Om Bertel Gripenberg är det inte många som vet längre, men en gång var den finlandssvenske poeten bland dem som kunde tänkas få Nobelpriset i litteratur. Det var inte hans krigspoesi eller människosyn som gjorde att det gick om intet, det var hans aktiva samröre med Lapporörelsen.Den sistnämnda bildades 1929, var starkt antikommunistisk, ägnade sig åt misshandel och s k skjutsningar av ”röda”, bortrövande av president Ståhlberg med hustru, kidnappning av kommunistiska riksdagsmän och till sist 1932 en misslyckad revolt med sikte på att införa högerdiktatur. Detta ledde till att rörelsen upplöstes och ledarna dömdes till korta fängelsestraff. Redan året innan hade Gripenberg lämnat det aktiva arbetet i Lapporörelsen, av hälsoskäl.
Kvinnosynen tycks däremot inte ha stört herrarna som såg Bertel Gripenberg som lämplig Nobelkandidat.
Sakral prostitution i antiken utövad av hetärer, det var fint. ”I lifvets plåga glömskans nåd/vår heta famn bereder,/ vi äro glädjens röda tråd/ i världens sorgekläder./ Belysta af beundrans bloss/ vi gyllene kronor bära,/ ty världen har behof af oss/ och glömskans glada lära.”
Annat var det med samtidens prostituerade: ”Där gatans asfalt står blank och våt/ af dimmans droppande vatten,/ gror asfaltsblomman på stenhård stråt/ med gäckande glans i natten./ Och utan vällukt och utan själ,/ med liflöst lysande färger/ den döda njutningens ört likväl/ med smygande makt oss snärjer./ (ss 90-92, se nedan)
Anna Möller-Sibelius har skrivit om Roll, retorik och modernitet i Bertel Gripenbergs lyrik, (Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 2015). Hon analyserar: ”Handeln med kroppen är den gemensamma faktorn för hetärerna och asfaltsblommorna men kontexten för denna transaktion avgör kvinnornas anseende och verksamhetens semantik. … De prostituerade i Gripenbergs poesi blir en etapp på mannens livsväg.” (s 93)
Inget förlåter heller fattigdom. ”Flickan i skogen” citeras på sid 245. Där hör diktens jag en flicka sjunga ”klingande, längtande med rena toner”, men så: ”Hon kom gående emot mig på stigen/ och det var bara vår grannes lagårdspiga,/ bredmunt, fräknig och med bara, leriga fötter./
Ja, hu. Bara en bredmunt piga. Fräknig och utan skor. Och fötterna leriga dessutom! Ingen herdinna med parasoll eller ”liten fot i gyllene sko”, som hetären ovan, där inte.
Och inte blev det bättre om kvinnan var anställd och självförsörjande. ”Hela dagarna andas du damm/ i en judisk konfektionsaffär,/ men alla aftnar är du på dans/ på ett värdshus vid Wannsee./ Där är du balens drottning/ vackrast av alla./ Halvnaken och med bobbat hår/ dansar du jazz,/… Och mot morgonen försvinner du,/ het av vin och dans/ till ett hemligt paradis/ bakom låsta dörrar./ Där leker du Eva och Adam/ med din älskade,/ som ännu älskar dig – men hur länge?/ Flyg, fjäril!/ Njut nu för alla de gråa år/ som du sedan ännu är tvungen att leva./ (ss 232-233)
Det hjälper inte att tiderna var annorlunda eller att poeten Gripenberg är död sedan 1947.
Människosynen är bedrövlig och går inte att förlikas med.
Anna Möller-Sibelius skriver i förordet till sin mer än 350 sidor långa bok om Gripenberg att hon med systematisk läsning velat ta reda på varför han i litteraturhistoriska böcker ”framställdes så löjlig, så omöjlig, så klandervärd…. Det blev en upptäcktsfärd i ett författarskap men också i en tid, som historiskt sett inte är så avlägsen men i fråga om idéer och värderingar ändå så annorlunda.”
Men om vi nu lämnar inbördeskrigets, mellankrigstidens, vinter- och fortsättningskrigens Finland. Hur är det med kvinnosynen? Blev det bättre med preventivmedel, FI och Free the nipple?
Nja. Det är inte hetärer och asfaltsblommor längre, det är ”eskort” och gatuprostituerade. Det är Biblioteksgatan och Ullared. Det är ”entreprenörer” och lönearbetare. Det är bostadsrätt och tredjehandshyreskontrakt.
Klassmarkörerna är andra, klasserna består.
Om någon trott något annat, så läs Niklas Orrenius krönika:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/niklas-orrenius-hotellstaderskor-vet-att-feminismen-inte-har-gatt-for-langt/