”Internet är trasigt – Silicon Valley och demokratins kris” av Martin Gelin och Karin Pettersson har jag nyligt läst med stor behållning och rekommenderar den varmt. I boken citeras Timothy Snyder, historiker specialiserad på Östeuropa, om trestegsprogrammet som ledare världen över nu använder:
”- Du ska aldrig erkänna ett misstag, och du fyller upp offentligheten med alla dessa osanningar. Det andra steget är att säga att att det är inte jag som gör det här, det är bara journalisterna och medierna som ljuger eftersom de är folkets fiender. Det tredje steget är att ingen tror på sanningen längre.” ( s. 172)
Det är Putin och Trump som anförs som exempel.
Men nyvalde premiärminister Johnson i UK refereras i SvD av Theresa Küchler torsdagen 25 juli från ett möte med partivänner veckan innan där han viftat med en kylförpackad fisk och påstått att en fiskare på Isle of Man givit honom den, förbannad på ”Brysselbyråkrater” som tvingat fram att varje fisk ska förpackas med en kylkudde.
Ujujuj, så dumt, Brexit, Brexit, Brexit!
Men, skriver Küchler, redan dagen efter hade en Brysselbyråkrat svarat att kylförpackningen inte är ett EU-krav, utan en regel Storbritannien infört, samt att Isle of Man inte tillhör EU.
Det är ju inte den första okontrollerade, felaktiga uppgiften som spridits om EU och ”Brysselbyråkrater” i Storbritannien, men tyvärr också i andra EU-länder.
När nationella politiker vill införa lagar och förordningar som väcker ilska skyller de gärna på EU, eller omvänt, säger att önskade lagar och förordningar inte går att införa, på grund av EU.
Implementeringen av EU:s vapendirektiv är ett gott svenskt exempel på det förstnämnda. Det går att läsa om jakttidningar, men också i EP, för den som är intresserad.
Transportnäringens stora bekymmer med cabotagetransporter är ett svenskt exempel på det senare. När det lika mycket handlar om att det inte finns trafikpoliser som kan genomföra kontrollerna utländska fordon. Antalet trafikpoliser i enskilda medlemsländer bestämmer som bekant inte ”Brysselbyråkraterna”.
Gelin-Petterssons bok handlar om hur Facebook och Google monopoliserat och skapat direkt farliga sätt att sprida falsk information. Monopolföretag som bara vill tjäna pengar är något som skulle kunna hanteras politiskt med lagstiftning. Men när det är politikerna som skamlöst ljuger och sprider, eller låter lögner spridas, via sociala medier, vilka ska då försvara oss?
Med falska konton på sociala medier kunde ryska ”troll” påverka valet i USA. Det fanns ”troll” i Makedonien också – Veles (jag skrev om dem i september -17) närmare bestämt. De hade lärt sig hur sociala medier fungerar, och framför allt att det gick att tjäna pengar på annonsering om kontona blev välbesökta. Det är inte otänkbart att även de makedonska ”trollen” påverkade valet, men det är de ryska som får rubriker, i USA och i Sverige.
En tidigare dömd kriminell som kommer ut från fängelset och lyckas som restaurangägare och därefter försöker påverka samhälle och politik skulle kunna beskrivas som en reformerad skurk som blivit entreprenör. Men också av en krönikör som ”ljusskygg korvgubbe”.
Det finns exempel på lyckade affärsmän som börjat sin bana med att sälja kaniner. Men inte ens om kaninförsäljaren under karriären längre fram kopplats samman med fiffiga skatteupplägg har kaninerna framhållits som något negativt.
Vad är det förresten för fel på korvgubbar? Är det sämre att kränga korv än att kränga hamburgare? Att en hamburgergubbe försökte påverka val i Sverige torde vara bekant.
Den ryska ”korvgubben” som var en av grundarna till Internet Research Agency, den ryska trollfabriken, är med stor sannolikhet inte snövit och definitivt inte Snövit. Men det är inte nödvändigtvis så att han är du och bror med Putin (hans vasalls vasall är inte hans vasall, begrepp hämtat från ”Tsar Putin, myter, makt och despotism” av Anna Arutunyan, mycket intressant bok) – härska och söndra är inget okänt begrepp varken i smått eller stort, och att göra pengar på illasinnade och/eller lögnaktiga inlägg på sociala medier är sannolikt inte mindre attraktivt för ”korvgubbar” i S:t Petersburg än för unga män i Makedonien. (senare tillägg: ”Internet är trasigt, Silicon Valley och demokratins kris” av Martin Gelin och Karin Pettersson är, liksom Tsar Putin ovan, mycket intressant läsning om sociala medier, hur de fungerar och används, om trollfabriker och mycket mera. Den är lättläst, jag rekommenderar den varmt.)
Det vore tacksamt om medier oftare tog ett steg tillbaka och i samband med braskande rubriker om korvgubbar och troll skrev om falska konton på sociala medier, som ju faktiskt rekommenderas som möjlig arbetsmetod för undersökande journalister, om algoritmer och annonser på sociala medier och om botar – hur man skapar inte bara falska konton utan också falska följare på sociala medier.
Medan vi i Sverige skräms av oljeledningar i Östersjön, vilket är motiverat men mest som miljöhot, även om rostiga olje- och gasfartyg inte är mindre miljöhot, så expanderar Kina sitt intresseområde inte bara i Asien. Samfinansierade projekt, stora lån till infrastruktur, den nya Sidenvägen, direkt järnvägsförbindelse från Kina hela vägen till Norge … Nyheterna om hur den nya ekonomiska stormakten agerar i Europa och runt om i världen dyker upp i medier med ojämna mellanrum, och nästan aldrig med största rubrikstilen, och såvitt jag vet aldrig med nedvärderande rubriker om ”korvgubbar”.
En av de mera läsvärda artiklarna publicerades i The New Yorker i januari i år. Evan Osnos skriver om the Belt and Road Initiative, om the Regional Comprehensive Economic Partnership, om hur en kinesisk vice-minister ansvarig för public security blivit president för Interpol, om hur Kina byggt ”cyber-självständighet” genom att blockera utländska webbsidor och censurera de inhemska webbsidorna … det är nitton sidor fyllda med fakta som är avsedda att oroa och också gör det.
Det blir inte mindre oroande av att artikeln avslutas med en anonym kinesisk professor som om Kina och USA till artikelförfattaren sagt att ”In both countries, people who are infuriated by profound gaps in wealth and opportunity have pinned their hopes on nationalist, nostalgic leaders, who encourage them to visualize threats from the outside world. ’China, Russia and the US are moving in the same direction. They’re all trying to be great again’.
Om hur det kinesiska inflytandet över andra länder drabbar människor går att läsa i Amnesty Press 1/2018 i en artikel om Kambodja. Premiärministern har suttit sedan 1985, oppositionspolitiker flyr utomlands, en politisk analytiker mördades 2016, en fackföreningsman 2004, en journalist 2008 en miljöaktivist 2012. Nu rensas stadsdelar och markområden från invånare för att ge plats för ny bebyggelse, de som bodde där tidigare lämnas hemlösa eller får kompensation som räcker till en presenning mot en vägg.
I SvD 28 februari 2018 berättades under rubriken ”Framtidsstad i miljonklassen ska avlasta förorenade Peking”. Det låter ju bra, men det framgår att den nya staden som enligt statsmedierna ska byggas i ett ”tomt land” i själva verket har en miljon invånare. Vart den miljonen ska ta vägen, och vilken kompensation de kommer att få för hem och försörjning var ännu oklart då artikeln skrevs.
Kina ligger förstås långt bort, och det gör Kambodja också. Men med ekonomisk makt kommer politiskt inflytande. Vi ska skrämmas av en kadettskola i Moskva där kvinnor utbildas i historia, matematik, ryska, första hjälpen och får militärträning. ”Unga ryska kvinnor fostras till att bli landets patriotiska elit” säger rubriken (SvD 23 februari).
Men vi kanske borde fundera över vad Evan Osnos skriver om den kinesiska filmen Wolf Warrier II: ”The film closes with the image of a Chinese passport and the words ’Don’t give up if you run into danger abroad. Please remember, a strong motherland will always have your back!’”
En ung kines som studerade ryska i S:t Petersburg 2010 konstaterade nöjt efter att ha gått runt i butiker i staden att nästan allt som såldes var Made in China. Money talks, i medier, sociala och osociala, och i politik.
Nättroll, lögn- och hatkampanjer, var de än har sitt ursprung, är inte bara otrevliga och farliga för de som drabbas och för civiliserade samhällen.
Men elitskolor för kvinnliga kadetter förmår inte uppröra mig.
Det gör däremot historien om den ryska historiker som Kaa Eneberg skrev om i Baltic Worlds i maj 2017. Jurij Dimitriev greps i december 2016, anklagad för att sprida barnpornografi. I själva verket har han under lång tid samlat uppgifter om de tusentals människor från olika länder som föll offer för den stora terrorn under 1930-talet. Han är ledare för Memorial i Karelen. Anklagelsen mot honom har betecknats som absurd av de som känner honom. Memorial är en av många NGO:er i Ryssland som stämplats som ”utländska agenter”.
Häktningen av honom hävdes i början av 2018, i juni friades han av domstol för barnpornografibrott, men han fälldes för vapenbrott (en obrukbar bössa han funnit då han letat efter massgravar). Domen underkändes av högre rätt, men nu är han åter åtalad för barnpornografibrott. Sajten iöst.nu skrev om Jurij Dimitrijev i mars 2019.
Ryska filosofer/forskare/författare /revolutionärers tankar om möjligheter till evigt liv, kosmos och rymdresor, var ämnet för utställningen Kosmism i Tensta konsthall i januari. Filmaren och konstnären Anton Vidokles tre filmer om kosmismens olika delar, och konstnären Arseny Zhilayes installationer, ett altare använt av en framtida rymdsekt, ett bokbord och en tidslinje ingick i utställningen. Samt fiskballonger. Jag återkommer till dem.
Filmerna, ”This is cosmos”, ”The communist revolution was caused by the sun” och ”Immortality and resurrection for all”, är, uppriktigt sagt, varken särskilt upplysande eller filmiska mästerverk.
Installationerna lämnar också betraktaren med många frågetecken.
Tur att det fanns programblad också, där det tidiga 1900-talets kosmism, före och efter revolutionen, och företrädarna beskrivs närmare.
Det som verkligen länder till eftertanke är att det som då, och bitvis fortfarande, förefaller helt flugigt, kanske ändå …
Även om ryska revolutionen inte orsakades av variationer i solens strålning, så har solen otvivelaktigt stor påverkan på jorden. Efter att ha läst Lucy Jagos bok om Kristian Birkelands forskning om hur norrsken uppstår och hur hans resultat togs emot, kan man undra hur mycket vi inte vet om … allt.
En av de ryska tänkare/författare som inte nämns i Tensta konsthall är Alexander Bogdanov, läkare med intresse för teknologi, fysiologi och sociologi. Han skrev en serie böcker om rymdfärder och om människans möjlighet att skapa ett gott samhälle och leva länge. Blodtransfusioner var en del av det och Bogdanov ledde det institut för forskning om blod som skapades på 1920-talet i Sovjetunionen. Bogdanov dog 1928 efter en blodtransfusion.
Nu finns företag som erbjuder ”ungt blod” till personer som hoppas att det kommer att förlänga deras liv.
Om evigt liv kommer att bli en möjlighet, och om den kosmistiska tanken att redan döda ska kunna återuppväckas också är en möjlighet, återstår att se. För kosmisterna var museerna platser där rester av föregånget liv finns bevarade, och därmed möjligheten att ge dem livet åter.
Att forskare nu kartlägger mammutars arvsmassa vilket kan leda till att de kan återskapas har rapporterats i media.
Med förbättrade levnadsvillkor och medicinska upptäckter har människans livslängd ökat betydligt, men hur lång kan den bli? Nanoteknik är det som på senare tid lyfts av media som något som ytterligare kommer att förlänga livstiden, åtminstone för de som får tillgång till den. Neuralink är ett pågående projekt avsett att förbättra och förlänga liv.
Det finns naturligtvis också en nutida rysk författare som har tänkt och skrivit om en framtid där döden inte längre är oundviklig, Dimitrij Gluchovskij. Boken heter Future. I den är Europa överbefolkat, en enda stor stad med kilometerhöga byggnader, och döden ett straff som utdöms till de som skaffar barn, eller blir gravida, utan tillstånd. Dystopiskt. Läs och se hur det går. Läs gärna om och av Bogdanov också.
Och så fiskarna då – känslan när man ensam i en mörk salong tittar på egendomliga filmer om kosmism, och en fisk sakta svävar in framför filmduken. Den känslan.
Laxen i Uleåborgs vapen, Kukkolaforsens längd, balkongerna i Örnsköldsvik, gränsstaden HaparandaTornio, rutstaden Kaskö … vad allt får man inte se om resan går runt Bottenviken. Det är exotiska resmål i tider när två veckor i Asien eller en helg i Dubai är mera à la mode som statusmarkörer. Att den gjordes sommaren 2016, tre år innan flygskam och reportage om tågsemestrar är mig en källa till belåtenhet – trots att det tagit lika lång tid att få detta klart.
Från Enköping klockan 0600 fredagen 6 augusti 2016 till Haparanda på tolv timmar med buss, tåg, tåg, buss, tåg och slutligen buss.
Vägen, 80 mil lång och med fem byten för den som färdas dagtid och vill se något av den största delen av Sverige, gemenligen kallad Norrland (i det här fallet Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten), är en upplevelse i sig. Förbi Bottenhavet, förbi Kvarken och så, fyra timmar norr om Umeå, Bottenviken.
Att korsa en perrong, gå upp och ned för trappor, leta busshållplats bakom stationshus eller i kvarteren bortom järnvägen känns varken äventyrligt eller annorlunda. Städer kommer och går, liksom landskapen flimrar de förbi och är sig ganska lika varhelst man är i Sverige. Skyltarna som talar om vilka företag och butiker som finns just där varierar inte stort. Inte heller hur samhällen och byar ser ut.
Men skogarnas utsträckning och broarna över mer eller mindre forsande vattendrag säger Stort. Säger ”Norrland”. Landskapen säger Mer Än Halva Sverige.
Det som får en trött resenär att sätta sig rakt upp är åsynen av det som utnämnts till ”Ångermanlands fulaste hus”. En mera passande beskrivning av Ting1 (där finns bild) är ”glädjechocken i Örnsköldsvik”. Elva våningar, 51 lägenheter och 78 balkonger och fasad av högblanka keramiska plattor glaserade i åtta olika kulörer med grönt, rött och orange mest framträdande.
”Somliga av oss som är unga och djärva på ett nytt sätt vågar tro på att folk inte är gjorda för att leva i små lådor, funktionella bikupor. Det börjar längta efter att bo i irrationella hus där det osymmetriska är viktigt, lekfulla hus som inte gör en nedslagen (…) De unga arkitekterna tycker likadant på många håll i världen just nu, de bygger hus som är personliga, otroliga, hus som växer upp genom impuls och längtan och den borttappade lusten att leka,att pryda och forma som det faller en in.” (Ur samlingsvolymen Bulevarden och andra texter, Förlaget, Helsingfors 2017, med artiklar och noveller av Tove Jansson. Citatet från Muminhuset, Mumindalen,
s 218, först publicerad 1979.)
Det glada huset i Örnsköldsvik har ritats av arkitekten Gert Wingårdh. Oavsett arkitektens ålder i förhållande till de unga i Tove Janssons artikel, är husets yttre lekfullt. Inte underligt då att Ting1 inte bara överraskar, mycket få som ser byggnaden torde bli nedslagna. Minnet förnöjer ännu, snart tvǻ år (nu tre år) efteråt.
Vägen är inte alltid målet, för målet är Haparanda och en ”gammal” vän, Kenneth, och som det visar sig, några nya, Anna och Pia, var och en fantastisk på sitt sätt. Pia Suonvieri t v, Anna Lindkvist och Kenneth Mikko t h.
Fantastisk på sitt sätt är också chauffören och hans kollega på Länstrafikens buss vid framkomsten till Haparanda i svart midnatt. De pratar och pekar: ”Svefi ligger däråt, sväng höger borta vid macken, sedan vänster och höger igen”. Vägen från nya busstationen i Haparanda till stadens centrum är ödslig och mörk. Chauffören och kollegan tittar på tanten, på varandra och går sedan ombord och jag får åka genom rondellen och höger och vänster och släpps av vid sista gatuhörnet före Svefi, Sverigefinska folkhögskolan i Haparanda, som hyr ut studentrummen per natt mellan terminerna.
Jag är oändligt tacksam, och mycket trött när jag letar fram nyckeln till rummet på vandrarhemmet.
De kommande dagarna hinner jag stifta bekantskap med rondellen och vägarna runt den. Inte ens i dagsljus känns det självklart hur man ska ta sig från en plats till en annan genom tunnlar och över vägar.
Det stora Ikea-varuhuset är ingen överraskning, det ser ut som andra Ikea-varuhus. Överraskande är däremot de fyra butikerna med snus som huvudsaklig försäljningsvara … -kungen, -generalen, -outlet och -grossen.
HaparandaTornio står det på turistkartan med tillägget tourist office och adressen. Texten i övrigt är på svenska, finska, engelska och ryska, i den ordningen. Men i Haparanda är Haparanda i centrum:
I gränsstaden märks gränsen mest på övervakningskamerorna riktade åt varsina håll på Krannigatan där den byter namn till Torikatu.
Victoriatorget/Victoriantori är ett och detsamma, men gränsen går rakt igenom det, markerad av den 130 meter långa Gränskanalen. På den finska sidan ligger Rajalla, På gränsen. Vad allt de än saluför där, så inte är det snus. Strax söderut ligger tullhuset, och bortom det lökkupolerna på den ortodoxa kyrkan, byggd för ryska trupper stationerade i Tornio i början på 1800-talet.
I parken på den svenska sidan finns skulpturen som minner om krigen och de finska flyktingbarnen, där finns minnesstenen över de stupade och där finns skulpturen till Torne älv.
I HaparandaTornio är historien närmare, spåren tydligare, liksom såren som lämnats av krig, gränsdragningar och språkstrider.
Haparanda är en liten stad där centrum kämpar för att locka besökare och kunder från det stora möbelvaruhuset och dess omgivningar. Bitvis skruffigt, bitvis vackert, bitvis pampigt som stadshotellet och här och där med överraskningar som street art, skojiga skyltar och historiska foton från Haparanda på kommunhusets ytterväggar.
Vid torget finns också Jalahuset, gammalt handelshus som nu rymmer butik med design, konsthantverk och delikatesser från hela Tornedalen. Konstcaféet är en del av galleriet där utställningarna byts ungefär en gång i månaden. Jalahuset drivs av en förening, och har förstås också en hemsida: http://tornedalandcompany.com/
Det går bra att gå runt som turist på egen hand, men med hjälp av Kenneth, Anna och Pia gick färden också norrut längs Torne älv, där ”varje fors och sel och krök bär ett eget namn”, kända av dem som lever vid den. Meänmaa, Vårt land, är tornedalingarnas namn på bygderna på båda sidor om gränsälvarna. Meänkieli, det språk som talas där är sedan år 2000 ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk.
Utsikt från Luppio
Utflykten går till Luppio utsiktsberg, till Övertorneå, till kulturreservatet Hanhivittikko fäbod där slåtterkarlarna just avslutat sitt dagsverke och sökt sig till rökbastun. Stugan en bit därifrån är rödmålad och går att hyra. Enkel men exklusiv, lovar informationsbroschyren. Fähus och ängar är upptagna under sommarmånaderna, djuren ingår i exklusiviteten.
Vid Övertorneå går bron över älven till den finska sidan och Aavasaksa.
Uppe på berget finns en av mätpunkterna i Struves meridianbåge, och tsarens jaktstuga. Tsaren kom aldrig dit men stugan är kvar, lite anfrätt men stilig ändå.
Och sen Kukkolaforsen. Den som tänker sig att en fors är ett vattenfall, något att hisna över sett uppifrån eller förskräckas över sett nerifrån, en Styggfors i Dalarna, ett av alla vattenfall på Island där vindbyar kan styra vattnet horisontellt, ett mäktigt Niagarafall, den får tänka om.
Kukkolaforsen är 3,5 kilometer lång med en fallhöjd på 14 meter, men inte mindre hisnande när vattnet så långt man kan se skummar fram, som kokande.
Hur lugnande är det inte då med mannen som från bryggan för sin sikhåv ned genom vattnet, upp, tillbaka och ned igen.
Älvsiken vandrar upp genom Torne älv för att leka, sikfester har hållits sedan medeltiden. På 1960-talet togs firandet upp igen, och ett interregionalt projekt om sik, sikfiske och -fest pågår. Pia Suonvieri, en av projektledarna, var en av mina guider under HaparandaTornio-besöket.
Det var också Pia som gjorde det möjligt för mig att bada först i Torne älv, och därefter i Bottenviken från en av Seskarös stränder. Hon visade också platsen där flera av de avancerade bygdespel och dramatiseringar av böcker av Väinö Linna satts upp och som hon i flera fall medverkat i.
Seskarö, två mil sydväst om Haparanda var länge känd som ”den röda ön”. Tallhedar och sandstränder, och en historia med två stora sågverk och hungeruppror 1917 där det inte var bröd som saknades, eller pengar, utan kuponger, papperslappar. Kronofogden Johan Svanström och landssekreteraren J A Norberg såg till att ställa soldater under kapten Wenzel Falks och major Erik Grafströms befäl mot svältande arbetare och deras familjer. Två arbetare skottskadades.
Landshövdingen, Walter Murray, kom tillbaka från tjänsteförrättningen i Stockholm när han hörde om vad som hände, och såg till att lotsbåten till Seskarö var fylld med mat när han åkte ut till ön.
Läs till exempel Seskarö – sågar, strid & splitvedsjäntor: en återblick på 1900-talet. Seskarö: Seskarö Hembygdsförening. 2014.
1978 invigdes bron som förbinder Seskarö med fastlandet via flera mindre öar. Granvikssågen lades ned redan på 1920-talet, Sandvikssågen fanns kvar med olika ägare fram till 2007.
2015 köpte Stenvalls Trä sågverket på Seskarö, och NSD skrev 2016.
I maj 2017 skrev Stenvalls vd Erik Sjölund på företagets hemsida att
”Stenvalls äger också det vilande sågverket i Seskarö. Med tiden, när vi har trimmat in alla andra anläggningar och uppnått en optimal produktion, kommer vi att vara redo att starta det – men då måste vi först ha säkerställt råvarutillgången.”
Medan Stenvalls trimmar och säkerställer går livet vidare för de nu knappt 500 Seskaröborna. Havsbad och camping lockar besökare, skola och matbutik säkrar basservicen och hembygds-, Folkets hus- och andra föreningar ger möjlighet till social samvaro.
Pia vid viken där sågverken låg.
En ö i en kommun och en del av Sverige så långt bort från bruset i södra Sverige att varken den, kommunen eller landsänden för många söder om Ockelbo knappast finns. Förlusten är vår. Jag är glad att jag varit där, om än på kort visit.
Där är inte bara vackert, där finns kultur, flertusenårig historia och intressanta och vänliga människor.
Med på dagsutflykten i Tornedalen var också Anna Lindkvist, lärare och ansvarig för kurser i ljusdesign och scenljus på Svefi, Sverigefinska folkhögskolan i Haparanda. Den 2-åriga kursen i ljusdesign vid Svefi annonserades 2018 ut i magasinet Ljuskultur jämte annonser om liknande utbildningar vid två tekniska högskolor (Jönköping och Stockholm) och fyra andra utbildningsanordnare. Sommaren 2016 var Anna Lindkvist intensivt sysselsatt med att bygga en makalös maskin. Se bara:
Jag hoppas att det fortsatt gått bra att hitta det material som behövs, och att det låtit sig sammanfogas på just de sätt som krävs.
Och så Kenneth Mikko, fotograf och journalist, med ett språksinne som gjorde danskar förtjusta redan efter två veckor i Århus hösten 2008 där vi först träffades på en kurs för nordiska journalister. Underfundig och mångkunnig med webbsidan som ett sätt att kommunicera bilder och berättelser från hela Barentsregionen: Norge, Finland, Sverige och Ryssland. Den rekommenderas varmt: http://www.barentsculture.com/
Avslutningsvis undrar jag om arbetsförmedlingen ännu 2019 hälsar Haparandaborna lika frejdigt som då, 2016. Och jag erkänner att jag ansträngde mig för att få denna vinkel på krigsbarnskulpturen och Ikea.
Min resa gick 8 augusti vidare med buss. I gränstrakter med tidsskillnad är det bra att vara ute i god tid blev jag varse. I stället för att ha en timme till godo kom jag nätt och jämnt med bussen till Uleåborg, Oulu. Tidtabellen på Haparanda busstations webbskärm visade finsk tid, inte svensk.
Och nu förlåt mig, alla finländare. Men landskapet i sydvästra finska Lappland och Norra Österbotten är inte mera upphetsande på den östra sidan av Bottenviken än på den västra. Det är stor skog, interfolierad med små åkrar och samhällen som faktiskt inte ser särskilt kul ut.
Det gjorde först inte Uleåborg heller, men bara att komma till en stad man knappt visste fanns är en upplevelse. I synnerhet som det är en stad med nästan lika många invånare som Uppsala, med universitet, yrkeshögskola, industrier, stor hamn och ett omnämnande i Lonley Planet som ”significant tech city and a university with top-notch IT graduates”.
Uleåborg är nästan helt finskspråkig. Uppgifter om hur många som har svenska som modersmål varierar mellan 250 och 400 i olika källor. Det är i varje fall tillräckligt många för att där ska finnas en svensk skola.
”Capital of Northern Scandinavia” kallar Uleåborg sig i turistbroschyrer och ”City of parks and waterways”. Eftermiddagspromenaden med kartan över ”walks in old Oulu” i hand ger syn för sägen. Uleåborg har satsat stort på gång- och cykelvägar, sammanlagt 600 kilometer med 100 broar och tunnlar gör det lätt för fotgängare och cyklister att ta sig fram i staden byggd på öarna i Oulujoki-älvens delta.
Linnansaari med ruinen där Karl IX lät bygga en borg då staden grundades 1605. Två broar bort Pikisaari där det ännu ligger en sten som flög dit en natt i juli 1793 då vapenmagasinet i borgen exploderade.
Stenen nere till höger på bilden.
Den stora Ainolaparken anpassad till såväl barn som vuxna med konstmuseum, sommarteaterscen och Tietomaa Science Center. Vattenkraftverket Merikoski vid Ule älv, dammen och fisktrappan.
Och naturligtvis saluhallen och torget med polisen – Toripolliisi – skulpturen som minner om att det kunde gå hett till på marknader, och att polisens närvaro uppskattades.
För den som kommer från stadens centrum ter sig stadsteatern och stadsbiblioteket som brutalarkitektur i sin renaste form. Det ska sägas att betonglådorna lättas upp från andra vinklar.
Stadshusen roligare, såväl det gamla som nu är kulturcenter, som det nya. Extra roliga är stadsvapnen som finns kvar på båda byggnaderna. På det gamla simmar en klen lax åt höger, på det nya en betydligt kraftigare artfrände åt vänster.
Rolig var också husgaveln med balkonger liknande de på Ting1 i Örnsköldsvik. Inte så många, inte så färgglada, men likafullt uppiggande.
På väggen till Uleåborgs lyceum sitter minnesplakatter över Martti Ahtisaaris tid i skolan. Ahtisaari bodde i staden 1952-1960, arbetade sedan länge med utvecklings- och utrikesfrågor, var Finlands president 1994-2000. År 2000 grundade han Crisis Management Initiative, en oberoende, ideell förening som arbetar för en hållbar säkerhet i världen. 2008 tilldelades han Nobels fredspris.
I en så stor stad, drygt 200 000 invånare, med en arbetslöshet som då var över 16 procent är naturligtvis inte allt roligt att se. På gator en bit från centrum finns såväl syltor med två åttor i namnet som etablissemang där ”sex” i namnet och svartmålade fönster ger en fingervisning om vad som erbjuds. De politiska associationerna är obehagliga. De mänskliga är det inte nödvändigtvis. Säkert är i varje fall att receptionisten på hotellet mitt emot de målade fönstren först efter barsk granskning tillstod att det gick an för ensam kvinna att komma direkt från gatan med lätt bagage och hyra rum för en natt. Det kändes betryggande.
Dagen efter, 9 augusti, gick tåget till Pännäinen, eller Bennäs på svenska. Det är dit man åker om man ska till Jakobstad, grundad av Jacob de la Gardies änka Ebba Brahe (han som också hade råd att rusta Läckö slott) 1652, en stad med 20 000 invånare och svensktalande majoritet, huvudort i det finlandssvenska ”bibelbältet”. Tobaksfabriken köptes upp och lades ned på 1990-talet, UPM-Kymmenes och Billerud-Korsnäs pappers- och massafabrik finns kvar, liksom Outokumpus stålverk och Snellmans köttfabrik. Kvar är också högskolan och Skata, den gamla arbetar- och sjömansstadsdelen med smala gator och välhållna trähus med skvallerspeglar i hörnen. I Skata utspelar sig lynchningen av en förment röd sympatisör under inbördeskriget i en av Kjell Westös romaner. Mobben anfördes av en svensk ”officer”. I samband med inbördeskriget var Jakobstad också platsen för Finlands första artilleriskola.
Aspegrens trädgård invid Rosenlunds trädgård har längre anor, anlagd på 1700-talet av kyrkoherde Aspegren med Linné som en inspirationskälla.
Jakobstad är också Johan Ludvig Runebergs födelse- (1804) och uppväxtstad. Nationalskaldens mest kända verk är Fänrik Ståls sägner.
För en tågresenär är det gott ha bilburna vänner, i mitt fall Roger och Mairi i Jakobstad, för järnvägsstationen ligger i Bennäs, 15 kilometer inåt landet från Jakobstad räknat. Att det är så kan skyllas på Jakobstads tongivande redarfamiljer som inte ville ha stambanan mellan Helsingfors och Uleåborg närmare än så då den anlades i slutet på 1800-talet.
I goda vänners lag går inte bara resan in till Jakobstad fort, utan även tiden som användes till annat än fotografering, och redan dagen efter gick resan vidare…
Till Vasa onsdagen 10 augusti. Om Uleåborg är nästan helt finskspråkigt, och Jakobstad ännu har en majoritet svensktalande så har Vasa med nu omkring 70 000 invånare sedan 1920-talet en majoritet finsktalande befolkning och Vasa församling delades redan 1928 i en svensk och en finsk församling.
Staden anlades 1606 av Karl IX men då hade redan länge en handelsplats och Korsholms slott funnits i området. Korsholms vallar finns kvar i Gamla Vasa, sju kilometer sydost om det nya Vasas centrum där staden byggdes upp efter stadsbranden 1852.
Det vita Finland hade sitt centrum i Vasa under inbördeskriget, med skyddskårer och Lotta Svärd-rörelsen. På Kyrkoesplanaden ligger Krigsveteranmuseet där inte bara inbördeskriget utan också vinter-, fortsättnings- och Lapplandskriget dokumenterats i text och bilder, många föremål och till och med en korsu som visar hur soldaterna bodde bakom frontlinjerna.
Museet ligger lite undanskymt, och besökare får ringa på en klocka så någon öppnar och eskorterar vägen ned till museet, fyllt till bristningsgränsen av information om de krig som gjort att Finland blev och förblivit självständigt.
Åbo akademi, Finlands enda helt svenskspråkiga universitet, har ett campus i Vasa, och Helsingfors universitet erbjuder juridisk utbildning i staden. Där finns också Vasa universitet, Svenska handelshögskolan och flera yrkeshögskolor.
Från tåget till närmsta hotell tar det fem minuter att gå. Det heter Omenahotell enligt turistkartan, men på kvittot står det Scandic. Det känns tryggt. Det känns också flottare än hotellet i Uleåborg, inte bara för att det inte är en sexshop tvärs över gatan, utan också för att det finns en bastu i badrummet.
Vasaesplanaden västerut för till Salutorget och i kvarteret intill turistbyrån. Turistbyråer är opålästa resenärers bästa vänner. Vänliga människor tar fram kartblad, pekar, pratar och ritar ringar runt de platser dit man alldeles bestämt bör gå om man har tre timmars dagsljus till sitt förfogande.
Det blev en promenad där Wasa teater, stadshuset med Lotsstatyn, ”Kinamuren”, kyrkoapoteket, Topeliusstatyn och Jägarstatyn passerades på väg till Strampen och middag på rågbrödspanerade abborrfiléer och färskpotatis. Mätt och glad kunde en så vika av upp mot staden före fängelset och vidare genom Björkparken och till ortodoxa kyrkan och tegelkasernen där kosacker var förlagda under den ryska tiden.
God mat och gott väder gör en turist gott. En turist som läst Heikki Ylikangas bok Klubbekriget och haft svårt att följa de plågade böndernas respektive adelsmännens härars marscher gör det extra gott att med turistvärdars och -värdinnors hjälp till sist få en karta där alla landskap och deras gränser är utmärkta och numrerade, och dessutom namnen på dem, på svenska och finska.
Undertiteln på Ylikangas bok är ”Det blodiga bondekriget i Finland 1596-97”. Det var i sanning blodigt, bönderna hade redan svälts halvt till döds av skatter och pålagor och drog ut för att försvara det lilla de ännu hade kvar. Adelsmännen, med Clas Fleming som obestridd ledare och på kant inte bara med finländska bönder utan även med hertig Karl i Sverige, slog tillbaka bondehärarna med svek och svärd. Men Clas Fleming dog, hertigen blev kung och anlade de österbottniska städerna Vasa i syd och Uleåborg i nord. Det sågs som en kunglig ynnest, och ett tack för det stöd kungen fått mot Fleming och mot den polske kungen Sigismunds anspråk på den svenska tronen.
Heikki Ylikangas citerar en kyrkoherde som 1674 frågade österbottningar vad de mindes ”…om det nederlag som Hr Claes Flemmingh med en stor hop utav finska ryttare A:o 1597 gjorde på Österbottniska bönder, vilkas Hövitsman, en fordom bonde, Jacob Michelsson Ilka varit.”
Då fanns inga minnesmärken. Nu finns ett över slaget vid Nokia, en minnessten vid Jakob Ilkkas gård i Ilmola, ett minnesmärke över klubbemännen vid kyrkan Ilmola och kanske fler.
Ett par andra bilder från Vasa, det första motivet gjorde mig betryckt, det andra direkt munter till sinnet.
Se en så fin portal, och vad som tillkommit där.Civil olydnad, voff!
Torsdagen 11 augusti gick bussen till Närpes, tomatkusten, en kommun och stad med knappt 10 000 invånare, drygt 80 procent svensktalande. Där mötte goda vänner för vidare färd till stuga vid Bottenhavsvik. Ett skärgårdslandskap som inte står något efter, och där liksom längs hela kusten från Lappland i norr till Kymmenedalen i sydöst, finns historia om inte alldeles i den egna viken, så i viken näst intill. Med bas i Nämpnäs genomfördes operation Stella Polaris då Finland flyttade utrustning och underrättelsematerial till Sverige när fortsättningskriget höll på att förloras 1944. Tre fartyg lade ut från Nämpnäs med personal och packlådor med arkiv och signalspaningsutrustning och destination Härnösand.
Med hjälp av Stella Polaris byggdes Försvarets radioanstalt, FRA upp, men eftersom Finland förblev självständigt vid fredsavtalet med Sovjet återvände då finsk personal med delar av arkiv och utrustning. Enligt uppgift (Wikipedia) fick de då inte båtplatser, utan ta sig tillbaka över gränsen vid Torne älv, i smyg.
Men Närpes är mycket mer än tomater och närheten till Nämpnäs, där finns kyrkan med kyrkstallarna, där finns gravplatsen med en minnessten över några av de som dog i lägren 1918. Där finns friluftsmuseet Öjskogsparken med historiska byggnader och Närpes teater, amatörteaterföreningen bildad 1964. som spelar sina föreställningar på Närpesdialekt inför vridläktaren med drygt 400 platser. Väinö Linnas Under polstjärnan har ingått i repertoaren, liksom Shakespeares En midsommarnattsdröm.
Någon mil söderut ligger Kaskö, strikt rutplanerad som ett mycket litet Manhattan, en handels- och sjöfartsort som fick sitt utseende och sina stadsrättigheter av Gustav III år 1785.
Det är fortfarande en viktig fiskehamn där man kan ta emot 20 miljoner kilo strömming årligen. Båtturister och turister komna landvägen via någon av broarna, kan alla låta sig bedåras av de vackra gamla trähusen och Bladhska handelsgården som nu kan hyras för fester och evenemang.
Det är inte jag som lutar, det är tornet.
Nära ligger också Kristinestad , gammal kuststad med gammal trähusbebyggelse och trivsamma, lagom trånga gator. Samt Ulrika Eleonora kyrka, en av de äldsta byggnaderna i staden, populär vigselkyrka men känd också för att tornet lutar mot söder. En folklig tradition säger att tornet lutar för att ryssarna under Stora ofreden 1713-1721 försökte dra ner tornet utan att lyckas. Däremot förstördes inredningen, fönster och kyrkklockor, och trupperna använde kyrkan som stall. En del av kyrkans inventarier fördes till Sverige, men där försvann de.
Och så Bottenhavet då. Att inte bada när det finns en brygga med stege är lika omöjligt som att inte bada bastu när det finns en i hotellbadrummet. Blev det dessutom badat i såväl Torne älv (nära mynningen, ja, ja) som i Bottenviken vid stranden på Seskarö, så … Och det var helt ok, bottenhavsdoppet.
Hopp i bara!
Lördagen 13 augusti, bil 30 mil till Åbo. Vännerna körde, jag åkte. Matpaus i Björneborg, och så vidare söderut, in i landskapet Satakunta och förbi Eurajoki där Olkiluoto, ett av Finlands två kärnkraftverk finns. Det andra ligger i Lovisa i Östra Nyland och ett tredje är planerat i Hanhikivi i Norra Österbotten.
Dags för hemfärd.
Åbo är färjehamnen. Det hjälper inte att slottet ligger så nära att ett besök kunde hinnas med. Det är inte bara chaufför och kartläsare som är trötta, även passageraren i baksätet vill bara hem. Får en av de sista hyttplatserna, insideshytt, långt ner. Spelar ingen roll. Vill hem. Lång resa i det nära främmande, lärorikt och spännande.
Men ett minne från tidigare Åbo slottsbesök gör sig påmint: Gaming-utställningen med olika spelattiraljer och t-shirten med texten ”Mercenaries never die. They go to hell and regroup.”
Det finns 26 sammansättningar med ordet dörr i SAOL, dörrbeslag det första, dörröppnare det sista. Dörrsamlare är inget av dem, dörrskylt är den första s-sammansättningen. Det kan vara så att det är dörren som skylt som gjort att jag samlat några dörrar, när och fjärran.
Den första i Island, Borganes, september 2008. Högdörr har jag kallat den. Blå mot den vita husväggen, en meter ovanför trottoaren och ingen trappa. Inget handtag heller.
En skrytdörr, en fälla, en attrapp. Eller bara ett misstag i planritningen?
Inte har någon jag berättat om dörren för sagt mer än ”Jaså. Egendomligt”.
Möjligen med tillägget: ”Island? Ja, ja.”
I juni 2015 passerade jag Ostrobotnias studentnation i Helsingfors.
Jag skulle ljuga om det var dörrarnas pampighet som gjorde att bilden togs. Inte heller var det Rotary-märket eller minnesplaketten över att det i Ostrobotnias kassarum hölls ett konstituerande möte för Finlands självständighetsrörelse i november 1914.
Det var det lilla anslaget på fönstret till vänster. ”St. Urhos pub”. St Urho! Sannerligen.
Jag hörde någon citeras: ”Urho, kom tillbaka! Allt är förlåtet!”. Vem som sade det, och när, vet jag inte, men längtan tillbaka var ett tidens tecken då och är det kanske ännu, där och här och överallt, med olika föremål för längtan.
Jordkällardörren vid världsarvet Engelsbergs bruk i Västmanland är välhållen, olikt många där jordkällarna övergivits samtidigt som husen de hörde samman med, eller bara lämnats när frys- och kylskåpstiden bröt in.
Nu dyker jordkällare upp i prepper-reportage och artiklar om det som för några årtionden sedan kallades gröna-vågare. Kanske kommer en renässans för jordkällare, och de och dörrarna till dem åter hålls lika väl som den på bilden.
Dörren i Haparanda fotograferades 2016. Haparanda har, liksom Enköping, ännu innergårdar med ofta lite sneda och vinda bodar kvar. Haparanda har också denna storslagna port mot en gata som jag inte skrev upp namnet på. Hade jag gjort det hade det kanske gått att spåra historien om hur den vackra entrédörren slutade fylla sin ursprungliga funktion och ogräset kunde börja spira invid tröskeln.
Den femte och ännu så länge sista dörren finns i Beirut, Libanon.
Bilden togs hösten 2018, jag har gett den namnet Khoder. Det kan vara namnet på gatan, men jag skulle ha trott att dörren finns i stadsdelen Mar Mikhayel, eller längre västerut, i riktning mot Martyrernas torg.
Fascinerande är såväl att dörrarna nästan smält ihop med väggen, att väggen är gammal i en stad hårt drabbad först av inbördeskrig och därefter av rivningar och nybyggnation. Och att det inte går att se några kulhål.
Risken för samlare är att samlingen blir oöverblickbar. Jag samlar på graffiti, väggmålningar, street art. Varhelst jag träffar på en målning, liten eller stor, tar jag en bild och tänker att ”den vill jag att fler ska få se!”
Sen blir bilderna liggande på skrivbord, i mobil eller kamera, och inte ens jag kan se dem.
Men nu får det vara nog. Här är väggarna i mitt liv, med platsangivelser om jag minns dem:
Vackert i Mariehamn, 2016Vackert i Luleå, 2016Vackert och roligt i Haparanda, 2016
Vackert i Uleåborg, 2016Också i Uleåborg, 2016
Helsingfors, augusti 2016, det nya stadsbiblioteket byggdes bakom roliga, informativa skärmar.
Synnerligen tillåten målning på tunnelvägg i London, 2017.Yes, indeed! London, 2017.Uppsala, 2019.Uppsala, 2019Rondellen vid motorgården, f d folkets park, i Enköping. Den häftiga mc:n är nedklämd i växtligheten nu, varför av vem är oklart, men häftig är den.
Ett märkligt förslag för att stoppa kriminalitet i förorter har lyfts av Lydia Wålsten, ledarskribent på SvD. Förslaget kommer från en forskare och sammanfattas sålunda: ”Erbjud 50 000 kronor till den som anonymt anmäler illegalt vapeninnehav som leder till fällande dom.”
Det är nu en sammanfattning, så kanske forskaren har tänkt annorlunda, men jag undrar verkligen hur belöningen ska överlämnas till den anonyma? Eller är det inte anonymt anonymt som avses?
Kanske är tanken att den ”anonyma” ska spåras via operatörers lagrade information, som ju polisen så hett eftertraktar?
För Lydia Wålstens ledare handlar mest om rikspolischefens och polismyndighetens önskelista över åtgärder som behövs för att unga människor inte ska hamna i kriminalitet.
Det är tio punkter, bland dem ingår inte polisens i många nyhetsartiklar upprepade önskan som inte bara regeringen utan åtminstone delar av oppositionen vill tillmötesgå, att telekombolag ska tvingas lagra och lämna ut information till polisen. Men Wålsten lägger till den, med kommentaren ”i strid med EU-domstolen som sagt att det bryter mot grundläggande rättigheter”.om
Jag hoppas att Lydia Wålsten inte gjorde tillägget som en ironisk släng mot EU-domstolen. Hon sammanfattar polisens tio punkter och övriga polisönskemål (förbudszoner och kameraövervakning) med att ”skulle allt på listan införas skulle vi börja få konturerna av en polisstat”.
Ja minsann.
Läs gärna artikeln, SvD:s ledarsida tisdagen 18 december 2018. Jag skulle lägga in en länk, men ho vet vad som då händer. Och det är inte betalvägg som oroar mig.
Med anledning av de polisiära önskemålen och vad de kan tänkas resultera i, låt mig citera ur Arnaldur Indridasons ”Farlig flyktväg”, om Island under andra världskriget och amerikaners och engelsmäns häpna upptäckt att det var ”tillåtet att dricka brännvin, bli redlöst berusade och till allmänt besvär, men inte det milda ölet som gjorde alla på gott humör”.
Såväl förbud som påbud kan kort sagt ge oväntade och oönskade resultat. Det gjorde det i Arnaldurs bok också, läs den om ni vill.
Ett annat möjligen tankeväckande citat är detta:
”Eftersom han hade läst mycket så visste han att det fanns länder där medborgarna inte uppfattade sin regering som en fiendemakt., utan där de trodde att den var till för att lyssna på deras behov och ge dem vad de behövde. Han undrade hur han skulle reagera om någon av hans vänner eller bekanta kom och hävdade att det var precis så det var i den här staden och det här landet. Religiös fanatism skulle vara ett mindre övertygande bevis på mental obalans.”
Varifrån citat är taget?
Donna Leon, Rättvisans mörker, Bonnierpocket 2010, sid. 53.
Det är kriminalkommissarie Brunettis i Venedig tankar som den allvetande författaren redogör för. Nå, fiendemakt är kanske att ta i. Regeringen är kanske bara indifferent, och det finns så många lager mellan regering och medborgare att fiendeskapet lugnt kan lämnas över till rättsvårdande myndigheter.
Och kanske är det så att forskaren och Lydia Wålsten tänker sig att anonymiteten inte gäller vid överlämnandet av tipset utan ska vara en form av anonymt vittne så att belöningen faktiskt kan överlämnas. I så fall är det ju upp till tipsaren att inte låta det märkas att 50 000 kronor ramlat in på kontot från anonym avsändare. Sen är det bara Skatteverket kvar att förklara för, och naturligtvis förhoppningen att ingen på något sätt ändå gör bekant vem som tipsat.
Britter tycker naturligtvis vad de vill om EU och sitt medlemskap, men jag tycker det är tråkigt för alla dem som vill stanna om/när de tvingas lämna. I början av mars stod Phil Jones på torget framför huvudentrén till EU-parlamentet i Bryssel med ett handskrivet litet plakat: Hug a Brit to keep UK in EU.
Det är ett stort torg och det var långt ifrån trängsel runt Phil Jones.
Det kändes också tråkigt. Han fick en kram. Då log han lite grann.
Nu ska UK välja parlamentariker och Farage sägs ha stöd av 30 procent i senaste opinionsundersökningen.
Jag är förtjust i väggmålningar, och det här är mitt bidrag till debatten om EU-medlemskap:
Texten nedan bygger på en intervju gjord 4 mars 2019. Avsikten var att anknyta till en serie artiklar om svensk transportnäring i UNT i juli 2016. Serien byggde på intervjuer med bland annat åkare, chaufförer, poliser och politiker. En av politikerna var Peter Lundgren som valts in till EU-parlamentet på SD-mandat, transportfrågor var hans huvudfråga efter decennier som yrkeschaufför. Resultatet av intervjun följer nedan, det går att söka artiklarna från 2016 på unt.se.
– Man måste bygga relationer och det är lika viktigt vad som sägs när man sitter och fikar som vad som sägs i utskott och plenum. Peter Lundgren är åtminstone delvis nöjd med åren som EU-parlamentariker för Sverigedemokraterna.
Nöjd är han med körkortsdirektivet som han med sin bakgrund som lastbilschaufför såg till att inte innehålla ett förbud mot ”lärlingsverksamhet vid kommersiella förhållanden”.
– Det skulle ha förstört vårt system med utbildningar inom transportprogram och efterföljande lärlingsperiod vid ett åkeri med en van chaufför som handledare. De har ett likadant system i Finland.
Peter Lundgren tillägger att det är klart att skolor inte kan utbilda elever för alla situationer som kan inträffa eller på alla typer av lastbilar, och lika klart att lärlingstid behövs och att kommersiella verksamheter som åkerier är där utbildningen kan kompletteras och fullföljas.
– Jag är nöjd också med att det kom med i direktivet att det måste ingå hur man lägger på snökedjor. Snökedjor? – Åkerierna har lärt sig att snökedjor måste finnas med i lastbilarna men det hjälper ju inte om chauffören inte vet hur de läggs på. Men det kan man lära sig med ett vanligt personbilshjul och en snökedja på ett bord. Det är samma princip.
Snökedjeinkluderingen i direktivet gjorde inte bara Lundgren nöjd, en norsk statssekreterare blev så nöjd att han skrev ett långt brev till Lundgren och tackade:
Peter Lundgren och brevet med tack för snökedjetillägget.
– I Norge har de haft jätteproblem med lastbilar och utländska förare som inte haft någon vana vid körning i snö och som kört av, kört fast och orsakat olyckor för att de inte haft någon vana vid vinterkörning, och inte kunnat lägga på snökedjor.
Han letar runt i högarna av papper på skrivbordet och hittar brevet med norska statens brevhuvud och håller glatt upp det, första fullskrivna sidan, och fortsättningen på baksidan med underskrift av statssekreteraren.
Mindre nöjd var han då intervjun gjordes i början av mars med mobilitetspaketet som förhandlats i två år och omfattar regler bland annat för cabotage (1), utstationering, kör- och vilotider, allt frågor som rör konkurrenssituationen för svenska åkerier och chaufförer.
I en kort intervju 2016 med UNT sade Peter Lundgren att han inte riktade in sig på de sociala aspekterna för utländska chaufförers villkor, utan på cabotageregler.
– Det har varit besvärliga förhandlingar, öst vill kunna köra så mycket de vill, väst vill ha rättvis konkurrens. Men lönedumpning går inte bara ut över deras chaufförer som kan tjäna 250-300 euro i månaden, det gör det också omöjligt för svenska åkerier att konkurrera, säger Peter Lundgren.
I Bryssel i mars var Peter Lundgren osäker på hur det skulle gå med paketet i parlamentet.
– Det finns krafter som vill att kravet på att lastbilar måste lasta eller lossa en gång var fjärde vecka i medlemsstaten där det är registrerat ska strykas, men det kommer S&D-gruppen (socialdemokraternas partigrupp i parlamentet, min anm.) inte att gå med på. Det kan leda till att talmanskonferensen väljer att inte ta upp förslaget till omröstning i Strasbourg, hela paketet flyttas fram till efter valet och vi blir tvungna att ta om alltihop. Det vore verkligen sorgligt.
Han har en klar bild av orsaken till att rörlighetspaketet skulle kunna komma att stoppas:
– Öst vill kunna åka hem och säga till sina väljare att ”se så bra, vi stoppade cabotagereglerna”. De struntar i att de dödar inhemska marknader där vi försöker ha justa regler
Han anser att en regel om återvändande efter fyra veckor inte bara skulle utjämna konkurrensförhållanden, den skulle också förbättra trafiksäkerheten:
– Nu är tusentals bilar stationerade i Sverige året om, svenska verkstäder anses för dyra så de servas och repareras vid vägkanterna. Men det är ju ett nationellt bekymmer också att det inte finns trafikpoliser med utbildning för kontroll av tunga fordon. Det har inte blivit bättre sedan 2016, snarare tvärtom.
Sprickorna mellan öst och väst i partigrupperna i parlamentet när det gäller mobilitetspaketet bekymrar honom, men det är inte alla frågor där skillnaderna är så stora:
– Mitt förslag att det ska räcka med B-körkort för att köra eldrivna distributionsbilar röstade till och med miljöpartister för. Det innebär att man kan gå ifrån dieseldrivna lätta lastbilar på upp till 3500 kilo, lägga tillett elbatteri som väger 750 kilo och bibehålla B-körkortsbehörighet på dem. Det är framför allt i storstäder som det kommer att göra skillnad, säger han.
1. Cabotagetransporter är transporter i ett annat EU-land efter en leverans från ett annat land.
Så gick det med mobilitetspaketet: Först i början av april kom mobilitetspaketet upp till omröstning i parlamentet. Då stod det klart att parlamentet med 370 röster för och 254 emot röstat för cabotageregler som innebär att lastbilschaufförer får göra cabotagekörningar under tre dagar åt gången, därefter måste lastbilen återvända till sitt landet där den är registrerad i minst 60 timmar.
Samma regler som gäller för utstationering, lika lön för lika arbete, ska gälla lastbilschaufförer, med undantag för om färden börjar och slutar i hemlandet ansåg 317 röster för och 278 emot, och bättre vilovillkor bland annat med tidtabeller som gör det möjligt för chaufförer att komma hem minst var fjärde vecka röstade 385 för och 244 emot. (Röstsiffrorna från Tidningen Proffs 4 april 2019)
Förslaget går nu vidare till trialogförhandling där ministerråd, parlament och kommission deltar och återkommer till parlamentet för ännu en omröstning.
Julia Reda framför väggen i hennes kontor som dekorerats med målningar hennes assistenter gjorde under ett seminarium i Amsterdam.
”2014 var målet var att få bort hinder för digital utveckling, nu handlar direktivet om att straffa amerikanska plattformar”.
Julia Reda, Europaparlamentets enda piratpartist är inte imponerad av vare sig politiker eller media. ”Politiker som vill bli återvalda väljer att inte ta strid mot mediaföretag”, säger hon som själv inte kandiderar för återval.
Under hennes tid som parlamentariker har ett nytt upphovsrättsdirektiv varit en av hennes största frågor. 2016 lämnade kommissionen ett förslag till nytt direktiv som enligt Julia Reda, många akademiker, nätaktivister och -experter, FN:s specielle representant för rätten att fritt uttrycka sina åsikter och många andra skulle kraftigt förändra hur internet kan användas.
– När arbetet med ett nytt upphovsrättsdirektiv inleddes 2014 sade Jean-Claude Juncker, kommissionens ordförande, att målet var att få bort det som skapar barriärer mellan EU:s länder och hindrar digital utveckling. Det var också inriktningen i den rapport jag var ansvarig för 2015, moderniserad och harmoniserad upphovsrätt i EU, säger Julia Reda.
När kommissionen 2016 lade sitt förslag till direktiv var inriktningen en annan, och på helt fel väg säger Julia Reda.
– Naturligtvis är jag väldigt besviken, nu handlar det inte längre om att förbättra möjligheterna till digital utveckling, nu handlar det om att straffa stora amerikanska plattformar och stärka traditionell upphovsrätt.
Det är artiklarna 11 och 13 i det förslag som kommissionen lade som väckt Redas och många andras förskräckelse och vrede.
– ”Länkskatten” i artikel 11 innebär att sajter som Facebook förväntas betala licenser till mediabolag för att få visa bilder, rubriker och ingresser i sina flöden har redan provats i Tyskland. Det slutade med att de stora mediabolagen gav fria licenser till de stora plattformarna, säger Julia Reda.
Artikel 13 föreskriver att den som äger en sajt är ansvarig för att inte upphovsrättsskyddat material illegalt visas där. Att visa sådant material kan leda till höga böter, och lösningen är filter som ska känna av om materialet är skyddat, och om sajten i så fall köpt licens för att visa det. Alla kommersiella sajter, med några undantag, måste ha filtret. ”Censurfilter” har det kallats.
Men det är inte bara upphovsrättsdirektivet som gjort Julia Reda besviken. Kommissionens förslag om e-bevis är ett annat. Det innebär att myndigheter i EU-länder ska kunna begära ut elektroniska bevis direkt från olika internet- och tjänsteoperatörer i andra länder utan inblandning av det landets myndigheter. Ett förslag som Cecilia Wikström (L) i en artikel i Europaportalen kallat ”sjukt dåligt”.
– Vi har inte harmoniserade lagar i Europa, det innebär att det som är olagligt i ett land inte nödvändigtvis är olagligt i ett annat. Så länge det är så måste varje enskilt lands myndigheter ta ställning till vad som ska lämnas ut, säger Julia Reda.
Ännu mera besviken och rent av arg är hon över hur kommissionen har hanterat resultaten av samråd och opinionsyttringar från medborgare runt om i Europa:
– När man från kommissionen säger att mejl till dem och till parlamentariker genereras av automatiska datorprogram, bottar, så visar man att medborgarnas åsikter inte betyder något (se fotnot). Men det är inte något som kommissionen själv kommit på utan är resultatet av en medveten kampanj från stora företag och organisationer som företräder upphovsrättsliga intressen och som startade redan sommaren 2018 då parlamentet inte sade ja till direktivet, säger Julia Reda.
Hon är positiv till EU och vill se att EU utvecklas:
– Men då behövs unga människor, och om de engagerar sig i en fråga som upphovsrättsdirektivet men blir avfärdade som bottar, vilka ska då föra EU framåt? Hoppfullt är ändå att tusentals människor i Köln och Berlin samlas till demonstrationer mot direktivet.
Hon har sedan länge bestämt sig för att inte kandidera för ännu en period som parlamentariker. Men hennes förhoppning är att parlamentet inte kommer att stå utan piratpartister efter valet i maj:
– Säkert kommer några pirater från Tjeckien att väljas in, och förhoppningsvis också någon eller några från Tyskland.
Fotnot: Intresseorganisationer har tillhandahållit mallar med förslag på texter till mejl som medborgare har kunnat skicka till bland annat EU-parlamentariker
Intervjun gjord i Bryssel/EU-parlamentet, 4 mars 2019
Till Vasa onsdagen 10 augusti. Om Uleåborg är nästan helt finskspråkigt, och Jakobstad ännu har en majoritet svensktalande så har Vasa med nu omkring 70 000 invånare sedan 1920-talet en majoritet finsktalande befolkning och Vasa församling delades redan 1928 i en svensk och en finsk församling.
Staden anlades 1606 av Karl IX men då hade redan länge en handelsplats och Korsholms slott funnits i området. Korsholms vallar finns kvar i Gamla Vasa, sju kilometer sydost om det nya Vasas centrum där staden byggdes upp efter stadsbranden 1852.
Men Närpes är mycket mer än tomater och närheten till Nämpnäs, där finns kyrkan med kyrkstallarna, där finns gravplatsen med en minnessten över några av de som dog i lägren 1918. Där finns friluftsmuseet Öjskogsparken med historiska byggnader och Närpes teater, amatörteaterföreningen bildad 1964. som spelar sina föreställningar på Närpesdialekt inför vridläktaren med drygt 400 platser. Väinö Linnas Under polstjärnan har ingått i repertoaren, liksom Shakespeares En midsommarnattsdröm.
I juni 2015 passerade jag Ostrobotnias studentnation i Helsingfors.
Jordkällardörren vid världsarvet Engelsbergs bruk i Västmanland är välhållen, olikt många där jordkällarna övergivits samtidigt som husen de hörde samman med, eller bara lämnats när frys- och kylskåpstiden bröt in.
