Schrems och Safe Harbour

Max Schrems fick rätt – först förklarade EU-domstolens generaladvokat Yves Bot 23 september att nationella myndigheter visst kan avbryta överföringar av personuppgifter om europeiska facebookanvändare till servrar i USA.
Pressmeddelandet:
”Generaladvokat Bot anser att det beslut, i vilket kommissionen fann att skyddsnivån för personuppgifter i Förenta staterna var adekvat, inte hindrar nationella myndigheter från att avbryta överföringar av uppgifter om europeiska Facebookanvändare till servrar i Förenta staterna”
http://curia.europa.eu/jcms/upload/docs/application/pdf/2015-09/cp150106sv.pdf

Tisdagen 6 oktober bekräftade EU-domstolen generaladvokatens förslag till beslut, och i pressmeddelandet betonades en annan del av beslutet:
”EU-domstolen ogiltigförklarar det beslut i vilket kommissionen fann att Förenta staterna säkerställer ett adekvat skydd för överförda personuppgifter”.
http://curia.europa.eu/jcms/upload/docs/application/pdf/2015-10/cp150117sv.pdf

Hela domen finns här:
http://curia.europa.eu/juris/document/document.jsftext=&docid=168421&pageIndex=0&doclang=SV&mode=lst&dir=&occ=first&part=1&cid=144539

Det handlar om Safe Harbour. Ett beslut som EU-kommissionen tog 26 juli 2000 efter direktiv från Europaparlamentet och ministerrådet med innebörden att personlig integritet fick tillförlitligt skydd genom det så kallade ”Safe Harbor Privacy Principles”. Principerna ska skydda européers personuppgifter som kommer amerikanska företag till del. Detta system av principer kan företagen frivilligt ansluta sig till, och själva också garantera att efterföljs.

Om det var tveksamt från början, blev det direkt stötande efter Edward Snowdens avslöjanden om massövervakning.
”Since its implementation in 2000, civil society groups, data protection experts, and authorities have identified countless shortcomings in how the Safe Harbour is applied due to its complete reliance on self-certification and self-assessment. These loose rules, coupled with the lack of an efficient control mechanism, do not guarantee compliance with data protection standards.”
Citatet ovan och mera om Maximilian Schrems, facebook och Safe Harbor Principles finns att läsa om man följer länken nedan:
https://www.accessnow.org/blog/2015/10/05/how-safe-is-europes-safe-harbour-a-close-look-at-the-schrems-case-on-the-ev

Internationella medier och i viss mån svenska, har uppmärksammat EU-domstolens utslag.
Svenska medier borde intressera sig för om ”nationella myndigheter”, i vårt fall svenska myndigheter, kommer att avbryta överföringar av personuppgifter om svenska medborgare till servrar i USA.

Om svenska medier också kommer att uppmärksamma att PUL inte gäller för Facebook i Sverige återstår att se. Svensk lag borde gälla i Sverige – även för amerikanska företag med serverhall i Luleå och europeiskt huvudkontor på Irland.

Var mans niding

Preskriptionstiden för några av de brott som Julian Assange anklagats för går ut i augusti. Svenskt rättsväsende har på fem år inte lyckats utreda anklagelserna från två kvinnor om att han utsatt dem för våldtäkt, sexuellt ofredande och olaga tvång.
Det borde uppröra var och en som har någon som helst känsla för kvinnornas rättigheter, och det borde också uppröra var och en som har någon känsla för Assanges rättigheter. Och för rättigheter över huvud taget, inte minst mänskliga sådana.

Vad som nu händer när den svenska åklagaren till slut tyckt att det kan vara idé att föra fallet framåt, är att förhören med Assange på Ecuadors ambassad ändå inte verkar bli av. Den här gången, enligt svensk press, på grund av att Ecuadors utrikesminister anser att förutsättningarna för förhören på ambassaden inte kan ske bara så att ”ambassaden slår upp dörrarna”.
Rättsliga och möjligen diplomatiska förvecklingar kan nu komma att leda till att preskriptionstiden går ut för samtliga misstänkta brott utom våldtäktsanklagelsen. Där ligger preskriptionstiden på tio år.
Kommer den svenska åklagaren att lägga ned ansträngningarna att få förhöra Assange på Ecuadors ambassad då? Han kan ju sitta där i fem år till.

Men Assange har ju flytt från ett borgensåtagande i Storbritannien också.
Så även om han blir förhörd och de svenska förundersökningarna mot honom läggs ned, kan han lämna ambassaden utan att återigen bli gripen, denna gång av brittisk polis?
Att Storbritannien skulle vägra lämna ut honom till USA som har ett åtal liggande mot Wikileaks-grundaren, är det rimligt att anta?
Så hur det än går med de förmodade svenska sexbrotten kan det bli så att han slutar i amerikansk domstol med en dom som gör honom till ”… en fin brud i fängelset. Åt helvete med terroristen. Han ska få äta kattmat till döddagar.”? (dokument citerat i John Pilger, Stangeloveffekten, s 55. Karneval förlag 2015.)

Om Assange en gång lämnar Ecuadors ambassad med outredda sexbrott bakom sig, kommer säkert svenska rättstjänare att två sina händer. Den som inte har fått möjlighet att rentvå sig är Assange.

Assange blir var mans niding.

Det är inget som borde tilltala vänner av rättsstater, i väst och öst, söder och norr. Inte vänner av mänskliga rättigheter, inte vänner av visselblåsare och yttrandefrihet.

Vad niding betyder? ”Skändlig missdådare”, enligt SAOL. Den som är ”var mans niding” är en person som kan kritiseras av alla, ett allmänt villebråd.

PS Julian Assange ska medverka via videolänk vid den tjeckiska internationella filmfestivalen Jihlava 27 okt-1 november enligt pressuppgifter. DS

”En polis för vilken ingen tog det politiska ansvaret”

Enbomsaffären utspelade sig på 50-talet när många nu levande svenska inte var födda.
Tiden när … tja, hur var det nu? Tommy eller Elvis? Snoddas? Hockey? Mora-Nisse?
Vet inte, jag var för liten, och är för dåligt påläst om tiden, kalla kriget, Sverige och Enbomsaffären.
Om Enbomsaffären har Tomas Bresky skrivit en mycket intressant dokumentärroman. ”Kodnamn: Mikael, Spionaffären Enbom och kalla kriget”, Ordfront, 2008.

Det är obehaglig läsning av flera orsaker. Obehaglig för att den ger en bild av svenskt rättsväsende som vi gärna tror att det inte skulle vara förtjänt av. Obehaglig också för den bild av media som åtminstone en del av oss skulle önska att inte var fullt så sann.

Av allt tänkvärt som boken innehåller är det en passus som särskilt etsat sig fast.
Det som hänt var att det avslöjats att en svensk agent gått på biträdande sovjetiske militärattachén och sagt att ”Jag vet om edra förbindelser med Madame Jakovleva …” Och sedan hotat med att skicka meddelande om saken till Jakovlevas make och till hans chef. En provokation.
Den sovjetiske ambassadören klagade på beteendet i en not till Östen Undén, som ansåg att det varit fråga om ett grovt utpressningsförsök, men att det var uteslutet att svensk polis låg bakom.

Bresky skriver:
”… när det gäller provokationen
skulle det visa sig att den orsakade problem på allra högsta politiska nivå. Statsminister Tage Erlander skriver i sin dagbok 13 juni 1952, tre veckor efter mötet med Undén och Rodionov (ambassadören):
’Föga munter beredning om Enbomsaffären. Ryssarnas skuld är förvisso klarlagd, men vår ställning har ju blivit ganska underminerad genom den förbannade provokationshistorien, som någon idiot ställt till med, då man sökt utnyttja vetskap om en kärleksaffär mellan folk på ambassaden. Fy fan vad allt kan göras dumt och fult.’
Dagen efter ringde kabinettssekreterare Arne S Lundberg, senare känd som ’Envojen’ när han var chef för LKAB, till Erlander och beklagade diskussionen om provokationen.
Lundberg skyllde på kriminalintendenten Åke Hasselrot som sagt att polisen i sin kamp mot bovar då och då måste använda metoder som regeringen icke kunde godkänna.
Hasselrot hade sagt ’I detta fall måste dessutom vår attityd gentemot ryssarna vara ett blankt förnekande av att polisen gjort sig skyldig till provokation.’
Erlander kommenterar i sin dagbok:
Under krigsåren hade vi en polis för vilken ingen tog det politiska ansvaret. Vi vill inte ha den tiden tillbaka.’
Vid lunchen diskuterade Erlander saken med finansminister Per Edvin Sköld som enligt Erlanders dagboksanteckning sade:
Hasselrots mening är orimlig i en demokratisk stat ...”. Bresky, ss 104-106. (fetningar och kursiveringar är mina)

Inte är det så att allt var bättre förr, men åtminstone fanns det uppenbarligen en politisk medvetenhet om vikten av att våldsmonopolet kontrollerades av politiker.
Vilka politiker i dag vet vilka åtgärder polisen kan vidta med hjälp av FRA, och vilka konsekvenser det får?
Tillsatta nämnder och kommissioner får veta delt och styckevis vad som försiggår, material delas mellan olika länders säkerhetstjänster, och var uppgifterna till sist hamnar, och hur de används är långt, långt bortom demokratisk kontroll.

Och media, den tredje statsmakten?
Den är lika lättmanipulerad och springer på lätta bollar i dag som på 1950-talet, och med ett tunnelseende lika fast etablerat, i dag som på 1950-talet.

Bilder av Chodorkovskij

Michail Chodorkovskij är närmast helgonförklarad i väst – en stackars oligark som Putin satte i fängelse för att Chodorkovskij utmanade hans maktposition.
Det är svårt att hitta en negativ kommentar om Chodorkovskij i svensk press. Den alltid lika läsvärda Anna-Lena Laurén har åtminstone försökt balansera proträttet av honom i en artikel 31 mars i SvD. Rubriken lyder ”En råkapitalist och ett helgon”.
Laurén beskriver honom som ”hård som flinta och utrustad med en osviklig instinkt inte bara för pengar utan också för makt.”
Fortsättningen kan sammanfattas som att han gick med i kommunistpartiet för att han behövde kontakterna, var högt uppsatt tjänsteman i Komsomol, senare oligark och ägare av Yukos. Enligt faktarutan köptes det senare i en riggad auktion. Han dömdes 2005 för skattebrott och förskingring, 2010 för penningtvätt, benådades av Putin 2013 och nu bosatt i Schweiz tillsammans med familjen och där han också fått uppehållstillstånd. (Schweiz förbjuder asylsökande tillträde till vissa zoner i städer, och gjorde sig inte heller under andra världskriget känt som ett land som gärna tog emot flyktingar, varken av humanitära eller politiska skäl).

En mera detaljerad skildring av Chodorkovkijs sätt att bygga upp sin jättelika förmögenhet ger Loretta Napoleoni i boken Skurkkapitalismen, Leopard, 2009.
Det börjar med Gorbatjov och privatiseringarna som stöddes av Internationella valutafonden, Världsbanken och leddes bland annat av Jeffrey Sachs, rådgivare. Privatiseringarna gav upphov till att tåv valutor skapades inom Sovjetunionen, den vanliga rubeln och beznalitjnye, det sistnämnda en räkneenhet, snarare än valuta. Det var statliga tillstånd att köpa och sälja, men kunder inte konverteras till rubel eftersom centralbanken inte växlade in dem. Däremot växlades de in på svarta börsen, en rubel mot tio beznalitjnye.

För att utrikeshandel skulle kunna bedrivas av nyprivatiserade företag, gav Gorbatjov tillstånd till Komsomol att konvertera beznalitjnye till rubel. Napoleoni skriver:

”I själva verket förvandlade han Komsomols medlemmar till ett ryskt finansdepartement och hoppades att de skulle hitta på konverteringsmetoder utan statlig övervakning. Vetenskapliga verksamheter, till vilka räknades skönhetstävlingar och popkonserter uppfyllde kraven för konvertering. Sådana konserter och tillställningar ingick snart i de smarta planerna hos lössläppta unga ryssar som ville göra sig förmögenheter. Bland dem fanns Michail Chodorkovskij, på den tiden ordförande för Komsomols ungdomsklubb vid Moskvauniversitetet. (…) Chodorkovskij godtog betalning i beznalitjnye från personer som ville delta i skönhetstävlingar och rockkonserter. Sedan konverterade han beznalitjnye till rubel eller hårdvaluta genom att växla dem hos exportföreta (främst i virkesbranschen) som hade gott om utländsk valuta. Hårdvalutan användes till att importera datorer från länder i väst. De såldes i Ryssland i utbyte mot beznalitjnye så att Chodorkovskij gjorde en sexfaldig förtjänst på varje rubel. Därefter konverterades beznalitjnye till rubel med samma knep. För varje transaktion gick Chodorkovskij med vinst. Han hade hundratals liknande affärer på gång samtidigt. (…) Om finansdepartementet eller centralbanken skött konverteringen hade Chodorkovskijs förtjänst ökat regeringens intäkter. I stället lade de grunden till hans förmögenhet.”

Och fortsättningen:
”Skönhetstävlingarna gav den ryska maffian goda möjligheter att bygga upp en stabil prostitutionsverksamhet. (…) ’Flickorna lurades dit med förespeglingar om en fantastisk karriär inom filmen och hamnar sedan på bordeller i Israel eller Dubai eller i Västeuropa. Sådana som Chodorkovskij serverade rätt och slätt varorna på silverfat till maffian. Han visste att hans skönhetstävlingar bara var rena köttmarknader där hallickar och människohandlare kunde sikta in sig på sina offer. Han visste också att det han gjorde var lagligt och att det gjorde honom mycket, mycket rik. Brydde han sig om flickorna? Naturligtvis inte.’ (…) Chodorkovskij var ute efter större villebråd: Rysslands väldiga energiresurser.” (ss 32-33).

Kapitlet fortsätter med utvecklingen under Jeltsin och hur statsägda företag privatiserades med hjälp av kuponger. Bättre att läsa Napoleonis bok än att jag fortsätter citera, men jag avhåller mig ändå inte från detta citat:
”Den bortgångne amerikanske ekonomen Mancur Olson brukade beskriva ryska oligarker och globaliseringens hallickar som ’vandrande skurkar: ’Vandrande skurkar tar så mycket de kan bära, eftersom de struntar i sina offer och räknar med att kunna råna några till i morgon.’” (s. 35).

De vandrande skurkarna kontrasterar Mancur Olson enligt Napoleoni mot ”stationära skurkar” som Stalin. Även Putin skulle kunna sorteras in där ”… som nu försöker plundra oligarkerna på deras tillgångar. Privatiseringen var bara ett flyktigt ögonblick i Rysslands historia. Den ledde aldrig till demokrati eller ekonomiskt välstånd. I stället fostrade den en generation av vandrande skurkar. Femton år efter Berlinmurens fall är Putin i färd med att återupprätta Sovjetunionens makt.” (s 37).

Andra perspektiv än de som serveras i svenska dagstidningar, även om de är balanserade som Lauréns, är inte bara nyttiga, de är ibland närmast uppfriskande som kontrast till de hjälte- respektive skurkhistorier som media förmedlar.

Mindre uppfriskande är det att läsa furst Mysjkins utbrott i Dostojevskijs Idioten.
”- … har ni lagt märke till att alla är äventyrare och skojare i våra dagar! Och alldeles särskilt hos oss här i Ryssland, i vårt älskliga fosterland. Och hur allting har blivit så där, det kan jag inte förstå. Allt verkade ju så stabilt, men hur är det nu? Alla talar om det och överallt skriver man om det. Man gör avslöjanden. Alla kommer med avslöjanden här. Föräldrarna är de första som byter åsikt och skäms för sina gamla ideal. Därborta i Moskva var det en far som försökte övertala sin son att inte sky några medel när det gällde att skaffa sig pengar; det stod i tidningen…” (Wahlstörm &Widstrand 1991, s 128)

Furst Mysjkins utbrott hade lika gärna kunna gälla något annat land än Ryssland. Att inte sky några medel för att skaffa pengar är inte så ovanligt som skulle vara önskvärt, och det är inte tiggarna på svenska gator och torg det då handlar om.

Det är inte heller personer som Chodorkovskij som är de verkliga offren i historien om Ryssland, oligarker och maktmissbruk. Det är personer som Magnitskij som försökte anmäla ekonomiska oegentligheter han kommit på spåren men som i stället själv sattes i fängelse och plågades till döds där.

Magnitskij förlorade livet men hans fall är ändå väl känt genom Bill Browder. (”Bill Browder was a highflying businessman in Moscow, until Putin turned on him. His new memoir details how dangerous it is to end up on the strongman’s bad side. ” The Daily Beast, 2nd February 2015, review of Browder’s book Red Notice.)

Om möjligt ännu värre är det för alla de, i Ryssland men också i andra länder, som drabbas av korrupta domare och andra myndigheter, fråntas egendom och ibland livet utan att någon vill eller vågar högljutt protestera.

Stalin och det som kom efter

Den första kretsen, Alexander Solsjenitsyns bok om ett specialfängelse där teletekniker med specialkompetenser och en lingvist samlats på en avdelning för att ta fram en röstigenkänningsmetod fick stor uppmärksamhet när den kom ut 1969.

Ett fängelsehelvete med vissa fördelar jämfört med straffarbetslägren i Sibirien.
Högt begåvade, tekniskt skickliga människor vilkas kunskaper togs i bruk av diktator i ett perverterat system.

Röstigenkänningen var en nödvändighet för att spåra landsförrädare. Vem ringde samtalet till den misstänkte forskaren? Vem av fem möjliga personer på utrikesdepartementet var det som varnade honom?
”Inte gick det väl att identifiera någon som talat från en telefonkiosk? Bara man inte sölade utan snabbt gick därifrån. Inte gick det väl att känna igen en förställd röst? Någon sådan appratur kunde det väl inte finnas?” … tänker utrikesrådet Volodin på sidan 6 i Den första kretsen, Wahlström&Widstrand 1974.

I den första kretsen arbetar fångarna, några med entusiasm, de fick trots allt hålla på med det de var utbildade till, med det de tyckte var intressant, utvecklande, spännande.
Andra mera behärskade, och några bara med målet att klara sig undan så lindrigt som möjligt, också genom att tjalla på och ange medfångar om det gavs möjlighet.
Forskaren och fången på specialavdelningen Rubin om uppdraget han fått:
”… Uppgiften skulle bli mycket svår. Arbetet med röster hade ju bara börjat hos dem. Den första klassificeringen. De första termerna. Den vetenskapliga forskningen hetsade honom. Detta var ju en helt ny vetenskap: att finna en brottsling med hjälp av röstavtryck.” (sid 209).

Rubin och medfångarna lyckades, röstigenkänningsappraten fungerar till slut, om än inte perfekt. De misstänkta reducerades till två. Båda männen arresterades.
”Vänta, invände Rubin. Ge oss åtminstone ett dygn till! Ge oss en möjlighet att skaffa fullständig bevisning!
(…)
”En av dem är oskyldig! utropade Rubin.
– Vad menas med oskyldig? sade Oskolupov häpet och spärrade upp sina gröna ögon. Oskyldig i allting? … Säkerhetsorganen kommer nog att finna någonting.”(s 531)

Då, 1969, trodde säkert många att röstigenkänningsapparater var ett särskilt illvilligt påfund som Stalin tvingade fram för att ytterligare kunna förfölja och förtrycka sovjetmedborgare – ett verktyg för en förtryckarstat.
Så var det inte, och framför allt så är det inte.
Sedan länge finns röstigenkänningsverktyg som används av säkerhetstjänster och polis över hela världen.

I Uppsala används de nu för att försöka identifiera den person som ringde in ett bombhot mot polishuset häromveckan.
Röst- och tonigenkänningsverktyg används också för att spåra upphovsrättsintrång i olika fora på nätet. Vad spelas i bakgrunden i den här scenen/filmen/podden? Nåt som nån ska betala för?

Och skaparna av dessa system är hängivna sina uppdrag eller bara sitt skapande, sin förmåga att utveckla allt bättre verktyg, program, appar …
”Med skapande triumf lutade sig Rubin och Roitman tillbaka mot stolsryggarna. För deras inre ögon framträdde ett system, som i likhet med daktyloskopien en gång skulle bli acepterad: ett enhetligt fonotek, där man hade röstprover av alla, som någon gång varit misstänkta. Varje brottsligt samtal samlades in och jämfördes, och så kunde missdådaren utan minsta tvekan fångas som en tjuv, som lämnat efter sig fingeravtryck på kassaskåpsdörren.” (sid 528)

För specialenheten fanns flera uppgifter:
”Det ena är en nattkamera med sådana där … vad heter det … ultraröda strålar. Alltså så att man kan fotografera en karl på gatan mitt på natten och se vem han går med utan att han någonsin får reda på det. I utlandet finns redan ett utkast till en sådan kamera, så det enda som behövs är — att utveckla den. … Och det andra är kanske skräp för er, men vi har ett jäkla behov av det, – en vanlig enkel kamera som är så liten, att man kan bygga in den i dörrposten. Och den måste vara automatisk så att den fotograferar när dörren öppnas. Både på dagen och i elektrisk belysning.” (sid 522-523)

Övervakning. Underrättelser. Information. Big data.

”- Vad menas med oskyldig? Sade Oskolupov häpet och spärrade upp sina gröna ögon. Oskyldig i allting? … Säkerhetsorganen kommer nog att finna någonting.”

Fint men farligt: Visselblåsning

Det är fint med visselblåsning. Det är så fint att det inrättas visselblåsarsystem i en del offentliga myndigheter. Men låt er inte luras.
Ser någon att fel eller rena lagbrott begås av myndigheter eller företag och försöker få rättning till stånd via påbjudna metoder men inget händer och därför går till pressen, då är det inte alls säkert att det är fint med visselblåsning längre.

Och visselblåsning inom myndigheten, om myndigheten? Innebär inte det att de påbjudna metoderna, ”gå till närmsta chef, eller chefen över den eller chefen över …, eller chefen …” inte fungerar? Någon kanske försökte, men ansågs skvallrig och avundsjuk, omplacerades och mobbades bort? Något fundamentalt fel i organisationen alltså.
I varje fall så inrättades ett visselblåsarsystem i Uppsala kommun 2014, ett system som nu kritiseras av kommunrevisorerna. Tydlig information om syftet med systemet saknas, och det har lämnats till en (1) tjänsteman att kontrollera och värdera inkomna tips. Att informationen om systemet är otydligt anser revisionen bevisas av att den ende tjänstemannen funnit att bara 15 av omkring 200 inkomna tips handlat om det som skulle kunna rubriceras somm ”allvarliga oegentligheter”. UNT skrev en notis om kommunrevisionens rapport 22 april.
Det är svårt att veta om utvärderingen ska kunna tas på allvar, eller om den kanske ska tas på lika stort allvar som visselblåsarsystemet och den ende tjänstemannen som betroddes utvärderingen av tipsen.
Klart är ändå att visselblåsning inte är något som uppskattas av myndigheter, regeringar eller företag.

Se bara hur det gick för Chelsea Manning som visslade om krigsbrott och dömdes till 35 års fängelse.

Eller titta på vad Luxemburg valt att göra med den franske journalist, Edouard Perrin, som läckte dokumenten om skräddarsydd skatteflykt för storföretag via Luxemburg, det som kallats LuxLeaks och bland annat omfattade IKEA och flera andra svenska företag.
http://www.euractiv.com/sections/euro-finance/court-finds-culprit-luxleaks-scandal-journalist-who-broke-story-314059#comment-1

Och hur tror vi det skulle gå för Julian Assange om han, vilket inte är fullt så osannolikt som en del tror, skulle utlämnas till USA?

Om hur gick det för Tony Menedez när han som nyanställd chefsekonom på jätteföretaget Halliburton fann att bolaget bröt mot god redovisningssed? Han försökte via högre chefer och revisorer få ändring, men gick till sist till SEC (Security and Exchange Commission) som lämnade ut hans namn och en tio år lång strid följde, med rättstvister och höga advokatkostnader. Till sist fick han ändå rätt på så sätt att Halliburton av domstol befanns skyldigt till att ha bestraffat honom med olika repressalier, och Menendez tillerkändes 30 000 dollar i kompensation.
”To say that the outcome stunned experts is something of an understatement. ”Accountant beats Halliburton!” said Thomas, the attorney and expert on whistleblower law. ”The government tries to beat Halliburton and loses.”
Och Halliburton? ”The SEC never levied any penalty for the accounting issue raised by Menendez.”
Tony Menedez arbetar nu för General Motors, på en position med stort ekonomiskt ansvar.
http://www.propublica.org/article/the-whistleblowers-tale-how-an-accountant-took-on-halliburton

Onsdagen 29 april skrev TT om en svensk FN-tjänsteman som stängts av från sin tjänst efter att ha lämnat material om sexuella övergrepp mot barn till fransk åklagare. TT referar till en artikel i The Guardian. Citat ur TT-artikeln lyder:
”Behandlingen av Kompass (tjänstemannen, min anm) väcker protester. Bea Edwards, som arbetar för organisationen Government Accountability Project som stödjer visselblåsare, fördömer FN för att ha agerat mot någon som har ingripit för att stoppa övergrepp mot barn.
– Vi har företrätt många visselblåsare inom FN under årens lopp och ju allvarligare deras avslöjande är, desto grymmare blir vedergällningen, säger Bea Edwards till The Guardian.”
http://www.unt.se/omvarld/fn-anstalld-visselblasare-avstangd-3705093.aspx

Så är det för visselblåsare, och för dem som gör det möjligt att nå ut med information som läckts.

En annan sak är att lämna ut hemligstämplat material, som före detta CIA-chefen, fyrstjärnige generalen och chefen för USA:s styrkor i Irak och Afghanistan, David Petraeus. Han lämnade ut hemliga dokument till sin älskarinna som skulle skriva en bok om honon. Han har dömts till böter, visserligen på 100 000 dollar, och lämnade sin tjänst i USA:s försvar, men togs emot i den akademiska världen och undervisar på universitet som City University of New York och på Harvard, och som konsult i ett investmentbolag.
http://www.theguardian.com/us-news/2015/apr/23/david-petraeus-sentenced-sharing-classified-information

Vill ni inte klicka upp länken till The Guardian, kan ni åtminstone få läsa de avslutande meningarna:
”Manning, Kim and Petraeus were all prosecuted under the same act – Title 18 of the US code, known as the Espionage Act. Lawyers representing Petraeus did not respond to a request for comment.”
(Kim är Stephen Kim, dömd till 13 månades fängelse för att diskuterat en hemlig myndighetsrapport med en reporter från Fox News. Ett fall jag inte tidigare hört talas om.)

Det kan kanske nämnas att även en svensk general har blivit påkommen med att förvara hemligstämplat material ”på felaktigt sätt”, men det slutade med att han slapp åtal och sen också fick skadestånd (!) på 25 000 kronor av Försvarsmakten för att de letat igenom hans lägenhet utan tillstånd för husrannsakan.

Så det må vara fint att vissla, men inte är det ofarligt. Slarv och lösmynthet däremot, det leder åtminstone inte till fängelse.

Vi plågar ihjäl och kastar i fängelse våra it-entreprenörer …

Det är i dag, 11 januari 2015, två år sedan Aaron Swartz hittades död i sin lägenhet i Brooklyn, New York. Han hade hängt sig.
Tim Berners-Lee, professor vid MIT och en av dem som skapade internet, twittrade:
”Aaron dead. World wanderers, we have lost a wise elder. Hackers for right, we are one down. Parents all, we have lost a child. Let us weep.”

Mike Licht, CC Mike Licht, NotionsCapital.com, original photo by Sage Ross
Mike Licht, CC Mike Licht, NotionsCapital.com, original photo by Sage Ross

Aaron Swartz var 26 år gammal, han arresterades efter att det upptäckts att han hållit på med nedladdning av upphovsrättsskyddade akademiska artiklar från Jstor, MIT, material han hade fri tillgång till med gästlogin. ”Guerilla Open Access Manifesto” och hans arbete för ett öppet nät där kunskap och information fritt kunde delas lades honom också till last.
En federal åklagare väckte åtal. Tretton åtalspunkter, 35 års fängelse och en miljon dollar i skadestånd var det Aaron Swartz hade att se fram emot om han fälldes.
Många har skrivit om Aaron Swartz. Min text finns här, men det finns mycket annat på nätet.

Tolv dagar efter Aarons död skrev Neelie Kroes, EU:s dåvarande kommissionär för digital agenda, på sin blogg:
”This was a man who saw that greater openness can be good for citizens, and good for society. Hugely disruptive – but hugely beneficial.
For me, the case is particularly clear when there aren’t copyright issues, when information was already paid for by taxpayers, and when more openness can help new innovations and scientific discoveries.
I would never condone unlawful activity. But in my view, if our laws, frameworks and practices stand in the way of us getting all those benefits, then maybe they need to be changed.”

Det är kanske så att lagar, förordningar och praxis behöver ändras. Men det verkar gå väldigt långsamt. Inte bara i EU och Sverige.

Barrett Brown, 33, är amerikansk frilansjournalist, och han greps och har suttit häktad sedan 12 september 2012. Åtalet mot honom växte i tre omgångar för att till slut omfatta sammanlagt 17 punkter där han sades ha brutit mot amerikansk lag, med ett maxstraff på sammanlagt över hundra år.
Hans stora projekt, ProjectPM, då han greps handlade om kartläggning av Stratfor, ett privat säkerhetsföretag i USA. Barrett Brown hade vidarebefordrat en länk från en hackare som tagit sig in Stratfors datorer och kommit över företagets interna epostlogg. I filen fanns också kreditkortsuppgifter. Länken lades in i ett chattforum på Anonymous. Brown sökte med crowdsourcing hjälp med kartläggning av Stratfor och företagets kontakter med myndigheter och kopplingar till andra säkerhetsföretag. Det finns anledning att återkomma till ett av dem, Tartan.

http://motherboard.vice.com/blog/barrett-brown-100-years-prison
http://www.thenation.com/article/174851/strange-case-barrett-brown

Nu har Barrett Brown erkänt sig skyldig på tre av åtalspunkterna, och maxstraffet kan bli 8,5 års fängelse, eventuellt skadestånd är oklart. Dom ska enligt det senaste beskedet meddelas 22 januari 2015.
Läs https://freebarrettbrown.org/

I väntan på det kan vi i stället ägna uppmärksamhet åt Andrew ”Weev” Auernheimer, 28, internetaktivist, som i mars 2013 dömdes till 3,5 års fängelse och 73 000 dollar i böter, tillsammans med en medåtalad. Hans brott var att från öppen källa ha hämtat 114 000 epostadresser till telekombolaget AT&T:s iPad-abonnenter, och efter redigering ha sänt dem vidare till Gawker, weblog i New York. Luckan i AT&T:s säkerhetssystem gjorde publiceringen möjlig.
Läs: http://www.rollingstone.com/politics/news/andrew-weev-auernheimer-sentenced-to-three-and-a-half-years-20130319#ixzz3OSuDQUY2

Säkerhetsbristen i hanteringen av epostadresser som Auernheim upptäckte för oss tillbaka till Barrett Brown och Tartan.
Tartan är ett dataprogram som saluförs av Ntrepid,, kopplat till säkerhetsföretaget Stratfor. Med hjälp av Tartan kan man enligt företagets beskrivning bekämpa nationella grupper som Occupy Wall Street.
Occupy Wall Street, var en proteströrelse som startades av Adbusters i september 2011 i New York och spreds till ett stort antal städer och också till andra länder som en protest mot social och ekonomisk ojämlikhet, företags och bankers girighet och deras stora påverkan på regering och politiker genom lobbying. Ett år senare hade de synliga protesterna i stort sett upphört.

Om Jeremy Hammond, 30, på något sätt var delaktig i Occupy Wall Street-rörelsen har inte framgått. Men han har deltagit i och varit med och organiserat ett antal andra demonstrationer och protestarrangemang, och är nu dömd till 10 års fängelse för att ha varit involverad i att ha hackat och läckt epost från Stratfor. Han och den hackargrupp han var del av i Anonymous avslöjades genom en provokatör, Sabu, som infiltrerade gruppen under FBI:s ledning.
Läs: http://rollingstone.com/culture/news/the-rise-and-fall-of-jeremy-hammond-enemy-of-the-state

Hammond är politisk aktivist och anarkist.
Auernheimer har beskrivit sig själv som ”internet troll and a ’mean-mouthed southern libertarian’ from a trailer park in Arkansas.”
Brown är grävande journalist.
Alla har, liksom Aaron Swartz, arresterats och åtalats enligt CFAA, Computer Fraud and Abuse Act, en luddigt formulerad lag från 1980-talet som ger stora möjligheter att utdöma drakoniska straff.

Occupy Wall Street-rörelsen vände sig emot företags och bankers stora inflytande på regeringar och politik.
Stora ekonomiska resurser har också upphovsrättsindustrin, film- och musikbolag som med hjälp av  politiska påtryckningar från USA tvingade fram åtal och domar mot Pirate Bay’s grundare.
http://politynews.tumblr.com/post/91731643383/us-international-trade-commission-releases-pirate-bay-documents

När Gottfrid Svartholm Warg, 30, greps i Kambodja i juli 2012 var han på flykt från ett ettårigt fängelsstraff efter Pirate Bay-rättegångarna och hovrättsdomen i april 2009. I mellantiden hade han bland annat hunnit hjälpa Wikileaks med dekrypteringen av videon ”Collateral Murder” som visade hur  amerikanska soldater från helikopter besköt civilister på ett torg i Irak och dödade åtta av dem, bland dem två journalister från Reuters.
I Sverige hade redan i mars 2012 Logica, nu CGI, som handhar flera svenska myndigheters datasystem, upptäckt ett intrång i Skatteverkets system, och personuppgifter, också skyddade sådana, hade läckts. Även Nordea hade drabbats av dataintrång, och kunddata läckts. Svartholm Warg, känd också under sitt nätalias Anakata, åtalades och dömdes i tingsrätten för intrång i såväl Logica som Nordea. Han hävdade att han var oskyldig och att hans dator fjärrstyrts. Datasäkerhetsexperten Jacob Appelbaum, (mer om honom nedan) kallades in av försvaret som vittne i hovrätten. Appelbaum hävdade att det var fullt möjligt att Svartholm Wargs dator fjärrstyrts, polisens utredning var inte tillräckligt grundlig för att det skulle kunna uteslutas. I hovrätten dömdes Anakata bara för intrånget i Logica.
Efter avtjänat straff i Sverige utlämnades Anakata till Danmark för ännu en rättegång, denna gång för intrång i CSC, den största leverantören av datasystem till danska myndigheter. Intrång hade gjorts i Rikspolisstyrelsens datorer, uppgifter ur körkorts- och kriminalregister hade läckts.

Logica hävdade i den svenska rättegången mot Anakata att intrången skett från januari 2010 till april 2012, då de upptäcktes.
CSC i Danmark upptäckte över huvud taget inget intrång, och det gjorde inte heller danska polisen eller tjänstemännen som inspekterade danska polisens system för Schengenavtalets räkning i oktober 2012.
Det var svensk polis som i januari 2013 skickade filer från Anakatas i Kambodja beslagtagna MacBook till sina danska kolleger och därefter upptäcktes intrången.
http://politiken.dk/magasinet/feature/ECE2205974/jagten-paa-internettets-superpirat/

I oktober 2014 dömdes Anakata till fängelse i tre och ett halvt år, utvisning och inreseförbud.
Rätten i Danmark ansåg att hans förklaring att hans dator fjärrstyrts kunde lämnas utan avseende, liksom Appelbaums vittnesmål under den danska rättegången.
”Chatten tillsammans med det förhållande att han redan dömts för dataintrång i Sverige vilket visar att han har de kunskaper som krävs gör att rätten förkastar hans förklaring om fjärrstyrning.” skriver Computer Sweden om de danska domskälen.
Läs: http://computersweden.idg.se/2.2683/1.591978/domen-tre-och-ett-halvt-ar-for-svartholm-warg
I en artikel från TT-Ritzau 23 september 2014 skrivs om fjärrstyrning att ”Flemming Grønnemose, IT-specialist vid danska rikspolisen, som lett utredningen säger emellertid att det inte kan ha gått till på det viset.”.
Eventuellt har domen överklagats.

Det känns lite eget att polisens IT-specialist, som inte upptäckt intrånget i det egna systemet ens med hjälp av Schengenkontrollanter, ifrågasätter Appelbaum. Och också att Svartholm Warg, dömd för dataintrång utfört från en dator i Kambodja, utvisas med inreseförbud.

Och så till Jacob Appelbaum, 32.
En av datorvärldens megastjärnor, utvecklare av Tor-projektet och som sagt, datasäkerhetsexpert.
Under rättegångarna mot Svartholm Warg har han hävdat att polisens utredningar inte alls utesluter att dennes dator varit fjärrstyrd. ”Som exempel visade han ett kort Python-program som skulle kunna ha använts för att ta kontroll över datorn.” Han kritiserade såväl i Sverige som i Danmark åklagarnas bristande it-kompetens, ”Det är uppenbart att han inte förstår teknik över huvud taget” ska Appelbaum ha sagt till danska Radio24syv.
http://www.idg.se/2.1085/1.582722/stjarnhackarens-forsvarstal-for svartholm-warg?a

Foto: Matt Zimmerman CC. Jake Appelbaum at SHARE Conference in Belgrade, Serbia, April 7-9, 2011
Foto: Matt Zimmerman CC.
Jake Appelbaum at SHARE Conference in Belgrade, Serbia, April 7-9, 2011

 

Jacob Appelbaum blev föremål för polisens och FBI:s intresse sedan det blev känt att han arbetat med Wikileaks. Efter att flera gånger ha stoppats av gränspolis, förhörts och fått elektronisk utrustning och mobiler beslagtagna, och fått veta att han var föremål för en hemlig åtalsutredning, lämnade han USA och bosatte sig i Berlin.
I en intervju i Rolling Stone 2010 säger han: ”Det är inte bara staten. Om det ville, skulle Google kunna avsätta varenda regering i världen. Google har samlat tillräckligt med smuts för att förstöra varenda äktenskap i Amerika.” … ”Jag kommer att använda Tor mycket mera nu – och jag använde det väldigt mycket. Jag har blivit en av de människor jag har tillbringat flera år av mitt liv att försöka skydda. Och jag gör bäst i att följa mina egna råd.”
http://www.rollingstone.com/culture/news/meet-the-american-hacker-behind-wikileaks

I november 2014 skrev The Guardian’s Carole Cadwalladar om ”Berlin’s digital exiles: where tech activists go to escape the NSA
http://www.theguardian.com7wprld/2014/nov/09/berlins-digital-exiles-tech-activists-escape-the-nsa
Jacob Appelbaum är bara en av dem Cadwalladar har intervjuat. Laura Pointras är en annan, apropå hennes film Citizenfour om Edward Snowden.

Om Aaron Swartz hade gjort som Appelbaum, Pointras och andra, hade vi inte behövt minnas honom i dag för att det var den dag han tog sitt liv.
Men, som Andrew ”Weev” Auernheimer skrev i ett ”statement of responsibility” innan han dömdes:
”Ivy-league educated and wealthy, Aaron dealt with his indictment so badly because he thought he was part of a special class of people that this didn’t happen to. I am from a rundown shack in Arkansas. I spent many years thinking people from families like his got better treatment than me. Now I realize the truth: The beast is so monstrous it will devour us all. None will be spared.”
http://www.theguardian.com/tecknology/2013/jan/24/hacking-us-government-cyber-c

En annan nätaktivist skrev, förtvivlad efter Aarons död:
”Hur ska det gå om vi plågar ihjäl och kastar i fängelse alla våra sociala IT-entreprenörer? Så kan vi ju inte göra? Det är väl inte rätt?”

Nej, det är det inte. Och för att citera Jeremy Hammond ur artikeln ovan:
”WAKE UP … Your mind is programmable – if you’re not programming your mind, someone else will programme it for you.”

Till Aaron:
”… Please find the peace you were seeking. And if you do, please find a way to share that too.” Larry Lessig in his online requiem for Aaron.

Korruptionen här och där

Korruption som smörjmedel för små människor, och som förtryckarinstrument för de stora och mäktiga.
En flådig middag med dryckjom för direktörer som kan fördela jobb till kulturarbetare, en konferens på lyxhotell för personal i vårdsektorn som kan råda över inköp av materiel och mediciner. Eller bara tjänster och gentjänster, utan pengar eller varor inblandade.
Vi har våra egna former av korruption i Sverige, och säkert även i andra länder som hamnar högt på Transparency International’s lista över mer och mindre korrupta länder.

Ryssland ligger långt ner på den listan, nummer 127 av 177 (Sverige ligger på plats nummer 3 tillsammans med Finland. Danmark och Nya Zeeland delar förstaplatsen). Men där finns såväl smörjmedlen som gör livet möjligt för små människor, som de gigantiska korruptionshärvorna där alla samhällsdelar som ska vara rättsvårdande är inblandade.
Dokumentärfilmen Rövarna visades i Kunskapskanalen, Dokument utifrån 9 november. Där berättas om de som drabbats av rövarna, och av korruptionen. En av dem var advokaten Sergej Magnitskij som kom ett mångmiljonbedrägeri på spåren och anmälde det till ryska myndigheter. Det fick till resultat att han, Magnitskij, arresterades och åtalades, och dog i fängelse av vanvård och misshandel. De brott han anmälde har aldrig utretts, och spåren av dem leder högt upp bland de mäktiga, ändå in i Kreml.

Rövarna är vad de kallas som tar över företag och fastigheter med hjälp av förfalskade dokument upprättade av korrupta domare, dokument som polis och andra myndigheter ger sitt stöd, om inte förr så med hjälp av mera mutor. Och om de rättmätiga ägarna försöker sätta sig upp mot skurkarna skickas huliganer in som slår sönder egendom och människor, eller mördar dem om det ingår i ”beställningen”.

Om rövare har också forskaren och ekonomhistorikern vid Stockholms universitet Ilja Viktorov skrivit en mycket intressant artikel i Baltic Worlds, september 2013: Corporate Raiding in Post-soviet Russia. Läs den!

corpraiding

 

Det är ett rättssystem i totalt förfall, så ruttet att där inte verkar finnas en enda möjlighet att restaurera det. Jag har skrivit det tidigare, och jag kan upprepa det, åtalet och domen mot Pussy Riot må vara upprörande, men det verkligt förskräckliga och oförlåtliga rättsfallet i Ryssland (som jag känner till), det är det som gäller Sergej Magnitskij.
Korruptionen i Ryssland är inte bara vitt utbredd, den är också vida känd.

EU-länderna däremot vill vi gärna i stort se som rättskaffens, och relativt fria från korruptionens hydra.
När det därför meddelades i media i början av november att självaste Eulex, EU:s särskilda polis- och åklagarstyrka i Kosovo, skakades av en korruptionsskandal, höjdes förmodligen ett och annat ögonbryn. I stället för att bygga upp ett samhälle med lag och ordning, visade läckta dokument att det i denna den största utrikespostering som EU har, 1600 tjänstemän, poliser och åklagare, förekommer att Eulex ser mellan fingrarna på organiserad kriminalitet, att höga tjänstemän tagit emot stora summor i mutor för att inte väcka åtal och att journalister som skrivit om de läckta dokumenten hotats med åtal.

En internutredning pågår, under tiden kvarstår de utpekade mutmisstänkta; chefsåklagaren, domaren och tjänstemannen, i tjänst. Däremot har den brittiska åklagare som påtalat oegentligheterna, Maria Bamieh, stängts av från sin Eulex-tjänst.
Tidigare mediarapportering har inte givit känslan av att kriminella ligor med bas i Kosovo skulle vara särskilt mysiga banditer – snarare förknippas de med vapen- och narkotikasmuggling i stor skala, liksom trafficking, även det i stor skala.

Om Eulex efter fem år i relativt lilla Kosovo ännu inte kommit bättre till rätta med kriminalitet eller lyckats etablera ett rättssamhälle där, utan tvärtom själv snärjts in i korruptionsskandaler. Hur ska då korruptionen i ett gigantiskt land som Ryssland kunna stävjas, och inom vilken tidsrymd?

Colin C Williams, John Round and Peter Rodgers har tillsammans givit ur boken The Role of Informal Economies in the Post-Soviet World, Routledge, Taylor &Francis Group, 2013. Det är vetenskapliga undersökningar av svartjobb och korruption I främst Ryssland och Ukraina. I förordet skriver de:
“… our aim is to start to bring out of the shadows the important role that informal economies play in people’s livelihood practices …. In the post-soviet/socialist world in general, and Ukarine and Russia in particular.  s 2
As will be shown through the lens of everyday life, there was never any ‘pure’ command economy system where the state controlle
d all aspects of planning, production, distribution and sale. Neither is it the case that all post-Soviet/socialist states have now moved to some ‘pure’ ideal-type market economy, which after all only exists in textbooks and is in lived practice nowhere apparent.” s 3

Om Ukraina och vilka som tjänar/tjänade på mutor: “ …examining who provides and receives such paid favours, the finding is that higher-income households give and receive some 41 percent more paid favours than the average household, while the lowest-income households receive and provide just one-half of the paid favours as the average household. The realm of paid favours, therefore, reinforces rather than reduces the disparities produced by the formal economy. As a recently retired man explained, “I can no longer afford to get things done from old friends because I cannot give them a little something. The result is that they no longer get in contact with me to ask for favours.” His ability to receive paid favours is therefore severly curtailed by the inability to offer paid favours in return.” ss 150-151

En äldre kvinna i en förstad till Moskva beskrivs: Hennes hus och trädgård var väldigt välskötta. Hon hyrde ut rum till tjetjenska papperslösa arbetare, som i stället för hyra stal material från sina arbetsplatser, (byggen av hus till rika ryssar) reparerade hennes hus, och också skötte hennes trädgård. Hon kunde sälja grönsaker på marknaden, vid ett stånd i marknadsplatsens utkant, en plats hon kunde ha utan att betala licens för den, därför att hon betalade informellt till polisen, som i sin tur betalade sin överordnade. På så vis kunde hon ha en bättre levnadsstandard, och bättre sköta sin fastighet, än vad hon skulle ha klarat på bara sin pension. Samtidigt fick de tjetjenska byggarbetarna sina intjänta (svarta) löner kvar, och kunde skicka mera pengar hem till familjerna i Tjetjenien.

Om å andra sidan den korrupta polisen skulle avsättas och ersättas med en högavlönad polis som inte lät sig mutas till ett marknadstillstånd, skulle kvinnan mista sin inkomst, och fick de tag på tjetjenerna skulle hon mista sina hyresgäster och de skulle mista möjligheten att arbeta och tjäna pengar att skicka till sina familjer. (Men om rika ryssar betalade ordentliga löner till byggarbetare med (eller utan) arbetstillstånd, vore det kanske en början. Min kommentar.)

En god och nära vän med viss erfarenhet av Ryssland utbrast en gång att ”ryssar håller alltid på och fixar med allting. Inget är bara att göra, allt måste fixas …” Min vän var lite trött på fixandet, men såg samtidigt att det var nödvändigt. Historien ovan visar vad fixandet innebär, i många led.
Dokumentären Rövarna visar fixandet i en skala så stor att den blir närmast ofattbar, med betydligt större insatser än ett marknadsstånd. Men korruptionen, ”den informella ekonomin”, är densamma.

Inget kan försvara behandlingen av Sergej Magnitskij. Han förlorade inte bara tron på en möjlig rättvisa, han förlorade allt. Han är långtifrån ensam drabbad i detta väldiga land. Orätt och orättfärdighet ska inte relativiseras, korruption måste bekämpas var än den finns, rättssäkerhet är om något en mänsklig rättighet. Men magnituden av problemen, geografiska, ekonomiska och strukturella, i Ryssland kanske ändå borde betänkas. I synnerhet om det, trots ovanstående, ställs i relation till Kosovo.

Det var en Ask, en Heckscher och ett domstolsutslag …

När EU-domstolen ogiltigförklarade datalagringsdirektivet, då kom som ett spam i inkorgen, en om inte flod så i varje fall ström av debatt- och inte minst nyhetsartiklar som handlade om hur viktigt det är för polisen att ha tillgång till mejl och telefonloggar vid kartläggning av brottslighet.
(OBS längst ned finns länken till P1 Kalibers mycket intressanta program om datalagring)
I synnerhet rysliga brott, mord och mordbränder, får komplettera de regelbundet upprepade behoven av nät- och mobilspaning i barnpornografiutredningar.
En rubrik som ropar ut att ”IT-brott ökar kraftigt” ger också samma känsla av att det nog ändå är nödvändigt med lagring av allt i minst sex månader för att uppgifterna ska kunna tas fram om en polischef/åklagare/domstol skulle anse att det behövs.

Så är det inte.

Det mesta av det som samlas och lagras kommer aldrig att behövas. Det är som spam. Men det här är privata uppgifter. Det är metadata om oss alla, och om alla i de cirklar vi rör oss på nätet, när, hur, var, vem. Sånt som Stasi på sin tid samlade in om DDR-medborgarna. För den som har tillgång till uppgifterna, och tro inte att de är bättre skyddade än våra bankkontouppgifter, kan de vara användbara till varjehanda. Om inte tredje gradens förhör, så kanhända av utpressare, eller bara folk som tycker det är kul att kartlägga personer, av en eller annan anledning.
Det vi vet är att uppgifterna samlas och lagras, för att det går, inte för att vi är misstänkta för brott.

EU-domstolens utslag om datalagringsdirektivet ansågs av dåvarande regeringen, Alliansen, inte tillräckligt viktigt för att behöva följas. Efter snabbutredning av Sten Heckscher, tidigare rikspolischef och ordförande i Högsta förvaltningsdomstolen, kom såväl Heckscher som regeringen fram till att datalagring, det är bra det, och den svenska datalagringslagen är mera restriktiv än EU-direktivet som var motivet till att den alls infördes. Så mänskliga rättigheter, EU-rätt och Europarätt respekteras i Sverige, och lagen uppfyller också EU-rättens krav på proportionalitet ansåg Hecksher och regeringen.,Visserligen kan frågan om skydd för privalivet och rättssäkerhet behöa utredas vidare, men i väntan på det är allt frid och fröjd. För polisen.

Efter EU-domstolens beslut i april i år, slutade flertalet teleoperatörer datalagra, men fortsatte lagra viss information för internt bruk. Post- och telestyrelsen sade att så fick det vara, utifrån vad EU-domstolen kommit fram till. Men efter Heckschers utredning ändrade PTS sig och förelade operatörerna att återuppta lagringen. Så gjorde också Tele2 efter föreläggande från PTS, men under protest och bolaget ligger nu i tvist med PTS och har gått till förvaltningsrätten. Där ansåg man inte att man behövde inhämta något yttrande i saken från EU-domstolen, och tvisten tvisten fortsätter därför i förvaltningsrätten. Comhem stod också länge emot PTS, men vek sig, och kvar är nu Bahnhof som inte lagrar och som anmält Sverige till EU-kommissionen.

PTS svarade i slutet av oktober med ge bolaget en månad på sig att börja datalagra, annars väntar vite på fem miljoner kronor. Bahnhof kommer att överklaga.

Om den nya regeringen mot förmodan skulle ha en annan inställning än den förra till vikten av att följa EU-domstolens utslag, det återstår att se. Miljöpartiet har ju gärna framställt sig som beskyddare av personlig integritet. Men det har ju Centerpartiet också, och hur C agerat vet vi. Om det finns anledning att förvänta sig bättre av MP, framstår som alltmer tveksamt.

P1-programmet Kaliber kommer att prata med (MP) i detta ämne söndagen 16 november. I en förhandsartikel om programmet säger inrikesministerns Ygeman (S) att han är nöjd med att EU-domen inte påverkade svensk lag. Att lagen tillkom på grund av EU har han kanske glömt?
Länk till programmet: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/460237?programid=1316

EU-kommissionen har enligt brev daterat 10 november och undertecknat av enhetschef Bruno Gencarelli, beslutat undersöka det klagomål som Bahnhof lämnat in mot Sverige för att staten inte rättar sig efter EU-domstolens beslut att datalagringsdirektivet ”thereby being in breach of The Cahrter of Fundamental Rights of the European Union, articles 7 and 8, ’Respect for private and family life’ and ’Protection of personal data’.

PS: Nyligen kom Högsta förvaltningsdomstolen fram till att PUL, Personuppgiftslagen, inte gäller om ett företag utanför Sverige begär uppgifter från en svensk myndighet, uppgifter som i Sverige är skyddade med hänvisning till PUL. PUL gäller ju bara i Sverige. DS

PPS: Sten Heckscher har i en annan utredning beställd av f justitieministern Beatrice Ask kommit fram till att reglerna för hemlig avlyssning (alltså inte bara metadata från datalagring, utan även innehåll) inte behöver ändras så att de omfattar fler grova vapenbrott. ”Metoden får sällan riktas mot grova vapenbrott, eftersom straffvärdet (minst två års fängelse, min anm) inte når upp till den nivå som krävs för att avlyssning ska vara tillåten … Brott inom den organiserade brottsligheten i allmänhet kan vara svåra att utreda. Några särskilda utredningssvårigheter vid just grova vapenbrott finner Sten Heckscher däremot inte belagda.”, skrev regeringskansliet i sitt pressmeddelande om utredningen 19 december 2012. DDS

… för att han med stort personligt mod

… och välformulerade analyser ha initierat en global debatt om ett övervakningssystem som agerar bortom både demokratisk kontroll och rättsstatliga principer.
Det är Edward Snowden förstås, och motiveringen till att han tilldelas Ordfronts Demokratipris . Priset delas ut lördagen 15 november i umeå Folkets Hus under Mänskliga Rättighetsdagarna.
Snowden kommer att medverska via länk från Moskva i samband med prisutdelningen.

Edward Snowden Wired Magazine Cover on News Stand 8/2014 by Mike Mozart of TheToyChannel and JeepersMedia on YouTube
Edward Snowden Wired Magazine Cover on News Stand 8/2014 by Mike Mozart of TheToyChannel and JeepersMedia on YouTube

Att han inte kommer själv är förståeligt.
Han har väl grundad fruktan för att han i så fall med omedelbar verkan, med eller utan lugnanade sprutor, stolpiller, hand- och fotfängsel, omedelbart skulle skeppas i väg till USA om han visade sig i Sverige. Inte för att han har sagt det, i varje fall inte offentligt. Men utlämningsavtal är utlämningsavtal, och dödsstraff riskerar han (kanske) inte

När Edward Snowden fick stiftelsen Right Livelihoods hederspris i slutet av september, då stoppades stiftelsen från att tillkännage vilka årets pristagare var i Utrikesdepartementets lokaler, vilket varit tradition sedan 1995. Om det var dåvarande utrikesminister Bildt som satte stopp för Right Livelihood-stiftelsen eller inte, är kanske ointressant. Departementen präglas sannolikt av sina främsta företrädare och diplomatiska hänsyn, så beslutet skulle ha varit detsamma oavsett ett direkt ingripande från Bildt. ”Det passar sig inte” går säkert bra som argument från toppen och ned på vaktmästarnivå.

Den officiella förklaringen var i varje fall att regeringskansliets lokaler räknas som skydsobjekt från och med 1 september i år.

Ole von Uexkull som företräder stiftelsen har citerats i media:
”- …när pristagarna kommer från små och svaga länder då har Sverige stått för värderingar som demokrati och mänskliga rättigheter. Det hade varit passande om man vågat stå för de värderingarna även i förhållande till mäktigare stater.”

Folkets hus i Umeå lär inte stoppa Ordfront från att dela ut sitt Demokratipris till Edward Snowden på lördag.
Snowden har lämnat en kommentar till arrangörerna av MR-dagarna:

”I am humbled and grateful to be recognized for my work to reinvigorate democratic oversight over national security agencies worldwide. The debate that we have seen over the last year should have occurred before, not after, the deployment of a global mass surveillance system. But it’s not too late for the citizens of free societies to demand reform and accountability. I thank you for this honour, but I thank you even more for your work in furtherance of true democracy.”

Läs om MR-dagarna: http://www.mrdagarna.nu
Inte minst kan det vara intressant att se vilka som är medarrangörer, vilka som samarbetar, och vilka som stöder MR-dagarna.

Right Livelihood-priser gick i år till Asma Jahangir, Pakistan, som arbetar för mänskliga rättigheter liksom Basil Fernanado och Asian Human Rights Commission, och till Bill McKibben och 350.org i USA för sitt arbete med att mobiliera opinion för insatser mot klimatförändringar. De tre delade på 1,5 miljoner kronor.
Hederspris får förutom Edward Snowden också Alan Rusbridger, redaktör för The Guardian som först publicerade artiklar baserade på Snowdens avslöjanden.

I början av oktober blev det känt att Snowden och hans flickvän återförenats i Moskva. Bilder av de två tillsammans fanns med i en dokumentärfilm som spelats in i den lägenhet Snowden disponerar i Moskva.
Det var en nyhet som gladde mig. Att ha stort personligt mod är en sak. Vara ensam i främmande land är en annan.
Jag har rekommenderat den tidigare, men rekommenderar den gärna igen, den långa intervjun med Snowden i Wired, läs den:
http://www.wired.com/2014/08/edward-snowden/