Tygkassar och orgasmer

Praktiska och miljövänliga. Hur svårt kan det vara?
Att förstå varför allt flera, unga som gamla, män och kvinnor, använder tygkassar alltså?
Och hur svårt kan det vara att förstå att det finns mer eller mindre bra tygkassar?
Att tygets och sömmarnas kvalitet varierar, att längden på kasse och/eller handtag spelar roll?
Naturligtvis kan det spela roll vad det står på kassen också – en kasse från ett museum som visar att bäraren vet var man ska ha varit för att räknas, eller en kasse med ett märkesnamn som visar samma sak. Färg och mönster är säkerligen också något för tygkasseväljaren att begrunda.

På en av mina kassar står det ”Jag älskar tidningar!”
Det är undertecknat press stop. Tyvärr, kan jag tycka. Det vore ju annars en bra devis för papperstidningar att föra fram, snarare än ”klicka-in-hos-oss-det-kostar-inget”.
(På en annan står det ”Sermitsiak”. Det är skrytigt, men jag har ju faktiskt varit på Grönland. Och kassen är väldigt bra också, kraftigt tyg, rekorderliga sömmar, och lagom lång.)

Alla har inte samma okomplicerade förhållande till tygkassar.

En bibliotekarie med spaltplats i DN förefaller vara en av dem. I ”läsglädjens kacklande hönsgård” (bokmässan 2010) ser hon ”en liten dam i borstig fläta” som ”bulldozrar” sig fram, med uppsträckta armar och ”händerna krökta runt ett grällt tygstycke”. Kvinnan tvärstannade ”liksom genomfors av en skälvning, och med euforin hos en våldsam orgasm skrek:”
Kvinnan skrek att det delades ut tygkassar ”oppe hos Gudrun Sjödén”.

Sannerligen, det är en målande beskrivning av ett kacklande höns, en Gudrun Sjödén-kvinna som säger ”oppe”, inte uppe.

Iiinte bra, inte alls rätt.
Men det är värre ändå, för bibliotekarier har enligt skribenten inte bara en faiblesse för tygkassar de har också ”alltid haft ett världssamvete samt en fuktig dragning till Birger Schlaug.”
Jaha. Och det avslutas med att tygkassen är ”bokälskarens svettiga rocktrofé”.
Texten är som sagt målande och kontrasten ”liten dam” med ”borstig fläta” och fortsättningen, är fyndig. Läsaren ges några uppgifter om hur tygkassar kan ha uppstått också.

Men mest är det faktiskt är det bara larvigt, fördomsfullt och lett.

Varför är kvinnor med fotfäste i media ibland så dumlea mot andra kvinnor? I synnerhet mot äldre kvinnor? Det ska sättas fart på gäddhäng och det bulldozras och det är grå trassliga (eller som ovan borstiga) flätor och ”du kan väl skriva det på en postitlapp så du kommer ihåg?”.

Visst kan man undra över tygkassars popularitet, och man kan undra över vad som gjorde/gör Gudrun Sjödén-kassar så eftertraktade.
Men mest undrar jag efter att ha läst spalten refererad ovan över lehet och över hur skribentens orgasmer ter sig: ”… liksom genomfors av en skälvning och med euforin hos en våldsam orgasm skrek…”.

Ja, käre.

Wiseman igen

Ofog har inte serverat Wiseman’s huvud på ett fat , och gjort sig till ”maktens nyttiga idiot” som Stefan Olsson skriver i en kolumn på SvD:s ledarsida 22 december.
Ofog har däremot givit FML och informationsdirektören Erik Lagersten tillfälle att framställa sig som demokratins och yttrandefrihetens fanbärare och försvarare.
Det är för dem som inte har en tanke på MUST, FRA och SÄPO och deras möjligheter att lyssna spåra och kartlägga att tro på det.

Missförstå mig inte – men det fanns naturligtvis en anledning till att Wiseman var anonym på sin blogg om försvarsfrågor och -utveckling.
Det finns en anledning till att två av de 64 kommentarer till Lagerstens bloggtext ”Det duger inte” skriver om att anställda ”inte vågar” kliva fram alt. sticka ut hakan.
När FM:s personal ska minska så vill det till att man inte är obekväm.

”Där alla tänker lika, tänks det inte mycket” är inte en maxim som nödvändigtvis framhålls, varken i FM eller på andra arbetsplatser.
Några formuleringar i Lagerstens text speglar också hans position i hierarkin, som t ex kommentaren till efterforsknings- och repressalieförbud: ”Sverige är i vissa delar unikt med en så stark ställning för individen på bekostnad av arbetsgivaren.”

Lagersten väljer att attackera Ofog som avslöjat Wiseman’s identitet. Det är klokt som taktik inom organisationen, och säkert också externt. Men huvudfrågan är egentligen varför Wiseman valde att vara anonym.
Han har själv motiverat det med att anonymiteten gav fokus på sakfrågor i stället för på person.
Jag har ingen anledning att argumentera emot detta – men att det var en väl insatt försvarsanställd, med all sannolikhet inom flygvapnet, som skrev, kunde t o m jag som synnerligen oinsatt förmoda.

Att det skulle vara en ”liten major”, som han beskrivit sig, och inte någon högre rankad på högkvarteret som fått sådan genomslagskraft, har jag över huvud taget inte reflekterat över. Tvärtom tycks det mig troligare att det är en ”liten major” som har synpunkter på försvaret och hur det utvecklats de senaste decennierna.

Jag vet inte hur gammal Wiseman är. Men jag vet att försvaret gärna ser att officerare över 40 inte blir kvar alltför länge i FM om de inte klättrar i karriärsstegen och så småningom hamnar i HK som en del i samma karriärutveckling.

Under några år har jag med stort intresse tagit del av Wiseman’s blogg – den är initierad, kul, kritisk. Och också av kommentarerna till inläggen – inte alltid lika välformulerade men ofta givande.

Slutligen kan jag konstatera i dessa tider när försvarsministern gång efter annan talat sig varm för behovet av flera kvinnor i försvaret, inklusive på topposter som generaler, att bara fem av de 64 kommentarerna till Lagerstens blogg kommer från kvinnor. Ett av inläggen avslutas med ”Och om jag får säga det så avundas jag din fru …”.
Öh.

Ofog har för övrigt kommenterat att de avslöjade Wiseman’s identitet med att de vill ha ”en öppen försvarsdebatt.” Det är något annat än det en av Lagersten-kommentatorerna skriver: ”Ofog ska inte inskränka vår frihet att tycka fritt utan det ska vi kunna göra utan att bli hotade eller kränkta.”

Det är positivt att Wiseman kommer att fortsätta blogga, positivt att Lagersten ger uttryck för att det är FM:s åsikt att W ska fortsätta skriva vad han tycker och tänker på sin blogg.
Men, med förlov sagt, jag har större förtroende för Wiseman’s ärliga avsikter än jag har för Lagerstens.

Damernas natt, uppföljning

Nej, det blev inte två kvinnor som rapporterade om Ladies night.

Det blev en kvinnlig reporter och manlig fotograf. De flesta bilderna var på kvinnor, kvinnor vid bord och vid kravallstaket som tittade på män. Och bild av män på scen. Intervjuade kvinnor tyckte det var skönt att umgås utan män, ”ingen köttmarknad”.

Skönt att fotografen slapp in –  men han var ju också en ”working man”, som de på scenen.

Mediabilder, Ladies night och SD

Det har uppstått en debatt om Ladies night. Å ena sidan Arbetarbladets nöjesredaktion som inte bevakar evenemanget i Gävle av skäl som listas i tolv punkter. Å andra sidan UNT.
Den första Arbetarblad-punkten är ”För att alla inte är välkomna i publiken”. Läs Sofia Juvels blogg här.
(Ladies night är en show med enbart män på scenen, enbart kvinnor i publiken)

UNT:s nöjesredaktör Jens Pettersson har gått i bräschen för en annan syn på Ladies night, och skriver att ”Bara för att man som redaktör råkar ogilla något bör man väl inte stänga dörren till debatten? Tänk om nyhetsredaktörerna vid skrivbordet intill skulle bestämma sig för att vi inte ska skriva om Sverigedemokraterna för att hen inte gillar deras politik?”

Men hallå? Det var väl just så det var innan SD kom in i riksdag och fullmäktigen? Många tidningar avstod från att publicera SD-inlägg och bevaka deras möten just med hänvisning till att deras politik ogillades. När de nu är representerade i folkvalda församlingar så går det inte längre (jo, det går förstås, men det skulle se för illa ut. Det går ju att hålla dem kort i form av mediautrymme, men det drabbar flera småpartier om de inte är del av  block/allians).

Och stänga dörren till debatten? Vilken debatt? Debatten uppstod först när Arbetarbladet offentliggjort varför nöjesredaktionen inte tänkte bevista showen.
Nu har Karin Andersson, Kajjan, frilansmedarbetare med egen blogg som nyss haft en intressant debattråd där om feminism och vad feminism betyder, skrivit en kommentar i UNT där hon bringar reda i begreppet sexism, och vad utpekanden av stora grupper (ex tjejer) som homogena, ”alla tjejer gillar …” innebär.

Och hallå igen! Om man byter ut kategorin ”män” som ovälkomna i publiken till Ladies night, mot ”romer” hur ser det ut då? Eller ”judar”?

Hallå för tredje gången! Visst väljer nöjesredaktionen på UNT vilka evenemang som bevakas. Skälen varför något väljs bort brukar dock inte redovisas som Arbetarbladet gjorde. Tidsbrist anges sannolikt oftast vara orsak. Och säkert väljer också Arbetarbladet bort flera evenemang än Ladies night.

Ett annat sätt än Ladies night, en tjejkväll med bara män på scen, att vända på roller (den manliga motsvarigheten påpekar någon i en debattråd är porrklubbar. Men där är väl inte kvinnor förbjudna att gå in, eller?) har UNT:s Leva-redaktör Lotta Frithiof berättat om.

Genusfotografen Tomas Gunnarsson visade ett antal av sina bilder vid en föreläsning i Uppsala, några av bilderna publicerades tillsammans med Lottas text i UNT. De visar manliga egenföretagare presenterade på bild på det sätt som kvinnor brukar fotograferas. Det är hejdlöst, inte minst miniintervjuerna i bildtexterna.
”Hans drivkraft är att låta folk slippa de bojor som könsstereotypern låser in oss i ”, skriver Lotta Frithiof.
Jag rekommenderar såväl reportaget som bilderna. De publicerades söndagen 13 oktober 2013. Här är länk till artikel och bildspel.

Det blir intressant att se om UNT skickar manlig fotograf och manlig reporter till Ladies night, och om de i så fall släpps in. Eller kanske två reportrar, en man och en kvinna?

Att göra ”typer” av människor

Typer typiska för något i åsikter eller kläder, det är något som andra är.
Kulturtanter är typiska typer. Hipsters också. Sen finns det många andra typer: pantertanter, barnfamiljer, tonåringar, nassar, rassar, invandrare, romer och många, många fler.

Det typiska för de som klassificerar är att de inte själva är typer, de är individer.
Och det är naturligtvis typerna också, om man frågar klassificerarna. Det är inte riktigt comme-il-faut (som det hette innan pk blev den typiska termen) att klumpa ihop människor till anonyma grupper.

Vad som verkligen kan göra mig tyken (ett uttryck som inte alls är populärt) är när klassificeringarna görs förment skojfriskt men med snip i mungipan.

Hade det funnits ett uns av självironi i den som presenterar typerna, då hade kanske intrycket av snipiga mungipor i über-perspektiven inte lyst igenom.
Men lika lite som den som klagar över svartklädd kulturelit orkar vara lite självironisk, lika lite orkar den som typifierar kulturtanter med rödvinsipp på teatern och Gudrun Sjödén, och flummare med världsmusik och babybärsjal, beskriva sin egen typ som stressad och hastigt påläst på jakt efter ”bra bilder” och ”bra kommentarer”. Då blir intrycket av typifieringen bara en snipig von oben-syn på populasen som en dag och sen kväll söker roa och bilda sig mestadels gratis, ett tillstånd som reporter-/recensenttypen själv ofta nog befinner sig i, i kraft av sitt yrke.

I det läge som dagspressen befinner sig kan jag bara vara tacksam att Gudrun Sjödén ändå betalar för annonser, trots att kulturtanterna säkerligen skulle hitta hennes kläder ändå. Via nätet. Hur det är med annonser för bärsjalar kan jag inte säga, jag hör inte till den typ som skulle notera dem.

Särskilt självironisk är jag inte heller. Men jag har lätt för att surna till, och har nått en ålder när jag funderar på att bilda liga. Tantliga. Den ska (kanske) heta KKK, och jag tänker inte berätta varför. Bara att det inte har med (typen) vita kåpor och brinnande kors att göra. Mera med typen sammanbitet ”Moahahaha …”.