Uppdrag från nyhetschefen: Skriv om Tesla och företagspark i vardande. Föredrag om tessla? Vad har mumintroll med företagsparker att göra?
Eller var det Nalle Puh … ja, Nalle Puh var det ju, men ändå.
Så kommer föredraget om Tesla som är fantastiska nya men mycket dyra bilar som går på el och har otroliga batterier som ska bli ännu otroligare i en Gigafactory och vd Elon Musk har sagt att Apples satsning på elbilar är inget att ha för ”Apple anställer folk som vi sparkat”, och Tesla ska gå på autopilot.
Men Tesla har släppt alla patent, så det låter bra fast det fungerar inte riktigt som inom makerrörelsen. Men kanske lite ändå.
Och Elon Musk säger också att han vill förändra världen, han vill ge jorden klimatvänliga transporter och han vill kolonisera nya planeter. http://www.svd.se/5-snabba-om-elon-musk/#sida-4
(det var en artikel om Elon Musk också 12 november, men hittar ingen länk till den)
Det känns lugnare med tesslor. Och mycket billigare.
Om tesslor liksom Tesla fått namn efter Nikola Tesla (1856-1943) är oklart. Nikola Tesla var en serbisk-amerikansk uppfinnare, maskin- och elektroingenjör och den som uppfann radion även om Marconi länge tillskrevs detta och t o m fick Nobelpriset för det. Tesla ska också ha bidragit till utvecklingen av robotteknik, fjärrkontroller, radar- och datavetenskap. Inte så underligt att hans namn valdes för den teknik och bil som Elon Musk hävdar kommer att revolutionera trafik och dess effekter på miljö och klimat.
Möjligen skulle också en av de beskrivningar som gjorts av Musk också passat på Tesla: orädd, arbetsnarkoman, galen, genialisk, dumdristig, kall, visionär. (SvD, 12 nov 05).
Så även om det nu är både lugnare och billigare med tesslor kanske det är Teslan som borde uppmuntras, med tanke på vad Nikola förebådade och Musk drömmer om.
Vem bestämmer vad som är konst, hur den ska framställas, var den ska vara? Och hur är det med konst och upphovsrätt?
Det är frågor som engagerat många Uppsalabor sedan Erik Krikortz’ målat väggarna på ett elskåp i Carolinabacken med en version av en muralmålning gjord på beställning av dåvarande makthavarna i DDR.
Motivet hyllar en totalitär regim, det är DDR-kitsch, en oförskämdhet mot flyktingar från DDR och en vanprydnad för det som ska bli Uppsalas paradgata säger några. Andra tycker att motivet manar till eftertanke och kan tjäna som en varning för att tro på politiska utopier, och många har sett kakelplattornas svarta fogar bilda en gallerbur runt de leende människorna, som en del av varningen. http://www.unt.se/kultur-noje/har-finns-unts-artiklar-om-konstbraket-3931201.aspx
Muralmålningen som Krikortz’ tagit en del av till Carolinabacken gjordes ursprungligen av Max Lingner. Den finns kvar på Wilhelmstrasse i Berlin. Upphovsrätten till Lingners verk,inklusive muralmålningen innehas nu av Max Lingner Foundation.
Får en konstnär nästan exakt avbilda en annan konstnärs verk som Krikortz’ utan tillstånd från stiftelsen?
”Konst görs av konst” ansåg Ivan Aksionov, ingenjör, poet, konstnär en del av det ryska avantgardet på 1920-talet. Lars Klebergs bok om honom, ”Vid avantgardets korsvägar: om Ivan Aksionov och den ryska modernismen” recenserades av Joanna Persman i SvD 11 oktober.
Aksionov ska ha refererat till Ingres, och ansåg att Picassos rötter fanns i barocken.
För Krikortz i dagens upphovsklimat skulle det inte räcka med en hänvisning till varken Aksionov eller Ingres, men som han sade till UNT i en artikel där Susanne Sigroth-Lambe förtjänstfullt reder ut upphovsbegreppen och också meddelar att stiftelsen nu godkänt hans projekt:
”- Det är ganska vanligt att konstnärer utgår från andra verk när de skapar egna, säger Erik Krikortz.” http://www.unt.se/kultur-noje/citatkonst-i-konsten-3938610.aspx
Om sedan Lingner-versionen får stå kvar i Carolinabacken återstår att se. Inte bara politiker (M och C) vill att det tas bort. Andra tycker att ”intressantare är reflexen att vilja förbjuda ord, bilder och åsikter man personligen ogillar”. Något som ofta brukar förknippas med diktaturer. Före DDR fanns Nazityskland som redan 1933 hade synpunkter på vad som var ”riktig” konst, och vad som var ”entartete”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Entartete_Kunst
Tony Craggs stora skulptur Chains of Events vid Uppsala centralstation har i varje fall ingen velat flytta, men den ger å andra sidan inte upphov till några debatter om varken DDR, upphovsrätt eller vad som är lämpligt att visa i offentliga rum heller. http://www.unt.se/kultur-noje/konst/varken-daligt-eller-spannande-913416.aspx
Upphovsrätt berör Andres Lokko i en krönika 6 november i SvD som länge handlar om René Girard, nyligen avliden fransk filosof. http://www.svd.se/popbandet-som-fick-mig-att-lasa-en-fransk-filosof
Riktigt varför han avslutar med att det är passande att han skrev sin krönika på Guy Fawkes night är oklart. Och att han påstår att Guy Fawkes är kvällen då britter tänder brasor ”till minnet av Alan Moores inflytelserika grafiska roman V for Vendetta” är förmodligen ironiskt. Men avslutningen att aktivistgruppen Anonymous ”stulit” sina masker från V for Vendetta är direkt fel.
”Alan Moore had this to say about the use of the Guy Fawkes motif adopted from his comic V for Vendetta, in an interview with Entertainment Weekly:
I was also quite heartened the other day when watching the news to see that there were demonstrations outside the Scientology headquarters over here, and that they suddenly flashed to a clip showing all these demonstrators wearing V for Vendetta Guy Fawkes masks. That pleased me. That gave me a warm little glow.” David Lloyd, som gjorde illustrationerna i den grafiska romanen, har sagt om användningen av den mask som huvudpersonen bär:
”During the Occupy Wall Street and other ongoing Occupy protests, the mask appeared internationally as a symbol of popular revolution.
Artist David Lloyd stated: ”The Guy Fawkes mask has now become a common brand and a convenient placard to use in protest against tyranny – and I’m happy with people using it, it seems quite unique, an icon of popular culture being used this way.” https://en.wikipedia.org/wiki/Guy_Fawkes_mask
Om något som inte betecknas som stöld men som i själva verket är en stöld av vars och ens personliga integritet skriver Ola Wong en kolumn i samma tidning, samma dag. I tidningen lyder rubriken ”Big Data plockar fram en perfekt undersåte”. På nätet blev det: http://www.svd.se/kinesiska-staten-satter-betyg-i-palitlighet
Förhoppningsvis har rubrikbytet tekniska orsaker, och är inte ett sätt att avvärja misstankar om att Big Data kan användas på samma sätt oavsett regering, kinesisk, rysk, amerikansk eller svensk.
Ola Wong skriver om ”Systemet för samhällskredit”, om social ingenjörskonst i Big Datas tidsålder. Kommunistpartiet kan ha hittat ett sätt att genom ständig betygssättning få lydiga undersåtar, ”Om nördar, jobbiga jävlar och de som slösar bort dagarna på dataspel inte kan få banklån eller finna en affärspartner även efter att de kammat sig förhundsas också många affärssuccéer, kvar blir en mardrömsvärld av rostfria mellanchefer i det socialistiska statsmaskineriet.” Nöj er inte med referat, läs hela Wongs text!
Ett av allt flera sätt att samla in Big Data är via Instagram. Att vi genom att klicka godkänt på användaravtal för instagram och andra ”sociala medier” ger mediet rätten inte bara att själv spara och använda allt vi lägger där, de får också lämna dem vidare till tredje part.
Men att bilderna också kan användas på helt andra sätt har Metro skrivit om. Richard Prince tar skärmdumpar på instagrambilder, gör förstoringar och säljer dem som konst. Prince är ”re-fotograf” sedan flera decennier, och vinner upphovsrättstivster genom att göra små ändringar i de avfotograferade bilderna. http://www.metro.se/nyheter/han-saljer-dina-instagrambilder-for-750-000-kronor-styck/EVHoeA!tkwo3UIpY3nZo/
Hur det slutar för Krikortz’ Lingner-version i Carolinabacken återstår att se; får offentlig konst väcka tankar och debatt eller inte?
Frågan om upphovsrätt är i varje fall utredd. Samma sak med Guy Fawkes-, eller rättare V for Vendetta-masken – Anonymous frågade inte om lov, men användningen ses med gillande av dem som skapade masken, och säkerligen av bolaget som säljer dem.
Värre är det med upphovsrätten till våra liv samlade i Big Data till syndakataloger att användas öppet eller dolt, av samlarna. Det var något som skedde i DDR och verkligen är entartete i stater som kallar sig demokratiska.
Max Schrems fick rätt – först förklarade EU-domstolens generaladvokat Yves Bot 23 september att nationella myndigheter visst kan avbryta överföringar av personuppgifter om europeiska facebookanvändare till servrar i USA.
Pressmeddelandet:
”Generaladvokat Bot anser att det beslut, i vilket kommissionen fann att skyddsnivån för personuppgifter i Förenta staterna var adekvat, inte hindrar nationella myndigheter från att avbryta överföringar av uppgifter om europeiska Facebookanvändare till servrar i Förenta staterna” http://curia.europa.eu/jcms/upload/docs/application/pdf/2015-09/cp150106sv.pdf
Tisdagen 6 oktober bekräftade EU-domstolen generaladvokatens förslag till beslut, och i pressmeddelandet betonades en annan del av beslutet:
”EU-domstolen ogiltigförklarar det beslut i vilket kommissionen fann att Förenta staterna säkerställer ett adekvat skydd för överförda personuppgifter”. http://curia.europa.eu/jcms/upload/docs/application/pdf/2015-10/cp150117sv.pdf
Det handlar om Safe Harbour. Ett beslut som EU-kommissionen tog 26 juli 2000 efter direktiv från Europaparlamentet och ministerrådet med innebörden att personlig integritet fick tillförlitligt skydd genom det så kallade ”Safe Harbor Privacy Principles”. Principerna ska skydda européers personuppgifter som kommer amerikanska företag till del. Detta system av principer kan företagen frivilligt ansluta sig till, och själva också garantera att efterföljs.
Om det var tveksamt från början, blev det direkt stötande efter Edward Snowdens avslöjanden om massövervakning.
”Since its implementation in 2000, civil society groups, data protection experts, and authorities have identified countless shortcomings in how the Safe Harbour is applied due to its complete reliance on self-certification and self-assessment. These loose rules, coupled with the lack of an efficient control mechanism, do not guarantee compliance with data protection standards.”
Citatet ovan och mera om Maximilian Schrems, facebook och Safe Harbor Principles finns att läsa om man följer länken nedan: https://www.accessnow.org/blog/2015/10/05/how-safe-is-europes-safe-harbour-a-close-look-at-the-schrems-case-on-the-ev
Internationella medier och i viss mån svenska, har uppmärksammat EU-domstolens utslag.
Svenska medier borde intressera sig för om ”nationella myndigheter”, i vårt fall svenska myndigheter, kommer att avbryta överföringar av personuppgifter om svenska medborgare till servrar i USA.
Om svenska medier också kommer att uppmärksamma att PUL inte gäller för Facebook i Sverige återstår att se. Svensk lag borde gälla i Sverige – även för amerikanska företag med serverhall i Luleå och europeiskt huvudkontor på Irland.
Umeå kommun har fått 25 000 kronor i ersättning för att säkerheten i deras datasystem var undermålig.
Det framgår av en notis i Svenska Dagbladet 22 augusti. En elev hackade sig in i datasystemet och åtalades för detta. Eleven, nu 18 år gammal, dömdes till 35 dagars ungdomstjänst, men kommunen ville också ha 487 485 kronor i skadestånd. Efter en uppgörelse mellan parterna kom man fram till att eleven i stället skulle betala 25 000 kronor till kommunen, och parterna ska stå för sina advokatkostnader. Hur mycket de uppgår till framgår inte av notisen.
Eleven har sagt att han hackade sig in för att visa på säkerhetsbrister.
Och att säkerhetsbrister fanns är väl uppenbart för alla. Även för Umeå kommun. Och för tingsrätten som dömde till ungdomstjänst i 35 dagar.
Men att påtala dem, det är straffbart. Om det utnyttjas av annan än ”hackaren” för egen vinning, vem straffas då? Kommunen? Företaget som levererat det osäkra systemet? Går det att hitta en part att åtala och straffa, eller har parten gått upp i en annan part som inte åtagit sig ansvar för tidigare leveranser?Det framgår inte av notisen.
Men nog är det väl underligt att den som påtalar en säkerhetsbrist straffas i domstol, medan den som bevisligen haft bristen vinner domstolsprövningen? (Du har en undermålig vara, att påvisa det är brottsligt). Och att som i det här fallet det gäller en tonåring, är det rimligt? Leverantörerna av det bristfälliga systemet hade väl inte bara imbeciller i sin stab? Eller beställarna i kommunen, hade de också bara mindre kunniga i sin enhet?
Gud förbjude.
Men framförallt kanske Umeå och andra kommuner borde ställa krav på leverantörer:
Svarar de system ni levererar mot de krav vi ställer på säkerhet och skydd för personlig integritet hos våra medborgare?
Visar det sig att så inte är fallet, PAY UP!
Vi vill inte hamna i domstol för att tonåringar (eller andra) kan bryta sig in i våra system!
Det stora problemet med e-böcker är inte att de inte tar plats i bokhyllan. Problemet är att om man lånar dem på bibliotek så registreras lånet, inte bara för att biblioteket ska veta att man lånat den och ska kunna kräva tillbaka den, som med en fysisk bok.
Lånet registreras verkligen, och registreringen blir kvar, sökbar av alltid illegitima skäl. Det blir däremot inte registreringen av den lånade fysiska boken. Den försvinner när lånetiden gått ut – poff!
I Sverige är det förbjudet att föra register över låntagares boklån, utöver det som visar att man lånat, och eventuellt inte lämnat tillbaka boken. Det gäller inte e-böcker.
Köper man e-böcker så inte bara registreras och bevaras köpet i register – boken kan försvinna också – poff! – om försäljaren (Amazon till exempel) för för sig att man gjort något ”olagligt” med boken. Kopierat den, vilket är enda möjligheten om man vill låna ut boken, men inte läsplattan.
Det är kort sagt så att Amazon säljer boken, och behåller den.
Och det är klart, vill man inte ha fysiska böcker i en bokhylla, böcker att gå tillbaka till ett år, fem år, trettio år, efter att man läst den, då är väl läsplattan bra. Så länge dagens teknik är morgondagens, så att böckerna fortfarande är tillgängliga på läsplattan om ett år, fem år, trettio år, eller ännu längre fram.
Det finns nästan bara fördelar med fysiska böcker. En nackdel är att de är tunga att flytta. En annan att de är besvärliga att damma.
Men att drygt trettio år efter första läsningen gå till bokhyllan och hitta Kapetan Aris, Kostis Papakongos bok från 1975, därför att några rader i en artikel om Grekland 2015 väcker minnen. Det är något speciellt. Den står där, visserligen i urblekt orange rygg, men den går att hitta, och förläggaren har inte kunnat ändra ett ord i den, och ingen annan heller.
Den har varit utlånad flera gånger, och ingen har kunnat hindra det. Copyswede har inte kunnat ta ut extra avgifter, och Amazon har inte kunnat blockera varken mina vänners eller min läsning under utlåningstiden.
Att det med fysiska böcker och bokhyllor också är möjligt att botanisera och upptäcka böcker, i bibliotek, bokhandlar och vänners bokhyllor, som man annars inte skulle ha fått veta fanns, det är bara ytterligare en fördel med de fysiska böckerma. En fördel som Sam Sundberg beskrev i en kommentar i SvD Kultur 25 juni -15 ”Det verkliga hotet från e-böckerna”.
Bokhyllor är alltså inte ”ackumulerat kulturkapital och prestigejakt”, som Andres Lokko skrev i en krönika i samma tidning 26 juni. Att Lokko är välformulerad och fyndig innebär inte att han har rätt. Och hans ironiska ”Bifoga en länk till de digitala omslagen i sitt personliga bibliotek så kan den uråldriga leken ”Herre på täppan” obehindrat fortgå precis som vanligt”.
Nej, Andres Lokko.
Det är inte ”Herre på täppan” det handlar om. Det handlar om kontroll. Ska jag ha kontroll över mina böcker som jag ärligen betalat för, och mina boklån, eller ska någon annan ha det?
Det är fint med visselblåsning. Det är så fint att det inrättas visselblåsarsystem i en del offentliga myndigheter. Men låt er inte luras.
Ser någon att fel eller rena lagbrott begås av myndigheter eller företag och försöker få rättning till stånd via påbjudna metoder men inget händer och därför går till pressen, då är det inte alls säkert att det är fint med visselblåsning längre.
Och visselblåsning inom myndigheten, om myndigheten? Innebär inte det att de påbjudna metoderna, ”gå till närmsta chef, eller chefen över den eller chefen över …, eller chefen …” inte fungerar? Någon kanske försökte, men ansågs skvallrig och avundsjuk, omplacerades och mobbades bort? Något fundamentalt fel i organisationen alltså.
I varje fall så inrättades ett visselblåsarsystem i Uppsala kommun 2014, ett system som nu kritiseras av kommunrevisorerna. Tydlig information om syftet med systemet saknas, och det har lämnats till en (1) tjänsteman att kontrollera och värdera inkomna tips. Att informationen om systemet är otydligt anser revisionen bevisas av att den ende tjänstemannen funnit att bara 15 av omkring 200 inkomna tips handlat om det som skulle kunna rubriceras somm ”allvarliga oegentligheter”. UNT skrev en notis om kommunrevisionens rapport 22 april.
Det är svårt att veta om utvärderingen ska kunna tas på allvar, eller om den kanske ska tas på lika stort allvar som visselblåsarsystemet och den ende tjänstemannen som betroddes utvärderingen av tipsen.
Klart är ändå att visselblåsning inte är något som uppskattas av myndigheter, regeringar eller företag.
Se bara hur det gick för Chelsea Manning som visslade om krigsbrott och dömdes till 35 års fängelse.
Och hur tror vi det skulle gå för Julian Assange om han, vilket inte är fullt så osannolikt som en del tror, skulle utlämnas till USA?
Om hur gick det för Tony Menedez när han som nyanställd chefsekonom på jätteföretaget Halliburton fann att bolaget bröt mot god redovisningssed? Han försökte via högre chefer och revisorer få ändring, men gick till sist till SEC (Security and Exchange Commission) som lämnade ut hans namn och en tio år lång strid följde, med rättstvister och höga advokatkostnader. Till sist fick han ändå rätt på så sätt att Halliburton av domstol befanns skyldigt till att ha bestraffat honom med olika repressalier, och Menendez tillerkändes 30 000 dollar i kompensation.
”To say that the outcome stunned experts is something of an understatement. ”Accountant beats Halliburton!” said Thomas, the attorney and expert on whistleblower law. ”The government tries to beat Halliburton and loses.”
Och Halliburton? ”The SEC never levied any penalty for the accounting issue raised by Menendez.”
Tony Menedez arbetar nu för General Motors, på en position med stort ekonomiskt ansvar. http://www.propublica.org/article/the-whistleblowers-tale-how-an-accountant-took-on-halliburton
Onsdagen 29 april skrev TT om en svensk FN-tjänsteman som stängts av från sin tjänst efter att ha lämnat material om sexuella övergrepp mot barn till fransk åklagare. TT referar till en artikel i The Guardian. Citat ur TT-artikeln lyder:
”Behandlingen av Kompass (tjänstemannen, min anm) väcker protester. Bea Edwards, som arbetar för organisationen Government Accountability Project som stödjer visselblåsare, fördömer FN för att ha agerat mot någon som har ingripit för att stoppa övergrepp mot barn.
– Vi har företrätt många visselblåsare inom FN under årens lopp och ju allvarligare deras avslöjande är, desto grymmare blir vedergällningen, säger Bea Edwards till The Guardian.” http://www.unt.se/omvarld/fn-anstalld-visselblasare-avstangd-3705093.aspx
Så är det för visselblåsare, och för dem som gör det möjligt att nå ut med information som läckts.
En annan sak är att lämna ut hemligstämplat material, som före detta CIA-chefen, fyrstjärnige generalen och chefen för USA:s styrkor i Irak och Afghanistan, David Petraeus. Han lämnade ut hemliga dokument till sin älskarinna som skulle skriva en bok om honon. Han har dömts till böter, visserligen på 100 000 dollar, och lämnade sin tjänst i USA:s försvar, men togs emot i den akademiska världen och undervisar på universitet som City University of New York och på Harvard, och som konsult i ett investmentbolag. http://www.theguardian.com/us-news/2015/apr/23/david-petraeus-sentenced-sharing-classified-information
Vill ni inte klicka upp länken till The Guardian, kan ni åtminstone få läsa de avslutande meningarna:
”Manning, Kim and Petraeus were all prosecuted under the same act – Title 18 of the US code, known as the Espionage Act. Lawyers representing Petraeus did not respond to a request for comment.”
(Kim är Stephen Kim, dömd till 13 månades fängelse för att diskuterat en hemlig myndighetsrapport med en reporter från Fox News. Ett fall jag inte tidigare hört talas om.)
Det kan kanske nämnas att även en svensk general har blivit påkommen med att förvara hemligstämplat material ”på felaktigt sätt”, men det slutade med att han slapp åtal och sen också fick skadestånd (!) på 25 000 kronor av Försvarsmakten för att de letat igenom hans lägenhet utan tillstånd för husrannsakan.
Så det må vara fint att vissla, men inte är det ofarligt. Slarv och lösmynthet däremot, det leder åtminstone inte till fängelse.
Det är i dag, 11 januari 2015, två år sedan Aaron Swartz hittades död i sin lägenhet i Brooklyn, New York. Han hade hängt sig. Tim Berners-Lee, professor vid MIT och en av dem som skapade internet, twittrade: ”Aaron dead. World wanderers, we have lost a wise elder. Hackers for right, we are one down. Parents all, we have lost a child. Let us weep.”
Mike Licht, CC Mike Licht, NotionsCapital.com, original photo by Sage Ross
Aaron Swartz var 26 år gammal, han arresterades efter att det upptäckts att han hållit på med nedladdning av upphovsrättsskyddade akademiska artiklar från Jstor, MIT, material han hade fri tillgång till med gästlogin. ”Guerilla Open Access Manifesto” och hans arbete för ett öppet nät där kunskap och information fritt kunde delas lades honom också till last.
En federal åklagare väckte åtal. Tretton åtalspunkter, 35 års fängelse och en miljon dollar i skadestånd var det Aaron Swartz hade att se fram emot om han fälldes.
Många har skrivit om Aaron Swartz. Min text finns här, men det finns mycket annat på nätet.
Tolv dagar efter Aarons död skrev Neelie Kroes, EU:s dåvarande kommissionär för digital agenda, på sin blogg:
”This was a man who saw that greater openness can be good for citizens, and good for society. Hugely disruptive – but hugely beneficial.
For me, the case is particularly clear when there aren’t copyright issues, when information was already paid for by taxpayers, and when more openness can help new innovations and scientific discoveries.
I would never condone unlawful activity. But in my view, if our laws, frameworks and practices stand in the way of us getting all those benefits, then maybe they need to be changed.”
Det är kanske så att lagar, förordningar och praxis behöver ändras. Men det verkar gå väldigt långsamt. Inte bara i EU och Sverige.
Barrett Brown, 33, är amerikansk frilansjournalist, och han greps och har suttit häktad sedan 12 september 2012. Åtalet mot honom växte i tre omgångar för att till slut omfatta sammanlagt 17 punkter där han sades ha brutit mot amerikansk lag, med ett maxstraff på sammanlagt över hundra år.
Hans stora projekt, ProjectPM, då han greps handlade om kartläggning av Stratfor, ett privat säkerhetsföretag i USA. Barrett Brown hade vidarebefordrat en länk från en hackare som tagit sig in Stratfors datorer och kommit över företagets interna epostlogg. I filen fanns också kreditkortsuppgifter. Länken lades in i ett chattforum på Anonymous. Brown sökte med crowdsourcing hjälp med kartläggning av Stratfor och företagets kontakter med myndigheter och kopplingar till andra säkerhetsföretag. Det finns anledning att återkomma till ett av dem, Tartan.
Nu har Barrett Brown erkänt sig skyldig på tre av åtalspunkterna, och maxstraffet kan bli 8,5 års fängelse, eventuellt skadestånd är oklart. Dom ska enligt det senaste beskedet meddelas 22 januari 2015.
Läs https://freebarrettbrown.org/
I väntan på det kan vi i stället ägna uppmärksamhet åt Andrew ”Weev” Auernheimer, 28, internetaktivist, som i mars 2013 dömdes till 3,5 års fängelse och 73 000 dollar i böter, tillsammans med en medåtalad. Hans brott var att från öppen källa ha hämtat 114 000 epostadresser till telekombolaget AT&T:s iPad-abonnenter, och efter redigering ha sänt dem vidare till Gawker, weblog i New York. Luckan i AT&T:s säkerhetssystem gjorde publiceringen möjlig.
Läs: http://www.rollingstone.com/politics/news/andrew-weev-auernheimer-sentenced-to-three-and-a-half-years-20130319#ixzz3OSuDQUY2
Säkerhetsbristen i hanteringen av epostadresser som Auernheim upptäckte för oss tillbaka till Barrett Brown och Tartan.
Tartan är ett dataprogram som saluförs av Ntrepid,, kopplat till säkerhetsföretaget Stratfor. Med hjälp av Tartan kan man enligt företagets beskrivning bekämpa nationella grupper som Occupy Wall Street.
Occupy Wall Street, var en proteströrelse som startades av Adbusters i september 2011 i New York och spreds till ett stort antal städer och också till andra länder som en protest mot social och ekonomisk ojämlikhet, företags och bankers girighet och deras stora påverkan på regering och politiker genom lobbying. Ett år senare hade de synliga protesterna i stort sett upphört.
Om Jeremy Hammond, 30, på något sätt var delaktig i Occupy Wall Street-rörelsen har inte framgått. Men han har deltagit i och varit med och organiserat ett antal andra demonstrationer och protestarrangemang, och är nu dömd till 10 års fängelse för att ha varit involverad i att ha hackat och läckt epost från Stratfor. Han och den hackargrupp han var del av i Anonymous avslöjades genom en provokatör, Sabu, som infiltrerade gruppen under FBI:s ledning.
Läs: http://rollingstone.com/culture/news/the-rise-and-fall-of-jeremy-hammond-enemy-of-the-state
Hammond är politisk aktivist och anarkist.
Auernheimer har beskrivit sig själv som ”internet troll and a ’mean-mouthed southern libertarian’ from a trailer park in Arkansas.”
Brown är grävande journalist.
Alla har, liksom Aaron Swartz, arresterats och åtalats enligt CFAA, Computer Fraud and Abuse Act, en luddigt formulerad lag från 1980-talet som ger stora möjligheter att utdöma drakoniska straff.
När Gottfrid Svartholm Warg, 30, greps i Kambodja i juli 2012 var han på flykt från ett ettårigt fängelsstraff efter Pirate Bay-rättegångarna och hovrättsdomen i april 2009. I mellantiden hade han bland annat hunnit hjälpa Wikileaks med dekrypteringen av videon ”Collateral Murder” som visade hur amerikanska soldater från helikopter besköt civilister på ett torg i Irak och dödade åtta av dem, bland dem två journalister från Reuters.
I Sverige hade redan i mars 2012 Logica, nu CGI, som handhar flera svenska myndigheters datasystem, upptäckt ett intrång i Skatteverkets system, och personuppgifter, också skyddade sådana, hade läckts. Även Nordea hade drabbats av dataintrång, och kunddata läckts. Svartholm Warg, känd också under sitt nätalias Anakata, åtalades och dömdes i tingsrätten för intrång i såväl Logica som Nordea. Han hävdade att han var oskyldig och att hans dator fjärrstyrts. Datasäkerhetsexperten Jacob Appelbaum, (mer om honom nedan) kallades in av försvaret som vittne i hovrätten. Appelbaum hävdade att det var fullt möjligt att Svartholm Wargs dator fjärrstyrts, polisens utredning var inte tillräckligt grundlig för att det skulle kunna uteslutas. I hovrätten dömdes Anakata bara för intrånget i Logica.
Efter avtjänat straff i Sverige utlämnades Anakata till Danmark för ännu en rättegång, denna gång för intrång i CSC, den största leverantören av datasystem till danska myndigheter. Intrång hade gjorts i Rikspolisstyrelsens datorer, uppgifter ur körkorts- och kriminalregister hade läckts.
Logica hävdade i den svenska rättegången mot Anakata att intrången skett från januari 2010 till april 2012, då de upptäcktes.
CSC i Danmark upptäckte över huvud taget inget intrång, och det gjorde inte heller danska polisen eller tjänstemännen som inspekterade danska polisens system för Schengenavtalets räkning i oktober 2012.
Det var svensk polis som i januari 2013 skickade filer från Anakatas i Kambodja beslagtagna MacBook till sina danska kolleger och därefter upptäcktes intrången. http://politiken.dk/magasinet/feature/ECE2205974/jagten-paa-internettets-superpirat/
I oktober 2014 dömdes Anakata till fängelse i tre och ett halvt år, utvisning och inreseförbud.
Rätten i Danmark ansåg att hans förklaring att hans dator fjärrstyrts kunde lämnas utan avseende, liksom Appelbaums vittnesmål under den danska rättegången.
”Chatten tillsammans med det förhållande att han redan dömts för dataintrång i Sverige vilket visar att han har de kunskaper som krävs gör att rätten förkastar hans förklaring om fjärrstyrning.” skriver Computer Sweden om de danska domskälen.
Läs: http://computersweden.idg.se/2.2683/1.591978/domen-tre-och-ett-halvt-ar-for-svartholm-warg
I en artikel från TT-Ritzau 23 september 2014 skrivs om fjärrstyrning att ”Flemming Grønnemose, IT-specialist vid danska rikspolisen, som lett utredningen säger emellertid att det inte kan ha gått till på det viset.”.
Eventuellt har domen överklagats.
Det känns lite eget att polisens IT-specialist, som inte upptäckt intrånget i det egna systemet ens med hjälp av Schengenkontrollanter, ifrågasätter Appelbaum. Och också att Svartholm Warg, dömd för dataintrång utfört från en dator i Kambodja, utvisas med inreseförbud.
Och så till Jacob Appelbaum, 32.
En av datorvärldens megastjärnor, utvecklare av Tor-projektet och som sagt, datasäkerhetsexpert.
Under rättegångarna mot Svartholm Warg har han hävdat att polisens utredningar inte alls utesluter att dennes dator varit fjärrstyrd. ”Som exempel visade han ett kort Python-program som skulle kunna ha använts för att ta kontroll över datorn.” Han kritiserade såväl i Sverige som i Danmark åklagarnas bristande it-kompetens, ”Det är uppenbart att han inte förstår teknik över huvud taget” ska Appelbaum ha sagt till danska Radio24syv. http://www.idg.se/2.1085/1.582722/stjarnhackarens-forsvarstal-for svartholm-warg?a
Foto: Matt Zimmerman CC. Jake Appelbaum at SHARE Conference in Belgrade, Serbia, April 7-9, 2011
Jacob Appelbaum blev föremål för polisens och FBI:s intresse sedan det blev känt att han arbetat med Wikileaks. Efter att flera gånger ha stoppats av gränspolis, förhörts och fått elektronisk utrustning och mobiler beslagtagna, och fått veta att han var föremål för en hemlig åtalsutredning, lämnade han USA och bosatte sig i Berlin.
I en intervju i Rolling Stone 2010 säger han: ”Det är inte bara staten. Om det ville, skulle Google kunna avsätta varenda regering i världen. Google har samlat tillräckligt med smuts för att förstöra varenda äktenskap i Amerika.” … ”Jag kommer att använda Tor mycket mera nu – och jag använde det väldigt mycket. Jag har blivit en av de människor jag har tillbringat flera år av mitt liv att försöka skydda. Och jag gör bäst i att följa mina egna råd.” http://www.rollingstone.com/culture/news/meet-the-american-hacker-behind-wikileaks
Om Aaron Swartz hade gjort som Appelbaum, Pointras och andra, hade vi inte behövt minnas honom i dag för att det var den dag han tog sitt liv.
Men, som Andrew ”Weev” Auernheimer skrev i ett ”statement of responsibility” innan han dömdes:
”Ivy-league educated and wealthy, Aaron dealt with his indictment so badly because he thought he was part of a special class of people that this didn’t happen to. I am from a rundown shack in Arkansas. I spent many years thinking people from families like his got better treatment than me. Now I realize the truth: The beast is so monstrous it will devour us all. None will be spared.” http://www.theguardian.com/tecknology/2013/jan/24/hacking-us-government-cyber-c
En annan nätaktivist skrev, förtvivlad efter Aarons död:
”Hur ska det gå om vi plågar ihjäl och kastar i fängelse alla våra sociala IT-entreprenörer? Så kan vi ju inte göra? Det är väl inte rätt?”
Nej, det är det inte. Och för att citera Jeremy Hammond ur artikeln ovan: ”WAKE UP … Your mind is programmable – if you’re not programming your mind, someone else will programme it for you.”
Till Aaron:
”… Please find the peace you were seeking. And if you do, please find a way to share that too.” Larry Lessig in his online requiem for Aaron.
När EU-domstolen ogiltigförklarade datalagringsdirektivet, då kom som ett spam i inkorgen, en om inte flod så i varje fall ström av debatt- och inte minst nyhetsartiklar som handlade om hur viktigt det är för polisen att ha tillgång till mejl och telefonloggar vid kartläggning av brottslighet.
(OBS längst ned finns länken till P1 Kalibers mycket intressanta program om datalagring)
I synnerhet rysliga brott, mord och mordbränder, får komplettera de regelbundet upprepade behoven av nät- och mobilspaning i barnpornografiutredningar.
En rubrik som ropar ut att ”IT-brott ökar kraftigt” ger också samma känsla av att det nog ändå är nödvändigt med lagring av allt i minst sex månader för att uppgifterna ska kunna tas fram om en polischef/åklagare/domstol skulle anse att det behövs.
Så är det inte.
Det mesta av det som samlas och lagras kommer aldrig att behövas. Det är som spam. Men det här är privata uppgifter. Det är metadata om oss alla, och om alla i de cirklar vi rör oss på nätet, när, hur, var, vem. Sånt som Stasi på sin tid samlade in om DDR-medborgarna. För den som har tillgång till uppgifterna, och tro inte att de är bättre skyddade än våra bankkontouppgifter, kan de vara användbara till varjehanda. Om inte tredje gradens förhör, så kanhända av utpressare, eller bara folk som tycker det är kul att kartlägga personer, av en eller annan anledning.
Det vi vet är att uppgifterna samlas och lagras, för att det går, inte för att vi är misstänkta för brott.
EU-domstolens utslag om datalagringsdirektivet ansågs av dåvarande regeringen, Alliansen, inte tillräckligt viktigt för att behöva följas. Efter snabbutredning av Sten Heckscher, tidigare rikspolischef och ordförande i Högsta förvaltningsdomstolen, kom såväl Heckscher som regeringen fram till att datalagring, det är bra det, och den svenska datalagringslagen är mera restriktiv än EU-direktivet som var motivet till att den alls infördes. Så mänskliga rättigheter, EU-rätt och Europarätt respekteras i Sverige, och lagen uppfyller också EU-rättens krav på proportionalitet ansåg Hecksher och regeringen.,Visserligen kan frågan om skydd för privalivet och rättssäkerhet behöa utredas vidare, men i väntan på det är allt frid och fröjd. För polisen.
Efter EU-domstolens beslut i april i år, slutade flertalet teleoperatörer datalagra, men fortsatte lagra viss information för internt bruk. Post- och telestyrelsen sade att så fick det vara, utifrån vad EU-domstolen kommit fram till. Men efter Heckschers utredning ändrade PTS sig och förelade operatörerna att återuppta lagringen. Så gjorde också Tele2 efter föreläggande från PTS, men under protest och bolaget ligger nu i tvist med PTS och har gått till förvaltningsrätten. Där ansåg man inte att man behövde inhämta något yttrande i saken från EU-domstolen, och tvisten tvisten fortsätter därför i förvaltningsrätten. Comhem stod också länge emot PTS, men vek sig, och kvar är nu Bahnhof som inte lagrar och som anmält Sverige till EU-kommissionen.
PTS svarade i slutet av oktober med ge bolaget en månad på sig att börja datalagra, annars väntar vite på fem miljoner kronor. Bahnhof kommer att överklaga.
Om den nya regeringen mot förmodan skulle ha en annan inställning än den förra till vikten av att följa EU-domstolens utslag, det återstår att se. Miljöpartiet har ju gärna framställt sig som beskyddare av personlig integritet. Men det har ju Centerpartiet också, och hur C agerat vet vi. Om det finns anledning att förvänta sig bättre av MP, framstår som alltmer tveksamt.
P1-programmet Kaliber kommer att prata med (MP) i detta ämne söndagen 16 november. I en förhandsartikel om programmet säger inrikesministerns Ygeman (S) att han är nöjd med att EU-domen inte påverkade svensk lag. Att lagen tillkom på grund av EU har han kanske glömt? Länk till programmet:http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/460237?programid=1316
EU-kommissionen har enligt brev daterat 10 november och undertecknat av enhetschef Bruno Gencarelli, beslutat undersöka det klagomål som Bahnhof lämnat in mot Sverige för att staten inte rättar sig efter EU-domstolens beslut att datalagringsdirektivet ”thereby being in breach of The Cahrter of Fundamental Rights of the European Union, articles 7 and 8, ’Respect for private and family life’ and ’Protection of personal data’.
PS: Nyligen kom Högsta förvaltningsdomstolen fram till att PUL, Personuppgiftslagen, inte gäller om ett företag utanför Sverige begär uppgifter från en svensk myndighet, uppgifter som i Sverige är skyddade med hänvisning till PUL. PUL gäller ju bara i Sverige. DS
PPS: Sten Heckscher har i en annan utredning beställd av f justitieministern Beatrice Ask kommit fram till att reglerna för hemlig avlyssning (alltså inte bara metadata från datalagring, utan även innehåll) inte behöver ändras så att de omfattar fler grova vapenbrott. ”Metoden får sällan riktas mot grova vapenbrott, eftersom straffvärdet (minst två års fängelse, min anm) inte når upp till den nivå som krävs för att avlyssning ska vara tillåten … Brott inom den organiserade brottsligheten i allmänhet kan vara svåra att utreda. Några särskilda utredningssvårigheter vid just grova vapenbrott finner Sten Heckscher däremot inte belagda.”, skrev regeringskansliet i sitt pressmeddelande om utredningen 19 december 2012. DDS
… och välformulerade analyser ha initierat en global debatt om ett övervakningssystem som agerar bortom både demokratisk kontroll och rättsstatliga principer.
Det är Edward Snowden förstås, och motiveringen till att han tilldelas Ordfronts Demokratipris . Priset delas ut lördagen 15 november i umeå Folkets Hus under Mänskliga Rättighetsdagarna.
Snowden kommer att medverska via länk från Moskva i samband med prisutdelningen.
Edward Snowden Wired Magazine Cover on News Stand 8/2014 by Mike Mozart of TheToyChannel and JeepersMedia on YouTube
Att han inte kommer själv är förståeligt. Han har väl grundad fruktan för att han i så fall med omedelbar verkan, med eller utan lugnanade sprutor, stolpiller, hand- och fotfängsel, omedelbart skulle skeppas i väg till USA om han visade sig i Sverige. Inte för att han har sagt det, i varje fall inte offentligt. Men utlämningsavtal är utlämningsavtal, och dödsstraff riskerar han (kanske) inte
När Edward Snowden fick stiftelsen Right Livelihoods hederspris i slutet av september, då stoppades stiftelsen från att tillkännage vilka årets pristagare var i Utrikesdepartementets lokaler, vilket varit tradition sedan 1995. Om det var dåvarande utrikesminister Bildt som satte stopp för Right Livelihood-stiftelsen eller inte, är kanske ointressant. Departementen präglas sannolikt av sina främsta företrädare och diplomatiska hänsyn, så beslutet skulle ha varit detsamma oavsett ett direkt ingripande från Bildt. ”Det passar sig inte” går säkert bra som argument från toppen och ned på vaktmästarnivå.
Den officiella förklaringen var i varje fall att regeringskansliets lokaler räknas som skydsobjekt från och med 1 september i år.
Ole von Uexkull som företräder stiftelsen har citerats i media:
”- …när pristagarna kommer från små och svaga länder då har Sverige stått för värderingar som demokrati och mänskliga rättigheter. Det hade varit passande om man vågat stå för de värderingarna även i förhållande till mäktigare stater.”
Folkets hus i Umeå lär inte stoppa Ordfront från att dela ut sitt Demokratipris till Edward Snowden på lördag.
Snowden har lämnat en kommentar till arrangörerna av MR-dagarna:
”I am humbled and grateful to be recognized for my work to reinvigorate democratic oversight over national security agencies worldwide. The debate that we have seen over the last year should have occurred before, not after, the deployment of a global mass surveillance system. But it’s not too late for the citizens of free societies to demand reform and accountability. I thank you for this honour, but I thank you even more for your work in furtherance of true democracy.”
Läs om MR-dagarna: http://www.mrdagarna.nu
Inte minst kan det vara intressant att se vilka som är medarrangörer, vilka som samarbetar, och vilka som stöder MR-dagarna.
Right Livelihood-priser gick i år till Asma Jahangir, Pakistan, som arbetar för mänskliga rättigheter liksom Basil Fernanado och Asian Human Rights Commission, och till Bill McKibben och 350.org i USA för sitt arbete med att mobiliera opinion för insatser mot klimatförändringar. De tre delade på 1,5 miljoner kronor.
Hederspris får förutom Edward Snowden också Alan Rusbridger, redaktör för The Guardian som först publicerade artiklar baserade på Snowdens avslöjanden.
I början av oktober blev det känt att Snowden och hans flickvän återförenats i Moskva. Bilder av de två tillsammans fanns med i en dokumentärfilm som spelats in i den lägenhet Snowden disponerar i Moskva.
Det var en nyhet som gladde mig. Att ha stort personligt mod är en sak. Vara ensam i främmande land är en annan.
Jag har rekommenderat den tidigare, men rekommenderar den gärna igen, den långa intervjun med Snowden i Wired, läs den: http://www.wired.com/2014/08/edward-snowden/
4,3 miljoner kronor. Så mycket ska Nordisk Film A/S ha i skadestånd av en 28-årig fildelare enligt en dom i Västmanlands tingsrätt.
Det gjorde 28-åringen till en av ett 50-tal kvinnor och män som fällts i svensk domstol för att ha fildelat film, musik, eller ljudböcker sedan politikerna nästan mangrant i valrörelsen 2006 om än i svävande ordalag uttryckte förståelse för fildelning och fildelare, och blivande statsminister Reinfeldt sade att ”vi kan inte jaga en hel ungdomsgeneration”. Det var andra tider då.
Men med IPRED kom möjligheten att jaga fildelare. En upphovsman, i de flesta fall i Sverige företrädda av Rättighetsallaiansen, f d Antipiratbyrån, kan med hjälp av ett spårat IP-nummer och en tidsangivelse och efter beslut i tingsrätt tvinga internetleverantörer att lämna ut namn och adress till den som står för just det internetabonnemanget. Därmed går det också att väcka åtal för brott mot upphovsrättslagen, och begära skadestånd.
Mångmiljonskadeståndet utdömt mot 28-åringen i december 2013 är baserat på Bertil Sandgrens uppskattning att det 2010 fanns en miljon internetanvändare som var aktiva nedladdare av filmer.
Samma år fanns det i Sverige enligt SCB 2,4 miljoner folkbokförda mellan 15 och 34 år. En mera rimlig avgränsning av ”ungdomsgeneration” är kanske 15-24 år, 2010 var de 1,2 miljoner i Sverige.
Skadeståndet beräknades alltså antingen på nästan 100 procent av ungdomsgenerationen, eller nästan 50 procent av en generösare bedömning av ”ungdomar”.
Fildelning är inte tillåtet enligt gällande upphovsrättslag, inte ens när det inte görs av kommersiella skäl. (Att kopiera genom att förkorta och nödtorftigt stuva om en text kallas för övrigt att ”rewrita” i mediavärlden, och används tämligen flitigt, inte minst i de nya satsningarna på sociala medier som ska dra klick med häftiga nyheter från nätsidor över hela världen, och med klicken förväntas annonsintäkter också komma.)
En aning stötande kan det ändå tyckas vara att utredaren som f d Antipiratbyrån anlitar, är en före detta polis som ohämmat laddar ned och upp upphovsskyddat material och tjänar pengar på det. Nämligen som anställd.
Stötande är det också att Nordisk Film A/S begär mångmiljonskadestånd av en medborgare och skattebetalare, samtidigt som svenska skattebetalare givit mångmiljonstöd till bolaget.
Svenska filminstitutet betalade år 2010 drygt 5 miljoner kronor till Nordisk Film A/S för filmen Beck -levande begravd i så kallat ”publikrelaterat stöd”, stöd som betalas ut till filmer som går bra publikmässigt.
Enligt institutets besöksstatistik såg 106 411 personer filmen från premiären i slutet av juni 2010 fram till årsskiftet. Intäkterna uppgick till totalt 9,2 miljoner kronor.
