Det är bättre att vara rik och frisk än fattig och sjuk. Det är också bättre att se ”västerländsk” ut än ”vad-som-helst-annan-ländsk” ut, i varje fall i Sverige, och även i resten av länderna inom Schengenområdet.
Om Schengenområdet och avtalet som bär sitt namn efter platsen där det ursprungliga avtalet skrevs 1985, skriver Lena Sundström ingående, initierat och argt i sin bok Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar (Leopard förlag 2005).
De flesta bryr sig just inte om Schengenavtalet eftersom det där med att man ska kunna resa utan pass över gränserna till länder inom Schengen aldrig har fungerat.
Det krävs till och med pass av färjeresenärer för att de ska få gå i land i Tallinn. Inget pass? Nej, då får du inte lämna båten. Och det spelar ingen roll hur de ser ut – på det viset gör esterna inte skillnad på folk.
Tackar, tackar.
Om det fungerar likadant när resenärer från Estland kryssar till Stockholm är oklart.
Men Sundströms huvudkritik mot Schengenavtalet är att det innebär att människor ska kunna röra sig fritt mellan länderna. Det innebär också att id-kontroller i stället görs i länderna. Och de som då kontrolleras är till övervägande del de som inte inte ser ”europeiska” ut.
Vi hade Reva-projektet i Sverige, visserligen ett något missvisande namn eftersom Reva var ett i huvudsak administrativt projekt – men för att det skulle kunna bli effektivt krävdes att det fanns något, dvs människor som illegalt befann sig i Sverige, att stoppa in i den effektivare administrativa hanteringen. Men Reva är lättsagt och lättskrivet och går bra in i rubriker och på löpsedlar, så Reva fick det bli, och klappjakt på människor handlade det om oavsett vad det fick heta i media och folkmun.
I Sverige är det ännu inte krav på att vi alla ska kunna legitimera oss varhelst vi rör oss i landet. Men det kanske kommer. I några Schengenländer krävs det redan.
Schengenavtalet med förment öppna gränser har alltså gjort Schengenländerna till nationer där formellt alla men i praktiken de som ser icke-europeiska ut närhelst kan avkrävas besked om vilka de är och om de har rätt att vistas inom Schengen.
Det är ett rasistiskt system, och ett system som vi alla är del av, utan att reflektera särskilt över det.
Men åter till shoppingen. Ett citat ur Sundströms bok (sid 299):
”Borde vi inte akta oss för den sortens system som uppmuntrar godtycke och fördomar? Nu när vi alla är rasister.
Dahir Abdi är en svensk kille som skulle åka hem till Somalia och hälsa på lite släktingar, och allting gick hur bra som helst på vägen ner. Det varnär han skulle åka hem igen, som han vid mellanlandningen i Dubai plötsligt inte fick gå ombord på planet till Stockholm med hänvisning till att hans svenska pass säkert inte var äkta. När Dahir protesterade tillkallades polis som misshandlade honom och låste in honom i tre dagar och tre nätter.
Sedan satte man honom på ett plat till Somalia. En biljett på 5 000 kronor som han tvingades betala själv. Det var först i Somalia som han fick hjälp med att ta sig hem till Sverige igen.”
Sundström skriver också historian om en svensk-iranier som skulle dyksemestra i Mexico men inte släpptes genom den mexikanska passkontrollen med hänvisning till att han hade ”fel turistprofil”. Resebyrån han kontaktade sedan han tvingats tillbaka till Sverige med vändande flyg, på egen bekostnad, sade att ”det är resenärens ansvar att uppfylla de krav som myndigheterna i olika länder ställer.”
Det var Apollo, ingen idé att diskret utlämna namnet.
Det är uppenbarligen lättare att vara europé med rätt utseende när man vistas i Europa och inom Schengenområdet, och också när man vill turista eller bara byta flyg i länder i andra delar av världen.
Vi får hoppas att de som reser till Dubai och shoppar med Albatross, Jorns, Lime travel eller vem det nu är som arrangerar resor, inte bara har gott om pengar , utan också rätt utseende, så att de släpps in, och, lika viktigt, får åka hem igen med klapparna.