Blessed be the cheesemakers!

När en åhörare till Jesu bergspredikan i Monty Python’s Life of Brian hör ”cheesemakers” i stället för ”peacemakers”, och upprört frågar ”What’s so special about cheesemakers? Why not all makers of dairy products?”, är det lätt att skratta.
Men för fredsmäklarna är det inte så kul, de behöver välsignelser från utövare av alla kända religioner, och helst också från utövare av okända. Deras uppdrag är svåra och ofta tidsödande. Det var svårt på Balkan, i Rwanda, i Irak, Afghanistan, Liberia, och är svårt i Syrien och i Sydsudan.

Men att det är svårt innebär inte att det ska tillåtas vara omöjligt. Därför att krig sker där diplomatin lamslagits. Clausewitz’ konstaterande gäller än.

Agera direkt när den första människan dödas i en spirande konflikt, och helst innan blodsutgjutelse alls inträffar! Det var Jan Eliassons bestämda uppmaning till världssamfundet och alla som där ingår, det vill säga mänskligheten, då han och Kofi Annan i Uppsala 2 september i år samtalade om FN:s framtid och förutsättningar att hindra krig och konflikter.
En och en halv månad senare samlades sju av FN:s mest erfarna fredsförhandlare i Uppsala vid Dag Hammarskjöld Foundation på Öfre Slottsgatan för att utbyta erfarenheter av fredsmäkling.

Staffan di Mistura var en av dem, tidigare generalsekreterarens särskilda representant i Irak. Snowdens avslöjanden visade att han där och då också var en av alla dem som spionerades på av NSA.
– Skillnaderna består ofta mera av procedurfrågor än substansfrågor när förhandlingar inleds, beskrev han den roll han haft.

Karin Landgren har haft FN-uppdrag i bland annat Nepal, Burundi och Liberia. I det senare landet arbetar hon ännu som generalsekreterarens särskilda representant.
– Läget i Liberia är nu så stabilt att FN-trupperna kommer att minska de kommande åren. Men bristen på fungerande samhällsinstitutioner och fördelningen av landets stora resurser är problem som kvarstår.

Martti Ahtisaari, närmast legendarisk diplomat och fredsförhandlare, med Nobels fredspris som kvitto på att förhandlingarna i Kosovo till sist ledde till en lösning på de våldsamma konflikterna där, betonade liksom Karin Landgren hur viktigt institutionsbyggandet är:
– Vi är vana vid att institutioner och administration fungerar i Norden. De har tagit tid att bygga upp och vi bör vara stolta över dem, sade Martti Ahtisaari.
Han har efter sin tid som fredsmäklare och därefter som Finlands president byggt upp ett institut för forskning och kunskapsbyggande för krishanterare och förhandlare, CMI, Crisis Management Initiative.

En rapport från CMI som publicerades i oktober i år bär titeln ”A recipe for a better life: Experiences from the Nordic countries.
Statliga insatser för utbildning och social välfärd med syfte att ge lika möjlighter till alla medborgare framhålls i rapporten som framgångsfaktorer när ett samhälle med minskande klyftor och därmed minskade sociala spänningar byggs.

Tillgång till utbildning och hälsovård, och infrastruktur som ger möjlighet till handelsutbyte har Hans Rosling pekat på som nödvändiga för att människor och samhällen ska utvecklas fredligt ekonomiskt.

Så, blessed be the peacemakers! Ge dem möjlighet att i förhandlingar lösa såväl procedur- som substansfrågor.

Och blessed be the cheesemakers! som representanter inte bara för producers of dairy products, utan för alla som får möjlighet att producera överskott till avsalu och därmed sakta bygga framtid inte bara för sina egna utan för hela länder.

Rörande rubrik till tröst i ond tid

Det är något nästan rörande med medias hantering av verkligheten ibland. Som när en rubrik häromdagen ropade ut att ”Svenskt förband ska förstöra syriska kemvapen”.

Visst låter det mandom, mod och morske män och kvinnor, och fantastiskt kompetent dessutom. Svenska försvaret kan!
Men så, redan i ingressen visar det sig att det är ett transportflygplan som ska stationeras på Cypern för att ”hjälpa till med arbetet att förstöra kemiska vapen i Syrien”.
Försvarsminister Enström är väldigt nöjd med att ”vi kan stödja FN och OPCW:s arbete med att säkerställa avvecklingen av kemiska vapen i Syrien”.
Halvvägs ner i brödtexten får vi sedan veta vad ett svenskt förband om 20 personer faktiskt ska göra. Med ett Herculesplan ska ”personal och utrustning som behövs i arbetet med att förstöra Syriens kemiska vapen” transporteras, med Beirut som ”hub” (citat Enström) in och ut ur Syrien.
”Vi uppfattar inte de här destinationerna som särskilt utsatta” säger Enström.

OPCW, Organisationen för förbud mot kemiska vapen, (Organization for the Prohibition of Chemical Weapons) är baserad i Haag, Nederländerna. Konventionen om förbud mot kemiska vapen antogs 1993, och trädde i kraft fyra år senare. 189 länder har ratificerat konventionen. Syrien har varken ratificerat eller signerat den. Det har inte heller Angola, Egypten, Nordkorea och Sydsudan. Signerat men inte ratificerat har Israel och Burma.
Organisationen har tidigare assisterats av svensk personal från FOI. FN:s vapeninspektör Åke Sällström ledde den första gruppen av inspektörer med uppgift att undersöka om kemvapen använts i Syrien.

”En verklig svensk hjälte” sade Jan Eliasson, biträdande generalsekreterare i FN, när han var i Uppsala 2 september om Åke Sällström. Eliasson förklarade: ”När Sällströms grupp åkte ut från Damaskus första gången besköts deras FN-konvoj. De vände tillbaka, skaffade nya bilar, åkte direkt ut igen,och genomförde inspektionen”.
Att kemiska vapen, nervgasen sarin, användes då över tusen människor dödades i al-Ghouta i Syrien 21 augusti i år bekräftades av inspektörerna. I november ska Åke Sällström rapportera till FN om fler misstänkta kemvapenattacker i landet.

Kemiska vapen är av olika slag, och destrueras på olika sätt. Enligt rapporter i media i början av oktober har destruering påbörjats i Syrien genom att stridsspetsar och mobila och stationära påfyllningsenheter krossades.
Hur stora lager som finns i Syrien, och var de är, är inte klart. USA ska ha uppskattat att Syrien haft 1000 ton av kemiska (och biologiska) vapen.
SvD:s kolumnist i New York, Jenny Nordbertg, skrev 13 september att ”Senast någon räknade fanns 42 fabriker eller lager med kemiska vapen i Syrien. Sen dess har de flyttats, gömts, blivit fler och hamnat i rebellkontrollerade områden.”
Aron Lund skrev på UNT:s ledarsida 22 oktober under vinjetten Perspektiv, om sarinattacken 21 augusti som en möjlig provokation, och citerar kemvapenexperten Dan Kaszeta, specialist på kemvapen i amerikanska armén, ”Kanske var det som hände den 21 augusti regimens sätt att visa världen att den var beredd att använda de här vapnen. Det innebar att förhandlingsvärdet på vapnen steg tusenfalt.”

Var Syriens kemiska vapen finns, hur de ska förstöras, var och av vem, är veterligt fortfarande inte fullt klarlagt. Kanske har de fortfarande förhandlingsvärde.

Kemiska vapen förbjöds första gången redan 1899, men under första världskriget använde båda sidor kemiska vapen, tårgas och senapsgas är de mest omtalade. 1925 förbjöds kemiska vapen igen, som en del av Genèvekonventionen, och därefter användes de igen under andra världskriget, framför allt i tyska koncentrationsläger. Irak under Saddam använde kemiska vapen mot sin egen befolkning i Halabja, och kemiska vapen användes också under kriget mellan Irak och Iran.
Amerikansk användning av Agent Orange under Vietnamkriget brukar inte nämnas som exempel på kemisk krigföring, oklart varför.

De länder som undertecknat konventionen från 1993 har förbundit sig att inte utveckla eller producera kemvapen, och dessutom att förstöra de lager av kemvapen de har. Tidsfristen löpte till 2012. Varken Ryssland eller USA har uppfyllt den delen av sina åtaganden. Syriens kemiska vapen ska vara förstörda före halvårsskiftet 2014.

Det är naturligtvis utomordentligt bra att Sverige skickar 20 man och ett Herculesplan till Cypern/Beirut för att transportera utrustning och personal och ”stödja FN och OPCW:s arbete med att säkerställa avvecklingen av kemiska vapen i Syrien”. Logistiken är viktig, för att inte säga avgörande, i många insatser.
Men rubriken är likafullt rörande: ”Svenskt förband ska förstöra syriska kemvapen”.

Påsen avgör inte mjölets renhet

NSA-FRA. Ett nära samarbete som inte ifrågasätts, inte av regering och myndigheter, och i stor utsträckning inte heller av medborgarna.
Brist på känsla för självständighet, brist på självkänsla, brist på självinsikt. Övervakningssamhället där information om allt samlas in av myndigheter och företag. Information att användas när kartläggningar av konsumtion, vänner, allt skrivet, allt sagt, allt gjort, skulle kunna tjäna någons maktintressen eller någons pekuniära intressen.
– Vadå? Jag har rent mjöl i påsen … svarar alltför många.

Men vad som är rent mjöl avgörs inte av påsen. Och konsekvenserna av vad som från tid till annan går från ”rent” till ”orent” är oöverskådliga. Skicka pengar till Somalia till exempel. Det blev till stöd av terrorism, och konton blockerades i åratal. Vilka blev konsekvenserna för dem som hade kontona, och vilka blev konsekvenserna för dem som inte längre kunde få pengar från lyckligare lottade släktingar?
Flykt till läger i Kenya, eller än värre, norrut till kidnapparligor i Sinai?
Eller förmodade terrorplaner med nattliga raider i lägenheter där unga och gamla skräms från vettet och familjefäder förs bort till häkten i väntan på att myndigheter ska komma fram till att de var nog inte terrorister ändå, trots uppgifter som trålats in via telefon- och datornät, sammanställts och blivit det som motsvarade myndigheternas bild av förfärande terrorplaner, men inte verkligheten.

När EU-ledare protesterar mot NSA:s övervakning av deras telefoner vill Reinfeldt inte vara med, för det har inte diskuterats i EU-nämnden. Ibland är det viktigt att agera, ibland är det viktigt att diskutera, och är man vasall får man välja sina tillfällen för aktion.
Att det skulle bli någon skillnad med en annan regering är tyvärr inte sannolikt. Det är länge sedan det var opportunt att säga emot stormakten, garanten för fred och demokrati.

Edward Snowden är hjälte för många, för andra en förrädare. Han litade inte på att New York Times skulle publicera hans uppgifter. Tredje statsmakten i USA har en historia av följsamhet. Han valde att vända sig till engelska The Guardian, och där har också uppgifter från Snowden publicerats, med ojämna mellanrum. Det senaste var just avlyssningen av EU-ledares telefoner. Angela Merkel blev arg. Så behandlar man inte en samarbetspartner, tycker hon.
Det finns 35 världsledare på avlyssningslistan enligt The Guardians uppgifter. Om svenska ledare finns med har inte framgått. Men det kanske de inte gör, antingen för att de inte är världsledare, eller också för att det inte behövs. Husse känner och kontrollerar sina … vasaller.

Mest upprörande är ändå att svenska medborgare tycks så likgiltiga för vad som pågått och pågår när det gäller avlyssning och kartläggningar. Även svenska journalister har föga mer än övergående intresse för datasäkerhet och persondataskydd – i Journalisten anser Staffan Dahllöf att EU-förslaget till ny dataskyddsförordning är dåligt för att listor över mottagare av jordbruksbidrag inte ska publiceras på nätet. Och att det är ett hot mot yttrandefriheten om EU-domstolen ska få avgöra vad som får publiceras på nätet eller inte.

Visst går dataskyddsförordningen att framställa på det viset, det är uppenbart. Men de verkliga hoten mot journalisters möjlighet att granska och rapportera är när offentlighetsprincip, meddelarfrihet och efterforskningsförbud begränsas, kringgås eller saknas helt. På detta finns det många exempel i kommuner, i landsting, och i staten. Det är en följd av myndigheters och politikers beslut och ageranden, och en följd av privatiseringar av offentliga verksamheter. Var är de upprörda nyhetscheferna, journalisterna och medborgarna? Kommer det pressmeddelanden om ”utanförskap” och ”arbetslinjen” blir det bevakning och rubriker, resten är oftast ”särintressen” och/eller är för arbets- och tidskrävande.

Att EU-domstolen får avgöra vad som menas med EU-direktiv och -förordningar beror på att dessa är så luddigt formulerade att de går till domstolen för uttolkning.
Om detta och vad en dansk domare i EU-domstolen tyckte om det hade jag kunnat skriva redan 2008, men var var den lokala kroken? Det blev oskrivet. Det var långt före denna blogg också.

Det är lagstiftarna/politikerna som är ansvariga för hur lagar skrivs. Kräv ansvar av dem, och kräv det på rätt nivå! Landstingens diarier är inte en EU-fråga, och riksdagen avgör FRA:s befogenheter (formellt i varje fall). Kommunerna bestämmer hur överskådlig den egna diarieföringen ska vara.

Ett återkommande klagomål på journalister är deras förmenta vänstervridning. Nu har den uppburne journalisten Lars Adaktusson kommit ut som kristdemokrat, och före honom var det Göran Skytte. Att det skulle få stopp på vänstervridningslitaniorna tror jag inte.
Dessvärre tror jag inte heller att merparten av Svergies journalister kommer att göra något annat än pratminusjournalistik, varken när det gäller dataskydd, avlyssning eller FRA-NSA.

Det finns undantag förstås, ofta kolumnister i en spalt på en insida. Tillåt mig citera en kolumnist i Metro, Stefan Wahlberg, som 2011 skrev under rubriken ”Hermetiskt kretslopp av avlyssning”.

”De nya terrorlagarna ger statsmakterna närmast fria händer att avlyssna misstänkta utan att de någonsin behöver redovisa hur och varför … (Usama bin Laden) fick oss att slita upp många av de grundläggande principer som vi tidigare kunde vara stolta över.”
Det handlar om det åtal för förberedelse till mord på konstnären Lars Vilks som då väckts, och som från början rubricerades som ”planerat terroristbrott”. För terroristbrott gäller undantagslagar för hemlig avlyssning. Till och med statistiken över hemliga avlyssningar vid misstanke om terroristbrott är hemlig, skriver Wahlberg, och avslutar sin kolumn:

”Med stöd av terroristlagarna ges alltså statsmakterna möjlighet att verka i ett hermetiskt tillslutet kretslopp av avlyssning och hemliga inbrott där dolda mikrofoner monteras in bakom tapeterna. Vi får aldrig reda på omfattningen. Vi kan inte heller kontrollera om detta sker på vaga, inbillade eller påhittade grunder – eller ens om vi själva varit utsatta.”

Se där, vi kanske ska oroa oss över vårt mjöl ändå.
Vad händer med all denna information som samlas in om oss, vår släkt, våra vänner och avlägset bekanta via nätet, via telefoner och via kameror. Information som samlas av företag och myndigheter, information som lämnas vidare mot ersättning, eller därför att myndigheter kräver att den lämnas ut, med stöd av lagstiftning som gör kontroll av insamling och användning omöjlig.

Är det vasallstaternas invånare, oavsett om det är företagare eller löntagare, barn, gamla eller i yrkesverksam ålder, som är betjänta av följsamhet och osjälvständighet, och i så fall i vilken utsträckning? Det borde vara något att fundera över för var och en, oavsett ålder, yrke, kön, etnicitet och eventuell religiös tillhörighet.

Spelar Turkiets GAP-dammar någon roll?

Har de omfattande dammbyggena i östra Turkiet inte haft någon effekt på vattenflödena i Eufrat och Tigris, och därmed påverkat den ekonomiska och sociala utvecklingen i Syrien?
Jag undrar eftersom det lagts fram ett antal förklaringar till vad som lett fram till ett blodigt inbördeskrig med miljoner människor på flykt. Men ingenstans har jag sett att de stora flodernas vattenflöden nämnts.

# Långvarig torka med fyra år nästan utan nederbörd ledde till svält och umbäranden och det initiala bondeupproret. Tänk på klimatförändringarna! Det är en förklaring jag sett.

# Assad är en diktator som likt sin far och företrädare styr genom terror och klamrar sig desperat kvar vid makten, är naturligtvis också en förklaring. Diktator har han varit under hela sitt matkinnehav, men när han tillträdde beskrevs han som nästan västerländsk (utbildad i England) och ett hopp för framtiden. Nu är han storskurk, folkfördrivare och mördare.

# Syriens konstruktion som nation efter första världskriget med ett flertal olika etniska och religiösa grupper är också en förklaring till att landet upphört existera som land och förvandlats till en krigsskådeplats där såväl inhemska som utifrån kommande krigare strider mot varandra och mot civilbefolkningen.

Men om torkan nu var en utlösande faktor i en redan bräcklig statsbildning byggd på statsterror, varför nämns inte dammarna?

Dammbyggena påbörjades för snart tre decennier sedan, det ska bli 22 dammar 19 kraftverk när det är klart. GAP kallas projektet som fått ekonomiskt stöd från bland annat Tyskland, Italien, Schweiz, Österrike och USA. Banker har lånat ut pengar, och exportkrediter har beviljats.
Turkiet räknar med att dammarna ska kunna konstbevattna sammanlagt 1,6 miljoner hektar när de är klara, det skulle motsvara 19 procent av den totala konstbevattnade arealen i Turkiet. Vattenkraften som ska produceras motsvarar 20,5 procent av den totala produktionsvolymen.

Men konstbevattningen och vattenkraften i Turkiet beräknas samtidigt minska flodernas vattenflöden från Turkiet till Syrien, från 30 miljarder kubikmeter till 16 miljarder kubikmeter, och flödena från Syrien till Irak från 16 miljarder kubik till fem miljarder kubik. Beräkningar som gjorts av GAP-dammarnas påverkan visar att de skulle ge Turkiet kontroll över 50 procent av vattenflödena från Tigris in till Syrien och Irak.

Även om GAP fortfarande är långtifrån färdigutbyggt, så står ett antal dammar färdiga och de kan väl knappast ha bidragit till att lindra effekterna av långvarig torka i Syrien?

Andra effekter av dammbyggena som ibland skymtar förbi i medier är att de lagt turkiska och kurdiska byar under vatten och påverkat långt flera människor än de som tvingades flytta från sina byar. Kulturhistoriska platser av stort värde, från romartiden bland annat, har lagts under vatten.

Aron Lund är Mellanösternexpert och liberal krönikör. Han skriver initierade artiklar i Expressen och andra tidningar om det förfärande inbördeskriget i Syrien, dess orsaker och vad som kan bli dess följder. Vatten nämns i en av dem ”Syrien använde gerillan (den kurdiska, min anm.) som påtryckningsmedel i konflikter med Turkiet, över gränsdragning och vattenresurser”.
http://www.vk.se/675894/aron-lund-revolutionen-i-syrien-banar-vag-for-pkk?
En övergripande redogörelse om inbördeskriget finns i http://fokus.se/2012/10/efter-assad/, men det närmaste vattenbrist texten kommer är omnämnande av ”dammiga provinsstäder och småbyar som lidit mest under under Assads ekonomiska reformprogram”.

Vatten och kontrollen av vatten är nu, och kommer i allt högre grad, att ge upphov till konflikter inom stater och mellan stater. Kanske är det inte vattnet som är den enda konfliktorsaken, men den kan finnas som en viktig underliggande del, och påverka hur allianser bildas och löses upp.
Jag är definitivt ingen expert på varken Syrien eller Mellanöstern, jag läser vanliga nyhetsartiklar. De turkiska dammbyggena har jag känt till av andra orsaker. Jag vet att GAP är stort och mycket betydelsefullt för Turkiet, och för grannländerna nedströms Eufrat och Tigris.

Allt levande behöver vatten. Människor som är hungriga och törstiga revolterar. Bidrog fördämningarna av Eufrats och Tigris flöden till hungern och törsten i Syrien?
Det förvånar mig att dammarna aldrig nämns i rapporteringen.

Men det finns mycket skrivet i annan kontext om vatten, regleringar och problem kring detta. Några titlar jag hittat är:
Murat Metin Hakki har skrivit ”An Analysis of the Legal Issues Concerning Turkey’s Southeastern Anatolia Project (GAP), World Affairs, vol 169 no 4, (Spring 2007).
Elisa Bruhn har skrivit ”Case Study – The Euphrates and Tigris Basin Conflict”, GRIN Verlag, 2011.
Marwa Daoudy har skrivit ”Aymmetric Power: Negotiating Water in the Euphrates and Tigris”, International Negotiation, vol 14, Issue 2, 2009.
ECA Watch har 2005 publicerat ”A Trojan Horse for Large Dams, how export credit agencies are offering new subsidies for destructive projects under the guise of environmental protection”, six case studies of water projects in different parts of the world, including ”The Birecik, Ermenek and Ilisu Projects, Turkey: No lessons learnt”

Slå ihjäl och leva med det

”Den största överraskningen var hur snabbt soldaterna brutaliserades” säger Sönke Neitzel till Ricki Neuman i SvD-intervjun om Neitzels och Harald Weizers bok ”Soldater. Om kamp, dödande och död” nyss utgiven på svenska, originalets titel Soldaten. Protokolle vom Kämpfen, Töten und Sterben.

Boken refererar och analyserar samtal mellan tyska krigsfångar i engelska och amerikanska fångläger.
”Du kan se det som att dessa män fortsätter att vara duktiga och effektiva arbetare, även om målen har förändrats”, säger Neitzel.

”Vi löser vårt uppdrag” säger en svensk soldat i Afghanistan en aning irriterad när en reporter frågar om han tänker på att han dödat en människa när han, eller kanske någon av hans kamrater, sköt och förmodligen dödade en afghan som lät sig bli synlig på en bergskam.
Soldaten har inte dödat en människa, han har löst ett uppdrag. Och människa? Det är väl en upprorsman? Insurgent? Taliban?
Är detta en människa? För att alludera till Primo Levi.
Men det är det soldater tränas till, att lösa uppdrag. Och i det ingår att döda … fiender/upprorsmän/terrorister/otrogna. Beteckningen varierar beroende på plats och tidsålder.

”Vi slår ihjel og lever med det” heter en bok som den danske översten Lars R Møller skrivit, en av flera böcker av hans hand. Jag har lärt mig mycket av oberst Møller, det är en ärans man, och jag använder uttrycket på ett ambivalent sätt, både ärligt menat och som en parafras på Marcus Antonius tal vid Caesars bår i Shakespeare’s Julius Caesar.
Den första boken jag läste skriven av Møller var ”Det danske Pearl Harbour”, en bok så kritisk till utvecklingen inom den danska krigsmakten att han under en period var utfryst ur det militära etablissemanget. Han är nu tagen till nåder igen. Om ”Vi slår ihjel … ” har med rehabiliteringen att göra undandrar sig mitt vetande.
Møller tar upp många aspekter av soldaters träning och värv – fysiska och psykiska reaktioner och skador, träning, anhöriga … Om regeringen bestämmer att landet ska gå i krig är det militärers sak att utkämpa det, och regeringens och medborgarnas sak att förstå vad det innebär och vad soldaterna då utsätts för. Därför skrev oberst Møller boken.
Jag lärde mig en hel del om den militära synen på utbildning och förberedelser för strid.

Av journalisten Sebastian Jungers bok ”War” om en amerikansk pluton placerad i östra Afghanistan som han levde med under flera omgångar under en femtonmånadersperiod lärde jag mig hur oerhört viktig gruppen är, och hur viktigt det är att knyta skosnören. Inte för disciplin och puts, utan för att alltid vara beredd. Vid ett anfall finns ingen tid att knyta skosnören, och ingen tid att snubbla. Kravet på varje man är inte puts utan att inte ”fuck up”.
Under förhållanden där livet hela tiden är hotat, hur djupt sitter då respekten för andras mänskliga rättigheter och värdighet? Inte så djupt för de allra flesta. Den försvinner på ett par dagar, och i stället för civilisation och uppfostran är det gruppens och den egna överlevnaden som går först.

Tv-dokumentären Armadillo om ett danskt kompani i södra Afghanistan innehåller några scener där danska soldater släpar upp en dödad fiende ur ett dike. De väckte stor uppståndelse, och mycket kritik. Scenerna där soldaterna använde sin fritid till att titta på porrfilmer kommenterades knappast alls.
Men såväl scenerna som reaktionerna är talande. Jag har större förståelse för den respektlösa behandlingen av en död man som först beskjutit dem, än jag har för porren.
Dödshot och stress är något annat än vila och kvinnoförakt.

Hur djupt värdegrunden sitter som svenska försvarsmakten ska följa, är något att undra över.
”Draveldetektorn” skrev Björn Wiman i en krönika i DN 10 mars att han kopplade på när han hörde ordet ”värdegrund”. Det är oftast många fina ord och principer som kan luddas till efter behag, och Wiman skriver ”blotta förekomsten av en ’värdegrund’ tycks bilda basen för en riktigt rutten överbyggnad”.
Det behöver inte vara så, men oavsett värdegrunden är det viktigast att lösa uppdraget. Ett uppdrag man åtagit sig utifrån vissa värderingar.

I den norska boken To brødre i krig, (Knut Flovik Thoresen, Historie & Kultur, 2013) berättas om Bjørn och Alf Dramstad, Bjørn som stred med tyska trupper på östfronten och Alf med allierade trupper i Normandie. Bjørn berättar själv, Alfs historia berättas av hans efterlevande. Brödernas värdegrund var sannolikt densamma, förmodligen värderingarna också. Den ene deltog i belägringen av Leningrad, den andre i Normandie 1944-45.
De brutaliserades på olika sätt av träning och krigstjänst, och de löste sina uppdrag.

Jag har skrivit det tidigare: Krig har inget mänskligt ansikte.

Soldatmödrar och ryska rättigheter

När Sverige fortfarande hade värnpliktiga soldater fanns det ett värnpliktsråd – förtroendevalda soldater från förbanden satta att ta till vara de värnpliktigas intressen. Rådet försvann med värnplikten, och med rådet försvann den etablerade kontakten med den ryska organisationen Soldatmödrar.

Att kontakten med Soldatmödrarna tycks ha upphört på soldatnivå innebär inte att mödrarnas organisation försvunnit.

I Baltic Worlds, december 2012 (balticworlds.com), finns en lång intervju med Valentina Melnikova, ordförande i Union of Committees of Soldiers’ Mothers of Russia (UCSMR), en organisation hon varit aktiv i under 24 års tid, från striderna i Nagorno-Karabach 1989 – 1991, genom de två krigen i Tjetjenien, 1994-96 och 1999-2005, och fortfarande. Intervjun med Melnikova har gjorts av Freek van der Vet, doktorand vid Aleksander Institutet, Helsingfors universitet. Avhandlingen han arbetar med har titeln ”Finding Justice in Europe: Russian NGO:s and Strategic Litigation before the European Court of Human Rights”.

Samla information, utnyttja kontakter, arbeta på lokal nivå och gå via rättsväsendet. Det är några av de arbetsmetoder Melnikova tillämpat och rekommenderar de lokala kommittéer av soldatmödrar som finns runt om i Ryssland.

Spåra soldater som försvunnit under krigen, hjälpa soldater som utsätts för trakasserier på sina regementen och förbättra förhållandena för soldater har varit huvuduppgifterna  för UCSMR genom åren. Ryska soldater som försvann under krigen i Tjetjenien har i några få fall kunnat bekräftas döda, men Melnikova ser möjligheterna att fortsätta sökandet i Tjetjenien som i stort sett obefintliga under nuvarande förhållanden.

Men att få stopp på trakasserier av värnpliktiga från såväl andra soldater som från befäl är ett pågående arbeter. Trakasserier i smått och stort har lett till att värnpliktiga begått självmord,  tragedier som ibland också nått svenska media. Ett av de krav Soldatmödrarna ställer är att den obligatoriska värnplikten ska upphöra. Frivillig militärtjänst innebär också rätt att avstå, och en möjlighet att slippa pennalism och trakasserier.

Soldatmödrarna arbetar också för att förbättra levnadsförhållandena för soldaterna. Bättre standard på kaserner, mat och utrustning borde ligga också i ansvariga befäls intresse och leda till bättre fysisk och psykisk stridsförmåga. ”Som svenskt 50-tal, om ens det!” har jag hört en svensk officer beskriva ryska soldatkaserner efter att ha besökt ett förband för inte alltför många år sen.

En illustration av hur ryska soldater utrustas gavs för en tid sedan då ett uttalande av president Putin ledde till rubriker i Sverige: Fotlapparna ska ersättas av strumpor!

Vet någon svensk ens vad en fotlapp är, hur den ser ut, eller hur den ska anbringas? Inte jag i varje fall.

Att Soldatmödrarna i flera avseenden haft framgångar och vunnit allmän respekt för sitt arbete har förklarats med att de är just mödrar: De tar ansvar för sina barn, i motsats till staten som agerar ansvarslöst.

Valentina Melnikova ger en relativt positiv bild av utvecklingen inom den ryska militären, och också av arbetssituationen för Soldatmödrarnas kommittéer. Men det är förbättringar under Medvedevs presidentskap som hon framhåller.

Registrering av NGO:s har gjorts svårare i Ryssland sedan dess, byråkratin är mera omfattande och penningstöd från andra länder måste anges. Hur det påverkar Soldatmödrarna framgår inte.

Men att det inte är okontroversiellt att vara en av Soldatmödrarna stod klart om inte förr så vid första maj-paraden i S:t Petersburg 2012, där aktivister från olika föreningar och NGO:s bildade en egen del av tåget. En av föreningarna var LGBT-organisationen Coming Out, vars regnbågsflaggor polisen begärde att skulle tas bort. När aktivisterna vägrade, greps de.

Bland de som greps fanns inte bara Coming Out-aktivister, utan också ordföranden för S:t Petersburgs Soldatmödrakommitté, Elena Popova.

Miljardhyror tär på förbanden men vem bryr sig?*

Nästa år (2011, se *) kommer Försvarsmakten att betala nästan 2 miljarder kronor i hyror för mark och fastigheter till Fortifikationsverket.

Statens fastighetsförvaltning, inklusive försvarets fastigheter, utreds för närvarande men principerna för hyressättning ingår inte i uppdraget. Det finns skäl att fråga varför.

Är det till exempel rimligt att Ledningsregementet i Enköping betalar 2 076 kronor per kvadratmeter och år för en oisolerad, tio kvadratmeter stor målbod, dvs en bod där målfigurer till en skjutbana förvaras?

Eller är det rimligt att Fortifikationsverket kräver Ledningsregementet på hyra för mark som en gång ställts till regementets fria förfogande av Enköpings kommun?

Och är det rimligt att finansdepartementet kräver årlig avkastning från Fortifikationsverket? Förra året låg avkastningskravet på 6 procent, motsvarande 115 miljoner kronor. I år är avkastningskravet 6,4 procent.

Min uppfattning är att det inte är rimligt. Men frågorna är i grunden är politiska.

Försvarets fastigheter, mark och byggnader, och kostnaderna för dem är en närmast outsinlig källa till förvåning och undran för den som studerar hyresavtalen förbanden har med Fortifikationsverket.

Målboden på LedR

Kvadratmeterhyran för målboden ovan kan jämföras med hyran för kontorslokaler i centrala Uppsala. För dem ligger hyran per kvadratmeter och år mellan 1200 och 2200 kronor. Värme inkluderad.

Exemplen är tagna från Ledningsregementet i Enköping. Det är sannolikt att regementena runt om i Sverige, de som finns kvar, kan visa upp liknande underligheter i de hyresavtal de har med Fortifikationsverket.

FortV, som förkortningen lyder för den statliga myndighet som äger och förvaltar merparten av försvarets fastigheter, tog över Försvarsmaktens mark och byggnader i juli 1994 efter beslut av riksdagen.

Uppgifter skulle renodlas, kostnader tydliggöras och verksamhet effektiviseras i ett marknadsanpassat ägar- och förvaltningssystem.

Samtidigt gavs fastigheterna bokförda värden som fick bilda grunden för hyrorna som förbanden fortsättningsvis skulle betala till FortV för de fastigheter de tidigare själva ägt och förvaltat.

För fastigheter, byggnader och/eller mark, som tillkommit efter 1994 är investeringskostnaderna också de bokförda värdena. Investeringar finansieras med lån tagna hos riksgälden. Det är på de bokförda värdena, oavsett när och hur de satts, som räntor och amorteringar beräknas.

– De bokförda värdena minskar varje år eftersom amorteringarna räknas av, och då minskar också räntekostnaden, säger Helena Andersson, ekonomidirektör på FortV, vänligt förklarande hyressättningsprincipernas grunder för en undrande journalist.

Och så är det, förstås. De bokförda värdena liksom räntekostnaderna minskar varje år. Förutsatt att inte något hänt med fastigheten under året så att en investering tillkommit, en ny diskbänk monterats, en ny dusch eller en innervägg lagts till eller tagits bort, en grind bytts ut i ett staket. För det räknas som en investering och läggs till på det bokförda värdet, och vupti, blev det ingen sänkning av hyran.

Men inte ens utan investeringar blir det nödvändigtvis sänkningar av hyran. Om räntekostnaden sjunker, kan exempelvis den del av hyran som är avsedd för löpande underhåll stiga.

LedRFAst 052

Branddammen från 1955 vid Ledningsregementets gardesplan (bilden ovan, infoassistenten Sofie Tedenstad hjälpte till att leta upp den) bär inte längre några investeringskostnader som räntor och amorteringar.

De dryga 17 000 kronor den kostade i hyra 2009 fördelades på 2 342 kronor för administration, 5 234 kronor för drift (tillsyn, skötsel, felavhjälpning), 1282 kronor för försörjningsmedia (delar av värmecentral, kulvertar, transformatorstation osv) och 8 331 kronor för reglermedia (el, värme, VA). Det är vattnet som går åt till att hålla dammen, en underjordisk reservoar, fylld, som uppenbarligen genererar den största delen av hyreskostnaden. Vilken administration som krävs för dammen är något att undra över.

– Hyresmodellen bygger på självkostnadsprincipen, säger Helena Andersson.

Men vad hyrorna ska täcka är FortV:s samtliga kostnader, inklusive det speciella underhåll som de 300 statliga byggnadsminnesmärkta (SBM) fastigheterna i beståndet kräver. Ballonghallen i Boden och Kungsholms fort i Karlskrona är två av dem.

Till underhållet av Svenska kyrkans kulturhistoriskt värdefulla fastigheter ger staten extra bidrag.

– FortV får inga extra bidrag för byggnadsminnesmärkta fastigheter, säger Helena Andersson.

Hyrorna som Försvarsmakten betalar för målbodar, branddammar, gamla kaserner och mark som en gång ställts gratis till dess förfogande, ska alltså täcka kostnaderna inte bara för underhåll utan också för arkitekturråd och markgestaltningsprogram riktade till SBM-fastigheterna.

Är hyressättningen när det gäller försvarets byggnader från före FortV:s bildande 1994 något som kan orsaka ett höjt ögonbryn, så är hyrorna för skjut- och övningsfält något som lätt kan få en betraktares båda ögonbryn att närma sig hårfästet.

Enköpings kommun överlät 1943 mark till Försvarsmakten för att ge plats till Göta pansarlivgardes kasernområde och närövningsfält. Där ligger i dag Ledningsregementet. Samtidigt köpte armén in mark i Veckholm och 1945 togs skjutfältet där i bruk.

1994 värderades markområdena in och gavs ett bokfört värde som ligger fast och alltså inte amorteras ned. På det bokförda värdet betalas ränta, 2009 låg den på 4,5 procent.

2009 betalade Ledningsregementet närmare 731 000 kronor i markhyra för kasernområde och närövningsfält. Hyror för byggnader tillkom självklart, men också för vägar och planer. De senare kostade 1 340 000 kronor 2009.

veckholm 017

Marken i Veckholm kostade samma år bara drygt 84 000 kronor att hyra, men även där tillkom hyror för byggnader, en åtta kvadratmeter stor bod för tekniska installationer på Portugals udd à 805 kronor kvadratmeter och år till exempel (bilden ovan är den del av boden som är tillåten att fotografera), och för vägar och planer, 41 000 kronor, samt för diken. De sistnämnda kostade dock bara 903 kronor i årshyra 2009.

– Betalar vi för dikena? Är det möjligt? Det är ju vi som håller efter dem annars blev det inte gjort!

Kommenterade en person med flerårig erfarenhet av skjutfältet som förhållit sig neutral till kostnaderna för teknikboden, låtit en aning pressad när hyror för vägar och planer redovisades men till slut höjde rösten då dikeshyran kom på tal.

Sedan Fortifikationsverket bildades 1994 har statens fastighetsförvaltning utretts i flera omgångar på regeringars och riksdagens uppdrag. Det är inte bara Försvarsmakten som har synpunkter på hyressättning och andra aspekter av hur FortV sköter sitt uppdrag. Universitet och högskolor har synpunkter på Akademiska Hus och museer och teatrar har synpunkter på Statens Fastighetsverk.

En kommitté tillsatt av regeringen 2009 med direktiv att se över statens fastighetsförvaltning är för närvarande i slutfasen av sitt utredningsuppdrag, och ska redovisa sina slutsatser 1 december i år.

Om det då blir en annan uppdelning av ägande och förvaltning av försvarets fastigheter som föreslås återstår att se.

Försvarsmakten har själv i sitt underlag för regeringens försvarsproposition 2009 förordat att FortV:s öppna fastighetsbestånd förs över till en annan myndighet, vilken anges inte, och det hemliga fastighetsbeståndet förs till Försvarsmakten att äga och förvalta.

Då och då kommer hyreskostnaderna ändå upp i den allmänna debatten om hur försvarets budget på dryga 40 miljarder används. Enligt Försvarsmaktens budgetunderlag för 2011 kommer knappt två miljarder kronor att gå till hyror 2011. Som jämförelse kan nämnas att hela Ledningsregementets budget 2010 omfattar drygt 781 miljoner kronor.

En av de som ibland kommenterar hyror är försvarsbloggaren Wiseman´s Wisdoms. I oktober förra året skrev denne att ”Egentligen är det ju inte så konstigt att pengarna inte räcker när Försvarsmaktens hyreskostnader till andra statliga myndigheter stigit från 2,1 miljarder kronor till 2,4 miljarder kronor (omräknat till årets penningvärde) på drygt tio år trots att cirka 75 procent av grundutbildningsförbanden försvunnit under samma tid. Det motsvarar en hyreshöjning per förband på drygt 350 procent … Så går det när man leker marknadsekonomi i planekonomin.”

Vilken är marknaden för en målbod på LedR:s närskjutfält, kan man fråga sig.

Eller för en teknikbod på Veckholms skjutfält?

Varför ska Försvarsmakten betala ränta till FortV för markupplåtelser, när inga lån tagits upp från riksgälden för att betala marken?

Varför ska finansdepartementet ha avkastning på myndighetskapital, när riksgälden redan får ränta beräknad på bokförda värden?

Det är måhända inte vilken myndighet som äger fastigheterna som är viktigast för Försvarsmakten, utan principerna för hur de ska betalas.

Men den nuvarande ordningen som bland annat alltså innebär att mellan 100 och 200 miljoner kronor går från försvaret till finansdepartementet varje år, är veterligen inte en princip som är under utredning, eller ens ifrågasätts av politiker.

Samtidigt måste förbanden spara på utbildningar och övningar för att anslagen ska räcka till, och befälen som ska utbilda och öva soldater inför internationella insatser misströstar om möjligheterna att göra politiker och försvarsledning uppmärksamma på vad krympande förbandsanslag leder till.

*Den här artikeln skrevs 2010 och går också att läsa på Newsmill. Principen för hyressättning av statliga och kommunala fastigheter har inte ändrats därför lägger jag upp den också i Lottas Allehanda. Den är också mera lättläst här eftersom min formatering försvann på Newsmill, och nu är också några bilder med. Kommittén som nämns i texten har lagt sitt förslag, FortV kommer att delas upp, och FM får tillbaka sina fastigheter om jag är rätt underrättad. Arbetet med hur det ska ske pågår. Jag får anledning att återkomma.