Man blir matt men har Hittat ut

Schackbänk på cornichen i Beirut. Hitta ut i Enköping.

Schack är inte precis som orientering, men båda är lika förföriska i uppläggen, möjliga som de är att ägna sig åt för alla oberoende av ålder (nåja) och kön.
Det förstnämnda troligen utfört inomhus i lugn och koncentration, det andra utomhus i visst fläng och bitvis säkerligen koncentrerat.

Att kommuner erbjuder möjligheter att spela schack på bibliotek eller på torg och i parker är utan tvivel uppskattat – ­brädena är ju alltsomoftast upptagna. Inte sällan står det åskådare runtom, och när partiet är över bryts tystnad och koncentration till kommentarer och analyser.

I Uppsala stadsbibliotek löd en spelares djupt kända kommentar ”Plååscha” då det just avslutade partiet analyserades. Det betyder dåligt. Spelarna hade uppenbarligen ryska eller ukrainska som modersmål och är återkommande gäster vid brädena i stadsbiblioteket. Så fint att det erbjuds en plats för dem också, där!

Tre schackbräden erbjuds spelare i Uppsala stadsbibliotek, det händer att alla är upptagna, och åskådare står runt om spelarna, färdiga att kommentera men först när partiet är slut.

Att schackbräden i offentliga rum dessutom kan vara ytterst dekorativa visar bänken och brädet på cornichen i Beirut. (se ovan).

Orientering då? Karta och kompass är något att lita på när gps:en lagt av, men även utan beredskapsmotivering är luft och motion rekommendabelt, inte minst i kombination med ökad lokal- och naturkännedom.
En försiktig början för lusten att leta kontroller erbjuds i många kommuner av orienteringsklubbar i form av Hitta ut, en tipspromenad utan tips och i fri fart, där Hitta ut-aren kan välja bland kontrollernas svårighetsgrad och som är anpassat till såväl rullstolsburna som deltagare färdiga att hoppa över stock och sten. Och genom buskage, vet en som gjort det.

Så hur ser det ut i Enköping, kommunen vars ”fokusområde 6” handlar om folkhälsa, friluftsliv och spontanidrott?

Tja. Så där, va. Schackspelen lyser med sin frånvaro i huvudbiblioteket och överallt som undertecknad känner till. Det kan bli bättre när Joar Blå övergår från Medborgarhus till kulturhus, men osvuret är bäst.
Schackbänkar som i Beirut kan vi nog glömma.
Och Hitta ut, som OK Enen förtjänstfullt ansvarat för under ett antal år, fick se det kommunala bidraget till Hitta ut-kartor minskas från 100 till 50 tusen kronor per år i ett förlängt IOP-avtal (ideellt och offentligt partnerskap). Motiveringen till sänkningen var
1. krympande resurser och 2. OK Enen kan söka pengar från regionen.
Det finns de som tycker att Hitta ut-are väl kan betala en slant för kartorna. Och visst. Hur skulle det påverka deltagande då, tro? Utvärdering på det, någon? Inte?

Jaha. Tack så mycket för det då. OK Enen, kan man tänka, har fullt sjå med tränings- och tävlingsverksamhet för ungdomar och vuxna, samt med att göra i ordning Hitta ut-kartor och kontroller.

Det blir inte mera trösterikt att tänka på att Skattmansöåbacken fick extra anslag, 250 000 kronor i december 2024 (utöver hyresavtal där elkostnaderna ingår) från Upplevelsenämnden för att driva skidanläggningen under de få veckor som det alls gick att ställa i ordning backen för utförsåkning. (S protesterade i nämnden mot det extra bidraget, EP december-24).

    Jag vågar gissa att det är betydligt fler i kommunen som förbättrar folkhälsa och ägnar sig åt friluftsliv med hjälp av Hitta ut, än de som har möjlighet att ägna sig åt utförsåkning på skidor eller annat.
    Hur tänker nämnden?
    Om fokusområden i allmänhet, och område 6 i synnerhet.

    Osåfint! …högfjällshotellet!

    Nämen … osåfint!
    Besökare häpnar i Storliens högfjällshotells Kopparbar. En bar, visst, men med möbler, och kanske framför allt tak, som inte är likt mycket annat.

    Koppparbaren. Takmålningarna som går runt hela rummet skymtar i bildens överkant.

    ”Tänk att det finns kvar!”
    Ointresse är ibland den bästa försäkringen mot klåfingrighet.
    Så kan det vara med interiörerna på högfjällshotellet. Där står inte bara Kopparbaren kvar med väggmålningar, barstolar och sittgrupper.

    Sittgrupp i Kopparbaren.

    I övre hallen hänger en magnifik gobeläng, en väv av bilder som visar Storlien från heden tid och fram till att det då nya hotellet invigdes 1935. Skidfrämjandet, Friluftsfrämjandets föregångare, som 1927 fick Storliens fjällhemman som donation, finns förstås med i väven.

    Den första delen av gobelängen.


    Att Blomsterstigen, Enköpings doktor Westerlund och hans luftgäster, fanns med i Storliens historia redan före Skidfrämjandet är lätt att överse med. Skidturister och fjällvandrare är trots allt fler än luftgästerna och medlemmarna i Enköpings Westerlundsällskap.
    Men även utan Blomsterstigen, vandrar- eller utförsåkarambitioner är högfjällshotellet väl värt ett besök. Det är inte bara gobelängen och Kopparbaren som är kvar från storhetstiden, där är biblioteket och dess möbler, där är målningar med fjällmotiv, förstås, men också med motiv som minner om karolinerarméns katastrofala reträtt över fjällen från Trondheim.

    Trapphallen upp till restaurangen.
    Biblioteket.

    Om målningarna i trapphusen och den mindre väv som placerats mera i skymundan där, är minnen från storhetstiden, i likhet med Kopparbar, konstverk och gobelängen är oklart. Men vackert är det med blomster, inne och ute.

    Blommor i trappen och en mindre väv som möjligen tillkom i samband med andra världskriget då hotellet stod till militärens förfogande.

    Mycket har hänt sedan den nuvarande ägaren tog över 2022 efter att hotellet legat i malpåse under fyra år. Allt som hänt är kanske inte i en strikt antikvarisk anda, sålunda märks sprinklersystemet som installerats efter försäkrings- och brandsäkerhetskrav. Men vattenspridare och rör som kan störa helhetsintrycket är också en säkerhet för gäster och personal.
    Storliens högfjällshotell är en resa i tiden lika mycket som en resa i nutiden. Interiörerna bjuder på modern kommers (vin/öl, mat och fjällutrustning) men också på samhällets och traktens historia, och som komplement till Vindarnas Tempel där Blomsterstigen vänder ned från fjället, på oväntade höjdpunkter. Som takmålningarna i Kopparbaren, och den oförlikneliga gobelängen.