(Uppdaterad med flera bilder) Det är i Tammerfors som street art-entusiaster kan få sitt lystmöte av målningar. Stora … ännu större … jättestora. Det är inte helt lätt att hitta dem, men spårvagn 3 och buss 9 är en bra början. Därefter en kort promenad, och där ligger det, det tidigare enorma industriområdet med gigantisk tegelväggar. Fyllda med målningar. Att området är ”tidigare industri-” är inte helt korrekt. Där finns ännu företag kvar i området, och besökare får se upp och inte komma i vägen för transporter, hit eller dit.
Så här ser det ut på lite avstånd:
Sen är det bara att gå, vidare och vidare. Det här är något av det ni kan få se:
En stoor grävling, och en lastkaj, maskerad i färg. Och det här:
Jag lovar, väggen är hög, och det kommer flera lika höga … snart.
Det är inte de här, de är nog bara omkring tre meter höga och de är placerade invid varandra bara här. Yardbirds är högre:
Det är sannolikt även några av målningarna som omgärdar skatebanan anlagd på en innergård i byggnadskomplexet – lite kludd, jodå, men annat är genomtänkt och välgjort. Det måste man säga om målningarna här också:
Min tro är att det är Urho Kekkonen som målats med Darth Vader-utstyrsel, men inte alla håller med om det . Varför f presidenten i så fall kontrasterats mot … fågeln? … är oklart, men det var kanske bara två olika konstnärer som delade på en stor vägg?
Visst är det härligt med en blomma mitt i allt?
Större och åtminstone merparten mera morbida målningar.
Det är lättare att hur höga väggarna, och målningarna är här där firmabilen finns med. Notera att målningen i högra kanten finns med i sin helhet på en tidigare bild. Och den lilla fliken av en målning högst upp till vänster, följer här:
Här är den utlovade höga väggen, säkert 30 meter, så hög och så nära ett motstående hus att nacken fick böjas så långt bakåt det går för att se hela målningen. Visst ser ni uttern, högst upp till höger? Strax nedanför ett litet utterbarn i famnen på den stora. Den vänstra målningen är mindre idyllisk, men inte med mindre detaljer att upptäcka. För visst är det ett barn där, som kikar in i … paradisträdgården? Spana mera, det finns säkerligen mycket mer att upptäcka i Hiedanranta.
Så här ser skylten ut vid infarten till området. Ser ni den är det bara att följa fingret.
Och när ni är där finns det väldigt många fler målningar att upptäcka.
Enköping förnekar sig inte. Inget färgglatt Nangijala, det är bättre med grått.
Gladgrått får man tro. Och kommunstyrelsens ordförande (KSO) i Uppsala, Erik Pelling, har naturligtvis fel. Byggbolag kan visst låta stora fastigheter mitt i stan ligga öde och slybeväxas. Se bara på grannkommunen, Enköping, länets andra stad.
Slyet har nu nått från Stattgropens botten över skyddsstaketet uppsatt mot grannhusets parkering. I gropen fanns fram till 2010 det anrika stadshotellet från slutet av 1800-talet ett stadshotell som inte bara sålts av kommunen till privata företag som lät det förfalla i decennier, till slut så illa att rivning beviljades. Men när det väl var rivet vägrade det dåvarande ägarbolaget göra de arkeologiska utgrävningar som en central fastighet i den medeltida staden krävde. Så kommunen köpte och bekostade utgrävning. Skrev så för två år sedan ett markanvisningsavtal med ännu ett privat bolag som inte gjort något för att förvandla gropen, nu inte längre är öde och tom, utan bevuxen av sly som når högt över det staket som satts upp för att dölja förödelsen vid Stora Torget.
Stattgropen, eller Stattskogen som lokaltidningens fyndige krönikör Roger Pettersson föreslagit som alternativt namn, ligger där, och nu har ledande politiker som ingick markanvisningsavtalet ingått ännu ett avtal med samma bolag, om ännu en fastighet, inte vid Stora Torget men i stället nära det k-märkta gamla gymnastikhuset, och strax nedanför Vårfrukyrkan. En fastighet som ska saneras från miljöstörande ämnen. Av kommunen. Före försäljning.
Finns det ingen hejd? Nä. För några månader sedan beslutade ledande politiker att på den ogrästäckta fastigheten där kommunhuset från början av 1970-talet fanns innan det revs förra året (efter diverse förseningar sedan politiker och tjänstemän upptäckt att i huset också fanns arkiv, datacentral och skyddsrum med 170 platser. Arkivet är nu fördelat på privata hyresvärdar i och utanför kommunen, ny datacentral har byggts, förhoppningsvis av kommunen på kommunal mark, och skyddsrummet är ett minne blott) ska ett privat bolag bygga, äga och hyra ut ett kommande kommunhus i tjugo år. Till indexreglerad hyra, och sannolikt med tillägg för varje möjlig anpassning av lokalerna under tidsperioden. Man undrar. Lär sig politiker ingenting av varken historia eller nutid?
Finns det ingen stolthet i ledningen för denna kommun med drygt 48 000 invånare i kommunen och drygt 25 000 i staden? Att medborgarna äger sitt kommunhus/stadshus är väl ändå någon sorts grundförutsättning för medborgarstyre? Vad som händer när kommunen INTE äger de fastigheter där egna verksamheter bedrivs – förvaltning, skola, vård, omsorg – har väl ändå blivit väldigt tydligt nu? Kolla med Härnösands kommun. Eller gå tillbaka och se hur det var med det tidigare, nu rivna kommunhuset, som byggdes och hyrdes av bolag under de första decennierna av det husets existens.
Det fanns ändå en tid när Enköping sträckte på ryggen och byggde upp ett stadsmuseum – först i en källarvåning i en (då kommunägd) central fastighet på Tullgatan, därefter i en central fastighet, det gamla råd- och polishuset på Rådhusgatan, ägt av kommunen och genom åren anpassat inte bara till museum utan också till turistinformation, och även tillgängliggjorts med hiss. Men nu ska, enligt planerna, museet flyttas till Medborgarhuset Joar Blå, som för övrigt också stammar från den tid när Enköping sträckte på ryggen. Stadsbiblioteket som från början låg i föreningsägda och -drivna Medborgarhuset, fick kommunen som hyresvärd när föreningen inte längre ansågs klara förvaltningen av byggnaden, och därmed också höjd hyra och svajigt, om något underhåll.
I en växande kommun finns mycket för ett bibliotek att bidra med till medborgarna. Ett maker space med 3D-printer exempelvis, och, kanske ännu bättre, symaskiner att nyttja på plats. En permanent föreläsningslokal för författar- och andra besök. I en tid när statliga bidrag till studieförbunden ska minskas kanske studielokaler för uthyrning eller -låning till kurser och cirklar. Säkert har bibliotekarierna förslag och idéer för hur Medborgarhuset Joar Blå skulle kunna nyttjas, för filmvisningar som nu, men utan museet som ligger bra där det är, på vägen mellan Drömparken och Vårfrukyrkan.
Åter till det gladgråa. Det fanns ju också en tid när Enköping kunde tänka sig annat. En gångtunnel i Fanna som dekorerades av street art -konstnär, beställd och betald av kommunen, trafiktunneln under järnvägen mellan Fjärdhundragatan och Salavägen som fick Enköpingsmotiv målade av gymnasieelever under ledning av deras bildlärare Eric Beckeld. (kolla bloggens kategori street art). Såväl gång- som trafiktunnel drabbades för några år sedan av högtryckstvätt beställd av kommunen. Inte renovering och borttagning av eventuellt klotter, nej bort, bort, grått, grått. Tråk, tråk. Nu är det mest klotter i Fannatunneln – och lite konst. Se bara parafraseringen på hällristningsskepp.
Och Nangijala var kanske målat i fel ände av tunneln till Fagerskogen? Det borde ha stått Nangilima där den leder in till Fagerskogen, och Nangijala där den leder in mot staden. De som inte minns eller har läst Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta må gärna ägna några timmar åt boken.
Nu tycker tydligen Enköpings KSO Book att politikerna måste ”sätta ned foten” och inte bry sig om vad medborgarna tycker om hur deras stad ska utvecklas och se ut och ger uttryck åt i medier, på nätet eller i lokaltidningarna. Hur skulle det vara om hr Book lyssnade mera på medborgarna i stället, med tillit till de som bor och betalar skatt här, inte bara till företagare och tjänstemän.
För övrigt bör den stora muralmålningen som möter de som åker/går Dr Westerlunds gata från Gustav Adolfs plan nämnas. Den skulle kanske må bra av lite omsorg, men det är en privat fastighet och ägaren har i varje fall inte tagit sig orådet före att avlägsna allt med högtryckstvätt. Heder åt den ägaren!
Hur roligt det är med fina elskåp har tidigare nämnts på den här bloggen. Här kommer några från Finland. Det är Åbo och Tammerfors som bjuder på street art i skåpformat.
De här skåpen finns i Lielahti, strax utanför Tammerfors. Det högra elskåpets målning fortsätter upp i det försatta fönstret på tegelväggen. Mer kommer om området där den kombinationen finns.
De här skåpen kan ses i Åbo, det vänstra vid Varvstorget, det högra i centrum, Slottsgatan.
Så en elcentral, med målning som förändrades från fredag till måndag. Sannolikt för att texten (undre bilden) som jag bara delvis förstod, var otrevlig . Jag såg först bara katterna … Bra då att målningen gjordes om. Men jag måste erkänna att jag inte förstår den nya texten heller (övre bilden). Så jag hoppas att den inte är otrevlig. Street art kan vara humoristisk, rent av ironisk, men inte stötande eller oförskämd.
Se bara detta: vad, eller vem, som kan drabba den som stjäl biblioteksböcker! En sabeltandad mosaikkatt! Om det verkligen var tanken med mosaikkatten i entrén till stadsbiblioteket i Västerås är förstås inte belagt, men det är en frestande slutsats. Och rolig.
Roligt är för övrigt hela det stora, luftiga, vackra biblioteket ritat av Sven Ahlbom, invigt 1956. Utsocknes som inte är där för att ta del av böcker, tidningar eller andra media kan med fördel gå runt och begapa konsten som frikostigt fördelats i samtliga avdelningar. En del av den är monumental, som fonden i stora trappan, så stor att den inte går att se i sin helhet av den som står vid trappans fot. Man får gå två trappor upp, till avdelningen för skönlitteratur på främmande språk och se ut från balustraden.
Det är lite sorgligt att det inte finns en broschyr med karta och korta presentationer av de skulpturer, vävnader och målningar som pryder biblioteket. Men ett nytryck är på gång försäkrar personalen den som frågar. Det innebär att jag tyvärr inte kan berätta vilka konstnärerna är, eller när konsten kom på plats. Se bara intarsiadörren in till hörsalen, eller kvinnofiguren i faktabiblioteket – så gärna jag skulle ha berättat mera om konstnärer/konsthantverkare!
Men det finns undantag. Det är dels bibliotekets ytterväggar, dels den glastäckta gångbron över Vasagatan från huvud- till faktabiblioteket. På den östra fasaden i huvudbiblioteket finns Erland Melantons mosaik, 400 000 bitar sammanfogade, inte till ett abstrakt myller som man kan tro på avstånd, utan mindre scener och figurer som kräver närhet och en sökande blick för att uppfattas. Vik runt hörnet och se att lika fantastiska är själva väggarna av handslaget tegel från Veberöd.
I teglen är många av K-G Lindholms 31 olika motiv lätt upptäckta. Först som glada överraskningar, därefter som fascinerande exempel på yrkesskicklighet hos såväl konstnär som tegelarbetarna som förverkligade tankar och intentioner. Den största reliefskulpturen i södra väggen (nere till höger i collaget) har Edvin Öhrström skapat, en två meter hög madonna, inspirerad av Rudbeckianska gymnasiets sigill med anor i 1600-talet. Men roligast är Lindholms lilla kvinna med en uppslagen bok i sin höjda hand (nere till vänster).
Jajamen! Läs! Kunskap är makt och våra folkbibliotek är de offentliga rum där kunskap inte bara samlas, utan också görs tillgänglig.
Så till glasgången där ”skrotskulpturer” av båtar och lok, förfärdigade av Ture Albert Andersson går att se. Det ska enligt presentationen av Andersson finnas ett 40-tal båtar och några lok på barnbiblioteket och i ’gröna gången’. Det torde vara flest i barnbiblioteket, men de som finns i gången räcker för att förföra en som skulle önska sig en fantisator och teknikglädje av TAA:s mått. Tänk själva, ånglok där kastruller eller det som minner om farmors uråldriga dammsugare, utgör en stor del av skapelsen!
Utan tvivel skulle närstudier av de många båtarna leda till upptäckter av andra saker och material avsedda för helt andra ändamål, och ge upphov till glada rop. ”Skrot och andra möjliga och omöjliga föremål” beskrivs materialet i presentationen. TAA beskrivs som ”självlärd konstnär som hela sitt yrkesliv var tjänsteman på Asea/ABB i Västerås”. Han levde mellan 1922 och 1994.
Man kan tänka sig hur tjänstemannen fann skrot, kassationer och uttjänta hushållsföremål, och hur han funderade på hur allt kunde få nytt liv på däck, i riggar och kajutor. Och någon gång i lok. Kanske tog det tid innan de kom till pass hemma i verkstaden där skulpturerna skapades, men desto roligare när de väl funnit sin plats, för TAA, och nu för oss.
Om stadsbibliotekets konst gör en besökare glad, gör stadshusets konst en besökare imponerad. I samklang med tiden är mottot för byggnaden vars första del stod färdig 1954, den sista 1988. Stadsarkitekten Sven Ahlbom ritade stadshuset liksom biblioteket. Monumentalt skulle stadshuset vara, men samtidigt ”stärka gemensamhetskänslan och samhörigheten, väcka och stimulera arbetsglädje och skönhetslängtan” allt enligt den föredömliga presentation av inredning och konst som går att låna i receptionen.
Att det redan på 1200-talet låg ett dominikankloster där stadshuset nu är påminns besökare om redan framför entrén där svarta plattor markerar läget där ingången till klosterkyrkan en gång låg. I ett av fönstren till entrén finns mottot I samklang med tiden inmonterat som smäckra bokstäver, av järn, imponerande bara det.
Gobelängen Dansen i Västra Aros av Sten Kauppi, också i entrén, lever en undanskymd tillvaro bakom en gigantisk inramad karta och det är naturligtvis snudd på skamligt, men förhoppningsvis också övergående. För en tillfällig besökare är mycket av det vackra i fullmäktigesal, kommunstyrelserum och Röda rummet inte tillgängligt. Där finns röda sidentapeter, en vacker gobeläng, flera intarsiaarbeten, en glasvägg av samma konstnär, Edvin Öhrström, som gjort glasobelisken vid Sergels torg. Och där ska, något överraskande, en buddhaskulptur från Mingtiden symboliserande givande och tagande, finnas i ett av sammanträdesrummen.
Men den som inte får tillfälle att se den vackra och genomtänkta utsmyckningen på insidan av stadshuset kan utan problem ta del av Erik Grates storslagna ”Vindarnas grotta” utanför entrén, invigd 1969 med en grottvägg som kan ta upp såväl ljudet från Svartån som klangen från de 47 klockorna i det 65 meter höga stadshustornet. Att man där också på hög piedestal kan se Allan Runefelts ”Tjuren” från 1963, kan lätt ge associationer som vederbörligen avvisas i informationsbroschyren: det är inte en guldkalv, trots den skimrande ytan. Det är en symbol för styrka.
På Västerås kommuns hemsida flera förslag på stadsvandringar med offentlig konst som mål. Något av det som kan ses är Nils Möllerbergs skulptur Flora från 1929 på Stora Gatan. Dårarnas båt av Sture Collin, från 1999, som står på en sten i dammen i Vasaparken och ”kan symbolisera mänskligheten som okontrollerat driver mot sin undergång”, samt Vattenlek av Carl Vilhelm Elmberg, från 1919 i Stadsparken. Om den senare kan tilläggas att i folkmun kallas den Bagarns pojk, eftersom den bekostades av bagaren Fredrik Jansson.
Annat att notera på stadspromenaden är Birger Hallings järnsmidda broräcke. Prästbron över Svartån fick sitt räcke 1958 och det är sannolikt att figurerna uppmanar till promenader hand i hand utan annan tanke än närhet, och kanske säkerhet över vattnet.
Skulpturer som tyvärr inte fanns på plats sommar/höst 2023 var BG Broströms ”ASEA-strömmen” från 1989 på Stora Torget och Knutte Westers ”Gzim och den frusna sjön” från 2012 på Smedjegatan. Båda verken var borttagna för renovering.
Kvar står däremot Stadshotellet. En jugenbyggnad ritad av Erik Hahr som invigdes 1907, då som stadshus med hotell med 40 rum, restaurang, frisersalong och festvåning. Samt punschbryggeri och stall på bakgården. Byggnaden bytte namn till Stadshotellet snart efter invigningen och är fortfarande en välbesökt och uppskattad plats i centrala staden. Västerås har som framgått ovan även ett imponerande stadshus. En grannkommun har varken det ena eller det andra.
I de stadspromenader som kommunens hemsida beskriver ingår inte Skitviken. Den nämns däremot i en av kommunens turistpublikationer och ska ligga intill Kokpunkten samt erbjuda en ljudvandring, ”En rostig lustgård full av liv”. Det låter lockande, det blir säkert ett återbesök i Västerås. Kanske kommer då också det lilla fönstret högt upp på Stadshotellets tornbyggnad att få en förklaring.
