Det förtjänar att upprepas: Ord betyder något.
Inte bara för den som hör eller läser dem, utan också för den som säger/skriver dem. (uppdaterad nedan)
När Marjaneh Bakhtiari gav titeln ”Kan du säga schibbolet?” till sin andra roman (Ordfront, 2008) betydde det något.
Långt fram i romanen, som handlar om tillhörighet och om identifikation och oförståelse med eller utan vilja, och om Iran som är och inte är ett strängt religiöst muslimskt land, citeras Domarboken i Gamla testamentet.
Så blir då förklaringen till bokens titel en välbehövlig tankeställare för svenska läsare. Sverige som är och inte är ett kristet land, med en kultur som kan beskrivas som grundad i kristendomen, och Bibelns två testamenten:
Domarboken, kapitel 12 verserna 5-6 berättar att den som säger ”sibbolet”, inte ”schibbolet” dödas. Efraimiterna säger ”sibbolet”, och 42 000 efraimiter mister livet.
Det är språket i sin yttersta form, som gräns mellan liv och död.
Oftare gäller det inte livet. Men att säga ”böt” i stället ”bytte”, ”slått” istället för ”slagit”, ”lös” i stället för ”lyste” är markeringar av geografiks och klassmässig härkomst.
Att stockholmare är intelligentare än lantisar har sagts, och om inte annat så ger språk en vink om vem som är vad.
Dialekt kan för all del också användas som markör för stabil norrlänning, gladlynt värmlänning eller kanske som signal för ”dum och ofarlig”.
Ord ändrar också värde. Svordomar till exempel. Ett alltför ymnigt användande av dem ter sig efterhand mest som taffligt.
När de används i citatrubriker till tre olika artiklar i en och samma tidskrift är det taffligheten som väger över. En kulturchef säger ”arsle”, en rappare ”jävla” och en skådespelare ”fan”. Nu är det förstås rubriksättare som valt citaten, så det ackumulerade tafflandet är inte de intervjuades. (Filter 2015/16)
Andra ord som delvis ändrat värde är förknippade med kön. En kvinnlig japansk konstnär har citerats i svensk press refererande till sina genitalier som ”fittan”. Gott så. Att hon alls uppmärksammas beror på att hon ställts inför rätta och dömts för ”obscenitet”. Brottet består bland annat i att hon 3D-scannat sitt kön, och därefter använt modellen i konstverk men också för att göra en kajak.
Hon har gjort modellerna för att utmana japanska tabun, och hon väljer ordet ”fitta” för att det är en viktig del av kroppen.
Citat är en sak, men att kalla hennes verk för ”vaginakonst”, som kanske uppfattas lite mera polerat än alternativet, blir egenartat. Vaginan är den inre delen av kvinnans könsorgan, och det är svårt att tänka sig att den 3D-scannats och kanske ännu mera att modellen resulterat i en kajak.
Vulvan däremot, de yttre delarna, kan säkerligen bli läckra konstverk, och även en kajak.
Och återigen, citat är en sak. Om journalisten anammar konstnärens språkbruk blir intrycket snarare fnissigt ”se-vad-jag vågar”. Eller rent av taffligt.
När en ledarskribent utan att darra på manschetten likställer ”intellektuellt välutvecklad” med ”bildning” efter att först ha hyvlat av deltagarna i Ring P1 jäms med fotknölarna, kan man undra hur det är med såväl ordförståelse som med förståelse i allmänhet. Välutvecklad tankeverksamhet behöver inte ha med vetenskap att göra, och definitivt inte med bildning. Att skribenten i fråga dessutom jämför Ring P1:s inringare som direkt uppmanas tala fritt och inte efter manus, med en radiomedarbetare som fått tid att tänka över ett specifikt ämne, skriva och bearbeta ett manus som sedan läses upp, gör den inledande avhyvlingen oförståelig, för att inte säga intellektuellt outvecklad.
Men ordval markerar inte bara sociala och klasskillnader. De används också som nationalistiska markörer. Minns hur ”french fries” blev ”liberty fries” i USA vid tiden för invasionen i Irak.
Under första världskriget fick taxar, en tysk hundras, en period byta namn till ”liberty hound” i England, och schäfern, som hette ”german sheepdog”, fick i stället heta ”Alsatian”.
Ibland blir det korkat, säkert oavsiktligt.
Som när kockarna i podden Los Vegos gör ugnsstekt ”auberginekorv”, och rundar avsnittet då auberginen skivats och fått sin fyllning med att säga att nu är den ”fylld med skit”.
Jaha? Och jag som trodde det var tomatskivor och annat vegetariskt?
Och i andra fall löjeväckande.
Som när HR-chef förklarar varför det heter HR- och inte personal-.
”HR står för Human Resources som man numera använder för arbetet går ut på hur man tar tillvara de mänskliga resurserna och potential för att möjliggöra produktionen. Begreppet personal är mer diffust.
Jaha? ”Mänskliga resurser och potential”, är vi inne på svett och skit då, för potentialen ska man väl ta till vara hos de mänskliga resurserna, även som personalchef? Och vad är det för diffust med ”personal”?
Att ord betyder något, och att hur de används är viktigt, är något som Coco Norén, professor i franska vid Uppsala universitet, kan berätta om. Det har hon gjort bland annat på Humanistbloggen, våren 2012.
De inlägg jag med stort nöje tagit del av har rubrikerna ”Med ett enda (franskt) ord”, ”Otrogen, med ett enda ord” och ”Att upprepa sig. Det är att säga samma sak två gånger”.
Fundera över när ord ändrar betydelse, företeelser ändrar beteckning, och när användning av ord förändras. För några generationer sedan betydde ”runka” att skaka, ruska, utan spår av ”självbefläckelse” (sug på det! för att uttrycka sig … modernt). Utanförskap är vad arbetslösa och långtidssjuka drabbas av, och bidrag kallas avdrag (jfr rut-, rot, och ränte-). Hur var det med ”systemkollapsen” och (den svenska) ”flyktingkatastrofen”.
I SvD finns på söndagarna en språkspalt. Anna-Malin Karlsson (professor i nordiska språk vid Uppsala universitet) skrev 8 januari om Victor Klemperers bok Tredje rikets språk från 1947. ”Tredje rikets språk talade till känslan. Exakthet undveks. … Hans (Klemperers) arbete lär oss att vara vaksamma på de subtila språkförändringarna. Modeord och termbyten är lätta att genomskåda, men glidningarna i grundläggande ords betydelse verkar enligt Klemperer som ett gift. Motgiftet är definitioner. Vad betyder god, kritisk, förnuft och ansvar i dagens debatter? Frågan ställs alltför sällan”, skriver Anna-Malin Karlsson
I detta sällan gör användning av ordet ”oomkullrunkelig” att även förment bildade förfärade drar efter andan.
Ord betyder något.