politiker som drivit igenom lagarna uttalar sig. Filmen väckte ont blod när den visades på en festival i Moskva.
– Jag fick så många elaka mejl efter visningen att jag bestämt att den inte ska visas i Ryssland mera, sade regissören vid en frågestund efter att filmen visats på Uppsala shortfilm festival.

För många svenskar, och förmodligen för många icke-ryssar, kan det vara svårt att förstå Segerdagens betydelse. Firandet är en institution sedan decennier, och dagen omges av helgdagar så att även de som inte firar den med parader, firar den med ledighet och fest. Ungefär som våra avkristnade jular. Men i Ryssland är det också minnet av fasansfulla strider, och i S:t Petersburg av en 900 dagar lång belägring 1941-44 där miljoner svalt ihjäl. Piskarjovkas minneskyrkogård är monumental, och ohygglig där förkrigsgravarnas gravstenar med porträtt övergår till stenar med namn och därefter till massgravarnas grästäckta platåer.

Befrielse från naziockupanterna är rimligen ledordet för Den pobedy, och detta borde göra det möjligt att förstå vad Rudnitskayas film handlar om: den motsats till befrielse som anti gaylagen inneburit.
En lag som gjort det legitimt att attackera homosexuella, hindra manifestationer, förolämpa och hata människor som inget annat vill än leva sina liv i fred, och att göra det utan att behöva dölja vem de älskar.
”Jag önskar inte byråkraterna illa, jag önskar bara att de hade hjärna”, säger en av männen i filmen.
Det är lätt att skratta åt en sådan replik, men det är ett skratt som fastnar i halsen när nyhetsinslagen med Milonov, duma-ledamoten som lade förslaget om gay-lagen i S:t Petersburg, och en kvinnlig ledamot som talade för att en federal lag med samma innebörd, klipps in.*

Hate speech om något, och rena dumheter om ”naturliga familjer”, om hur ”farligt” det är om barn inte har en pappa och en mamma.
Är de inte bara dumma utan dessutom blinda? Förstår de inte att de legitimerar våld mot oskyldiga?Vet de inget om hur samhällen, och människor, fungerar? Fattar de inte att det viktiga för barn är att växa upp och få stöd och hjälp av vuxna som tycker om varandra och barnen, oberoende av kön?
De skulle vara bara sorgliga om de inte i sin moralistiska, perverterade nit drog så mycken olycka över andra människor. Och om de inte var så bigotta.
För som en av kvinnorna i filmen säger: Putin skilde sig samma år som utropats som Familjens år. Hur har Enade Ryssland och dess företrädare fått ihop det?
”Nu är det bara häxor vi fortfarande saknar en lag emot” säger en huvudrollsinnehavarna, cynisk och missmodig, om situationen i Ryssland.

En aning mera hoppfullt var ändå Alina Rudnitskayas besked att hennes film visas på festivaler runt om i världen, och att ett av paren som berättar om sina liv före och efter anti gaylagen åker till Kina för att presentera den för festivalbesökarna där, och att ett annat par kommer att åka till visningen på en europeisk festival.
Ur Lottas allehandas perspektiv gav Rudnitskayas beskrivning av Ryssland som ett land där de propagandistiska vågorna slår mellan olika företeelser olika år, en möjlig förklaring till att Coming Out’s QueerFest i september kunde genomföras i stort sett utan störningar, och att det i ett pressmeddelande efter invigningen t o m stod att polisen ”presented no challenge”. Det var kanske helt enkelt inte LGBT-rörelsen som skulle attackeras i år, så den fick vara i fred, om den höll sig utom synhåll. https://wordpress.com/post/43932790/1319/ (så enkelt är det inte, ”foreign agent”-lagen finns ju också se https://wordpress.com/post/43932790/1353

Flera av Alina Rudnitskayas dokumentärfilmer visades under festivalen i Uppsala: Civil status, om registreringsbyrån där äktenskap ingås och upplöses. Bitch Academy, kursen för kvinnor som av en manlig kursledare vill lära sig attrahera män (den tragikomiska filmen dokumenterar tidig rysk kapitalism och hur den spelar på unga människors drömmar och farhågor, beskrivs filmen i programmet). I will forget this day, om abortkliniken där kvinnor väntar på att kallas in till läkaren efter att ha fått lyssna till de föregåendes skrik och sett dem rullas därifrån på bår. Blood, om den mobila blodgivarstationen som åker runt till samhällen på landsbygden och tappar människor på blod för en spottstyver, en spottstyver så viktig att människor lämnar blod och svimmar av utmattning och hunger efteråt.

I en intervju i det gotländska magasinet Horisont 18/2015 säger Petter Ringbom som gjort filmen The Russian Winter under drygt två månaders inspelning av en amerikansk musikers turné i Ryssland:
– Ryssland är vackert, men det är ett komplicerat land som är svårt att tycka om.

John le Carré skriver i Vinnare & förlorare där Smiley till slut vinner kampen mot ärkefienden, Karla:
”Han (Smiley, min anm) undrade, som så många gånger förut, hur han skulle ha blivit om han haft Karlas barndom, om han härdats i samma revolutionärt omvälvande glöd. Trots att han försökte, lyckades han inte, lika litet som så många gånger tidigare, motstå sin egen fascination för storleken av det ryska lidandet, dess obesvärade råhet, dess uppflammande heroism.” (s 292, Almqvist & Wiksell, 1979).

Raoul Wallenberg-kalenderns minnesdagar har citerats tidigare i Lottas allehanda. 31 oktober 1940 föddes Nikolaj Girenko, rysk etnolog. ”Som forskare studerar han begreppet tolerans och försvarar etniska minoriteter. Hans deltagande som expertvittne vid olika rättegångar leder till att flera högerextrema våldsmän fälls. 2004 skjuts han i sin lägenhet av två nynazister.”

Tragikomedi är Alina Rudnitskayas favoritgenre säger hon i Uppsala kortfilmsfestivals programblad. Kanske är tragikomedi enda sättet att se och försöka förstå ett land och människor som så länge plågats av maktmissbruk, rättsosäkerhet och osäkra livsvillkor, ett land som firar Segerdagen för att minnas befrielsen från naziockupanter, ett land där nu ryska nynazister ostraffat kan misshandla och mörda ryssar.

Publicerat

QueerFest – S:t Petersburg 17-26 september

Om nu alla som med rätta bekymrar sig om hbtq-frågor i Ryssland hade åkt till S:t Petersburg I september, då hade queer-festivalen där fått än större stöd, och kanske rent av genomslag även I internationell media.
29 september skrev arrangörerna Coming Out i ett pressmeddelande: “The ten-day marathon of tolerance, the 7th annual Queer Festival of Russia, ended this weekend with the performance by the popular Swedish performer Motoboy, member of The Cardigans”.
Och viktigare: “Compared to last year’s, this festival went almost with no interruptions. The venue where the opening took place broke contract with festival organizers, but the plan “B” venue held its ground. “

Dagen efter öppnandet, 18 september, kom detta pressmeddelande:
One of the largest LGBT pride events of Russia, Queer Fest 2015, today opened successfully and is set for the next ten days of events.
Guests and organizers were greeted with warm words of support by representatives of the diplomatic missions of the Netherlands, Denmark, Sweden, mainstream human rights organizations and LGBT and feminist initiatives of St. Petersburg. Members of the St. Petersburg ombudsman’s staff were present, and the police presented no challenges. Despite many difficulties human rights work in Russia faces, the atmosphere of the festival was warm, sincere, and positive.”

“The police presented no challenges”. Vad som avgör om rysk polis ska hindra demonstrationer och möten kan säkert variera, men det är kanske så att mötestillstånd gör det enklare att få skydd. Med rätta kan krävas att polis ska ingripa mot våldsverkare oavsett om en manifestation har tillstånd eller inte, men det verkar som om demonstrationstillstånd ändå ger en viss säkerhet.
Utdrag ur mitt blogginlägg från maj 2014:
“… så fantastiskt skönt att Coming Out i pressmeddelandet kvällen 17 maj kunde meddela att 350 personer kommit till Marsovo Pole, nästan dubbelt så många som tidigare år, och att allt gått bra. Demonstranterna fick adekvat polisskydd, talen kunde hållas, alla ballongerna kunde släppas mot skyn i en manifestation för solidaritet och acceptans.”
Länk till inlägget: https://lottasallehanda.wordpress.com/2015/05/26/pride-i-petersburg/

Före årets queerfestival skrev Coming Out:
“September 17-26 will see the return of the Queer Festival of Russia; one of the largest Russian pride events will be held for the seventh time in the last 7 years.
Last year’ QueerFest experienced an all-out attack, with fake bomb threats, police pressures, attacks by thugs led by Milonov, disrupting the events and endangering the participants. The space for self-expression in Russia is becoming unsafe and scarce, with values of individual rights increasingly replaced by the mythical “traditional values.” But we believe a happy, healthy, free society
cannot exist without each and every member of society being free to form and express their own identity.
That is why the central topic of this year’s festival is Identity.“
Så kom då queerfestivalen i september, en lokaluthyrare backade ur av rädsla för bråk, men en ersättningslokal ordnades. ”Vi hade en plan B” som arrangörerna konstaterade, och den fungerade.

29 september kom det avslutande pressmeddelandet:
”QUEER FESTIVAL OF RUSSIA: ANOTHER LEVEL COMPLETED
QueerFest 2015 gathered over 2500 spectators, who visited the events or watched the festival online.
(En av de medverkande vid QueerFest var)
Mattias Kristoffersson, Stockholm Pride: “I was particularly impressed by the trans* discussion on Friday evening, which I have to say was the best discussion on trans* issues that I have ever been a part of. The whole discussion was so inclusive, so sincere, and so honest and respectful of everyone’s own experiences – trans* or cis. It was truly inspiring how [QueerFest] managed to create this safe space for everyone.”
Photos from the festival: http://queerfest.ru/QueerFest is a unique event in human rights. It was invented in order to once a year create in St. Petersburg a platform for dialogue between the various parts of society to promote tolerance to the invisible and stigmatized groups. In the fight against homophobia, biphobia, transphobia and xenophobia in general, the festival chooses a language understood by everyone – that of culture, art, and beauty. QueerFest is organized by the ”Coming Out” LGBT group.

Öppna länkarna, läs och se bilder, och öppna länken till mitt inlägg från maj där det finns en länk till bilder från demonstrationen i maj. Låt oss sedan alla hoppas att fridsstörare vid framtida manifestationer och festivaler kommer att hållas kort av polisen och att den skamliga lagen mot ”propagande för onaturligt sex till minderåriga” avskaffas med det snaraste. Ryssland har så många andra problem att lösa, och bör ägna krafter år detta i stället för att förfölja minoriteter.

Publicerat

Pride i Petersburg

Det finns dagar när det känns lite bättre att vara människa i världen. En sådan dag var 17 maj 2015.
Och nej, det var inte Norges nationaldag som gladde alldeles särskilt, även om den också är värd att glädjas åt.
Det var pridedemonstrationen på Marsovo Pole i S:t Petersburg som gjorde dagen särskild.

Coming Out, LGBT-organisationen i S:t Petersburg hade dagarna innan skickat ut ett pressmeddelande där den diaboliske lokale fullmäktigeledamoten Vitalij Milonov citerades. Det var han som lade förslaget som ledde till den famösa ”förbud mot propaganda för homosexualitet”-lagen, ofta refererad till som ”anti-gaylagen”. Så här ska denne ha sagt inför årets demonstration:
“I don’t know if I will be able to personally prevent this action, but there are people who are planning to chase them away. We will not rest until we achieve full prohibition of public abasement of traditional values in St. Petersburg. The timer of people’s wrath has been started.”

Traditionella värden, kantänka. Förtryck av minoriteter. Ska det vara ett ”traditionellt värde” som ska försvaras. Skamligt är ordet.

Så mycket bättre då, så fantastiskt skönt att Coming Out i pressmeddelandet kvällen 17 maj kunde meddela att 350 personer kommit till Marsovo Pole, nästan dubbelt så många som tidigare år, och att allt gått bra. Demonstranterna fick adekvat polisskydd, talen kunde hållas, alla ballongerna kunde släppas mot skyn i en manifestation för solidaritet och acceptans.

Idaho-day kallades demonstrationen, akronym för International Day against Homophobia and Transphobia, en “Rainbow flashmob”.

Temat för manidestationen var “Love Does Not Delight in Evil.”
Något för Milonov och andra försvarare av ”traditionella värden” att tänka på. I synnerhet om de kallar sig kristna.

Pressmeddelandet 17 maj citerar också Polina Andrianova, aktivist i Coming Out:
“The collaboration with the St. Petersburg ombudsman institution and the attitude of the police were beyond reproach. If last year the police did their job but their homophobia was clear, this year we felt we had a true ally. Many factors could play a role in the improving attitudes, but one of them must be the continued focus of LGBT activists on constructive collaboration and dialogue with wider society.”

Ännu en anledning alltså att glädjas denna 17 maj: polisen i S:t Petersburg gjorde sitt jobb, de skyddade aktivisterna.

På Facebook publicerade Coming Out bilder från manifestationen. Se och gläds!

http://comingoutspb.com/en/en-news/idahot2015_post

Publicerat

Turing förlåten

Drottning Elisabeth II har förlåtit Alan Turing.
Det skedde på julafton 2013.
Alan Turing var matematiker, datorpionjär och knäckte det tyska Enigmakryptot under andra världskriget.
En hjälte och ett geni.
Och homosexuell. Så han tackades av England med att efter rättegång 1952 få välja på kemisk kastrering eller fängelse. Han valde kastrering och begick två år senare självmord.

Redan 2009 bad dåvarande premiärministern Gordon Brown offentligt Alan Turing om ursäkt, men i februari 2012 beslutade House of Lords att inte postumt benåda Alan Turing.
Men nu, efter 61 år (!), har Alan Turing upprättats och förlåtits av drottningen.

Att driva datorgenier till självmord av en eller annan anledning är alltså inget nytt, inte heller att det sker med stöd av lag.
Det är en skam för världarna, analoga och digitala, här och hinsides, i universum och bortom.

Publicerat

Lika för lika? Nää …

Svårt det där med objektivitet. För oss alla. Men ibland sticker saker verkligen i ögonen.
Som när en krönikör i en morgontidning berömmer Stephen Fry’s dokumentär Stephen Fry kommer ut, där han besöker länder och intervjuar personer med homofobi som utgångspunkt.
Jag har inte sett programmen, men utgångspunkten är bra, och Fry är utomordentligt lämplig för att göra sådana dokumentärer – kunnig, snabbtänkt, välformulerad, vass.
Jag hoppas jag tar mig samman och ser dem.

Men mitt problem är en formulering i krönikan. ”Vid sidan av länder med horribla lagar på området, som Iran, Uganda och Ryssland, ställer Fry Indien som ett av världens homovänligaste länder.”
Men hallå?

Det är väl ändå skillnad på dödsstraff, livstids fängelse och ”förbud mot homosexuell propaganda”?
Jag vill på intet sätt försvara det senare, den famösa ryska antigay-lagen.
Men homosexuella avrättas inte i Ryssland, det är inte kriminellt att vara homosexuell i Ryssland.

Det finns annat att kritisera, som hoten mot homosexuella att ha barn (egna barn, nota bene), och det är definitivt inte någon rättssäkerhet för homosexuella i Ryssland (men det är det inte heller för många andra).

Min poäng är att de döms inte och hängs offentligt, som i Iran.
Det är inte kriminellt att vara homosexuell i Ryssland (däremot utsätts de för fruktansvärda övergrepp, och mördas på grund av sin sexuella läggning, men det är dessvärre inte något som förekommer bara i Ryssland. Det har hänt även i Sverige.)

Så sent som 20 december (för två dagar sedan) antog parlamentet i Uganda en lag som innebär att homosexuella handlingar ska kunna bestraffas med livstids fängelse. Presidentens signatur behövs för att lagen ska vinna laga kraft. Att lagförslaget stannar vid livstids fängelse beror på internationella protester. Det ursprungliga förslaget innebar dödstraff som möjlig påföljd.

Det kan förtjäna att påpekas att amerikansk evangelikal kristendom vinner snabb terräng i Uganda, och den förespråkar inte vidsynthet och acceptans för homosexuella.

Det finns andra exempel. I Kenya är sexuella kontakter mellan män förbjudna och bestraffas med upp till 14 års fängelse. Lagen tillämpas också för kvinnor. Spöstraffet för homosexuella handlingar avskaffades 2003.
I Tanzania är sexuella kontakter mellan män förbjudna, straffet är liksom i Kenya upp till 14 års fängelse. Sexuella handlingar mellan kvinnor är också förbjudna, straffet är upp till fem års fängelse.
I Zanzibar höjdes straffet för sexuella kontakter mellan män 2004, till upp 25 års fängelse, för kvinnor är strafsatsen upp till sju års fängelse.
I Turkiet är homosexuella kontakter inte förbjudna i lag, men enligt RFSL finns det ”ett större mönster av diskriminering, godtyckliga gripanden och synnerligen grovt våld mot hbt-personer i Turkiet … (hbt-flyktingar är) särskilt utsatta för våld och trakasserier från polisen”.

Situationen för hbt-personer i Litauen, Estland och flera andra EU-länder förtjänar att uppmärksammas. Läs gärna RFSL:s hemsida, k”internationellt”, ”landrapporter”.

Läs gärna också om ”häxor” och albinos och hur de behandlas i olika afrikanska länder. Jag skrev om det 17 mars på denna blogg. (Jag har skrivit många inlägg om den ryska antigay-lagen också, framför allt på den här bloggen men också på lottairyssland.)

Stora samarbetsländer för svenskt bistånd är bland andra Tanzania, Uganda, Kenya och DCR.
När ni har läst på kanske ni kan, som jag, snörpa lite på munnen åt formuleringen i krönikan ovan.

Publicerat

Sotji och de andra

MUF, LUF, CUF och SSU vill bojkotta vinter-OS i Sotji 2014 med de famösa ryska antigaylagarna som motivering. KDU är däremot inte för en bojkott. Det framkom när samtliga partiers ungdomsförbund debatterade i Uppsala en kväll i oktober.
Varför KDU inte ville bojkotta spelen framgår inte av referatet, inte heller hur Sverigedemokraternas eller Vänsterpartiets ungdomsförbund ställde sig.

Det är hedervärt att vilja bojkotta OS som ett stöd för hbtq-personers mänskliga rättigheter i Ryssland. Om det skulle vara effektivt är en annan sak. Moderpartierna har inte uttalat sig för en bojkott.
IOK anser inte att de ryska lagarna bryter mot det olympiska förbudet mot diskriminering.
Jag vet inte hur många som är förvånade över IOK:s inställning.

Vad jag skulle vilja veta är vilka av de politiska ungdomsförbunden som också vill bojkotta fotbolls-VM i Brasilien sommaren 2014, som en protest mot eländiga arbetsförhållanden för dem som bygger arenor och andra anläggningar inför fotbollsfesten där?
Eller kanske sommar-OS i Brasilien 2016?

Jag skulle också vilja veta vilka ungdomsförbund som kan tänka sig att bojkotta fotbolls-VM i Doha, Qatar, 2022, där hundratals arbetare från bland annat Nepal arbetar under förhållanden som närmast är att likna vid slaveri, för att göra färdigt de byggnader och anläggningar som skapas för VM?

Enligt en stiftelse med säte i Australien, Walk Free, lever 30 miljoner människor runt om i världen i slaveri. I begreppet inkluderar stiftelsen då tvångsäktenskap, skuldslaveri, människohandel och tvångsarbete. Flest slavar finns enligt stiftelsen i Indien, men högst andel slavar har Mauretanien, fyra procent av befolkningen ska där leva under slavliknande förhållanden.
Förvånande för en svensk är att det enligt WFF:s beräkningar finns 1200-1300 personer i Sverige som lever under slavliknande förhållanden.
Om WFF och slaveri skrev Metro 18 oktober 2013.

En rapport från EU-parlamentets särskilda utskott för organiserad brottslighet har uppgett att 880 000 människor lever under slavliknande förhållanden inom EU. En tredjedel av dessa är sexslavar och resten slavar inom jordbruksnäringar enligt rapporten som gör uppskattningen att den organiserade brottsligheten tjänar över 200 miljarder kronor årligen på människohandel.
Om detta rapporterade SvD:s EU-korrespondent i Bryssel, Teresa Küchler, 19 oktober 2013.

Ungdomsförbunden hade kanske inte tillfälle att kommentera mänskliga rättigheter i relation till arbetsförhållanden, människohandel och slaveri i världen, EU eller Sverige under debatten i Uppsala. Men det finns tid för fler debatter och egna utspel innan fotbolls-VM sparkar i gång.
Och skulle det bli annat än idrottsbojkotter med hänvisning till mänskliga rättigheter att tänka på fram till höstens val, så arrangerar Ryssland fotbolls-VM 2018. Det är också ett valår.

Publicerat

Fredspris och medianska böghatare

”Den ryske böghataren”. Sveper in och undervisar alla i fredlig dialog, internationell lag och civiliserad diplomtati, fräste Jenny Nordberg, kolumnist i SvD, bosatt i New York, om Rysslands president Putin 13 september -13. Det var apropå Syrien. ”Avvakta med fredspris till Putin” löd rubriken.
Vem har inte en dålig dag. Men ”den ryske böghataren”?

Liberias president gör inte mycket för landets bögar hon heller – homosexualitet är kriminellt i Liberia med ett års fängelse i straffskalan. Homosexualitet är förbjudet mellan såväl män som kvinnor, och det finns följdaktligen inte helller någon lag mot diskriminering av homosexuella.

Ellen Johnson Sirleaf, Liberias president, var en av tre kvinnor som delade på Nobels fredspris 2011.

“The President and her Government believe that the current law regarding sexual practices sufficiently addresses the concerns of the majority of Liberians and guarantees respect for traditional values. The reality is that the status quo in Liberia has been one of tolerance and no one has ever been prosecuted under that law. The President also thinks that with the unprecedented freedom of speech and expression Liberia enjoys today, our budding democracy will be strong enough to accommodate new ideas and debate both their value and Liberia’s laws with openness, respect and independence. (pressmeddelande 24 mars-12 efter en artikel i The Guardian med rubriken ”Nobel Peace Prize Winner defends law criminalizing homosexuality in Liberia.”

Respekt för traditionella värderingar brukar vara ett argument som anhängare av de ryska antigaylagarna använder. ”Propaganda för onaturliga relationer” förbjuds för att förment skydda barn mot pedofiler (! sexuellt utnyttjande av barn är redan kriminellt) och med hänvisning till traditionella värderingar.

Liberia är ett bättre land nu med Ellen Johnson Sirleaf i ledningen, inbördeskrigen är slut, arbetet med att bygga upp ekonomi, administration och sociala strukturer pågår.
Och det ska sägas att året efter att hon valts till president första gången, 2005, blev våldtäkt olagligt.

De ryska antigaylagarna är oförsvarliga, de är luddigt formulerade och används godtyckligt. HBTQ-organisationer förföljs på olika sätt administrativt och ekonomiskt, och homosexuella hotas, misshandlas och ibland dödas utan att rättsapparaten, polis och domstolar lägger kraft varken på skydd av dem eller på att lösa brotten. Men homosexualitet är inte olagligt i Ryssland.

I Liberia är homosexualitet olagligt. RFSL har på sin hemsida ingen landrapport om hbtq-personers situation i Liberia, och jag har inte heller hittat någon sådan rapport vid en snabb sökning på nätet.

Skulle Jenny Nordberg eller någon annan, komma på idén att kalla Ellen Johnson Sirleaf ”den liberianska böghataren”.
 Tillåt mig tvivla.

Publicerat

Mördande machokultur

Lika glädjande som nyheten om en gay-parad i S:t Petersburg första maj var, lika förfärlig var nyheten om att en homosexuell man torterats till döds i Volgograd åtta dagar senare.

För mordet i Volgograd sitter två män häktade, 22 och 27 år gamla. Deras 23-åriga offer hade firat Segerdagen 9 maj tillsammans med dem, och då berättat att han var gay.

23-åringens döda kropp hittades morgonen efter på en innergård, en kvinna från åklagarmyndigheten beskrev vad som hänt honom: ”he was raped with beer bottles and had his skull smashed with a stone” .

Ryssland är homofobiskt. I S:t Petersburg och tre andra regioner har redan de så kallade anti-gaylagarna införts. De innebär förbud att ”sprida homosexuell propaganda”, en skrivning som inte bara HBT-organisationer med kraft framfört att kommer att användas mot homosexuella i offentliga och andra sammanhang, utan också generellt förstärker den redan starka homofobin i Ryssland.

I den ryska duman har ett förslag lagts om att införa en liknande lag som ska gälla hela federationen. Den ska godkännas vid tre omröstningar för att träda i kraft. Minst en omröstning har redan gjorts, med majoritet för lagförslaget.Ho
mosexualitet avkriminaliserades först 1993 i Ryssland, och togs bort från listan över psykiska sjukdomar så sent som 1999.

En rysk satiriker har sagt, citerad i S:t Petersburg Times, att ”Russians are brought up to believe that being gay is worse than being a murderer. Here if you want to call a killer a killer, he would laugh. But homophobia is so strong that if you called him gay, he would kill you for saying it.”
Rysk-ortodoxa kyrkans ledare har bestämt uttalat sig emot homosexualitet.

Men Coming Out, organisationen för LGBT-rättigheter i S:t Petersburg, hävdar trots hatbrott, anti-gaylagar och den allmänt spridda uppfattningen att Ryssland är homofobiskt att:

”Champions of morality and the ”children’s rights advocates” in Russia have consistently indicated that Russian society is traditionally against homosexuals. Authors of the campaign (against the propaganda bill) ask the question: is this true? Does the Russian society really believe gays and lesbians should be persecuted? …the opinion is not as unambiguously negative as the state is desperately trying to show” skrev man i ett pressmeddelande i januari i år.

Vid första maj-demonstrationen i S:t Petersburg deltog Coming Out med en egen sektion i den större demonstrationen med demokratiska partier och organisationer. Polis försökte beslagta regnbågsflaggorna från Coming Out-deltagarna, men lyckades inte.
”Det kändes som Pride idag på Nevskij Prospekt” citeras en deltagare i pressmeddelandet efteråt.

Om ryska lagstiftare och myndigheter tog itu med trafficking och utnyttjande av barn i sexindustrin i stället för att förfölja homosexuella, då borde det ge en känsla av stolthet, av Pride, inte bara för Coming Out, utan för hela Rysslands befolkning.

Länk till artikeln om mordet i Volgograd:

http://www.huffingtonpost.com/2013/05/12/russian-gay-man-torture_n_3263406.html

Ur pressmeddelande från Coming Out, 16 maj 2013:

”The annual St. Petersburg International Day against Homophobia and Transphobia rally will take place tomorrow, May 17, at 2 pm on Marsovo Pole – the “Hyde Park” of St. Petersburg, in the city center. Traditionally, a joyful celebration of our pride, during which we release rainbow balloons in the air as a symbol of our wish for a world free of homophobia and transphobia, this year’s event will be dedicated to the memory of Vladislav Tornovoy, brutally murdered in Volgograd on May 9th of this year, and to all victims of homophobic hate crimes.

…

The rally will take place despite numerous threats from members of extreme right and clerical organizations, such as the “Russian joggers” (Russkaya probezhka) and  the ”People’s Council” (Narodny sobor). At last year’s IDAHO rally, around 100 counter-protesters showed up to intimidate and attack the participants. Organizers hope that tomorrow’s rally, permitted by city authorities, will have sufficient police presence to protect the participants. Other safety measures have also been taken.

The rally is planned to last one hour, with members of wider civil society and human rights organizations of St. Petersburg addressing the participants, after which, black and rainbow balloons will be launched into air. A minute of silence in memory of the victims of homophobic hate crimes will be observed.

This year’s rally is organized in St. Petersburg by LGBT organization Coming Out in partnership with the Alliance of Straights for LGBT Equality. Similar actions will take place all around Russia, coordinated by the Russian LGBT Network.”

Låt oss be att organisatörernas hopp om tillräckligt polisskydd besannas.
Hur det blir kommer säkert att meddelas, från Coming out, och i S:t Petersburg Times.