Inlägg

Publicerat

Riktigt dåligt SJ!

Hur svårt ska det vara att resa med SJ?
På lördagen, Alla helgons dag, bestämde jag på morgonen att ta tåget från Uppsala till Hedemora för att sätta ljus på morfars grav.
I Uppsala gick det att köpa biljett i automat, till Hedemora. Men inte att köpa returbiljett samma dag, avresestation gick inte att ändra på automaten.
På tåget kunde tågvärden berätta att automater tas bort från stationer, och biljettköp ska ske via nätet, sj.se eller app. Tågvärden kollade om automaten tagits bort från Hedemora station, men kunde bara ge besked om att de redan är borta i Borlänge och Avesta-Krylbo. (Avesta-Krylbo, detta missvisande, ohistoriska stationsnamn!) Om Hedemora fanns ingen uppgift.
Jag hänvisades till nätet, eller kanske en anhörig kunde hjälpa mig?

Det kunde en anhörig, men det var ren tur.

Jag använder min mobil till sms och samtal, och som kamera. Inte ens på min hemdator går jag in via bankID om det kan undvikas. Jag har tagit bort eller avaktiverat så många appar som möjligt på mobilen, och jag vill definitivt inte ladda ned fler.

Det är URUSEL service att inte ens ha automater för biljettköp på tågstationerna!
Det är URUSEL service att det inte ens på stora stationer går att köpa biljetter manuellt, med kontanter. Kontanter är faktiskt giltiga betalmedel i Sverige!

Att tågkonduktörer omvandlats till tågvärdar och att biljetter inte går att köpa på tågen kan jag ha viss förståelse för, av säkerhetsskäl för tågvärdarna.
Men att ta bort automaterna är otillständigt.

Vill SJ inte ha spontanresenärer på sina tåg?
Green Cargo i all ära, men det borde inte vara mindre viktigt att göra tågen tillgängliga för persontrafik, även för spontanresenärer.

Publicerat

Resan, och resans mål

Den som sade att vägen är målet har aldrig åkt järnväg från Uppsala till Krylbo. Det kan inte skyllas varken på tåg, personal eller resenärer. Det är helt enkelt de bedövande trista vyer som erbjuds genom vagnfönstren.
Hur befriande är det då inte att kliva av tåget på perrongen vid det som nu kallas Avesta-Krylbo station och se det praktfulla gamla stationshuset.
Det är de oregelbundna takprofilerna, teglet i brunt och rött där det röda strukturerar och ramar in torn, fönster och dörröppningar. Det finns naturligtvis professionella beskrivningar av stationshusets arkitektur.

För oss andra kan det räcka med att stationshuset inte bara är pampigt, det är … överväldigande i storlek och i sitt sagoslottsillustrationsutförande. Kort sagt, det är drömmen om slott och tornkammare, där somt utfördes i offentligheten (som bagageinlämning och biljettköp) och annat i det fördolda (som redovisning av biljettintäkter och personalärenden).
Tinnar och torn, vad kan en romantiker, national- eller annan, begära?
Byggt i nationalromatisk stil med början 1902, samtidigt som Krylbo blev en viktig järnvägsknut på stambanan, jämförbar med Hallsberg och Nässjö.

Att det liksom alltför många gamla stationshus mist många av sina funktioner och nu är en pampig väntsal med smutsig toalett på förmiddagen och låst dito på eftermiddagen, kan ju inte stationshuset rå för.
Men vindflöjeln i toppen på högsta tornet i den majestätiska byggnaden är i varje fall kvar.

För de som är intresserade av andra världskriget och betydelsen av transiteringar av tyska militärer och tysk stridsmateriel är Krylbosmällen 1941 säkert bekant. Vid Avesta-Krylbo station kunde ingen information hittas, men däremot vid en utställning i 1898 års vattenkraftsstation invid Verket (se nedan).
Där finns för övrigt också en tämligen blygsam folder om interneringslägren i Sverige under andra världskriget. Ett av dem fanns i Långmora nära Långshyttan, ett annat i Smedsbo. Kommunister, anti-nazister, tyska desertörer…internering var ett sätt att hålla koll på ”statsfientliga element”. Det finns att läsa om lägren bland annat på Wikipedia.

Att Krylbo är Krylbo och inte Avesta vet de flesta oavsett vad SJ kallar järnvägsstationen, och det är ingen kort promenad att ta sig från det ena till det andra. Därför förväntar sig den som reser med allmänna kommunikationer att det ska finnas en buss att färdas vidare med när stationshuset begapats på det sätt som byggnaden förtjänar.

Men som lök på reslaxen visar det sig att bussen går från andra sidan av spårområdet, och ve den som med tunga väskor och/eller onda ben tror att sagda kommunikationsmedel står att finna nära stationen. Oh nej. Det är en Hög Trappa upp till en Lång Gång över hela spårområdet och därefter en Hög Trappa ned till hållplatsen där bussen till Avesta stannar. Till hållplatsens försvar ska sägas att den är försedd med såväl vindskydd, tak som bänk.

Stationens norra del, och första trappan till busshållplatsen.

Om nu vägen inte är resans mål och mening så är det ändå en poäng med att bussen passerar lasarettet:
”Där är jag född!”
”Nääe, hördedu, där föddes mamma!”
Jojo.
Men sedan väntar resans mål: Visenter, Verket och Aaltohuset.
De är alla värda eventuella resevedermödor.

Markustorget tog efter 1902 över Skvallertorgets (se nedan) roll, och fortfarande är det samlingsplats med vattenkonst, bänkar och gräsmattor mellan stadshuset och den galleria som, det ska erkännas, inte är ett dugg mer estetiskt tilltalande än gallerior i andra städer. Möjligen är den mer i vägen, bokstavligen, eftersom den byggts över Kungsgatan.
Men vid Markustorget står också Stålvisenten. Mäktig, ditflyttad från stålverket när Outokumpo tog över. Nu står den silverglänsande för utsocknes, i glänsande rostfritt stål för de som förstår bättre, framför Avesta stadshus.
Från 1952 fram till 2001 fanns visenten med uppåtsvängda horn med i Avesta Jernverks logotyp. ( För den som undrar meddelas att myskoxens horn är svängda neråt.)
Men på Markustorget finns skulpturen som visenttjuren Pudam stod modell för kvar, glänsande stålblank – konstnären Lars Jonas Anderssons tillverkade den 1976 och den väger drygt 1300 kilo.

Stålvisenten och den äkta varan, notera de två kalvarna.

För barnfamiljer är otvivelaktigt visentparken än mer imponerande. De är stora, visenterna. Väldigt Stora. Lyckligtvis är de också väl inhägnade, och kan beskådas på avstånd. I parken finns en rolig lekpark, en utställning med en uppstoppad visent och gott om information om visenter och om parkens och konsulns del i artens bevarande.
”Konsuln”, det är så han ännu benämns av Avestabor, ingen må sväva i tvivelsmål om vem som avses: Axel Ax:son Johnson, tidigare ägare av Avesta Jernverk. Numera verkar familjen Ax:son Johnson bland annat i livsmedelsbranschen.

Det var under konsulns tid som visentprojektet inleddes, och det pågår ännu. Inte bara med en besökspark för barn och vuxna, utan också, och lika mycket, för att fungera som avelsstation för visenter som vidarebefordras ut till ett Europa med besvärande visentbrist. Rumänien och Polen är några av mottagarna av Avestavisenter.

Carolina Falkholts muralmålning och Mörksuggan vid Skvallertorget.

Tillbaka inne i staden (man passerar gamla Klosterskolan byggd av slaggsten. Slaggsten som byggnadsmaterial är en historia värd att berätta och som finns i bland annat Ann Marie Gunnarssons Hus av slagg – Byggnadskonst i Bergslagen, Jernkontorets bergshistoriska utskott serie H53, 1994), möter Mörksuggan i rondellen Bergslagsvägen- Kyrkogatan. Mörksuggan har också en historia och bär, enligt informationsskylten vid det som fram till 1902 hette Skvallertorget, ”den visdom som verkar i tystnad”. Och tyst är den, Mörksuggan, och rör sig majestätiskt och mycket långsamt runt i rondellen. Långsamheten kanske är en markering av att den, fortfarande enligt skylten, vill alla levande väl.
Konstnären Verner Molin var den som först lyfte fram Mörksuggan ur mörkret s a s, familjen Eriksson i Gisselbo har sedan 1955 gjort souvenir av henne, och också skulpturen vid Skvallertorget. Invid rondellen kan också den härliga muralmålningen av Carolina Falkholt beses. Den kom på plats 2013 då hon medverkade i konstutställningen Avesta Art.

Och med det har vi kommit till Verket.

När produktionen i det gamla storjärnverket i Koppardalen flyttats till Södra verken, stod lokalerna länge övergivna. 1986 köpte Avesta kommun dem, och efter varsam renovering blev Avesta Art ett begrepp från och med 1995. Miljön är suggestiv, med slaggstensväggar (igen!) och kvarbliven utrustning för järnframställning, dunkel belysning och vid olika stationer gamla filmer som visar hur produktionen gick till.
Utställningsytorna är naturligtvis lämpligt belysta, och utställarna är delvis återkommande, delvis nya. 2021 års stora utställning var Aquanauts – Expeditionen till Siljansringen 1897, en historia som börjar i möjligt och via allt absurdare delar slutar i en osannolik blandning av spökhistoria och fantasy.

Aquanaut? Hmm…


Där fanns utställningen Folkhemmets design med bland annat hushållsutensilier, dels rostfria (förstås) och dels av plast.
Där finns också permanenta utställningar som de fantastiska glasskulpturerna på ett av våningsplanen, och där finns spegelkorridoren lika rolig vid ett nytt besök. Eller hemsk, beroende på hur man tycker det är att möta sig själv när man viker runt ett hörn …

Bilden togs i ett tidigare års korridor, lika förvirrande som årets..

Från Verket till Aalto några kvarter åt sydöst. Det går inte att missa Aaltohuset, en av de två byggnader i Sverige som den världskände finske arkitekten och formgivaren Alvar Aalto ritat. (Den andra är V-Dala nationshus i Uppsala.)Tre hussektioner klädda i glänsande blå keramikplattor från Arabia. Aalto ritade, byggmästare Ernst Sundh byggde åren 1957-1961. Butiker, kontor och lägenheter. Det är en byggnad att beundra och häpna över, egensinnigt vacker och osannolik i den annars arkitektoniskt tämligen slätstrukna staden. Längst upp i åtta vånings-delen finns ett samvarorum inrett med möbler, lampor och annat som Aino och Alvar Aalto designat. Rummet går att hyra för möten och sammankomster.

Lägg märke till dörrhandtaget …
Aaltohusets fasader mot Kungsgatan är förstås också vackra och intressanta. De är också lätta att se, åk till Avesta och kolla själva!

Den som orkar och hinner mera kan promenera i Gamla Byn, eller besöka Myntmuseet inrymt i det gamla sädesmagasinet nära Kyrkbron över Dalälven. Museet invigdes 1983 i samband med Avesta Jernverks 100-årsjubileum och innehåller en osannolikt stor samling mynt där 10-dalermyntet av koppar som väger nästan 20 kilo är det största, och mest omtalade. Men där finns mycket mer, och dessutom kunniga guider som vet allt om mynttillverkningen i Avesta från 1644 och fram till 1832 då hela bruket brann ned och tillverkningen flyttades till Stockholm.

Kopparmynt överst med dalpilar, det var på mynt de först dök upp. Minnesmedalj med konsuln och kopparbruk och järnverk under.
Publicerat

Kuba och Kunskapsparken vid SLU

I Kunskapsparken i Ultuna, runt dammen, finns ännu möjligheten att gå på återbrukssafari. Det är zimbabwiska konsthantverkare som återanvänt metall från gamla oljefat, bilar, kylskåp och annat och skapat djur som nu går att se i vegetationen runt dammen.
Minst iögonenfallande är kanske myrkotten, den utrotningshotade vars fjäll används i traditionell kinesisk medicin, men också i andra länder i sydostasien, och anses hjälpa mot allt från hudsjukdomar och dålig blodcirkulation, till feber, och astma. Läs mera om myrkotten på Wikipedia.

Tellme är konstnären från Murehwa, Zimbabwe, som gjort den skimrande myrkotten.


Mest i ögonenfallande är måhända zebrorna som står invid stigen och är genialt återgivna med bara de svarta ränderna av återvunnen metall.

Namnet på konsthantverkaren som gjort zebrorna är

Roligast är utan tvivel gamarna där återvunna bildelar inte blygs. En mercedez-logotyp har rent av funnit sin plats på en av gamarnas bröst.

Konstnären som gjort gamarna heter Gadzirirai. Mercedez-loggan är markerad med en liten ring på den högra gamens bröst.

Utställningen i Kunskapsparken kombinerades under september med en utställning vid Kultur vid Ekoln i Graneberg, detta undanskymda men härliga kulturreservat Ekolns strand. Där ställdes textil från Demokratiska Republiken Kongo ut under september – en utställning som nu alltså är över. Textilierna är gjorda av palmfibrer, en teknik som utvecklats av folkgruppen Kuba. Lika fascinerande som framställningen av textilierna är, är resultaten, och de kan till viss del ses även nu i en butik vid S:t Eriks torg i Uppsala. Där går att få mera information om ”skrotskulpturerna” i Kunskapsparken.

Publicerat

Härkeberga och Alma i Uppsala

I konststråket med barnperspektiv längs Klostergatan i Uppsala har även Albertus Pictor och Härkeberga kyrka givits plats. Se bara:

Tre av Johan Wikings sitt- och lekvänliga träskulpturer i Klosterparkens lekpark.

Klostergatan börjar vid Fyrisån och konststråket sträcker sig fram till och med Stadsbibliotekets gårds- och barnbiblioteksingång. Det kallas Almastråket, efter Astrid Lindgren Memorial Award, och fem av konstverken är skapade för att uppmärksamma Alma-pristagare. Där ingår inte Johan Wikings Albertus-inspirerade skulpturer vid Klosterparkens lekpark, men det är i parken som, föga förvånande, många barn och föräldrar samlas.
Johan Thurfjells ljusskyltar i form av pratbubblor på fasaderna närmast ån, inspirerade av Barbro Lindgrens bok Jättehemligt, liksom Sara Möllers bronsskulptur Så har jag det nu inspirerad av Meg Rosoffs bok med samma namn placerad mittemot ingången till parken har svårare att dra till sig uppmärksamhet.

Eva Larssons skulptur Spårfinnarna i bibliotekshörnet Svartbäcksgatan-Klostergatan är lättare att se, och att följa metallbitarna mot ingången till gården. Skulptur och spår är inspirerade av Shaun Tans böcker.

Med mössor väcker Eva Larssons skulptur Spårfinnarna ännu mera uppmärksamhet i hörnet Klostergatan-Svartbäcksgatan..

Mittemot ingången har väggen till S:t Perskvarteret dekorerats med Kolbeinn Karlssons målningar I månskenet dansar vi med monstren med illustrationerna till Maurice Sendaks Till vildingarnas land som inspirationskälla.

Färgglada vildingar bidrar Kolbeinn Karlsson med på tegelväggen mittemot ingången till Stadsbibliotekets gård.

Inne på gården är det Kitty Crowthers böcker som gett Helena Piippo Larsson inspiration till skulturen Berättelser om natten, en koja med lägereld. En ung besökare på upptäcktsfärd identifierar också raskt kojan. I dagsljus är lägerelden, liksom Thurfjells pratbubblor, svårare att upptäcka.

Inne på gården finns Helena Piippo Larssons skulptur Berättelser om natten, och där finns också, glädjande nog, ett storschackspel.

Offentlig konst kan leda till rent vildsinta debatter. Att Almastråket inte väckt upprörda känslor är lätt att förstå, det är på alla sätt lovvärt att kombinera konst och litteratur.
Att Almastråket dessutom, även i informationsfoldern, inkluderar en uppenbart väldigt uppskattad lekpark med konst inspirerad av medeltida kyrkomålningar i Uppland gör det än mer lovvärt.

Publicerat

Obelix i Skolsta?

För Skolstabor och elever i Skolstaskolan är bautastenarna på åsen på vägen mot Kälsta ingen nyhet, men hur många Enköpings- eller för den delen Upplandsbor vet att de finns där?
Över stock och sten, men i sanningens namn mest ris efter nylig avverkning, får den ta sig som från vägen från Skolsta mot Härkeberga fått syn på informationstavlan om fornlämningarna.
Väl på åsen är det inte svårt att se åtminstone några av de mer än 200 fornlämningarna, låga runda stensättningar, andra mer kantiga. Och sen nästan som en överraskning efter en hastig blick åt sidan, där står de. De tre höga stenarna på rak linje omgivna av två högar.


Vad de tre bautastenarna markerar, en hövdingagrav eller en ritualplats, upplyser inte informationstavlan om. Vad som utspelade sig på åsen mellan Skolsta och Kälsta under äldre järnålder, 500 år före vår tideräkning och drygt fem sekler framåt är inte känt.
Det finns fler resta stenar än de tre att upptäcka på Trestensbacken. Spåren av människorna som levde i det som då var en relativt tätbefolkad bygd där vattenlinjen gick betydligt högre än i våra dagar är fascinerande.
Även om det sannolikt inte var Skolstas Obelix som satte bautastenarna på deras plats.

Publicerat

Hedemoraparnassen … någon?

Hedemora är den lilla staden med ett större förflutet.
När riksvägen nu leder Dalatrafiken längs stadens utkant är det förmodligen skulpturen av dalmas till häst i rondellen där resenärer mot centrum alternativt Garpenberg viker av, som förknippas med Hedemora.

Men det finns mera i Hedemora än vad riksvägstrafikanter ser, och inte minst har där funnits mera.

Hedemora-loppet var vad TT-loppet från början hette. Sällskapsspelets spelplan har försvunnit, men frågor och regler finns kvar, liksom spelpjäserna i form av Hedemoraryttaren.

På 1930-talet hade Hedemora sin egen parnass där Martin Koch, Nils Bolander, Kerstin Hed och Paul Lundh ingick. Namnen klingar förmodligen inte bekanta för särskilt många nu och de böcker som de publicerade finns inte längre tillgängliga annat än på antikvariat. Men då var Hedemora och parnassen kända och till gästerna som kom till dem och Marin Kochs hustru Signes pensionat i Lagmansgården hörde bland andra Ivar Lo-Johansson, Nils Ferlin och Harry Martinsson.


Nils Bolander var under sin tid i Hedemora komminister, senare blev han biskop i Lund. Poeten Kerstin Hed uppmärksammades 1984 genom Hedemora CKF-avdelnings försorg med en samlingsvolym med poesi från sammanlagt arton diktsamlingar. Folkskolläraren Paul Lundh skrev poesi och prosa mestadels med motiv från Västerdalarna, och Martin Koch är oftast omnämnd som en av det tidiga 1900-talets arbetarförfattare. Känd är han också som visdiktare med Blomman och Lyckan som de kanske mest kända, insjungna av hans kusin Karin Juel.


Wikipedia ger mer information om parnassen och om författarna som ingick. Martin Koch-sällskapet ger ut årsböcker med artiklar om hans författarskap.


På 1940-talet var Hedemora platsen där Alvar Aalto (1898-1976) ritade och uppförde fabriken för tillverkning av paret Aaltos möbler. Fabriken, Svenska Artek, öppnades 1946, samma år som Aalto ritade Paviljongen, byggd för att visa Aaltos möbler i samband med att Hedemora firade 500-årsjubileum som Dalarnas äldsta stad. Det kan förtjäna att nämnas att Aalto också ritade Finlands paviljonger till världsutställningarna i Paris 1937 och New York 1939. Samt att han är arkitekten bakom Västmanland-Dala nations hus i Uppsala invigt 1965.
Paviljongen i Hedemora revs när jubileumsutställningen var över, och 1957 lades Arteks tillverkning ner. Byggnaderna ägs nu av Hedemora kommun, en av dem är kvar i ursprungligt skick.

Minnesgoda motorintresserade associerar Hedemora med TT-loppet, motorcykelloppet som kördes första gångerna 1933 och 1934, återupptogs 1949 och hade en storhetstid på 1950-talet fram till och med 1958. Mas-Harry Larsson och Varg-Olle Nygren var namn i var mans mun, och dånet från motorcyklar täckte staden och de tusentals besökare som kom när loppen avgjordes. Nu körs uppvisningsversioner av TT-loppet på veteranmotorcyklar.

Grådö mejeri strax utanför Hedemora lades ned av Arla men köptes och återuppstod i KF-ägo. 2014 såldes Grådö till Falköpings mejeri som är huvudleverantör till Coop, men produkter från Grådö finns även i andra butiker.
De som konsumerar öl känner till Oppigårds mikrobryggeri i Ingvallsbenning sydväst om staden.

Hedemora stad och kommun är naturligtvis mycket mer än detta, och det står var och en fritt att söka information om såväl historia som nutid.

Publicerat

Journalistik – vaffor då då? Jo, därför att …

”Ena dagen kunde han skickas ut för att bevaka en allvarlig politisk kris eller naturkatastrof och nästa för att rapportera om det emotsedda framträdandet av jungfru Maria på en klippsida någonstans ute i obygden, och han förväntades ägna båda dessa händelser lika seriös rapportering.”
Det är Rachel Cusk som i Kudos (Rachel Cusk: Konturer – Transit – Kudos, samlingsvolym, Bonnier Pocket 2020. s 524) låter en journalist beskriva sitt arbete. Kasten mellan olika typer av uppdrag gäller för allmänreportrar överallt, uppdragens beskaffenhet varierar.

Det är sannolikt ovanligt med apparitioner av jungfru Maria på klippor i Sverige, men kontrasten till naturkatastrofer och politiska kriser kan uppstå även på andra sätt. Första sädesärlans ankomst, eller pulkakul i parken är lika viktiga i lokaltidningen som kommunalrådsavhopp och misstänkta mord.

Men det är inte nödvändigtvis den varierade typen av rapportering som irriterar läsare. Det är avsaknaden av relevant information. Det är till exempel så att summan i kronor på ett dagsbotsbelopp inte säger något om hur allvarligt domstolen ser på brottet. Det är antalet dagsböter. 80 dagsböter är allvarligare än 30.
Hur stor summan av böterna blir för den dömde säger något om dennes inkomster, vilket i och för sig kan vara kul att veta, men har inget med rättsutkrävande att göra. Får vi hoppas.
Ändå kan man den dag som är få se i tingsreferat att någon dömts betala säg 12 000 kronor i böter, och så inget mer. Men hur allvarligt var brottet ansåg domstolen? Hur MÅNGA dagsböter ledde det till? Läsaren lämnas ovetande.

Under en följd av år har journalister fått lära sig att ett ”case” måste man ha för att kunna beskriva något, positivt, men oftare något negativt. En drabbad måste träda fram, företrädesvis med namn och bild. Annars blir det inget. Och det är klart, möjligheten till identifikation är viktig, men är det verkligen vad som krävs för att en nyhetstidning ska kunna beskriva något som kan beskrivas/ifrågasättas, vare det försäkringskassans regler för sjukpenning eller parkeringsavgifter på Västra Ågatan i Enköping?

”Ge mig mer än ett upprörande case” löd rubriken på Fouad Youcefis krönika i Journalisten, SJF:s förbundstidning, i februari 2018. ”Reportage som för nio år sedan ofta innehöll tre intervjuer eller flera tillsammans med någon form av statistikunderlag innehåller i dag oftare bara en eller två intervjuer – utan statistik. (…) bland en del medier (är) det snarare kutym i dag att låta en person spy galla över något som hen upplever som ett problem, för att sedan låta motparten ’svara’ i en ny artikel som i bästa fall skrivs senare under samma dag.”
Youcefi (ordförande för Föreningen Grävande Journalister) skriver också om kriminaljournalistik och om hur en ”orimligt stor del av den producerade journalistiken rör just brottslighet.”
Han avslutar sin krönika, skriven i februari 2018:
”Fram till valet vill jag se mer journalistik med både ett kvantitativt och kvalitativt underlag. Jag vill ha mer än ett upprörande case.”

Mats Svegfors, tidigare bland annat chefredaktör för SvD, skrev i Vad har vi lärt oss?, (årsrapport om journalistik medier och medieforskning, SIM(o), Stiftelsen Institutet för mediestudier, 2012), om samhällsjournalistik och gav flera perspektiv på yrket och produkten.
”Tidningen i tabloidformat rymmer inte samma nyhetsredovisning som tidningen i broadsheet.”( s 37.)
”… den instrumentella journalistiken har expanderat på bekostnad av den granskande och kritiska journalistiken. Bostadsjournalistiken handlar idag om inredning, inte om sociala förhållanden. Ekonomijournalistiken handlar mera om börskurser än om företagens maktutövning. Konsumentjournalistiken handlar om vinprovning …” (s 60).
”Det är inte alldeles ologiskt att höga professionella krav leder till att det svåra, det komplexa, det kontroversiella väljs bort. Ty den redaktion som tar sig an de stora och komplexa samhällsfrågorna riskerar att hamna i ett journalistikens och politikens mangroveträsk, där journalistik och politik är helt inflätade i varandra. Samtidigt är det så att den journalistiska prioriteringen aldrig är värderingsfri. Varje problemformulering är politiskt laddad.(…) Väljer jag bort ungdomsarbetslösheten till förmån för kvittogranskning så har jag trots allt bekänt färg …” (s 62).

Mats Svegfors skrev redan 2012/2013 om minskande resurser och förändrade strukturer på redaktionerna. Det är faktorer som är ännu mera märkbara på nyhetsredaktioner i dag där tjänsterna blir allt färre och de flesta förväntas skriva om allt från politikeravhopp till första sädesärlan, fylla morgondagens tidningssidor – och helst ha något nytt att lägga ut på webben, varje timme.

Produktionskraven är höga, och det styr inte bara varje journalist, det styr arbetsledarna också. Då är det kanske inte konstigt att det komplexa och presumtivt kontroversiella avfärdas som ”gubbtjafs”, inte bara för att det är komplext, utan för att det tar tid och plats att reda ut.
De förutbestämda formaten tillåter inte längd, produktionskrav tillåter inte tiden.
Och när kommunen inte kommer överens om priset för mark till förskolebygge och det vinklas som hot om tvångsinlösen, medan behov av förskoleplatser, arbetsmiljöfrågor eller användning av skattepengar förbigås med tystnad, då har journalistiken inte bara undvikit komplexitet, den har valt sida.

När media/journalister väljer att vara ensidiga, gärna med ett upprörande case som utgångspunkt, och avstår det komplicerade då medverkar vi till att göra världen svart-vit.
Inte bara rumpnissar frågar Vaffor då då?, vi gör det alla i olika sammanhang.
Media borde medverka till att göra världen begriplig, visa gråskalor, inte utse syndabockar.

Publicerat

Stilla flyter ån – hitta ut i Enköping

Sannerligen, stilla flöt ån de där dagarna i början av augusti …

Med kartan i ena handen och matsäcken i den andra är hitta-utaren det enda som stör lugnet vid Enköpingsåns nedre lopp.
Inga båtar är på väg till eller från Enköpings hamn och de få änder som syns till vilar middag på en stock i strandkanten.
Dyarna i väster är lika lugna, kvigorna som håller gräset i schack har dragit sig tillbaka i skuggan under träden. Mellan ån och Dyarna gör spänger området tillgängligt för vandrare, med eller utan hitta-ut-i-blick och karta i hand.


De första kontrollerna är välsignat lätthittade, det blir marigare med några av dem som lagts ut på Gröngarnsåsen. Det är en del av charmen med hitta-ut – Svenska orienteringsförbundets fiffiga sätt att locka ut människor i naturen och till orienteringsklubbarna.

Blommor, högre och lägre, på Dyarna.

I Enköping är det OK Enen som svarar för hitta-ut-arrangemangen. Med hjälp av sponsorer kan kartorna delas ut gratis, och de som så önskar kan ladda ned förbundets app med alla kartor och kontroller inlagda. Med appen kan man också bekvämt registrera kontroller, eller checkpoints som de kallas.
Hitta-ut fanns i början av augusti på 89 orter runt om i Sverige, och drygt 101 000 deltagare var anmälda. I Enköpings kommun finns i år kontroller, förlåt checkpoints, i flera olika områden i och runt staden, i Grillby och i Örsundsbro. Sista området för hitta-utare i Enköping i år öppnas första september i Fagerskogen.

Gröngarn och Brännskogen släpptes 1 augusti. Hitta-utare väljer förstås själva vilka kontroller de vill gå till, och om de vill söka kontrollerna i nummerordning eller ha en egen rutt i sökandet.

Välkommen rast på Himlabackens krön. Har man riktigt goda ögon kanske man ser betesdjuren längst bort i kanten på fältet.
Inte långt från Himlabacken ligger kolerakyrkogården.

Det finns, kan en nu rutinerad hitta-utare meddela, fördelar med att gå i nummerordning. Det tycks som om de röd-vita metallpinnarna med nummer och bokstavskod företrädesvis vänds för att lättare ses av dem som väljer den ordningen.
Det tycks å andra sidan som om de som sätter upp kontrollerna ibland fyllts av en nu-ska-de-allt-få-visa-vad-de-kan-känsla, och sätter dem högt på en gren, lågt vid en sten, eller vända mot slyklädda branter.
Det är som tidigare sagts en del av charmen med hitta-ut, och det som leder till onödigt många myggbett. Men samtidigt också det som fyller hitta-utaren med inre tillfredsställelse när bokstavskoden väl är på plats i app eller på karta.

Förutom myggbett och inre tillfredsställelse ger hitta-ut också många steg i hälsoappen. Räknaren tickar på i synnerhet när ”väster om stenen” ska hittas i en samling av bumlingar, och det visar sig finnas två bumlingsamlingar, och kontrollen naturligtvis visar sig sitta inte vid den första man kommer till, utan vid den andra, en bit därifrån. Eller när ”stigkorsning” är i ett gytter av små, något större och rentav stora stigar, vilket gör kartläsning till en sannskyldig prövning.

Bumlingsamling. Den rätta samlingen låg strax intill…

Ytterligare fördelar med att ge sig hän i hitta-ut är att det ger nya perspektiv och ny kunskap om kommunen.
Som till exempel hur stilla ån flyter en augustieftermiddag. Att slånbranten längs elljusspåret i Husbergsskogens södra kant vilar mot en stadig stenmur.

Hur väl preparerade spår, stigar och Upplandsleden är, hur nära bebyggelsen är från oväntade platser och hur tydligt det är att jordbrukslandskap och skog viker undan för bostäder.

Nya ledstänger för Upplandsleden gör det lättare för vandraren.
Publicerat

Finlandssvensk smärta med bett och knorr

Smärta, inte melankoli. Det är smärta som präglar många av texterna i Vasas flora och faunas repertoar. Smärta, men inte sällan med knorr. Musiken är vänligt poppig med stänk av country, ibland av nordisk visa. Det är förledande tills man tar till sig texterna.

Vasas flora och fauna, Tina Härkinen, Mattias Björkas och Daniel Ventus i Parksnäckan i Uppsala.

Vad ska man annars säga om raderna ”Vad gör man, vad gör man/ Man kastar sig i en driva/ Vad får man, vad får man/Anti-depressiva”.
Eller ”Nu ringer alla klockor/Jag vet att jag ska dit igen/ Nu ringer alla klockor/ Åter till Avskyvärld”.
För ytterligare tyngd i Avskyvärlds värld lyder en tidigare rad ”Kom hit, ska jag göra dig en björntjänst”.
Knorrarna lyser med sin frånvaro i den första sången, Prisma, och i den andra, Åter till Avskyvärld, med undantag för ordleken.
Båda sångerna finns med på gruppens första skiva, Släkt med Lotta Svärd.
På den finns också Stängningsdax, och där kommer den, knorren. Då det tidigare paret ses igen på krogen en kväll, är textens jag inte intresserad. ”Jag kom hit exklusivt för att dricka vin/ Jag har ingen tid för ditt säregna geni”.
Mera bitskt än knorr faktiskt, och ännu mera så för att ”säregen” kopplat till ”geni” inte bara tar det eventuellt positiva från båda orden, det vänder betydelsen.

Mattias Björkas har skrivit merparten av texterna till Vasas flora och faunas låtar, och när de kan geografiskt placeras är det Österbotten som ger miljön, finlandssvenska språket. I lp:ns titellåt, Släkt med Lotta Svärd, är det finlandssvenska ”he va naa” ett uttryck som rikssvenskan snavar på. Vad det betyder? ”Det var något”, kanske.
I texten finns också ironin, och möjligen smärtan: ”I min familj, när spriten sagt sitt/Är det alltid nån som ljuger brett och vitt/Vi är släkt med Lotta Svärd/ Och alltid är det nån som säger ’he va naa'”.
Och något vore det allt att vara släkt med Johan Ludvig Runebergs Lotta Svärd för ”Något tålte hon skrattas åt/Men mera hedras ändå.”
I sista versen är det med Sven Dufva släktskapet knyts.”He va naa”.
Jo, det kunde allt också vara något.
”Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli,”/ så talte generalen blott, ”den visste mer än vi;/ den lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,/ och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm.”

På gruppens andra lp, Veneziansk afton, av lysande grön vinyl (färgen gör en glad) har smärtan tonats ned, och texterna är bitvis vassa, bitvis roliga kommentarer till samhällsutveckling och människor med attityd.
Låten Invasiv art inleds ”Kampen i Helsingfors den ligger under is/Och vår kamp den gör mig barnslig”, och fortsätter senare:
”Jag har ett förhållande till saker och ting/Jag kallar det Mannerheimlinjen/Jag tar inte någon kritik och jag är spänd jag är rigid/Brusar upp för minsta lilla.”
Inte låter det särskilt melankoliskt eller nostalgiskt, men nog väcker det frågor om inställningen till nationalhjälten. Hur effektiv det som kallades Mannerheimlinjen var får den som vill kolla via Wikipedia.
Slutstroferna lyder ”Jag är en invasiv art på ditt ’lande’ (…) Jag är en invasiv art/Vi har alltid betett oss illa/Du, lite adlig och glad”.
Finlandssvenskar är inte en enhetlig grupp lika lite som att ursprung i Bastuträsk, eller för den delen Horndal, är det samma som ursprung räknat från Djursholm i Sverige. Om det ger Invasiv art besked.

På Veneziansk afton finns också låten ”Tesla vill int kom hit”. Björkas skriver: ”Jo, vi tjatade/Vi bönade och bad/ Men Tesla vill inte komma hit.”, och i låten ”Vi köper era gamla saker”: ”Bekymra er inte om konsumtionen/Om hur vi ödslar med allt rart på vår planet/Utan er skulle ju alla tappa tron här/Utan er skulle hela staden läggas ned.”
Civilisationskritiken är måhända stillsam, men nostalgisk är den inte. Städers och samhällens kamp för överlevnad och beroende av att väljas av företag för att kunna bestå, oavsett konsumtionskritik och klimatkris, är densamma i Österbotten och Finland som i Sverige.

Daniel Ventus, Tina Härkinen och Mattias Björkas glada efter framträdandet i Parksnäckan, glad var också publiken efter att ha tagit del av deras spelning.

När Vasas flora och fauna besökte Parksnäckan i Uppsala kommenterades det finlandssvenska av Björkas då han till rikssvenskars fromma förtydligade en kommentar från Tina Härkinen som tillsammans med Björkas och Daniel Ventus ingår i gruppen.
Han gjorde det med gott humör, och Tina Härkinen log.
De tycktes ha roligt på scenen även när de kommenterade den ganska lilla och corona-utspridda publiken. Pandemin fick förklara såväl publikantal som den blygsamma publiciteten för deras senaste skiva, och även de misstag som någon gång skedde under spelningen – pandemi och restriktioner hade gjort repetitionstiden knapp.
Det stillsamma gick igen också i Björkas kommentar till recensionen Vasas flora och fauna bestods i UNT vid deras förra besök.
”De skrev att vi spelade låt efter låt…Ja, vad ska man göra då?” sade Björkas, och publiken fnissade till de inledande ackorden i spelschemats nästa låt. En liten våg av fniss fick han också av Uppsalapubliken för strofen ”Jag ska svika/ Jag ska svika kommunen/ Så fort jag får en chans ska jag svika/ hela regionen” i ”Tesla vill int kom hit”.

Högljutt bifall fick gruppen först vid inledningstonerna till ”Om jag nånsin far till Jakobstad igen” från första lp:n. Björkas text till Keller/Russells låt If I ever get to Saginaw again, är föga melankolisk. Till skillnad från originalets text skriver Björkas om att vara våldtäktsmisstänkt: ”Jag har aldrig någonsin gjort nåt sånt/Men det går inte att bevisa, så jag har på känn/Att jag aldrig far till Jakobstad igen”.
Det är varken bitskt eller roligt. Det är smärta.

Hur smärtan, skärpan och den stillsamma humorn fördelas i texterna på den senaste lp:n Möte med skogsgardisterna återstår för mig att se och höra. Men med tanke på att skogsgardisterna var vad desertörer från Finlands armé under fortsättningskriget kallades, finns det rum för såväl smärta som skärpa. Skivans första låt, Kajanaland, spelades på Parksnäckan, och var och en som vet var Kajanaland ligger kan uppfatta ironin, eller möjligen den stillsamma humorn, i tacksamheten som i texten uttrycks för att ha fått en anställning att flytta till där.
Saker som förklarats för mig fåkunniga är att Kampen är ett köpcenter i Helsingfors, och Prisma ett varuhus. Det ändrar inte min läsning av texterna, men ökar mitt vetande, och min förståelse av igenkänningsfaktorn som förstås är betydligt högre i Finland än bland rikssvenskar. Jag är tacksam för allt som ökar min kunskap om vårt östra grannland, Vasas flora och fauna bidrar till kunskapen, och självklart är min tacksamhet stor, int eminst för att den kombineras med med humor.

Några fakta:
Vasas flora och fauna bildades 2012 och beskrivs som en finlandssvensk indiepopgrupp, från början bestående av Mattias Björkas och Iiris Viljanen. Från den andra lp:n har gruppen bestått av Mattias Björkas, Tina Härkinen och Daniel Ventus.
De har givit ut fyra lp:n, Släkt med Lotta Svärd (2015), Veneziansk afton (2017), Strandgut (2018) och Möte med skogsgardisterna (2020).
Strandgut är tidigare låtar översatta till tyska – en sån idé! Varför undrar man, och har den sålt? Men så annorlunda, och kul. Lika överraskande och kul som Veneziansk aftons gröna vinyl.
Wikipedia förklarar: ”Veneziansk afton, även kallad villaavslutningen, är ett festligt avsked till sommaren som firas i Österbotten i Finland. Den venezianska aftonen firas alltid den sista lördagen i augusti och festligheterna kulminerar i mäktiga brasor, facklor, kulörta lyktor, fyrverkerier, med mera.”

Publicerat

Ryssland lockar och skrämmer

Jag försöker förstå Ryssland, jag försöker förstå rysk politik. Det är inte svårt att se Krims betydelse för Svartahavsflottan. Men det är obegripligt hur Ryssland behandlar sin befolkning.
Den rättsvidriga behandlingen av Jurij Dimitrijev är alldeles särskilt svår att förstå.
Jurij Dimitrijev är en 66-årig man som under decennier kartlagt massgravar i ryska Karelen, offer för Stalins terrorvälde. Namnen på offren, namngivna gravar för dem, och identiteten på deras bödlar. Det är vad Jurij Dimitrijev arbetat för att få fram.

Det tolereras inte av rysk säkerhetstjänst, domstolar och andra myndigheter. Efter falska anklagelser har han dömts till fängelse, domar som senare upphävts. Men nya anklagelser har lett till nya domar. Den 29 september 2020 dömdes han av högsta domstolen i Petrozavodsk till 13 års fängelse, enligt domstolen för ”sexuell handling mot minderårig”.

Dimitrijev är människorättsaktivist och historiker. Han var ordförande för karelska Memorial. Anna-Lena Laurén, DN:s korrespondent i Ryssland, har förtjänstfullt följt och rapporterat om Jurij Dimitrijev och skrev efter domen i september att ”Nu har han fått en – även för ryska förhållanden – osedvanligt sträng dom: 13 år i fängelse. Det är ingenting annat än säkerhetstjänstens hämnd.”
Hon skriver vidare: ”Den minnesplats som han (JD) har grundat i Sandarmoch är välbesökt och välvårdad, och varje år i augusti vallfärdar tusentals människor till platsen, både från Ryssland och från utlandet. … Det är det som Putinregimen inte kan förlåta honom för.”

Det är nu inte heller regimens förlåtelse han behöver. Däremot behöver Jurij Dimitrijev ett slut på förföljelserna av honom, och en rättvis rättegång. Kungliga Vitterhetsakademien skriver på sin hemsida att ”Kungl. Vitterhetsakademien har med största oro följt turerna kring åtalet mot historikern Jurij Dimitrijev och har nu skrivit till Rysslands Högsta Domstol för att stödja hans överklagan.” Läs hela brevet här.

Vi kan hoppas att Kungliga Vitterhetsakademiens brev, tillsammans med vädjanden och protester från många andra, i Ryssland och många andra länder, får avsedd verkan.
Amnesty International har uppmärksammat Jurij Dimitrijev och den förföljelse han utsätts för, och i en artikel i Amnesty Press nr 3/2020 meddelas att han tilldelats årets stipendium från Stiftelsen Anna Dahlbäcks minnesfond. Jag har inte kunnat hitta någon uppgift om att han av AI bedömts vara samvetsfånge.

Samvetsfångar är ”personer som fängslats på grund av sin åsikt, ras, hudfärg, religion, språk, etnicitet, sexuell läggning, eller tro, med villkoret att de inte använt eller förespråkat våld.” Forskning, sökande efter massgravar och anläggande av minnesplatser för terroroffer kanske inte ryms inom den definitionen.

Aleksej Navalny, politisk aktivist med målsättningen att stoppa den i Ryssland utbredda korruptionen, för fria och rättvisa val, oberoende domstolar och fria massmedier, är åter samvetsfånge efter en period då han i vad Amnesty press nr 2/2021 beskriver som ett internt beslut inte längre skulle betecknas som samvetsfånge. Han bedömdes ha överskridit gränsen för hatpropaganda i uttalanden från 2007 och 2008. Det interna beslutet blev känt, gladde ryska myndigheter men kritiserades kraftigt internationellt. Beslutet ändrades och Navalny är åter samvetsfånge.

Navalny och den rörelse han byggt upp och lett med medhjälpare och aktivister runt om i Ryssland beskrivs ingående i Kalle Kniiviläs bok ”Putins värsta fiende – Aleksej Navalny och hans anhängare”, Atlas, 2021.
Kniivilä beskriver också hur förgiftningen av Aleksej Navalny gick till, hur myndigheterna försökte stoppa transporten av honom till ett tyskt sjukhus för vård efter giftattentatet, och de rättsprocesser han utsatts för efter att ha återvänt till Ryssland.
Boken avslutas med Navalnys tal i domstolen:
”Man låser in en för att skrämma miljoner. Vi har 20 miljoner människor som lever under fattigdomsgränsen. Tiotals miljoner hos oss lever utan minsta framtidsutsikt.” (s 199).
”…ni kan inte låsa in hela landet. Alla människor vars utsikter tagits ifrån dem, vars framtid har tagits, människor som bor i ett enormt rikt land men inte får något av nationens rikedomar, de får noll. (…) Jag sitter i min cell och hör nyhetsrapporter om hur matolja har blivit dyrare, makaroner har blivit dyrare, äggen har blivit dyrare. Det är 2021, landet exporterar olja och gas, och hela landet pratar om hur dyrt det har blivit med makaroner och att vi inte klarar oss längre.” (s 200).

Vid demonstrationerna för Navalny under rättegången, efter domen och under den tid då han förvägrades specialistvård i fängelset och hungerstrejkade, var det inte längre bara demonstranter som greps och dömdes för olika brott. Det kunde räcka att stå på gatan bredvid. Bristen på rättssäkerhet är skriande och har beskrivits i böcker och artiklar under många år. Hur Magnitskij behandlades och hur det ledde till hans död är välkänt, hur medlemmar i Pussy Riot dömdes och behandlades av ryskt ”rättsväsende” likaså.

Sovjetepokens brott mot medborgare och mänsklighet är kända. Sovjetunionens sammanbrott följdes i Ryssland av chockterapi och ekonomisk kollaps – och nu fortsatt korruption och ett rättssystem som inte ens försöker värna lagar och människor. Påhittade brott, godtyckliga gripanden och trakasserier utan ände. Ännu saknas nackskotten, men det finns andra sätt att ta livet av folk.
Ryssland och dess folk förtjänar en bättre ledning, och bättre myndigheter.

Kunde väst ha varit till bättre hjälp? Sveriges ambassadör i Sovjetunionen/Ryssland 1989-94, Örjan Berner, skriver i boken ”Härskarna i Kreml, från Gorbatjov till Putin”, Albert Bonniers förlag, 2014:
”Kanske hade en kraftfull västlig insats med hjälp till Ryssland i dess första demokratiska fas från hösten 1991 till försommaren 1993 kunnat ändra den fortsatta kursen mot ett auktoritärt styre. (…) I väst saknades dock insikter, beredskap och intresse att forma ett sådant samarbete med Ryssland. Tänkandet präglades av skepsis mot de nya makthavarna i Moskva.” (s 347)

Lennart Dahlgren, chef för Ikeas satsning i Ryssland från 1997/-98 till 2006, skriver i ”Ikea älskar Ryssland, en bok om ledarskap, passion och envishet”, Natur och kultur, 2009, om hur Ikea etablerades i Ryssland, om alla problem men också hur de övervanns.
”Kunskapen om Ryssland i väst är märkbart liten, vilket inte minst har framgått av de många studiebesök som jag haft hand om. (s 84) (…) I Sverige råder av tradition en misstro gentemot det mesta som räknas som ryskt. På sikt måste svenska företag öppna ögonen för den delen av världen också, och målmedvetet arbeta för att minska det försprång som vissa andra länder skaffat sig. I Tyskland, till exempel, läser fler studenter ryska, relationerna mellan ryska och tyska företog är goda och även politiskt finns en förståelse och ett stöd för en etablering på den ryska marknaden.” (s 86)
”I dag förväntar sig omvärlden att Ryssland ska vara helt demokratiskt och många länder tar alla chanser att tillrättavisa landet när så inte är fallet. (…) De ryska ledarna, ofta med stort stöd av folket, reagerar starkt på omvärldens negativa åsikter om Ryssland och svarar med någon form av motdrag eller repressalier. Detta är naturligtvis direkt kontraproduktivt mot alla försök till enighet. De ryska reaktionerna gör att omvärlden kan säga: ’Titta, vad var det vi sa, så där gör ryssarna.'” (s 207).
Dahlgrens bok publicerades 2009. Före giftmord och -attentat, före rättegångar mot Dimitrijev, Pussy Riot, Navalny och andra aktivister. Hur Dahlgren skulle skriva idag vet jag inte.

Kol- och stålunionen bildades som ett sätt att genom ekonomiska samarbeten och beroenden förhindra framtida krig. Nordstream-projekten är en möjlighet att få till en sådan funktion i dag. Så har jag tänkt, och hoppats. Att Nordstream motarbetats av väst, utom Tyskland som är delägare i projekten, behöver kanske inte påminnas om.

Det finns andra samarbetsprojekt än ekonomiska, kulturella till exempel, som Östersjöfestivalen i Stockholm. Den internationella musikfestivalen med bas i Berwaldhallen i Stockholm grundades 2002 av Berwaldhallens dåvarande konserthuschef Michael Tydén, Valerij Abisalovitj Gergijev, chefsdirigent för Marinskijteatern i Sankt Petersburg, och dirigenten och kompositören Esa-Pekka Salonen.
2014 kritiserades Gergijev för att ha tagit ställning för Putins politik och inte kritisera annekteringen av Krim-halvön och inte heller den anti-gay-lag som infördes i Ryssland 2013. Hans medverkan vid festivalen ifrågasattes, dåvarande chefen för SR Musik och Berwaldhallen citerades i media: ”… vi vill hålla samman via musik. Vi vill inte söndra via politik.” Gergijev deltog i Östersjöfestivalen fram till och med 2018 då en ny programansvarig tog över efter Michael Tydén.

I sitt sommarprogram torsdagen 12 augusti berättade den alltid lika intressanta författaren och journalisten Anna-Lena Laurén om hur hon och dottern under pandemin kunnat gå till Marinskijteatern i Sankt Petersburg och se en operaföreställning där den världsberömde Gergijev ledde orkestern.
Operan har inte stängt trots pandemin, därför att ryssar ser ”kulturen som absolut nödvändig”, konstaterar Laurén. En aspekt av Ryssland och ryssar vi inte ofta får höra om och som kan vara värd att tänka på när svenskar bekymrat sig över att tiden för offentlig alkoholservering begränsats.
Lyssna här på hennes sommarprogram som innehåller mycket mer.

Ryssland och det ryska språket har fascinerat och lockat mig sedan filmen Doktor Zjivago kom till den lilla biografen i det lilla samhället i början av 1970-talet.
Vi behöver lära känna och försöka förstå vad som hänt och händer, hur människor känt och känner i vårt största grannland.
Men ryska ledares och myndigheters behandling av den egna befolkningen skrämmer och går varken att förstå eller ursäkta.

Fotnot: I Navalnys tal i domstolen föreställer han sig det epitet som kommer att kopplas till Putins namn, Vladimir kalsongförgiftaren, något som refererats i media, och som Navalny kontrasterade till Alexander befriaren och Jaroslav den vise. Ivan den förskräcklige nämndes inte i talet.