Rinnanbanden, ”sølvrevane” och ”stay behind”

Kvinnene i Rinnanbanden är en bok om svek och landsförräderi under den nazistiska ockupationen av Norge.
Henry Rinnan byggde upp en organisation av positiva och negativa agenter med uppgift att kartlägga den norska motståndsrörelsen och lämna uppgifterna till ockupanterna.
De positiva agenterna visste vad de gjorde, de var själva nazister, eller ”nationella” som de kallade sig. De negativa var de som verkligen trodde att de arbetade för Hjemmefronten.

Det är en förfärlig skildring. Vem kunde man lita på? Inte många.

”En svensk tiger”, uppmaningen från andra världskrigets Sverige får en ytterligare dimension under läsningen. Men inte bara det. Även de svenska interneringslägren där i huvudsak svenska kommunister samlades in och sattes under bevakning får en annan dimension.

I Norge fanns det olika fraktioner inom motståndsrörelsen. I flera fall av de som skildras i den norska boken var det de kommunistledda motståndscellerna som avslöjades av Rinnanbanden. När det kom information till den norska legationen i Stockholm om att Rinnan misstänktes var i maskopi med Gestapo, försenades varningarna till Norge under ett år på grund av meningsskiljaktigheter inom legationen, och misstänksamhet mot kommunister.

När nazisterna höll på att förlora kriget reste medlemmar av bland annat Rinnanbanden till Tyskland:
”Mot slutten av krigen ville SS bygge opp grupper av soldatar som i Tyskland vart kalle Werwölfe, i Norge Silberfüsche. Desse ”varulvane” och ”sølvrevane” skulle vera aktive bak fienden sine liner etter ein alliert invasjon. Oppgåva var å øydelegge det som vart kalla militaere og militaerøkonomiske objekt – i praksis mål som i høg grad også var sivile, som jernbane, bruer, kraftstasjonar och fabrirkkar. I 1948 etablerte det norske forsvaret ein tilsvarande organisasjon som først vart kalla Stay behind, seinare endra till Okkupasjonsberedskap.
Frå september 1944 til januar 1945 var drygt åtti nordmenn med på i alt tre kurs for å førebu deltaking i slike Zer-grupper, Zerströungsgruppen.” (s 256).

”Stay behind”. Det var en organisation som även Sverige hade. Mikael Holmström skriver om den i Den dolda alliansen – Sveriges hemliga Nato-förbindelser, Atlantis, 2011.

Sølvrevan och Stay Behind.
Nog tål det att tänkas på.

Idar Lind skrev boken ”Kvinnene i Rinnanbanden” som gavs ut på Det Norske Samlaget 2011

Vänner, fiender, affärer och strategi

Frankrike bröt kontraktet med Ryssland om leverans av de två krigsfartygen Mistral. Det kostar Frankrike omkring en miljard euro i återbetalningar och skadestånd.
”Lite får man ta”, tänkte kanske fransmännen, i ljuset av EU-sanktioner och annekteringen av Krim.
Men redan i december 2014 såldes franska helikoptrar till ett värde av 2,5 miljarder euro till Polen.
Och senare har Frankrike sålt 36 Rafale stridsflygplan till Indien för 6 miljarder dollar, och i maj kunde man läsa i Al Jazeeras engelska upplaga att Frankrike tecknat ett avtal med Qatar (ni vet, det där landet där fotbolls-VM ska spelas 2022 och som kritiserats kraftigt för gästarbetarnas villkor) om försäljning av 24 Rafale plan till ett värde av 6,3 miljarder euro. (Man kan undra över summorna, men det är vad som rapporterats i olika media.)
http://www.aljazeera.com/news/middleeast/2015/05/qatar-agrees-buy-24-rafale-fighter-jets-france-150504100952250.html
Försäljningen till Indien ledde till en besviken och upprörd artikel i Forbes, signerad Jean-Pierre Lehmann. ”India’s Wrong Priorities … ”
http://www.forbes.com/sites/jplehmann/2015/04/12/indias-wrong-priorities-as-children-go-hungry-pm-modi-buys-fighter-jets-in-france/
De franska försäljningsframgångarna ledde också till en artikel i SvD under rubriken ”Gripenkonkurrent stärker sin ställning” (11 maj, 2015. Där tar reportern också upp avtalet om försäljning av 24 Rafale till Egypten tidigare under 2015.)

Ryssland utmålas som ett hot mot fred och frihet i Europa, med hänvisning till Krim, till östra Ukraina och till Georgien (där strider inte inleddes av rysk trupp, men det georgiska anfallet brukar förklaras med föregående provokationer från rysk sida).
Sanktioner och motsanktioner har följt efter annekteringen av Krim, och de ekonomiska konsekvenserna har blivit stora, inte bara för Ryssland utan även för europeiska företag. (Finsk mejerinäring till exempel. Valios produkter expanderar nu på svenska butikshyllor.)
Inga krigsfartyg till Ryssland alltså. Men den franska affären kompenseras av vapenaffärer med andra länder. En sammanfattning av pro et contra-argument baserad på ren ekonomi gjordes av hemsidan http://nomistralsforputin.com/drupal/?q=LastArgument

Om någon har synpunkter på europeiska vapenföretags affärer med andra stater än Ryssland som attackerar andra stater så har det inte fått särskilt stora rubriker.
Till exempel på Saudiarabien som nu leder en koalition av stater som bombar Jemen. I koalitionen ingår Qatar och Egypten. Säkerhetspolitik.se skriver:
”… Offensiven mot huthirebellerna genomförs av Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Qatar och Kuwait. I ett gemensamt uttalande säger man att man förutom rebellerna också ska slå ner al-Qaida och IS i Jemen. Under natten mot torsdag förra veckan anslöt sig även Jordanien, Egypten, Sudan, Marocko och Pakistan till offensiven.
USA deltar inte aktivt i attackerna mot rebellerna, men man har hjälpt Saudiarabien och de andra deltagande länderna logistiskt och underrättelsemässigt.”
http://www.sakerhetspolitik.se/Arkiv/Omvarldsbevakning/2015/Hot-om-inbordeskrig-i-Jemen–/
Bakom Säkerhetspolitik.se står MSB, Myndigheten för säkerhet och beredskap.

”USA, som stödjer den sunnimuslimska alliansen med bland annat lufttankning, sänder hangarfartyget USS Theodore Roosevelt och robotkryssaren USS Normandy till området. Deras uppgift, enligt Washington, blir att kontrollera att shiamuslimska Iran inte levererar krigsmateriel till Huthirebellerna – något som Teheran ihärdigt har förnekat.”
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/saudiarabien-hot-i-jemen-utslagna_4505582.svd
Jemen är nu på god väg att bli ännu en ”collapsed state”, och döda jemeniter kan räknas i tusental.

De totala satsningarna på militär och vapen under 2014 då? Hur de såg ut har Sipri redogjort för i en rapport som refererats under rubriken ”Ny rapport: Ryssland rustar” i Svd 15 april, och rubriken ”Östeuropa upprustar” i Metro 13 april.
Totala militärutgifter i världen låg på 1776 miljarder dollar. Överlägset mest satsade USA, 610 miljarder dollar, följt av Kina, 216 miljarder dollar, och på tredje plats Ryssland, 84,5 miljarder dollar, Saudiarabien 80,8 miljarder, Frankrike 62,3 miljarder och Storbritannien 60, 5 miljarder.
Enligt Metro ökade Polens militärutgifter med 13 procent 2014, och planeras öka med 19 procent 2015. I Baltikum beräknas ökningen bli 7,3 procent i Estland, och hela 50 procent i Litauen. Ökningen låg på 8,4 procent i Ryssland under 2014.

Procenttal är naturligtvis osäkra parametrar när reella tal inte finns med. Det illustreras av ökningen med 23 procent i Ukraina 2014, till en total militärbudget på 4 miljarder dollar.

Ryssland rustar sin militära förmåga från en nivå som var mycket låg men har ändå bara en bråkdel av USA:s militärbudget. Allt tal om att Ryssland skulle se Natos expansion längs landets gränser som en provokation avfärdas av europeiska politiker och media, samtidigt som den ryska upprustningen och övningsverksamheten ses som som hot och leder till ytterligare förstärkningar av vapen och trupper i Natoländerna längs dess gränser.

Med Islamiska Staten i Syrien-Irak, upprepade blodiga attentat i Irak, Afghanistan och Pakistan, blodiga konflikter i Nigeria och Mali, och Irak och Libyen som ”collapsed states” som en direkt följd av militära interventioner av västländer och närmast oöverblickbara flyktingströmmar till Europa, citeras Storbritanniens dåvarande utrikesminister i SvD 11 mars 2015 sägande: ”Vi befinner oss i en terräng som är välkänd för alla över 50, där Rysslands aggressiva beteende utgör en tydlig påminnelse om att landet har en potential att bli det största enskilda hotet mot vår säkerhet, sade han under ett tal i London.”

Att i denna propagandastorm mot Ryssland som ”vanliga” media deltar i finna en svensk officer sägande i Officersförbundets (av alla!) tidning nr 1, 2015 att ”Vi måste vara realister. Vi har en lång kust och ett stort luftrum i Östersjön. Och ska vi vara ärliga så är allt inte bara svart och vitt. Den militära flygverksamheten i Östersjön har ökat avsevärt de senaste åren från både Ryssland och västländerna. Detta har medfört att risken för provokationer mellan olika flygplan ökat påtagligt. Här ska man inte göra för stor skillnad mellan ryska och västerländska flygplan”.
Visst svindlar det lite?
Officeren i artikeln är namngiven, men den läsare som vill veta det får leta upp det själv.

Att delta vid Segerparaden i Moskva 9 maj ansåg statsmän i EU och USA vara förkastligt med tanke på Krim och rysk aggression. De avstod tillsammans med Vitrysslands president Lukasjenko och Nordkoreas Kim Jong-Un. Med i Moskva fanns bland andra Kinas president Xi Jinping, Indiens och Kubas presidenter Pranab Mukherjee och Raul Castro och Egyptens ledare al-Sisi.

Putin var mycket besviken över att västledarna, inklusive de tidigare allierade under andra världskriget inte kom, och refererades efter det direktsända telefonfrågeprogrammet med honom i april: ”Mr Putin also suggested that “the Washington Obkom” – a reference to a Communist Party committee – had “prohibited” some countries in Europe from joining Victory Day celebrations in Moscow on May 9. Western leaders are boycotting the event over Moscow’s alleged intervention in the armed conflict in eastern Ukraine.”
http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/vladimir-putin/11542911/Vladimir-Putin-the-US-is-trying-to-impose-its-will-on-other-states-just-like-the-Soviet-Union.html

Markeringen från västledarna som inte var med vid firandet av 70-årsdagen av segern över nazi-Tyskland tycks inte ha gällt Putin – honom träffade John Kerry i Sotji veckan efter. Att flera av de som var med på hederstribunen inte heller är oberörbara visar ovanstående redogörelse för vapenaffärer. Att Kina inte riskerar att drabbas av markeringar liknande den mot Segerdagen är givet, trots Tibet, Östturkestan (Xinjiang), Himmelska Fridens torg och utvecklingen i Hongkong.

Vad man protesterade emot synes alltså vara Segerdagen. Själva begreppet ges en ominös betydelse, ”segerdag”, inte fredsdag. Men med segern kom freden, åtminstone i förhållande till nazi-Tyskland, och det var och är en dag att fira ur rysk synvinkel.
”Vad betyder Segerdagen för dig? Frågar Anna-Lena Laurén en kvinna som deltog i firandet. Svaret: ”Glädje. Fred. Vi firar att vi har fred och samförstånd”.
Laurén frågar vidare: Varför måste man då rulla in så mycket krigsmateriel på Röda torget?
”Anna svara vänligt, lite häpen över frågan.
– För att signalera att vi kan försvara oss. Vi måste visa hur starkt Ryssland är.”
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/vi-maste-visa-hur-starkt-ryssland-ar_4552010.svd

Det finns mängder av ”men” i detta, mängder av saker att säga om Krim, om andra världskrigets slut, om Molotov-Ribbentrop-pakten, om varför det ena och det andra.
Och också om rysk närvaro med soldater och försändelser av krigsmateriel till östra Ukraina. Rapporten som den i februari mördade Boris Nemtsov samlat material till har färdigställts och presenterats av vänner till honom. 9 miljarder kronor ska Ryssland ha lagt ned på kriget, och 220 ryska soldater ha dödats i strider där. (SvD 13 maj, 2015)
(I april meddelade SvD att 300 amerikanska fallskärmsjägare kommit till Ukraina för att utbilda tre ukrainska bataljoner och det nationella gardet. Inga kostnader nämns i nyhetsnotisen.)

Polen valde att 7 maj hålla en ceremoni i Gdansk på den plats där det tyska överfallet på Polen började och andra världskriget startade. Men Polen ville inte förringa sovjetiska offer och Röda arméns segrar, enligt president Komorowski.
Det är svårt att se uteblivandet från firandet i Moskva som något annat än just det. Hedersamt ändå att förbundskansler Merkel var med 10 maj då hon och Putin lade ned en krans vid den okände soldatens grav.

Jag kan rekommendera Eino Hanskis ”De långa åren” som läsning för den som vill veta mera om vad den 900 dagar långa belägringen av Leningrad (nu S:t Petersburg) innebar för civilbefolkningen. Och Svetlana Aleksjevitj ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”.

Efter att ha sammanställt nyheter på ett för väst så ofördelaktigt sätt, har jag då något förslag på hur väst möjligen borde agera?
Ja. Väst borde se att Ryssland precis som USA, och alla andra kända stater, försvarar sina egna intressen. De har intresse av säkra gränser. De vill inte ha missiler riktade mot sin huvudstad, och inte heller mot andra delar av sitt territorium. Det är inte konstigare än att USA drog en absolut gräns vid ryska missiler på Kuba. Till intressen räknas också ekonomiska intressen. Det är inte konstigare att Ryssland är angeläget om att inte förlora inflytande över industrier som deras försvar är beroende av i östra Ukraina än att Sverige såg till att behålla tillverkningen av ubåtar i Sverige. Saudiarabien, Kina, Indien, och andra stater, små och stora, skyddar sina territorier och sina ekonomiska intressen.

Varken människor eller djur vill bli inträngda i ett hörn. De som kan, människor och djur, reagerar i en sådan situation med att attackera.
EU-parlamentarikern Gunnar Hökmarks (M) kommentade EU:s utrikesrepresentant Mogherinis frågor att diskutera angående EU:s grannskapspolitik som styr samarbete med grannar österut, länderna söder om Medelhavet och i Mellanöstern, i synnerhet presumtiva nya medlemsländer som Moldavien, Georgien och Ukraina.
En av frågorna gällde om EU borde närma sig Ryssland.
”Vår grannskapspolitik är inte ett hot mot Ryssland. Ryssland kanske ser det så, men den synen kan vi inte acceptera som utgångspunkt när vi ska ta fram hur våra relationer med grannländerna ser ut” sade Hökmark.
Byt ut Ryssland mot Nato i citatet ovan, och prova hur det låter.

Det strategiska spelet förstår (en del) militärer och (en del) diplomater och (kanske en del) politiker. Det är sorgligt att inte mera görs/skrivs/sägs som skulle få flera att förstå det.

Fotnot:
EU Observer gjorde ett första april-skämt av Mistralaffären och sände ut ett pressmeddelande https://euobserver.com/news/128217 om att EU skulle köpa de två fartygen, ge dem namnen ”Juncker” respektive ”Mogherini” och placera ett fartyg i Riga och det andra i Lampedusa. Den noggranne läsaren blev misstänksam om inte förr så när artikeln annonserar att ””Juncker” kommer att segla under Panamaflagg, av skatteskäl”, för att inte tala om att ”Juncker” senare ska flyttas från Riga till Luxemburg. Till Luxemburg? Hmmm …
Inte utan förnöjelse meddelade Meduza senare samma dag att RIA Novosti, Tass, RT, och Interfax låtit sig luras.
https://meduza.io/en/lion/2015/04/01/eu-newspaper-s-april-1-joke-fools-russian-news-agencies

Blott Skottland skotska lagar har

Det är inte mer än rätt att Skottland har skotska lagar, men inte alltid lätt att förstå hur lagstiftarna tänkt när de formulerades.
Som med lagen om ”Offensive Behaviour at Football and Threatening Communications Act”.
Det är lätt att förstå delarna av lagen, det är kombinationen som gör den … underlig.
Är det hotfulla uttalanden i allmänhet som menas, eller ska de ske i samband med fotboll? Och om man uppträder oförskämt i samband med fotboll, ska det kombineras med hotfulla uttalanden för att bli straffbart?

Det var BBC Scotland som rapporterade att en spelare i Celtic gripits med hänvisning till nämnda lag efter ”en incident på en pub i Edinburgh förra året.” Själva gripandet dröjde alltså, och verkställdes först efter en match i januari mellan Celtic och Ross County i Dingwall.

Juridik! Ett mysterium … i detta fall ett skotskt dylikt.
För visst borde det väl finnas en mera generell lag mot att rikta verbala hot mot människor, även i Skottland? Det kan inte vara så att det kom upp som ett potentiellt brott bara i samband med oförskämdheter vid fotbollsmatcher. Eller?
Förresten, ”communications”. Omfattas hotfulla sms och mejl också kanske? Hot levererade med brevduva, skrivna på en ballong, telegram (om sådana fortfarande finns) till motståndarlagets läktare i kombination med ”mooning”?

Kanske bäst att inte tänka för mycket på skotska lagar. De gäller trots allt i Skottland, och det är framför allt skottar som behöver förstå dem.

IS, stater och skalstater

Definitionen på en stat är att dess ledning kontrollerar ett territorium, att där finns en fungerande administration, ett rättsväsende och en fungerande ekonomi. Det tycks som om IS har detta. Vad IS inte har är internationellt erkännande som stat.
Det utropade kalifatet är vad Loretta Napoleoni kallar en skalstat.
För alla som sett IS och det utropade kalifatet som enbart ett barbariskt terrorregemente är Loretta Napoleonis bok ”The islamist phoenix: The Islamic State and the redrawing of the Middle East”, Seven Stories Press, 2014, en väckarklocka.

Den ger också en möjlig förklaring till att IS lockar till sig muslimer, män och kvinnor, från hela världen, människor som ansluter sig till kampen för det nya kalifatet. Samt en förklaring till att IS då de lagt under sig territorium tycks vinna lokalbefolkningens gillande. Dvs den del av lokalbefolkningen som inte mördats eller flytt.

Napoleoni betonar också vikten av att IS är sunnimuslimskt, och ser attackerna riktade mot shiiter och shiitiska moskéer som ett väsentligt inslag i organisationens framgångsrika uppbyggnad och också i utropandet av kalifatet.
IS och kalifatet är för missnöjda muslimer över hela världen tecknet på att en sunnimuslimsk ny tid är här, att det historiska, mäktiga kalifatet har återuppstått i det geografiska område där det hade sitt kärnområde.

Det internationella samfundets ingripanden, eller brist på ingripanden, i Afghanistan, Irak, Libyen och inte minst Syrien och vilka effekter de fått ingår alla i Napoleonis förklaring av IS framgångar. Men också regeringarna och ledande skikt i andra muslimska stater, och behandlingen av muslimer i diasporan.

Loretta Napoleoni är ekonom, statsvetare med inriktning på internationella relationer och terrorism, journalist och författare. ”The Islamist Phoenix” är bara drygt hundra sidor lång, men det är sidor fyllda av information och inte minst förklaringar till händelserna i Mellanöstern de senaste decennierna.

Om hennes bok skrev Per Jönsson, Utrikespolitiska institutet, en understreckare i SvD 5 maj, under rubriken ”Statlig omsorg IS stora trumfkort”, och ingressen ”Framställningar av Islamiska staten som enbart en galen terrorsekt missar en viktig förklaring till deras genombrott. Två nya böcker visar att organisationens politiska program uppfattas som ett befriande, tryggt och modernt alternativ av många av världens sunnimuslimer.”

Den andra boken som Jönsson tar upp i sin artikel är ”Isis. Inside the army of terror”, Regan Arts, av Michael Weiss och Hassan Hassan. De två senares slutsatser om Isis sammanfattar Jönsson: IS är en maffia, en professionell krigsmakt, en Stasiliknanade underrättelseorganisation, en sofistikerad propagandamaskin, en paraplyartad partiapparat och (viktigast) en väldig byråkrati som strävar efter att uppfylla de flesta av en modern stats uppgifter. (Punkterna har förkortats). Länk till artikeln:

http://www.svd.se/kultur/understrecket/statlig-omsorg-is-stora-trumfkort_4537184.svd

Läs!

Stoccafisso från Røst

Omkring 40 miljoner ton torsk fiskas upp utanför Lofoten och Nordlands kust från januari till april varje år. Inte vilken torsk som helst, det är skrei.
Könsmogen, 4-5 år gammal torsk som ätit sig stor i Barents hav och nu simmar sig stark mot strömmen ned till Lofoten och platsen där deras föräldrar en gång lekt. Det är när de fiskas upp som de blir skrei, ett kvalitetsmärke för den norska torsk som levt i Ishavet långt från stationära torskstammar längs kusterna. ”Vit, fast och smakrik” beskrivs torsken i Norges sjømatråds broschyrer, och också i broschyrerna från olika fiskefabriker.

Ahniwa Ferrari The Cod of Ethics See: friendfeed.com/lsw/4ad34a8d/inspired-by-this-thread  Original fish here: www.photolib.noaa.gov/htmls/figb0314.htm
Ahniwa Ferrari CC
The Cod of Ethics
See: friendfeed.com/lsw/4ad34a8d/inspired-by-this-thread 
Original fish here: www.photolib.noaa.gov/htmls/figb0314.htm

En del av de 40 miljonerna ton landas på Røst, Lofotens sydligaste kommun som består av 365 öar, är 10,6 kvadratkilometer stor och har drygt 600 bofasta familjer. På huvudön, Røstlandet, finns sex fiskfabriker som köper in fångsterna från de omkring 600 fiskebåtar från hela Norge som landar sina fångster i hamnen.
AS Glea är en av fabrikerna. Vägen dit från Fiskarheimen, vandrarhem med restaurang som drivs av Inre sjömansmissionen, kantas av träställningar.

På ställningarna hänger skrei, hopknutna två och två och hängda där till tork i vinden som aldrig stillnar, och i temperaturen som aldrig är för kall, och aldrig för varm. Perfekt för torkning av skrei. I mars är långt ifrån alla ställningar tagna i bruk, men de som redan fyllts av torkande fisk täcker redan imponerande arealer.

Snön kommer under lossningen.
Snön kommer under lossningen.

Vid Glea har en fiskebåt nyss lagt till. De stora trågen fyllda med torsk lyfts upp på kajen och forslas snabbt vidare in fabriken.

Först till rensning. En man står redo på en maskin stor som ett tröstverk där ett transportband för fiskarna från trågen upp till arbetsbordet där han snabbt skär ett snitt i buken och sedan skär av fiskhuvudet. Ett annat transportband för fiskkroppen ned till ett plastkar, huvudena samlas i ett annat kar.
Fiskkropparna går vidare och nya mannar tar ut inkråmet, rom åt ett håll, lever åt ett annat, och resten, som inte tas tillvara, samlas i ytterligare ett kärl.
Rom och levrar saltas in eller går till frysning. Fiskhuvudena samlas på långa spett som smultron på ett strå, och de kommer att hängas upp på ställningar för att torkas i det klimat som gör Røst unikt och mycket lämpligt för framställning av torrfisk.

 

 


Den som utan att blinka kallar Røst klimat unikt är Olaf Johan Pedersen, vd och ägare av AS Glea. Han är också ättling i rakt nedstigande led till Gleas grundare Olaf Pedersen som 1936 tog över det som då var en mindre anläggning.

Olaf Johan hade inte tänkt sig en framtid på Røst. Han utbildade sig vid Norges handelshögskola och såg sig som blivande ekonom vid något större företag. Men när det blev dags för generationsskifte på Glea återvände han till Røst. Det var till slut inte möjligt att lämna barndomsön och familjeföretaget. Det är inte omöjligt att det italienska arvet på Røst gjorde hemkomsten lättare.
Det italienska arvet – det stammar ändå från 1432 då Pietra Querinis skepp gick i kvav ute på Nordsjön och han räddade sig i land på Sandøy, nu en av Røsts fågelöar med världsrykte. Vedøya och Storfjellet, 267 meter högt, och flera andra klippöar söder och sydväst om Røst samlar inte bara fåglar i tusental, dit kommer också

I sydväst ligger fågelbergen.
I sydväst ligger fågelbergen.

ornitologer resande för att få se sillgrissla, tordmule, lunnefågel, tretåig mås, toppskarv och kanske häckande storlabb.
Men för snart 600 år sedan var Pietra Querini skeppsbruten på Vedøya tillsammans med några andra överlevande från skeppet. De höll sig vid liv på Vedøya i tre månader innan de upptäcktes, fördes till Røstlandet och togs väl omhand av Røstborna.

Pietra Querinis minne lever på Røst. Öns nybyggda samlingssal bär hans namn.
Pietra Querinis minne lever på Røst. Öns nybyggda samlingssal bär hans namn.

Där stiftae de bekantskap med den torkade fisk som var värdfolkets stapelföda. Tørrfisk. När Querini till sist återvände till Italien tog han med sig tørrfisk, och alltsedan dess är ”stoccafisso” mycket uppskattad i Italien. Den används på olika sätt i hundratals olika recept, ofta under namnet baccala. Den torkade och saltade fisken är lika populär i Portugal där den kallas bacalhau, och förr också i Sverige där den heter kabeljo.
Om det var stoccafisson som drog Olaf Johan Pedersen till Italien har inte framgått, men klart är att den raske norrmannen fann en hustru där, och hon hade inget emot att flytta till Røst med honom och bilda familj. Hon arbetar i företaget, och en stor del av Gleas produktion av tørrfisk går till Italien.
Det är Olaf Johan som visar runt i fabriken. Stannar till vid det stora aluminium bordet där de urtagna torskarna dansar ned  från ännu ett transportband efter att ha sköljts noga i stora vattenkar efter rensningen. Tre män hjäps åt att fästa ihop dem två och två och hysta dem vidare till ännu ett plastkar, nu redo att hängas upp till torkning.


I en avdelning intill prepareras torsken för insaltning. Två män tar bort ryggbenen i hisnande hastighet, och lägger sedan de stora filéerna tätt packade med salt i stora kärl. De två männen kommer från Portugal.
– De har varit här under fiskesäsongen i flera år, de är väldigt duktiga och vi är glada att de vill komma tillbaka. Det är trots allt väldigt långt hemifrån, och väldigt långt norrut, säger Olaf Johan.

Den sista arbetsstationen i fabriken är vrakningen. Det är dit all torkad fisk kommer tillbaka när de tagits ned från ställningarna strax före midsommar. I vrakningen sitter de verkliga tørrfiskkännarna. De vänder på varje torkad fisk, tittar från alla håll och bestämmer till vilken av de 20 olika kvalitetsgrupper den ska läggas. Liten, stor, tjock, tunn … allt har betydelse, också för köparna. Några italienska kockar vill ha tunn baccala, andra vill tjock. De ska få den kvalitet de söker.

Ute på lastbryggan väntar lårar och kartonger med fisk färdigpackad och klar att sända till Italien eller köpare i andra länder.
Långt borta på ett av fälten med torkställningar rör sig två färgglada figurer. De två männen hänger upp skrei, ett lagarbete som kräver inte bara styrka utan också god balans.

Den torkade skreien har länge varit en betydelsfull del i Norges ekonomi. När finska och åländska fiskare säger att det var fisket som höll nationen vid liv under hårda krigsår, så kan befolkningen i Lofoten och Nordnorge utan att överdriva säga att det var klippefisken och tørrfisken som inte bara höll dem vid liv genom sekler, den byggde landet.
Och på Norsk Luftfartsmuseum i Bodø, hundra kilometer öster om Røst, står det klart att det inte bara var mat och samhälllsbyggnad som skreien bidrog till. Den var också en del i den norska försvarssatsningen före andra världskriget.

Nu har oljan tagit över fiskets och skreiens huvudroll i de norska nationalräkenskaperna. Men för fiskarna och deras familjer, för dem som arbetar vid fabrikerna och för italienarna är den en omistlig del av livet. Stoccafisson från Røst.

Røstlandet.
Røstlandet.

Annat om Røst:

Sagan om Utrøst berättar om en ö som ligger flera mil ute i havet. De fiskare som har turen att passera Utrøst får extra fina fångster, de får feta veteax i garnen, och i fiskmagarna hittar de sädeskorn. ”Skarvene fra Utrøst” heter sagan, och skarvene, det är de tre sönerna till bonden på den mytiska ön, utsända av sin far att se till att godhjärtade fiskare inte råkar i olycka på havet.

För några år sedan upptäcktes det största hittills kända djupkorallrevet i havet utanför Røst. Det ligger på 300-400 meters djup och omfattar omkring 100 kvadratmilometer.

15 januari, är det premiär för skreien i Sverige. Första dagen med färsk skrei på menyn på ett antal restauranger, i butiker och hos fiskhandlare. Det är långt ifrån säkert att den skrei som når Sverige kommer från Røst, men den kan mycket väl komma från Lofoten.

Till sist en länk till recept på traditionell skreirätt i nordland, Skreimølje:
http://www.godfisk.no/Oppskrifter/Norge/Skreim%C3%B8lje

NBG, Nato, Fogh Rasmussen och Andorra

Nu har den sista NBG:en trätt i aktiv tjänst, Nordic Battle Group, EU:s snabbinsatsstyrka under svensk ledning.
NBG var motorn i omgörningen av det svenska försvaret från ett invasions- till ett insatsdito sade den första operativa chefen, general Karl Engelbrektson.
Insatsförsvaret bygger på välutbildade rörliga styrkor klara att snabbt sättas in där de behövs.
”Fitter, faster and more flexible” skulle man kunna säga att mottot var för det nya försvaret.

Om hur det gick till när invasions- blev till insats- skrev Mikael Nyberg en lång och intressant artikel i Göteborgs Fria i april 2014. Pentagonkonsulter ledde svenska försvaret till skroten, lyder rubriken. http://www.fria.nu/artikel/114105
En omarbetad version publicerades med annan rubrik i Aftonbladets nätupplaga i maj -14:
http://www.mikaelnyberg.nu/artiklar/140514ab.html

När insatsförsvaret skulle verkställas tornade problemen upp sig: för lite pengar, svårt att få personal, stora materiella behov …

Om det var meningen att utarmningen av försvaret skulle driva på en debatt om anslutning till Nato är kanske onödigt konspiratoriskt att tro. Men i kombination med ryska upprustningar, ökad rysk närvaro över Östersjön och händelserna i Ukarina, har det blivit resultatet.

NBG sattes upp första gången 2008, och plancykeln för NBG sattes till 2018. Men nu är slutpunkten satt till 2016, och den rörliga operativa ledning, ROL, som byggts upp vid Ledningsregementet i Enköping, NBG:s hemmabas, avvecklas. ROL:ens uppgifter samlas till högkvarteret i stället.
http://lottasallehanda.wordpress.com/2014/09/24/upp-som-en-rol-och-ned-som-en-rap/

Och i september -14 kom beskedet att Nato sätter upp en snabbinsatsstyrka i Europa, Natos Rapid Forces. Beslut om detta togs under de sista skälvande veckorna av Anders Fogh Rasmussens period som generalsekreterare i Nato. En kommandocentral med specialstyrkor och extra resurser kommer att förläggas till östra Europa meddelade Fogh Rasmussen.

Så har då det svenska försvaret gått genom ekluten och motorn NBG går snart i graven (inte bokstavligt med man och allt, får jag innerligt hoppas). Värnplikten har i begränsad omfattning återupptagits genom beslut i riksdagen i början av december, och Jens Stoltenberg är ny Natochef.

Och Fogh Rasmussen, som före Natoutnämningen varit finans- och premiärminister i Danmark, har blivit konsult. Han marknadsför sig som föreläsare via konsultbyrån för ”celebrity speakers”, CSA, som den som utvecklat ett nytt strategiskt koncept för Nato.

”We have reinforced the Alliance to make it fitter, faster and more flexible”.
http://www.csaspeakers.com/eng/our-speakers/profile/anders%20fogh_rasmussen

Han ska ha upp emot 20 000 euro för en föreläsning, och pengarna ska betalas till ett konto i Andorra, känt som skatteparadis.
http://www.bt.dk/politik/fogh-foredrag-skal-betales-via-skattely
via
http://euobserver.com/tickers/126583

Hur det går för Nato och för svenska försvaret återstår att se, men för Fogh Rasmussen går det otvivelaktigt bra.

Gaz, Avtovaz och Bo Andersson

Bo Andersson är svensk och vd för Avtovaz, Togliatti, Ryssland.
Innan han kom dit var han vd för Gaz Group, hög internationell chef för Saab, och svensk officer.
Historien om Bo Andersson är oerhört intressant. Lika intressant är historien om hans ryska vd-karriär.

TT:s Maja Suslin intervjuade Bo Andersson då han var på besök i Stockholm i december -14.
Artikeln publicerades i UNT, följ länken:
http://www.unt.se/ekonomi/karvt-for-svensk-bilchef-i-ryssland-3513705.aspx

En jämförelse kan göras med Pehr G Gyllenhammars erfarenhet av konsultuppdrag för rysk fordonsindustri. Om den skriver jag kortfattat i inlägget
http://lottasallehanda.wordpress.com/2014/10/09/om-bankkonkurser-volvo-och-ett-besynnerligt-uppdrag-fran-ryssland/

Det där med skatter … och LuxLeaks

Alla vill ha sjukvård, äldrevård, skolor, rättsväsende och försvar, och helst ska service vara gratis. Vi betalar väl skatt!
Ja, det gör vi ju. Många av oss. Somliga betalar mer, andra mindre.
De flesta vill betala mindre, och då kan man antingen satsa på politiskt beslutade skattesänkningar, jobbskatteavdrag, bidrag av olika slag, avdrag för olika tjänster, som Rut och Rot, t o m skatteavdrag för välgörenhet.
Eller också på planering.
Planering är populärt inte minst hos personer och företag som har gott om pengar från början.
De kan anlita fiffiga jurister som hjälper dem, och länder finns som är villiga att hjälpa till med att ta hand om pengar så att så lite som möjligt ”försvinner” till skatter. Luxemburg, ett av EU:s grundarländer, är ett dem.

I november publicerades de första artiklarna baserade på dokument läckta från Luxemburg, LuxLeaks, som visade att ett stort antal företag från hela världen fått komplicerade finansiella upplägg konstruerade för att undvika så mycket skatt som möjligt godkända av Luxemburgs myndigheter och banker.
Läs mera: http://euobserver.com/political/126481

Arbetet med publiceringen av materialet har gjorts inom The International Consortium of Investigative Journalist, (ICIJ).
Läs presentationen av projektet här: http://www.icij.org/project/luxembourg-leaks/leaked-documents-expose-global-companies-secret-tax-deals-luxembourg
80 journalister i 26 länder har hjälpts åt med att bearbeta dokument och undersöka om företag verksamma i de egna länderna varit inblandade.

Revisionsbyråer har varit behjälpliga i skatteplaneringen, de som nämnts i rapporter är PricewaterhouseCoopers, Deloitte, Ernst & Young, och KPMG.

Hela listan över företag som nyttjat Luxemburgs tjänster har publicerats på nätet, det går att söka på land alternativt sektor:
https://s3.amazonaws.com/iw-files/apps/2014/12/luxleaks/industries/index.html

Företag med svensk anknytning på listan är:
ACE Group, Altor Funds, Apax Partners, Argan Capital, Bjarne Borg, Catalyst Investment Managers, Cordea Savills, Dexia, DNB Nor Group, Doughty Hanson, Eon Group, EQT, EVRAZ Group, Hutchison Group, IAM, IK Investment Partners, IKEA, Innisfree Fund, Lion Capital, Maus Freres, McGraw-Hill Companies, Nordic Capital, Skandinaviska Enskilda Banken, STAR Capital Partners, Tele2 Group, The Walt Disney Company, White Mountains Insurance Group

Att vända sig till Luxemburg för att få avancerad skatteplanering godkänd, är inte detsamma som att vara kriminell, vilket ICIJ också understryker genom följande notering vid alla listor:
ICIJ does not intend to suggest or imply that any companies or other entities included in this interactive application have broken the law or otherwise acted improperly.

På ICIJ:s hemsida finns inte bara presentation av projektet och listor över företag och publicerade, där finns också länkar till de artiklar och program som journalisterna i projektet publicerat. Det går bra att börja på ICIJ-länken ovan, och läsa vidare här:
http://www.icij.org/project/luxembourg-leaks/new-leak-reveals-luxembourg-tax-deals-disney-koch-brothers-empirea

LuxLeaks blev naturligtvis ett rejält plums i mediafloden, och vattnet skvätte högt upp, inte minst på EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, kristdemokrat och tidigare såväl finans- som premiärminister i Luxemburg. Svenska media rapporterade självklart också (Sveriges television och Sveriges Radio deltog i ICIJ-projektet). I SvD skrev Per Lindvall en analys 24 november -14:
http://www.svd.se/naringsliv/luxemburg-fortjanar-en-hel-del-kritik_4129381.svd

Allt som inte är förbjudet är därför inte nödvändigtvis etiskt och moraliskt lämpligt.
Den som själv gärna gör avdrag i deklarationen för så mycket som möjligt och helst lite till kanske inte ska förfäras alltför mycket.
Det är bara summorna som skiljer, inte intentionen.
Men visst kan man känna att det ligger något i talesättet Mycket vill ha mer.
Om man sen vill lägga till … fan vill ha fler och helvetet blir aldrig fullt, beror på personlig läggning.

Att skatteplanering med avsikt att betala så lite som möjligt till det allmänna påverkar hur mycket som finns att fördela till sjukvård, äldrevård, skolor, rättsväsende och försvar, är oavvisligt. Men i vilken utsträckning, och om samhällsservice fortsätter att vara gratis eller erbjudas till jämförelsevis låga avgifter, det är en annan sak.
De som förlorar mest om principen om skatt efter bärkraft sätts ur spel, är i varje fall de som har minst pengar från början. Sjuka och arbetslösa, och deras familjer. Rättsväsende och försvar kommer att finnas kvar.

En aning pikant är att ryska statens energibolag Gazprom är ett av de företag som finns med på listan över energibolag som vänt sig till Luxemburg.

 

 

Saker jag undrar över

En sak jag undrat länge över är varför svenskt flyg inte gick upp och ”markerade närvaro” natten mot långfredagen 2013. Den där gången när ryskt flyg inte kränkte svenskt luftrum men flög nära gränsen.
Nato-plan gick upp från Baltikum för att markera närvaro när nu svenskarna inte gjorde det. Det blev ett väldigt rabalder i Sverige.
Förklaringen som gavs var personalbrist. Det är naturligtvis allvarligt om det är så. Men visst låter det … underligt?
Men om det inte var personalbrist, utan något annat, vad var det då?
Och om det var något annat, som ryssarna visste om, hur kunde de veta det?

Det etablerades i varje fall som ett faktum att Nato kunde när Sverige fallerade.
I oktober samma år övade fem ryska plan i internationellt luftrum, de beskrevs ha flugit som om de skulle anfalla Stockholm och en viktig försvarsanläggning i Mälardalen. Då gick två svenska Gripen upp och markerade närvaro.

Försvarsdebatten i Sverige vände efter påsk- och oktoberincidenterna.
Svaret för svensk del har för allt fler blivit Nato.
Jag undrar över det där.
Jag undrar över den fortsatta rapporteringen om flygincidenter också.
Så vitt jag kunnat läsa mig till har ryska flygplan inte kränkt svenskt luftrum, det har däremot ett franskt (15 nov-14), ett amerikanskt (18 juli -14) och två polska (20 juni-14), (enligt SvD, 14 december-14.)
Ryska plan har också flugit utan transponder på, vilket innebär att de inte ses av civil flygledning.
Det är naturligtvis ytterst olämpligt i områden där civil flygtrafik är vanligt förekommande, och kan leda till inte bara tillbud utan katastrofer.

Men jag undrar över hur svenska signalspaningsplan beter sig nära ryskt luftrum. Och Natoplan också för den delen. Har de transpondrar på, och genomför svenska och/eller Natoplan anfallsövningar på internationellt luftrum mot ryska mål?

Jag är en varm anhängare av svenskt försvar, men jag undrar över mediarapportering och hur debatten och politiken styrs genom den.

Jag undrar också över om det verkligen är av godo att i allt högre tonläge utmåla Ryssland som en allt farligare fiende?
Jag är som sagt en varm anhängare av svenskt försvar, och må närvaro markeras inte bara av flygvapnet, utan också av andra vapengrenar.
Men nog ska man vara försiktig när man väljer sina vänner, och i synnerhet då om vännerna har egna intressen när det gäller fiender.

Lika bra att jag säger det en gång till. Jag är en varm anhängare av svenskt försvar. Av Sverige.

Slutligen undrar jag när ”försvar” går över i ”hot”, vem som avgör när övergången sker, vem som värderar riskerna med en sådan övergång, och vilka som får ta konsekvenserna om diplomatin inte längre förslår?
”Generals die in bed” var titeln på en bok som skymtade förbi tidigare i år. Det är väl bra om det är så. Men alla vi andra då, hur blir det med oss.
När jag skriver är det nyårsnatt och Esaias Tegnérs Det eviga lästes vid tolvslaget:

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
Men någon gång brytes det vandrande svärd
Och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Culture is bigger than politics

… säger Storbritanniens kulturminister Sajid Javid i en artikel i The Guardian efter att British Museum kritiserats hårt för att låna ut den huvudlösa skulpturen av flodguden Ilissos till Eremitaget i S:t Petersburg.
Ilissos är en del av The Parthenon Marbles som tidigare kallades Elgin Marbles efter den brittiske lord som i början av 1800-talet med ottomanernas tillstånd tog med sig delar av det grekiska kulturarvet från Grekland.

”Britain is currently leading the way in imposing economic sanctions on Russia over actions in Ukarine” he will say (skriver The Guardian och fortsätter referera ministern): ”But that is not a reason to stop the British Museum loaning part of the Parthenon sculptures to a museum in S:t Petersburg. Because culture is bigger than politics”.
”Art and culture should be used to build understanding rather than create division”, tycker kulturministern också.
”None of us should be allowed to ban it from a gallery, or tell others that they must not, cannot, see it and decide for themselves” he will say. ”It sounds obvious, indisputable. Sadly not everyone agrees.”
”Jewish cultural productions in the UK have been targeted because of links to Israel, he will say, referring to The Tricycle theatre in north London.”

Men det är inte bara sanktioner mot Ryssland som uppmärksammats i samband med utlåningen av Ilissos. I Grekland är man upprörd över att Ilissos inte lämnas tillbaka till Grekland, tillsammans med hela samlingen The Parthenon Marbles, en tvist om det grekiska kulturarvet som pågått i fyra decennier.
Ett argument mot att återlämna dem ska ha varit att skulpturerna är för sköra för att kunna flyttas.

Så kanske kultur är större än politik, men var kulturen visas, på British Museum eller på Akropolismuseet, förefaller ändå vara lite … politiskt. Eller kanske mera … (turist)ekonomiskt?

Om British Museum skriver Peter May i deckaren The Chessmen, som utspelar sig på Hebriderna:
”… the British Museum in London, that repository of stolen artefacts from around the world.” I boken handlar det om 67 schackpjäser som hittades på ön Lewis, Hebriderna, the Lewis Chessmen, och som finns på British Museum.

Det kan noteras att även om Storbritanniens kulturminister anser att kultur är större än politik, så finns det politiker som anser sig större än kultur. Till exempel tre ledamöter i EU-parlamentet, två från italienska Lega Nord och en från franska Front National, som i parlamentsbyggnaden vandaliserade och försökte föra bort en tavla föreställande en naken kvinna på ett kors. De tre ansåg sig kränkta som kristna av tavlan.

Om de lyckades föra bort tavlan framgår inte av SvD:s korrespondents i Bryssel, Theresa Küchler, artikel 14 december -14.
Vart de tänkt föra tavlan framgår inte heller.
Eller om de tre ledamöterna känner sig kränkta av bilder av kvinnliga helgon som plågas ihjäl på andra sätt än genom korsfästelse.
Att det inte framgår ska inte lastas korrespondenten.

Det länder till eftertanke, denna manifestation av kränkthet inför kulturuttryck.
Liksom också den först nämnda oviljan att dela med sig av kultur av politiska skäl.
Och svårigheterna som uppstår när kulturella artefakter en gång flyttats, och sedan krävs åter av ursprungslandet, eller -platsen.

För övrigt kan jag nämna att Peter May har skrivit tre deckare med Hebriderna som skådeplats, ”The Blackhouse”, ”The Lewis Man” och ”The Chessmen”. Samtliga rekommenderas, mest för miljöerna men också för att de är spännande och för att huvudpersonen visserligen är en medelålders man och (ex-)polis, men inte försupen.