Ang. Royal Mail, leverera post eller profit?

Royal Mail, Storbritanniens posttjänst, ska säljas ut rapporterade Metro 13 september 2013.

Börsplaceringen av det 500 år gamla statliga postverket kommer att ske inom några veckor enligt notisen, nummer fyra av fem i en vänsterspalt. Det är det hörn av en tidningssida som uppfattas sist har undersökningar av läsares ögonrörelser visat.

Med anledning av notisen, dess innehåll och placering vill jag rekommendera Going Postal av Terry Pratchett. Den är en av många i serien Discworld novels, och publicerades första gången 2004.

Ankh-Morpork’s Post Office, the Grand Trunk, the New Trunk and the Smoking Gnu handlar det om, och om Moist van Lipwig, lord Vetinari, Reacher Gilt och John Dearheart.

”You really intend to continue with this folly, in the face of everything? The Post Office? When we all know that it was a lumbering, smug, overstaffed, overweight monster of a place? It barely earned its keep! It was the very essence and exemplar of public enterprise!” Säger Gilt.

Lord Vetinari svarar:
”It never made much of a profit, it is true, but in the business areas of this city there were seven deliveries a day.”

Gilt igen:
”A classic example of a corroded government organization dragging on the public purse.”

Och Vetinari:
”Unfortunately the Post Office came to be seen not as a system for moving mail efficiently, to the benefit and profit for all, but as a money box. And so it collapsed, losing both mail and money. A lesson for us all, perhaps.”

Leverera post eller profit. Det är frågan.
Det finns många andra frågor att fundera över i Going Postal också, en av dem berör konkurrens och hur man gör sig av med konkurrenter. Det är där John Dearheart kommer in, the Smoking Gnu, och ”living on the Overhead”.

Lord Vetinari – oftast ohotad härskare i Ankh-Morpork – har inget emot demokrati. ”En man, en röst” passar honom fint. Det är han som är mannen.
The Post Office återuppstod, med okonventionella metoder under van Lipwigs ledning. The Grand Trunk förlorade sitt lönsamma, privata monopol.

Det är en roman, upplysta envåldshärskare som agerar för det allmänna bästa finns veterligen bara i romaner.
Men det går att lära sig något om vad grundläggande infrastruktur är till för, samhällelig nytta, inte privat profit.

Läs Going Postal av Terry Pratchett! Läs gärna fler Discworld novels, många av dem finns översatta till svenska. Det är fantasy, det är roligt, det är tänkvärt eftersom böckerna inte sällan tar upp teman och händelser från vår runda värld, på skivvärldsvis.

Molnet och säkerheten

”Vi godkänner inte molntjänster för att de är ett hot mot rikets säkerhet. Vår information ska ligga på ett lokalt nätverk och inget får vara kopplat till internet.”

Säkerhetschefen vid Fortifikationsverket citeras i Upphandling24, artikel av Nelly Visanji, 23 februari 2011 (sök på webbadressen www.idg.se)

Har molnen blivit tillräckligt säkra nu? Eller ens säkrare?

 På Nelly Visanjis fråga ”Flera it-säkerhetsexperter hävdar att molntjänster är säkrare än vad de flesta företag själva kan upprätta. Hur ser du på det?”

svarar säkerhetschefen ”Det är lätt att säga så. Men om företaget inte själva kan hålla hög säkerhet på sin egen information, hur vet de då vad de ska beställa? Och vad ska företagen kräva av molntjänstföretagen?”

Att ha huvudet i molnen brukar inte betyda något positivt, konnotationen är snarare ungefär som att ha det i sanden.

Har man som NTM-koncernen ett eget virtuellt moln med gemensam programvara för alla tidningar , allt lagrat centralt, och produktionsprogrammen ger upp andan. Då står hela koncernens produktion stilla.

Det gjorde den i onsdags. Båda servrarna kraschade på morgonen och först på kvällen kom Neo i gång, och därefter Doris på tidning efter tidning. På UNT skedde det först vid 20-tiden, och då fick redigerarna, ordinarie kvällsgänget samt ett antal dagredigerare som fick jobba 13-timmarspass, arbeta febrilt för att rädda torsdagstidningen.

Det var med support från USA som systemen kom i gång till sist, och nu utreds kraschen för att it-avdelningen sedan ska ”kunna vidta lämpliga åtgärder för att det inte ska inträffa igen”, enligt artikel i Journalistens nätupplaga.

Dessutom ska ”vissa förändringar göras i it-mljön så att den här typen av problem inte ska få så stor genomslagskraft”, säger Magnus Ornefalk, it-chef, fortfarande till Journalisten.

Så bra då.

Trial and error. Man måste våga för att vinna, jajamen.

Men säkerheten i fråga om drifttekniken gör mig som journalist egentligen mindre bekymrad än säkerheten vad gäller materialet som ligger i systemet. Hur svårt, eller lätt, är det att göra intrång och öppna mejl och all redaktionell information; påbörjat, publicerat, artiklar i väntan på publicering och sparade uppgifter aldrig avsedda att publiceras?

Repetition: ”Men om företaget inte själva kan hålla hög säkerhet på sin egen information, hur vet de då vad de ska beställa?”

Att inte ha tillgång till internet är en omöjlighet i mediavärlden, Fortifikationsverket är därvid ingen modell att följa.

Men att ha lokala nätverk för allt som ännu inte publicerats, eller ens ska publiceras, och tekniska lösningar där utgivningen av dagstidningar från norr till söder inte riskeras genom fel vid en av dem, eller i en central enhet, det är väl ändå en rimlig säkerhetsnivå?

Den fördömde Depardieu

Depardieu är död, anser Frankrikes motsvarighet till tidningen Rolling Stone, Les Inrockuptibles, meddelade Martin Aagård i Aftonbladet 16 januari -13. Depardieu dog för att han sökte och fick ryskt medborgarskap och därmed plattskatt på 13 procent i stället för den mycket högre skattesats som president Hollande ville införa i Frankrike, och för att han i en intervju i rysk tv ska ha kritiserat Pussy Riot.

Aagård återger citatet:

– Föreställ er om de här kvinnorna skulle gå in i en moské, då hade vi aldrig sett dem igen. De hade inte kommit ut levande.

I en moské har kvinnor avskilda rum eller balkonger runt bönesalen, de ber inte tillsammans med männen. Så visst skulle Pussy Riot komma levande från avskildhet eller balkong. Men man får kanske förutsätta att Depardieu talar om en aktion liknande den i Frälsarkatedralen. De kanske skulle komma levande ut efter en sådan också, vilket straff som skulle utmätas efteråt är en annan sak och något jag inte vill spekulera i.

I vårt sekulariserade Sverige kan Ecce Homo, Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning i Uppsala domkyrka där Jesus avbildades tillsammans med trans- och homosexuella, tjäna som jämförelse. Några upprördes starkt. Tord Harlin, då biskop i Uppsala stift ska ha sagt om utställningen att ”I bästa fall är det dålig teologi, i värsta fall är det hädelse.”

När utställningen senare visades i riksdagshuset citerades Carl Bildt som kallade den för ”ett jippo med syfte att provocera” och jämförde med om man skulle haft en visning av en Pol Pot-utställning. Elisabeth Ohlson Wallin mord- och bombhotades och fick hatbrev.

Förutom hoten mot konstnären kan reaktionerna kanske sammanfattas med ”fy bubblan det här gillar jag inte”. Någon rättssak var det aldrig tal om.

I Ryssland där den ortodoxa kyrkan, inte bara patriarken Kirill, är stark liksom tron hos många medborgare, var det för många platsen för protesten mera än själva protesten som upprörde, och straffet blev två års fängelse.

Det kan kanske ändå vara värt att fundera över vad som skulle hända tre kvinnor som går in i en moské och sjunger ut protester mot imamer och schejker.

Och om skatter – visst har Depardieu råd att solidariskt stanna i Frankrike och betala höga skatter.

Det är många ryska miljardärer som skulle ha råd att stanna i Ryssland och betala ryska skatter också. I stället för att flytta till England, och rent av få politisk asyl där. Det hörs inte många protester mot detta bland våra kolumnister.

Jag har tidigare refererat till boken ”Londongrad – from Russia with cash”. Läs Alltid Putin – och korruption, 29 december i Lottas Allehanda.

I SvD 18 januari skrev Jan Lumholdt en artikel rubricerad En stjärnas haveri. Jag vet mycket mera om Depardieu efter att ha läst den, och det är klart att en hel del inte är smickrande. Kanske lugnast han håller sig borta från såväl moskéer som kyrkor, Gérard Depardieu, eller kanske han skulle behöva ett Gudsord. Men som Lumholdt så fyndigt skriver, Depardieu är ”en man som tycks leva efter devisen ”pfft!”.

Vad skriver vi om? Hur? Och varför?

Vår världsbild, hur ser den ut, och hur blir den till? Genom media? Vänner? Information från organisationer? Genom psykologiska operationer och val av ord, bilder, vinklar i reportage. Och val av vad vi skriver om, förstås.

I trean i gymnasiet ville jag göra ett specialarbete om nyhetsrapporteringen i dagstidningar inför valet. Jag trodde att den kanske såg olika ut i olika tidningar. Jag visste inte hur rätt jag hade. Det visste min presumtive handledare, aktiv kommunalpolitiker. Han avrådde å det bestämdaste och jag skrev om Chile i stället, lärorikt det också. Men hur världsbilder formas är fortfarande lika intressant. Jag har berört det i tidigare inlägg: vem har en klan, en grupp, anhängare, kompisar, ett gäng, sympatisörer, ett band of brothers?

Coming Out i S:t Petersburg och lagen mot gaypropaganda som S:t Petersburg infört och fått godkänd av Högsta domstolen i Moskva har inte bara jag utan också svensk riksmedia rapporterat om. Att en liknande lag föreslagits i duman av en ledamot från Enade Ryssland, att gälla för hela Ryssland, har också framkommit, liksom att den godkändes i första röstningen.

I TT:s text skriven före omröstningen av den utomordentliga korrespondenten Anna-Lena Laurén, framkom dessutom att premiärminister Medvedev, också han från Enade Ryssland, sagt att lagen är onödig. ”Man kan inte lagstifta om alla frågor som gäller människors relationer. Det anser både jag och Enade Ryssland” citerades Medvedev från en tv-intervju i Lauréns artikel. Medvedev hade nog inte riktigt rätt vad Enade Ryssland beträffar, men han fick komma till tals i varje fall.

Men om Litauen är det tyst, vårt baltiska EU-grannland som Sverige ensidigt lovat försvara om det attackeras. Där är homofobin lika stark som i Ryssland, och redan 2009 föreslogs ett tillägg i lagen för skydd av minderåriga som innebar ett förbud mot ”information som främjar homo- och bisexuella och polygama relationer”. Internationella protester och presidentens veto gjorde att tilläggstexten ändrades till att gälla information om alla typer av sexuella relationer.

I en enkät gjord 2010 tyckte nästan 44 procent av de svarande att homosexualitet var en sjukdom, och 70 procent skulle inte stödja en pridemanifestation.

Om homofobin i Litauen och hur den tar sig uttryck har Kjetil Duvold och Inga Aalia skrivit en lång och intressant artikel, ”Fear and loathing in Lithuania” i Baltic Worlds nr 2:2012. (www.balticworlds.com)

Litauen gick med i EU 2004, och är medlem av Nato.

Enligt Duvold-Aalias var EU-medlemskapet och den anda av europeisering som då rådde i Litauen en effekt av att man definitivt ville skära av möjligheterna till ett nytt ryskt inflytande. När detta var säkrat, blev i stället nationalism och ”litauiska värderingar” alltmer framträdande bland politiker och i allmän debatt.

”Many Lithuanians are likely to have a rather utilitarian attitude to the European union: they support it because they think their country – or themselves – will benefit from it. If membership fails to deliver tangible goods, many ordinary citizens will in all likelyhood withdraw their support.” skriver Duvold-Aalias i avslutningsvis. Utvecklingen av demokrati och tolerans mot oliktänkande förklaras komma att, och måste få, ta tid.

Andra aspekter av Litauen speglades nyligen i svenska massmedier, en artikel i Metro måndagen 17 december, och en artikel i UNT söndagen 2 december.

Båda artiklarna handlar om litauiska stöldligor som gör raider mot bostäder och företag i Sverige och för ut godset via Frihamnen i Stockholm eller Oskarshamn.

”Ett skepp kommer lastat” lyder rubriken i UNT. ”Svenskt stöldgods en miljardindustri” är rubriken i Metro. I den senare artikeln berättas om ett samarbete med litauisk polis och ett tillslag mot en bilverkstad i Litauen 2011. Verksamheten hade omsatt minst 90 miljoner kronor under ett års tid – med lyxbilar stulna i Sverige som byggts om och sålts tillbaka.

I UNT hade polisen ”så in i helsike mycket tjuvar” den senaste månaden att extra arrestlokaler öppnats.

Stöldgods ”går i skytteltrafik mellan Sverige och Baltikum – samtidigt står polisen maktlös” skriver Metro.

”Problemen har funnits ända sedan Sverige gick med i EU och vi öppnade våra gränser. Sedan har det bara fortsatt öka” citeras en polis i UNT.

Det är Schengenavtalet det handlar om, 22 av EU:s medlemsstater ingår i Schengenområdet, övriga fem EU-länder har behållit möjligheten att göra sytematiska personkontroller, eller inte uppfyllt kraven för att avskaffa dem, vid sina gränser. Inom Schengen råder annars passfrihet, men alla ska på begäran kunna legitimera sig.

Tar man färjan till Tallinn för en kortkryssning släpps man inte i land utan pass. Om det är likadant i Litauen vet jag inte.

Men har man pass och bilen full av stöldgods går det uppenbarligen bra både att lämna Sverige och åka i land i Litauen.

”Det är som en liten godisbutik i Sverige. Folk är på jobbet på dagarna, man lämnar sina fina villor och lägenheter i godan ro. Man har världens bästa lås, men det hjälper inte mot en rejäl kofot” citeras en polis i UNT.

Men låsförsäljarna är glada får man tro. Och kofotsförsäljarna.

Tullmyndigheten har rustats ned i Sverige efter EU-inträdet, det är EU:s yttre gränser som skyddas genom olika samarbetsorgan.

Vad blev det av det fördjupade polissamarbetet som skulle förhindra gränsöverskridande brottslighet inom Schengenområdet?

Justitieminister Beatrice Ask har i varje fall ett förslag till lösning, hon vill ha skärpning av straffskalan, och kritiserar polisen för att inte agera tillräckligt mot mängdbrott, dit bland annat bostadsinbrott räknas.

Litauen har varit inne i en djup ekonomisk kris, om arbetslösa unga män besöker ”godisbutiken” är kanske inte konstigare än att arbetslösa litauiska kvinnor lämnar familj och barn och tar hushålls- och städarbeten i Sverige.

Varor och tjänster ska flöda fritt i EU, och passfrihet råda inom Schengen.

Det är något som skorrar. Var det så här det var tänkt, varu- och tjänsteflödet, och förbudet mot systematiska personkontroller?

Vilka tjänar på de fria flödena, och vilka förlorar? Skulle alla kunna bli vinnare, och i så fall hur?

Varför är homofobi i Ryssland ett stort och omskrivet ämne, när det knappast nämns i rapporteringen från EU-länderna Litauen, Rumänien, Bulgarien, Lettland och Ungern.

Journalistmord och potthål

Kazbek Gekkiyev, nyhetspresentatör och reporter  vid Vesti KBR:s kvällsnyheter, blev 28 år gammal, och den förste* journalisten som mördades på grund av sitt arbete i Ryssland i år.

Enligt sin chef på tv-bolaget arbetade han inte med några känsliga uppdrag, som regeringstillslag mot islamistiska rebellgrupper i hemrepubliken Kabardino-Balkaria mellan Tjerkessien och Nord-Ossetien. Han gjorde inslag om potthål och trevliga nyheter som det om mannen som byggt en buss. Han var populär hos tittarna, och en mästare på på-platsinslag.

Han mördades första onsdagen i december som en varning till kollegerna på tv-stationen och andra journalister att inte rapportera om rebellaktiviteter. Mördarna kom fram till Kazbek då han tillsammans med en kollega stod på trottoaren utanför arbetsplatsen. De frågade om han var Kazbek, han bekräftade, och blev skjuten i huvudet.

Kazbek Gekkiyev avled på platsen. Mördarna har inte gripits.

Norra Kaukasus är ett farligt område, liksom hela Ryssland. Men i år har det ändå varit lugnt jämfört med 2011 då tre journalister mördades i tjänsten. Eller 1999, då 12 journalister dödades.

Den 19 januari 2009 sköts journalisten Anastasia Baburova och människorättsadvokaten Stanislav Markelov ihjäl i Moskva. Två år senare dömdes ett par som beskrevs som extremnationalister för dubbelmordet. Vapnet som användes hade hittats i deras lägenhet vid en husrannsakan. Mannen dömdes till livstids fängelse, hans partner till 18 år.

Myndigheterna i S:t Petersburg vägrade ge tillstånd för en minnesmanifestation för Baburova och Markelov 19 januari i år. Ansökningar ska lämnas mellan tio och femton dagar före dagen för manifestationen, och stadshuset var stängt för jul- och nyårsfirande från 1 januari till 9 januari. Så ansökan kunde bara lämnas för tidigt eller för sent. Alltså inget tillstånd. Om stadshusets tjänstemän kan tänka sig att rucka på reglerna och tillåta en manifestation för en mördad människorättsadvokat och en journalist till 19 januari 2013 återstår att se.

Mordet på Anna Politkovskaja 2006 gav genklang i hela världen. Utredningen borde ha varit högprioriterad, men först nu har en person, en före detta polis, dömts för delaktighet i mordet. Sex andra män väntar på sina domar. Vem som beordrade Politkovskajas avrättning är inte klarlagt.

Anna Politkovskaja skrev om känsliga ämnen.

För Kazbek räckte det att rapportera om potthål.

* Texten bygger delvis på en artikel i S:t Petersburg Times 7 december. Där anges Kazbek Gekkiyev vara den förste mördade journalisten i år. Khodzinsky var frilansreporter, det kan vara en förklaring till att SPbT inte räknat med honom. En annan kan vara att mord på journalister av myndigheter förklaras vara ”vanliga (rån-)mord”, om inte annat är uppenbart. En tredje naturligtvis slarv eller glömska.

Reportrar utan gränser har dock med Khodzinsky på sin lista över journalister som dödats på grund av sitt arbete. ” Reporters Without Borders condemns journalist and activist Alexander Khodzinsky’s murder last week in Tulun, a town in the Irkutsk region of south-central Siberia. He was found dead with stab wounds on 7 July.”

Länk till RUG:s rapport:

http://en.rsf.org/russia-independent-journalist-stabbed-to-13-07-2012,43028.html

Pussy Riot, läsvärd Lokko-krönika och måttstockar

Ekaterina Samusevitjs dom blev villkorlig och hon kunde lämna rättssalen och gå hem 10 oktober. Samma dag fördes de andra två Pussy Riotmedlemmarna som greps i mars till ett kvinnofängelse i Perm. Domstolen fastställde Maria Alechinas och Nadesjda Tolokonnikova straff på två års fängelse.

I slutet av november begärde och fick Maria Alechina flytta till en isoleringscell sedan situationen blivit alltmer spänd mellan henne och några av de andra intagna.

De tre Pussy Riot medlemmarna dömdes för huliganism efter en kort punkföreställning vid högaltaret i Frälsarkyrkan i centrala Moskva. I sångtexten bad de Jungfru Maria frälsa dem från Putin, och protesterade mot det stöd Putin fått från rysk-ortodoxa kyrkans ledning. Föreställningen den 21 februari avbröts snabbt av vakter och kvinnorna fördes ut ur kyrkan. De två som nu sitter i fängelse greps 4 mars, Ekaterina 15 mars.

Det internationella genomslaget för nyheten om punkbönen/-protesten, och de gripna och senare dömda kvinnorna var monumentalt. Amnesty International agerade för att få dem frigivna, och protesterna mot att de häktades och senare dömdes har kommit från när och fjärran.

I en tidigare artikel om Pussy Riot, på bloggen lottairyssland.wordpress.com i april, refererade jag till Lena Jonsson, Rysslandsforskare vid Utrikespolitiska Institutet, som menade att behandlingen av Pussy Riot skulle visa åt vilket håll Putin och Ryssland skulle utvecklas.

De dömdes, om än inte till maxstraffet tre år, och en av kvinnorna fick sitt straff ändrat till villkorlig dom efter överklagande. Yttrandefrihet tycks inte prioriterad i Ryssland.

Andres Lokko skrev en krönika i Svenska Dagbladet 19 augusti där han jämförde Pussy Riot, konstkollektivet som protesterar med konst och musik, och väckte en världsopinion för sin sak, med dem som dömdes i England efter kravallerna i London sensommaren 2011. Flera hundra demonstranter dömdes, två av dem till fyra års fängelse vardera för att ”ha startat en Facebook-grupp där de på det enda sätt de kände till ämnade uttrycka sitt missnöje med sin regering” skriver Lokko.

”Uppsåtet var egentligen detsamma, endast tillvägagångssätten var annorlunda: de visade sitt missnöje mot sin regering och regimen i fråga bestraffade dem.”

Han jämför medias reaktioner på de olika händelserna, på straffen som utdömdes, och på hur uttalanden från Putin respektive David Cameron bemöttes av ”oss”.

”Det tål att tänkas lite på” avslutar han sin krönika.

Och krönikan tål att läsas. Gör det! Det finns bloggkommentarer också:

http://www.svd.se/kultur/samma-missnoje-olika-reaktioner_7431954.svd

Hur mycket skiljer måttstockarna vi mäter med här, där, och ännu längre bort?